Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning, byggande samt konsumentpolitik

Herr talman! Hur ska man lägga upp en debatt kring de bostadspolitiska frågorna när viljan att föra en sådan saknas från majoritetens sida? Hur ska man förtydliga sina egna förslag och ambitioner när alternativet göms undan och görs oviktigt och osynligt? Det är ett pedagogiskt konststycke. Budgetdebatten, som den är upplagd, är ett utmärkt tillfälle för majoriteten att göra bokslut. Vad har hänt sedan sist? Hur faller olika satsningar ut? Vad blev resultatet? Och vilka visioner har man för framtiden? Redan här tar det så att säga stopp. Det förs ingen bostadspolitik. Det finns inga ambitioner. Och det görs inga satsningar. För ganska precis ett år sedan fattades beslut om att avskaffa allt stöd till bostadsbyggandet. Inom några år är vi, efter en snabb och icke-analyserad nedtrappning, nere i noll kronor. Redan nu ser vi de negativa effekterna, och vi hör folkets protester. Låt mig summera delar av det som hänt under året. Bostadsbyggandet har minskat med 19 procent och, lågt räknat, halverats vad gäller produktion av hyresrätter. Detta beror enligt såväl SCB som Boverket på att investeringsstödet tagits bort. Antalet bostadssökande, inte minst i Stockholm, ökar från vecka till vecka. Bara i Stockholms kommun ombildas uppemot 28 000 allmännyttiga hyreslägenheter till bostadsrätt och försvinner därmed från hyresmarknaden. 5 000 allmännyttiga lägenheter säljs ut till andra förvaltare. Så hanteras allmännyttan. Inlåsningen på bostadsmarknaden ökar och en flyttskatt införs. Ingen vågar lämna sitt eventuella hyreskontrakt ifrån sig, även om man inte avser att själv bo i lägenheten. Bostadsmarknaden stelnar. Ungdomar hamnar utanför. Äldre tvingas bo kvar i bostäder som de inte orkar med. Räntorna ökar och räntebidragen minskar. Många bostadsrättsinnehavare, inte minst de som bor i radhus, får det väldigt besvärligt. Hyreshöjningarna blir större än på länge. Klimatfrågan har blossat upp. De hus som byggdes på 60- och 70-talen läcker energi och är i skriande behov av såväl upprustning som förnyelse. I Södertälje tvingas irakiska flyktingar att under långa perioder sova på madrasser i små lägenheter tillsammans med tjugotalet andra personer. Utredningen om allmännyttans framtid får nya direktiv där man hukandes bakom EU ger i uppdrag att montera ned det i dag fungerande bruksvärdessystemet och därigenom förändra förutsättningarna för hyresförhandlingarna och allmännyttan. Planerade projekt ställs in eller förändras för att minimera risken för investerarna. Bostadsrätter ger ju oftast snabbare avkastning än hyresbostäder. Detta var ett snabbt svep över det som hittills skett. Herr talman! Förvånande nog, men ändå inte, föreslås i årets budgetproposition - alltså inte som annars är vanligt i en särskild proposition - att det bostadspolitiska målet avskaffas. Det mål som talat om att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och att boendet och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden är snart borta. Det nya målet handlar om att skapa fungerande bostadsmarknader, att utbud och efterfrågan ska styra och att visionerna lämnas över till marknaden. De föreslagna målen bortser helt från bostadspolitikens sociala dimension. Hållbarhetsdimensionen tas också bort från det föreslagna målet för bostadsfrågor. Vi socialdemokrater menar att det snarare finns ett stort behov av att ytterligare understryka miljöaspekterna i alla delar av bostadspolitiken. Byggande och förvaltning av bostäder måste i betydligt högre grad än i dag ske med hänsyn tagen till olika miljökrav och till en ekologiskt hållbar utveckling. Vi socialdemokrater står för en social bostadspolitik, och det förpliktar. Vi anser att för att uppnå politiska mål kan det innebära att vissa ingrepp i bostadsmarknaden får accepteras för att vanliga löntagarhushåll ska ges möjlighet att ha en bättre bostad än de skulle få på en helt opåverkad marknad. Människor ska kunna bo bättre än deras ekonomi egentligen tillåter. Påverkan är ju själva poängen med politik. Herr talman! Närmare 40 procent av vår energiförbrukning sker i byggnader. I medierna har vi den senaste tiden kunnat läsa att stora delar av miljonprogrammets bestånd är i så dåligt skick att värmen läcker ut genom fasader, fönster och balkonger. Det innebär att husen förbrukar en stor mängd energi och tär på miljön. Att rusta upp och energieffektivisera miljonprogrammen kommer att kosta miljardbelopp. De allmännyttiga bostadsföretagen har räknat ut att det bara för deras del handlar om summor på uppemot 70 miljarder kronor i renoveringskostnader och det dubbla om man ska göra husen energisnåla. Många mindre samfälligheter och bostadsrättsföreningar kommer att ha små om inte obefintliga möjligheter att själva ta det fulla ekonomiska ansvaret. Det krävs handling om visioner ska bli verklighet, inte bara vackra ord i intervjuer och frågesvar. Det behövs ekonomiska stimulanser för att styra inriktningen och höja tempot. De borgerliga partierna avstyrker våra förslag men saknar alternativ. Inte med ett enda ord berörs klimatfrågorna i samband med bostadspolitiken. I stället skär den borgerliga regeringen ned i det regionala energieffektiviseringsarbetet. Vi vill att energianvändningen per uppvärmd yta i bostäder och lokaler ska minska med 20 procent till år 2020 och med 50 procent till år 2050 och därmed bidra till att den totala energiförbrukningen sjunker. Då måste vi också ha styrande mål för ökad energieffektivisering i bebyggelsen. Det miljövänligaste och mest effektiva för att minska vår klimatpåverkan är naturligtvis den energi som vi inte använder oss av. Mer än 90 procent av de byggnader som förväntas finnas om 50 år är redan byggda i dag. Det är i det befintliga beståndet som vi har de största vinsterna att göra. De hyresgäster som bor i beståndet varken kan eller ska dock själva stå för detta. I stället handlar det om ett stort gemensamt samhällsuppdrag. Det kräver politiskt ledarskap och handlingskraft. Herr talman! Det behövs omedelbara åtgärder för att få i gång byggandet av hyresbostäder och hålla tillbaka kostnadsökningarna. Det behövs kraftfulla åtgärder för att skapa fler attraktiva bostadsområden i det befintliga beståndet. Det måste satsas för att vi ska klara av energiomställningen och för att en åldrande befolkning ska finna bra och anpassade bostäder. Flera av dessa saker kan tillgodoses i samband med ombyggnad och förnyelse av det redan befintliga beståndet. Vi föreslår därför ett investeringsbidrag till byggande av miljövänliga och billiga hyresbostäder. Vi anser också att räntebidragsavtrappningen skulle ha gjorts under längre tid och i mjukare takt så att inte effekterna blivit så enorma som de nu blivit på sina håll. Vi avsätter 15 miljarder för att kunna satsa på att göra det befintliga beståndet - inte minst i miljonprogramsområdena - till attraktiva, tillgängliga, trygga och energieffektiva områden där människor vill bo kvar. Det är i princip omöjligt att diskutera bostadspolitik utan att komma in på frågor om beskattning och neutralitet mellan de olika upplåtelseformerna. I detta sammanhang tycker jag att det är på sin plats att påminna om den subvention som ligger i skattesystemet. Småhusägare, och i viss mån bostadsrättsinnehavare, har ju rätt till en skattereduktion motsvarande 30 procent av räntekostnaderna, vilket måste beaktas i resonemanget eftersom orättvisor i beskattningen innebär att villor har fördelar jämfört med bostadsrätter och hyresrätter. Detta har under det gångna året blivit mycket tydligt på sina håll, i takt med att övrigt stöd till boendet helt försvunnit. Det känns många gånger som en väldigt orättvis politik som ingen kunnat planera för och parera. Det vi ofta får höra är att byggbranschen inte vill ha några nya stimulanser - eller subventioner, som man ofta säger för att ge den sociala bostadspolitiken en negativ klang. Det är inte så konstigt, då man i stället tar ut ett högre pris av konsumenten. Företrädare för hyresgästerna svarar dock utan tvekan att det vid sidan av andra åtgärder behövs ett investeringsbidrag för att boendekostnaderna ska kunna hållas nere och som ett argument mot marknadshyror. Det handlar helt enkelt om vem man väljer att lyssna på - byggindustrin eller de boende och bostadssökande. För att undvika en utveckling mot marknadshyror samtidigt som det kommer fler hyreslägenheter till stånd är det enligt min mening motiverat med ett investeringsstöd för nyproduktion av hyresrätter. Sambandet mellan olika former av beskattning av boendet och förekommande stöd måste studeras närmare. Herr talman! Jag är i alla fall glad över att ha ett antal meddebattörer och försvarare av regeringens politik här i dag, när vi ännu en gång saknar bostadsministerns medverkan - konstigt egentligen hur slumpen faller ut. Jag undrar vem som känner sig mest som ställföreträdande bostadsminister i dag, för någon politiskt sakkunnig kan ju inte delta i debatten. Är det kristdemokraten Yvonne Andersson eller kanske moderaten Ewa Thalén Finné? I dag står de för exakt samma politik, så det spelar väl inte så stor roll, men en gång i tiden hade de borgerliga partierna lite olika profil på sina frågor. Man hade idéer och visioner på det bostadspolitiska området. Jag antar att det inte finns utrymme för det i dag, och då blir konsekvensen att man lägger sig platt för regeringen som inte anser detta vara en prioriterad fråga över huvud taget - därav resultatet. Herr talman! Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom alla våra reservationer, men jag nöjer mig med att här ifrån talarstolen yrka bifall till reservationerna 1, 4 och 9 och därutöver hänvisa till vår budgetmotion och till vårt särskilda yttrande. I de konsumentpolitiska frågorna återkommer vi senare på talarlistan genom Eva Sonidsson.

Herr talman! Jag tackar Carina Moberg för ett bra inledande anförande i betänkandedebatten. Carina sade att den här budgetdebatten delvis är en bokslutsdebatt för bokslut Odell. Man kan inledningsvis notera och konstatera att Odell inte är någon bra modell för bostadspolitiken. Men trots att han inte är här vill jag önska honom en god jul. Herr talman! En god bostad till en rimlig kostnad är en social rättighet och grundläggande för ett välfärdssamhälle. Årtionden av en aktiv statlig bostadspolitik har lett till att Sverige har haft och i dag har en relativt hög bostadsstandard och liten trångboddhet. Grupper som haft det svårt att hävda sig på bostadsmarknaden har historiskt sett fått ett starkt stöd. Underhållsåtgärder som förhindrat förfall och kapitalförstörelse i fastighetsbeståndet har prioriterats. En hållbar utveckling omfattar inte bara ekonomiska och ekologiska aspekter utan även sociala. Alla ska ha rätt till en bra bostad utan krav på ekonomisk insats. Vänsterpartiet arbetar för en rättvis och ansvarsfull bostadspolitik som sätter de mänskliga behoven före kraven på kortsiktig vinning. Trots att bostadsbristen fortsätter att öka har regeringen valt att i princip avveckla bostadspolitiken. Vi har i dag en lägre byggnation av hyresrätter trots stor efterfrågan och högkonjunktur. I dag bor drygt 60 procent av Sveriges befolkning i någon av de 119 kommuner som uppger att de har bostadsbrist. Enligt kommunerna är unga och äldre de värst drabbade grupperna. Hemlösheten ökar i dag i Sveriges kommuner. Vänsterpartiets övergripande bostadspolitiska mål är att utveckla en flexibel bostadsmarknad med olika upplåtelseformer som skapar socialt hållbara boendemiljöer där alla får plats. Allmännyttan, med sin hyresnormerande roll, ska inte minst garantera att även människor utan kapital får tillgång till alla bostadsområden. För oss är det därför av största vikt att stärka allmännyttan och stoppa utförsäljningarna av våra gemensamma tillgångar. För en social bostadspolitik är det fundamentalt att hyrorna hålls på en låg nivå och att bostäderna kan efterfrågas även av hushållen med de lägsta inkomsterna. För detta krävs bland annat att hyrestaket garanteras, men också att det finns produktionsstöd som främjar byggandet av hyresrätter med rimliga hyror. En del av den statliga bostadspolitiken bör därför vara att säkerställa och utveckla allmännyttans ställning. Det gemensamma syftet är att garantera en rimlig boendestandard och hyror till självkostnadspris i hela landet. Den försvagning som i dag pågår av allmännyttan kommer att leda till en försämring av möjligheterna att föra en social bostadspolitik i framtiden. Allmännyttan är, tillsammans med planmonopolet, kommunernas viktigaste verktyg för att låta ett rättviseperspektiv genomsyra bostadspolitiken i enlighet med Vänsterpartiets mål för bostadspolitiken. Ett argument som regeringen använt sig av för att motivera utförsäljningen av allmännyttan är integration. Nu ser vi, som vi sagt, att det är från välbärgade, attraktiva och ofta centrala områden förfrågningarna om utförsäljning kommer, inte från höghusens ytterområden där stora renoveringar är att vänta under de närmaste åren. Vänsterpartiet tycker att det är omoraliskt att lyfta över ansvaret för renoveringen av miljonprogrammet till hyresgästerna själva. Mer än 30 000 hyresrätter i Stockholmsregionen har omvandlats eller är på väg att omvandlas till bostadsrätter. Dessa utförsäljningar har gjort att skattebetalarna förlorat ca 30 miljarder kronor av den kommunala förmögenheten. Den som hade tur i den stora utförsäljningskarusellen tjänade i genomsnitt över 700 000 kronor på sitt köp, då utförsäljningspriset motsvarade endast hälften av marknadsvärdet. Det är helt orimligt att gemensamma tillgångar ska användas för att berika enskilda privatpersoner på det sätt som nu sker. Vänsterpartiet vill medverka och har under flera år medverkat till att främja ett ökat byggande av hyresrätter. För att tydliggöra att både nyproduktionen och ombyggnationen av bostäder måste fortsätta krävs tydliga produktionsmål. Under den närmaste tioårsperioden bör det tillkomma 40 000 bostäder per år, av vilka hälften ska vara hyresrätter. Dessutom bör 65 000 bostäder per år renoveras under samma period. Staten har självklart i uppgift att garantera alla invånare en god bostad och ska således även medverka till att produktionsmålen uppnås. Vänsterpartiet var drivande då de tidigare produktionsstöden för hyresrätter infördes och även när de förlängdes till 2008. Tanken med avvecklingen av stöden år 2008 var att systemet skulle komma att ersättas med ett jämförbart permanent system som skulle garantera en fortsatt produktion av billiga hyresrätter. Tvärtemot detta har den borgerliga regeringen på kort tid hunnit avskaffa produktionsstöden, samtidigt som avtrappningen av räntebidraget startade redan vid årsskiftet 2006/07, detta utan att något nytt bostadsfinansieringssystem har presenteras. Vänsterpartiet vill i motsats till regeringen satsa på nyproduktion av billiga och energisnåla bostäder. Vi vill inrätta en statlig bostadsfond med syftet att stödja nyproduktionen av hyresrätter och nödvändiga ombyggnationer i det befintliga beståndet. Även bostadsbidraget har en viktig roll att fylla för att möjliggöra en social bostadspolitik. I dag har bostadsbidraget en både familjepolitisk och bostadspolitisk målsättning. Vänsterpartiet anser att målet ska förtydligas så att bidragen endast förhåller sig till de bostadspolitiska målen. Trångboddheten i Sverige ökar och bidragens uppgift ska vara att ge ekonomiskt svaga hushåll möjlighet att efterfråga goda och tillräckligt rymliga bostäder. På sikt vill vi att fler grupper ska omfattas av bidraget än vad dagens regler medger. Vi tar därför i vårt förslag bort den regel som i dag hindrar barnlösa personer över 28 år att söka bostadsbidrag. I framtiden måste systemet dessutom ta större hänsyn till inkomst- och boendekostnadsutvecklingen än i dag. Vänsterpartiet ser att regeringen för en bostadspolitik som saknar alla sociala ambitioner - vårt hem har förvandlats till ännu en kapitalvara. Ledorden för regeringen är att vi ska konsumera vår bostad. För den som har möjligheten att göra detta hägrar valfriheten. Men valfrihet för de besuttna är varken en nyhet eller en framtid. Vad marknaden aldrig kan garantera är allas rätt till en god bostad. Men detta är inte ett huvudbry för regeringen. Borta är målet att tillfredsställa allas behov av en god bostad. Regeringen har med all önskvärd tydlighet klargjort att det är en politik för vissa utvalda man för. Detta visas tydligt genom att regeringen i budgetpropositionen föreslår att ändra de bostadspolitiska målen till följande: Målen för bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven. Vänsterpartiet vill att nuvarande mål för bostadspolitiken ska vara: Alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader och i en stimulerande och trygg miljö inom långsiktigt hållbara ramar. Boende- och bebyggelsemiljön ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden och särskilt främja en god uppväxt för barn och ungdomar. Vid planering, byggande och förvaltning ska en ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar utveckling vara grund för verksamheten. Herr talman! Sett i perspektivet av regeringens brist på bostadspolitik är det naturligtvis ingen överraskning att regeringen valt att omformulera det tidigare målet för bostadspolitiken. När "alla" byts ut mot "vissa" cementeras segregation och utanförskap ytterligare. Vänsterpartiet värnar hyresrätten, hyresgästen och medborgarskapet. Herr talman! Vi i Vänsterpartiet står naturligtvis bakom alla våra reservationer i betänkandet och då särskilt de konsumentpolitiska reservationerna, även om jag här har talat mest om bostadspolitiken. Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 5 och 11. I betänkandet finns också vårt särskilda yttrande angående anslagsfördelningen inom utgiftsområde 18. Regeringens budgetramar har gått igenom, och vi kan nu enbart berätta genom detta särskilda yttrande hur Vänsterpartiets budgetmotion med en välfärdsoffensiv och en satsning på bland annat bostadspolitiken står som ett alternativ till regeringens skattesänkningar och kapitalöverföring till de välbärgade.

