Vapenamnesti

Fru talman! Jag undrar om du har läst den här rapporten, Mauricio Rojas. Riksrevisionen påpekar faktiskt att riksdagen har gett ett tillkännagivande till regeringen att bidrag undantagsvis ska hanteras av regeringen. Man har faktiskt tittat på hela den här perioden och säger att regeringen har lyssnat här. Det kan säkert finnas vissa år eller vissa delar av år där bidragen ökar på grund av att något speciellt projekt. Det handlar kanske om ett speciellt område som regeringen har anslagit medel till och där det är väldigt viktigt att jobba. Det finns kanske något i omvärlden eller i Sverige som gör att vi måste sätta fokus på det. Då plockar regeringen upp ett ämne och anslår medel till det. Jag tycker inte att det är så konstigt. Det är kanske inte ens KU:s uppgift att lägga sig i detta. Vi ska titta på om man följer det administrativa regelverk som finns. Gör man ordentliga ansökningar? Gör man ordentliga uppföljningar? Gör man återrapporteringar? Det är vår uppgift, och det tycker jag att vi ska fortsätta att sätta fokus på. Vi är definitivt inte nöjda. Jag är den första att hålla med där. Jag har jobbat inom kommunal verksamhet och själv sökt bidrag. Jag vet hur viktigt det här är. Det är faktiskt medborgarnas skattepengar, som du påpekade i början. Vi är fullständigt överens om det. Jag tycker att du ska kika lite i den här boken också. Då håller vi oss till fakta, och jag tycker att det är det vi ska diskutera.

Fru talman! Regeringen har föreslagit en vapenamnesti om tre månader. Den ska införas i mars 2007. I propositionen sägs att det övergripande syftet är att minska antalet vapen som innehas utan tillstånd. Vem som helst i denna kammare kan ställa upp på att vi vill ha färre vapen i omlopp i vårt samhälle. Men jag tycker att propositionen tydligare skulle ha underbyggt varför behovet av en vapenamnesti nu är så stort. Det hade varit bra. Vad gäller den särskilda åtalsregeln, som vi nämner i vår motion, gjordes det en ändring i 9 kap. 7 § vapenlagen, vilket innebär att om ett vapen lämnas in till polisen ska åtal endast väckas om det är motiverat från allmän synpunkt. När man tittar på detta kan man mellan raderna läsa att företrädarna för regeringspartierna anser att den särskilda åtalsregeln som finns i dag inte är tillräckligt känd och att folk i allmänhet därför inte vågar lämna in sina vapen. Jag har under juluppehållet roat mig med att kontakta människor som jag mött på gatan och även ringt upp olika personer om detta. Det är ganska skrämmande hur lite känd lagen är hos folk i allmänhet. Det blir nästan en aha-upplevelse för dem. Man kan fråga sig vad som hade hänt om vi informerat ordentligt eller haft en dundrande stor kampanj om denna möjlighet. Nu ska vapenamnestin alltså införas under tre månader, och det ska startas en kampanj för att göra den känd. Frågan är, som sagt, varför man i stället inte kunde driva en kampanj för att göra den vanliga, särskilda åtalsregeln känd. Det skulle jag vilja fråga de borgerliga partiernas företrädare. Det sägs i propositionen, beträffande den särskilda åtalsregeln, att "i nu aktuell proposition anförs att det inte finns några närmare uppgifter om vilket genomslag den särskilda åtalsregeln . fått, men att man kan utgå ifrån att den enskilde inte torde uppfatta bestämmelsen som lika betryggande som en vapenamnesti när det gäller risk för efterräkningar". Det är alltså helt enkelt fråga om dålig information om denna regel, vilket också bekräftats av dem som jag träffat. Vi var under juluppehållet på studiebesök vid polisstationen Umeå. I receptionen tittade vi särskilt efter information om den särskilda åtalsregeln. Det borde finnas åtminstone ett litet anslag om den så att folk kunde få information. Där man tar nummerlappen kunde vi läsa att det var möjligt för dödsbon att lämna in vapen som man inte hade licens för. Det var bara en kort text. Jag tror alltså att man kunde åstadkomma mycket enbart genom att informera om det som redan finns. När det talas om amnestier anser vi i Vänsterpartiet att undantag från den normala lagstiftningen bara ska kunna införas när det vid ett särskilt tillfälle finns goda skäl för det. Ett exempel på det är den flyktingamnesti som vi länge förespråkat. Den som kommit i kläm under den gamla lagstiftningen ska kunna få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. För detta finns det alltså ett särskilt skäl. Det verkar emellertid inte finnas någon kritik ens mot den normala vapenlagstiftningen, åtminstone inte i propositionen eller i betänkandet. Anser de borgerliga företrädarna att den fungerar? Om den inte fungerar, borde den då inte ändras? Vi bör ha en lagstiftning som är väl avvägd så att medborgarna vet vad som gäller. Den vapenamnesti som nu föreslås kan vara vilseledande, eftersom det är lätt att tro att man efter amnestitiden inte kan lämna in vapen till polisen utan att åtalas. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, som innebär avslag på förslaget i propositionen. Vi har också en reservation när det gäller en nationell handlingsplan samt ett särskilt yttrande gällande märkning. Där pågår dock ett arbete inom EU, och vi har därför inom Vänsterpartiet valt att endast ha ett särskilt yttrande.

