Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2002

Herr talman! I denna debatt kommer finansut- skottet att debattera penningpolitiken och Riksban- kens förvaltning för 2002. Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ varje år granskat och utvärderat den av Riksbanken förda penningpolitiken under de närmast föregående tre åren. Detta initiativ motiverades av att Riksbanken 1999 fick en mer oberoende ställning gentemot riks- dag och regering, och då infördes denna ordning. Författningsenligt åligger det finansutskottet att varje år pröva om fullmäktige och direktionen kan beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under de senaste tre verksamhetsåren. Utskottet ska i samman- hanget också ta ställning till Riksbankens bokslut och då bedöma om balansräkning och resultaträkning kan fastställas och hur stort belopp som ska inlevereras till statskassan. Som underlag för prövningen har Riksbankens årsredovisning, fullmäktiges förslag till vinstdisposi- tion och Riksdagens revisorers granskningsberättelse samt fullmäktiges och direktionens allmänna och särskilda hemliga protokoll förelegat. Man konstaterar i betänkandet att inflationen har legat något över inflationsmålet på 2 % men inte under den övre toleransgränsen på 3 %. Utskottet i sin helhet har också tillstyrkt att riks- banksfullmäktige och direktionen beviljas ansvarsfri- het för sin förvaltning under denna tid. Det innebär också att den vinstdisposition som fullmäktige har föreslagit fastställs av riksdagen, vilket innebär att statskassan tillförs 7,5 miljarder kronor. Till betänkandet har det bifogats fyra reservatio- ner och tre särskilda yttranden som vi kommer att få höra mer om under den följande debatten.

Herr talman! För ett land där vallöftena sviks på grund av bristande ekonomiska resurser och där rege- ringen missar varje ekonomiskt mål den har satt upp borde tillväxtfrågorna stå högst på den politiska dag- ordningen. Riksbanken gör bedömningen att den långsiktigt hållbara tillväxten i svensk ekonomi ligger på mellan 2 och 2,5 %. När tillväxttakten stiger över den här nivån uppstår överhettningsproblem inom delar av ekonomin med därtill hörande risk för stigande infla- tion. Under de senaste 30 åren har också den svenska tillväxttakten i genomsnitt legat på drygt 2 %. I omvärlden, bland våra konkurrentländer, ligger tillväxttakten högre - närmare 3 % och i vissa fall över det. Det är därför som Sverige under lång tid har släpat efter i ekonomisk utveckling. För oss moderater är det helt centralt att höja den svenska tillväxttakten. Med en större ekonomisk tillväxt får både hushåll och offentlig sektor bättre resurser. Vårt mål är en långsiktigt hållbar tillväxt på 3 %. Det borde vara ett mål som också regeringen och dess stödpartier kan ställa upp på om de, liksom vi, vill slå vakt om välfärden. Men från det hållet har vi inte sett ett enda förslag som kan öka tillväxttakten, tvärtom presenterar man det ena företagarfientliga förslaget efter det andra. Jag kan ha förståelse för att så sker. Varken rege- ringen eller dess stödpartier har ju gjort sig kända för att värna om företagarklimat och ekonomisk tillväxt. För att erhålla en högre tillväxttakt, utan att det leder till överhettning inflationsimpulser i ekonomin, krävs det att regering och riksdag tar ett ansvar för att en genomtänkt finans- och strukturpolitik förs. För att höja tillväxtpotentialen krävs reformer som stärker ekonomins utbudssida. Skatterna måste re- formeras och sänkas, och bidrags- och transfererings- system måste förändras. Vidare måste lönebildningen och arbetsmarknaden göras mer flexibla. De senaste årens bristande strukturpolitik leder till stigande inflation, stigande räntor och en sämre väl- färdsutveckling redan vid en relativt låg tillväxttakt i ekonomin. Om majoriteten inte lyssnar på oss i oppositionen borde den kunna lyssna på till exempel IMF, Interna- tionella valutafonden, som i sitt senaste yttrande över tillståndet i svensk ekonomi, från den 15 maj, redan som första punkt tar upp Sveriges behov av att effek- tivisera socialförsäkringssystemen och förbättra ar- betsmarknadens funktionssätt för att öka arbetskrafts- utbudet i syfte att slå vakt om en hållbar ekonomisk tillväxt. Majoriteten kan också ta till sig vad EU säger i si- na rekommendationer om allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken. I sin senaste rekommendation skriver man beträf- fande Sverige: "Den viktigaste utmaningen förblir att öka eko- nomins tillväxtpotential med tanke på att produktivi- teten per anställd under senare år har sjunkit jämfört med genomsnittet i EU. Politiska insatser som syftar till att stärka entreprenörskap och tillväxt i företagen samt ansträngningar för att förbättra incitamenten att arbeta bör ges hög prioritet." Jag förstår att regeringen och Socialdemokraterna just nu har fullt upp med att förklara de svikna val- löftena och alla missade mål. Men det vore en bättre prioritering inför framtiden att sätta tillväxtfrågorna högst upp på agendan. För att understryka detta föreslår vi i betänkandet att riksdagen godkänner vad vi anfört om att regering och riksdag via finans- och strukturpolitiken måste ta ett större ansvar för att minska inflationstrycket och öka tillväxtkraften i den svenska ekonomin. Låt mig avslutningsvis ta upp ytterligare ett par frågor som berörs i betänkandet. Under den utvärde- ringsperiod som betänkandet behandlar har riksdags- majoriteten vid två tillfällen uttaxerat 20 miljarder kronor extra från Riksbanken, alltså totalt 40 miljar- der kronor. Detta har skett i strid med de principer som gäller för utdelning av vinstmedel från Riksban- ken, och syftet har endast varit att få statens finanser att se bättre ut än de i själva verket varit. Riksbanken kan möjligen sägas ha nödvändig so- liditet, men riksdagens agerande har rest tvivel om Riksbankens oberoende och självständiga ställning. För att detta inte ska upprepas i framtiden, och för att stärka förtroendet för Riksbankens ställning, har vi tidigare föreslagit att utdelningsprinciperna lagregle- ras - och det föreslår vi även i detta betänkande. Vi upprepar även våra krav på att lagfästa den praxis som utvecklats vad gäller offentliggörandet av Riksbankens protokoll och finansutskottets möjlighet att avhålla offentliga utfrågningar av riksbankschefen. I övrigt instämmer vi i utskottets utvärdering av Riksbankens penningpolitik samt tillstyrker förslagen om ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige och direk- tionen, liksom förslaget om vinstdisposition. Herr talman! Vi moderater står självklart bakom samtliga våra reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1.