Herr talman! Som vi har hört från föregående talares anföranden, som jag till stor del instämmer i, förnekar sig inte majoriteten. Än en gång struntar man i vad samhället runt omkring anser om de konkreta förslagen och kör på med bindeln för ögonen. Vi har nu bakom oss mer än ett år av ett ganska unikt regerande som har präglats av desperation, skandaler och otydligheter. I Sverige har regerandet liksom i de flesta andra utvecklade demokratier med åren alltmer kommit att präglas av en lyhördhet och en strävan efter ett brett samförstånd. Alla som påverkas av besluten brukar få möjlighet att komma till tals, och de brukar också tas på allvar. I oktober 2006 dog den traditionen i Sverige, herr talman. Alliansens praktik i Regeringskansliet handlar om att så snabbt och effektivt som möjligt riva ned och ta bort alla spår av välfärdssamhället. De handlar om alla de pusselbitar som hållit samman vårt samhällsbygge, som på olika sätt har motverkat egoismens krafter och skapat grund för allas lika rätt, allas lika möjligheter, som tagit från de rika och stöttat de fattiga i insikten om att vi alla är vinnare på att ingen överges. Allt det monterar man nu snabbt ned utan att analysera konsekvenserna. Att myndigheter varnar och att företrädare för näringslivet och fackföreningarna ser stora problem med den förda politiken struntar man högaktningsfullt i. Inte ens Lagrådets tvivel bryr man sig om. Man har ju väljarnas uppdrag, som alla som ifrågasätter det nya sättet att styra får höra som svar. En kall och hård marknadsmodell ersätter nu det humanitära samhällsbygget. På område efter område raderar man ut medborgaren och ersätter den med, som jag ser det, absolut ingenting. Målet för regeringens bostadspolitik är en långsiktigt väl fungerande marknad där efterfrågan möts av ett utbud som svarar mot behoven. Tänk hur fascinerande det kan vara att en regering som påstås bestå av ett antal högt utbildade ekonomer inte kan skilja på efterfrågan och behov. Men så är det i den råaste formen av nyliberalism. Där finns det inga andra behov än dem som kan uttryckas i pengar. Att människor har behov av sådant som de saknar möjligheter att efterfråga har regeringen uppenbarligen ingen kunskap om. Att den förda politiken verkar leda till hyreshöjningar som riskerar att ställa människor på gatan tycks inte oroa alliansen. Man kör bara vidare i samma spår. I alliansens Sverige får man inte ha behov av en bostad om man saknar arbete och inkomst. I ett socialliberalt samhälle med humanistiska värderingar låter man behoven styra efterfrågan. På alliansens nyliberala marknad får behoven i stället rätta sig efter den enskildes köpkraft. Alla i det här landet ska inte längre ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader i en stimulerande och trygg miljö. Den byggda miljön ska inte längre bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden, och inte heller ska planering och byggande ske på ett sådant sätt att det främjar goda uppväxtvillkor för barn och ungdomar. Det är nämligen mål som alliansregeringen skrotar utan att ersätta dem med något annat än ett löfte om en fungerande marknad. Det är ganska lätt att riva ned, och det går rätt fort att förstöra funktioner i ett samhälle. Men det kan vara ack så svårt att bygga upp dem igen. Att nyliberala regeringar inte är bra för Sverige syns rätt tydligt om man tittar på utvecklingen av bnp i Sverige sedan år 1950. Det finns två tydliga perioder av stagnation, år 1978-1982 och år 1991-1994. Det är perioder när vi i huvudsak har haft nyliberalt styre i vårt land. Trots att den nuvarande nyliberala regeringen klev på i en extrem högkonjunktur ser vi redan tecken på att det tyvärr håller på att upprepa sig en tredje gång. Ökad rörlighet är två av regeringens nyckelord. Människor ska flytta till jobben. Jag kan ta ett exempel från verkligheten. Om din sambo har ett kanonjobb i Umeå och du själv har blivit av med ditt jobb på den orten tvingas du i dag att söka det lediga jobba i Karlshamn, annars blir du av med ersättningen. Detta helt orimliga krav har lett till att det utvecklats ett nytt dolt språk i ansökningshandlingarna enligt personalchefer på många större företag. Den sökande söker i och för sig jobbet, men talar samtidigt i sin ansökan väldigt tydligt om: För Guds skull, ge mig inte jobbet! I det nyliberala tänkandet från Regeringskansliet finns det inget rum för hänsyn till barn och familjer. Där är det handeln med dig, handeln med din arbetskraft, det enda som spelar roll. Då är det konstigt att regeringen driver en politik som gör det så svårt att flytta till jobben. Rörlighet kräver tillgång till hyresrätter, inte minst i tillväxtområden. Men den nyproduktion av hyresrätter som var på väg upp har regeringen effektivt lyckats ta död på. Regeringen driver även aktivt på för ombildning av befintliga hyresrätter till bostadsrätter. Herr talman! Civilutskottet var på besök i Finland. Där lärde vi oss vilka problem som inlåsning av en alltför stor del av flerbostadsbeståndet i olika former av äganderätter kan ge. Det är nämligen bara i hyresrätter som fastighetsägarna har rimliga möjligheter att anpassa beståndet när behoven med åren förändras. En stor andel hyresrätter centralt i samhällena är en garanti för att samhällena ska kunna förändra och anpassa sitt utbud av befintliga bostäder när befolkningen och naturligtvis också efterfrågan förändras. Vad hade regeringen kunnat göra i stället? Vi har hört från föregående talare: Regeringen kunde i stället ha lyssnat på fastighetsägarna, hyresgästerna, de kloka myndigheterna och forskarna. Regeringen kunde ha farit varligt fram och genomfört förändringar utan att rasera. Men något sådant kräver både mod och långsiktighet. En reflexion är att det inte är en självklarhet att konjunkturläget är det rätta samtidigt som den politiska viljan för förändringsarbetet har formats politiskt. Personligen tror jag att den samhällssektor vi pratar om, bostadssektorn, men även alla andra samhällssektorer där man vill genomföra kraftiga förändringar, tar betydligt mindre skada om den stöps om under en lågkonjunktur än under en högkonjunktur. Det är ovanligt att aktörerna inom en sektor förmår fatta kloka beslut när allt rullar på för fullt och ekonomin slår rekord. Men det är ett för politiken nästan omöjligt problem att lösa. Herr talman! Jag ska också påpeka att jag står bakom samtliga Miljöpartiets reservationer i betänkandet. För tids vinnande yrkar jag bifall till enbart reservationerna 1, 7 och 11. I övrigt vill jag hänvisa till vårt särskilda yttrande där förslaget till anslagsfördelning kommenteras. Vi tar där upp våra förslag till hur anslaget borde fördelas. Herr talman! Även för Dalarnas del - den valkrets jag representerar - slår regeringens bostadspolitik hårt. Den fastighetsskatt som man lovade att avskaffa blev en avgift som för många hos oss faktiskt innebär en ökad kostnad. Den nybyggnation som just kom i gång före valet 2006 har nu nästan helt dött ut. Lika viktigt som det är med goda kommunikationer - exempelvis ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge - lika viktigt är det med nyproduktion av bra och billiga bostäder. Det är ingen höjdare i dag att bygga bostäder ens i medelstora städer när alla former av stöd har raderats ut. Tanken att hela Sverige ska leva och utvecklas har på något sätt gått i graven med alliansens bostadspolitik. Bostadspolitiken har förändrats från förutsägbarhet och genomtänkt planering till spekulation och i många stycken rent lotteri. Miljöpartiet menar därför att det behövs ett nationellt ansvar för bostadsförsörjningen. Vi föreslår därför i en av våra motioner - som majoriteten kommer att avslå - att regeringen borde utreda nya former för stöd, särskilt för att underlätta byggandet av kooperativa hyresrätter och billiga bostäder. När det gäller frågan om hissbidrag, herr talman, tycker jag att majoriteten är väl cynisk. Vad man i praktiken säger är att den som drabbas av ett funktionshinder så att det inte längre går att klara sig med befintliga trapphus i hus utan hiss helt enkelt ska flytta. Det står rakt av i betänkandet att bristen på tillgänglighet bör vara en pådrivande kraft för omflyttning i beståndet. När man förordar bostadsbyte som en lösning på tillgänglighetsproblemet klingar i alla fall i mina öron allt tal om hänsyn till en växande äldre befolkning väldigt ihåligt. Majoritetens sätt att resonera i fråga om tillgänglighet är ett tydligt exempel på att det inte är behoven som styr regeringens politiska prioriteringar utan att det i stället är de som har resurser att efterfråga som regeringen prioriterar. Miljöpartiet skrev i och för sig inte någon motion om hissbidrag, men eftersom vi är mer måna om att det fattas kloka beslut i riksdagen än att försvara vår egen prestige och våra egna förslag ställer vi oss självklart bakom de förslag som finns upptagna och behandlade i betänkandet om hissbidrag, bland annat förslag från borgerligt håll. Herr talman! Det är många frågor i betänkandet som jag inte har berört. Det beror på att jag bland annat inte vill vara alltför långrandig, men det kanske ni redan tycker att jag har varit. Men det beror faktiskt också på att det finns många delar i betänkandet som inte behöver kritiseras. När vi har en så pass hård press på oss att inte prata för länge är det svårt att ta av den tiden för att kommentera sådant där vi faktiskt inte har olika uppfattningar. Det kan få till följd att det ibland förefaller som att skiljelinjerna mellan opposition och majoritet är större än vad de i verkligheten är. Det är exempelvis bra att man har förtydligat målet när det gäller den hänsyn som i ökad utsträckning måste tas i samhällsbyggande med anledning av de förändringar i klimatet som vi ser allt tydligare och de påtagliga konsekvenser som vi börjar få mer information och kunskap om när det gäller effekter av klimatförändringarna. Det finns mycket kvar att göra på det området. Det är fortfarande svårt att se kopplingen mellan den föreslagna nya målformuleringen på området och de förändringar som har drivits igenom i plan- och bygglagen. De kopplingarna är fortfarande dåliga och ofullständiga. Det är svårt att se hur det konkret ska hanteras. Detta signalerar att regeringen förmodligen är på väg att vakna upp ur sin slummer när det gäller klimatpolitiken. Jag hoppas att vi under nästa år ska få se betydligt mer handfasta konkreta förslag till beslut på hur vi kan bygga ett mer robust - eller mindre sårbart - samhälle. Jag har även medvetet valt att inte beröra den delen av betänkandet som handlar om konsumentpolitiken. Den kommer Christopher Ödmann att ta upp senare. Jag vill bara avsluta med att säga att vi från Miljöpartiets sida är besvikna på att man avlövar Konsumentverket så kraftigt i en tid när man samtidigt reducerar medborgaren till att enbart vara en konsument. Riskerna att allt fler ska drabbas i ett kallare och mer kommersiellt samhälle, inte minst på bostadspolitikens område, skulle kunna reduceras om man samtidigt gjorde en satsning på konsumentområdet.