Fru talman! Att det finns alldeles för många illegala vapen i vårt samhälle är vi överens om. Det behöver vi inte debattera här. En del av vapnen har använts eller används kanske för kriminell verksamhet medan andra bara är undanstoppade på vinden eller i sommarstugan sedan väldigt lång tid. Oavsett hur det förhåller sig är vapen alltid potentiellt farliga. Barnen kan hitta det där gamla vapnet på vinden och om olyckan är framme är skadorna ett faktum. Vi kan alltså vara överens om att vi måste minska antalet illegala vapen. Frågan är hur vi ska göra det. Under flera år har vi i den dåvarande oppositionen, alltså den nuvarande majoriteten, motionerat om och reserverat oss för en tidsbegränsad vapenamnesti. År 2005 fick vi ett tillkännagivande, eftersom Miljöpartiet anslöt sig till de borgerliga partiernas förslag. Då röstade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet emot förslaget. Frågan behandlades igen under 2006, men då hade fortfarande inte den socialdemokratiska regeringen gjort någonting för att uppfylla kraven i riksdagens tillkännagivande. När den borgerliga alliansregeringen tog över makten tog det bara drygt en månad innan vi hade en proposition på riksdagens bord. Vill man så kan man. Det är glädjande att Socialdemokraterna nu har ändrat uppfattning. Nu vill de till och med ha en längre vapenamnesti än vad den borgerliga regeringen och vi i majoriteten i riksdagen föreslår. Vilket som vore bäst, tre, fyra, sex eller kanske tolv månaders tillfällig vapenamnesti, är lite svårt att säga. Jag tror dock att det allra viktigaste är att informationen är god. I princip varenda människa i det här landet ska veta att det går att lämna in vapen och ammunition utan att riskera åtal. Om informationsinsatsen är tillräckligt bra räcker det med tre månader. Är informationsinsatsen otillräcklig kvittar det om amnestin är tre eller sex månader. Vid den tillfälliga vapenamnestin under tre månader 1993 lämnades 17 050 vapen och 15 ton ammunition in. Provskjutningar visade att 70-80 % av vapnen faktiskt var möjliga att skjuta med. Nu har det gått nästan 14 år, och jag skulle bli väldigt förvånad om inte ett stort antal vapen kommer att lämnas in även den här gången. Men mycket handlar som sagt om informationsinsatsen. 1993 räckte det med att något visades i Anslagstavlan i Sveriges Televisions för att nästan alla skulle se det. Så fungerar det inte längre. Det behövs alltså en mycket bredare informationskampanj den här gången, och jag är övertygad om att så kommer att ske. Vänsterpartiet håller som tidigare fast vid att det inte behövs någon tillfällig vapenamnesti, eftersom det finns en särskild åtalsregel i vapenlagen. Regeln innebär att den som frivilligt lämnar in ett vapen inte ska åtalas om det inte är motiverat från allmän synpunkt. Vi tycker att den regeln ska finnas, och vi kan mycket väl ha en bättre information även om den regeln. Den ersätter dock inte en vapenamnesti. I den särskilda åtalsregeln finns nämligen ingen garanti för att man slipper åtal när man går med ett vapen till polisen. Ett åtal kan alltid ske om det är motiverat från allmän synpunkt. Om vi ska nå de vapen som människor tvekar att lämna in krävs alltså en vapenamnesti där det finns en garanti för att man inte blir åtalad. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i propositionen och yrka avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jag kanske inte behöver upprepa att vi är positiva till vapenamnestin. Vi är däremot inte överens om hur man ska hantera tidsfrågan, alltså hur man ska få ut informationen i tid. Johan Linander anser att det är viktigt med en god information som når ut till alla. Vi vet dock att sådant brukar ta tid. Det finns många erfarenheter som visar att det som kan tyckas självklart, och som man tror att vanligt folk vet, har de ingen aning om när de blir tillfrågade. Jag tror att ett par månader av den föreslagna amnestitiden skulle behövas till att sprida information, och då tycker jag det är lite kitsligt att inte ställa upp på ytterligare tre månader. Jag anser att det bara skulle förbättra saken, och ingen skulle ha någon större olägenhet av det. Dessutom kan man få en spridning av själva inlämningen. Visserligen har man sagt att polisen ska klara av det här, men det är klart att det blir en extra arbetsbelastning. Kunde man jämna ut den över tiden så tror jag att det vore bra. År 1993 hade vi den förra vapenamnestin. Det har tagit 13 år innan vi kan genomföra en ny amnesti. Om det ska ta 13 år till innan nästa gång tycker jag att det vore bra att göra ett rejält jobb redan i dag. Kan inte majoriteten tänka sig att ändra sig på den punkten och gå med på att vi förlänger tiden till strax innan älgjakten börjar i Norrland?