Herr talman! Nästa gång penningpolitiken utvär- deras i kammaren hoppas jag att vi gör det under en helt annan förutsättning, nämligen att vi då har fått klart besked från svenska folket om att Sverige ska bli fullvärdig medlem i EMU. Jag hoppas också att vi då har börjat gå mot att införa euron som valuta i Sverige. Att utvärdera penningpolitiken är som bekant väl- digt enkelt och samtidigt väldigt svårt. När man ser tillbaka är det lätt att se vad som borde göras. Med facit i hand är det lätt att svara på frågor. Penningpo- litiken handlar emellertid om att fatta beslut som får effekt först efter ett eller två år. När man då ser tillba- ka märker man hur mycket som kan förändras under två år och hur svårt det är att förutsäga framtiden. Detta manar till viss ödmjukhet. Herr talman! Jag minns ganska väl vad jag gjorde den 11 september 2001. Jag minns hur jag den där dagen cyklade hem lite tidigare från jobbet för att hämta barnen från skola och dagis. Samtidigt talade jag i mobiltelefon och diskuterade terrordåden med en god vän. Men jag ska erkänna att jag inte fundera- de så mycket på hur penningmarknaden reagerade just den dagen. Det kändes inte särskilt viktigt. När man ser tillbaka är det tydligt att penning- marknaden reagerade ganska ordentligt på det som hände. Framför allt märktes det på att den svenska kronan sjönk rejält till rekordlåga nivåer. I teoriböckerna sägs det att en flytande växelkurs är bra därför att den momentant återspeglar hur reale- konomin i ett land utvecklas i relation till andra län- ders ekonomier. Men jag tror inte någon vågar påstå att anledningen till att kronan sjönk i september 2001 berodde på att den svenska ekonomin hastigt föränd- rades. Detta visar att valutamarknaden fungerar ungefär som aktiemarknaden. Om vi till exempel jämför med IT-aktierna för några år sedan ser vi att förväntning- arna om framtiden var stora, och man funderade kring hur andra aktörer på penningmarknaden agerade. Detta är minst lika viktigt när en valutas kurs sätts. Förmodligen är det ännu viktigare. Det innebär också att en flytande krona inte automatiskt stabiliserar läget för en ekonomi. Tvärtom kan det vara mycket destabiliserande för en ekonomi. De som i EMU-debatten hävdar att en rörlig väx- elkurs är det bästa för Sverige borde visa lite mer ödmjukhet inför den osäkerhet som råder på pen- ningmarknaden och inför det faktum att så många olika faktorer påverkar utvecklingen av en växelkurs. Även när det gäller penningpolitikens andra ben - räntepolitiken - finns all anledning till ödmjukhet. Utskottet konstaterar i betänkandet att Riksbanken missar målet om 2 % inflation för både 2001 och 2002. Inflationstakten låg under en kort period 2001 till och med över toleransgränsen på 3 %. Detta beror till stor del på att det är så svårt att sia om framtiden. Riksbanken var inte ensam om att göra felbedöm- ningen, utan prognoserna låg under hela perioden ganska väl i linje med andra analytikers. Trots att inflationsmålet missats har utskottet därför inget att erinra mot Riksbankens arbete under åren. Folkpartiet delar den bedömningen. I debatten, inte minst i den om EMU, beskrivs räntepolitiken ofta som ett enkelt verktyg med exakta följder. Penningpolitiken beskrivs som ett medel som med nära nog kirurgisk exakthet påverkar den framti- da ekonomiska utvecklingen. Så är det som bekant inte riktigt i verkligheten. Felkällorna är många. Man kan göra fel progno- santaganden. Verkligheten förändras under progno- sperioden. Vi ska också komma ihåg att den svenska penningpolitiken verkar på en marknad som är stor som en ocean, och svenska räntebeslut har där en påverkan som måste jämföras med många andra fak- torer. Det går inte heller att med exakthet fastslå vilken effekt räntebesluten får. Att 1999 avgöra om repo- räntan ska höjas med 0,25 % eller med 0,50 % för att klara inflationsmålet två år senare är inte så lätt. Det illustreras också av det faktum att det ofta finns skilda meningar i riksbanksdirektionen när besluten fattas. En genomgång som utskottet gjort visar att vid 19 av de senaste 42 räntebesluten har det funnits avvikande meningar. I nästan hälften av fallen har besluten alltså varit oeniga. Man kan också konstatera, vilket är intressant i ett EMU-perspektiv, att den svenska Riksbankens beslut när det gäller räntan ofta följer ECB:s räntebeslut. När ECB beslutat att höja eller sänka styrräntan har den svenska Riksbanken nästan undantagslöst följt efter och fattat ett liknande beslut några veckor sena- re. Jag går så över till att kommentera Folkpartiets reservationer i detta ärende. Sverige är ett bra bevis på att en självständig riksbank stärker marknadens förtroende för den penningpolitiska regimen. Under de år som gått sedan Riksbanken blev självständig har öppenheten ökat och den penningpolitiska debatten blivit mer intensiv. Det är bra. En oberoende riksbank behöver en aktiv penningpolitisk debatt. Ett medel för att ge liv åt debatten har varit att of- fentliggöra Riksbankens protokoll. Det är, som Gun- nar Axén var inne på tidigare, en praxis som Riks- banken själv utvecklat. Den verkar i dag självklar. För Folkpartiet är det viktigt att den även framöver är en självklarhet. Därför bör detta skrivas in i riks- bankslagen. Från Folkpartiets sida vill vi också gärna se att ECB ökar öppenheten. Det är en fråga som vi i olika sammanhang driver ganska hårt. Det arbetet måste självklart intensifieras om Sverige fullt ut går med i EMU. Det skulle därför vara en styrka om Sverige då kunde visa att man är ett gott föredöme på dessa om- råden. Man kan vidare notera att de allra flesta länder som har en självständig riksbank också har lagstadgat att protokollen ska offentliggöras. Finansutskottets utfrågningar av riksbankschefen i samband med inflationsprognoserna är viktiga i den penningpolitiska debatten. I en bilaga till betänkandet finns finansutskottets senaste utfrågning av riks- bankschefen Lars Heikensten. Vid utfrågningen framkom det att riksbankschefen levde i tron att dessa utfrågningar redan var lagfästa. Så är det emellertid inte. Det finns ingen lagreglering, men - det vill jag gärna understryka - det fungerar väl ändå. På denna punkt kan Sverige lära av EU:s regler för Europeiska centralbanken, ECB. När EMAC, EU- parlamentets motsvarighet till riksdagens finansut- skott, kallar ska ECB-chefen komma. Jag vill återigen säga att detta i dag fungerar bra i Sverige, men vi menar likväl att det bör vara lagreglerat för att också fungera i framtiden. Herr talman! Ett enigt utskott tillstyrker riks- banksfullmäktige och direktionen ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken under 2002. Folkpartiet har två reservationer i ärendet. Båda gäller frågor om ändring i riksbankslagen för att stadfästa öppenhet och insyn. Vi tycker att det är viktigt. Jag står självfallet bakom våra båda reservationer men nöjer mig för tids vinnande med att yrka bifall till reservation 3 om offentliggörande av direktionens protokoll.

