Vård av unga vid Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem

Debatt om förslag 24 mars 2021

Protokoll från debatten

Anföranden: 12

Anf. 82 Acko Ankarberg Johansson (KD)

Vård av unga vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Herr talman! Detta ärende är särskilt viktigt för mig. Det handlar om unga som har en mycket svår situation. Det kan vara hot och våld, missbruk och beroende liksom andra saker som är nedbrytande och förstör. Det förstör för den unge, och det riskerar förstöra för andra människor.

Att placeras på ett särskilt ungdomshem är ingen förstahandsåtgärd när det strular för den unge. Det är när alla andra stödåtgärder prövats och inte räcker till som placering på ett ungdomshem blir aktuell. Den unge har alltså mycket i bagaget när en Sis-placering blir aktuell.

Jag har mött många av dessa unga och särskilt Stefan som var familjehemsplacerad i min familj, hos mina föräldrar, en tid. Han hade en nära livslång erfarenhet av insatser från det offentliga, men ändå blev det återkommande Sis-placeringar. Han rymde ofta och hamnade återigen i en karusell av missbruk, våld och kriminella handlingar.

De är många som har haft det som han, och det är många som har det som han i dag. Det finns mycket vi behöver göra från det offentliga för att ge stöd och hjälp till föräldrar tidigt. Det måste till mer samordnade insatser så att maskorna i skyddsnätet inte växer till och blir till stora hål. Vi har många och goda insatser, men ändå lyckas vi inte alltid. Vi måste lyckas med alla barn och unga. De är vår framtid.

Herr talman! Ärendet vi samlats kring i socialutskottet rör insatser på Sis särskilda ungdomshem. Längre fram i vår återkommer vi och diskuterar socialtjänstens olika insatser och vad som behövs för att stärka det förebyggande arbetet, tidiga insatser och ett bra stöd när problemen växer och det krävs samordnade insatser från många olika håll. Men i dag står vården på ungdomshemmen i fokus.

Herr talman! Socialutskottet har under en längre tid sett brister inom den sociala barn- och ungdomsvården. Vi har kallat generaldirektörer och regeringen till utskottet många gånger. Det handlar inte om enstaka händelser. Det handlar om brister av strukturell art i verksamheten. Vi måste därför göra ett större, mer genomgripande arbete för att ge de unga som placeras på särskilda ungdomshem bättre förutsättningar. Placeras man i Sis ungdomsvård ska man få det bättre.

Det förekommer dock våld mot placerade, våld mellan placerade och våld mot personal på flera ungdomshem. Det är en situation som kräver kraftfulla åtgärder, och det måste ske nu. Det är de ungas liv det handlar om, och personalen som arbetar där måste ha en god arbetsmiljö så att de kan utföra sitt arbete på bästa sätt.

Ett enigt socialutskott har listat ett antal områden där vi menar att regeringen måste vidta åtgärder. Mycket har gjorts, men det räcker inte. Vi vill att regeringen återkommer till riksdagen senast den 1 augusti och då presenterar vad man tänker göra och en tidsplan för åtgärderna.

Den som placeras på ett särskilt ungdomshem har oftast en svår problematik. Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, missbruk, beroendesjukdom och samsjuklighet är vanligt. Det gör att personalen måste ha den kompetens som krävs för att ge vård till placerade som är i den situationen. Personalen måste också ges kontinuerlig fortbildning av god kvalitet. Grundkompetensen behöver ses över, och det krävs fler kompetenser än i dag på ungdomshemmen för att klara den problematik de unga har.

Herr talman! Flickors situation måste särskilt beaktas. Inte minst finns skillnader när tvångsåtgärder används och skillnader vid exempelvis avskiljning som måste granskas. Målet måste vara att tvångsåtgärder inte ska behövas.

Barnrättsperspektivet måste stärkas inom Sis. De unga ska ha kunskap om sin situation, och en anmälan om missförhållanden måste, när den kommer, alltid följas upp. Man måste återkoppla till de unga så att de ser att det har betydelse när de reagerar.

Skolverksamheten inom Sis har utvecklats, och en god utveckling måste bibehållas. Skolan är viktig för alla barn och unga. Missar de skolan får det långtgående konsekvenser. Sis behöver också stärka fritidssysselsättningar, som måste finnas där när skoldagen är slut och på helgerna.

Placeringstiden ska vara så lång som det behövs utifrån den unges situation. En samordnad plan för tiden efter placeringen måste vara noga förberedd och följas upp under lång tid. Eftervård och stöd ska finnas en längre period så att den unge får en varaktig förbättring. De ska få det bättre.

Tillsynen behöver också ses över liksom flera andra saker. Jag är glad att vi gemensamt i utskottet tagit detta initiativ. Vi har listat ett stort antal områden där förändring krävs. Regeringen ska nu senast den 1 augusti berätta hur vi ska få en bättre ungdomsvård.

Att investera i barns uppväxt ger den bästa framtiden. Vi behöver investera i alla barns uppväxt. Det är min förhoppning att vi genom detta breda initiativ kan medverka till att unga som placeras på särskilda ungdomshem får det bättre genom placeringen där.


Anf. 83 Mats Wiking (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vård av unga vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

I dag debatterar vi situationen för barn och ungdomar som är placerade på ungdomshem inom Statens institutionsstyrelse, Sis. Sis erbjuder vård och behandling av tvångsplacerade ungdomar i åldern 13-21 år. Sis har även ansvar för ungdomar som döms till sluten ungdomsvård, som går under beteckningen LSU.

Herr talman! Att bli placerad på Sis-hem innebär att man varit föremål för många insatser från socialtjänsten i den egna kommunen innan man blivit placerad. Det har varit olika sorters stöd, i skolan, i familjen och direkt gentemot barnet eller ungdomen, insatser som dock inte gett den förändring som varit önskvärd, så när ungdomen till slut blir placerad på ett Sis-hem ligger det många misslyckanden bakom.

Tilltron till vuxenvärlden är bristfällig, och man har blivit sviken många gånger. Sis har därför ett svårt uppdrag, men ett oerhört viktigt sådant, där det gäller att skapa förtroende hos ungdomen så att det går att bidra till en positiv förändring. Det betyder mycket när en behandling blir lyckad och ungdomen får tillbaka en tro på framtiden och får göra framsteg i skolan och kan bryta med ett destruktivt liv.

Herr talman! Tyvärr har det framkommit att flera Sis-hem inte lever upp till det som förväntas av dem. Barn och ungdomar blir felbehandlade, och i stället för att stärkas bryts ungdomarna ned. Detta är något som uppmärksammats av tv och medier, vilket är bra, men sådana brister måste omedelbart stoppas. Därför måste det till en förändring.