Herr talman! Alliansen har nu regerat Sverige i drygt ett år. Det har varit ett år där det mesta har gått i rätt riktning. Arbetslösheten har sjunkit, antalet arbetade timmar är mycket högt, sjukskrivningarna har minskat och skattetrycket är från årsskiftet inte längre högst i världen. Oberoende av alla domedagsprofetior som oppositionen har redovisat om alliansen, regeringen och bostadspolitiken i dag i kammaren vill jag redovisa den politik som vi moderater och alliansen står bakom i det betänkande vi nu behandlar. Jag ska här skicka en hälsning från statsrådet Odell som hade tänkt sig att vara med i debatten, men ett regeringssammanträde har lagts in där han är tvungen att medverka. Jag måste göra en liten kommentar till Socialdemokraterna. Under de år jag satt i bostadsutskottet var aldrig bostadsminister Sahlin där och pratade budget. Inom bostadspolitiken har det hänt mycket under det gångna året, även om mycket återstår att göra. Jag vill peka på några viktiga punkter som är genomförda. Subventionerna för byggandet, det vill säga produktionsstödet, förlängdes inte föregående årsskifte. Räntebidragen utfasas till år 2012. Möjlighet till kommunal hyresgaranti med viss statlig finansiering är genomförd. Ett första steg till förenklingar i plan- och bygglagen är beslutade. Hur den framtida instansordningen ska se ut är beslutat. Borttagandet av 2 kap. allbolagen är genomfört. Den statliga fastighetsskatten har förändrats till en kommunal avgift. Därutöver pågår utredningar och överväganden om modernisering av hyreslagen, allmännyttans villkor, översyn av bestämmelserna om förvärv och förvaltning av hyresfastigheter, privatpersoners upplåtelse av den egna bostaden, ägarlägenheter, översyn av fastighetsmäklarlagen, skydd mot fel och obestånd inom bostadsbyggandet, regelverk för ny instansordning för plan- och bygglagen samt samordnat dömande för vissa miljöbalks- och plan- och bygglagsärenden, ytterligare översyn av förenklingar i vissa frågor i plan- och bygglagstiftningen, översyn av strandskyddsbestämmelserna och behovet av förköpslagen. Mycket ska komma på plats under kommande år, vilket jag ser fram emot med stor spänning. Moderaternas och alliansens målsättning är att skapa långsiktiga och förutsägbara regelverk - efterfrågade reformer från hela branschen - och därutöver mycket viktigt för att branschen ska inse att det är dags att stå på egna ben och bygga och erbjuda det som bostadskonsumenterna efterfrågar. Vad är då de viktigaste frågorna i årets budget som vi i dag ska fatta beslut om? Först och främst tycker vi att de nya förslagen till mål för bostadsfrågorna och för samhällsbyggande är utmärkta. Målen renodlas och sätter fokus på individen, vilket är viktigt. Målet för bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven. Som utgångspunkt för detta mål har vi från alliansen den enskilde bostadskonsumenten. Rätten att besluta över sitt eget liv och tillgången till en mångfald av boendeformer som ger valfrihet och möjlighet att uppfylla behov och önskemål om att bo och arbeta är centralt. Målet för samhällsbyggande är ändamålsenlig samhällsplanering och ett hållbart samhällsbyggande som ger alla människor en från social synpunkt god livsmiljö, där en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, naturresurser och energi samt ekonomisk tillväxt och utveckling främjas. Detta mål fokuserar mer på planering, byggande och fastigheters vikt för landets utveckling såväl ekonomiskt och miljömässigt som socialt. Det är viktigt att målet har sin utgångspunkt i en långsiktigt god hushållning. Därutöver vill jag peka på några andra frågor. En förvärvsgaranti, eller mer folkligt uttryckt en kreditgaranti, införs för personer som ska köpa sin första permanenta bostad. Garantin kommer att börja gälla den 1 mars och vänder sig till personer med betalningsförmåga men som av olika anledningar inte kan få banklån. Förvärvsgarantin får avse ränteinbetalningar upp till 100 000 kronor under högst tio år. Självklart ska bankerna fortfarande göra en sedvanlig kreditprövning av låntagarna. Det är ändock en väg att hjälpa yngre hushåll eller hushåll som är nyanlända till Sverige och som har en stabil situation men kanske inte kan uppvisa en kredithistorik att förverkliga drömmen om att skaffa sig en egen bostad. Mycket bra är också den satsning som görs för att förbättra tillämpningen av plan- och bygglagen hos berörda myndigheter och Boverket. Det är en viktig insats, har det visat sig, eftersom det på många håll fortfarande är så att regelverket i plan- och bygglagen inte följs fullt ut. Jag tror att denna kompetensutveckling är mycket viktig. Även den informationsportal om boendefrågor som Boverket får i uppdrag att upprätta är ett stort steg framåt. Denna portal kommer att göra det lättare för bostadskonsumenterna att veta vilka regler som gäller för att hyra eller köpa en bostad. Det är ett stort steg att ta, antingen man just ska flytta hemifrån eller om man ska köpa sig en bostad. Att skapa en portal där samtliga boendefrågor finns samlade tror jag kommer att ge stora förenklingar för individen. Herr talman! Sverige har under en lång följd av år haft bostadsbrist. Det har byggts för lite. Under de senaste åren har byggandet ökat. Dock ligger byggandet i Sverige på en låg nivå i jämförelse med andra europeiska länder. I Sverige byggs det för ca 3 procent av bnp, jämfört med våra grannländer som bygger för 6 procent av bnp. Bostadspolitiken har så länge jag har hållit på med den präglats av diskussioner om bostadsbrist, svarthandel och olaglig andrahandsuthyrning. Från alliansens sida vill vi komma åt dessa problem. Frågan om nyproduktion och byggande är den fråga som är av största vikt för att unga ska kunna flytta hemifrån, för att människor ska kunna flytta till ett nytt jobb och för att vi ska ha en bra rörlighet på bostadsmarknaden. Därför ser vi i alliansen långsiktighet när det gäller lagar och regelverk som en av de viktigaste frågorna under denna mandatperiod. Bygg- och fastighetsbranschen måste stå på egna ben genom att vi förbättrar villkor för byggande och ägande, genom ökad konkurrens och genom bättre effektivitets- och produktivitetsutveckling inom branscherna. De stora utmaningarna är för tillfället en överhettad byggsektor där de allra flesta byggföretag inte hittar arbetskraft och där priset på byggmaterial har rusat i höjden. Ytterligare orosmoment är fallande fastighetspriser och den internationella oron på finansmarknaden. Detta tillsammans med ökade räntenivåer skapar naturligtvis en viss avmattning av nyproduktionen. Dock vill jag här i kammaren fastslå att nivåerna är fortsatt höga. Prognoser visar på nyproduktion på runt 30 000 lägenheter. Siffran är inte lika hög som prognoserna visade tidigare i år, men det är dock en hög nivå. Prognoserna för 2008 ser även de fortsatt bra ut, även om de inte heller ser lika bra ut som de gjorde tidigare i år. Dessa prognoser finns oberoende av vad oppositionens företrädare har sagt här tidigare i dag. Från oppositionen hör vi olika förslag om produktionsstöd till en välmående byggsektor med höga vinster, något som vi starkt motsätter oss. Oppositionen vill lösa problemen med samma medel som så tydligt visat ett misslyckande. När vi övertog regeringsmakten stod nästan 200 000 människor i bostadskö i Stockholm. Det var bostadsbrist i drygt 120 kommuner, där 60 procent av människorna bor. Det är ett resultat av den förda politiken - den förda politiken under väldigt lång tid, egentligen ända sedan andra världskriget. I stället för att förespråka produktionsstöd anser vi i alliansen att om det behövs stöd ska det gå till bostadskonsumenterna som behöver det och inte till byggarna. Min förhoppning är att oppositionen kan se att tidigare förd bostadspolitik har nått vägs ände och att man kunde slopa sina idéer om olika produktionsstöd för att tillsammans med alliansen skapa den långsiktighet som branschen har efterfrågat. Branschen måste inse att produktionsstöd hör forna tider till. Avslutningsvis vill jag framhålla att jag känner tillförsikt och väntar med spänning på alla utredningar som ska komma under åren framöver. Jag är säker på att alliansens politik kommer att lägga grunden för att skapa den långsiktighet och mångfald som gör att människor kan bo i den bostad som de känner att de har behov av, att unga kan flytta hemifrån och att rörligheten inom bostadssektorn kommer att öka - allt det som vi i alliansen har som mål för bostadspolitiken. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag vill börja med att korrigera mitt yrkande som jag lämnade från talarstolen tidigare. Socialdemokraterna vill yrka bifall till reservationerna 1, 4 och 11 och inget annat. Ewa Thalén Finné! Vad du än säger och önskar talar fakta sitt tydliga språk. För inte menar du väl att SCB och Boverket ljuger? Det byggs för få bostäder och i princip inga hyreslägenheter över huvud taget i det här landet. Vilket är ditt och dina borgerliga ledamöters recept för att få i gång byggandet av hyreslägenheter till rimliga kostnader? Ditt parti och de allra flesta, med undantag för Stureplanscentern, säger nej till marknadshyror. Ni säger nej till investeringsstöd. För mig återstår egentligen bara ett alternativ, och det måste vara någon form av sämre byggda och billigare hus. Vilka skulle i så fall få bo i dessa bostäder? Kommunerna måste ha en chans att ta sitt bostadsförsörjningsansvar. Ni avlövar allmännyttans möjligheter att fungera som ett verktyg för kommunerna i det här arbetet. Vad anser du, Ewa Thalén Finné, är allmännyttans uppdrag för framtiden? Ska allmännyttan över huvud taget få rimliga möjligheter att bygga nya hyreslägenheter för att tillgodose kommuninvånarnas behov? Ungdomar är i skriande behov av en bostad. Du har säkert precis som jag fått en skrift om unga vuxnas boende från Hyresgästföreningen. Där redogörs det klart och tydligt för att det saknas en väldig massa, uppemot 200 000, bostäder. Det är hyreslägenheter, bostadsrätter och egnahem. Vad är ditt recept för att få i gång byggandet av hyreslägenheter?

Herr talman! Jag kan börja med en kommentar om prognoserna från SCB och Boverket. Det var ju det jag försökte säga. Ja, det är en sänkning jämfört med till exempel september. Men vi kan bara gå ett par år tillbaka i tiden. Det är likväl så att det byggs mer under 2007 än det byggdes under 2005 till exempel. Jag kan instämma i att det byggs för lite, men det har det gjorts under en oerhört lång tid, egentligen sedan slutet av 80-talet. Det här är ett stort samhällsproblem. Jag tror att vi alla i grunden känner ett stort behov av att öka byggnationen. Det tror jag att vi är helt politiskt överens om. Då är frågan: Hur får man till det här? Det enda vi kan konstatera är att man har fört en reglerad bostadspolitik egentligen sedan andra världskriget. Under hela denna tid har det nästan alltid varit bostadsbrist, svarthandel med hyreskontrakt och olovlig andrahandsuthyrning. Därför anser vi att de här bitarna inte hjälper. Vi skulle vilja att man kunde skapa mycket långsiktiga regler. Vi har väldigt många utredningar på gång, och jag har stor förhoppning om att många av de här utredningarna faktiskt kommer att lösa vissa av de här knutarna. En av de väsentligaste är kanske den om allmännyttans villkor och hur bruksvärdessystemet ska se ut framöver. Där tror jag att man kan göra väldigt mycket. Jag kan tycka att det är synd att ni inte kan se att den förda politiken inte har löst de här problemen. Ni skulle i stället kunna vara beredda på att ta nästa steg och se hur vi får till den här långsiktiga framtida bostadspolitiken.

Herr talman! Men, Ewa Thalén, är inte politik att påverka? Är det inte så att man måste vidta vissa åtgärder för att uppnå de mål som man ställer upp? Fakta talar ändå sitt tydliga språk. Hyresrätterna har minskat med 60 procent första halvåret. Det är endast ca 2 000 bostäder med hyresrätt i flerfamiljshus som har påbörjats under första halvåret 2007. För att ta ett exempel från dina hemtrakter kan jag säga att det är tvärstopp på bostadsproduktionen i Stormalmö. Där minskar antalet påbörjade bostäder i flerbostadshus med runt 90 procent jämfört med första halvåret 2006. Och, vet du, i hela Skåne har det under maj-augusti lämnats bygglov för endast tolv bostäder i flerbostadshus. Varför är det på detta vis? Du säger att branschen ska ta ett ansvar. Men varför gör de inte det? Hur anser Ewa Thalén Finné och Moderaterna att produktionen av hyresrätter ska komma i gång så att alla människor som invandrar till det här landet och alla ungdomar som står i bostadskö ska finna någonstans att bo? Det räcker uppenbarligen inte med att avskaffa hela bostadsfinansieringssystemet och att förändra målen. Jag vill veta. Ni säger nej till investeringsstöd. Ni säger nej till marknadshyror. Vad är då ert alternativ för att se till att det kommer i gång byggnation av fler hyresrätter?

Herr talman! Visst har byggnationen av hyresrätter sjunkit under första halvåret i jämförelse med första halvåret året dessförinnan. Men mycket av det hänger ihop med att man började bygga sista halvåret föregående år. Det är både du och jag väldigt medvetna om. Sedan kommer Carina Moberg in på tvärstoppet i Skåne. Det största dilemmat vi har nere i Skåne är bristen på arbetskraft. Har man ingen arbetskraft spelar det liksom ingen roll hur mycket övriga pengar vi försöker stoppa in i systemet. Man kan som en parallell fundera över de investeringsstöd som fanns tidigare och titta till exempel på Stockholm där de här investeringsstöden aldrig användes upp. Det är inte så lätt som att det byggs om man bara får till mer pengar. Det största dilemmat vi har nu är ju arbetskraftsbrist. Därför tror jag att den politik som alliansen generellt sett för, som handlar om att öka arbetskraftsutbudet, kommer att vara väldigt viktig i de här bitarna. Men jag tror också att lärlingsutbildning kan ha en väldigt stor betydelse för att vi ska kunna få fler personer inom bostadssektorn. Det intressanta i hela den här diskussionen gäller bristen på hyresbostäder. Det är inte en ny brist. Den fanns när vi tillträdde. Den fanns när jag började med bostadspolitik i slutet av 90-talet. Den fanns även innan dess. Diskussionen om att vi har haft för lite hyresbostäder är inte ny, utan den har funnits så länge jag egentligen kan minnas.

Herr talman! Jag vill anknyta till Carina Mobergs replik. I de bostadspolitiska målen, som regeringen nu förändrar, handlar det mycket om efterfrågan och behov. Det handlar om en efterfrågestyrd bostadspolitik kontra en behovsstyrd bostadspolitik, även om regeringen försöker göra gällande att man värnar båda delarna. Ewa får här vara ställföreträdande bostadsminister när Mats Odell så olyckligt är upptagen med ett regeringssammanträde. Vi hoppas att han ändå hade avsett att komma hit, men Ewa får vara ställföreträdande bostadsminister. Är det inte märkligt att det är en så kraftig nedgång i bostadsproduktionen och bostadsbyggandet när vi har en av de mest extrema högkonjunkturerna, som är positivt för samhället och har gett en ökad sysselsättning? Ewa sade förut att det byggdes mindre 2005, men även 2005 byggdes det mer lägenheter än vad det ser ut att byggas 2007 och vad det också har planerats för 2008. Det som höjde siffrorna var ju faktiskt de så kallade Odellplattorna, som skapades i slutet av förra året när investeringsstödet fanns kvar. Det höjde statistiken även för 2007. Men det faktiska utfallet av den ändrade bostadspolitiken är en sänkt bostadsproduktion. Regeringen pratar om långsiktiga förutsättningar för bostadspolitiken. Man har regerat i snart 1 ½ år och ska ta ansvar för politiken och inte skylla på tidigare tillkortakommanden. Är det då inte märkligt att vi ändå ser ett kraftigt minskat bostadsbyggande?

Herr talman! Först vill jag tacka för att jag får vara ställföreträdande minister. När det gäller målen ser man hur olika syn vi emellanåt har på människor. Jag tror, från mitt perspektiv, på människor. Jag tror på att människor vet vad de vill och vad de har för behov. Jag tror på att de också kan driva de teserna och frågorna, så för mig är målet bra. Vi renodlar målet. Det tidigare bostadspolitiska målet innehöll allting. Jag tror att det är bättre att renodla mål, för då är det lättare att både bryta ned dem och följa upp dem. Man kan tycka att det är märkligt med ett minskat byggande. Dilemmat är möjligtvis att det byggs väldigt mycket annat. Vi har investeringar i infrastruktur, inte så stora som jag tror att väldigt många av oss, till exempel Jan, skulle vilja ha i olika delar av landet. Detta drar arbetskraft. I Skåne, som jag möjligen kan lite bättre än andra delar av landet, har vi två jättestora projekt. Vi har Citytunneln, och vi har Hallandsåstunneln. Detta skapar naturligtvis en oerhörd efterfrågan på arbetskraft. Det stora dilemmat är egentligen att väldigt många av de unga som fanns inom byggbranschen försvann till andra branscher när hela byggsektorn föll samman i början av 90-talet. Dem har branschen inte lyckats locka tillbaka. Frågan om hur vi ska få fler att arbeta i byggbranschen är oerhört väsentlig. Här har vi alltså ett av de största problemen för att upprätthålla byggandet.

Herr talman! Ewa hänvisar till allting när det gäller att försvara varför det inte byggs tillräckligt mycket lägenheter, men vill inte hänvisa till ett brett mål för bostadspolitiken för att åstadkomma fler lägenheter och hyresrätter. Jag känner också mycket väl till de behov många människor har. Är det inte så, Ewa, att rätten till en bostad är en förutsättning för friheten att kunna välja en hyresrätt? Många människor önskar och behöver en lägenhet och avser att välja detta den dagen det finns. Problemet är att denna önskan stoppas av regeringens politik. Man är inte förmögen att föra en bostadspolitik som tillgodoser behov och efterfrågan. En alltför efterfrågestyrd hyres- och bostadsmarknad leder till att de grupper som har de stora behoven hamnar ännu längre bak i bostadskön. Det visar om inte annat det senaste brevet från Sveriges socialchefer. Man skriver: "Ge alla lika möjligheter till en bostad! Samhället har ansvar för allas rätt till en god bostad med rimlig hyra. Bostadspolitiken måste bedrivas så att alla människor ges lika möjligheter till detta. Så är fallet inte i dag." Sveriges socialchefer reagerar nu, och det är jättepositivt. De visar på att hemlösheten och människor utan bostad i Sverige ökar trots regeringens ambitioner att även rikta insatser mot behovsgrupperna. Man klarar inte ens detta. Är inte det ett underkännande av regeringens bostadspolitik?

Herr talman! En reflexion vi kan göra tillsammans är väl att oavsett hur tjusigt formulerade mål vi har så bygger inte det några bostäder. Vad som krävs är i stället att man försöker skapa en långsiktighet. Det är oerhört viktigt att öka konkurrensen men också att se över hur vi får fler att till exempel vilja förvalta och bygga hyresrätter. Det är en oerhört stor fråga, och där tror jag att flera av utredningarna, bland annat om allmännyttans villkor och om hyressättning, är oerhört väsentliga. Vi har också väldigt mycket på gång. Man jobbar med väldigt många utredningar, men självklart hinner man på ett år inte genomföra allt man vill. Det är lättare i opposition, har jag lärt mig. Då inträffar ju det man vill dagen efter. Men när man har regeringsmakten måste frågorna utredas, och det är också en process. Vissa av utredningarna sattes i gång av tidigare regering, och vissa har vi gett tilläggsdirektiv till. När regelverken kommer på plats tror jag att en hel del kommer att vända. Men visst kan man känna oro över arbetskraftsbristen. Man kan känna oro över den internationella finansmarknaden. Det finns många orosmoln, och jag tror att vi alla kan vara överens om att det inte är något vi riktigt kan styra härifrån. Viktigt är ändå att vi har stabila statsfinanser och att vi har fokus på att få fler i arbete. Jag tror att det är grunden också för en väl fungerande bostadssektor.

Herr talman! Ewa Thalén Finné har alldeles rätt när hon säger att jag väldigt gärna skulle se att betydligt större resurser avsattes för byggande inom infrastrukturområdet, till exempel dubbelspåret mellan Falun och Borlänge. Men det märkliga är att Ewa Thalén Finné samtidigt inte verkar ha tilltro till marknaden. Uppenbarligen är det så att man från majoriteten inte tror att vi får fler jobb och mer produktion inom områden som samhället skjuter till mer resurser till. Det är lite konstigt och svårt att förstå. Man brukar ändå tro på det här med efterfrågan och tillgång. Jag begärde replik framför allt för att Ewa Thalén Finné pratar mycket om långsiktighet. Jag tycker att det är viktigt, och jag skulle vilja fråga: Hur arbetar ni för att uppnå det? Som jag försökte beskriva i mitt anförande upplever jag att alliansregeringen inte har dragit ett enda strå till stacken för att försöka åstadkomma någon form av långsiktighet. Jag har inte sett några som helst försök i utskottets arbete under det här dryga året till att försöka åstadkomma något beslut som har stöd av en bredare majoritet än den som finns representerad i regeringen. Lyckas man inte med det är det svårt att uppnå någon form av långsiktighet. Min andra fråga handlar om målformuleringen, där jag tycker att det är beklagligt att man inte ser skillnaden mellan efterfrågan och behov. Jag skulle vilja fråga: På vilket sätt ska dessa behov kanaliseras? På vilket sätt ska marknaden se behoven som ni påstår bara uppstår? Politik brukar ju vara att försöka åstadkomma något.