Herr talman! Jag har fått äran att i kammaren de- battera betänkandet Penningpolitiken och Riksban- kens förvaltning 2002. Inledningsvis måste jag tacka Christer för ett ba- lanserat anförande. Jag håller med om hans inledning och hoppas också att vi vid nästa års debatt har ett ja till euron. Eftersom jag är ny i riksdagen och det är mitt första riksdagsår har jag i förberett mig i ärendet genom att bland annat läsa protokoll från tidigare år om penningpolitiken och Riksbankens förvaltning, som behandlas i FiU23. Det var en intressant, spän- nande och rolig läsning att se argumentationen och den stundtals heta debatten år från år. Det som främst slog mig från de senaste två årens protokoll är den skiljelinje som fanns angående Riks- bankens förtroende och soliditet och dess möjligheter att överleva vid eventuell inleverans av överskott, som Gunnar Axén tog upp. De borgerliga partierna målade upp Riksbankens svårigheter med stora ord om Riksbanken var tvung- en att betala ut 20 miljarder, som man faktiskt från både Riksbanksfullmäktige och Riksbanken var helt överens om. Sedan blev det ytterligare 20 miljarder året därpå till staten. Är det inte så att Riksbankens pengar också är statens pengar? Det användes ord i debatten som plundring av Riksbanken, snatteri av Riksbanken, att man äter upp utsädet och valutareserven och att för- troendet för Riksbanken skulle urholkas helt. Det var stora ord. Jag drar mig till minnes det tillfälle förra året när jag i mitt arbete reste runt i landet. Jag mötte väldigt många olika människor. Men jag ska väl erkänna att jag mest mötte väldigt många fackliga kamrater. De var nog inte så speciellt oroade i den här frågan. Den oro som fanns var från den borgerliga sidan i kamma- ren. De tyckte inte heller att frågan var av speciellt stor vikt. Det kanske frågan var trots allt. Men i dag kan jag ge dem rätt. Vi kan se resultatet. Det blev ingen förändring av förtroendet för Riksbanken. Inte heller ser Riksbanken plundrad ut i dag. Snarare kan vi i detta betänkande se att vi har en av världens bäst konsoliderade riksbanker med en soliditet på 44,4 % och med ett mycket högt förtroende. Det visar vi också från utskottet i betänkandet. Vi är helt överens om de stora dragen. Vi är överens om utvärderingen av penningpolitiken 2000-2002, an- svarsfrihet för Riksbanksfullmäktige, ansvarsfrihet för Riksbankens direktion, Riksbankens balans- och resultaträkningar och dispositionen av Riksbankens vinst. Herr talman! Det finns några punkter där vi inte är överens i detta betänkande, och det finns reservatio- ner. Vi har hört både Gunnar Axén och Christer Ny- lander tala om detta. Moderaterna och Folkpartiet har gjort gemensam sak och kräver en lagstiftning om att Riksbanksstyrelsens protokoll ska offentliggöras. Vad brukar man säga? Men hallå, det fungerar ju utmärkt i dag! Varför ska vi skriva en lag om det som i dag fungerar helt utan anmärkning? Vi har kommit dit vi ville. Vi kan se det i betänkandet. Det tar cirka tio dagar att få protokollet. Vi är fullt nöjda med den insynen. Den dag vi inte är nöjda ska vi överväga lagstiftning. Det har vi också skrivit. Nästa exempel är att lagstifta om utfrågningen av riksbankschefen och den offentlighet som ska gälla. Det är samma sak här. Vi är i dag fullt nöjda med detta. Vi har ingenting att anmärka på. Varför ska vi stifta lagar om det som fungerar väldigt bra i dag? Det är ofta så här i kammaren att vi inte är över- ens om allt. Vi ser på saker från olika sidor. Så är det även i delar av detta betänkande. Herr talman! Jag yrkar härmed bifall till utskottets förslag i betänkande FiU23 i sin helhet och avslag på de motioner som finns.

Herr talman! Jag uppehöll mig i mitt anförande huvudsakligen vid behovet av en strukturpolitik som ser till att höja tillväxtpotentialen i den svenska eko- nomin så att vi kan få en långsiktigt hög tillväxt utan en därpå följande inflation. Herr talman! Agneta Gille nämnde inte ett ord om tillväxten och vad man vill göra för att höja tillväxt- potentialen i ekonomin. Det är väldigt utmärkande för Socialdemokraterna. Det är en fråga som står längst ned på den socialdemokratiska politiska dagordning- en, och man hinner oftast inte dit. Jag skulle vilja fråga Agneta Gille om hon inte in- stämmer i att för att uppnå en uthållig tillväxt behöver vi åtgärder för att förbättra arbetsmarknadens funk- tionssätt, inklusive utbildnings- och kompetensut- vecklingsinsatser för att stärka arbetskraften, och strukturåtgärder för att effektivisera produkt- och kapitalmarknaderna. Behöver vi inte den typen av reformer för att få en högre långsiktigt hållbar till- växt?

Herr talman! Det är märkligt när vi diskuterar frå- gor i kammaren. Det kan bli frågor som inte alls hör till de betänkanden det gäller. Vi diskuterade frågorna om tillväxt väldigt öppet i valrörelsen. Vi deklarerade från våra olika partier var vi står i de frågorna. Folket fick ge sin röst i det avse- endet. Jag känner att jag har ett starkt förtroende från och ett starkt stöd hos svenska folket för den politik som vi socialdemokrater står för i till exempel tillväxtfrå- gorna. Vi har också en vårproposition som vi har disku- terat. Vi kommer att ha många debatter om dessa frågor. Det kommer att ge ett resultat som visar på det som vi står för från socialdemokratin. Jag måste ställa en motfråga, Gunnar Axén. Det finns delar i betänkandet som gäller till exempel öp- penheten och de två punkterna om lagregleringen för protokollen och utfrågningar. Varför vill du lagstifta? Är det inte bra som det är i dag?

Herr talman! Jag uppehöll mig vid vad betänkan- det behandlar som en av flera frågor. Vårt förslag i en moderat motion att tillkännage för regeringen vår uppfattning om behovet av en strukturpolitik som höjer tillväxtpotentialen i ekonomin står i betänkan- det. Eftersom tillväxtfrågorna borde vara absolut högst upp på den politiska agendan uppehöll jag mig främst vid det. Jag försökte också göra det i min replik. Jag var lite bekymrad över att Agneta Gille i sitt anförande över huvud taget inte berörde den delen i betänkandet som handlar om en strukturpolitik för ökad tillväxt. Jag ville med hjälp av min replik ge Agneta Gille en möjlighet att utveckla Socialdemokraternas syn på behovet av strukturella förändringar i vår ekonomi. Det var också därför jag lyfte fram frågan till Ag- neta Gille om vi inte behövde förbättra arbetsmark- nadens funktionssätt, vidta strukturåtgärder för att effektivisera produkt- och kapitalmarknaderna, göra kompetensinsatser för att stärka arbetskraften, och så vidare, för att höja tillväxtpotentialen. Det hade varit intressant att få höra om Agneta Gille och Socialdemokraterna anser att vi behöver vidta sådana åtgärder eller inte. Jag tolkar Agneta Gilles svar på min fråga som att Socialdemokraterna inte tycker att detta är viktigt.

Herr talman! Jag har också ställt en fråga till Gunnar Axén, men han har inte bedömt den som tillräckligt intressant att svara på. Ni vill göra ett uttalande till regeringen att vi ska påverka strukturpolitiken. Vi står för två olika delar i politiken. Vi har här gjort bedömningen att vi inte ska göra ett sådant uttalande. Därför har vi yrkat avslag på motionen. Min fråga kvarstår. Varför vill du inte svara på varför ni vill lagstifta om styrelsens protokoll och utfrågningarna?