Sis generaldirektör har vid besök i utskottet beskrivit att det pågår ett omfattande arbete inom Sis för att förstärka säkerheten men också skapa trygghet för både de intagna och personalen. Dessa insatser är mycket bra och skapar på lång sikt större stabilitet i verksamheten. Men de ungdomar som i dag är placerade på Sis-hem och felbehandlas kan inte vänta. Därför behövs en ordentlig genomsyn av hela verksamheten för att göra om och göra rätt.

Herr talman! Personalen ska vara den viktigaste resursen i detta arbete, men tyvärr är det alltför många som jobbar på Sis-hemmen som inte motsvarar förväntningarna. Det har till exempel framkommit att det på flera Sis-hem funnits personal som kränkt, slagit och låst in barn under långa perioder. Detta är skrämmande exempel på när personal missbrukat sitt förtroende och sina befogenheter.

Sis-hemmen har förvisso en rättighet att avskilja en placerad ungdom som är en fara för sig själv eller omgivningen, men att slentrianmässigt använda avskiljning som behandlingsmetod gör stor skada.

Personalens kompetens måste höjas rejält, och Sis måste jobba mycket mer med värdegrundsfrågorna och specialutbilda personalen i klientarbetet så de har rätt redskap att möta ungdomarna. Statusen på att jobba inom Sis måste också höjas, och det bör skapas ett större stöd till de medarbetare som gör rätt och ger en bra behandling, i form av karriärvägar och kanske till och med höjda löner.

Herr talman! Det andra som behöver förbättras är, precis som socialutskottets ordförande var inne på, kvalitetsuppföljningen. Då tänker jag i första hand på den interna kontrollen. Det ska inte gå så långt att ungdomar kränks, utan det måste skapas en kultur så att chefer som finns nära verksamheten skyndsamt tar tag i de problem som uppstår. Lex Sarah-anmälningar måste följas upp, och IVO:s tillsyn måste stärkas så att missförhållanden inte bara påpekas utan också åtgärdas.

Sis måste också skapa möjligheter för ungdomarna att påpeka missförhållanden. När vi har en barnkonvention och socialtjänstens arbete ska präglas av att placeringar ska utgå från barnens bästa måste det finnas verktyg och system inom Sis som gör att man lyssnar på de placerade ungdomarna.

Herr talman! Vidare behöver samarbetet mellan placerande socialtjänst och Sis stärkas. Socialtjänsten måste från sin sida kontinuerligt följa upp behandlingen och ha koll på hur det fungerar för ungdomen. Det duger inte, som skett i vissa fall, att socialtjänsten inte har någon kontakt med ungdomen på flera månader, ibland till och med upp till ett halvår.

Samarbete mellan socialtjänsten och Sis krävs också för att det ska bli en fungerande tillvaro för ungdomen även efter en Sis-placering. Här behöver vårdplanen tydligt beskriva målsättningar med behandlingen och hur en fungerande utslussning och eftervård ska se ut. Ska ungdomen verkligen återvända till sin hemmiljö? Det kanske inte har blivit någon förändring hos familjen eller i miljön i stadsdelen. För att lyckas efter en behandling kanske ungdomen behöver en egen lägenhet eller flytta till ett familjehem i en annan stad. Allt detta måste vara med för att en behandling ska lyckas.

Herr talman! Många ungdomar på Sis-hem har förutom social problematik även diagnoser och behov av bup-behandling. Här behöver vårdkedjan stärkas så att ungdomen inte blir av med sin bup-kontakt i samma ögonblick som han eller hon blir placerad på Sis-hem.

Herr talman! Precis som ordföranden i socialutskottet uppfattar också jag att skolverksamheten fungerar mycket bra. Det är något som vi verkligen ska fortsätta att satsa på, och där gör Sis faktiskt ett rätt bra arbete redan i dag. Genomgången grundskola och gymnasieutbildning är en av de viktigaste friskfaktorerna för alla ungdomar och inte minst för dem som placeras inom Sis. Min egen erfarenhet från yrket är att ungefär 5 procent av de ungdomar som varit placerade på institution tar studenten. Det är alltför få.

Sammantaget måste det påpekas att samhällsvårdens uppdrag alltid måste vara att sätta vård och behandling före straff. De ungdomar som växt upp i bristfälliga familjer har inte valt detta själva, och samhällsvårdens inriktning ska vara att ge människor en kompensatorisk insats som kan reparera en trasig uppväxt.

En placering på ett Sis-hem ska vara slutet på ett destruktivt liv och inte en fortsättning in i djupare kriminalitet eller psykisk ohälsa.


Anf. 84 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Att delta i denna debatt väcker många och starka känslor hos mig. Jag är såväl glad som bedrövad och frustrerad.

Jag är glad över att vi i socialutskottet har kunnat nå total enighet om att avkräva regeringen svar om vilka insatser som krävs dels för att vården inom Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem ska vara säker för såväl de placerade ungdomarna som för personalen, dels för att de placerade ungdomarna ska ges den vård och behandling som de både behöver och har rätt till.

Jag är bedrövad över bakgrunden till betänkandet och debatten, nämligen att vården inom Sis särskilda ungdomshem alltför ofta är varken tillräckligt säker eller av tillräckligt god kvalitet. Bristerna och problemen är många och allvarliga. Därtill förekommer rena missförhållanden, vilket nyligen bland annat uppmärksammades i SVT:s och Uppdrag gransknings program om det nu till slut nedstängda ungdomshemmet Björkbacken i Göteborg.

Herr talman! Jag är enormt frustrerad över att de problem och brister som vi i dag debatterar och som vi beskriver i utskottets betänkande länge varit väl kända men trots det har kvarstått. Det handlar bland annat om stor förekomst av våld och hot, bristande kompetens, vårdkedjor som brister, bristande uppföljning och alltför stor användning av tvångsmedel. Det här är brister som regeringen alltså mycket länge har känt till efter rapporter från bland annat Statskontoret, Inspektionen för vård och omsorg och Justitieombudsmannen samt larm från fack och andra organisationer såsom Rädda Barnen, Unicef och Maskrosbarn. Regeringen har inte på långa vägar gjort tillräckligt för att åtgärda dessa brister.

Vad som därför verkligen bekymrar mig och uppenbarligen hela utskottet, inklusive de båda regeringspartiernas representanter, är regeringens antingen ovilja eller oförmåga att på allvar ta itu med bristerna och missförhållandena. Regeringen har förvisso gjort en del bra saker, exempelvis resurstillskott till Sis och ett och annat vällovligt regeringsuppdrag.