Fru talman! Karl Gustav Abramsson tycks mena att man när man påbörjar älgjakten kanske hittar några vapen som man vill lämna in. Jag tror inte att det fungerar så. Vi har underlag för en amnesti på tre månader. Vapenamnestin 1993, då det kom in över 17 000 vapen och 15 ton ammunition, pågick under tre månader. Det har inte funnits några signaler om att det efter de tre månaderna skulle ha kommit människor som inte fick lämna in sina vapen. Och om det nu skulle komma någon när de tre månaderna är över finns ju den särskilda åtalsregeln, som Vänsterpartiet hänvisar till. Det finns alltså möjlighet att lämna in vapen ändå. Ingenting hindrar att man påbörjar kampanjen så snart vi i dag har fattat beslut om detta, så att information går ut redan innan de tre månaderna börjar löpa. Jag tror inte att detta blir något större problem.

Fru talman! Det finns kanske inte så mycket mer att kommentera. Det är bara att konstatera att majoriteten i kammaren köper regeringens förslag. Det är möjligt att man inte hade tänkt igenom detta tillräckligt mycket utan gick på den förra modellen och argumenterade för att den skulle vara tillräcklig. Men vi anser att man gott skulle kunna vara generös och utsträcka tiden, för det skulle bara ge positiva effekter. Vi vet hur folk tänker, reagerar och agerar. Det räcker inte med att informationen får genomslag, utan människor måste också kunna få vara lite eftertänksamma och ta ställning till vad de ska göra: Finns det över huvud taget anledning att undersöka om det kan finnas vapen i mitt hem - på vinden, som Johan Linander sade, eller kanske någon annanstans? Då gör man en aktiv insats för att bidra till att lösa de här problemen och medverkar till att vi får ett säkrare samhälle, även om detta av många kan betraktas som marginellt. I eftermiddag har ni en möjlighet att ställa upp på oppositionens krav om förlängd amnesti.

Fru talman! Jag har själv suttit i opposition i fyra år och i debatterna hävdat att majoriteten borde förstå att de ska rösta för oppositionens reservationer. Men så blir det aldrig. Det kan vi förutspå redan nu. Om det i efterhand skulle visa sig att en mängd människor hör av sig och säger att de inte hann lämna in sina vapen under de tre månaderna och att de inte vågar lämna in dem med stöd av den särskilda åtalsregeln är det ju inget som säger att det behöver dröja 14 år till nästa vapenamnesti.

Fru talman! Några kriminella organisationer lär i alla fall inte komma springande för att lämna in sina vapen. Syftet med vapenamnestin är att mängden vapen i samhället ska minska, och det är väl bra. Men när det gäller den särskilda åtalsregeln vill jag ställa en fråga till Johan. Det är väl ändå så att det går kan lämna in vapen om jag har en bra förklaring. Jag kanske har köpt en sommarstuga på landet, och det skulle komma fram någonting som är gömt. Man vet väl hur man gjorde förr. Om jag har en bra förklaring inbillar jag mig att det inte finns någon polisstation som inte skulle godta den förklaringen. Nu finns det en majoritet för vapenamnesti. Jag undrar samtidigt när man nu ska gå ut i en stor och bred kampanj: Rekommenderar du att man i samband med den kampanjen också informerar om den möjlighet som redan finns?

Fru talman! Lena Olsson började med att säga någonting om vilka vapen som kommer att lämnas in och att det kanske inte är de vapen som har använts i brottslig verksamhet. År 1993 visade det sig att det kom in en hel del vapen som tidigare hade varit efterlysta, eftersom de använts i brottslig verksamhet på olika sätt. Det hoppas vi så klart på även denna gång, även om det generella motivet för vapenamnestin är att minska det totala antalet illegala vapen i samhället. Det finns en stor skillnad mellan den särskildas åtalsregeln och vapenamnestin. Kommer du in till en polisstation vid en annan tid när det inte finns en tillfällig vapenamnesti måste du berätta vem du är. Men är det vapenamnesti kan du vara anonym och bara gå fram och lämna in vapnet. Är det då ett vapen som tidigare har använts i brottslig verksamhet av en själv eller av någon annan som har kommit över vapnet är det nog rätt så svårt att lämna in vapnet och sedan legitimera sig. Jag kan tänka mig att det ändå finns en viss oro för att man ska bli åtalad. Under den tillfälliga vapenamnestin finns möjligheten att utan att behöva legitimera sig bara gå in och lämna vapnet. Vi är tacksamma för att det kommer in och inte är kvar ute i samhället.