Herr talman! Låt mig börja med inleveranserna. Att ha en självständig riksbank är väldigt viktigt för ett land. Det stärker förtroendet för penningpolitikens regim och det har också visat sig vara nyttigt när det gäller att hålla nere inflationen och därmed öka möj- ligheten för tillväxt. En självständig riksbank handlar också om hur staten behandlar Riksbanken. Därför är det viktigt att i det längsta undvika åtgärder som kan påverka för- troendet för att regeringen och riksdagen tänker fort- sätta att stödja en självständig riksbank. Det är i det perspektivet som de extra inleveran- serna är så olyckliga. Jag ska inte älta detta, men jag vill ställa en kort fråga: Ska man tolka det som sker i år - att man inte tänker göra några särskilda inleveranser - som att Socialdemokraterna tänker återgå till den gamla prin- cipen för fördelning av Riksbankens överskott? I så fall välkomnar vi detta. När det gäller öppenhet och lagstiftning - den frå- ga som hängde i luften - måste jag ställa en fråga. - Vi har ju samma åsikt att detta fungerar bra i dag. - Menar Agneta Gille att vi också ska ta bort andra lagar om sådant som faktiskt fungerar i dag? Vi är ju överens om att Riksbanken fungerar ganska bra i dag, till och med bättre än vad lagstift- ningen innebär. Ska man dra slutsatsen att riks- bankslagen ska avskaffas därför att Riksbanken fun- gerar bra? Om vi tycker att öppenhet är viktigt ska man nog också våga se till att det finns med i lagstiftningen så att det inte bara fungerar i dag utan att vi slår fast att det ska fungera också i morgon.

Herr talman! Om Christer Nylander hade läst ru- torna i betänkandet hade han sett att det klart framgår att om det sker någon förändring kommer vi att över- väga lagstiftning. Det handlar inte om att ta bort lagstiftning. Det handlar inte om att ta bort riksbankslagen eller något annat. Här handlar det om att det finns ett arbetssätt som fungerar alldeles utmärkt i dag och där vi inte har något att klaga på, varken du eller jag. Det är därför vi säger: Varför ska vi i det läget stifta en lag om just det som fungerar alldeles ut- märkt?

Herr talman! Riksdagen stiftar en hel del lagar om sådant som fungerar redan i dag. För oss liberaler och de andra borgerliga partierna är öppenhet en ganska viktig fråga. Om det finns minsta tveksamhet om att öppenheten ska bestå också om några år tycker vi att det är viktigt att det slås fast i riksbankslagen. Jag vill återkomma till frågan: Ska man tolka återgången till den gamla principen att vi inte har några extra inleveranser till statskassan från Riksban- ken som att Socialdemokraterna ser till att de här principerna följs också framöver, eller är ni beredda att frångå principerna när det behövs för att rädda statsbudgeten?

Herr talman! När det gäller inleveranserna får vi först och främst se vad vi får för resultat av EMU- omröstningen. Vi kan inte i dag besluta om hur det ser ut framöver. Vi ser att vi har en av världens bäst konsulterade världsbanker med en soliditet på 44,4 %. Det visar sig framöver vad det blir för resultat i folkomröstningen och vilken ståndpunkt vi kommer att komma till kommande år när det gäller Riksbankens inleveran- ser. Den öppenhet som ni vill lagstifta om finns i dag. Den öppenheten finns och därför har vi sagt att vi inte behöver lagstifta om den. Vi har en majoritet i ut- skottet för det. Därför behöver vi inte lagstifta om det nu. Men om det förändras återkommer vi i frågan. Då kommer vi kanske att vara överens.

Herr talman, ärade ledamöter och åhörare! I janu- ari 1993, två månader efter att den fasta växelkursen övergavs och kronan började flyta, beslutade dåva- rande riksbanksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i operativa termer - det var alltså verkställigheten av prisstabilitetsmålet - skulle ske genom att man satte ett inflationsmål mätt som konsumentprisindex, be- gränsat till 2 % i årlig förändringstakt och med ett toleransintervall på plus minus 1 %. Det skulle vara symmetriskt, det vill säga det skulle vara lika allvarligt om det låg över som om det låg under. Vi har sedan i utskottet sagt att vi tycker att det är fullt acceptabelt om man rensar i korridoren från extrema händelser som galna ko-sjukan eller annat som ger en tillfällig förändring i inflationstak- ten. Hur har inflationsmålet nåtts? Det är en del av det som betänkandet handlar om. Man kan jämföra med inflationstakten mellan 1983 och 1993 som låg på i snitt 7,5 % per år. Efter det att målet formulerades har det sedan januari 1993 mätts med i genomsnitt kon- sumentprisindex plus 1,8 % per år. Sedan den for- mella tillämpningen kom har det varit ändå lägre, nämligen 1,4 % ökning per år. Enligt alla internationella jämförelser och också enligt utskottets bedömning är det här ett oerhört lyckat resultat. Det har också gett en god tillväxt och en god stabilitet. Vi har inte diskuterat inflationsmålet. Det beror på att det i Sverige har fungerat väldigt bra. Vi är i alla partier i stort sett nöjda med den här utformningen. Jag tycker att det finns anledning att, med den stun- dande folkomröstningen om ett eventuellt inträde i den monetära unionen, jämföra med det inflationsmål som tillämpas av den europeiska centralbanken där man inte har en variationsmöjlighet. Man ligger strikt på 2 % utan möjlighet att låta ekonomin sakta föränd- ras i anslutning till förändringar inom korridoren. Den hårdhet som finns i det europeiska infla- tionsmålet gör att man har en större arbetslöshetsnivå i de deltagande länderna. Det tycker jag är ett allvar- ligt momento så här några månader före den folkom- röstning som vi ska ha i Sverige. Vi har också resonerat kring om vi ska använda konsumentprisindex eller andra mått. Utskottet är enigt om att även om man mäter enligt andra mått har resultatet, rensat från tillfälliga effekter och andra faktorer, legat oerhört bra. Jag hoppas verkligen att vi kan få fortsätta med den här goda utvecklingen. En annan arbetsuppgift är reporäntan. Det är ock- så en diskussion som vi för i betänkandet. I debatten har det funnits uppgifter om att den svenska reporän- tan följer den europeiska närmast slaviskt. Så är inte fallet. Det har redovisats av riksbankschefen. Det finns också med i det tillägg i betänkandet som utgör bil. 3. Där kan man läsa i diagram 11 på s. 57 precis hur reporäntan för utvalda länder har utvecklats under åren 1995-2003. Under de år som EMU inte fanns ser man att den svenska räntan har levt ett oberoende liv jämfört med andra nationers - som jämförelseobjekt har man USA och Storbritannien. Det är självklart. Det har varit olika utveckling i konjunkturen under den här perio- den. Man ser också väldigt stora skillnader, sedan EMU kom till stånd, där den svenska räntan ibland har legat över ibland under. För tillfället ligger den över. Jag ser tre faser i ränteutvecklingen sedan 1999. Jag vill påpeka att skillnaden i räntenivå har gag- nat svensk ekonomi och svensk stabilitet på ett allde- les utomordentligt sätt. Det är alltså inte sant att svensk ränta följer SCB:s reporänta. Det sätt som den svenska riksbanken har satt reporäntan har gagnat den svenska ekonomiska utvecklingen, vilket också ut- skottet i enighet konstaterar. Sedan Riksbanken den 1 januari 1999 blev mer oberoende gentemot riksdagen har man skött uppgif- ten att upprätthålla ett fast penningvärde och främja ett säkert och effektivt betalningsväsende på ett, en- ligt alla utskottsbetänkanden hittills, utmärkt sätt. Riksbanken är ju en myndighet under riksdagen och är ansvarig inför riksdagen för sina handlingar. Det är också därför vi har den här debatten och det här betänkandet som en del av öppenheten och utvär- deringen. Det är ett nytillskott i utskottets arbetssätt som jag tycker fungerar bra. Möjligen kan det ut- vecklas på några punkter som vi kan diskutera senare. Vi har också tillgång till de offentliga utfrågning- arna minst två gånger om året. Vi har tillgång till inflationsrapporter och Riksbankens protokoll. Vi har haft en diskussion i Centerpartiet och inom utskottet om det här räcker när det gäller öppenhet och genom- skinlighet. Vid en sammanvägd bedömning av de formuleringar som nu finns i utskottet om att man följer utvecklingen mycket noga, tycker att den efter- släpande tiden på i snitt tio dagar är bra och är beredd att ta till lagstiftning om det behövs kan jag och vi från Centerpartiet stödja majoritetens betänkande på de här punkterna. Det återstår dock en fråga som också Agneta Gille tog upp i sitt anförande. Det handlar om eventuell lagreglering av inleveranser. Jag har också noterat formuleringen i betänkandet, att majoriteten är beredd att diskutera en lagreglering av hur Riksbankens vinster ska disponeras efter folkomröstningen. Därför vill jag redan nu deklarera att vi kommer att komma med ett motionsyrkande om den frågan i höstens budgetmotion. Jag tror att det är en nödvändig ut- veckling av hänsyn till marknadens förtroende för den penningpolitiska regimen. Att det inte har blivit fråga om någon inleverans nu kan bero på två saker. Det kan bero på att det har varit en väldigt tydlig offentlig debatt runt den här frågan och en oerhört stark kritik, inte bara från ban- ker, finansanalytiker och partier i den svenska riksda- gen utan också från internationellt håll och EU- systemet i olika funktioner. Den andra anledningen till att man inte begär någon inleverans nu må möjli- gen vara det att Riksbanken faktiskt inte går plus i år utan minus med 71 miljoner kronor. Vi kan se, om vi studerar Riksbankens balansräk- ning, att det har skett väldigt stora skiftningar i rän- teinkomster till exempel. Det är inte självklart att Riksbanken alltid går med stora vinster. Det är inte så stabilt som man ibland kan tro. En hög soliditet nu är inte med nödvändighet en hög soliditet nästa år eller året efter. Därför tycker jag, avslutningsvis, att det är nödvändigt att vi diskuterar den här frågan. Jag avser att återkomma med ett yrkande om det. I övrigt står jag bakom utskottets majoritet.