Ett bra regeringsuppdrag gav regeringen till Socialstyrelsen 2019. Det gäller det som Mats Wiking var inne på. Man gav då Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med Sis och ett antal regioner genomföra ett pilotprojekt om en integrerad vårdform för att möta det behov som många ungdomar, inte minst unga flickor, som vårdas inom Sis har av insatser också från psykiatrin.

Men, herr talman, det behövs så mycket mer än bara pilotprojekt. Nu måste ett ordentligt åtgärdsprogram tas fram och genomföras. Samtidigt krävs det också större organisatoriska och lagstiftningsmässiga förändringar. Moderaterna har bland annat lyft fram behovet av en ny tvångsvårdslagstiftning, vilket nu också riksdagen har gjort ett tillkännagivande om.

Apropå tillkännagivanden har riksdagen riktat ett sådant till regeringen om att en särskild enhet inom Kriminalvården borde överta ansvaret för de ungdomar som vårdas enligt LSU, lagen om sluten ungdomsvård. Regeringen har meddelat att man ska låta utreda den slutna ungdomsvården, och i utredningen måste självfallet denna viktiga fråga ingå.

Vi moderater är övertygade om att ansvaret för ungdomar dömda enligt LSU behöver flyttas från Sis till Kriminalvården och det av huvudsakligen två anledningar.

För det första är Sis inte rustad att möta det faktum att de som döms till sluten ungdomsvård i dag i allt större utsträckning är mycket grovt kriminella med ett omfattande våldskapital. Att det i fjol skedde hela 26 rymningar från den sluta ungdomsvården visar tydligt hur undermålig säkerheten i dag tyvärr är inom Sis. För att råda bot på de allvarliga säkerhetsbristerna behöver ansvaret för LSU flyttas från Sis till Kriminalvården.

För det andra behöver ansvaret för att vårda grovt kriminella ungdomar flyttas från Sis till Kriminalvården för att ge Sis bättre förutsättningar att höja kvaliteten i den huvudsakliga verksamheten, nämligen att ge ungdomar med stora psykosociala problem och utmaningar vård enligt LVU.

Herr talman! Som framgått av mitt inlägg är jag skarpt kritisk mot hur ungdomsvården inom Sis fungerar i dag. Samtidigt vill jag ha sagt att det inom Sis också finns verksamhet som fungerar bra och att myndigheten har mängder av såväl kompetent som engagerad personal som brinner för att Sis ska leva upp till sin vision om att vara en plats för förändring.

Min huvudsakliga kritik i denna debatt riktar sig heller inte mot Sis utan mot regeringen. Det är nämligen ytterst regeringen som bär ansvaret för den verksamhet som bedrivs inom Sis. Det är regeringen som genom sin styrning och ledning måste ta ansvar för att åtgärda de brister och problem som finns, vilket vi är överens om i utskottet. Det är regeringen som måste ge Sis bättre förutsättningar att axla sitt mycket svåra och komplexa uppdrag liksom förändra uppdraget om man ser att det inte fungerar. Men regeringen har brustit i sitt ansvar. Därför har vi dagens debatt, och därför tas detta utskottsinitiativ.

När riksdagen har fattat sitt beslut är regeringen skyldig riksdagen att återkomma med svar på hur säkerheten och vården inom Sis ska förbättras. Men framför allt är regeringen skyldig de unga som vårdas inom Sis ett svar. Det är ytterst regeringens ansvar att dessa ungdomar är trygga och får den vård och behandling de har rätt till. Nu måste regeringen ta sitt ansvar.


Anf. 85 Mats Wiking (S)

Herr talman! Johan Hultberg talar om ansvarsfrågan. Jag tillstår att det självklart är regeringen som har ansvar för frågorna. Det är alltid en regering som har ansvar för att göra förbättringar och ta ansvar för viktiga frågor.

Jag som själv har jobbat länge med dessa frågor kan se att det under en ganska lång period har varit ett dåligt ansvarstagande på området. Så var det även under den borgerliga regeringens tid. Ungdomsvården har med tiden dessutom förändrats. I dag placerar man ungdomar på institution allt senare, vilket gör att det hela blir svårhanterat. Oavsett vilken regering vi hade haft i dag skulle vi ha stått inför samma problematik. Vi behöver höja kompetensen och säkerhetsklassningen.

Precis som ledamoten säger har regeringen gjort en del insatser, och mer är på gång, till exempel säkerhetsklassningen och att skapa trygghet och arbetsro för ungdomar och personal. Generaldirektören talar dessutom om ett utbildningsprogram genom vilket man vill höja kompetensen. Vi är dock inte där ännu, och det finns många stenar att vända på. Jag tror att generaldirektören kommer att göra ett bra arbete.

Att vi ställer oss bakom detta beror på att vi ser problemen som de faktiskt är. Vi behöver göra gemensam sak för att komma vidare i frågan. Vi behöver stötta regeringen i dess arbete och visa att vi är ett enigt utskott som har kompetens och vill komma framåt i frågorna.

Det jag vill fråga ledamoten Johan Hultberg om handlar om överflyttningen av LSU-ungdomarna till annan typ av institution, nämligen Kriminalvården. Vi tycker ju att det finns brister på Sis-hemmen vad gäller personalens kompetens. Men vilken kompetens finns inom Kriminalvården som saknas på Sis-hemmen?


Anf. 86 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Tack, ledamoten Wiking, för inlägget och frågan till mig!

Låt mig börja med att ge socialdemokraterna och miljöpartisterna i utskottet beröm för att de vågar ge sin egen regering ordentlig kritik, för det är precis vad vi gör i betänkandet. Vi i utskottet är frustrerade och missnöjda med att regeringen inte har lyckats åtgärda de problem som vi, Statskontoret, IVO och en lång rad organisationer i civilsamhället har pekat på. Det är därför bra att vi enat kan säga åt regeringen att det här inte duger. Nu måste ett ordentligt åtgärdsprogram komma till stånd, och vi måste få det på riksdagens bord senaste den 1 augusti. Jag vill tacka Mats Wiking och socialdemokraterna för stödet.

Den andra frågan gällde varför vi moderater tycker att det är viktigt att flytta ansvaret för dömda ungdomar från Sis till Kriminalvården. Det är först och främst av säkerhetsskäl. Vi ser att Sis inte alls är rustad att hantera dessa ungdomar. "Ungdomar", herr talman, är en sanning med modifikation. Vi vet att de allra flesta är över 18 år.