Herr talman! Hur ska vi uppnå långsiktighet? Jag skulle vilja säga att det mycket hänger på oppositionen och dess vilja att faktiskt sätta sig ned och diskutera. Om jag får rekapitulera till förra mandatperioden bad alliansens ledamöter faktiskt Mona Sahlin, som då var bostadsminister, om att man skulle sätta sig ned tillsammans och titta på en framtida bostadsfinansiering. Men någon sådan inbjudan kom aldrig. Jag skulle önska att oppositionen i dagsläget kunde säga: Ja, vi kan titta på förutsättningarna. Vi är mycket kritiska till produktionsstödet, som vi anser går ned i fickorna på byggbolagen, som faktiskt gör oerhört stora vinster. Det är inte en lösning för oss. Men det kan finnas andra bitar att titta över - beskattning, neutralitet, bokföringsregler, beskattningsregler och oerhört många andra. Vi har också det här med övriga och ytterligare förenklingar i plan- och bygglagen, strandskyddsbestämmelserna, hyreslagen och allmännyttans villkor. Här kommer mycket som är grunden för hur vi skapar långsiktighet. Jag kan bara hoppas att vi på det sättet kan nå bredare överenskommelser. Det tror jag vore viktigt.

Herr talman! Jag tar det till mig, och hoppas att våra motioner fortsättningsvis inte ska bli lika brutalt avslagna. Jag tycker att vi i våra motioner försöker formulera just det öppna erbjudandet till att hitta lösningar. Vi försöker inte i våra motioner att göra några konkreta inlåsningar och säga att det måste gå till på ett visst sätt för att man ska uppnå målen. Vi försöker i stället formulera de mål vi skulle önska att vi kunde hitta nya vägar för att nå. Det här låter bra. Vi får hoppas på en förändring så att vi får en dialog som kan leda till bredare lösningar. Den andra delen jag skulle vilja fråga om handlar om politikens innehåll på bostadsområdet. Jag tycker att det är helt rätt generellt sett att regeringen alltid tar ett ansvar för att se till att vi har fungerande marknader - helt enkelt en fungerande rättsstat. Den delen vänder jag mig absolut inte emot. Men det jag tycker är knepigt är att man påstår att bara för att man har en fungerande marknad ska bostadskonsumenterna mötas av ett utbud som representerar det behov de har. Det är egentligen däremellan bostadspolitiken kommer in. Hur ser vi till att bostadskonsumenterna kan efterfråga det de har behov av? Det är det jag är nyfiken på. Hur ska ni från alliansregeringens och majoritetens sida se till att människor får de möjligheterna? Det är där olika verktyg kommer till. Vi ska se till att vi från politikens sida har prioriterat områden. Vi har jobbat med att försöka förbättra tillgängligheten. Ni avslår till exempel hissbidraget, som är ett tydligt behov som konsumenterna i större utsträckning har nu när vi får en större andel äldre människor som ska bo kvar i sina bostäder. Det är det här området det gäller. Jag skulle vilja få er att prata om glappet mellan efterfrågan och behov. Hur löser ni det?

Herr talman! Ja, hur ska vi se behoven? Det är en oerhört viktig fråga. Vi kan se problem. Vi kan se att hemlösheten är stor och har varit det under många år. I grunden är det en skam för ett samhälle att ha hemlösa människor. Vi har både gruppen som är hemlös men som har någonstans att bo och den kanske mest utsatta gruppen, det vill säga den som är totalt bostadslös. Detta är ett oerhört stor problem, men man sitter nu och jobbar med en strategi. I dagsläget vet jag inte vad den kommer att landa i, men jag tycker att den är viktig. Detta ligger i och för sig inte på vårt utskottsområde. Vi har också bostadsbidragen, som inte heller ligger på vårt utskottsområde. Men det är ett sätt att lyfta upp människor med lägre inkomst för att de ska kunna efterfråga en hyresbostad. Vi har nu öppnat för hyresgarantier. Jag tror att det kan vara viktigt. Förvärvsgarantierna är en bit. Det kanske kan komma fler bitar i verktygslådan som jag inte kan sia om i dagsläget. Självfallet måste man se behoven. Men vår utgångspunkt är att vi tycker att stödet ska riktas mot den enskilde. Vi vill inte ha det generella produktionsstödet, som vi tycker har styrt fel. Jag kan göra en reflexion. Jag känner till ett område i Skåne där man byggde hyresrätter i varierande storlek - från ettor till femmor. När investeringsbidraget kom slutade man med det. Nu har man bara byggt tvåor. Först och främst blir det ju ett hus med bara exakt samma sorts människor - oftast yngre. Det tycker jag är synd. Jag tycker om när man kan bygga hus med ettor, femmor, tvåor och treor. Då blandar man också dem som bor i huset. Jag tror att vi ska se behoven utifrån den enskilde individen. Vi ska stödja dem som behöver stödjas i stället för att ge ett generellt produktionsstöd till byggföretag.

Herr talman! Jag tänker uppehålla mig vid bostadspolitiken, och överlåter avsnittet om konsumentfrågorna till min kollega Maria Kornevik Jakobsson som återkommer senare i debatten. Alliansens budgetförslag innehåller inte några dramatiska förändringar, utan kan ses som en förädlad upplaga av innevarande års budget. Visst har de bostadspolitiska målen förändrats, men att konsumenternas efterfrågan ska mötas av ett utbud som motsvarar behoven är väl enbart positivt för dem som söker bostad. Det andra målet om en ändamålsenlig samhällsplanering, ett hållbart samhällsbyggande och en god hushållning bejakas också med all säkerhet av allmänheten. Det är relativt dyrt att bygga i Sverige i dag. Detta beror på olika saker. Men hög kvalitet på material, många byggfel, dålig konkurrens, höga markpriser, överklaganden med mera bidrar till att dra upp kostnadsläget. Trots det är byggmarknaden överhettad i större delen av Sverige, och vi ser inga skäl att gå in med skattesubventioner som såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet vill. Det är orimligt att slussa in mer pengar i en bransch som går för högtryck, med ett förhållandevis högt löneläge och bra vinster i företagen. Det är inte där vi ska lägga skattepengarna. Vi får inte fler byggföretag och inte heller fler byggnadsarbetare och andra hantverkare genom subventioner. Vi behöver däremot skapa fler utbildningsplatser, och vi behöver uppenbarligen också öka arbetskraftsinvandringen på liknande sätt som i Norge. 8 000 sökande till 5 000 platser på gymnasiets byggprogram visar på ett stort intresse, och branschen bör sätta sig ned tillsammans med skolan och försöka hitta bra lösningar. Inte minst med tanke på det stora antalet pensioneringar vi ser framför oss är det viktigt att redan nu börja fylla upp de kommande luckorna. Herr talman! För att travestera Hasse Alfredson: Nu ska jag berätta vad Centerpartiet och alliansen tycker om hyresrätten. Om hyresrätten tycker vi! Den är en synnerligen viktig boendeform för att samhället ska fungera. Den är användbar för alla. Det är smidigt att flytta in i och ur en hyreslägenhet. Det är bekvämt att få fullservice i sitt boende. Den skapar också möjlighet till en rörligare arbetsmarknad. Inget av detta strider mot vår politik, och följaktligen bejakar vi också hyresrätten. Däremot finns det skäl att se över hyreslagstiftningen - men inte att ta bort den. Det ska finnas tydliga spelregler. Det gäller även för den nya boendeformen, ägarlägenheter, som alliansen planerar för. När det gäller planering av nya bostäder vill jag flagga för propositionen om den nya strandskyddslagen som beräknas komma under nästa år liksom för den stora översynen av plan- och bygglagen som beräknas mynna ut i en proposition 2009. Båda dessa förändringar kommer förhoppningsvis att underlätta byggnationen i form av enklare, mer tillåtande lagstiftning i både stort och smått och möjlighet att skapa fler attraktiva bostadsområden men ändå inom ramen för såväl nationella, regionala som lokala miljömål och andra intressen. Herr talman! Vad kan då sägas om förslagen från oppositionen? I Socialdemokraternas budget är väl det mest anmärkningsvärda att de går ut och säger att de ska satsa 15 miljarder på att förnya och utveckla miljonprogramsområdena. Detta är att betrakta som vilseledande reklam. Det är nämligen enbart en tredjedel som ska tas från statskassan. Resterande ska kommuner och näringslivet stå för. Dessutom är det enbart 500 miljoner kronor som avser denna mandatperiod, och då först år 2010. 3 procent är alltså finansierat, och 97 procent återstår. Med andra ord drar sig inte Socialdemokraterna för att föra de boende i miljonprogrammet bakom ljuset i sin marknadsföring. En lite långsammare avtrappning av räntebidragen under 2008 och 2009 är mer ett spel för galleriet eftersom även Socialdemokraterna har stått bakom avvecklingen. Dessutom vill s anslå 250 miljoner i investeringsbidrag, och detta belopp kommer utan behovsprövning och nästan utan undantag att hamna hos byggföretagen och hos dem som har en god ekonomi. För att använda Socialdemokraternas egna modeord för närvarande: Det är en djupt oansvarig och orättvis politik som Socialdemokraterna bedriver. I Vänsterpartiets budgetmotion finns ett märkligt förslag om en statlig bostadsfond. De skriver i motionen: "Fonden tillförs årligen 10 miljarder kronor, via lån som tas upp av Riksgäldskontoret med en avskrivningstid på 30 år. Fonden hanteras därmed utanför statsbudgeten." Jag vet inte om Egon Frid som undertecknare av motionen kan förklara den efterföljande tabellen, men jag förstår den i varje fall inte. Där står att 2009 ger förslaget ett budgetunderskott på 10 miljarder. Hur kan ett upplånat belopp ge ett budgetunderskott när fonden hanteras utanför statsbudgeten? Till sist är det Miljöpartiet, som i stort sett överens med alliansen om de ekonomiska förutsättningarna för bostadspolitiken, och det känns bra. Men en sakupplysning: Det finns inget förslag i vår budget om att avveckla radonbidraget. Därför undrar jag varför Miljöpartiet i motion C369 föreslår att riksdagen tillkännager vad som anförts i motionen om att avveckla stödet till åtgärder mot radon i bostäder. Till sist, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Herr talman! Jag vill som vanligt yrka bifall till förslaget i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga motioner. Jag vill också instämma i allt som mina allianskolleger har framfört i de två tidigare anförandena. Rent generellt kan man säga att även detta budgetförslag - precis som Lennart Pettersson säger kan man se det som en förädling - i mycket präglas av den nya syn på bostadspolitiken som Folkpartiet och övriga i alliansen står för. Men det är också viktigt att man i sammanhanget ser helheten i alliansregeringens politik. När regeringen sedan maktskiftet 2006 fört en konsekvent politik för fler i arbete innebär det naturligtvis också att människor får större valfrihet att efterfråga de bostäder de verkligen vill ha. Vad är då politikens roll? Det har diskuterats mycket om politikens roll. Det handlar om att skapa förutsättningar för en bygg- och bostadsmarknad med långsiktiga spelregler som fungerar utan subventioner. Det ska vara en politik utan produktionsstöd, där man i stället vrider över politiken mot den enskilde bostadskonsumenten. Då är det ökad valfrihet och ökade möjligheter att efterfråga bostäder i alla typer av upplåtelseformer som står i fokus. I det sammanhanget kan jag nämna att vi förhoppningsvis har ytterligare en upplåtelseform att välja inom en snar framtid, nämligen ägarlägenheter. Folkpartiets linje har varit, i alla fall så länge jag minns och har varit med i bostadspolitiken, att man ska ha sin utgångspunkt i den enskilde bostadskonsumenten. Jag utgår från att det är en väldigt liberal grundtanke. De nya mål för bostadsfrågor och samhällsbyggande som nu föreslås ligger helt i linje med detta. Redan när dagens mål beslutades hösten 2005 framförde vi från Folkpartiets sida att det bostadspolitiska målet skulle ha en tydligare fokusering på rena bostadsfrågor och då utgå från den enskilde bostadskonsumenten för att egenmakten skulle kunna stärkas. Det föreslagna målet uppfyller väl dessa kriterier. Den logiska följden blir då, som nu föreslås, att man har ett separat mål för samhällsbyggande som lägger fast ett långsiktigt hållbart samhällsbyggande med ekologiska, sociala och ekonomiska dimensioner. Den här uppdelningen, när man ser på bostadsfrågor, ger tydligare inriktning och underlättar uppföljning genom utveckling av mätbara indikatorer. Man kan inte ha det så som bland andra Ewa Thalén Finné sade förut, att ett mål innefattar allt. Då blir det väldigt svårt att mäta resultatet och måluppfyllelsen. När jag då läser den samlade oppositionens reservation kring det bostadspolitiska målet kan jag inte låta bli att citera en mening i det sista stycket: "Den nuvarande bostadspolitiken för allt längre bort från det hittillsvarande bostadspolitiska målet och leder i stället till ökad bostadsbrist, trångboddhet och social segregation." Det är nog lite paradoxalt och märkligt, men det är, med facit i hand, detta som den nya politiken ska avhjälpa. Den socialdemokratiska politiken ledde till att vi fick bostadsbrist och social segregation. Samtidigt kan man kanske här se en stor skillnad i politiken, att det finns en ideologisk dimension i detta. Herr talman! Om jag skulle drista mig till en liten reflexion kring oppositionens förslag om ändrade anslag kan jag göra några grundläggande konstateranden. För det första spretar förslagen väldigt mycket, och man kan inte riktigt se samsynen. För det andra motverkar de konkreta förslag som läggs en politik som ger de långsiktiga regler som vi arbetar väldigt hårt för och som jag personligen och alliansen tror är en förutsättning för att få en bostadsmarknad på lång sikt i balans. Herr talman! Jag vill också drista mig till att göra några mer detaljerade kommentarer kring vissa anslag i sammanhanget. Jag börjar med anslaget till Boverket. Det kan där ses som att man avsätter 10 miljoner kronor till kunskapshöjning och information om plan- och bygglagen, när det gäller framför allt hur plan- och bygglagen tillämpas och att den tillämpas lika över landet. Det kan synas som en liten satsning, men jag tror att det är en oerhört kostnadseffektiv satsning för att gynna bostadsmarknaden och även näringslivet i övrigt. När det gäller plan- och bygglagen - det diskuterade vi för en eller två veckor sedan - tror jag att själva lagstiftningen nog är det mindre problemet. Tillämpningen är det större problemet. Sedan är det en annan sak som även kommer att ligga på Boverket, som togs upp tidigare, och det är en samlad informationsportal om byggande, boende och inomhusmiljö. Där tycker jag att det finns en stark koppling till det som även finns med i detta betänkande kring konsumentpolitiken. Just genom att stärka konsumenterna ger man dem makt och möjlighet att göra aktiva val. Det är konsumentmakten som ska utnyttjas i det sammanhanget. Även om man nu kan säga att ramarna är tagna vill jag titta på de förslag som föreligger från Vänsterpartiet om bland annat sanering av förorenad mark och satsning på passivhus. Det är viktiga frågor. Om man ser på passivhus och energianvändning kan man konstatera att det egentligen är lite konstigt att det inte byggs fler passivhus. Även om det är en väldigt stark utveckling när det gäller passivhus just nu är energibesparingen i ett passivhus så stor att den från första dagen betalar den ökade kostnaden för att bygga ett passivhus. Regeringen har inte lämnat detta helt därhän. Energimyndigheten har ett program för passivhus och lågenergihus och arbetar med de här frågorna. Det uppfyller egentligen det som efterfrågas här. Jag tror att det är en väldigt dålig politik att splittra upp den här frågan. Nu har Energimyndigheten hand om frågan, och det är viktigt att få ned energiåtgången i bostadsbeståndet. Även när det gäller förorenade områden finns det ett anslag på ett annat ställe i budgeten, under Miljö och naturvård. Jag tror att det till och med står i motionen att det finns ett sådant men att det inte är inriktat på bostäder. Men det utesluter inte bostäder. Dessutom tror jag att det var ett viktigt beslut vi fattade här, när vi diskuterade just förändringarna i plan- och bygglagen, om att man kunde villkora detaljplaner. I och med att man kan villkora detaljplaner vet exploatören att det finns ett ekonomiskt värde i marken som är garanterat när man har utfört arbete för att åtgärda den förorenade marken. En annan viktig sak som är strikt kopplad till detta är att vi nu satsar på den enskilde individen i stället för att ha produktionsstöd. Det kan man koppla ihop med Statens bostadsnämnds område. Det är både det som infördes redan den 1 juli 2007 med hyresgarantier och det som nu kommer från den 1 mars 2008 med förvärvsgarantier. Det finns en invändning i en reservation från Socialdemokraterna att systemet skulle medföra risk att man hamnar i ekonomiskt dilemma. Det är naturligtvis inte alls avsikten. Det står tydligt i betänkandet från utskottsmajoriteten att sedvanlig kreditprövning gäller. En sådan här förvärvsgaranti ges inte till människor som inte anses ha betalningsförmåga. Precis som det har sagts här tidigare är det andra hinder man vill ta bort med förvärvsgarantin. Man kanske inte har en bra kredithistoria eller bara tillfälligt arbete. I dag är det ganska vanligt att man går från det ena projektarbetet till det andra. Begreppet "fast anställning" har kanske fått en helt annan betydelse i dag. Det är det problemet som förvärvsgarantin ska lösa. Dessutom är det en långsiktig garanti man kan få, så den risken finns inte inbyggd. Jag tycker att reservationen i princip är tillgodosedd i hela systemet. Systemet med hyresgarantier går via kommunerna och är redan i gång. Det har samma syfte, fast mot hyresbostäder i stället. När det gäller nya anslag känns det som ett sus av det förgångna när Socialdemokraterna föreslår ytterligare ett investeringsstöd. Nu gäller det miljövänliga, billiga bostäder. Det låter mycket bra, både billiga och miljövänliga. Vi har nog ingen motstående åsikt; det är en bra målsättning i sig. Men att försöka lösa dagens problem genom att ta fram de gamla medicinerna tror vi från alliansens sida inte är någon som helst bra väg att gå. Vi måste vara medvetna om att vi har facit på den typen av politik där man har använt investeringsstöd och investeringsstimulans. Precis som Lennart Pettersson uttryckte förut har det också visat sig vara mycket kostnadsdrivande. Däremot har vi andra saker som måste lösas. Det är plan- och bygglagsfrågor. Det är konkurrensfrågor; det gäller både inhemsk och utländsk konkurrens och kanske framför allt frågan om arbetskraftsbristen. Den tror jag kan bli den stora stötestenen för bostadsbyggandet i Sverige. I sådana här sammanhang talas det mycket om neutralitet mellan olika upplåtelseformer och möjlighet att välja och så vidare. Det är en fråga som alla är medvetna om. Regeringen har en mycket seriös behandling av just den problematiken. Jag tror inte att någon här är riktigt färdig med den frågan, och jag vet inte om vi någonsin blir färdiga, men det är naturligtvis en väldig strävan mot att få neutralitet mellan upplåtelseformerna.