Herr talman! Jag vill säga något kort när det gäller reporäntebesluten. Den 6 mars i år sänkte ECB repo- räntan med 0,25 procentenheter för euroområdet. Tisdagen den 18 mars, tolv dagar senare, sänkte den svenska riksbanken reporäntan med 0,25 procentenheter med samma motivering, den svaga internationella konjunkturen. Jag tror inte jag sade i mitt anförande att Sveriges riksbank följer ECB slaviskt. Vad man däremot kan se är att den räntepolitik som bedrivs av ECB väldigt väl stämmer med den svenska riksbanken. Om vi tittar på tabellen på s. 57 ser vi inte att inflation och ränta exakt följer varandra men att räntebesluten går i samma riktning. Jag tror det finns något undantag under våren 2001, men i övrigt är det ganska sam- stämmigt. Den danska riksbankschefen fick en fråga om vil- ken självständighet han hade gentemot ECB. Han svarade, om jag minns rätt: väldigt stor självständig- het, åtminstone de första 15 minuterna. Så är det inte för den svenska riksbanken, som tur är, men det är uppenbart när man läser betänkandet att ECB:s ränte- politik och Sveriges riksbanks räntepolitik väldigt väl stämmer överens med varandra.

Herr talman! Jag har en juristutbildning i botten. Jag är ganska försiktig med att använda ord som uppenbart och stämmer väldigt väl. I diagrammet, som var och en kan leta upp på nätet eller i protokol- let, kan man se att det finns tre faser sedan EMU bildades. Det finns en fas när den svenska räntan ligger över, det finns en mittfas när den ligger under och nu finns en fas där den svenska räntan ligger över. Det är ibland ganska stora skillnader, ibland mindre. Det beror naturligtvis på vilken konjunktur- fas man befinner sig i och hur inflationen utvecklas i de olika valutaområdena. Det är alldeles självklart att det ska vara så. Det är en god sak, tycker jag. Men det är omöjligt att påstå att den svenska riksbanken sätter sin räntenivå efter var Europeiska centralbanken sätter sin. Om det vore på det viset skulle hela direk- tionen avsättas. Då följer de inte sin lagstadgade uppgift. De har som uppgift att värdera läget i Sverige utifrån de fastsatta målen och de mål riksbanksfull- mäktige beslutat om. De ska förverkliga dessa mål. Det innebär att de fattar självständiga beslut. Det finns faser där konjunktur och inflation liknar varand- ra. Det är självklart så. Men jag tycker, herr talman, att föregående talare ska vara lite försiktig med hur han skåpar ut Riksbankens arbete och omdöme.

Herr talman! Möjligen ska föregående talare vara lite försiktig med hur hon tolkar vad jag säger. Jag säger inte att Sveriges riksbank slaviskt följer ECB. Däremot tycker jag att man i tabellen på s. 57 kan se att räntebesluten, precis som jag tidigare be- skrev, väldigt nära stämmer överens med varandra. Visst är det skillnader i nivå, men själva besluten och riktningarna stämmer väldigt väl överens. Det visar inte alls att Riksbanken skulle följa ECB slaviskt eller att Riksbanken skulle titta på vad ECB fattar för be- slut och sedan göra exakt samma sak bara av den anledningen. Det visar att Sverige och euroområdet ligger väldigt nära varandra när det gäller konjunk- turutveckling. Det ser man väldigt tydligt från perio- den 1999 och framåt. Det är inte så konstigt, eftersom Sverige har så stort beroende ekonomiskt när det gäller handel med euroområdet. Det omfattar ungefär 50 % av utrikeshandeln. Så det är inte så konstigt att vi ligger väldigt nära dem i konjunkturförloppet.

Herr talman! Jag är väldigt glad att föregående talare nyanserade sina uttalanden och faktiskt ändrade sig på någon punkt. Att vi konjunkturellt under vissa perioder ligger väldigt nära de andra europeiska län- derna kan jag också hålla med om. Men man ska vara försiktig när man uttalar man sig om hur den svenska räntan sätts och hur den följer den europeiska ränte- nivån. Man ser tydliga skillnader. Det är så det ska vara. Det är Riksbankens uppgift, eftersom det hand- lar om olika ekonomier som har olika behov. Det är också anledningen till att jag kommer att rösta nej i folkomröstningen i höst, och en annan sak som ingen annan talare har tagit upp i den här debat- ten, nämligen hur inflationsmålet är satt och effekten av hur inflationsmålen definieras. Det ger väldigt stort utslag bland annat när det gäller arbetslösheten.