I fjol såg vi ju hela 26 rymningar. Det är en enorm siffra när vi samtidigt vet att det inom den slutna ungdomsvården handlar om bara 70 platser. Den stora delen som Sis ägnar sig åt är att ge vård enligt LVU. Vi tycker att det är viktigt att göra denna flytt då Kriminalvården kan säkerhet. Det kan uppenbarligen inte Sis. Vi vill också ge Sis bättre förutsättningar att utveckla sin verksamhet och åtgärda de brister som ett enigt socialutskott nu pekar på. Det beror alltså både på säkerheten och på vården och kvaliteten i verksamheten för ungdomarna.

Sedan är det naturligtvis viktigt med ett erfarenhetsutbyte från Sis till Kriminalvården för att dra lärdom av det som Sis kanske ändå har gjort bra när det gäller att ge insatser till dem som är dömda.


Anf. 87 Mats Wiking (S)

Herr talman! Jag tackar Johan Hultberg för repliken.

Jag känner så här inför att Kriminalvården tar över ungdomsvård: Det är ju ändå barn vi pratar om, även om de är väldigt långt gångna i sin kriminalitet, sitt missbruk eller vad de nu håller på med. De behöver verkligen vård och behandling. Min erfarenhet är att Kriminalvården gör så gott de kan med vård och behandling, men att Sis trots allt är ett strå vassare när det gäller ungdomsbehandling.

Jag är lite orolig för att Moderaterna och en del andra partier driver in ungdomarna i ett strafftänkande. Det finns mycket erfarenhet och forskning som visar att det inte ger de resultat som man önskar. Man tänker att man ska kunna straffa ungdomar till att bli bättre medborgare, men det som behövs är vård och behandling. Jag skulle vilja höra lite grann vad ledamoten Hultberg säger om detta. Vad är det för vård och behandling som Sis inte ger i dag men som Kriminalvården kommer att ge?


Anf. 88 Johan Hultberg (M)

Herr talman! Flytten handlar ju först och främst om att komma till rätta med de helt oacceptabla säkerhetsbrister som vi ser i dag. Har man 26 rymningar under ett år med blott 70 platser är det alldeles uppenbart så att man inte klarar av att upprätthålla en tillräckligt god säkerhet. Kriminalvården kan detta. Det kan uppenbarligen inte Sis.

Det som nu sker inom Statens institutionsstyrelse är att det påbörjas ett enormt arbete för att komma i kapp. Generaldirektören pratade om att man låg åtminstone tio år efter Kriminalvården i säkerhetsarbetet. Man ska nu rekrytera personal som ägnar sig åt underrättelsearbete, man ska diversifiera och flytta ungdomarna så att man inte blandar dem som är dömda för att ha begått brott med dem som vårdas under tvång men inte är dömda, man plockar bort fria vikter och så vidare.

Jag är snarare närmast orolig över att man nu sätter ett extremt fokus på att höja säkerheten, eftersom det tas upp i medierna var och varannan vecka och det är så uppenbart vilka stora brister man har, men tappar fokus på att komma till rätta med alla de andra brister som vi lyfter fram: att man inte har tillräcklig kompetens hos personalen, att man inte följer upp verksamheten tillräckligt väl och så vidare.

Sedan är det viktigt att säga att det vi föreslår från Moderaternas, Liberalernas, Kristdemokraternas och Centerns sida - det är ett initiativ som också SD står bakom - är att det ska vara en särskild enhet inom Kriminalvården. Vi tycker också att det är viktigt att man skiljer de här ungdomarna från Kriminalvårdens övriga klienter.

Men, Mats Wiking, av de 67 som avtjänade sluten ungdomsvård under hösten 2020 var 45 över 18 år. Det är viktigt att ha med sig det i beskrivningen. Det är alltså inte några barn vi pratar om, utan det är tyvärr ofta gängkriminella unga män som har kommit väldigt långt i sin kriminella bana och som Sis inte står rustade att möta.


Anf. 89 Linda Lindberg (SD)

Herr talman! Det är nog få som har undgått den senaste tidens rapporteringar i medier om en rad missförhållanden på våra ungdomshem, inte minst ungdomshemmet Björkbacken, och få som lämnas oberörda. Det är en av anledningarna till att vi står här i dag som ett enigt utskott. Jag vågar också påstå att vi är många här som genuint vill förbättra situationen. Frågan är alltså högaktuell. Vi behöver få till konkreta och viktiga strukturförändringar med bättre rutiner, tillsyn och styrning men framför allt lagändringar på området om det krävs.

De rapporter som når oss visar på så grava problem att det inte går att bortse från dem, och vi ska inte bortse från dem. Det är hög tid att det blir verkstad. Denna gång kan vi inte nöja oss med att prata om problemen och skicka papper, utan nu behöver vi få till en förändring som gör skillnad för våra barn och unga.

Herr talman! För sex år sedan läste vi om flickan från Jönköping som varit inlåst på olika behandlingshem utan att få den vård hon behövde. Under tre års tid flyttades hon runt mellan olika hem 13 gånger. Det innebär att flickan i genomsnitt flyttade var tredje månad. Med tanke på att hon var omhändertagen i statens vård och under dess ansvar är det här ett oerhört misslyckande och en tragedi utan like. Detta ledde till att Sis anmälde sig självt. Men nu, sex år senare, står vi ändå här på samma plats med samma beskrivning av problematiken: Våra unga som omhändertas i statlig vård får inte den hjälp de behöver och far i någon mening illa.

Ja, det är en komplex situation. Många unga mår dåligt och har inte haft en dans på rosor. Men det är ingen ursäkt, utan det ställer höga krav på våra boenden. Det krävs personal som är utbildad och som har kunskap att möta unga med olika behov. Det ställer höga krav på att de unga får den vård och det stöd som är relevant och efterfrågat och framför allt på att de möts av personer med god moral och ett etiskt förhållningssätt. Det kräver helt enkelt god kompetens i alla led.

För att belysa detta rapporterade SVT Nyheter i december 2017 att 75 procent av dem som arbetade på Sis-hem saknade eftergymnasial utbildning. Behandlingsassistenter är den allra största yrkesgruppen. De ansvarar för den dagliga kontakten i ett brett perspektiv. Det är allt från tvätt och städ till att övervaka men även vid behov sköta visitering och inlåsning, alltså avskiljning.