Fru talman! Sådant kan uppstå. Men jag inbillar mig fortfarande att man kan upplysa om möjligheten på ett bättre sätt. Man brukar i den här kammaren säga att den som har rent mjöl i påsen inte har någonting att vara rädd för. Just när det gäller vapenamnestin kan man konstatera att man inte har några stora förhoppningar att de kriminella organisationerna kommer springande. Det är därför jag tycker att det är konstigt. Det står inte i propositionen vilket genomslag åtalsregeln egentligen har haft. Det tycker jag är undermåligt. Man borde ha undersökt och fått fastställt i vilken utsträckning lagen har fått verkan. Det är meningslöst att göra om en lag om den inte har haft någon betydelse. Nu hoppas jag att den har haft det. Men det hade varit bra om det varit med i propositionen. Det kom in jättemycket vapen år 1993, och det var jättebra. Man kanske inte ska ha så väldigt stora förhoppningar att det nu kommer in så mycket. Jag vill också slå ett slag för att i samband med amnestin se till att det också informellt går ut att möjligheten finns också annars.

Fru talman! Jag kan hålla med om att det är en brist att det inte finns någon statistik för vilket resultat den särskilda åtalsregeln har gett. Det har varit en borgerlig regering i nu lite drygt tre månader. Innan dess var det en socialdemokratisk regering väldigt länge, och åtminstone i sex år efter det att den särskilda åtalsregeln infördes. Vi får väl lägga det på den gamla socialdemokratiska regeringen att det finns någon bättre statistik. Vi har åtminstone inte hunnit med det. Det är ingenting som hindrar att vi även gör en informationsinsats om den särskilda åtalsregeln. Det är givetvis bra om Sveriges medborgare känner till alla lagar som finns. Den här är kanske extra viktig att känna till om man sitter med ett vapen som man inte vågar lämna in.

Fru talman! Under lång tid har jag drivit frågan om att införa en tillfällig vapenamnesti. Jag har skrivit debattartiklar, interpellerat och skrivit en motion i frågan. Därför är jag glad att den borgerliga regeringen fullföljer den vapenamnesti som den socialdemokratiska regeringen var i färd att genomföra. Jag vill inte partipolitisera det. Jag vill bara konstatera att Johan Linanders historieskrivning delvis är felaktig. Förre justitieministern aviserade för mer än ett halvår sedan att kansliet höll på att förbereda ett lagförslag för en tillfällig vapenamnesti. Det är bara att söka i TT:s telegram så finns sådan information att hitta. Dessutom är det så att den förra regeringen såg allvarligt på frågan om vapen. Det genomfördes en rad åtgärder för att komma åt de illegala vapen som fanns. Man prioriterade då framför allt det som polismyndigheten efterfrågade. Det gällde till exempel möjligheten att visitera i bilar, att kontrollera bilar och om det fanns vapen gömda i bilar. Olaglig och okontrollerad spridning av skjutvapen är ett stort bekymmer. Det finns nämligen ett oomstritt faktum här, sambandet mellan tillgänglighet vill vapen och ett ökat och grövre våld. Tillgången till illegala vapen har ökat. Jag har också i Malmö stött på något som skrämmer mig väldigt mycket. Det är en värdeförskjutning bland ungdomar vad gäller synen på vapen och de skador som vapen kan tillfoga. Den erfarenhet vi har haft i Sverige av en tillfällig vapenamnesti år 1993 har redogjorts för här i dag. Det lämnades in 17 000 vapen och 15 ton ammunition. Man gjorde kontroll på 3 000 av de vapnen. Precis som Johan Linander sade var 70-80 % av de vapnen inga gamla medeltida bössor utan vapen man kunde tillfoga skada med. Våra nordiska grannländer har också positiva erfarenheter av detta. Norge genomförde en vapenamnesti år 2003-2004 och fick in nästan 36 000 vapen och däribland 355 automatpistoler och 55 maskingevär. Danmark har genomfört fyra amnestier mellan 1970 och 1997. Man har fått in nästan 27 000 skjutvapen under de fyra vapenamnestierna. Mycket har hänt sedan den förra vapenamnestin som har ökat tillgången till illegala vapen i Sverige. Lena Olsson efterfrågar särskilda skäl. Man måste ha en restriktiv syn på vapenamnestier. Jag ska ge henne tre skäl, fru talman. Det första är EU-medlemskapet. Vi kan inte kontrollera våra gränser på samma sätt som vi gjorde förut. Det andra är IT-utvecklingen. Handeln via nätet är ett helt annat verktyg som vi inte hade år 1993 och som också används för handel av vapen. Det tredje är kriget i Balkan. Efter den fredsprocess vi har haft i Balkan ha de vapnen spritts ut till andra konflikter men sannolikt också hit upp till Norden. Det finns flera skäl till att återigen efter 13-14 år genomföra en tillfällig vapenamnesti. Reformen kommer inte åt all grov brottslighet. Det kan vi vara säkra på att den inte gör. Brottslingar kommer sannolikt om de vill fortsätta att använda vapnen i olika kriminella handlingar inte att lämna in dem. Men vi förebygger många brott. Vi förebygger dessutom så att brott inte ska bli grövre. Det gäller exempelvis våld i nära relationer i hemmen. Vi vet att om det finns vapen tillgängliga i hemmen som bara ligger där kan en konfliktsituation bli så mycket grövre om det finns ett vapen i hemmet. Här ger vi en möjlighet att lämna in dem. Barn och ungdomar som kommer åt de vapnen kan komma till skada. Det är också viktigt att få bort de vapnen så att vi förebygger utifrån den aspekten. Dessutom får polisen ett bättre verktyg för att få kontroll över det mörkertal som finns i fråga om olagliga vapen. Jag tror att det också är viktigt. Hur man sedan lägger upp en sådan kampanj vill jag inte lägga mig i, men sannolikt kan en sådan här kampanj också användas för att gå ut och sprida vår restriktiva syn på vapen, att det är farligt att ha dem, att det ska finnas kontroller, särskilda regler och så vidare. Fru talman! Jag vill avslutningsvis ändå säga att jag delar den kritik som Socialdemokraterna i justitieutskottet har framfört här. Den tillfälliga vapenamnestin på tre månader är inte tillräcklig. Den borgerliga regeringen skulle ha kunnat läsa lite mer noggrant. De erfarenheter vi har från den förra vapenamnestin är att vapnen lämnades in de sista två veckorna. Det tar tid att sprida ut informationen om den här lagen och amnestin, och jag tror att tre månader är alldeles för kort tid för att nå ut till alla medborgare i Sverige om denna möjlighet och öppning. Dessutom tror jag själv personligen att det är synd att man inte vågar prova möjligheten att legalisera olagliga vapen genom registrering, utan att man kräver att de ska lämnas in. Också där har vi erfarenheter från den förra vapenamnestin som genomfördes. Det var många som ringde och frågade om möjligheten att göra det, och när de fick nej vet vi inte vad som hände med deras vapen. De kanske fortfarande ligger där någonstans. Detta system användes i Norge och var väldigt framgångsrikt. Det är synd att man inte vågar ta steget fullt ut, dels vad gäller tidsperioden, dels vad gäller hur vapenamnestin ska gå till. Synen på vapenkontroll i övrigt tror jag är viktig att lyfta fram, det vill säga att vi måste ha en restriktiv syn. Vapenlagstiftningen är en del, och även synen på vapenhandlare. Vi har i dag en situation i Sverige där vapenhandlare kan importera vapen som de sedan är förbjudna att sälja i sina affärer. Det är inte bra, tycker jag. Det behövs också resurser till tullen för att komma åt de vapen som smugglas in i vårt land.

