Nyanlända invandrares arbetsmarknadsetablering – egenansvar med professionellt stöd

Fru talman! Att inte kunna läsa eller skriva är som att vara blind. Det säger Anab på sin knaggliga svenska i veckans rörande Tendens i radions P1. Hon beskriver hur det är att komma till Sverige och hur svårt det kan vara att lära sig språket. Hon är en av många korttidsutbildade, flera med obefintlig skolgång från sina hemländer, som kämpar med att erövra det svenska språket vid Kungsholmens utbildningscentrum i Stockholm. Maral kom till Sverige från Iran som nioåring. I en intervju i fackförbundet Juseks tidning berättar hon att hon började läsa medicin men hoppade av. Det var inget för henne. År 2007 tog hon i stället en mastersexamen i systemvetenskap vid Lunds universitet. Hon arbetar numera som systemutvecklare för IT-konsultföretaget Epsilon i min hemstad Malmö. Det är två kvinnor med två helt olika liv. Ändå försöker politiken alltför ofta fånga dem i samma snäva berättelse och grupp och göra dem till föremål för samma politik. Men handen på hjärtat, vad skiljer dessa kvinnors drömmar och grundläggande behov från dina, mina, ja allas våra? Jag tror att de precis som du och jag drömmer om ett bra liv för sig och sina närmaste. Jag tror att de precis som du och jag vill ha ett arbete som de trivs med och där de kan utvecklas, utmanas och bidra efter sin förmåga. Jag tror att de precis som du och jag vill bli sedda, respekterade och accepterade för dem de är, med eventuella brister men framför allt med de färdigheter som gör dem unika. Vad skiljer egentligen Anabs och Marals drömmar och grundläggande behov från våra? Vi socialdemokrater har sagt det förr, men det tål att upprepas. Den nuvarande integrationspolitiken har nått vägs ände. Vi säger det inte bara som kritik mot den borgerliga regeringen utan också självkritiskt. Tidigare socialdemokratiska regeringar räckte inte till. Låt oss börja med att förenas i en positiv grundsyn på migration, utan att för den skull blunda för dess utmaningar. När människor flyttar sprids arbetskraft, kunskap och idéer. Nätverk växer och nya möjligheter uppstår. Öppenheten inför omvärlden är en central del av vår svenska självbild och historia. Det har tjänat oss väl och gjort oss rikare och framgångsrikare. Låt oss också förenas i insikten om att vi i dag inte tillvaratar alla dessa möjligheter. Under de senaste tre åren har arbetslösheten ökat nästan dubbelt så snabbt bland utrikes födda som bland dem som är födda i Sverige. Utanförskapet växer i två av tre utsatta områden. Låt oss också försöka förenas, även om det kan bli svårt, i att allt inte är finanskrisens fel. Det är sant att finanskrisen har drabbat Sverige men att det i dag finns 100 000 fler arbetslösa, 70 000 fler i utanförskap och att det bara det senaste året sagts upp 25 000 viktiga välfärdsarbetare, vilket betyder 25 000 färre lärare, sjuksköterskor, personer inom omsorgen, är också ett resultat av medveten politik och gjorda prioriteringar. Den moderatledda regeringens huvudstrategi för jobben var att ökade klyftor skulle sätta fler i arbete. Den politiken har nu prövats och misslyckats. Den borgerliga arbetslinjen har i dag blivit en bidragslinje. I mer än 90 procent av landets kommuner ökar kostnaden för socialbidrag. Inte heller alla dagens brister i politiken för nyanländas etablering är finanskrisens fel. Fyra kommuner i Stockholmsregionen, Stockholms kommun, Södertälje, Huddinge och Botkyrka, står för 75 procent av flyktingmottagningen i denna region. I veckan kritiserade Söderhamns kommun staten för att den missbrukar kommunens solidaritet. I januari fanns där nästan 600 asylsökande. Så sent som i december försökte Sveriges kanske rikaste kommun, det moderatledda Vellinge, med tvivelaktig retorik och misstänkliggöranden stoppa en grupp ensamkommande flyktingbarn. Sveriges Kommuner och Landsting slog förra året larm om att staten via Arbetsförmedlingen inte tog sitt ansvar. Deras kartläggning visade att åtta av tio av de nyanlända invandrare som skrivits in på Arbetsförmedlingen inte fick något stöd och att nyanlända kvinnor fick mindre stöd än nyanlända män. Inget av detta är finanskrisens fel utan resultatet av en medveten politik och gjorda prioriteringar. Nu, i slutet av en mandatperiod, gör den moderatledda regeringen ett taffligt försök att visa handlingskraft. Det förtar dock inte det faktum att ni har fyra år av missade chanser bakom er. Det förtar inte heller det faktum att propositionen vi i dag behandlar inte bara är andefattig utan också ofullständig och otydlig. Låt mig förklara varför samtidigt som jag presenterar hur vi socialdemokrater vill stärka arbetslinjen och korta vägen till jobb för de nyanlända i vårt land. Vi har förnyat vår politik och nyligen presenterat en rapport med 49 skarpa förslag på området. Den går att hitta på vår hemsida. Fru talman! För det första är den borgerliga politiken andefattig. Den saknar en tydlig vision för Sverige i tider av globalisering och migration. Vi har den. I vårt Sverige ska vi sträva efter att kombinera öppenhet med ekonomisk utveckling. I vårt Sverige ska individuell framgång samexistera med gemensamt ansvarstagande. I vårt Sverige är alla människors lika värde och lika rätt självklara fundament. Vi vill att fler ska vara stolta över Sverige. Vi ska vara så stolta att vi inte räds att dela med oss av denna svenskhet till andra. För oss sitter svenskheten inte i hudfärgen, i var man är född eller i vilken gud man tillber eller struntar i att be till. Svenskar är vi som lever här. I vårt Sverige, det socialdemokratiska, ska vi tillsammans sträva efter att alla ska kunna utveckla sin fulla potential och nå framgång i sitt liv, oavsett bakgrund, bostadsort, om man är kvinna eller man. Vi kallar den här visionen för Möjligheternas land. Det är ett helt annat Sverige än det kalla handens och osynliga handens Sverige som vi har sett växa fram de senaste åren. För det andra är den borgerliga politiken ofullständig. Den väljer att helt bortse från boendefrågans avgörande roll för snabb jobbetablering. Var och hur du bor, sättet du tas emot och hur lång tid det tar för dig att få besked om du får stanna eller inte är helt avgörande för hur snabbt du kommer i arbete. Merparten av de asylsökande som vi har i dag har hamnat i så kallat EBO. I flera av Sveriges storstadsregioner har det lett till svåra sociala påfrestningar, både för den som är asylsökande och för värdfamiljen. Extrem trångboddhet, nedslitna bostadsområden och betydligt sämre förutsättningar att driva en bra skola är direkta konsekvenser av det. Så kan det inte fortsätta. Vi socialdemokrater vill ändra på det. Vi vill lagstiftningsvägen tydliggöra att alla kommuner i Sverige har ett ansvar för att planera för flyktingmottagande. Vi kallar det för lex Vellinge. Vi vill pröva ett kommunalt utjämningssystem där rika kommuner som varken tar emot asylsökande eller nyanlända ska bidra ekonomiskt till de kommuner som i dag bär upp mottagandet. Och vi vill, vilket är viktigt, att staten ska ta ett större ansvar för de nyanländas boende den första tiden i Sverige genom ankomstboende och erbjudande av ordnat boende. För det tredje är den borgerliga politiken otydlig därför att den, trots den goda ambitionen att lägga över huvudansvaret för introduktionen på Arbetsförmedlingen, inte ger svar på många viktiga frågor. Vad händer med de personer som inte har fått arbete efter två års introduktion? Vem tar över introduktionen? Vem tar över försörjningsstödet? Hur ska det privata lotssystemet egentligen fungera? Vem har ansvaret? Vem betalar? Hur ser ansvarsbilden över huvud taget ut? Och hur görs svenska språket till en självklar del av jobbetableringen? Ett jobb ger dig ekonomisk frihet och chansen att bygga upp ditt liv på nytt. Ett jobb ger dig chansen att ge tillbaka till det samhälle som en gång gav dig trygghet och en fristad. På en arbetsplats möts vi. Vi utbyter erfarenheter och lär känna varandra. Vägen in i Sverige och in i samhällsgemenskapen går för de allra flesta nyanlända via arbete. Vi socialdemokrater vill därför också att Arbetsförmedlingen ska ha ansvaret för jobbetableringen. All kraft borde ändå riktas mot att så tidigt som möjligt samla de resurser som finns för snabbare jobbetablering. Vi socialdemokrater säger därför nej till det storskaliga lotsexperimentet. Det ger en rörig ansvarsbild och kommer att kosta massor av pengar. Vi vill i stället att alla anhöriga som kommer senare, många gånger kvinnor, ska ha rätt till en individuell etableringsplan. Vi menar också att fler än vad regeringen föreslår ska ha rätt till en etableringsersättning. Nätverk kan vara viktiga för att korta vägen till jobb. Därför vill vi också att Ansvarsutredningens förslag om frivilligsektorn förverkligas. Svenska språket är centralt för att kunna få ett jobb, därför vill vi se ett individuellt språklyft. Vi har inga problem med att tydliggöra behovet av stärkt samhällsinformation inom ramen för svenska för invandrare, sfi. Det är en rättighet att få veta hur det fungerar i ditt nya land. Men det som på allvar