Trots larm om brister i bemötande och kompetens tog man bort kravet på eftergymnasial utbildning 2016. Förlängning gjordes sedan till 2018, och i någon mening hänger fortfarande detta kvar. Jag kan däremot inte se att sänkta krav skulle hjälpa. Jag förespråkar i stället att kraven stärks. Det ska bli attraktivt, och vi ska få mer personal med god kompetens, så att vi kan undvika sådana händelser som det har rapporterats om från Björkbacken. Kompetens och kunskap kan möta de unga på ett adekvat och proffsigt sätt i stället för styrka och maktstruktur. Det är människor vi har att göra med. I exempelvis Nederländerna krävs det akademisk utbildning för dessa jobb.

Den 1 februari i år presenterades en avhandling av Peter Andersson, nybliven doktor i socialt arbete. Han hade intervjuat 59 behandlingsassistenter om hur de ser på sitt arbete, på ungdomarna, på våldet och på känslor. En slutsats som Andersson drar är att det finns en arbetsplatskultur på Sis-hem där styrka premieras före svaghet. Om du visar rädsla riskerar du att kollegorna inte vill arbeta med dig. Denna kultur behöver vi också förändra.

I en annan rapport, som publicerades i somras av Skyddsvärnet, har man identifierat flera fall av sexuella övergrepp. Personal bjuder flickor på cigaretter och droger mot sex. Flickor vittnar om en tystnadskultur - personal som sett och hört vågar inte berätta. Flickor har även intervjuats i medier. Jag skulle egentligen vilja ta hela mitt anförande i anspråk för att citera dem i syfte att verkligen poängtera hur viktiga dessa frågor är.

Herr talman! I detta sammanhang skiljer ett par hem ut sig, bland annat Björkbacken, som nu är stängt. Den 16 mars 2020 inkom en IVO-anmälan från en verksamhetsutvecklare på Sis. I den beskrivs hur personal tar på ungdomar vid visitation och nedläggning. Bland annat beskriver också en tidigare anställd i en anmälan från den 4 mars 2019 att verksamheten genomsyras av en osund flicksyn.

Som sagt är numera Björkbacken stängt. Men vi kan inte ha statliga institutioner där flickor och unga far illa och där våld och sexuella övergrepp förekommer. Varje övergrepp och varje fall av sexuella trakasserier som sker på Sis-hemmen är ett för mycket.

I de rapporter och skrivelser jag tagit del av är bilden ganska talande. Av Statskontorets myndighetsanalys av Sis framgår bland annat att de placerade inte får likvärdig vård, att det finns stora skillnader mellan de olika institutionerna och mellan den vård som erbjuds pojkar respektive flickor, att medarbetare på Sis-hem behandlar de unga illa, att man har svårt att erbjuda anpassad vård och att målgrupper blandas på avdelningarna på ett sätt som försämrar förutsättningarna för individerna att utvecklas i en positiv riktning.

Det är i varje fall bra att regeringen börjar agera och att Statens institutionsstyrelse också är på banan. Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite kritisk till att regeringen till exempel inte tog till vara den utredning som fanns på bordet redan 2015, där man bland annat lyfter upp vården.

Detta tillkännagivande handlar alltså om att kompetensen behöver stärkas, vilket jag i stort har varit inne på. Men vi lyfter också fram att just vården för det placerade barnet måste stärkas och tydliggöras. Vi kan inte tvångsplacera barn och unga utan att sedan ge dem det stöd som behövs. Vi behöver ett rejält lyft när det kommer till att möta de ungas olika behov av vårdinsatser. En tydligare samverkan mellan regionerna för att säkerställa god hälso- och sjukvård skulle vara ett steg i rätt riktning.

Slutligen vill jag ändå poängtera att i detta sammanhang, som i alla andra sammanhang, har vi ungdomshem som gör goda insatser, med en duktig och engagerad personal. Det är inte dessa jag kritiserar. Det är snarare ett bevis. Men i de fall som jag precis har beskrivit är det tydligt. Vi trasar helt enkelt sönder själar som redan är nedbrutna. Det måste vi verkligen komma till rätta med. Jag ställer mig bakom utskottets tillkännagivande.


Anf. 90 Sofia Nilsson (C)

Herr talman! Vi har under en längre tid följt utvecklingen inom Sis, Statens institutionsstyrelses, särskilda ungdomshem, detta med anledning av rapporter om våld och hot mot placerade unga, mellan placerade unga och mot personal samt brister i behandlingen av placerade unga inom Sis verksamhet. Den bild som vi har fått till oss genom åren kan inte accepteras, och det är uppenbart att väsentliga förändringar måste ske.

Det handlar inte bara om enstaka händelser här och var, utan det har hänt gång på gång. Nu handlar det inte bara om att vi behöver göra förändringar och förstärkningar på enstaka ställen. Nu behöver vi verkligen ta ett rejält grepp om allt från att personalens kompetens behöver förbättras till att utslussningen och eftervården bör stärkas. Bristerna är många, och bristerna är allvarliga.

Herr talman! När ett samhälle tar över ansvaret för ett barn, så som Sis faktiskt gör, väger ansvaret blytungt. Detta ansvar måste staten ta till hundra procent. Detta ansvar måste staten kunna axla. Tyvärr har vi genom åren fått se det motsatta. Gång på gång har staten misslyckats att axla detta tunga ansvar. För jag kan inte tolka de missförhållande som vi har fått rapporter om på något annat sätt än som ett stort misslyckande från statens sida.

Trots åratal av larmrapporter har vi fortfarande inte lyckats. Trots att vi vid ett flertal tillfällen har stått i denna kammare och debatterat situationen på Sis-hemmen har vi fortfarande inte fått de resultat som vi faktiskt vill se.

Det som föranleder debatten i dag - eller kanske det som denna gång fick bägaren att rinna över - är Uppdrag gransknings rapportering om missförhållanden på Björkbackens ungdomshem i Göteborg där unga flickor befann sig i statens tvångsvård. På Björkbacken ska de ha hotats och utsatts för våld och sexuella övergrepp av personalen.

Ledningen har larmats om situationen i flera år, men ändå har övergreppen fortsatt. Det jag frågar mig själv är: Hur är detta möjligt? Hur kan detta över huvud taget förekomma i Sverige i dag? Varför har man inte agerat och reagerat tidigare? Barns berättelser, rop på hjälp och klagomål måste tas på största allvar. Det här är barn som har utsatts för övergrepp i statens namn, och det kan vi aldrig acceptera.

Herr talman! Det är uppenbart att de klagomålsmekanismer som finns måste utvecklas och göras väl kända för både barn och personal. Dessutom måste de leda till faktiska förändringar för barnets bästa. Verksamheter som Sis måste genomsyras av ett barnrättsperspektiv, och därför får missförhållande aldrig förekomma.