Fru talman! Vi är i princip överens i frågan, så från början hade jag inte tänkt begära replik. Men när jag hörde historieskrivningen om att Socialdemokraterna hade tänkt genomföra det här kunde jag inte låta bli att ta replik. Jag vet att Luciano Astudillo har engagerat sig i den här frågan. Jag läste en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet där Luciano Astudillo kritiserade Thomas Bodström för att han inte ville genomföra en tillfällig vapenamnesti. Men det finns också de som har arbetat med de här frågorna betydligt längre. Jag fick höra här att en av dem som har motionerat länge om att införa en tillfällig vapenamnesti är Lena Adelsohn Liljeroth, numera kulturminister. En del har många strängar på sin lyra. Det är möjligt att den förre justitieministern hade tänkt införa en tillfällig vapenamnesti. Men det är inte så konstigt - vi hade ju tvingat honom till det. Det blev ett tillkännagivande från den här kammaren 2005 där Centerpartiet, Moderaterna, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Miljöpartiet sade åt den socialdemokratiska regeringen att genomföra en vapenamnesti. Att de hade påbörjat det arbetet efter ett år är väl det minsta man kan begära. Annars hade det kanske blivit en fråga för konstitutionsutskottet i stället.

Fru talman! Det är tråkigt att en så här viktig fråga ska partipolitiseras på det här sättet. Det jag tycker är beklagligt är att när man väl genomför en vapenamnesti tar man inte hänsyn till de erfarenheter som gjordes av den förra 1993. Det var dels att de flesta vapnen kom in i slutet av perioden. Informationsspridningen kanske inte räckte. Den här regeringen kanske kommer att avsätta mer pengar. Jag tror att det kommer att behövas resurser för att nå ut med information om den här möjligheten. Det var dels att folk flera gånger förhörde sig om möjligheten att registrera vapen de hade, och när de fick höra ett nej lade de på luren och sade "tack för mig". Det är tråkigt att när man väl får möjligheten - man slår sig för bröstet och säger att man gör det Socialdemokraterna var i färd med att genomföra - gör man det på ett bristfälligt sätt. Men nu tar vi till oss det här. Jag hoppas ändå att vi kan få in mycket vapen. Mycket har, som sagt, hänt i Sverige och i Europa som gör det viktigt att genomföra en sådan här tillfällig vapenamnesti. Jag tror inte att man ska ha den syn som Johan Linander hade i en debattväxling tidigare, att om det här inte fungerar gör vi det en gång till. Nej, det ska vi inte göra. Vi ska ha en väldigt restriktiv syn på vapenamnesti. Men låt oss göra det på ett bra och professionellt sätt. Det är synd att den borgerliga regeringen inte gör det.