Herr talman! Som efteranmäld talare har jag högst fyra minuter. Det kanske inte räcker för att bli popu- lär som i visan, men jag ska i alla fall använda dem. I det betänkande vi ställer oss bakom i utskottsmajori- teten och från Vänsterpartiet har vi två särskilda ytt- randen som klargör vår position. Jag vill dessutom göra några kommentarer efter att ha lyssnat. En gäller om det är fel av riksdagen att ta ut vinstmedel. Nej, det är inte fel av riksdagen. Riksda- gen äger Riksbanken. Jag är socialist. Själva poängen med att äga är att man har rätt att disponera vinstmedlen. Där är jag och kapitalisterna överens. Om man inte har den rätten äger man heller inte ban- ken. Det är så enkelt. Om man äger bestämmer man över vinsten och hur den disponeras. Det är väl inget att bråka om. Ni brukar ju slå vakt om äganderätten, ni borgare. Så gäller väl även riksdagens äganderätt. En annan sak jag vill kommentera är detta med om det har gått bra. Ja, det har gått ganska bra. Jag vill erinra om att det i tidigare sådana här betänkan- den har funnits en viss återhållen men dock kritik. Nu kan vi vara ganska överens om att vi är lite nöjdare än tidigare, och det är bra. Trots att Riksbanken är for- mellt oberoende - vi gick emot det oberoendet - ser vi att Riksbanken lyssnar, och det är bra. Det går alltså att påverka med ordets makt också. Sedan är vi emot den här ändringen, men man ska inte överdriva dess betydelse. Jag erinrar kammaren om en anekdot som lär vara sann. Jag var inte med, men det lär ha hänt i riksbanksfullmäktige att någon sade: Vakna, du ska reservera dig. Det gällde en rän- tefråga. Jag vet inte om det är sant. Vi drev faktiskt inte ens i den gamla regimen en stenhård kontroll från riksdagens sida över räntorna. Riksdagen visade gott omdöme, lyssnade, förde dia- log och utsåg folk till riksbanksfullmäktige. Nu har vi inte det systemet, men jag hörde förut någon säga att det är så viktigt att Riksbanken är oberoende. Ställ er då frågan: oberoende av vad då? Är det viktigt att Riksbanken är oberoende av de valda representanterna för Sveriges folk? Det kan ni väl ändå inte mena. Tvärtom för ni ju denna debatt för att visa att ni inte vill ha en helt oberoende riks- bank. Alla deltar med liv och lust och visar hur an- gelägen man är att kunna diskutera Riksbankens förvaltning. I sak vill ni inte att den ska vara helt oberoende eftersom ni är demokrater, och det är bra. Men tänk på, Lena Ek, att om vi går med i EMU kommer vi snart inte att få föra denna debatt. Vi kommer inte att kunna föra den här debatten om vi ansluter oss till det tredje steget, för då har vi inte ens en oberoende riksbank att diskutera och påverka. Den rätten är väldigt viktig för oss att slå vakt om. Jag ska avrunda med ett citat som visar hur viktigt det här är. På s. 83 i betänkandet säger Lars Bäck- ström - det är bra att citera sig själv: "Det är egentli- gen inte en följdfråga, bara ett sista tema som utgår från svaret till Hans Hoff . Det betyder alltså att om vi hade varit med i EMU hade vi haft en ränta som hade varit lägre, och då hade vi riskerat att få problem med den inhemska prissättningen. Det är innebörden av vad riksbankschefen sade i svaret till Hans Hoff." Lars Heikensten svarar: Ja, om allting hade varit likadant utom just detta blir svaret ja. 1 % lägre ränta hade givit högre inflation då. Just det, det är väldigt bra att ha en svensk riks- bank som sätter räntan så att den passar svenska för- hållanden och så att vi kan föra dessa diskussioner som vi i dag för. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget från ut- skottets majoritet. Jag uppmanar också väljarna att rösta nej till att gå med i det tredje steget så att vi kan föra den här debatten också fortsättningsvis.

Herr talman! Jag blev alldeles tagen av det här greppet att citera sig själv. Jag tycker att det var geni- alt, självupptaget och roligt. När jag begärde replik på Lars Bäckström handla- de det dock om dispositionen av Riksbankens resultat under de år när Riksbanken har ett överskott. Ingen av oss har väl sagt att det ska vara helt omöjligt att föra över medel från Riksbanken. Första gången det gjordes var det ingen som protesterade. Skillnaden mellan första och andra gången låg i den genomgång Riksbanken hade gjort av vad man kunde behöva för att klara sina uppgifter. År 1 sade man: Här är 20 miljarder som vi inte behöver. Då är det fullt rimligt att föra över det till ägarna. År 2 gjorde man en helt annan bedömning. Då tyckte man inte alls att det var rimligt, och det tyckte inte vi heller. Det finns upp- och nedgångar också i resultatet för en riksbank, och det visar ju årets resultat som faktiskt är ett minusre- sultat. Vi kan se att ränteintäkterna har gått ned från 9 197 000 000 till 7 220 000 000 kr. I grova slängar är det nästan 2 miljarder lägre. Det är också klart att man behöver ha en buffert. Riksbanken har uppgifter som kostar pengar, till exempel om banksystemet kommer i svajning. Då är det en rimlig åtgärd att gå igenom vilka buffertar Riksbanken behöver, diskutera det och sätta normer för det, och det som blir över ska föras över till stats- kassan. Jag tycker att man kan sätta in detta i ett lite större perspektiv. Staten har ju det sista året visat att man inte alltid är en entusiastisk och engagerad ägare som sköter sina uppgifter och ger sina ägardirektiv på ett sådant sätt att verksamheterna sköts bra. Jag tycker att det är viktigt med klara besked och raka rör, och det tycker jag ska gälla Riksbanken också.

Herr talman! Jag har inget emot det. Det raka rö- ret här är att jag säger att vi ska slå vakt om riksda- gens rätt att disponera vinstmedlen. Den rätten har ifrågasatts i den allmänna debatten. På något sätt anses detta inkräkta på Riksbankens möjligheter att agera. Det är klart att det i någon mening också gör det. Varje företagsledning är angelägen om att behålla mycket pengar inom sin egen domvärjo - det är rim- ligt utifrån deras utgångspunkt - och försöka hålla ägarna på armbågs lucka. Visst, så är det. Men vi ska utöva vår ägarmakt, och med tanke på att det ibland också går nedåt tar vi inte alltid ut extra i uttaxering- en. Vi är förståndiga från majoritetens sida och tar inte mer än vad Riksbanken begär - självklart inte! Men för att prata ett oerhört enkelt naturspråk: Det är ingen idé att ha kor om man inte har rätt att mjölka dem. Vi har rätt att ta ut vinsterna från Riks- banken. Sedan tycker jag att det är oerhört viktigt, jag vill återigen understryka det, att vi har den här debatten och kan föra den. Det ska vi kunna vara överens om. Låt oss inte bara ta fasta på vad som skiljer oss, Lena Ek, utan låt oss också tillsammans konstatera att både Lena Ek och jag är oerhört angelägna om att kunna föra den här debatten. Vi värjer oss mot idéer från den europeiska centralbanken eller från europeiska politiker om att de ska bestämma, till och med på detta stadium, vad vi har rätt att göra med vår egen riksbank. Är vi inte överens om det, Lena Ek? Låt oss bilda front!

