Subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till ett omarbetat direktiv om byggnaders energiprestanda

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. Vi måste arbeta kraftfullt för att få ned temperaturhöjningen och för att få ett mer hållbart samhälle.

Energitillgångarna är begränsade. Rysslands invasion av Ukraina och Putins brutalitet mot det ukrainska folket har tydliggjort att vi måste göra oss oberoende av rysk gas och olja.

Det är därför välkommet att EU tar initiativ för att förbättra byggnaders energiprestanda. EU-kommissionens förslag innehåller en del bra förslag om hur vi kan uppnå ett mer klimatsmart samhälle men också en del andra förslag som vi menar är alltför långtgående.

Det är dock inte förslagen i sig vi ska besluta om här i dag utan var besluten ska fattas. Är det EU som är bäst lämpat att besluta om svenska fastigheters renoveringstakt, eller är det en nationell angelägenhet?

Beslut på EU-nivå ska fattas när det krävs för att uppnå det eftersträvade resultatet. Vi moderater anser att så inte är fallet här. De förslag som kommissionen för fram är alltför långtgående för att ligga på EU-nivå. Dessa förslag bör hanteras på nationell nivå.

Europas länder har kommit olika långt när det gäller att energieffektivisera sina byggnader. Vi ska vara stolta över att Sverige ligger i framkant. Andra länder har en lång väg att gå innan de kommer dit där vi är i dag.

Fru talman! Vi välkomnar därför att det läggs fram förslag på hur renoveringstakten kan öka, och även vi anser att det behövs mål för nollenergibyggnader.

Men, fru talman, dessa renoveringsplaner och mål ska beslutas av de länder där arbetet ska göras med respekt för olika länders olika förutsättningar och inte minst för fastighetsägarnas äganderätt.

Den del av förslaget vi framför allt är kritiska till är den harmoniserade energiklassningen för byggnader. I den delen är förslaget alltför detaljerat. Vi menar att varje medlemsland i större utsträckning bör få utforma sina egna beräkningar för energiprestanda.

Kraven på att renoveringar av bostäder och befintliga byggnader ska utföras i en viss takt är kopplat till den nya energiklassningen. Dessa krav är enligt vår mening alltför långtgående. Det bör i princip vara upp till varje medlemsstat att själv bestämma renoveringstakten för det nationella byggnadsbeståndet.

Återigen: Eftersom förutsättningarna skiljer sig åt i våra olika medlemsländer är det viktigt att besluten fattas i det land där arbetet ska göras.

Att försöka trycka in samtliga medlemsländer i en och samma plan som inte tar hänsyn till våra nationella olikheter kan rent ut sagt bli kontraproduktivt.

Fru talman! Med hänsyn till det anförda anser vi att förslaget går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen och att det därmed strider mot proportionalitetsprincipen. Som förslaget nu är utformat ser vi som sagt även en risk för att det skulle kunna göra mer skada än nytta i förhållande till sitt syfte. Detta innebär att vi anser att förslaget inte heller är förenligt med subsidiaritetsprincipen.

Vi föreslår därför att riksdagen lämnar ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande med den innebörden.

Fru talman! Subsidiaritetsprövning är en prövning av om en fråga är på lägsta möjliga nivå för att uppnå målen och om ingreppet står i proportion till nyttan med att ha en lagstiftning på europeisk nivå.

Jag tycker att detta är ett skolboksexempel på när ingreppet i det nationella styrandet är alltför stort och långtgående. Ingreppet gäller inte bara nya byggnader utan även alla befintliga byggnader. Det ska alltså byggas upp ett enormt byråkratiskt register över existerande byggnader och hur dessa ska renoveras framöver för att nå nollemission senast om 28 år.