kan korta din väg till jobb i Sverige är att vi blir bättre på att tidigt översätta din utbildning och yrkeskompetens, att vi gör det möjligt för dig att komplettera den utbildning och den kompetens du har så snabbt som möjligt och att vi erbjuder en yrkesanpassad individualiserad och specialiserad språkundervisning utifrån just dina behov. Sfi måste därför också bli en del av det statliga ansvaret. Fru talman! Vi har nu snart fyra år av borgerlig regering bakom oss. Arbetslösheten fortsätter att stiga, segregationen biter sig fast och klyftorna ökar. När väl den moderatledda borgerliga regeringen nu försöker göra något är det inte bara andefattigt utan också ofullständigt och otydligt. Det är allvarligt. Valet den 19 september är ett viktigt vägval. Sverige behöver byta färdriktning. Det är först när vi klarar jobben och stärker arbetslinjen också för den som precis har kommit till vårt land som vi kan bli bättre på att ta till vara de möjligheter som migrationen faktiskt ger. Vår prioritering är därför glasklar: Jobb - fler jobb i stället för ökade klyftor. Vi vill sätta hela Sverige i arbete och stärka välfärden. Det går före skattesänkningar, mest till dem som har det bäst. Vi vill att Sverige ska vara ett möjligheternas land där fler än i dag ska kunna nå framgång i sina liv, där också Anab och Maral kan utveckla den fulla potential de har. Vi socialdemokrater är helt övertygade om att vi tillsammans blir starkare, både som individer och som land. Det står mot det moderatledda samhällsbygget där var och en ska bära sin egen börda. Jag vill yrka bifall till reservation 1 och 2. (Applåder)

Fru talman! Så står vi här i en av de sista debatterna av den här karaktären under den här mandatperioden. Nog ser de borgerliga ledamöterna lite nervösa ut. De vet ju mycket väl att de nu sitter på de anklagades bänk, att de kommer att bli ställda till svars för att under tre och ett halvt år, snart fyra, ha misslyckats fullständigt med att genomföra några förändringar av kanske det viktigaste samhällsområdet vi har att göra med. Vi ser ju hur utanförskapet ökar, hur arbetslösheten ökar, hur människor ställs utanför gemenskap och hur solidariteten bara sträcker sig så långt näsan räcker och inte till de andra. Fru talman! Det här är partier som gick till val på att bryta utanförskapet. Ett efter ett ställde de sig i ledet, pekade finger åt den dåvarande socialdemokratiska regeringen och sade: Ni har ökat utanförskapet, ni är skyldiga till att detta har skett. Er politik är problemet. Fru talman! Jag tänker inte peka finger. Det är fult att peka, eller? Vi gör snarare en genomgång av vad den här regeringen egentligen har åstadkommit. Det går ju ganska fort. De tre och ett halvt år som har gått har ju varit en period där nästan ingenting har hänt - nästan ingenting har hänt. Jag hör redan ursäkterna. Jag hör hur man säger: Det är inte vårt fel. Vi har hört det i några debatter redan. Det finns vanligtvis tre olika andra som har gjort fel. Finanskrisen är att skylla för det mesta. Tidigare regering är förstås att skylla för det mesta, nästan allting. Precis, säger nu de borgerliga ledamöterna, högt så att alla i plenisalen ska höra. Det är klart att den tidigare regeringen kan lastas för det mesta. Men ärligt talat, fru talman, är det ju inte riktigt så enkelt. Man gör i det här fallet dessutom ytterligare ett skuldpåläggande. Vanligtvis är det invandrarna själva som är att skylla för sitt utanförskap. Hur annars ska man förklara att de alltid behöver extra incitament och extra insatser för att vilja lära sig svenska, för att vilja komma i arbete om det inte är så att de just nu går omkring där ute i förorterna och inte har någon lust att hjälpa till, inte har någon lust att delta och inte har någon lust att vara med? Nej, fru talman, det räcker inte att starta Facebookgrupper mot den regering som satt tidigare. Jag tror att man måste göra betydligt mer än så. Och jag ska vara hederlig. Jag ska inte bara överdriva retoriken, för vi måste tala innehåll också. Vi vet mycket väl att en trasig klocka går rätt två gånger om dygnet. Jag ska gärna ge regeringen ett erkännande på ett par punkter i det förslag vi i dag diskuterar. För det första tycker vi från Vänsterpartiets sida att det är rätt och riktigt att staten tar ett större ansvar för att introduktionen ska fungera. Det är nödvändigt av minst två olika skäl. Det blir effektivare, och det blir mer lättöverskådligt. Det blir dessutom mer likvärdigt. Det ska inte vara så stor skillnad mellan att leva och bo i en kommun eller i en annan kommun. Statens ansvar behöver stärkas. Det har vi länge sagt. För det andra tycker vi att det är riktigt att införa en statlig etableringsersättning så att nivån blir lika i hela landet. Det är också bra att den version som regeringen har hämtat i någon byrålåda någonstans faktiskt också i stor utsträckning verkar påminna om en lön. Det är rätt tänkt. Det är inte ofta det händer, fru talman, så lyssna noga nu. Jag ger alltså regeringen beröm på ett par punkter. Må vara att de har plockat fram gamla förslag som vi tidigare har lagt fram. Nåväl. De kan få bära den glädjen. Fru talman! Jag noterar förstås att Nyamko Sabuni sitter här och funderar på vilka invändningar hon har. Jo, hon har en invändning kvar, nämligen att vi inte har något alternativ. De gör i alla fall något, men vi har inget alternativ. Då ska man notera att på en rad punkter är de borgerliga partierna överens om en sak och de rödgröna om en annan. Visst finns det skillnader mellan de borgerliga partierna. Några vill genomföra språktest för medborgarskap och andra vill det inte. Några vill privatisera mer än vad de andra vill, och så vidare. Sådana skillnader finns också mellan de rödgröna. Det är inget ovanligt, konstigt eller anmärkningsvärt. Men på ganska många punkter, fru talman, är vi också överens mellan de rödgröna om att en förändring är nödvändig. Vi kommer, inom en inte alltför lång framtid, att presentera vår gemensamma politik på området. Jag ska hålla er på sträckbänken en stund om när det blir och precis vilket innehåll det kommer att bli. Vi får säkert anledning att återkomma till det i många sammanhang framöver. Fru talman! Jag ser två avgörande problem med den här regeringens förslag om etablering. Det första är att man vill privatisera stora delar av introduktionen. Den så kallade lotsverksamheten är i praktiken inget annat än en privatisering av stora delar av introduktionen. Regeringen är förstås svaret skyldig till varför vinstintresse skulle göra introduktionen bättre, varför privata aktörer skulle klara någonting som de inte själva genom sin statliga myndighetsstyrning, demokratiska styrning i kommunerna, skulle klara. Det är väl ett axiom för den här regeringen att allt är bättre bara man kan tjäna pengar på det, bara skattepengar kan gå till något annat än de är tänkta för, nämligen välfärdstjänster, introduktionsarbete, kamp mot arbetslöshet, det vill säga i stället går till vinster hos privata aktörer. Då måste det fungera bättre än annars. Det är lite grann den utgångspunkten regeringen har på andra områden. Jag gissar att det är likadant här. Jag tror att det är rätt tänkt om man tycker att alla ska tjäna pengar på allt, men fel tänkt om man vill ha en bra introduktionsverksamhet. Det andra problemet är att man inte tar steget fullt ut när det gäller att se alla kommuners ansvar att ta emot asylsökande och flyktingar. Man måste inse att vi har en nationell politik för migration. Det är ett statligt ansvar. Det är i denna kammare som regler, lagar och bestämmelser tas fram och beslutas för hur det egentligen ska fungera, vem som ska ha rätt att komma till Sverige eller inte. Vi tar inte den debatten i dag. Den tar alltför lång tid, och vi har många tillfällen att diskutera just den frågan. Ett nationellt ansvar måste innebära ett nationellt ansvar för att människor ska få en chans att komma in i samhället. Då kan man inte tillåta att de rikaste kommunerna fortsätter att säga att de inte har råd att låta människor komma till deras kommuner, att de inte har råd att bygga lägenheter så att flyktingar och asylsökande får chansen att bosätta sig också i deras kommuner. De måste hålla kommunalskatten lägst möjlig. Därför är det feltänkt av den här regeringen att inte ta ansvar nog att säga att alla kommuner måste ha en skyldighet att både ha beredskap för och ta emot människor som har flytt från sina hemländer. Notera här en av de saker som vi blir alltmer överens om på den rödgröna sidan. Kalla det gärna lex Vellinge, om ni vill, men alla kommuner, oberoende av vilka de är, ska ha en sådan skyldighet. Det tänker vi från vår sida försöka åstadkomma. Fru talman! Jag tror dessutom att några andra saker behöver göras. Jag tror att vi behöver ta fram ett samlat paket som ger möjlighet för den med invandrarbakgrund att komma in på arbetsmarknaden. Jag ska återkomma till att det inte skiljer sig i någon avgörande utsträckning från vad som behöver göras för alla andra som står utanför arbetsmarknaden. Generella insatser är i allt väsentligt det huvudsakligen