Herr talman! Det var jätteskönt att höra att regeringen för seriösa diskussioner, Lars Tysklind. Tack för det! Det lugnar oss mycket. Problemet är att det inte byggs något i dag. Med den gamla politik som ni har gett er i väg från byggdes mer än 120 000 bostäder under förra mandatperioden. Jag får inte riktigt ihop ert resonemang. Bidrag är fult, avdrag är fint. Det var neutralitetsfrågorna som jag ville resonera med Lars Tysklind om. Kan Lars Tysklind förklara för mig vad som var så dåligt med räntebidraget om man nöjer sig med att jämföra rakt av med villaägarnas ränteavdrag? Det var lite det jag tog upp i mitt anförande tidigare. Hur förklarar jag för mina grannar rättvisan i att de får en 25-procentig höjning av boendekostnaderna samtidigt som de båda nyproducerade 250 kvadratmeter stora villorna på samma gata erhåller samhällsstöd? Är det inte så, Lars Tysklind, vi ska se den subvention som ligger i skattesystemet och som kommer villaägarna till del i form av ränteavdragsmöjligheten? Uppstår inte en orättvisa mellan de olika upplåtelseformerna bara i detta exempel? Vi lyssnade båda två till Hyresgästföreningens företrädare som var på civilutskottets senaste sammanträde och också tog upp denna fråga men då naturligtvis riktade in sig på orättvisan i denna jämförelse för hyresrätten. Jag skulle vilja höra dig, Lars Tysklind, reda ut detta lite bättre och om möjligt tala om för mig vad det är för diskussioner som pågår i Regeringskansliet för att uppnå en bättre neutralitet mellan de olika upplåtelseformerna.

Herr talman! Det var kanske självklart att det förs seriösa diskussioner i dessa viktiga frågor. Att det byggs mer eller mindre olika år kan man också ha en diskussion om. Jag har nog den uppfattningen att så fort man gör en så pass radikal förändring och har en ny inriktning blir det av naturliga skäl också en svacka. Det är en del av problematiken. Men det viktiga i detta läge är att vi jobbar långsiktigt. Det gamla sättet att stimulera fungerade inte. Nu är den klara inriktningen att vi ska ha långsiktiga regler. Då måste man hålla fast vid det och inte gå tillbaka. Det behövs naturligtvis många korrigeringar på vägen. Det vore förmätet att tro när man lägger om systemet att man har alla sanningar direkt. Då är denna neutralitetsdiskussion mycket viktig. Som Ewa Thalén Finné var inne på kan vi naturligtvis föra den tillsammans. Det har säkert mycket med skattesystemen att göra, och det måste man gå in och titta på. Framtiden får utvisa vad det ger. Strävan att nå neutraliteten har vi gemensamt. Till syvende och sist är det bostadskonsumentens val som är det viktiga, och då ska förutsättningarna för att välja olika upplåtelseformer vara någorlunda likartade.

Herr talman! Kan Lars Tysklind då lova mig att det under denna mandatperiod kommer att byggas fler än 120 000 bostäder i vårt land? Ingen av de borgerliga ledamöterna som har varit uppe i talarstolen hittills har berört problemet, som jag ändå tror att vi är överens om, med hela det bostadsbestånd som till stora delar byggdes under 60- och 70-talen och som vi ibland lite slarvigt kallar miljonprogramsområden. Ligger det inte något i vårt resonemang om att vi måste skapa fler attraktiva bostadsområden? Vi klarar inte av att täcka behovet enbart genom nyproduktion. Även om det är en viktig del att vi producerar nya bostäder är det väl ändå så att vi måste ta till vara det befintliga bestånd vi har. Vi är väl överens om att det är där vi huvudsakligen kan försörja svenska folket med bostäder framöver. Är det inte så att vi på något sätt måste se till att vi klarar energiomställningen och lever upp till klimatmålen och att här är en stor del av denna byggnation en viktig pusselbit? Hur ska marknaden ta ansvaret för att vi kommer ned i utsläppsnivåer och att människor ska kunna leva och må bra i sina hus? Det är anmärkningsvärt att ingen hittills har kommenterat vare sig behovet av energiomställning eller behovet av att ta hand om det befintliga beståndet och se till att vi skapar fler attraktiva bostäder. Men min viktigaste fråga, Lars Tysklind, är återigen: Kan du lova mig att er politik kommer att se till att det byggs fler än 120 000 bostäder, som var resultatet av den politik som vi förde under den tid som vi hade majoriteten?

Herr talman! Det vore förmätet av mig att stå och lova att det ska byggas så. Vad allianspolitiken går ut på är att skapa förutsättningar för att bygga så många bostäder som det finns efterfrågan på. Det är hela målsättningen. Om det sedan är 120 000, 130 000 eller 110 000 får framtiden utvisa. Att lova ett exakt antal är egentligen ganska ointressant. Energifrågan, som Carina Moberg tog upp, är naturligtvis oerhört central. Vi berörde den lite när vi diskuterade passivhus. Hur man än vrider och vänder på frågan om passivhus är det kanske ändå nyproduktionen som är den största källan att bygga så, men det går faktiskt bra även vid ombyggnation. I Alingsås till exempel har man visat att man vid ombyggnation av äldre bebyggelse från miljonprogrammet kan skapa väldigt energieffektiva hus. Det finns tydligen sådana drivkrafter på vissa ställen. I min hemkommun Strömstad har man under väldigt många år jobbat med bergvärme för att få ned energiåtgången. Det pågår många projekt. Det är naturligtvis en viktig del när man ser över husen. Jag tror att det finns otroligt stora ekonomiska drivkrafter i detta med tanke på energipriser och så vidare. Förvaltningsmässigt ligger den stora vinsten när man ska renovera hus i att se över dem energimässigt.

Herr talman! Den skillnad som finns i värderingen av bostadsbyggandet blev väldigt tydlig i Lars Tysklinds svar på Carina Mobergs sista fråga. Lars Tysklind sade att det vore förmätet att tala om hur många bostäder som ska byggas under mandatperioden, eftersom man vill föra en politik som gör att det byggs så många bostäder som efterfrågas. Det är kärnan i skillnaden i vår syn på detta. Vi jobbar ju på att försöka se till att det byggs så många bostäder som det finns behov av. Lars Tysklind sade i sitt anförande att med den politik som majoriteten för får bostadskonsumenterna en ökad valfrihet. Det var därför som jag valde att begära ordet, herr talman. Ökad valfrihet vill jag ifrågasätta. Ni för en politik som innebär att möjligheten att få tillgång till en bostad i ökad utsträckning handlar om möjligheten att antingen skaffa sig en borgenär eller ställa ett större kapital till förfogande. Er politik har ju inneburit, och avser fortsättningsvis innebära, att vi ser en övergång i det befintliga beståndet och att upplåtelseformerna förändras från hyresrätter till olika former av äganderätter. Genom lagstiftning avser ni att ändra på möjligheterna och tillskapa möjligheter för ägarlägenheter och så vidare. Även i nyproduktionen är det en kraftig förändring åt det hållet. Samtidigt har den skattepolitik som ni för lett till att vi står inför ganska kraftiga hyreshöjningar. Det är ju inte de grupper som har problem med att skaffa sig bostad som får de stora förmånerna av förmögenhetsskattelättnaden. Det är inte heller de grupper som är i åtnjutande av den kraftiga sänkningen av fastighetsskatten på de dyraste villorna.

Herr talman! Jag börjar med frågan om värderingar. Jag tycker att Jan Lindholm missförstår det hela. Under hela debatten har Jan Lindholm lekt med ord när det gäller behov och efterfrågan. När jag läser målsättningen har jag svårt att förstå vem som bestämmer behovet. Det måste ju vara den enskilde. Det leder till en efterfrågan. De orden hör ihop. Jag förstår inte hur man skiljer dem från varandra. Jan Lindholm påstår att det enda sättet är att ha en borgenär eller ett stort kapital. Den politik som förs talar emot det. Vi har nu infört de kommunala hyresgarantierna och vi kommer att införa förvärvsgarantier. Det är just ett medel för att den enskilde bostadskonsumenten ska kunna ta det första steget in på bostadsmarknaden. Vi har sett att det är det viktiga steget. De flesta vet att om man väl är inne på bostadsmarknaden brukar det rulla vidare sedan. När det gäller fastighetsskatt och förmögenhetsskatt har ju politiken och de beslut som har fattats varit för att man ska kunna ta bort orimligheterna med hur den gamla typen av statlig fastighetsskatt som fanns under den förra regeringen slog mot enskilda individer. Vi har lyckats bra med det, tycker jag.

Herr talman! Vi hörde i det tidigare inlägget att det skulle vara en alldeles normal kreditprövning. Det är svårt att se på vilket sätt det här stödet som kommunen kan ge skulle underlätta för den som i dag inte klarar en normal kreditprövning med säkerhet att få tillgång till den ökande andelen av bostadsmarknaden som handlar om att köpa sin bostad. Ni talar ju emot er själva. Då är det inte en normal kreditprövning som kommunerna ska ägna sig åt. Det är intressant att Lars Tysklind säger att det är en lek med ord att försöka göra en distinktion mellan efterfrågan och behov. Det visar tydligt på skillnaden mellan vårt synsätt och den nya politik som ni bedriver. Den innebär faktiskt att det är efterfrågan som är avgörande. Vi vet att många grupper i samhället inte har möjlighet att efterfråga boende över huvud taget. Det finns många som inte har möjlighet att efterfråga boende av den sort som de har behov av. Det är inte så enkelt för den som bor i en lägenhet och får ett handikapp eller funktionshinder av något slag som gör att man inte kan bo kvar där att ta sig vidare i boendekarriären eftersom det innebär så stora ökade ekonomiska kostnader att flytta till en bostad som har alla de faciliteter som behövs. Därför behövs det politik för att fylla igen utrymmet. Jag tycker att Ewa Thalén Finné var mycket konstruktiv i sitt svar. Hon pekade på en del områden som inte ligger inom det här utskottets ansvarsområde, men som är pusselbitar som fyller i politik som gör det möjligt för dem som inte kan efterfråga en bostad som motsvarar deras behov att göra det. Det är det glappet som jag vill synliggöra i den här debatten.

Herr talman! När det gäller normal kreditprövning vill jag säga att man inte ska invagga människor i någon sorts falsk trygghet och att man får rättighet att skaffa något som man egentligen inte har betalningsförmåga för. Det tar Socialdemokraterna också upp i sin reservation. Det hinder som tas bort med den statliga förvärvsgarantin är att banken kan ta det här som en extra säkerhet om man saknar en borgenär, en bra säkerhet, ett fast jobb och så vidare och ändå bedöms ha betalningsförmåga. Då kommer den här personen in på bostadsmarknaden med ett ägande. Det är det som åtgärden är till för. Man ska inte lura in individer i ett ägande som man inte kan klara av betalningsmässigt. Det är helt klart att det är så. Där kan man säga att politiken faktiskt fyller ett glapp. Vi kan fortsätta att diskutera efterfrågan och behov. Det blir en väldigt filosofisk fråga. Jag vidhåller att efterfrågan uppstår när en enskild individ har ett behov. Målsättningen är att vi ska skapa en bygg- och bostadsmarknad som kan tillgodose den efterfrågan. Det är grundtanken. När det gäller möjligheten att efterfråga är det viktigt att vi ser på allianspolitiken i sin helhet, som jag sade i mitt inledningsanförande. Vi har trots allt skapat möjligheten att få fler i arbete. Vi har ökat sysselsättningen och så vidare. Det ger åtminstone ekonomiska möjligheter för allt fler människor att efterfråga den bostad man vill ha. Det ökar också valfriheten.

Herr talman! Skillnaden mellan oppositionens och majoritetens bostadspolitik ligger i vilka grupper vi värnar. Vi har hört att regeringen gillar avdrag och subventioner till välbeställda och att det är helt okej. Men när det handlar om stöd till grupper som behöver bostäder ska det hela tiden klankas. Man pratar om att produktionsstöd till bostadssektorn bara går till rika byggherrar. Den frågan skulle jag ändå vilja beröra. Vad är det som säger att vi inte kan utforma ett produktionsstöd, ett investeringsstöd, som styr utifrån bostadspolitiska mål så att man kan bygga hyresrätter för en social bostadspolitik? Då kan vi styra utifrån ett bostadsbehov och i en generell bostadspolitik så att säga bygga in byggande av hyresrätter till de grupper som har behov av sådana, vilka vi har ett samhälleligt ansvar för. Vi är överens om att vi behöver bygga bostäder för olika behov. Lars Tysklind vill att man ska bygga för den efterfrågan som finns, men okej då. Vi behöver bygga fler lägenheter och styra bostadsbyggandet på ett sådant sätt att vi uppnår detta. Varför vill inte majoriteten i civilutskottet tillsammans med oppositionen diskutera hur vi kan utforma ett investeringsstöd för att uppnå detta, så att investeringsstödet inte går till rika byggherrar utan till allmännyttan i kommunerna för att man ska kunna bygga hyresrätter? Man får ha diskussioner med byggföretagen - mindre byggherrar och mindre byggföretag som finns i kommunerna och som vill och kan bygga effektivt, billigt och miljömässigt riktigt. Detta är faktiskt ett politikområde som vi kan diskutera och där vi kan vara konstruktiva.