Fru talman! Jo, det gör den visst, Luciano Astudillo. Man kanske borde fundera mer över mänskligt beteende, när man säger att de sista två veckorna 1993 av den tillfälliga vapenamnestin lämnades en stor del av vapnen in. Ja, det är jag inte ett dugg förvånad över. Även om vi hade haft sex månaders vapenamnesti är jag övertygad om att en stor del av vapnen hade lämnats in under de sista veckorna. Jag tror att många av oss fungerar så. Att man får dubbelt så lång tid på sig att lämna in vapen tror jag absolut inte innebär att en mycket större mängd vapen lämnas in. De som tänker göra det hinner säkert under de tre månaderna. Vi genomför inte det här på ett bristfälligt sätt. Vi genomför det på samma sätt som vi gjorde 1993. Då kom det in över 17 000 vapen och 15 ton ammunition. Jag har inte sett några uppgifter om det, och Luciano Astudillo har inte kunnat visa att en längre period 1993 hade inneburit att ytterligare vapen och ammunition hade kommit in. Det finns inget underlag som visar att det skulle göra det nu heller. Sedan håller jag med om att man ska vara restriktiv med att införa sådana här amnestier. Annars skulle vi kunna ha en permanent vapenamnesti, vilket också har diskuterats. Men det är ingenting som säger att det ska behöva gå 14 år emellan. Att det är just 14 år som är den exakta perioden mellan olika vapenamnestier vet jag inte om ens Luciano Astudillo vågar argumentera för.

Fru talman! Det kanske jag gör, men det beror på vad som händer i vår omvärld och i världen i stort. Jag tycker att vi ska ha en väldigt restriktiv syn på vapenamnestier i stort. Att vapen som kanske använts vid brott kan lämnas in anonymt och förstöras innebär många gånger att bevismaterial förstörs som skulle kunna användas för att senare klara upp brott. Min syn är att vi har fått in så mycket vapen i Sverige och att det är så mycket vapen som florerar runtom i vårt samhälle att det nu finns skäl för att genomföra en tillfällig vapenamnesti, för att komma åt detta oomstridda faktum att finns det ett tillgängligt vapen blir brottet grövre och tuffare. Det är väl det vi är överens om. Hade den borgerliga regeringen bara kollat det nordiska grannlandet Norge, som använde sig av den möjlighet som finns att registrera vapen, kanske vi redan förra gången då vapenamnestin genomfördes, för 13 år sedan, hade fått in mer vapen än vi fick in. 17 000 vapen är mycket, och det är bra. 15 ton ammunition är jättebra. Men vi vet ju inte hur mycket mer vi hade fått in om vi hade förlängt tiden. Det jag framför allt tror på är att vi ska se till att göra illegala vapen lagliga genom registrering och ändå bibehålla den restriktiva syn vi har på vapenhantering.

Fru talman! Inledningsvis vill jag klart deklarera att jag tycker att det är ett utomordentligt bra initiativ av den borgerliga alliansregeringen att vi nu får en vapenamnesti. Det är alldeles utmärkt. Orsaken till att jag har begärt ordet i den här debatten, fru talman, är att jag har lämnat in en motion med anledning av legala vapen. Det är väldigt mycket diskussion om illegala vapen i den här debatten, men jag skiljer väldigt tydligt på de här två typerna. När jag skrev motionen tog jag fasta på att vi alla har ett ansvar för att försöka bidra till att minska byråkratin i vårt samhälle. Och alliansregeringen har ju gått ut och sagt att vi ska minska byråkratin med 25 %. Jag såg då en möjlighet i arbetet för att nå detta mål. När det gäller att man ska få ha ett legalt vapen handlar det naturligtvis om att man måste söka en licens, vilket är alldeles riktigt. Det handlar i första hand om att man har ett förtroende att inneha vapen. Därefter måste man dessutom uppvisa att man har ett behov av det. Oavsett hur mycket behov man kan ha av det får man inte ha det om man inte har förtroendet att ha det, och det är alldeles riktigt. Därför är den första prövningen oändligt viktig, och det är där man ska lägga krutet. Men sedan har vi de facto, underförstått, en accept på upp till sex vapen. Det är ju så verkligheten fungerar. I princip är det så inom den så kallade vapengarderoben. Och min erfarenhet är att det ska till alldeles speciella fall om man behöver mer än sex vapen, så jag ställer upp på det här med vapengarderoben. Det som jag har lite svårare att förstå är att man även för vapen två till och med sex måste lämna in en regelrätt licensansökan. Det har jag oerhört svårt att förstå att man måste göra. Och det har jag mot bakgrund av att man exempelvis i Tyskland har ungefär det system som jag förordar i min motion. Det innebär att om du har blivit godkänd för ett vapen behöver du, inom ramen för vapengarderoben, bara skicka in en anmälan och tala om att du nu har skaffat ett vapen till. Jag tror inte att de tar ut några avgifter. Här i Sverige får du betala ett antal hundralappar för varje licensansökan. Då är min fundering om det egentligen är en gradvis lämplighetsprövning som man gör när det gäller de här fyra eller sex vapnen. Nej, jag bedömer att det inte är så. Har du blivit godkänd för ett vapen har du i princip möjlighet att skaffa också de andra. Man kan tänka på det omvända, om det av något skäl skulle visa sig att du, när du har sex vapen, inte är lämpad att ha vapen. Då gör man inte en gradvis nedtrappning och säger: Vi tar ifrån dig ett vapen, och så får du ha de andra. Det spelar ingen roll om du har ett vapen eller fyra om du tänker missbruka dem därför att du då är potentiellt precis lika farlig. Mot bakgrund av det resonemanget tycker jag, precis som jag har yrkat i min motion, att utskottet inför en kommande behandling av en liknande motion bör kunna bidra till att sänka byråkratin i det här landet genom att tillmötesgå de krav och den inriktning som jag har. Jag tror inte att någon tjänar på att göra just legal vapenhantering märkvärdigare än den behöver vara.