viktigaste. Jag tror samtidigt att sådant som obligatoriska likabehandlingsplaner, flerspråkighet som merit vid offentliga och privata anställningar och en rad insatser av den karaktären som syftar till att bryta diskriminering också behöver vidtas. Inte minst är det viktigt att vi tar fram insatser för att bryta invandrade kvinnors utanförskap och ge en rimlig feministisk inriktning och profil också på integrationspolitiken. För vår del vill vi återinföra ersättningen för eget boende. Studie efter studie har visat att den som bor i eget boende, måhända med de problem som det medför, ändå faktiskt oftare kommer in i arbete än den som bor på anläggning. Det måste man ta till sig. Visst finns det enormt mycket vi behöver göra för att få bort trångboddhet, för att åstadkomma förändring i de områden i landet där många människor bor på liten yta. Det råder inget tvivel om det. Men svaret kan inte någonsin vara att tvinga människor, oavsett om de är studenter, asylsökande eller flyktingar, att bo på en viss plats under en viss tid. Den typen av förslag saknar helt förutsättningar att bli gemensam rödgrön politik efter valet. Fru talman! Jag är inte minst just därför glad att vi har kunnat presentera en gemensam bostadspolitik från de rödgröna partierna. Det är fråga om helt andra insatser än vad den här regeringen har lyckats åstadkomma. Det är fråga om ett fördubblande av byggandet av hyreslägenheter redan under nästa mandatperiod med sikte på minst 20 000 hyreslägenheter till rimliga hyror, som människor har råd att betala, bara några år in på nästa mandatperiod. Fru talman! På något vis fattar man inte att om man ska få bort trångboddhet måste man se till att det byggs lägenheter som människor har råd att bo i. Då har man inte fattat mycket. Vi har förstått det. Vi har lagt fram en gemensam politik för att både med hjälp av statliga investeringsstöd bygga hyreslägenheter som människor har råd att bo i och rusta upp alla de nedslitna miljonprogramsområden som den här regeringen har låtit förfalla. Det är ett omfattande program för att skapa helt nya förutsättningar för ett värdigt boende runt om i landets förorter. Det blir verklighet med en ny rödgrön regering. Fru talman! Det är också dags att vända profilen på integrationspolitiken. Vi kan inte säga att integration handlar om att de som kommer hit ska bli så mycket som möjligt som vi, lära sig hur vi tänker, hur vi gör när vi står i kö, lära sig hur vi gör när vi tar av oss skorna när man går in hos någon, eller vad det nu kan vara för något. Fru talman! Det är viktigt att inse att hela Sverige håller på att, och måste, förändras. Vi kan inte ha en integrationspolitik som egentligen bara handlar om assimilering, att göra alla ungefär likadana. Ärligt talat: Vi som är födda i det här landet skiljer oss ganska mycket åt. Det är inte fråga om oansenliga politiska, ekonomiska, sociala eller andra allehanda skillnader mellan oss. Vi ser det som en styrka, och vi borde göra det också när det gäller skillnader gentemot människor som har invandrat. För att ta ett exempel på hur man måste bryta perspektivet när det gäller integrationspolitiken kan vi inte låta vissa områden i våra innerstäder och i våra förorter där villorna står tätt vara helt orörda. Vissa områden kan inte vara vita reservat för överklassen där man helt enkelt aldrig behöver träffa någon med invandrarbakgrund, om man inte åker på en resa ut till en förort för att det är pittoreskt och köper lite kryddor i en butik. Nej, vi måste bygga hyreslägenheter i villaområdena. Vi måste bygga hyreslägenheter bland bostadsrätterna. Tvärtemot vad den här regeringen har uppmuntrat måste vi se till att det blir fler hyreslägenheter i stället för fler bostadsrätter. En sådan politik, måhända något mindre retoriskt formulerad, är våra tre partier också överens om och har lagt fram som vår gemensamma politik. Fru talman! Det avgörande måste sägas: Den generella politiken för rätten till arbete, bostad och utbildning måste vara grunden för en fungerande introduktionsverksamhet och för en integrationspolitik värd namnet. Det kommer inte att fungera att bara ha särskilda insatser för att invandrade ska komma i arbete. Man måste föra en helt annan politik, där rättigheter till världens bästa välfärd utan vinstintresse går före skattesänkningar till de rikaste. Fru talman! Vi fick nyligen veta att åtta av tio av dem som städar i Stockholm har invandrarbakgrund. När vi noterar att detta inte är som det borde vara innebär inte kritiken att det skulle vara fel att städa. Det är ett yrke, ett arbete precis som alla andra. Självfallet är det så. Vi menar att det inte behövs några särskilda skattesubventioner för att just de rikaste ska få sina lägenheter städade. Men det är ett yrke och ett arbete precis som alla andra. Det som är oförklarligt är varför just invandrade skulle vara särskilt lämpade att sköta dessa städuppgifter. Det är någonting i politiken som inte fungerar. Det finns ingen genetisk förklaring till att människor från Irak, Afghanistan eller Colombia skulle vara bättre på att städa än till exempel jag. Det måste ligga i en politik som i varje fall inte förmår bryta diskrimineringen och ta vara på de utbildningar och resurser människor har med sig från hemlandet och de förutsättningar de bär inom sig. Fru talman! Detta är en av de sista debatterna i detta ämne. På de anklagades bänk sitter en borgerlig regering som inte har åstadkommit mycket och som nu i elfte timmen lägger fram lite halvt genomtänkta förslag, upphämtade ur någon byrålåda. Några förslag förberedde den förra regeringen i samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Några förslag har man mer eller mindre funderat ut i sista stund, eftersom man inser att man inte kan gå till val med ett ökande utanförskap och samtidigt inte ha gjort någonting alls i stort sett. Men det duger inte. Så enkelt är det. Vi kräver nu inte bara att en ny regering ersätter den som sitter vid valet den 19 september, utan även en helt ny inriktning på svensk integrationspolitik. (Applåder)

Fru talman! Precis som föregående talare, Luciano Astudillo från Socialdemokraterna och Kalle Larsson från Vänsterpartiet, anser också jag och Miljöpartiet att mycket mer kan göras för att främja nyanländas etablering på arbetsmarknaden. Samtidigt vill vi dock varna för en övertro på att det är den ena eller andra stödjande organisationsformen som avgör huruvida nyanlända i vårt land snabbt kan få egen försörjning. Det är därför vi från Miljöpartiet inte yrkar avslag på propositionen. Den är inte perfekt, men den är ett nytt steg. Vi anser att det finns flera saker som borde förbättras, men vi tycker inte att det är vettigt att riva upp detta. Det finns många faktorer som spelar in kring förutsättningarna för att kunna skaffa sig ett jobb. En del nyanlända kommer från länder eller förhållanden där förutsättningarna för lönearbete och företagande skiljer sig avsevärt från de regler som finns i Sverige. Behovet av att försörja sig finns överallt, men det komplicerade svenska systemet med bidrag och ersättningar i kombination med arbetslinjen och kontakt med myndigheter är inte helt lätt att greppa för nyanlända, knappt ens för personer som har bott hela sitt liv i Sverige. Det måste man ha i åtanke. Det ställs därför stora krav på nyanlända som har helt andra erfarenheter. Mot den bakgrunden kan det inte nog betonas att samhällsorientering måste få en framträdande roll i de sammantagna etableringsinsatserna. Fru talman! I likhet med Sveriges Kommuner och Landsting tillstyrker Miljöpartiet att Arbetsförmedlingen får huvudansvaret för nyanländas etablering i det svenska samhället. Men det innebär inte att vi är nöjda med de insatser som Arbetsförmedlingen hittills har presterat. Att det hittills har tagit i genomsnitt sju år för en invandrare att få jobb är inget annat än ett stort misslyckande och visar att det finns stora strukturella problem som måste åtgärdas. Frågan är var felet ligger. Jag skulle vilja lyfta fram en fråga som tidigare inte har varit uppe, nämligen hur vi själva som har bott i Sverige hela livet agerar. Vi är inte de mest välkomnande. Även om många svenskar bejakar det mångkulturella, anser att vi ska ta emot fler flyktingar och tycker att Sverige ska vara generöst är vi inte alltid när det kommer till kritan de som är vänligast och duktigast på att få nyanlända och personer som kommer hit att få en fot in på arbetsmarknaden. Så är det bara, och det måste vi ta tag i. Det är ingenting vi kan ändra med ett klubbslag i riksdagen, men vi kan tillsätta åtgärder för att underlätta. Det tror vi är väldigt viktigt. När det gäller dagens system, där kommunerna är huvudansvariga för de nyanlända, innebär Arbetsförmedlingens stora misslyckande med att hjälpa nyanlända att kommunernas kostnader har ökat för bland annat försörjningsstöd. Försörjningsstödet har ökat kraftigt de senaste åren. Det är enligt vår mening orimligt, och vi tror och hoppas att med ett tydliggörande av Arbetsförmedlingens uppdrag ökar också myndigheternas ansvar. Samtidigt vill vi betona