Precis som tidigare talare har betonat är bristerna många och väldigt allvarliga. Det är en fråga som vi här har haft uppe för debatt vid flertalet tillfällen. Jag är därför tacksam, herr talman, att utskottet nu tillsammans med gemensam kraft arbetar vidare med denna fråga och uppdrar åt regeringen att senast den 1 augusti i år återkomma med en skrivelse som innehåller en bedömning av de insatser som krävs för att vården inom Sis ska vara säker för både de placerade unga och för personalen och vad som behövs för att en placering ska ge den unge den vård och behandling som krävs.

Detta ska inte bara vara en rapport som beskriver problematiken. Den har vi redan konstaterat. Den skrivelse som regeringen ska presentera ska även ange på vilket sätt åtgärderna ska genomföras. Nu måste vi börja se verkliga resultat. Vi måste se en förändring. Det duger inte som det är i dag. Vi måste kunna göra mer för våra barn och ungdomar. Med detta yrkar jag bifall till utskottets genomensamma förslag.


Anf. 91 Maj Karlsson (V)

Herr talman! Det är med den djupaste respekt och tacksamhet jag inleder det här anförandet i dag, till alla ungdomar som tagit mod till sig att berätta om sina liv och hur de blivit behandlade i samhällets vård.

Det är tack vare dessa ungdomars styrka som vi fått kännedom om missförhållanden som sker. Det är de som sett till att det inte får fortgå i tystnad. Det har dock tagit extremt lång tid. År ut och år in har placerade barn försökt få omvärlden att reagera på vad de blir utsatta för och hur de blir behandlade, men utan att någonting egentligen förändrats.

Men nu har kanske rösterna blivit för många och för starka. Nu kanske det inte längre går att bortförklara, att skylla på dem de drabbar. Nu kanske omvärlden faktiskt börjar förstå att det här är fullständigt oacceptabelt. För som en klok person som jobbar med det här sa: Det känns som att något faktiskt hänt. Det handlar om att vi nu, tack vare alla ungas höjda röster, står inför ett momentum och att något verkligen är på väg att förändras.

Socialutskottets agerande här i dag är för mig ett bevis för det. Det är faktiskt stort att ett helt enat utskott i dag lägger fram en riktning som visar att vi har bestämt oss för att ingen ungdom ska bli utsatt för övergrepp i samhällets namn, och att Sis-hem inte ska vara förvaring utan en plats för vård och behandling.

Herr talman! Det är mycket tunga berättelser som de unga har berättat, som gör det svårt att känna att vi har en ungdomsvård som vi kan vara stolta över. Stundom är berättelserna så grova att de nästan inte går att ta in. Det gör helt enkelt för ont. Det är fruktansvärda vittnesmål om isoleringar och nedläggningar som använts systematiskt.

Vi har fått till oss berättelser om kränkningar, trakasserier och övervåld. Det är råa och brutala vittnesmål som målas upp om ungdomar som sitter inlåsta utan möjlighet att vare sig ta sig därifrån eller larma och som upprepat utsatts för helt omänsklig behandling. Det är ungdomar som till och med utsätts för grova brott och övergrepp, allt i samhällets namn.

Även om det nu är så att rösterna om missförhållanden har blivit allt starkare måste jag säga att det gör mig fly förbannad att det här egentligen inte är något nytt. Det har pågått i evigheter. Medierna, barnrättsorganisationer, anställda och socialtjänst har vid flera tillfällen slagit larm. Sis, IVO och politiken har vetat om det. Ändå har inte tillräckligt mycket gjorts för att åtgärda bristerna. Det värsta är att det här är missförhållanden som sker här och nu för att ingen riktigt satt stopp.

Kanske är det så enkelt, herr talman, att avsaknaden av reaktioner i själva verket återspeglar vilken syn man har på ungdomar som placeras på Sis. Det är en alltmer hård människosyn där den som placerats på ett hem är en farlig människa som ska bemötas med hård hand och straffas för sina handlingar, i stället för att man råder bot på deras orsak. Det gäller trots att de i lagens mening fortfarande är barn. Denna inställning är i grund och botten en helt livsfarlig och söndrande uppgivenhet om samhällets förmåga att faktiskt kunna bidra till att påverka och förändra människors - ja, till och med barns - livssituation.

Jag fick berättat för mig om ett gäng unga killar som delade med sig om deras erfarenheter av sina placeringar. Det är killar som i offentligheten gärna målas upp som aggressiva och farliga. Där framkom hur fruktansvärt dåligt killarna mådde. De vittnade om att tiden på Sis fullständigt bröt ned dem och att de mådde så dåligt att de satt ensamma på sina rum och grät och plågades av enorm ångest.

Men utanför sina stängda dörrar kunde de inte visa någon hur illa det verkligen var ställt. De blev tvungna att hålla upp en hård fasad för att inte visa sig sårbara - för att ingen skulle få reda på hur otroligt dåligt de mådde. De visste att deras enda väg för att överleva var att komma ut från Sis, och det skulle inte vara möjligt om någon i personalen hade förstått hur illa det verkligen var ställt. Då hade de fortsatt att vara inlåsta.

Det kan omöjligt vara så vår omsorg om unga är tänkt att fungera. Det kan inte vara så att någon på allvar tror att det här kommer att bädda för positiv förändring.

I alla de berättelser vi hör och som vi lyfter här i dag finns inte ett enda tillfälle där de unga säger att dessa hårda metoder hjälpte dem. Ingen säger att isoleringen var det som fick dem att må bra - att timmarna i en naken cell dämpade deras ångest eller stärkte deras självkänsla.

Ingen påstår att tjejen började se ljusare på sin framtid först efter att sju vuxna män med våld tryckt ned henne mot golvet med ett knä på hennes rygg. Det är ingen som säger att det var när de blev kallade för kränkande ord som ungdomarnas hål i hjärtat läkte. Ingenstans har vi belägg för att det här kommer ge de unga bättre förutsättningar. Ingen av oss som sitter här i dag skulle acceptera att våra egna barn blev behandlade på det här sättet.

Herr talman! Det som är så otroligt viktigt när man lyssnar på de unga som själva upplevt missförhållanden är att förstå att många också har upplevt det motsatta inom samma myndighet.

En tjej berättar att när hon först blev tvångsplacerad verkade ingen vilja förstå att hennes självskadebeteende och ångest hade orsakats av år av övergrepp i hennes familj. Hon berättar att hennes utåtagerande beteende besvarades med att hon blev nedlagd och isolerad så många gånger att hon tappade räkningen. Till slut mådde hon så dåligt att hon till och med försökte ta sitt liv, bara knappt 14 år gammal.