Fru talman! Det vore kanske bättre om Johan Linander tog itu med Bengt-Anders Johansson, eftersom majoriteten har sagt att det här i princip inte är någonting att bry sig om. Men som jägare och även pistolskytt har jag hanterat vapen i snart 40 år, dessvärre. Och jag vet att vapenhantering är något som man ska vara väldigt noga med. Det som Bengt-Anders Johansson säger om förtroende är viktigt, och det är bland annat det som undersöks när man prövas för att få ha ett vapen. Under senare år har man infört väldigt noggranna regler om vem som får ha vapen. Man får inte köpa jaktvapen om man inte har en jägarexamen. Det är konstituerande för det första vapnet. Sedan prövas man vartefter. Är det på något område som vi behöver en viss byråkrati och en mer långtgående noggrannhet tror jag att det är på det här området när det gäller att pröva förutsättningarna för att man ska få inneha vapen. Och jag tror att Bengt-Anders Johansson, om han är rättvis både mot sig själv och mot andra, kan se att en vapengarderob med sex vapen är fullt tillräcklig för att man ska kunna jaga allt vilt som vi har både i Sverige och i Norden och kanske till och med på andra ställen på jorden. Den här förenklingen tror jag skulle uppfordra väldigt många människor att skaffa sig fler vapen än vad som behövs. Och då är vi inne på det här problemet. Ju fler vapen vi har i samhället, desto större kan problemet vara att hålla koll på dem. Som jag var inne på i mitt huvudanförande är en viktig del i vapenhanteringen att man har en god tillsyn. Och med de resurser som polisen har i dag tror jag inte att man riktigt klarar av att se till att alla som har vapen också förvarar dem på ett betryggande sätt.

Fru talman! Jag tror att jag och K G Abramsson i grund och botten är ganska överens, eftersom vi båda är vapenägare och väl förtrogna med hanteringen av dem. Jag har på intet sätt sagt att vi ska minska kravet för att få licens för det första vapnet. Det är absolut inte det jag säger. Jag sade också i mitt anförande att sex vapen i de allra flesta fall är alldeles tillräckligt. Det kan i tävlingssammanhang och i andra sammanhang finnas speciella skäl för att man skulle kunna behöva fler. Men mitt resonemang grundar sig i frågan: Blir du en sämre vapenägare om du har två vapen än om du har ett? Jag har alltså den grundsynen att om du har fått förtroendet att ha ett vapen kan du också ha förtroendet att ha vapen upp till och med vad som gäller för vapengarderoben utan någon ytterligare prövning. Skulle det av något annat skäl, under tiden som du är vapeninnehavare, komma till myndigheternas eller någon annans kännedom att din lämplighet att inneha vapen kan ifrågasättas drar man ju in alla vapen. Och det tycker jag är alldeles korrekt. Jag grundar mitt resonemang på att om man kan göra något dumt med ett vapen spelar det ingen roll om man har två eller tre. Mot den bakgrunden menar jag att det är riktigt att avbyråkratisera inom ramen för det förtroende som du har genom det första vapnet. Sedan har vi förvaringsföreskrifter. Det skylls på att polisen inte kan utöva tillsyn. Det är ju faktiskt licensinnehavaren som har att rätta sig efter de regler som finns. Det är ingen polisiär fråga i botten.