att det också krävs att Arbetsförmedlingen får resurser för att kunna utföra sina uppgifter. Men regeringen har inte fullföljt detta. Tyvärr missar regeringen att följa upp med ekonomiska medel till Arbetsförmedlingen. Gör man inte det kan vi nu stå inför ett nytt misslyckande på det här området, om inte Arbetsförmedlingen klarar uppgifterna. Fru talman! Innehållet i de individuella etableringsplaner som ska upprättas tillsammans med de nyanlända måste också ge utrymme för konkreta jobbskapande åtgärder. Det räcker inte med svenskundervisning och allmän samhällsorientering som komplement till jobbsökande. Det krävs också aktiva utbildnings- och kompetenshöjande insatser. Många av dem som kommer till Sverige har redan en väldigt god utbildning, men det behövs validering. Det behövs hjälp ut på arbetsmarknaden, men Arbetsförmedlingen har inte varit den mest tillmötesgående myndigheten hittills. Under 2008 blev 80 procent av de inskrivna nyanlända hos Arbetsförmedlingen utan aktiv insats, enligt en undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting gjorde. Vi vill också betona att det är viktigt att jämställdhetsperspektivet skärps när det gäller myndigheternas ansvar för nyanlända. Det är särskilt angeläget med tanke på att nyanlända i Sverige ofta kommer från samhällen där oförståelsen för jämställdheten tyvärr är djupt rotad. Som det nu är verkar Arbetsförmedlingen prioritera män framför kvinnor, också i gruppen inskrivna nyanlända. Dubbelt så många män som kvinnor fick under 2008 en insats av Arbetsförmedlingen. Det går snabbare för män att få jobb, och dessutom får de mer välavlönade jobb. Det tyder på att den statliga myndigheten, Arbetsförmedlingen, inte tillräckligt förstår innebörden av att statliga myndigheter ska ha en jämställdhetsintegrerad verksamhet. Det är oacceptabelt, och vi noterar också att regeringen i sin proposition inte tar upp detta som särskilt angeläget att åstadkomma en förändring av. Fru talman! Regeringens förslag om fristående etableringslotsar som ska hjälpa nyanlända till jobb liknar modellen med coacher. Men coachningsmodellen är som vi alla vet inte helt problemfri. Arbetsförmedlingen har i upphandlingen av coacher enligt vår uppfattning brustit i kvalitetssäkring, vilket drabbat många arbetslösa. Vi anser nu att samma problem kan uppstå när det gäller nyanländas etablering. Regeringen anför att ett valfrihetssystem med etableringslotsar för nyanlända kommer att vara ett effektivt sätt att öka kvaliteten på insatserna för nyanlända och att underlätta och påskynda etableringen på arbetsmarknaden. Från Miljöpartiets sida gillar vi mångfald och valfrihet. Men reell valfrihet innebär enligt vår mening att det måste finnas marknadsmässiga förutsättningar för att fler leverantörer av lotsningstjänster ska kunna delta på ett rimligt sätt i systemet. När det gäller lotsarna för nyanlända anser vi inte att dessa förutsättningar finns. Volymerna av nyanlända utgör bara en bråkdel till exempel av dem som omfattas av valfrihetssystem inom vård och omsorg. Antalet nyanlända varierar dessutom påtagligt från år till år. Detta begränsar givetvis starkt möjligheten för att ett större antal aktörer ska kunna etablera en kvalitetssäkrad lotsverksamhet. Det är mot den bakgrunden som vi har svårt att se att det finns ett underlag för att kvalitetssäkra ett obligatoriskt valfrihetssystem, så som regeringen har föreslagit. Om det trots allt inom vissa regioner skulle finnas ett sådant underlag uppstår dessutom frågan: Vilka möjligheter har en nyanländ att göra rätt val bland ett eller flera valfrihetssystem? Slutsatsen av detta blir att Miljöpartiet inte tycker att valfrihetssystemet är lämpligt för lotsverksamhet. Miljöpartiet tycker att regeringens förslag i denna del helt bör avslås. När det däremot gäller lotsverksamheten anser vi att den mycket väl kan utföras av andra än Arbetsförmedlingen. Det kan handla om att upphandla tjänster av privata näringsidkare men också av företag och aktörer inom den sociala ekonomin. Också många enskilda kommuner och kommuner i samverkan är synnerligen lämpliga att utföra lotsverksamheten då de i själva verket sedan länge har haft en effektiv verksamhet som kan betraktas som lotsverksamhet. Dessa kommuner kännetecknas av att de inrättar enheter som bygger upp omfattande nätverk där stödjande myndigheter, stora delar av det lokala näringslivet och aktörer inom den sociala ekonomin ingår. I sådana fall anser vi att Arbetsförmedlingen i första hand ska köpa upp lotsverksamhet av dessa kommuner. Varför krossa en verksamhet som redan fungerar bra? För det gör den i vissa kommuner och i vissa kommuner i samverkan. Miljöpartiet har ingenting emot att Arbetsförmedlingen ska ha rätt att upphandla lotsverksamhet av privata näringsidkare. Vi tycker tvärtom att det är helt okej om man kan få någon entreprenör som är särskilt lämpad för detta. Det viktiga är dock kvalitetssäkring. Det får inte gå till på samma sätt som det gjorde med jobbcoacherna, för där var det bara en snabb åtgärd, och man fick ingen kvalitetssäkring alls. Det gick inte så bra alla gånger, kan vi väl tillägga. Fru talman! Regeringen menar att kommunerna ska få en schablonberäknad ersättning för vissa kostnader för mottagande och etableringsinsatser. Kommunernas ansvar är fortfarande helt avgörande för om en nyanländ ska ha en rimlig möjlighet att etablera sig i det svenska samhället. Detta gäller trots att Arbetsförmedlingen får det samordnade huvudansvaret för nyanländas etablering. Ansvaret för samhällsorientering, bostadsförsörjning och svenskundervisning kommer också fortsättningsvis att ligga på kommunerna. Därutöver har kommunerna ansvar för dem som normalt befinner sig utanför arbetskraften, det vill säga dem som är yngre än 20 och dem som är äldre än 65. Det betyder att det ligger ett väldigt stort ansvar på Arbetsförmedlingen, att man ska ha ett flexibelt synsätt. Och vi vet alla att kommunerna inte alltid är de bästa på att ha ett flexibelt synsätt. Men vi hoppas, fru talman, att de ska ha det när det gäller etableringsmöjligheterna på arbetsmarknaden. Många nyanlända har familj, vilket betyder att etableringen på arbetsmarknaden starkt måste kopplas samman med bostadsfrågan och barnens skolgång. Vi ser, återigen, att regeringen i propositionen inte lyfter upp dessa viktiga frågor för att få ett sammanhang. Mot den bakgrunden är det förståeligt att många kommuner i sina remissvar har uttryckt oro över statens ersättning till kommunerna. Flera kommuner, till exempel Malmö, anför att statens ersättning inte täcker kommunens kostnader. Andra kommuner, till exempel Göteborg, menar att det behövs en bättre beskrivning och ytterligare utredning av kommunernas uppdrag och av kostnadsberäkningarna. Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg, Västerås och Ljungby anser att staten ska ge full kostnadstäckning för insatserna. I detta instämmer Miljöpartiet. Fru talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer - det är förresten bara två i det här ärendet - men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till reservation nr 4 under punkt 4.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i detta betänkande, så att jag inte glömmer det senare. Den här dagen har jag sett fram emot. Jag tycker redan att det börjar bli lite roligt här i kammaren. Vi ska fatta ett beslut som jag är övertygad om kommer att påverka många människors möjlighet att snabbare ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Vi moderater är övertygade om att det här är ett steg mot ett samhälle där nyanlända, när de kommer till Sverige, inte ska behöva mötas av: Var god dröj! I stället ska de få en möjlighet att få stöd för att snabbare komma in på arbetsmarknaden. Fru talman! Under väldigt många år har vi vetat att det tagit lång tid för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden och få ett arbete. Vi är överens här i kammaren om att det är ett resursslöseri. Det är ett integrationspolitiskt misslyckande. Det finns naturligtvis mer än en förklaring till detta. Men en viktig förklaring till att det har dröjt och tagit tid är att många nyanlända har haft väldigt lite kontakt med den svenska arbetsmarknaden, och det har ofta tagit lång tid innan de har fått den. Fru talman! Jag vill vara lite personlig i dag. För ungefär åtta år sedan, under min tid som doktorand på Örebro universitet, började jag fördjupa mig i de här frågorna. Jag funderade mycket över: Hur effektiva är de kommunala introduktionsprogrammen egentligen? Hur ser innehållet ut? Vad gör kommunerna? Och hur är resultaten? Dåvarande Integrationsverket hade då följt upp den kommunala introduktionen vid två tillfällen. År 2005 kom den tredje och sista rapporten. Det var jag som fick uppdraget att bearbeta alla data, kommunicera med kommuner, analysera och skriva den rapporten. Jag vet att det har hänt en hel del sedan dess. Men det ger ändå en liten del av bakgrunden till det beslut som vi ska fatta i dag. Väldigt kort kan jag säga att vi kom fram till att kommun och kön hade betydelse för vilken introduktion man fick. Människor fick helt olika typer av introduktion, om de fick någon alls, beroende på vilken kommun de kom till. Ni känner till den bakgrunden, och jag behöver inte berätta om det ytterligare. Men det var också så att kön hade jättestor betydelse, bland annat för vilken introduktion man fick. Kvinnor fick färre timmar i introduktion, färre timmar i sfi och också lägre ersättning. Vi fick även reda på något annat när vi studerade den här gruppen. Det här var personer som fick uppehållstillstånd 2004. 