Herr talman! Ja, vi bildar en liten front här när det gäller den frågan. Det har vi ju redan gjort, som ju Lars Bäckström vet. Båda våra partier står för ett nej i folkomröstningen, och den handlar mycket om dessa frågor och de uppgifter som Riksbanken har. Det jag blev intresserad av i svaret, herr talman, var att Lars Bäckström säger att det inte är så dumt att sätta upp regler för hur sådant här ska hanteras. Det tycker jag öppnar en väldigt intressant plattform för diskussion. Vi skulle då faktiskt kunna diskutera vad Riksbanken behöver för att klara sin uppgift fram- över. Det är ju möjligt att uppskatta det åtminstone någorlunda rimligt. Man kunde också bestämma hur mycket medel som ska ligga i de fonder som Riks- banken har föreslagit och som ska vara destinerade för att klara de här olika arbetsuppgifterna. Därutöver ska dessa medel överföras. Det tycker jag är ett gans- ka rimligt innehåll i en sådan lagstiftning. Jag tycker att det vore jättebra om vi kunde diskutera den frågan. Den tredje saken jag skulle vilja ta upp här i min avslutande replik är någonting som Lars Bäckström inte har berört, nämligen utformningen av inflations- målet och jämförelsen mellan det inflationsmål vi har i Sverige och det som den europeiska centralbanken har. Det tycker jag också är intressant just i diskus- sionen om det här betänkandet. Vi har ju tidigare haft en diskussion runt inflationsmålet, men det har vi inte riktigt nu. Vi har gemensamt slagit oss till ro med att vi tycker att detta fungerar bra. Men jämförelsen med vad vi skulle ha om det blev ett ja i folkomröstningen tycker jag är rätt intressant.

Herr talman! Om jag förstod Lena Ek rätt menar hon att den svenska riksbanken har utformat målet att hålla nere prisökningar på ett förståndigare sätt än den europeiska centralbanken. Om det var det Lena Ek menade är vi fullständigt överens. Man måste leva som man lär och försöka ta fasta på det man är över- ens om. Det är alldeles rätt. Men den andra idén, att man skulle lagfästa utdel- ningen, visar - ursäkta, herr talman, jag ska vara varsam med orden - en mycket udda inställning till äganderätten. Det luktar faktiskt Sovjetekonomi: Duman lagfäster utdelningen från ministerierna och deras industrier. Så kan man inte ha det. Tänk om någon vänsterpartist föreslog att vi skulle lagfästa vad man har rätt att ha i utdelning från de privata bolagen i Sverige eller från Handelsbanken! Det ska vara lag på vad Handelsbanken ska ha rätt att dela ut - ingen skulle driva en sådan åsikt. Varför ska vi vara sämre ägare än ägarna till Handelsbanken? Vi kan inte ha lagar om vad man har rätt att dela ut från en affärsbank, och vi kan inte heller ha lagar som reglerar detta. Då är man inte en god ägare. Då är man en passiv, steril och stereotyp ägare.

Herr talman! Lars Bäckström påstår att vi har för- vägrat riksdagen rätten att ta ut vinstmedel från Riks- banken. Det är ingen som har förvägrat riksdagen att göra det. Lars Bäckström vet nog att det är fullt okej att mjölka kon, men börja inte slakta den! Där har vi skillnaden mellan våra sätt att se på detta. Vi har sagt att det enligt de principer som finns för utdelning är rätt att ta ut utdelning från Riksbanken, men när man börjar ta ut mer än vad än som tillåts enligt de prin- ciper som är fastlagda sedan tidigare börjar man nag- ga Riksbankens oberoende i kanten. Då kan man börja tvivla på dess självständighet. Som Lars Bäckström sade tidigare vill Vänster- partiet inte ha någon självständig och oberoende riksbank. Då tycker man också att man kan få göra lite hur man vill med den. Men vi vet ju att det är den oberoende och självständiga riksbanken som har hjälpt oss att få ned inflationen och stärka den svens- ka ekonomin under den senare delen av 90-talet. Vi har mycket att tacka den självständiga och oberoende riksbanken för. Vi har dåliga erfarenheter från den tid då politiker styrde penning- och räntepolitiken och då vi hade inflation på skyhöga nivåer. För att vi inte ska hamna där igen är det viktigt att vi slår vakt om Riksbankens oberoende och själv- ständiga ställning. Detta kan förhoppningsvis lösas i höst, så att vi inte behöver ha den här debatten i framtiden. Går vi med i eurosamarbetet får vi ju en oberoende och självständig centralbank som sköter detta. Vi behöver då inte längre vara oroliga för att Lars Bäckström ska slakta kon utan han får i framti- den nöja sig med att enbart mjölka den.

Herr talman! Har vi en stark riksbank eller inte? Om någonting är starkt eller svagt beror alldeles på vad man jämför med. Jag är svag jämfört med vissa i Sverige men inte jämfört med andra. Allting är rela- tivt. Riksbankens soliditet i Storbritannien är 6,3, i Finland 31, i Danmark 15 och i Norge 6,5, medan soliditeten i Europeiska centralbanken i EMU är 18. Det högsta resultatet i denna sifferserie i utskotts- handlingarna var 31 och det det lägsta var Storbritan- niens 6,3. Detta ska ställas mot den svenska riksban- kens soliditet, som är 50,5. Var och en som läser protokollet från debatten kan själv på grundval av dessa siffror bedöma vilken riksbank som är starkast i Europa. Det handlar här faktiskt, om vi ska raljera, om att vi möjligtvis har höjt mjölkkvoterna, men vem är det som vill slakta Riksbanken? Inte är det Lars Bäck- ström men möjligtvis min namne Urban och möjligt- vis min motdebattör här. Det är ju ni som vill lägga ned Riksbanken, men ni anklagar mig för att vilja slakta Riksbanken. Ta fast tjuven! ropade tjuven - det är ju lite ab- surdistiskt att anklaga mig för detta, när det är de andra som vill göra det och som vill förhindra att vi ens kan ha den här debatten. Då har ni ju löst ert problem, men då, sägs det här, finns det ingenting att dela ut, så att vi får en oberoende riksbank. Då uppre- par jag frågan: Oberoende av vem? Törhända obero- ende av de valda representanterna och oberoende av den debatt som förs i riksdagen. Nej! Man ska vanligtvis inte vara beroende av nå- gonting, men jag tror att det är bra att den svenska riksbanken är beroende av att lyssna på den svenska riksdagen. Jag tror till och med att den europeiska centralbanken skulle vinna på att lyssna mer. Då blir den bättre, och då höjs kanske soliditeten.