Herr talman! Jag tycker, precis som Egon Frid, att vi ska kunna diskutera detta politikområde. Det måste naturligtvis fattas politiska beslut även inom detta område. När det gäller en återgång till ett generellt produktionsstöd, där man genom en politisk styrning bestämmer exakt hur det ska vara, kan jag säga att man har gjort försök med detta genom att ha väldigt detaljerade produktionsstöd. Det har faktiskt lett till, precis som nämndes här tidigare, att man plötsligt bara bygger en viss typ av lägenheter trots att efterfrågan kanske är en annan. Vi fick en rapport från Malmö för två år sedan, tror jag. Där struntade man i dessa investeringsbidrag, eftersom man såg att efterfrågan var en annan. Därför byggde man andra lägenheter, och man fick de facto fram fler små billiga lägenheter i det äldre beståndet till de ungdomar som investeringsstödet var tänkt för. Så fort vi försöker att politiskt styra exakt vad som ska byggas tror jag att vi hamnar i svårigheter. På många platser har allmännyttan naturligtvis en väldigt viktig roll när det gäller byggande av bostäder. Då kan man göra en liten reflexion när det gäller hur allmännyttan ska kunna skaffa sig resurserna för att bygga nytt. En sak som då är väldigt viktig i sammanhanget är att man även i de allmännyttiga bolagen har ett slags öppenhet för strukturomvandlingar. När tillståndsplikten i lagen om allmännyttiga bolag upphävdes fick de kommunala bolagen ett väldigt självständigt beslutande i den frågan. De kan sälja av delar av bolaget för att på det sättet skapa resurser för att bygga nytt. Detta pågår på många ställen i landet. Man gör den omvandlingen och tycker att det var väldigt viktigt att denna tillståndsplikt togs bort.

Herr talman! Vänsterpartiets förslag om bostadsfonden - där är jag skyldig Lennart Pettersson ett svar på hans fråga - är ett försök att diskutera hur vi kan ha ett fortsatt investeringsstöd och en långsiktig finansiering av bostadsproduktionen och diskutera mål och ambitioner med den. Som Lars Tysklind nämnde här förut har vi faktiskt behov av att utveckla och energieffektivisera bostadssektorn. Vi behöver finansiera dyra marksaneringar på en del ställen för att ställa om från industrier till bostäder. Ibland går det inte att belasta bostadsbyggandet med hela den kostnaden. Vi har också ambitioner att bygga för målgrupper som behöver hyresrätten i dag. Vi vill värna hyresrätten. Detta är ett förslag till investeringsstöd inom budgeten. Sedan belastar naturligtvis vårt förslag om bostadsfonden budgeten i dess helhet eftersom låneinvesteringen hamnar i budgeten, men det belastar inte under utgiftstaken för investeringsstöden. Vänsterpartiet har i denna budget över huvud taget aktivt satsat på att investera och låneinvestera stora satsningar till exempel på både bostadsproduktionen och infrastrukturen för att få ut mer av statsbudgeten. Det tycker vi är riktigt. Sedan är det kanske för radikalt för att både Lars Tysklind och Lennart Pettersson ska kunna ta till sig det i dag. Men nästa år kanske vi kan fortsätta att diskutera detta mer konkret.

Herr talman! Det är nog lite optimistiskt att tro att vi kan ta detta nästa år. Jag tycker verkligen att detta är radikalt. När man läser om på vilka nivåer som Vänsterpartiet har tänkt sig att man ska gå in och subventionera kan man undra vad det leder till. Man kan göra kopplingen till byggmarknaden som naturligtvis vet att dessa investeringsstöd finns, och prissättningen kommer att bli därefter. Detta kommer att få precis samma effekt. Egon Frid sade, vilket har sagts tidigare, att man ska värna hyresrätten. Från allianssidan är det väl egentligen bara Lennart Pettersson som har uttryckt att det inte finns någon motsättning i detta. Hyresrätten är en av våra viktigare upplåtelseformer just av de anledningar som har framförts här, nämligen att den är flexibel. Många kanske tycker att hyresrätten är bekväm. Man kanske inte vill engagera sig i sitt boende på samma sätt som om man äger det och så vidare. Det finns ingen motsatsställning i fråga om att vara för eller mot hyresrätten. Jag tror att vi kan enas om att alla faktiskt är för upplåtelseformen hyresrätt och att den är väldigt viktig på den svenska bostadsmarknaden och ska så förbli.

Herr talman! Jag har en speciell situation eftersom jag alltid kommer sent in i debatten, och jag har möjlighet att instämma i mina allianskollegers goda anföranden. Sedan kan jag gå in och repetera lite grann och sist men inte minst kanske komma med en och annan ny vinkling. Framtidsvisioner finns och ska finnas. Men de måste förverkligas för att de på sikt ska ha existensberättigande. På ett och ett halvt år har alliansregeringen och vi tagit väsentliga beslut för att faktiskt förverkliga vår vision. Detta kritiserar oppositionen. Vi har snarare fått en del kritik för att det går för fort och att det är för mycket förändringar på alliansregeringens agenda. Målet när det gäller bostadsfrågorna är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven - behovstillfredsställelse. Kan vi ha ett tydligare och bättre mål? Oppositionen talar om att alliansen saknar bostadspolitik och att det skulle leda till växande segregation samt högre priser och ökad bostadsbrist. Denna kritik är fel. Jag vill här lite grann visa vår bostadspolitiska inriktning men också att vi faktiskt har sociala ambitioner, vilket vi kritiseras för att inte ha. Valfrihet och olika bostadsalternativ är vår grund. Det har alltid varit så. Vi vill underlätta för unga att komma in på bostadsmarknaden. Människor ska känna sig trygga, ha möjlighet att välja boendeform eller ändra den beroende på civil situation. Utgångspunkten i vår bostadspolitik är att det ska finnas olika alternativa boendeformer, så att människor kan hitta det alternativ som passar dem. Vi vill inte tvinga någon till något bostadsalternativ utan erbjuda olika bostadsalternativ. Alliansregeringens utgångspunkt är att det nya målet för bostadsfrågor ska utgå från den enskilda boendekonsumenten. Nu är detta repeterat fyra gånger minst, och jag hoppas att ni kommer ihåg det. Rätten att bestämma över sitt eget liv är grundläggande. En mångfald av boendeformer som ger valfrihet och möjligheter att uppfylla behov och önskemål när det gäller att bo och arbeta där man önskar är centralt. Vi för ingen förmyndarpolitik. Bostadspolitiken måste inriktas mot att vi får ett ökat byggande och ett billigare boende. Hushållens frihet att välja boendeform måste bli större och eget ägande underlättas. Då kan bostadsbristen undanröjas och bostadsmarknaden bli en del av en samhällsutveckling i riktning mot större trygghet och valfrihet. Detta är framtidsvisioner och sociala ambitioner. I mars 2008 införs statliga kreditgarantier till kreditinstitut som lånar ut pengar till hushåll som köper sin första bostad. Kravet på detta har vi drivit i flera år. Det kan handla om ungdomar som flyttar hemifrån eller om nyanlända personer som efter att ha fått fast mark under fötterna vill köpa sin första bostad. Tillsammans med slopandet av tillståndsplikten vad gäller ombildningar innebär det att det finns fler verktyg för att skapa en bättre boendeintegration. Jag vill också informera om att ca 2 miljoner av våra 2,8 miljoner lägenheter i Sverige är hyresrätter. Hyresrätten är inte alls på väg att försvinna. Närmare 900 000 av de 2 miljoner hyresrätterna ägs av kommunala bostadsbolag. Ett annat exempel är att det sedan den 1 juli 2007 återigen är möjligt för kommunala bostadsbolag att sälja en hyresfastighet till en privat hyresvärd eller till en bostadsrättsförening. Vi tror att det är en möjlighet som måste finnas dels för de boendes valfrihet, dels för att de kommunala bolagen ska kunna hantera sitt bostadsbestånd på ett ansvarsfullt sätt. Herr talman! Strävan bör vara att det i alla stadsdelar och bostadsområden ska finnas varierande upplåtelseformer - detta för att få till stånd en naturlig blandning av människor i olika åldrar och människor med olika bakgrund och ekonomisk standard. Därigenom motverkas etnisk, social och ekonomisk segregation. Alliansen vann riksdagsvalet 2006 på viljan att bryta det stora utanförskapet genom att skapa förutsättningar för jobb till alla. En viktig beståndsdel i arbetsmarknadspolitiken är en fungerande bostadsmarknad. För att man ska kunna ta ett jobb på en annan ort måste det finnas en bostad på den orten. Med detta anförande har jag visat på att vår bostadspolitik har framtidsvisioner och starka sociala inslag. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Yvonne Andersson beskriver det nästan som en fördel att komma in sent i debatten eftersom man då kan repetera och hålla med. Men det ger också oss i oppositionen en möjlighet att få svar på de frågor som andra valt att inte svara på. Därför tänker jag upprepa några av de frågor som jag tidigare ställt. En fråga har jag dock inte ställt. Den kan Yvonne Andersson först få svara på: Vad är enligt Yvonne Anderssons mening kärnan i svensk bostadspolitik? Sedan undrar jag om Yvonne Andersson anser att det är rättvist att ta bort räntebidragen utan att göra några andra förändringar, samtidigt som man låter villaägarnas ränteavdrag vara kvar. Ska inte människor som kanske har lite mindre ekonomiska resurser ha en möjlighet att gå samman i en bostadsrättsförening? Kanske tar man gemensamma lån i föreningen och delvis också individuella lån. Ska man inte ha möjligheten att välja att bo på det sättet i det borgerliga Sverige? Där skulle jag vilja ha ett svar. Vidare undrar jag om Yvonne Andersson menar att de hyresgäster som i dag bor i många av de hus som läcker energi själva ska stå för kostnaderna för att rätta till detta. Som jag nämnde i mitt anförande handlar det om att ca 140 miljarder kronor skulle behövas för att se till att det befintliga beståndet energieffektiviseras. Många människor med ett mindre ekonomiskt utrymme bor i dag där; det vet vi. Jag nöjer mig med detta så länge.

Herr talman! Vad är kärnan? Ja, vi ska ha en situation där alla utifrån sina behov har möjligheter till en god bostad. Det tycker jag är kärnan. Sedan gäller det frågan om olika upplåtelseformer med olika villkor och vad som är rättvisa. Jag måste säga att jag genom livet har ägnat rätt mycket tid åt att grunna på vad rättvisa är. Min slutsats är att rättvisa kanske aldrig kan åstadkommas mellan olika former med olika förutsättningar och olika villkor. Den viktiga rättvisan ligger i att den enskilde har möjlighet att välja bostad utifrån de olika villkor som olika former har. Däri ligger min rättvisa. En tredje fråga handlar om de 140 miljarder kronorna i samband med energieffektivisering. Ja, jag tycker att den frågan är närmast dråplig. Vi har ju haft makten i bara ett och ett halvt år. Har husen börjat läcka energi under det senaste året, eller när började det? Jag tror att det när det gäller att klara klimatproblemen och miljön handlar om att ta rejäla tag inom väldigt många olika områden. Där spelar forskningen en avgörande roll. Vi vet ju att mycket händer på det här området. Jag tror att man successivt och rakt över behöver gå igenom detta. Nej, jag måste nog säga följande: Ni har haft makten i väldigt många år, men i den skuggbudget som ni lagt fram har jag inte hittat några 140 miljarder kronor till energieffektivisering. Frågan går därför tillbaka till Carina Moberg. Jag undrar således hur ni tänkte er detta för två år sedan.

Herr talman! Socialdemokraternas inställning är att samhället har ett ansvar för att bostadspolitiken verkligen fungerar. Staten ska ta en del av ansvaret. Självfallet kan detta ansvar inte åläggas andra aktörer på bostadsmarknaden. Vi har kommuner som är villiga att ta ett ansvar, och vi har ett näringsliv som har goda idéer och som också är villigt att ta ett ansvar. Det fina är väl om vi kan göra det här tillsammans. Det handlar inte om hundraprocentiga finansieringar, utan det handlar om en stimulans för att höja tempot och om att se till att det här blir gjort. Ni har tagit bort allt finansiellt stöd till bostadsproduktion, såväl till nyproduktion som till ombyggnad. Ni beskriver inga visioner över huvud taget på det här området, något som vi i oppositionen väldigt många gånger i olika sammanhang har varit inne på. Det gäller alltså behovet av att ställa om energimässigt i befintligt bestånd. Om ni inte har en färdig politik på området föreslår jag att ni går hem och funderar på ert förslag till en lösning. Vi har inte färdiga men väl påbörjade förslag om hur vi anser att staten ska vara med och ta ett ansvar för att klara av de här helt avgörande frågorna. Avslutningsvis har jag en fråga som kanske inte direkt hör till det bostadspolitiska området. Yvonne Andersson sade här i talarstolen att människan ska få bestämma över sitt eget liv. Gäller det även homosexuella?

Herr talman! Den sista frågan var intressant, men först tar jag detta med samhället och ansvaret. Jo, jag tror att samhället ska stimulera - det är ju vi. Vi har ett antal aktörer - jag nämnde nyss forskningen - och vi har följt med i fråga om hur vi stimulerar forskning bland annat när det gäller bostäder. Vi stimulerar det ena och det fjärde så att säga, men det sker kanske inte så som Socialdemokraterna under ett antal år har försökt göra men misslyckats med. Vi hade inte haft den energiproblematik vi i dag har om ni under er period vid regeringsmakten hade ställt om. Snarare kommer det väl upp nu därför att det har varit svårt att klara av den inriktning man har och att verkställa de framtidsmål man haft. Nu har vi fått ta hand om detta och hitta vägar. På ett och ett halvt år har vi försökt att ställa om en del, och mer kommer. Eva nämnde ett antal utredningar där vi gett tilläggsdirektiv eller helt enkelt startat nya. Där kommer vi att visa på vilket ansvar vi tycker att samhället ska ha, men inte på bekostnad av individens ansvar. Alla människors lika värde, oavsett vilken sexuell läggning, etnisk tillhörighet man har och så vidare tror jag absolut på. Jag tycker att var och en som finns ska få bestämma över sitt liv på olika sätt.