30 månader efter uppehållstillståndet var det bara 18 procent som på något sätt hade fått in sin fot på arbetsmarknaden. Vi gjorde också någonting lite annorlunda den här gången. Vi studerade en annan grupp, en kontrollgrupp, som inte hade fått introduktion. De ingick inte i den så kallade förordningen. De hade inte fått introduktion. De här grupperna var så klart rätt olika, men man kunde ändå kontrollera de här olikheterna. Vi konstaterade att 41 procent i den här gruppen hade kommit in på arbetsmarknaden efter 30 månader. Det väckte väldigt många frågor och tankar. Hur effektiv är den kommunala introduktionen? Finns det inlåsningseffekter? Nu vet jag att saker och ting förändras. Jag vet att det i många kommuner har skett mycket under de här fem åren. Men Integrationsverket skrev för tre år sedan, i sin allra sista analytiska rapport om introduktionen: Bilden av hur de första tolv månaderna i Sverige gestaltar sig för en nyanländ är tydlig. Indikatorerna visar att förutom deltagande i undervisning i svenska är insatserna mycket begränsade under denna tid, åtminstone för dem som deltar i kommunernas introduktion. Det här skrevs för bara tre år sedan. Vi kan inte komma ifrån att det för många som kommer nya till Sverige fortfarande hänger på vilken kommun de kommer till och på vilket kön de har. Så får det inte vara. Så långt var det historien och problembeskrivningen. I dag är vi sju partier här som i stora delar är överens om att det behövs förändringar. När jag lyssnar på oppositionspartierna kan jag bara konstatera att det ska bli jättespännande att ta del av deras gemensamma politik på området. Just nu känner jag att det spretar åt ganska många håll. Men vi delar i alla fall problembeskrivningen. För er som lyssnar vid tv-apparaterna eller på läktaren eller som läser protokollet efteråt vill jag kort berätta vad det här förslaget handlar om och varför jag tror att detta är nödvändigt. Jag ser inte det här som att det är den enda stora integrationspolitiska förändring som vi gör, utan det här är ett grundläggande viktigt steg som vi tar i rätt riktning. Förslaget innehåller fyra delar. Den första delen handlar om, som vi har hört oppositionspartiernas företrädare berätta, att Arbetsförmedlingen nu får ett betydande större ansvar för att hålla ihop arbetsmarknadsinsatserna för de nyanlända. Det betyder att det är en arbetsförmedlare som man kommer att ha kontakt med i första hand när det gäller arbetsmarknadsinsatser och inte en kommunal handläggare, som ofta genom tiderna har varit en socionom. Det är inget fel på socionomer, men jag tror att det är viktigt att det finns en professionell kompetens som just är inriktad mot arbetsmarknaden. Personen som kommer till Arbetsförmedlingen ska också få en etableringsplan. Det är en plan som handlar om: Hur ska ditt liv se ut under de första åren här? Vilka verktyg behöver du för att snabbt ta dig vidare? Vilka insatser behöver du? Då vet vi att Arbetsförmedlingen har en helt annan verktygslåda än kommunerna när det gäller arbetsmarknadsutbildning och så vidare. I den andra delen inför vi en etableringsersättning. Det är jag väldigt glad för att vi gör. Det är en ersättning som är lika i hela landet, lika för män och kvinnor och betalas ut vid aktivt deltagande. Det kommer inte att vara hushållets inkomst som är avgörande för vad man får. Män och kvinnor kommer att ha samma ersättning om de deltar aktivt. Grundregeln är att man ska göra det på heltid, om man inte har andra begränsningar, och att det maximalt ska pågå i två år. Den tredje delen i det här förslaget är etableringslotsen. Hela syftet med lotsen är att stödja den nyanlände under den här perioden. Lotsen som kan vara ett företag eller en organisation är tänkt att kompensera den enskilde för det nätverk som denne inte har. Det finns många orsaker till att man inte tar sig in på arbetsmarknaden. Diskriminering har nämnts. En annan orsak är att man inte har ett nätverk. Man har inte kontakter. Hela syftet med lotsen är att den personen i det här företaget ska kunna hjälpa till att kompensera för detta. Lotsen ska vara behjälplig med myndighetskontakter men framför allt vara en bro till utbildning och arbetsliv. Jag tror att lotsen kommer att ha stor betydelse för den enskilde när det gäller att trassla sig igenom de hinder som kan uppstå när man vill ta sig in i arbetslivet. Den fjärde delen i det här förslaget är sist men inte minst att alla personer med etableringsplan ska delta i samhällsorientering. Det plockades bort från sfi under den förra mandatperioden. Jag tror att det kan ha varit en poäng med att det inte fanns i sfi på det sättet. Men nu har det hängt i luften under många år. Den förra regeringen gav inget alternativt förslag. Det har betytt att i vissa kommuner har man ingen information alls, och när den finns ser den olika ut. Just nu arbetar en utredare med hur orienteringen ska se ut. Vilken information behöver man ha? Det kan handla om hur jag lär känna mitt samhälle, hur det rent praktiskt fungerar och vilka värderingar samhället grundar sig på. Kommunerna kommer fortfarande att ha en stor betydelse och ett stort ansvar i den här processen. Det handlar om boende, barnomsorg och svenska för invandrare. Det kommer att ställa stora krav på arbetsförmedling och kommuner att kunna samverka och samarbeta fortsättningsvis. Fru talman! Jag tror precis som några från oppositionspartierna har nämnt att nästa steg är att förändra språkutbildningen, sfi, svenska för invandrare. Vi har gjort en hel del saker med sfi. Vi har stärkt sfi genom att till exempel höja kompetensen hos personalen. Men jag tror personligen, och vi moderater tror, att språkutbildningen måste bli mycket mer funktionell, mycket mer kopplad till det arbete och de studier som personen förväntas ha framöver. Det tror jag är ett viktigt steg. Jag har inte sett några motioner från de andra partierna i utbildningsutskottet. De kanske kommer. Sist vill jag ge några kommentarer, fru talman, till oppositionspartierna. Socialdemokraterna säger att vi lämnar bosättningsfrågan. Saken är den att vi lämnar den inte, men vi kanske inte genomför det precis som Socialdemokraterna tycker är rätt. Vi säger att Arbetsförmedlingen nu ska anvisa bostad. Arbetsförmedlingen, länsstyrelserna och Migrationsverket ska tillsammans utifrån de länstal som är beskrivna i propositionen och betänkandet se till att olika delar av Sverige tar sitt ansvar. Men det är inte tvång. Jag skulle gärna vilja veta hur Socialdemokraternas förslag ser ut. Är det tvång eller inte tvång? Jag tror att Arbetsförmedlingen har goda chanser genom etableringssamtal, att genom samtal med individen kunna anvisa och se till att personen kommer till platser där det finns arbete, inte bara tomma lägenheter. Det har vi prövat förr, och det fungerade inte. Det förslag, fru talman, som vi nu fattar beslut om tror jag är en viktig pusselbit för att människor snabbare ska ta sig in på svensk arbetsmarknad. De får de verktyg som de så väl behöver. Jag är övertygad om, tillsammans med mina allianskolleger, att det här är ett steg i rätt riktning. Det kommer att påskynda många människors möjlighet att ta sig in i svenskt arbetsliv och därmed också i det svenska samhällslivet. (Applåder)

Fru talman! Jag tackar Elisabeth för en bra genomgång. Låt oss förena oss i att jobb och svenska språket är det centrala för att lyckas på det här området. Utvecklingen går just nu lite åt fel håll. De senaste tre åren har arbetslösheten bland utrikes födda ökat dubbelt så snabbt som för dem som är födda i vårt land. Utanförskapet ökar just nu i två av tre socialt utsatta områden. Då vill jag fråga: På vilket sätt tror ni att fler kommuner än i dag kommer att ta ansvar för mottagandet? Vi ser här i Stockholmsregionen att bara fyra kommuner, Stockholm, Södertälje, Huddinge och Botkyrka, bär upp 75 procent av mottagandet. Ska Arbetsförmedlingen bli en bostadsförmedling? Det var nytt. Den ska också rehabilitera sjuka. Mer tydliga grepp krävs på det området. Den andra frågan rör den viktiga delen kring anhöriginvandrade. De har också rätt till språk och jobb, inte minst de många kvinnor som oftast kommer efteråt. På vilket sätt vill ni möjliggöra att också de får ett eget arbete och blir självförsörjande? Sist men inte minst: Ni splittrar nu upp ansvarsbilden något alldeles oerhört. Staten tar ansvaret för introduktionen, men språket, sfi, ska kommunerna fortfarande ha ansvar för. På vilket sätt bidrar den splittrade ansvarsbilden till att stärka fokus i en snabb jobbetablering för dem som kommer till vårt land?