Tjejen blir efter en rymning placerad på en ny institution. Hon berättar att hon hade förväntat sig att bli mottagen med visitation, men i stället blir hon mött av personal som tar med henne till ett rum fixat just för henne. Vid ett tillfälle får hon så kraftig ångest att hon blir våldsam i sitt nya rum. Men personalen genomför ingen nedläggning, utan de ropar in till henne och frågar om hon kommer att skada sig själv. När svaret blir nej väntar personalen utanför tills det värsta har lagt sig.

Det blir ingen isolering, utan i stället går då personalen in till tjejen, kramar om henne och sitter där med henne i timmar. De sitter där och visar i sin profession tjejen att de tar hennes smärta på allvar och att de är där för att hjälpa. Det är den händelsen som den här tjejen anser hjälpte henne. Det är så här vården fungerar när den är som allra bäst.

Herr talman! Att socialutskottet agerar som vi gör här i dag visar att vi faktiskt står inför ett momentum när det kommer till Sis. I det vi efterfrågar finns en tro på att vi som samhälle kan ge förutsättningar för människor att få hjälp med rätt vård och insatser. Här finns en tydlig ansats att vi inte längre vill se metoder som inte ger effekt - metoder som kan liknas vid tortyr.

I det uppdrag vi nu ger regeringen är hela socialutskottet tydliga med att vi tror att med rätt personal, bra behandlingsmetoder och bemötande, adekvat kunskap och bra eftervård kan våra unga få den hjälp de behöver. Samhället kan lägga grunden för livsviktig förändring. Vi är ett helt enat utskott, från vänster till höger, som gemensamt skickar den starkaste signalen att målet ska vara att användningen av tvångsmedel helt ska upphöra. Det är en stor seger för oss i Vänsterpartiet.

Jag började mitt anförande i debatten med att tacka alla de ungdomar som har haft modet att berätta. Jag vill avsluta med att tacka socialutskottets ledamöter för att vi nu valt att agera. Vi står bakom tillkännagivandet.

(forts. § 16)


Anf. 92 Juno Blom (L)

Vård av unga vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Herr talman! Barn ska erkännas, respekteras och skyddas som rättighetsbärare med en individuell personlighet, egna behov och intressen samt rätt till personlig integritet. Denna definition är hämtad från FN:s barnrättskommittés allmänna kommentarer. Där framkommer även att inget våld mot barn är motiverat och att allt våld mot barn kan förebyggas.

Någon som är däremot? Ja, faktiskt. Sverige är ett av få länder som faktiskt tillåter våld mot barn. Det handlar om den särskilda befogenheten avskiljning som Statens institutionsstyrelse förfogar över. Personal på statliga ungdomshem får ingripa fysiskt, hålla fast och hålla ned. Som konsekvens uppstår ibland blåmärken, svårigheter att andas, utslagna tänder och knän som går ur led. Avskiljning är våld med lagligt stöd om rekvisiten är uppfyllda. Men hur lagligt det än är rimmar det illa med barnkonventionen och att inget våld mot barn är motiverat.

I veckan pratade jag med en ung kvinna. Vi kan kalla henne Maria. Under hela hennes uppväxt utsattes hon för våld i hemmet. Hon omhändertogs och placerades senare på ett av Sis ungdomshem. Maria berättade om de mardrömmar som följt henne och om det våld hon utsattes för när hon som barn vädjade om hjälp. Maria beskriver hur hon behövde kärlek och en stöttande person med mycket tålamod. I stället blev hon inlåst, avskild och isolerad under långa perioder. Maria sätter ord på hur den fysiska och mentala tortyr som hon utsattes för jagar henne än i dag. I dag har Maria för första gången fått hjälp att bearbeta övergreppen som skedde både i hemmet och på statens boende.

Tillsammans har vi ett enormt ansvar för alla de maktlösa barn som bär på liknande upplevelser som Maria. Vi har ett ansvar för alla de barn som just nu är placerade på Sis ungdomshem och inte får den hjälp de har rätt till och behov av.

Efter Uppdrag gransknings senaste reportage om våld och kränkningar på ungdomshemmet Björkbacken uppmanade en rad barnrättsorganisationer regeringen att stoppa våldet. Efter en lång tystnad kom till slut ett kort uttalande från den ansvariga ministern. Där legitimerar hon våldet mot barn och visar på en djup oförståelse för problemet.

Socialminister Lena Hallengren menar att det är naivt att tro att de barn som placeras inom Sis skulle kunna vårdas utan avskiljningar. Jag frågar mig om det är FN:s barnrättskommitté, som uppmanat Sverige att omgående förbjuda all isolering av barn, som är naiva. Eller är det FN:s tortyrkommitté, som konstaterar att isolering utgör en omänsklig behandling, som är naiva? Är det alla forskare, socialarbetare, psykologer, tidigare Sis-anställda och barnrättsexperter som ministern hävdar är naiva? År 2018 formulerade den dåvarande socialdemokratiska regeringen ambitionen att avskiljningar på sikt ska tas bort som befogenhet på Sis. Är det rent av Hallengrens egen regering som har varit naiv?

Låt oss tala klarspråk. Antalet fysiska ingripanden på Sis har ökat lavinartat under de senaste tre åren. Det betyder att våldet mot barn har ökat, och det är inte de äldre gängkriminella pojkarna som utsätts utan tolvåriga flickor med autismspektrumtillstånd. De har rätt till insatser enligt LSS, men de vårdas på låsta institutioner och utsätts för våld. Så har avskiljningsbefogenheten kommit att användas, trots att granskningar av Sis verksamhet visar att det snarare är personalens bemötande och den kultur som råder på institutionen som är problemet.

Jag säger det igen: Allt våld mot barn kan förebyggas.

Barnkonventionen är numera lag i Sverige. Det innebär att alla barn har rätt att skyddas mot våld och kränkningar, även barn som har stora behov och som befinner sig i statlig tvångsvård. Där behövs den som allra mest. Det innebär att rättssystemet måste säkerställa att barn får sina rättigheter tillgodosedda, även då de är frihetsberövade. Vi bär ett ansvar för att barn på Sis ska behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behovet hos barnet. Ett frihetsberövat barns hälsa och grundläggande säkerhet får dessutom aldrig äventyras.