Om det man vill uppnå är att minska utsläppen från hela byggsektorn så att alla byggnaders miljöpåverkan är motsvarande noll senast 2050 borde det finnas bättre sätt. Detta ska uppnås genom att alla byggnader blir vad man kallar nollemissionsbyggnader, vilket alltså är byggnader som under sin livscykel inte tillför utsläpp. Energimyndigheten beskriver en nollemissionsbyggnad som en byggnad som under sin livstid kompenserar för den tillförda energin under byggfasen genom att själv tillföra energi. För att detta ska vara realistiskt krävs enligt Energimyndigheten att byggnaden har extremt låg egen energiförbrukning samt att byggnaden på något sätt själv skapar energi.

Detta är extremt långtgående åtgärder, särskilt med tanke på att det inte bara är bostadshus som räknas in utan all bebyggelse och att varje byggnad ska uppnå åtminstone nollutsläpp. För att detta ska kunna ske krävs alltså ett utförligt register över alla byggnader och en längre plan för varje befintlig byggnad. Många byggnader kommer att behöva renoveras i flera steg för att kunna uppnå målen.

Eftersom renoveringarna av befintlig bebyggelse ska ske efter nationella renoveringsplaner faller hela tanken med att göra detta på EU-nivå. Därmed borde proportionalitetsprincipen ha trätt in, då ingreppet från EU är alltför långtgående och åtgärderna inte står i proportion till ingreppet.

Målet att minska utsläppen kan åtminstone delvis uppnås på annat sätt och framför allt på ett bättre sätt. Det är vi politiker som ska bedöma proportionalitet och subsidiaritet gällande ingreppet, men en majoritet, med regeringen i spetsen, verkar tycka att denna extrema byråkratisering av hela byggnadssektorn är något positivt.

I förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda står uttryckligen att nollemissionsbyggnader inte bör släppa ut växthusgaser, och på ett annat ställe står det att byggnader ska värmas upp utan direkta utsläpp. Frågan är hur alla Sveriges veduppvärmda byggnader då kommer att drabbas.

Ett annat mål rör partiklar som kommer ut i luften. Det är givetvis ett problem om det sker i storstadsområden, men byggnader i Norrlands inland och i Smålands tätaste skogar drabbas av exakt samma regelverk från EU. Kommer de regler som slutligen beslutas av EU:s byråkratiälskande politiker att ta hänsyn till svenska förhållanden och vår tradition av vedeldade kaminer och kakelugnar?

Sverige har ett stort och rikt kulturarv i våra byggnader. Dessa mycket gamla och fina byggnader ska alltså enligt direktivet renoveras till nollemissionshus inom 28 år, även K-märkta och andra unika byggnader. Man kommer kanske att kunna göra vissa mindre undantag, men erfarenheten är att regeringen sällan utnyttjar den möjligheten. Och om de gör det sker det mycket sparsamt, till skillnad från andra länder, som gärna drar undantagen till sin spets.

Om det skulle vara befogat att göra detta på EU-nivå borde det givetvis ha utgått från hela EU:s byggnadsbestånd, och de sämsta byggnaderna i EU borde ha åtgärdats först. Enligt det liggande förslaget ska varje land åtgärda 15 procent av sina ur energisynpunkt sämsta byggnader. Det betyder att de länder som har bäst utgångspunkt och redan har gjort mycket kommer att straffas. De ska åtgärda en lika stor andel av bostadsbeståndet som de länder som har sämst utgångsläge. Det är alltså inte bästa miljönytta som styr, och därmed faller själva poängen med att EU ska vara övergripande instans. Vår uppfattning är att detta kan varje land göra självt, utan den byråkratiska vägen via EU.

Den extrema byråkrati som kommer att uppstå när alla byggnader ska klassas in i ett energiklassystem och bedömas från A till G får mig att tänka på den mardrömsbyråkrati som EU tidigare har skapat på jordbruksområdet. Nu vill man förstöra byggsektorn med liknande extrema byråkratiska lösningar. Klassningen A till G är varierar dessutom mycket mellan olika medlemsländer, och vad är poängen med ett gemensamt regelverk om klassningen inte är lika?