Herr talman! Lars Bäckström framhåller här att Riksbanken har en god soliditet, och det är helt rik- tigt. Skulle det gå på det sätt som Lars Bäckström önskar, att vi inte går med i eurosamarbetet framöver, kommer det att ställas än högre krav på att Riksban- ken har en god ekonomi och en hög soliditet för att kunna klara penningpolitiken, fungera som lender of last resort och ha den styrka som krävs när vi kom- mer att ha ett väldigt litet valutaområde i anslutning till ett mycket stort euroområde. När vi ska stå vid sidan om och vara utanför behöver Riksbanken de ekonomiska musklerna. Jag vill när Lars Bäckström säger att Riksbanken kommer att läggas ned påpeka att det inte är detta som sker vid ett eurosamarbete med ett svenskt delta- gande. Riksbanken kommer att finnas kvar och vara en del av det europeiska centralbankssystemet, där den europeiska centralbanken står självständig och oberoende av politiska beslut för att förhindra framti- da hög inflation, urholkning av penningvärdet och en försämrad välfärd.

Herr talman! Självklart ska Riksbanken inte läg- gas ned som organisation. Det är en myt som, enligt vad någon redaktör under våren skrev i en tidning, hör till debattens sumpmarker. Men tänk på diskus- sionen om utflyttning av svenska företag! I min hem- stad har vi Volvofabriker, och i grannstaden har vi Saabfabriker. De finns självklart kvar där, men de ägs icke längre i Sverige. Besluten tas numera i USA. Se också på vår läkemedelsindustri! Man brukar oroa sig för vad detta betyder för den svenska ekonomin. Det är en risk. Precis samma sak är det med Riksbanken. Det är klart att den finns kvar och har en viss produktiv verksamhet, även om man har "outsourcat" också en del av den, i och för sig med klent resultat. Det kan vi kritisera vid ett senare tillfälle. Men också detta är värt att nämna här, när man går fram på nyliberala vägar. Om Riksbanken finns kvar har vi makten att kunna diskutera. Det är en makt att kunna göra det och att kunna utse riksbanksstyrelse - riksbanksfull- mäktige, som det förut hette. Det är en makt att kunna ha denna dialog och denna påverkan, och det är den som vi mister. Vi har en stark riksbank, och det ska den fortsätta att vara, självklart oavsett hur det går folkomröst- ningen. Jag hoppas ju på mitt alternativ, men vi har en stark riksbank, och vi har inte tagit mer än vad banken bär. Det är en solid bank. Det är som för alla andra företag i grunden soliditeten som räknas på sikt. Göran Persson har rätt i att den som är satt i skuld inte är fri. En riksbank med hög soliditet kom- mer att klara sig med eller utan det tredje steget. Jag vill att vi ska stå utanför, så att vi kan fortsätta att bestämma vår ränta. Någon har sagt att jag är självupptagen. Låt mig därför i stället i lite fria ordalag referera Heikensten. Han har sagt: Vi har den här räntan därför att den passar svensk ekonomi bäst. Hade vi haft en lägre ränta hade den inte passat den svenska ekonomin. Heikensten är en klok människa när han sätter räntor!

Herr talman! Även om mycket har redovisats re- dan finns det ändå någon fråga kvar. När det för det första gäller nedläggning av Riksbanken håller jag med Lars Bäckström om att det hör till debattens sumpmarker. Likväl känns odörerna från de sump- markerna i radioreklam från nej-sidan. Det är trist. Att citera är en konst, men det kan också bli väl- digt konstigt. Jag har slagit upp s. 83 och läst vad Lars Heikensten och Lars Bäckström sade. Vad Lars Bäckström sade citerades väldigt noggrant. Citatet av vad Lars Heikensten svarade avbröts av Lars Bäck- ström någon mening före slutet. Jag vill gärna få till protokollet att Lars Heikensten sade följande: "Om allting annat hade varit likadant utom just detta blir det svaret ja. 1 % lägre ränta hade givit en högre inflation då." Sedan kom dock följande tillägg: "Men allting annat hade antagligen inte varit lika- dant." Jag vill bara att detta kommer med i protokollet, herr talman!

Herr talman! Låt oss fortsätta exegetiken och ut- tolkningen av de kabbalistiska skrifterna. I fortsätt- ningen sade Lars Bäckström: "Det är ju det man inte vet." Vad svarar Lars Heikensten på detta? Jo, följande: "Det är sant." Alldeles riktigt. Man kan alltså inte uttala sig om den frågan. Då ska man inte med tros- visshet säga: Ja, men kommer vi in i EMU blir det så många andra bra saker att vi kan klara att inte ha den ränta som passar Sverige. Det kommer att ordna sig. Då erkänner Heikensten att man inte riktigt kan veta detta. I vissa fall bör man vara lite sunt konservativ och föredra det kända före det helt okända. Det är en mycket sund princip. Med den ordning vi har i dag med Riksbanken kan vi hantera inflationen rimligt väl, och vi kan hantera räntepolitiken rimligt väl så att den passar svensk ekonomi. Kanske kan vi göra någonting annat, räntan blir lite olämplig, men det kanske blir någon annan fördel som uppstår så att vi kan klara det. Visst! Men varför riskera detta? Det är det som jag tycker är olämpligt. Ekonomiska skäl talar emot. I dag ska vi inte föra en debatt om de politiska skälen, men det är alldeles uppenbart att ekonomiska skäl talar mot att ta ifrån den svenska riksbanken rätten att sätta en ränta som passar för Sveriges eko- nomi.

Herr talman! Man behöver vara varken kabbalist eller rabulist för att veta att allting aldrig kommer att vara som det är. Det är väl tur det. Annars hade det varit trist att leva i övrigt. EMU handlar om en större marknad som ger stör- re utrymme att klara tillväxten - som Gunnar Axén tidigare var inne på - med så mycket utrymme att man också kan hålla inflationen nere.

Herr talman! Vi ser att vi har haft en bättre tillväxt än euroområdet de senaste åren. Vi har inte fått det vi kan beskriva som eurosjukan, det vill säga dåliga offentliga finanser och en hög arbetslöshet. Det vet vi. Framtiden är osäker, men något vet vi. Det är inte panta rhei att vi ingenting vet. De som har gjort detta vet hur det ser ut, och vi vet hur det ser ut när vi har gjort det vi har gjort. Då har vi hanterat det rimligt väl i Sverige med denna ordning. Växla inte ihop detta med debatten om oberoen- det. Varför hade Tyskland en låg inflation? Berodde det på att man hade en oberoende Bundesbank? Nej, det berodde på att det tyska folket hatade inflationen. Det är folken som bestämmer i demokratiska länder. Tyskland var och är ett demokratiskt land, men i grunden var det den tyska folksjälen som garanterade den låga inflationen. På samma sätt är det i Sverige. Det svenska folket har insett att inflation ofta berikar de rika och gör de fattiga fattigare. Det är det som är grundvalen för - som man skriver i LO-tidningen - att hata inflationen. Det är oerhört sund politik för en arbetarrörelse. Detta klarar vi lättast med en svensk oberoende riksbank beroende av den svenska demo- kratiska debatten.