Fru talman! Nej, det sista kan jag väl hålla med om. Men vi vet ju att vapen förvaras väldigt olika i dag, och det är säkert många som inte förvarar dem enligt de föreskrifter som finns. Nu är det inte kriminellt att inte förvara vapen enligt föreskrifterna, men risken är ju stor att man, om man ertappas, förlorar sina rättigheter, sina licenser. Vi behöver inte argumentera särskilt mycket mer för att vi ska ha en ganska noggrann prövning när det gäller hur man lämnar ut vapen till människor. Den merbyråkrati som vi får genom att en vapenhandläggare hos polisen så att säga ska gå igenom checklistan och kontrollera att allt är i sin ordning tror jag inte är särskilt mycket byråkratisk. Jag tror att man vinner mycket mer på att ha den här restriktiva hanteringen än på att göra det mer expeditionellt, som Bengt-Anders Johansson vill, att man bara behöver skicka in en anmälan. Jag tror att det skulle uppfordra folk att i större utsträckning skaffa sig vapen som man egentligen inte behöver. Bara det är ett tillräckligt argument för att behålla den vanliga licensgivningen och den vanliga prövningen. Jag tror att förståndiga ledamöter i ett förståndigt utskott och en förståndig kammare aldrig kommer att gå med på den typen av motioner som Bengt-Anders Johansson har skrivit och förmodligen också kommer att skriva framöver. Här tycker jag att vi ska kunna komma överens om att vi ska hantera det här på ett noggrant sätt och därmed också bevara trovärdigheten hos vapenägare, jägare, målskyttar, tävlingsskyttar. Jag tror att vi ska upprätthålla förtroendet genom att vara restriktiva i samband med prövningen.

Fru talman! Vi har aldrig har haft så välutbildade jägare, exempelvis, eller vapenägare som vi har i den tid som vi nu befinner oss i. Då är det här för mig lite förunderligt. Å ena sidan har vi utbildat väldigt bra och skaffat en mycket bättre vapenhantering - jag tror att K G Abramsson kan skriva under på att vi också ser det i den dagliga hanteringen när vi är ute och exempelvis jagar. Samtidigt ska man då å andra sidan skärpa det här. Det är ett misstänkliggörande mot den legala vapenanvändningen. Faktum är att ju fler vapen du har inom ramen för vapengarderoben, desto större blir effekten om du av något skäl skulle ertappas med att inte vara lämplig som vapenägare, antingen det handlar om förvaring eller om du av annat skäl inte ska ha vapen. Alltså är det inbyggt per automatik att ju fler vapen du har, desto större blir effekten om du inte sköter dig. Jag menar att den självkontrollen är alldeles tillräcklig. Den andra synen som det nuvarande utskottet i denna bedömning ger uttryck för är en misstänksamhet som jag vill hävda hör historien till mot bakgrund av att vi har en välutbildad vapenägarkår i det här landet.

Fru talman! Moderaterna står tillsammans med partierna i alliansen helt bakom den här propositionen. Vi inser alla vikten av att den faktiskt genomförs. Det som fick mig att gå upp i talarstolen i dag var Luciano Astudillos tal här i kammaren. Jag tycker att han har en väldigt konstig historieskrivning. Det har skett gång på gång, som Johan Linander har påtalat. År 2003 motionerade nuvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth om genomförandet av en vapenamnesti. Alliansen var överens, men partierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern var emot. År 2004 motionerades det på nytt om införandet av en vapenamnesti från Lena Adelsohn Liljeroth. Då fick alliansen med sig Miljöpartiet. Då kunde vi genomföra det. År 2005 kom, precis som Johan Linander sade, ett tillkännagivande från riksdagen att det skulle genomföras. Det hände ingenting efter det. Det stod stilla i maskineriet. Men det som kommer nu är att alliansregeringen genomför en vapenamnesti som är välbehövd efter 13 år då ingenting har hänt. Luciano vill också förlänga perioden då man kan lämna in vapen från tre månader till sex månader. Man kan naturligtvis föra en diskussion om hur lång tid vi ska ha för inlämnandet av vapen. I detta fall säger man också att vapen lämnades in i slutskedet av tremånadersperioden vid förra vapenamnestin. Jag tycker inte att det är underligt. Det är ganska vanligt. Så fungerar vi människor. Om vi har en tidsram brukar vi tyvärr lägga oss ganska nära när tiden går ut. Man kan jämföra det med en inbjudan till fest. Då svarar man ofta precis i slutet. Man är inte så förutseende så att man direkt kastar sig iväg och svarar när man får inbjudan. I detta fall när vapenamnestin börjar går man kanske inte direkt, utan det kommer automatiskt att man gör det när tiden börjar gå ut. Då är vi i slutet av den. Jag tycker att tre månader är tillräckligt. Det är polismän som ska arbeta med det också. Att vapen kommer in i slutet får vi ta, och det tycker jag är bra. Nu har Luciano Astudillo gått så jag kan inte få något svar från honom om vad han har tänkt göra. Men jag vill i alla fall yrka bifall till propositionen.