Klass G är alltså de 15 sämsta procenten i varje land, inte de 15 sämsta procenten i EU. Sveriges byggnader i klass G kan alltså mycket väl motsvara en mycket högre klassning i ett annat land. Ändå ska de renoveras. Därmed försvinner hela den eventuella nytta som skulle kunna finnas med att förslaget hanteras på EU-nivå. Det som däremot kommer att hända är att människor drar sig för att göra renoveringar när byråkratin får kostnaderna att skena.

Vid årsskiftet infördes klimatdeklarationer för nya byggnader, och det är givetvis ett sätt att vänja in branschen. Uppdraget att utreda en utvidgning av klimatdeklarationerna och införa gränsvärden är redan skickat till Boverket. Så bråttom har Johan Danielsson och regeringen att få till denna byråkratisering att de inte ens inväntar den demokratiska hanteringen. Hur regeringen och EU ska få människor att faktiskt genomföra energibesparande renoveringar när dessa blir avsevärt dyrare och byråkratiskt krångliga återstår att se.

Vad som däremot framgår väldigt tydligt när man läser förslaget till direktiv är att det med stor vinning kunde ha genomförts på nationell nivå. Då hade varje land kunnat använda sina förutsättningar för att minska klimatpåverkan från byggsektorn så att den motsvarar noll år 2050, helt utan den extrema byråkrati som nu tvingas på oss från EU.

Avslutningsvis, fru talman, måste det konstateras att det finns en bred missuppfattning om att en subsidiaritetsprövning ska avgöra om en fråga är lämplig på EU-nivå. Så är det inte, utan prövningen är till för att se om det är lägsta möjliga nivå. Och det är för mig väldigt tydligt att det inte är lägsta möjliga nivå, särskilt inte då varje land ska klassas nationellt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru talman! Att minska energiåtgången i byggnader är viktigt ur ett klimatperspektiv. Byggnader står för 40 procent av den energi som används inom EU, och uppvärmning och kylning av varmvatten står för 80 procent av det.

Vi är nog alla överens om själva grunderna här. Men det är inte detta vi ska diskutera i dag, utan debatten handlar om subsidiaritetsprövningen av direktivet om byggnaders energiprestanda. Det handlar väldigt lite om själva ambitionen eller förslagen i själva direktivet, utan det handlar om huruvida beslutet ska ligga på nationell nivå eller på EU-nivå.

Det är viktigt för mig var det är mest praktiskt och effektivt att besluta om en fråga. Det är den nivån som borde besluta om den. Förslaget innehåller krav på att medlemsstaterna ska införa miniminivåer för energiprestanda också för befintliga byggnader. Dessa ska uppnås genom krav på renovering av de byggnader som har sämst energi- och klimatprestanda. Så långt är vi överens.

Man skriver också att förslaget kommer att påverka plan- och bygglagstiftningen och regelverket om energideklarationer.

För oss kristdemokrater är plan- och bygglagen en nationell kompetens och bör beslutas på nationell nivå. Vi tror att detta direktiv medför ganska stora kostnader i samband med renoveringar som inte är tillräckligt analyserade för att kunna beslutas på EU-nivå och bör vägas mot andra kostnader i en budget, som kanske hamnar i en nationell budget.

Kopplat till den nya energiklassningen föreslår kommissionen också att det ska införas krav på renoveringar av befintliga byggnader och bostäder i en viss takt.

Vi anser att det i princip bör vara upp till varje medlemsstat att själv bestämma renoveringstakten för det nationella byggbeståndet och på vilket sätt finansieringen ska ske och fördelas.

Med hänvisning till det anförda anser vi att förslaget går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målen och att det därmed strider mot proportionalitetsprincipen. Därmed yrkar jag bifall till reservationen.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utskottets utlåtande CU34 om att inte lämna ett motiverat yttrande och lägga utlåtandet till handlingarna.

Vi socialdemokrater ställer oss bakom utskottets prövning av kommissionens förslag till ett omarbetat direktiv om byggnaders energiprestanda. Vi anser att förslaget inte strider mot subsidiaritetsprincipen.