Det är viktigt att alla som kommer i kontakt med barn har den kompetens som krävs för att möta barns individuella behov. Det krävs insikt om hur det är att vara barn i olika livssituationer och hur dessa kan påverka barns utveckling. Det är också viktigt att det finns kunskap om andra aktörers ansvar när det gäller barn och att samverkan mellan dessa aktörer kan stärkas för barnets bästa. Ytterst handlar det om ledarskap och signaler. Finns här en regering som kraftfullt tar avstånd från våld mot barn på Sis? Finns det i myndigheten Sis en ledning som kraftfullt agerar för att minska avskiljningstalen och som inte blandar bort korten genom att prata om högre stängsel och mer övervakning för unga killar som har begått allvarliga brott när frågan rör avskiljningar och kränkningar mot tolvåriga flickor med autism? Kan vi åtminstone hålla oss till sakfrågan?

Vi liberaler står bakom utskottets förslag till utskottsinitiativ om att regeringen ska återkomma till riksdagen med en skrivelse angående vården inom Sis för barn och unga. Det är fantastiskt att vi alla kan enas om hur viktigt detta är. Liberalerna har dock ett särskilt yttrande, och vi förbehåller oss rätten att återkomma i frågan. Vi känner en enorm oro för det som har framkommit i rapporteringen under de senaste åren, med särskilt fokus på de allra yngsta barnen som placeras på statligt ungdomshem. Nu hoppas jag verkligen att vi tillsammans ser till att regelverket ändras och att barn skyddas från våld.


Anf. 93 Nicklas Attefjord (MP)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet från socialutskottet.

Herr talman! Samhället bör se varje placering på Sis som ett misslyckande. Placeringar är egentligen ett exempel på sena och dyra insatser för barn. Inte sällan ses de ur barnets perspektiv som ytterligare ett svek i en lång rad av svek från vuxenvärlden. Vi behöver hitta vägar där vi jobbar med tidigare och förebyggande åtgärder i barns liv. Det går att förebygga mer, och det går att förebygga på ett bättre sätt än vad vi lyckas med i dag i samhället.

Jag berörde i ett tidigare anförande i kammaren personalen. Ibland vill vi hitta enkla sätt att peka på problem och brister. Om vi tittar på hela den sociala omsorgen, framför allt det som rör barn, från skolhälsovården till kuratorer, lärare, socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin, ser vi att mycket av de verksamheterna präglas av stor personalomsättning. Om det är något man har lärt sig som förälder, och något vi vet om barn, är det att kontinuitet och trygghet i relationer är nyckelord för att nå framför allt tillit, om det skulle svikta på något sätt. Att då ha verksamheter med stor personalomsättning kommer att märkas i antalet placeringar i de sena och dyra insatserna.

Vittnesmålen är otaliga. När man pratar med socialarbetare, förskollärare och BVC-sköterskor som har flaggat för att ett barn, en familj eller en mamma behöver stöd får man veta att de inte får gehör. Någonstans står de ut. Förskolan tänker att om ett år börjar barnet i skolan, och då är det inte förskolans problem längre. Lågstadieläraren tänker att det måste bara bli lite ordning i klassen, och om något år börjar barnet på mellanstadiet - och då tar någon annan över. Till slut tänker man att när Statens institutionsstyrelse eller Kriminalvården tar över slipper man ta ansvaret. Det är viktigt att vi börjar prata om dessa frågor utifrån perspektivet att vi ser på barn som något vi ska investera i.

Herr talman! Förutom de förebyggande åtgärderna när det gäller personalsituationen och personalkontinuiteten, som vi behöver belysa mer från utskottets sida, finns nu ett enigt utskott som står bakom ett betänkande som pekar på behoven i Statens institutionsstyrelse. Personalen behöver ökad kunskap för att göra ett bättre och mer professionellt jobb, och den ska möta våra barn och unga med respekt och i enlighet med barnkonventionen.

Jag vill i detta sammanhang särskilt peka på något som all personal som sysslar med barn ska lära sig och ha kunskap om, nämligen lågaffektivt bemötande. Vi ska alltså inte bemöta allt med ett högre tonläge, mer våld eller mer muskelkraft. Problemet med institutionsstyrelsen är kanske inte att barn rymmer därifrån utan att vi i större omfattning låser in och avskiljer barn. Det är där vi behöver lägga mer kraft på att minska antalet.

Herr talman! I början av januari kunde vi ta del av, som många har vittnat om före mig, Uppdrag gransknings inslag från Björkbacken. Det var vittnesmål som var helt oacceptabla på alla plan. Därför är det bra att vi i betänkandet trycker på barnrättsperspektivet och att Statens institutionsstyrelse ska få stöd. Barn som omhändertas av staten ska bemötas och omhändertas utifrån barnkonventionen.

Jag vill också betona vikten av skolan. Den har lyfts fram här. En hel del av de här institutionerna är bra på skola, men skolan är också det viktigaste vaccinet mot livslångt utanförskap. Det gäller att hitta skolformer som fungerar. Många av dem som hamnar i institutionsvård har ju år av skolmisslyckanden bakom sig. Då behövs ett extra ansvarstagande för utbildningssituationen på alla institutioner, oavsett om de drivs av Statens institutionsstyrelse eller av Kriminalvården.

Vård av unga vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem

Med detta sagt yrkar jag bifall till förslaget.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 7 april.)

Beslut

Regeringen bör presentera åtgärder mot brister vid Sis särskilda ungdomshem (SoU33)

Riksdagen vill att regeringen ska komma med en bedömning av vilka åtgärder som krävs för att komma till rätta med de allvarliga brister som rapporterats i vården av unga på Statens institutionsstyrelses (Sis) särskilda ungdomshem. Riksdagen uppmanade därför regeringen i ett tillkännagivande att återkomma med en skrivelse om detta.

Bland annat har det rapporterats om våld och hot mot placerade unga, mellan placerade unga och mot personal. Det har också framkommit brister i behandlingen av placerade unga inom Sis verksamhet.

Regeringen ska lämna skrivelsen till riksdagen senast den 1 augusti 2021.

Tillkännagivandet bygger på ett så kallat utskottsinitiativ från socialutskottet. Det betyder att det är utskottet som tagit initiativ till förslaget. Det kommer inte från en proposition från regeringen eller en motion från en riksdagsledamot.

Utskottets förslag till beslut
Utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att den senast den 1 augusti 2021 ska återkomma till riksdagen med en skrivelse som innehåller en bedömning av de insatser som krävs för att vården inom Statens institutionsstyrelse särskilda ungdomshem ska vara säker såväl för de placerade unga som för personalen och för att en placering ska ge den unge den vård och behandling som krävs.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.