Fru talman! Jag tackar Luciano Astudillo för frågorna. Först vill jag säga att det är intressant med de här frågorna. Jag kommer att besvara dem alla. Men jag ser inte era alternativ i den motion som jag har läst. Jag tycker att det är ganska väsentligt när vi tar den här debatten i riksdagen att vi ser alternativen. Det ligger en rapport på Socialdemokraternas hemsida som inte vad jag vet är beslutad om av partiet. Men det vet Luciano bättre. Det finns ingenting i motionerna här i dag som visar hur boendet ska styras. Det ska förstatligas nu, stod det i en rapport för några veckor sedan. Vad är alternativet här i kammaren i dag som vi ska fatta beslut om? Men jag svarar gärna på dina frågor. När det gäller fråga nummer ett har i dag 270 av landets 290 kommuner avtal med Migrationsverket. Jag tror inte på tvång. Det har jag sagt här i kammaren förut. Jag tror att vi ska uppmuntra fler kommuner att ta ansvar. Att Arbetsförmedlingen kommer in i den här processen tror jag är bra. Då får man arbetsmarknadsbedömningen på ett mycket tydligare sätt. Jag tror att man i samtalet med individen absolut kan motivera. Personen vill så klart bo där det finns jobb. Luciano vet likaväl som jag att det inte alltid är enkelt. Ska vi tvinga människor att flytta till vissa kommuner? Ska kommuner tvingas att ta emot? Jag tror på frivillighet, och jag tror på uppmuntran. Jag tror att arbete är en sådan uppmuntran för den enskilde. Det handlar om att flytta dit där man har möjlighet att få ett arbete. När det gäller anhöriginvandring är det precis som i dag. Jag sade inte det, men hela den här reformen handlar om dem som har fått asyl, fått ett uppehållstillstånd och sedan två år därefter. De anhöriga som kommer inom den tvåårsramen får rätt till etablering. Det är precis som det är i dag. Någonstans måste den gränsen sättas. Fortfarande finns arbetsförmedling och sfi även för människor som kommer senare. Det är en liten grupp anhöriginvandrade som kommer efter de två åren. De allra flesta kommer inom två år. Den tredje frågan hinner jag inte med nu, men den ska jag absolut besvara under nästa replikskifte.

Fru talman! Vi har seriöst försökt göra vår hemläxa på det här området. Vi har presenterat en rapport som ligger på vår hemsida med 49 skarpa heltäckande förslag på hur vi vill göra om etableringen av nyanlända. Rapporten har av den socialdemokratiska gruppstyrelsen antagits som vår politik. Att vi inte presenterar den i samband med en motion är en praktisk fråga. Den går att finna på vår hemsida. Vi har många förslag som vi tror är helt avgörande. Vi menar att fler kommuner måste ta ett ansvar för boendefrågan. Det fungerar inte när bara fyra kommuner i hela Stockholmsregionen bär upp flyktingmottagandet. Det fungerar inte när Sveriges kanske rikaste kommun, Vellinge, gör allt man kan för att till och med stoppa ensamkommande flyktingbarn. Något måste göras åt boendefrågan. Den är helt central för att människor snabbt ska komma i arbete. Hur du bor, var du bor och hur lång tid din asylprocess tar är centrala frågor. Det är inte vårt förslag, Elisabeth. Vi tillmötesgår bara Ansvarsutredningen, som ni själva har tillsatt. Vi tycker att de frågorna är viktiga. Anhöriginvandrade, ofta kvinnor, har också haft en arbetsförmedling och sfi att vända sig till. Problemet är att både kommuner och arbetsförmedling har brustit. I stället för att säga att de kan vända sig dit, tala om på vilket sätt propositionen föreslår att dessa många kvinnor har rätt till en introduktionsplan.

Fru talman! Ingen kommer att ha rätt till en introduktionsplan, dock till en etableringsplan. Vi har haft den här gränsen under de här åren. Jag tror att det fanns en bred enighet om att det är en rimlig gräns. Man kan alltid skjuta på den gränsen, men de flesta anhöriga kommer inom två år. De som kommer senare har andra möjligheter än de som kommer tidigt. Den person som har bott i Sverige ett tag har ofta ett helt annat nätverk. När det gäller att splittra detta mellan kommun och stat är det intressant att Socialdemokraterna har bestämt att sfi ska förstatligas - inte för alla, men för den här gruppen. Jag tror att språkutbildningen måste förändras. Jag tror inte att den ska förstatligas, men jag tror att den ska drivas av fler - kommunerna ska inte ha monopol på den - så att Arbetsförmedlingen kan handla upp språkutbildningen av andra. Det är också bra att det är som det är i dag. Det kommer att tvinga Arbetsförmedlingen och sfi att samarbeta för att göra språkutbildningen mer arbetsmarknadsanpassad. Många kommuner vill ta emot fler än dem som kommer, men individer väljer ju vart de vill flytta. Det ska bli intressant att se i er rapport hur ni ska enas om detta. Ska kommuner tvingas ta emot eller ska personer tvingas flytta till vissa kommuner? Jag tror att frivillighet är bra. Jag tror att vi ska uppmuntra människor att flytta dit där det finns arbete. Det finns kommuner som har avtal men tar emot färre än vad avtalet säger eftersom individerna inte vill flytta dit. Problemet ligger inte alltid hos kommunerna, utan individerna väljer något annat.