Vi tycker att utskottets prövning är väl motiverad. Jag ska läsa ur utskottets ställningstagande.

"För att säkerställa att byggnader kan bidra till ett klimatneutralt EU 2050 är det nödvändigt att växthusgasutsläppen från byggnader och den slutliga energianvändningen minskas. Byggnader står för 40 procent av den energi som används inom EU och för 36 procent av de energirelaterade direkta och indirekta växthusgasutsläppen. I EU står uppvärmning, kylning och varmvatten för 80 procent av den energi som hushållen förbrukar.

Utskottet välkomnar därför uppdateringen av regelverket om byggnaders energiprestanda."

Som ni hör är detta en EU-relaterad fråga. Det är inte bara en fråga för nationerna. För att vi ska nå de mål som vi har satt upp krävs det också gemensamma åtaganden.

Utskottet skriver vidare:

"Detta är ett nödvändigt bidrag för att uppnå målen i EU:s gröna giv om att ekonomin och samhället i EU ska bli klimatneutrala till 2050.

Energi är ett område där EU och medlemsstaterna har delad kompetens, vilket innebär att unionen och medlemsländerna delar rätten att lagstifta."

Jag tycker att föregående talare bara lyfte nationens, medlemsstatens, kompetens. Men vi har en delad kompetens i denna fråga. Och klimatet och energiomställningen är inte enbart en nationell fråga. Här behövs gemensamma insatser.

Jag fortsätter att läsa vad utskottet skriver:

"Kommissionens förslag bygger vidare på befintlig EU-politik. Det är nödvändigt att uppdatera regelverket och kraven när det gäller byggnaders energiprestanda för att vi ska kunna uppnå EU:s övergripande mål för klimat och energi. Utskottet anser därför att kommissionens förslag inte strider mot subsidiaritetsprincipen. Det finns således inte skäl att lämna ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande. Riksdagen bör lägga utskottets utlåtande till handlingarna."

Jag delar denna uppfattning, och en majoritet av utskottets ledamöter och partier står bakom detta.

Fru talman! Egentligen skulle jag vilja fråga hur mycket dyrare det kommer att bli att renovera så småningom när alla dessa regler om klassning av byggnader ska börja gälla. Man ska lägga upp en plan, förbereda för kommande renoveringssteg och så vidare.

Men vi ska kanske hålla oss till själva subsidiaritetsprövningen. Med den motivering som vi nyss har hört här från Leif Nysmed skulle man i princip kunna motivera att vad som helst ska ligga på EU-nivå.

Är det verkligen fullständigt omöjligt för den svenska regeringen att fatta beslut om en egen klassning av byggnader från A till G utan den extrema byråkratisering av hela byggsektorn som detta direktiv faktiskt kommer att medföra? Jag har väldigt svårt att se varför det skulle vara så enormt svårt när man tänker på att det här ingår väldigt mycket av renoveringsplaner och omklassningar tillsammans med ständigt nya uppgraderingar av gränsvärden för att så småningom uppnå målet nollutsläpp från byggnadssektorn. Hade det inte räckt att bara sätta målet nollutsläpp för byggnader? Då skulle vi i Sverige själva kunna komma fram till hur vi ska uppnå nollutsläpp. Om alla länder gjorde så borde vi uppnå nollutsläpp i EU också, eller hur?

Fru talman! Mikael Eskilandersson frågar om det hade räckt att göra detta enbart i Sverige. Visst skulle vi ha kunnat införa ett eget system i Sverige. Men vi löser inte problemen och når inte EU:s klimatmål om vi gör det bara här i Sverige.

Vi har gått före i Sverige, och vi ligger långt före i Sverige vad gäller byggnader. Det är flera som lyfter fram det, och jag lyfte fram det senast som vi hade en diskussion om Riksrevisionens utredning om energideklarationer. Vi har gjort väldigt mycket i Sverige, och vi ligger väldigt långt före andra länder. Poängen är att vi gör detta tillsammans i EU för att nå dessa mål. Jag tror att detta är ett bra sätt att göra det för att komma till skott med det.