Herr talman! Civilutskottet ska nu behandla ett antal motioner inom konsumentpolitiken. Vi socialdemokrater står naturligtvis bakom våra motioner, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1, 4 och 11. Mål för konsumentpolitiken är vad jag i första hand kommer att tala om i mitt anförande. De tidigare målen Trygga konsumenter handlar hållbart plockades bort av regeringen och ersattes av Konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val. Makt anses som någonting positivt i många sammanhang, men för att utöva makt måste man inneha kunskap. De nya målen tillkom utan någon som helst diskussion eller dialog med vare sig oss i oppositionen eller organisationer som är nära knutna och är beroende av vilka mål som fastställs av oss här i riksdagen. I dessa tider när miljö och hållbarhet diskuteras varje dag, både hemma vid middagsbordet och via medier, tar regeringen bort kravet att handla hållbart. De senaste åren har vi socialdemokrater satsat på att bygga upp ett bra konsumentskydd med hållbarhet som grund. Med regeringens nya mål tar man för givet och förutsätts att konsumenterna är aktiva och gör egna medvetna val. Konsumenterna ska själva vara aktiva, och konsumentpolitikens roll är att bidra till att öka konsumenternas egenmakt genom att möjliggöra aktiva val. Det låter väldigt bra, förutsatt att alla kan och har kunskapen att göra egna val. Men jag sade det i debatten i fjol, och jag säger det igen: Alla har inte den kunskapen. Det är inte så att jag tvivlar på konsumenternas kunskap. Men i dagens samhälle med det reklamutbud och med den ibland oseriösa marknadsföring som finns är det inte lätt för var och en att se farorna och motstå frestelser, framför allt inte för ungdomarna. För vår del är det uppenbart att konsumtionsmönster också påverkar miljön och att medvetenheten om detta bör realiseras i målsättningar på konsumentpolitikens område. Tyvärr verkar regeringen inte koppla samman konsumtion med miljön, vilket i grunden sannolikt handlar om bristande kunskap och engagemang på området. Att inte ha miljön i åtanke när det gäller konsumtionsmönster är en oansvarig politik för framtiden. Konsumentpolitiken intresserar och berör alla, den finns hela tiden i vår vardag. Konsumentpolitik innefattar allt från livets nödvändiga livsmedel, rent vatten och mat till kläder, tjänster, service, el, post och tele och så vidare. Regeringens förslag till ny målsättning är märkligt och säger inte någonting om olika människors olika förutsättningar. Alla människor har inte makt och möjlighet att göra aktiva val. De som inte har tiden, resurserna eller erfarenheten blir mer utsatta och riskerar att hamna i en sämre ställning än andra. Någon analys av olika gruppers förutsättningar redovisas inte. Förslaget till målsättning är bara ett konstaterande, men inget mål i sig. Regeringen presenterar inte några som helst visioner för konsumentpolitiken och redovisar inte vad de aktiva målen ska syfta till. Konsumentpolitiken har hittills handlat om på vilket sätt samhället ska kunna stötta svaga och utsatta konsumenter. Nu anser regeringen att konsumenterna på egen hand kan göra aktiva val. Vi kan inte se att det finns något behov av att ersätta det nuvarande målet med en sådan målformulering. Herr talman! Vi hade i utskottet bara för någon vecka sedan besök av EU-kommissionären som har hand om konsumentfrågorna. Hon framhöll att Sverige ligger väl i framkant i arbetet med hållbar konsumtion och att Sverige är långt framme i miljöarbetet. Varför ska vi då backa? Varför ska vi då ta bort de tidigare mål som tydligt talade om vikten av att handla hållbart och få trygga konsumenter? Varför är miljömålen och hållbar konsumtion inte viktiga för regeringen? Varje dag kan vi se hur konsumenter råkar illa ut eftersom det hela tiden finns näringsidkare som ligger steget före och försöker kringgå de bestämmelser och lagar som finns. Vi socialdemokrater vill inte som den borgerliga regeringen låta marknaden styra konsumentpolitiken och att näringslivet ska ha veto mot alla förslag på förbättringar för konsumenter. Det är en reklamkampanj som Svenskt Näringsliv nu genomför, sagan om gumman som handlade för lite. Konsumenter som försöker bidra till att handla hållbart och tänka på miljön beskrivs som "arga tanter och farbröder". Det är alltså något som gemene man inte ska lyssna på. Det anser jag som oansvarigt och oacceptabelt. Konsumtion är bra och gynnar produktion, utveckling och innovationer och bidrar till att öka världens resurser, resurser som sedan kan användas till allt från fattigdomsbekämpning till att höja levnadsnivån för alla. Genom att köpa modernare varor kan man till och med förbättra miljötänket i framtiden. Konsumtion är inte alltid till nackdel som så. Men det måste ske med ett högt konsumentskydd och så att alla tar sitt ansvar gentemot konsumenten. Herr talman! I konsumentpropositionen Trygga konsumenter handlar hållbart , som den socialdemokratiska regeringen lade fram, var barn och ungdomar en av de stora frågorna. Där markerades tydligt att konsumentpolitik är en viktig del i den generella välfärdspolitiken. Barn och ungdomar är viktiga i detta arbete. Det gäller att tidigt lära våra unga att bli duktiga konsumenter. Skolan spelar en viktig roll på konsumentområdet. Eleverna ska enligt läroplanens mål förberedas för vuxenlivet och arbetslivet i skolan, och därför bör detta vara ett prioriterat område för eleverna. Vi vet alla att tidiga insatser förebygger. Därför anser vi att kunskapsbyggande inom konsumentområdet måste prioriteras för att vi ska få trygga konsumenter i framtiden. Vi kan varje dag se hur framför allt ungdomar skuldsätter sig med snabblån, och det är oacceptabelt. Det får inte fortsätta. Det är en köpstark grupp och utsätts också därför för ett hårdare kommersiellt tryck. Det ökade utbudet av tjänster och varor frestar och ställer därmed ökade krav på kunskap. Ungdomar måste få tidigt lära sig hur man får pengarna att räcka månaden ut. Det får inte vara bristande kunskap hos ungdomar som är orsaken till att ungdomar tidigt hamnar i skuldfällan. Det kan vi aldrig acceptera. Konsumenterna kan ställa krav på producenterna och handla därefter och på det sättet få konsumentmakt. Men det förutsätter att konsumenten får tillräcklig information om tillverkningen för att ges möjligheten att debattera frågor om arbetsförhållanden för dem som producerar varorna. Verklig konsumentmakt kan åstadkommas endast när konsumenterna har den kunskap de behöver för att kunna ställa de rätta frågorna, få riktiga och ärliga svar och därigenom kunna göra ett aktivt val och på det sättet få konsumentmakt. Herr talman! Vi konsumenter handlar mer och mer över nätet och ser inte gränserna på samma sätt som tidigare. Den elektroniska handeln har en rad fördelar för konsumenterna i form av ökad konkurrens genom ökat utbud, lägre priser med mera. Med tillgängligheten över nätet följer också tyvärr en del brott vid handeln över Internet. Tyvärr ligger brottslingarna hela tiden steget före, vilket innebär att det ställs allt högre krav på oss konsumenter för att göra köp som är säkra. För det behöver vi kunskap. För företag i Sverige fungerar svenska lagar, men det gäller inte de många utländska företag som gör reklam och som säljer till konsumenter i vårt land. Enskilda konsumenter kan hamna i ett svårt underläge vad gäller tolkningar av överenskommelser i samband med elektronisk handel med internationella företag. Därför är det viktigt att vi har en samsyn och lagar som stämmer överens med de länder som vi vanligtvis handlar med. Slutligen, herr talman, vill jag åter understryka vikten av att det mål som vi socialdemokrater tog fram förra mandatperioden ligger väl i tiden med hur utvecklingen sker i vår omgivning, och därför bör det inte bytas ut mot nuvarande målformulering. Jag yrkar bifall till reservationerna 11, 1 och 4.

Herr talman! Ledamöter! Ungefär 20 000 människor dör varje år inom EU på grund av dåliga produkter enligt EU-kommissionens produktsäkerhetsavdelning. Det är en undersökning som man gjorde för några år sedan. Sedan har man tittat lite närmare på de olika länderna inom EU och kan konstatera att produktsäkerheten är väldigt olika i de olika länderna. Man har satt i gång ett arbete för att försöka finna de lösa trådarna för att kunna hindra att så många människor helt enkelt dör på grund av dåliga produkter. Vi har under den här hösten sett flera larmrapporter om farliga leksaker. Vi kan konstatera att vi lever i en helt annan värld i dag med möjligheter till ökad handel men också med faror, därför att det är så oerhört mycket produkter som det handlas med över gränserna. Det kommer självklart att kräva att det finns bättre inspektionsmöjligheter och kontrollfunktioner än hittills. I alliansens förslag till budget verkar det som att man inte riktigt har förstått detta. Man säger att man ska stärka konsumenterna, men hur det ska gå till kan jag inte finna. Tvärtom är det så att Konsumentverket det senaste året har fått dra ned på sina verksamheter på ett drastiskt sätt. Dagsnoteringen är att man kommer att vara 110 anställda. För drygt ett år sedan var 176 anställda. I och för sig finns det ett förslag från alliansen om att lägga på Konsumentverket ännu fler uppdrag, men det följer inte med några pengar. Vad jag befarar är att vi kommer att få se en sämre konsumentverksamhet framöver än tidigare. Ett problem är hur man då ska kunna stärka konsumenterna. På vilket sätt ska konsumenterna kunna få information? Det kan man nämligen inte utläsa av budgetförslaget. Hur är det tänkt? Däremot står det att man ska återkomma med konkretiseringar. Dessa ser vi fram emot att få studera närmare. Men vi befarar att det kanske inte blir så slagkraftigt när det inte presenteras några ökade resurser för att satsa på att stärka konsumenter, att satsa just på konsumentfrågorna. I Miljöpartiet ökar vi pengarna till bland annat Konsumentverket. Det handlar om utbildning av konsumentvägledare, om stöd till konsumentorganisationer, om att motverka utländska spelbolag, nätförsäljning av alkohol och så vidare samt självklart att Konsumentverket inte ska drabbas av stora utgifter på grund av den regionala satsning som har skett i och med att man har flyttat Konsumentverket till Karlstad. I framtiden bör nog alliansen fundera på, tycker jag, på vilket sätt man ska lyckas stärka konsumenterna, för det kommer att krävas oerhört mycket mer resurser för konsumentverksamhet än vad som presenteras i den här budgeten. När det gäller konsumentvägledarna kunde vi i förra veckan se ett reportage om en kvinna som hade problem med sin mobiltelefon i något avseende. Hon vände sig till sin kommun som inte hade konsumentvägledare. Hon sökte då konsumentvägledning i andra kommuner. Men nu är det inte på samma sätt som tidigare, att kommunerna hjälper alla behövande, utan nu har det blivit grann av Göteborgsmodellen där man helt enkelt frågar var konsumenten som har problem bor någonstans. Hon fick då meddela att hon bodde i en kommun där det inte fanns konsumentvägledning. Och man kan inte prioritera andra kommuner. Det är egentligen så med alla verksamheter inom olika kommuner att de är till för de egna kommuninvånarna. Vi kan konstatera, och det står också i våra underlag, att i dag finns inte konsumentrådgivning och -vägledning i alla kommuner. Det är ett problem. Inte minst om vi har ambitionen att konsumenterna ska vara starka är det viktigt att denna direkta rådgivning finns, så att man kan stärkas och få de råd som man som konsument behöver i olika komplicerade situationer. På Konsumentverket finns det en grupp som man har tvingats att dra ned på nu som också helt klart är väldigt negativt, och det är hushållsekonomerna. De har varit 14, men nu har det skett en neddragning till 4. När EU-kommissionen tittade på olika länder såg man att det var en del länder, som jag berättade om, som var väldigt bra på detta med produktsäkerhet och så vidare. Om vi skulle ha samma styrka när det gäller konsumentinspektion i Sverige som i till exempel Frankrike, skulle inte bara de tolv inspektörerna finnas på Konsumentverket samt de konsumentvägledare som har samarbetsavtal med Konsumentverket i de här frågorna, utan då skulle vi ha ungefär 300 konsument- och produktinspektörer i Sverige. Så stora är skillnaderna mellan de olika länderna. Jag ser konsumentsatsningar som att det inte bara handlar om att gå från ord till handling, det vill säga att man vill stärka konsumenterna, utan att det också handlar om att bry sig om medborgarna i det egna landet. Man måste inse att om man ska nå målen för sin konsumentverksamhet, oavsett om olika mål har satts upp, måste man på något sätt tillföra resurser för detta. Det är det jag saknar från alliansen. Jag har sett att man ska återkomma med konkretiseringar. Det ser vi fram emot. Men vi ser också fram emot att man åtminstone till nästa budget skärper sig och börjar satsa mer resurser för konsumentarbetet i Sverige. I detta anförande instämde Egon Frid (v).

Herr talman! Till skillnad från de två föregående talarna ska jag återgå till frågan om bostäder och byggande. Det är nog tyvärr kännetecknande för Socialdemokraterna att, som Carina Moberg, börja debatten med att slå till så hårt som möjligt. Vad hon gör är att hon samtidigt slår undan benen på sig själv och sina partikamrater genom påståendet att det i dag inte existerar någon bostadspolitik. Om det skulle vara så att majoriteten och alliansregeringen saknar bostadspolitik är det samtidigt så att Socialdemokraterna saknade bostadspolitik och alltid har saknat bostadspolitik. Varför då? undrar säkert någon. Jo, därför att samtliga problem som vi ser på bostadsmarknaden i dag med den infallsvinkeln i grunden är resultatet av den politik som saknades under Socialdemokraternas regeringsinnehav. Jag behöver kanske inte gå in på detaljer i alla avseenden men kan ändå nämna det som har nämnts så många gånger tidigare, nämligen bostadsbrist, svarta lägenhetsaffärer, där hyreskontrakt säljs till högstbjudande, svårigheter att producera hyreslägenheter, trots räntebidragssystem och riktade bostadssubventioner, och inte minst olika nytillkommande problem i miljonprogrammets bostadsområden. Jag ska beröra några av dessa problem närmare. När det först gäller frågan om bostadsproduktionen är det viktigt att slå fast att det inte beror på den nuvarande regeringens politik att Sverige bygger för motsvarande 3 procent av bnp jämfört med andra länder, exempelvis Norge, Danmark och Finland, där andelen är ungefär 6 procent. I storstadsområdena, inte minst i Stockholm, ser vi en överhettning på byggmarknaden med materialbrist och arbetskraftsbrist. Om man skulle tillföra subventioner i ett sådant läge skulle inte byggandet öka, eftersom vi redan har slagit i kapacitetstaket och aktörerna inte kan bygga mer än vad som redan görs. Det bästa vi kan göra i ett sådant läge är att fortsätta att driva en politik som förbättrar möjligheten att anställa, driva företag och förenkla byggreglerna. Här får jag påpeka att inte ens Socialdemokraterna föreslagit ett nytt räntebidragssystem. Det talades tidigare om kvalitet och uttrycktes farhågor om att kvaliteten i byggandet skulle sänkas. Vi har ju redan kvalitetsproblem i den socialdemokratiska sociala bostadspolitikens flaggskepp, miljonprogrammet, som nu håller på att sjunka. Skicket på miljonprogrammets hus är ett varnande exempel på hur det kompromissades med kvaliteten på många håll när kvantiteten av bostäder prioriterades under 60-talets framstressade, subventionerade, teknokratiska bostadsbyggande. För en stor del av dessa fastigheter har ett förtida renoveringsbehov uppstått på grund av bristande kvalitet. Miljonprogrammet är ett bostadspolitiskt misslyckande och nu, enligt Carina Moberg, även ett klimatpolitiskt misslyckande i mångmiljardklassen. Låt oss slippa en upprepning av detta misstag. Hur ser då Socialdemokraternas så kallade sociala bostadspolitik ut i dag? Jo, Socialdemokraterna vill satsa 250 miljoner kronor i investeringsstöd för att dela ut till redan välmående byggföretag och därmed ytterligare bidra till den överhettning på byggmarknaden som jag nämnde tidigare, och därmed också öka byggbolagens redan goda vinster på skattebetalarnas bekostnad. Produktionsstöd löser uppenbarligen inte bostadsbristproblemet, och det vet vi sedan lång tid tillbaka. Nu är inte Socialdemokraterna ensamma om att ha, vad jag tycker, underliga förslag. Lyssnar man på Jan Lindholms första anförande undrar man lite om det är samma verklighet vi lever i. Jan Lindholm talar osammanhängande om nyliberalism, om att behoven ska styra efterfrågan, att medborgare utraderas och en hel del annat. Och allt som gör skillnad i denna del är 1 ½ miljon kronor mer för åtgärder mot radon och att fonden för fukt- och mögelskador ska finnas kvar. Herr talman! Det är inte särskilt kraftfulla åtgärder Jan Lindholm föreslår för att komma till rätta med alla brister han tycker sig se. Proportionerna är som att själv försöka släcka en fullskalig höghusbrand med enkilos handbrandsläckare. Man kanske inte behöver fundera så mycket på i vilken del Jan Lindholms och Miljöpartiets verklighetsuppfattning är felaktig. Möjligen är det dubbelt, det vill säga både analysen och förslagen, eller rättare sagt avsaknaden av förslag. Slutligen behöver hyressättningssystemet utvecklas. Den frågan är föremål för utredning, vilket vi alla mycket väl känner till. Vi hoppas att bostadsmarknadens parter är beredda att ta ett ökat ansvar för att utveckla bostadsmarknaden så att den fortsätter att vara trygg men samtidigt tar mer hänsyn, bland annat till sådana faktorer som läget. Vi tror att detta är en viktig nyckel för att kunna åstadkomma en ökad produktion av hyresrätter, men samtidigt ska ingen behöva känna sig otrygg med regeringens bostadspolitik. Herr talman! En modern och välfungerande bostadsmarknad måste utgå från människors efterfrågan och behov i olika skeden av livet. Det vore inte fel om vi kunde föra en mer konstruktiv diskussion om vad som behöver göras på bostadspolitikens område. Då måste vi utgå från de verkliga problem vi kan se. Kan vi vara överens om problematiken är det lättare att föra debatten. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet, vilket innebär att samtliga motioner avslås.