Fru talman! Vi debatterar arbetsmarknadsutskottets betänkande AU7, Nyanlända invandrares arbetsmarknadsetablering - egenansvar med professionellt stöd . Centerpartiet har en vision om Sverige som ett öppet samhälle där alla är lika värda och känner sig välkomna och trygga, om Sverige som ett välkomnande och mångkulturellt land med ökad rörlighet och individualisering där alla som vill bidra genom arbete och investeringar tas emot med öppna armar oavsett varifrån de kommer. Vi anser också att människor som behöver stöd undan flykt från krig och kris har rätt att komma hit och söka asyl. De som kommer hit har både sociala, ekonomiska och kulturella erfarenheter som är oerhört värdefulla för vårt land. I dag har vi drygt 1,6 miljoner människor med utländsk bakgrund i Sverige, vilket motsvarar 17 procent av Sveriges befolkning. En förutsättning för att tillvarata det tillskott som människor från andra länder bär med sig är att vi har en fungerande integration i det svenska samhället. Historiskt har Sverige haft en stor invandring och vi har haft en stor utveckling i vårt land, något som är en viktig del i dagens välfärd. Det är bara att konstatera att integrationen mellan olika människor i vårt land kan fungera bättre än vad den gör i dag. Alla har inte samma tillgång till arbete, bostäder eller makt. Det beror delvis på att vi i många år har haft system som har motverkat arbetslinjen. Insatserna för arbete för människor som har kommit från andra länder har inte prioriterats. En avgörande faktor för hög arbetslöshet för många människor med invandrarbakgrund är dessutom att det förekommer diskriminering. På en del platser har det dock fungerat väl. Ibland får man problembeskrivningar som bara tar upp eländet. Som Kalle Larsson så lysande inledde med handlar det inte om en homogen grupp. Det är många olika delar och det är egentligen omöjligt att i en debatt på några timmar försöka göra frågan rättvisa. Det är intressant att också lyfta upp det som har fungerat. Värnamo är en liten ort i Småland. Det är ett mångkulturellt samhälle med över 55 nationaliteter. Det kanske inte alla tänker när de hör namnet. En femtedel av befolkningen har utländsk bakgrund, och arbetslösheten är låg. Nyckeln till framgången är Värnamos fungerande arbetsmarknad, men också deras syn på flyktingar som en värdefull tillgång. Allt detta bidrar till hög tillväxt. En snabb och effektiv introduktion på arbetsmarknaden, mottagandet i kommunen och det nätverk som finns där har varit viktiga faktorer. Det är ett av de goda exempel som vi har haft med oss när vi tillsammans har arbetat fram den här propositionen. Det finns vissa faktorer som är viktiga att ta vara på. Vi har demografiska förändringar framöver med en allt äldre befolkning. Det innebär utmaningar om vi vill ha ett gott liv även framöver. Vad innebär betänkandet om nyanlända invandrares arbetsmarknadsetablering? Den nya lagen innehåller bestämmelser om ansvar och insatser som syftar till att underlätta och påskynda vissa nyanlända invandrares etablering i arbets- och samhällslivet. Arbetsförmedlingen kommer att ta över kommunernas ansvar för att samordna introduktionen för dem som omfattas av den nya lagen om etableringsinsatser och ska vara stödjande och pådrivande i förhållande till berörda parter. Kommunerna ska dock även fortsättningsvis ha en central och viktig roll när det gäller nyanländas etablering bland annat genom bostadsförsörjning, svenskundervisning och insatser för barn och ungdomar. Kommunerna kommer också att ha ansvar för att erbjuda samhällsorientering. Arbetsförmedlingen ska genomföra etableringssamtal med nyanlända som omfattas av den föreslagna lagen snarast efter beviljat uppehållstillstånd och vid behov anvisa lämplig bosättningskommun. Myndigheten ska därefter upprätta en individuell plan med insatser för att underlätta och påskynda den nyanländas etablering. Målgruppen för insatsen ska i stort sett vara densamma som i nuvarande system. Etableringsplanen ska omfatta högst 24 månader och minst innehålla svenskundervisning för invandrare för den som har rätt att delta i sådan utbildning, samhällsorientering samt aktiviteter för att underlätta och påskynda den nyanländas etablering i arbetslivet. Arbetsförmedlingen ska tillhandahålla ett eller flera valfrihetssystem som ger den nyanlände rätt att välja en av Arbetsförmedlingen godkänd och kontrakterad leverantör av vissa tjänster. Den ekonomiska ersättningen till etableringslotsar bör utformas på ett sådant att den bidrar till att nyanlända snabbt övergår i arbete och utbildning. En nyanländ som deltar i aktiviteter enligt en etableringsplan har rätt till etableringsersättning och under vissa förutsättningar även etableringstillägg och bostadsersättning. Den närmare utformningen av ersättningen kommer att regleras i en ny förordning. Rätten till denna kommer att beslutas av Arbetsförmedlingen. Den kommer att vara utformad så att den stimulerar aktivt deltagande för både kvinnor och män. Den kommer att vara schabloniserad och täcka skäliga levnadsomkostnader för nyanlända. Vid förvärvsarbete vid sidan av etableringsplanen bör dock endast inkomster som överstiger ett fribelopp påverka etableringsersättningen. Det ger alltså möjlighet att knyta kontakter och få in en fot på arbetsmarknaden även under etableringstiden. Kommunernas mottagande föreslås liksom i dag bygga på frivilliga överenskommelser, men vissa ändringar i nuvarande system föreslås. Migrationsverket bör ange det totala antalet kommunplatser som myndigheten bedömer att det kommer att finnas behov av under ett kommande år. Arbetsförmedlingen bör efter samråd med länsstyrelserna och Migrationsverket fastställa en fördelning av mottagningsbehovet på länsnivå. Utifrån det fastställda länstalet bör länsstyrelserna och kommunerna inom länet träffa överenskommelser om det antal nyanlända som kan tas emot för bosättning inom respektive kommun. Vid fastställande av länstal och överenskommelse med kommunen om mottagande bör förutsättningen för arbete vara den viktigaste utgångspunkten. Detta föreslås träda i kraft den 1 december 2010. I betänkandet har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet yrkat avslag på propositionen i dess helhet - visserligen på helt olika grunder. Miljöpartiet yrkar avslag på propositionen när det gäller förslaget att Arbetsförmedlingen ska tillhandahålla valfrihetssystem för etableringslotsar. De tycker att det är bättre att kommunerna sköter detta. Det finns en bred samsyn hos alla partier om problembilden. Men vänsterkartellens alternativ redovisas inte i betänkandet, och under debatten har vi hört att det som eventuellt kan hämtas finns på en hemsida. De individuella etableringsplanerna är tänkta att vara just individuella. Det handlar om att kunna möta de personer som kommer hit till Sverige oavsett var de befinner sig. Samhällsorientering kommer att vara en obligatorisk del i etableringsplanen. Men det kommer också utöver svenskundervisning att finnas möjligheter för aktiviteter för att underlätta och påskynda etableringen i arbetslivet. Vi har noterat att regeringen redovisar en omfattande katalog av möjliga etableringsinsatser som innefattar bland annat instegsjobb, validering, bedömning av utbildning, yrkeserfarenhet, aspirantutbildning, yrkespraktik, provtjänstgöring, deltagande i arbetsmarknadsprogram, arbetsmarknadsutbildning, starta-eget-aktiviteter och förvärvsarbete. Även etableringslotsens arbete ska ses som en arbetsförberedande aktivitet. Kompletterande grundskole- och gymnasieutbildning, högskoleförberedande studier och olika former av rehabilitering är andra arbetsförberedande aktiviteter som kan utgöra en del av etableringsplanen. Insatserna kan bedrivas parallellt med varandra och parallellt med sfi och samhällsorientering. Det är mycket bra att det finns så många olika förslag för det handlar om att kunna möta många människor oavsett var de befinner sig för att de ska få hjälp att etablera sig i Sverige. Förslaget att vi ger Arbetsförmedlingen skyldighet att tillhandahålla valfrihetssystem med etableringslotsar är den enda punkten där samtliga tre oppositionspartier vill avslå propositionen. Man gör det utifrån lite olika utgångspunkter. Men jag kan beskriva det som att liknande verksamheter delvis finns hos olika aktörer i dag, till exempel hos bemanningsföretagen men också hos de kompletterande aktörer som Arbetsförmedlingen anlitar i annan verksamhet. Vi kan också se att det ute i kommunerna finns många som har ägnat sig åt denna typ av insatser och som kommer att ha möjlighet att vara en del av detta system. Vi öppnar också upp för ideella föreningar eller företag att gå in och vara en del i detta. Det är bara kvalitetskonkurrens som kommer att vara tillåten. Genom att Arbetsförmedlingen måste godkänna alla aktörer ska det finnas ett system som gör att det finns en garanterad kvalitet på alternativen. Är man inte nöjd kommer man att ha möjlighet att göra ett nytt val. När det gäller individersättning till de nyanlända kommer det enligt den nya lagen att vara ett gemensamt regelverk för alla som är en del av detta bemötande, i stället för som i dag då det är stora skillnader mellan kommuner och stora skillnader när det gäller vilka krav som ställs kopplat till ersättningen. Regeringens förslag innebär att de kommunala individersättningarna ersätts av en statlig etableringsersättning som för det första kräver ett aktivt deltagande enligt den upprättade etableringsplanen, för det andra är högre än försörjningsstödet, för det tredje är lika för alla, för det fjärde är oberoende av hushållens inkomst och för det femte är oberoende av förvärvsinkomster utöver etableringsplanen upp till ett visst fribelopp. Vi i utskottsmajoriteten anser att den föreslagna ersättningen i flera avseenden ger nyanlända starkare incitament för att själva aktivt bidra till etableringsprocessen än vad som är fallet med nuvarande system. I en del kommuner har man redan haft denna typ av ersättningar, bland annat i Värnamo som jag hänvisade till tidigare. Där var det lika ersättning till både kvinnor och män och krav på aktiva insatser. Det gjorde att man hade ett nästan totalt deltagande inledningsvis i etableringsinsatserna och de aktiva insatserna. Det gällde både män och kvinnor. Detta är en stor poäng med detta förslag, nämligen att vi når även kvinnor med detta och ger dem stöd och hjälp att komma in i arbete. Vi vet att det på Arbetsförmedlingen pågår ett arbete att se över hur man ska möta just kvinnor och män. Med den nya generaldirektören har ett arbete påbörjats eftersom man har insett att Arbetsförmedlingen har en stor tradition att rikta sig till männens arbetsmarknad med arbetsmarknadsåtgärder med de följder som det får. Det finns alltså mer kvar att göra. Men jag yrkar bifall till förslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande 7.