Frivillighetens väg kanske inte har varit den bästa för att ha de bästa bostäderna och fastigheterna i EU i dag.

Vi ser i dag behovet av naturgas från Ryssland. Det har inte varit någon nyhet för några länder att det är riskabelt att vara så beroende av ett land som exempelvis Ryssland.

Men vad har man gjort åt det? Egentligen har man inte gjort någonting. Vi kan se på Italien i dag där man är riktigt rädd för vad konsekvenserna kan bli.

Vi från Socialdemokraterna tror att det är smart att göra sådana här saker gemensamt i EU. Klasserna heter samma sak, men de utgår från de nationella bestånden. Om vi skulle ha en exakt likadan klassning över hela EU skulle vi inte behöva göra någonting i Sverige. Då låter vi de sämsta bostäderna i Sverige vara orörda. Men de behöver också förbättras. Jag ser många bostadsägare som har höga kostnader på grund av uppvärmningskostnader som hade kunnat sänkas om de hade fått hjälp att förbättra detta.

Jag tror att detta är ett bra förslag som vi kan diskutera vidare när vi kommer fram till den punkten.

Fru talman! Precis i slutet kom Leif Nysmed in på detta med de gemensamma klasserna som heter likadant men som ändå kommer att bli helt olika klasser, där vår klass G innebär en annan typ av byggnader än klass G i andra länder. Det är kanske det märkligaste och mest problematiska med hela förslaget. Man undrar ju varför förslaget behöver gå upp på EU-nivå när vi ändå ska ta fram en egen klassning.

I så fall borde väl varje land bara ha i uppdrag att ta fram en plan för hur de ska nå nollutsläpp till 2050 och följa den planen. På så sätt borde vi uppnå precis samma sak utan att behöva göra den extrema byråkratisering som EU här lägger grunden för och där man menar att precis alla byggnader som finns i landet ska klassas. De ska sedan höjas, och man börjar med de sämsta 15 procenten i varje land - i stället för att börja med de sämsta 15 procenten i EU, vilket borde vara en mycket mer rimlig väg att gå om man nu vill göra detta på EU-nivå.

Jag förstår målet i grunden, och jag har inget emot att man försöker få byggnadssektorn betydligt mer energieffektiv än den är i dag. Men man behöver kanske inte göra det med ett så extremt byråkratiserat system som det som EU lägger grunden för.

Fru talman! Tack för frågorna, Mikael Eskilandersson!

Nu är vi tyvärr inne och diskuterar sakfrågorna och inte huruvida detta ska vara en delad kompetens eller inte. Jag tycker fortfarande att detta är en delad kompetens som vi har mellan medlemsstaterna och EU, och därför anser jag att det inte strider mot subsidiaritetsprincipen.

Man kan kalla det byråkratisering, men man kan också kalla det kontrollstationer för att se att vi faktiskt kommer dit vi strävar. Att enbart sätta upp ett mål till 2050, långt där borta, kanske inte gör att vi tar de nödvändiga steg som vi behöver ta redan här och nu. Det här är faktiskt ett system med uppföljningar för att se att medlemsstaterna tar sitt ansvar och gör det de åläggs att göra. Det handlar om att vi inte ska bli överraskade år 2049: "Jaha, ni har inte gjort det här? Nu står vi här, och nu får ni skynda er - ett år kvar!"

Det är ju inte så att allting ska ske senast 2050, utan det viktiga i omställningen för att klara klimatet är att ta stora steg redan nu för att kunna komma dit vi ska. Att vänta till 2050 med alltihop och hoppas att de flesta har gjort sin läxa under resans gång kommer inte att rädda klimatet. Klimatfrågan är en större fråga än nationerna, så EU är en bra väg att gå där.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 30 mars.)