Herr talman! I propositionen föreslår regeringen att nuvarande mål för konsumentpolitiken upphävs och ersätts av följande övergripande mål: Konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val. Regeringen visar med det nya målet att konsumenterna har förutsättningar att vara aktiva och göra medvetna val. Konsumenterna ansvarar själva för att vara aktiva, och konsumentpolitikens roll är att bidra till att öka konsumenternas egenmakt. Konsumenterna står för efterfrågan och har därför en stor inverkan på hur väl marknaden fungerar. En väl fungerande marknad är den bästa förutsättningen för att tillgodose konsumenternas önskemål om bra produkter till låga priser och bra service. Herr talman! Detta tycker vi i Centerpartiet är bra. Vi är alla konsumenter, och som konsument har jag både en rättighet och en skyldighet att ta ansvar för det jag vill konsumera. För att detta ska vara möjligt för alla grupper, för det är viktigt att det är möjligt för alla grupper av konsumenter, ska det finnas ett starkt grundläggande konsumentskydd. Det ska också finnas lättillgänglig information om varan beskriven på ett sätt som gör att det är lätt för alla att förstå och ta till sig den - gärna så kallat lättläst. Den information som ges om varan ska självfallet vara korrekt och helst beskrivas med ord och inte med formler. Jag tittade på en speciell saftflaska häromdagen. Jag tittade på innehållsförteckningen, och det stod E 330. Det stod att jag skulle dricka E 202, sukralos och någonting som heter acesulfam K. Detta är ett bra exempel på avsaknad av lättförståeliga ord. Och vad var det egentligen som jag köpte och sedan drack? Jo, E 330 är surhetsreglerande medel, E 202 är konserveringsmedel, sukralos är ett sötningsmedel som dessutom finns på bojkottningslistan, och det sista ska jag villigt erkänna att jag inte har någon aning om vad det är. Innehållsbeskrivningar och innehållsförteckningar är alltså särskilt viktiga. Som det ser ut i dag finns det också många förvirrande innehållsförteckningar. Det kan stå på en vara att den är helt mjölkfri när den bara är laktosfri. På en annan står det att den är laktosfri när den är helt mjölkfri. Det här är kanske inte jätteväsentligt för alla, men det är oerhört väsentligt för dem som är allergiska. En annan viktig information som tydligt ska framgå är varans säkerhet. Jag ska kunna lita på att den leksak jag köper inte går sönder och på det viset blir till fara för barnet eller att hårtorken inte blir överhettad och börjar brinna. Det är viktigt att marknadens aktörer tar sitt ansvar på allvar, men det är också viktigt att det uppstår en balans mellan konsument- och produktansvaret. Konsumentkunskap blir då ett viktigt verktyg för att åstadkomma den här medvetna konsumenten. Alliansregeringen prioriterar klimatfrågorna. Mot den bakgrunden ser vi i Centerpartiet fram mot att konsumentpolitikens betydelse i detta avseende lyfts fram mer, helt i linje med det aktiva arbete med hållbar konsumtion och produktion som förs inom EU och FN. Herr talman! Det är viktigt att konsumentvägledningen når ut till och kan erbjuda stöd främst till de ekonomiskt svaga grupperna i samhället. Alla människor i alla delar av landet bör ha tillgång till konsumentvägledning av god kvalitet. Konsumentvägledningen ordnas i dag av de flesta kommuner. Det sker på en rad olika sätt, till exempel genom samverkan mellan olika kommuner, genom fristående konsumentorganisationer eller genom andra organ. Herr talman! Centerpartiet står helt bakom utskottets ställningstagande att det inte ankommer på riksdagen att bestämma hur konsumentvägledningen ska anordnas runt om i landet. Det ansvaret ska fortsättningsvis också ligga på kommunerna. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet.

Herr talman! Det här var lite mer konkretiseringar. Jag hoppas att alliansen kommer att presentera mer framöver. Jag har ett par frågor. Anser ni att konsumenterna har makt i dag? Frågan om konsumentvägledning har utretts väldigt många gånger. Ofta har resultatet blivit att vi hoppas att kommunerna ska tänka på att man ska satsa på konsumentvägledning, och hittills har de inte gjort det. Om de nu inte gör det i framtiden heller, vad tänker ni då göra åt det?

Herr talman! De konsumentvägledare som finns på olika ställen runt om i landet, och som Miljöpartiet och Christopher Ödmann efterlyser och vill att vi ska lagstifta om, styrs oftast av en kommunal politisk verksamhet. I de kommuner där Centerpartiet och mina allianskamrater har makten står frågan om konsumentvägledare högt på listan.

Herr talman! Från Miljöpartiet föreslår vi inte lagstiftning. Men vi tycker att det är väldigt viktigt på något vis att regeringen ändå säger att man förutsätter att det inom de närmaste åren faktiskt kommer att vara så att alla konsumenter kommer att få konsumentvägledning. Jag tror att det är viktigt att man ser att det finns en stark vilja från regeringens sida att den kommunala delen fungerar när det gäller konsumentvägledning. Den andra frågan gällde om jag anser att konsumenterna har makt i dag. Jag kan säga att jag inte anser att konsumenterna har makt i dag. Det vore jättebra om de hade det. Men en förutsättning för det är att de får korrekt och bra information. Du var inne på att det är viktigt med kunskap. Men hur ska man kunna ge konsumenterna den kunskapen och den korrekta informationen för att de just ska kunna ta de viktiga besluten som leder till att de får de produkter de vill ha och inte andra produkter som de inte vill ha?

Herr talman! På fråga 1 svarar jag att jag tycker att regeringen talar om att konsumentvägledarna är viktiga och att man också bekräftar storheten i att kommunerna har konsumentvägledare. Man talar också om det kommunala självstyret, vilket är bra. Som svar på fråga 2 anser jag, precis som Christopher säger, inte att konsumenterna har den makten. Det är därför vi ändrar, så att konsumenterna ska få den makten. Det sker på en rad olika sätt. Dessutom lägger man ansvaret och skyldigheten på konsumenten. Det är också bra. Det gör att jag vet vad det är som ska göras. I detta ligger att de svagare grupperna också får möjlighet att förstå. Det här blir ett producentansvar. Jag vill inte se en sådan flaska där det räknas upp en massa formler. Tala i stället om vad det är för någonting. Där tycker jag att det grundläggande konsumentskyddet ingår.

Herr talman! Jag ska tala om konsumentpolitiken utifrån civilutskottets betänkande CU1. Jag vill börja med att yrka bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I budgetpropositionen föreslår regeringen att nuvarande mål för konsumentpolitiken upphävs och ersätts av följande övergripande mål, precis som tidigare har sagts här: Konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val. Men det är också viktigt att framhålla delmålen som har satts upp och som gäller för arbetet såväl nationellt som inom EU. Konsumentskyddet är på en hög nivå och tillgängligt för alla. Medvetna och kunniga konsumenter hushållar med egna och gemensamma resurser. Producenter och övriga näringsidkare tar sitt ansvar gentemot konsumenterna. Regeringen menar att all konsumtion och andra levnadsmönster i sin helhet kopplas samman med miljön och påverkan på klimatet. Man säger därför i finansplanens början att det krävs en stark ekonomi som är långsiktigt hållbar och gör det möjligt att vidta åtgärder mot klimatförändringar. Här sker alltså en uppväxling mot det gamla målet, när man låter hållbarheten genomsyra hela budgeten. Jag är stolt över att regeringen nu lyfter fram klimatfrågan med denna hållbarhetsaspekt för regeringens politik. Regeringen avser att nästa år presentera en särskild klimatproposition. I fem olika motioner finns förslag om att regeringens nya mål för konsumentpolitiken inte ska godkännas. Man är kritisk mot borttagandet av hållbarhetsmålet. Socialdemokraterna efterlyser en maktanalys av de olika konsumentgrupperna. Det vore intressant att få veta vad en maktanalys är. Med ett brett konsumentskydd avses också en utökning av konsumentskyddet så att det även omfattar rättigheter vid konsumtion av offentligt producerade tjänster. Genom en effektiv tillsyn ska myndigheter se till att lagstiftningen efterlevs och därmed upprätthålls på en nivå som är hög och lättillgänglig. I dag har större delen av landets befolkning tillgång till kommunal konsumentvägledning. I en majoritet av de svenska kommunerna bedrivs konsumentverksamhet. Detta är en frivillig uppgift för kommunerna och kan därför se lite olika ut. På många håll samarbetar flera kommuner om en gemensam konsumentrådgivning. Det kan vara ett stort och brett åtagande där man ger stöd vid tvister och köpråd till enskilda konsumenter. Man har kontakter med och ger information till skolor och organisationer. I andra kommuner är omfattningen mindre. Konsumentverket följer denna verksamhet i kommunerna och lämnade i våras en lägesbeskrivning av hur det ser ut i de 209 kommuner som har konsumentvägledning. Även om skuldsaneringslagen är kommunerna skyldiga att lämna råd och anvisningar. Här ska också Konsumentverket stödja och ge vägledning när det gäller allt det som kommunerna ska svara för. Herr talman! Glädjande nog finns det ett antal självständiga rådgivningsbyråer inom olika branscher. Jag ska nämna några: Konsumenternas försäkringsbyrå, Konsumenternas bank- och finansbyrå, Konsumenternas elrådgivningsbyrå och Konsumenternas tele- och Internetbyrå. Alla dessa finansieras av sin egen bransch. Lagstiftningen har stärkts på senare år, framför allt till följd av initiativ från EU. Under året har regeringen genom lagstiftning föreslagit vissa förbättringar, bland annat när det gäller leksaker. Konsumentverket har i dag ett brett utbud av tjänster via sin hemsida. Man kan få information om i princip allting. Man kan jämföra priser på många områden. Det kan vara telefoni, elpriser, energi eller familjens ekonomi. Rådgivning och klagomål blir enkelt om man använder Konsumentverkets hemsida. Konsumentverket har också hållit utbildningar för bland annat Läkemedelsverket, och Konsumentombudsmannen har fått utökade tillsynsbefogenheter. Det kommer att komma en ny marknadsföringslag nästa år. Alla konsumentpolitiska myndigheter ska verka för att öka medvetenheten och kunskapen hos konsumenterna, främst via sina hemsidor. Motioner om lokal konsumentvägledning behandlades även förra året, och då liksom nu finns inte skäl för att lagstifta om obligatorisk konsumentrådgivning. Det skulle innebära en inskränkning i den kommunala självbestämmanderätten. Riksdag och regering ska inte detaljstyra kommunerna utan ställa upp målen. Regeringen kommer enligt budgetpropositionen att se över hur människor i utanförskap kan stärkas för att fungera som aktiva konsumenter. En kartläggning görs som ska ge svar på vilka andra aktörer som kan komplettera den kommunala vägledningen. Vi ser med spänning fram emot vilka förslag som ska komma ut av detta. Näringslivet har redan inrättat särskilda nämnder för tvistlösning, exempelvis Personförsäkringsnämnden och Försäkringsförbundets Nämnd för Rättsskyddsfrågor och Fastighetsmäklarnämnden. Det kommer också att bli möjligt för fler frivilligorganisationer än nu att komma i fråga för stöd. Regeringen beslutade i november om en ny förordning om statligt stöd till organisationer på konsumentområdet. Kriterierna innebär att det är fler som kommer att få det här stödet. Herr talman! Det är glädjande att Konsumentverket nyss, alltså i november, delade ut 3 ½ miljoner till olika frivilligorganisationer som bedriver projekt som möjliggör för enskilda konsumenter att göra just sina aktiva val. Det var 19 projekt med konsumentinformation, där man hade budget- och skuldfrågor i fokus. Sex av de här projekten vände sig direkt till ungdomar. Tidigare i år har också Konsumentverket delat ut 1 miljon till andra föreningar med samma inriktning. Det är precis så här det ska fungera. Det är direkt till dem som arbetar och träffar människor som bidragsmedlen ska gå, ibland till organisationer som har integration som huvudmål, där man måste informera på ett särskilt sätt. Det bildas allt fler nya ideella konsumentorganisationer. Och det är bra. Ett exempel är Goodgame, som är ett riksförbund med flera föreningar och många medlemmar. De har en webbsida där man testar spel, där man kan diskutera det mesta och tycka till om droger bland annat. Så uppstår användarvänliga och informativa konsumentrådgivningar i det moderna samhället. Vi är rätt många som får information via nätet från olika konsumentorganisationer. Sveriges konsumenter i samverkan är ett sådant exempel, med egen hemsida och möjlighet för alla att prenumerera på nyheter, helt gratis. Vänsterkartellen fortsätter att betrakta alla konsumenter som svaga. Men konsumenternas efterfrågan utgör ju en viktig del av en väl fungerande marknad. Man ser också endast till den del av konsumenternas värld som inte består av den offentliga sektorns tjänster. Men en stor del produceras ju just inom skola, vård och omsorg, och det har inte omfattats av konsumentskydd tidigare. Här föreslår nu regeringen ett ökat skydd och en översyn av lagstiftningen. Slutligen, herr talman, vill jag citera EU-kommissionären i konsumentfrågor när hon gästade oss nyligen. Det var något som inte Eva Sonidsson nämnde i sitt anförande. Hon sade så här: "Det måste finnas en balans mellan konsumenter och näringsidkare, och varje konsument har ett eget ansvar."

Herr talman! Jag skulle inte kritisera bristen på kreativitet när det gäller att ge nya uppdrag på konsumentområdet. Jag har förstått att det behövs ganska mycket åtgärder för att dels stärka konsumenterna, dels få en konsumentpolitik med mer bett än tidigare. Det finns dock en sak som inte riktigt fungerar. Jag kan nämligen inte se att alliansen i denna budget tillför ytterligare ekonomiska resurser för att Konsumentverket ska klara alla de nya uppdragen. Verket får nya uppdrag men inte resurser. Kanhända kommer ni att verka för att i nästa budget tillföra ytterligare resurser. I annat fall blir det hela endast en lek med ord. Vad gäller konsumentvägledning tycker jag att det är bra att en del kommuner samarbetar så att alla medborgare ska kunna få konsumentvägledning i den egna kommunen. Det finns en del som åker runt på speciella dagar och informerar om att det nu finns möjlighet att tala med en konsumentvägledare. Det är jättebra att man samarbetar. Jag undrar om alliansen kommer att verka för att fler kommuner ska samarbeta för att täppa till de luckor som finns på vissa håll. Det finns i dag konsumenter som inte har tillgång till konsumentrådgivning.

Herr talman! Miljöpartiet föreslår ökade medel till Konsumentverket för att få en bättre konsumentpolitik. Det är väl bra, men vi tror inte att pengarna alltid avgör om konsumentvägledningen blir bra eller dålig. Miljöpartiet föreslår också 22 miljoner i kompensation för Konsumentverkets flyttkostnader till Karlstad. Den flytten stödde Miljöpartiet en gång i tiden och därför borde man egentligen ha tagit med dessa kostnader redan då. Den utlokalisering som skedde medförde oerhörda kostnader för Konsumentverket, vilket resulterat i att verket dränerats på både anställda och kompetens. Det drabbar naturligtvis konsumentvägledningen. Detta problem har den nuvarande regeringen ärvt. Icke desto mindre kvarstår problemet. Under denna mandatperiod handlar det om en kostnad på mer än 80 miljoner. Det är tråkigt eftersom konsumentvägledningen är viktig. Därför har alliansregeringen avgränsat det uppdrag som Konsumentverket har till att renodla verksamheten och fokusera på det som är kärnan i uppdraget, nämligen tillsyn och information. För att hjälpa konsumenterna bör Konsumentverket alltså fokusera på det som ska göras. Som framgår av budgetpropositionen följer regeringen utvecklingen av Konsumentverkets ekonomi, och därmed även den förra regeringens beslut, för att se hur det går.

Herr talman! Anledningen till att Miljöpartiet lägger ytterligare resurser på Konsumentverket är att vi insett att verket inte fått den kompensation för flytten som det skulle ha haft. Är ni från alliansens sida beredda att i nästa budget, när vi återkommer, stödja Miljöpartiet genom ökade satsningar på Konsumentverket så att vi åter kan vända kurvorna uppåt? Jag känner fortfarande att det från er sida finns många fler förslag på vad Konsumentverket ska åstadkomma än det finns resurser till. När det gäller konsumentverksamheten undrar jag om det finns möjligheter att verka för att alla konsumenter i landet ska ha tillgång till konsumentvägledning. Det räcker inte att enbart ta i anspråk frivilligorganisationernas insatser, även om dessa är jättebra. Jag tror att det kommer att behövas både frivilligorganisationer och satsningar på Konsumentverket och andra institutioner. Likaså måste branscherna stimuleras till att ta sitt ansvar. Det är en viktig del i det hela. Glöm inte konsumentvägledningen. Det är oerhört viktigt att den är lättillgänglig. Varje medborgare borde ha tillgång till den.

Herr talman! Jag kan säga så mycket som att regeringen redan lovat hjälpa Konsumentverket med de extrakostnader för pensionsavgifter som verket fick när många i samband med flytten avgick med pension. Där har regeringen stöttat Konsumentverket och avser att mycket noga följa den ekonomiska utvecklingen. Vi får väl se vad som händer i den frågan. Beträffande konsumentvägledare måste jag poängtera att det aldrig funnits en konsumentvägledare i varje kommun, inte heller under tidigare regeringar. Små kommuner kanske inte har möjlighet att satsa på det, och de bör därför stimuleras att samarbeta med andra kommuner. Konsumentverket har i uppgift att stimulera sådant samarbete och utbilda de konsumentvägledare som då får ett större arbetsområde, ett vidare fält. Det är inte vår sak att tala om för kommunerna hur de ska sköta detta. I stället ska vi via Konsumentverket stötta kommunerna och de kommunala konsumentvägledare som finns. Jag tror att konsumenterna på olika sätt kommer att kunna ta till sig den information som jag nämnde i mitt anförande. I dag är det dessutom möjligt att via nätet få näst intill all den information man behöver. Den personliga kontakten är inte alltid nödvändig för att få god konsumentvägledning.