Fru talman! Jag tackar Annika Qarlsson för genomgången av detta förslag. Låt oss förenas i slutsatsen att jobb och svenska språket är centrala för att nå framgång på detta område och att det just nu går åt fel håll. Under de senaste tre åren har arbetslösheten ökat dubbelt så mycket bland dem som är utrikes födda jämfört med dem som är födda i vårt land. Utanförskapet har ökat i två av tre utsatta områden. Det är två frågor som jag skulle vilja ha svar på. Den första rör boendefrågan. På vilket sätt vill Centerpartiet få fler kommuner att ta ansvar för flyktingmottagandet? Vi ser här i Stockholm, som jag sade tidigare, att det är fyra kommuner som bär upp flyktingmottagandet - 75 procent av flyktingmottagandet - för hela denna region. Det är Stockholms kommun, Södertälje kommun, Huddinge kommun och Botkyrka kommun. Moderaternas förslag är att Arbetsförmedlingen också ska bli en bostadsförmedling. Lycka till med det! Jag undrar om Centern har ett annat, mer progressivt förslag på detta område. Min andra fråga rör anhöriginvandrare. Det gäller många kvinnor. På vilket sätt ska de också ges möjlighet att erövra svenska språket och därmed komma snabbare i jobb?

Fru talman! När det gäller boendet kommer det enligt det förslag som vi nu behandlar att vara länsstyrelsen tillsammans med Arbetsförmedlingen och Migrationsverket som gör länsbedömningar. Då tittar man på arbetsmarknaden men självklart också på bostadsmarknaden. Det kommer inte att vara Arbetsförmedlingen som kommer att ordna bostaden, för där finns fortfarande kommunerna. Men man kommer ändå att se över hur många platser som det ska vara i respektive län. Sedan har länsstyrelsen i uppdrag att sätta sig ned och diskutera tillsammans med kommunerna om det gemensamma ansvar som finns för det länet och hur man ska fördela och se till att det kommer ut. Det är det ena, alltså från myndighetsperspektivet. Den andra delen är att Arbetsförmedlingen kommer att ha ett uppdrag när man gör en etableringsplan tillsammans med den nyanlända att visa var någonstans det finns möjligheter att få arbete. Var finns det en arbetsmarknad som möter den kunskap och den kompetens som den nyanlända som kommer hit har? Jag tror faktiskt att det kommer att finnas en möjlighet att då också öppna upp för fler som väljer att söka sig till andra ställen i Sverige än där det kanske finns stora grupper från hemlandet boende som man känner eller som man är släkt med och där man redan har nätverk. I dessa delar jobbar vi med myndigheterna. Men det handlar också om att ge information och kunskap när man gör en etableringsplan för dem som har kommit hit. När det gäller de anhöriga är det, precis som Elisabeth Svantesson sade här tidigare, samma regler i detta förslag som har gällt förut. Om man kommer inom två år har man tillgång till hela systemet. Kommer man mer än två år senare har man möjligheten att komma in på både Arbetsförmedlingen och sfi. Men samtidigt är det ett personligt ansvar när man kommer hit att ta del av de system som finns här.

Fru talman! Jag ska börja med det sistnämnda om anhöriga. Annika Qarlsson säger att det ska fortsätta på samma sätt som tidigare. Men vi var ganska eniga om, inte minst när det gäller kvinnors etablering på svensk arbetsmarknad och kvinnors möjlighet att erövra svenska språket, att det system som vi har haft och den målgrupp som funnits har misslyckats. Då vill Annika Qarlsson fortsätta göra på samma sätt. Det är ett bra svar. Det är ett tydligt svar. Men det är inte det svar som jag hade önskat. Vi har ett alternativ. Vi vill att alla som kommer till vårt land ska erbjudas rätt till en etableringsplan och också att fler än vad regeringen föreslår ska ha rätt till en introduktionsersättning. Det prioriterar vi framför att privatisera en del av introduktionen. När det gäller mottagandet av flyktingar tror Annika Qarlsson att det blir bättre bara för att Arbetsförmedlingen också ska agera bostadsförmedling. Det är det svar hon ger. (ANNIKA QARLSSON (c): Nej!) Men det innebär egentligen inga maktmedel, inga befogenheter. Det får inte fler kommuner i sig att aktivt ta ett ansvar i den här regionen eller i min region, Skåne - till exempel i Vellinge där man med en sunkig retorik och med misstänkliggöranden inte ens velat ta emot flyktingbarn. Det tidigare sagda är alltså inte svar på frågan. Därför får Annika Qarlsson ännu en chans att svara på frågan om hur vi ser till att fler kommuner tar ansvar för den flyktingmottagning som vi tillsammans beslutat om här i Sveriges riksdag.

Fru talman! Jag ska förtydliga mitt svar när det gäller anhöriginvandringen. Svaret tidigare blev väldigt kort. Jag förstår att Luciano Astudillo valde att tolka det så som han gjorde. Därför ska jag alltså förtydliga svaret. När det gäller anhöriginvandringen har det system som vi i dag har och som kommer att gälla även med det nya med tvåårsgränsen inneburit att det tagit sju till tio år att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Med de insatser som vi här genomför är inte tanken att det ska ta lika lång tid, utan hela det uppdrag som vi nu ger, med en tydlig prioritering i fråga om att etablera sig på arbetsmarknaden, grundas på att vi anser att det inte ska ta sju eller tio år att komma in på svensk arbetsmarknad. Det ska kunna gå betydligt snabbare, gärna under de två åren. Två år talar vi alltså där om. Den som kommer senare och som på ett helt annat sätt har en etablering på arbetsmarknaden möter vi med de andra insatserna. Det är alltså utifrån ett helt annat läge som vi ska se tvåårsgränsen. Självklart är detta något som vi får följa upp. Märker vi att det fortsatt är bekymmer och problem med det här är jag beredd att överväga och se vad som i så fall kan behöva göras. Men jag tror att det är viktigt att se att hela propositionen är ett avstamp och att den skiljer sig från vad som tidigare gällt och som fick fortsätta att gälla i så många år trots att det fanns en massiv kritik mot hur det fungerade. Nej, Arbetsförmedlingen ska inte vara bostadsförmedling. Där gäller det kommunerna och för den delen även privata fastighetsägare. Däremot kommer man tillsammans att se över hur arbetsmarknaden ser ut och hur många som ska vara i olika län. Sedan har de på länsstyrelserna att sätta sig ned och förhandla med kommunerna. I det ligger ett gemensamt ansvar för kommunerna i ett län att hantera. Det är klart att också jag ser den problembild som Luciano här visar på. Men fortfarande tror jag att det handlar om att vi måste ha samtal och om att vi måste ha den typ av tryck som gör att fler deltar i stället för att göra det hela till en pliktlag - att man med lag tvingar kommunerna att ta emot eller tvingar enskilda nyanlända att bosätta sig på speciella ställen.

Fru talman! Studier visar att det tar lång tid för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden, vilket vi väl länge har vetat. Etableringstakten har varit särskilt långsam för nyanlända med flyktingbakgrund. Med reformen i propositionen Nyanlända invandrares arbetsmarknadsetablering - egenansvar med professionellt stöd vill regeringen och Alliansen påskynda etableringen i arbets- och samhällslivet för nyanlända invandrare. Nyckelorden i den ganska långa titeln är väl just, fru talman, egenansvar med professionellt stöd. Varje nyanländ ska utifrån sina egna förutsättningar få professionellt stöd för att så snabbt som möjligt lära sig svenska, komma i arbete och klara sin egen försörjning. Naturligtvis gäller det också att ta del av de rättigheter och skyldigheter som gäller för oss här i Sverige. En snabbare etablering ska åstadkommas genom en förstärkning av incitamenten för att ta ett arbete och delta i arbetsförberedande insatser. En effektiv etableringskedja skapas genom klarare och tydligare ansvarsförhållanden mellan olika aktörer - detta för att bättre ta till vara nyanländas stora kompetens. Den reform som föreslås innebär, som vi tidigare hört här, bland annat att Arbetsförmedlingen får ett samordnande ansvar. En ny ersättning som är lika för alla, oberoende av var i landet man bor, kommer att utgå när man aktivt deltar i etableringsinsatser. En ny aktör - en etableringslots - kommer att införas, och nyanlända för vilka det finns en etableringsplan ska också delta i en samhällsorientering. Fru talman! Reformförslaget innebär också att kommunerna inte längre har ett samordningsansvar för introduktionen. Men de kommer även fortsättningsvis att ha mycket viktiga uppgifter i flyktingmottagandet och för nyanländas etablering. Det gäller till exempel sådant som tidigare sfi och annan vuxenutbildning, inte minst bostadsförsörjningen som vi här talat om samt insatser för barn och unga. Kommunerna får också ansvaret för att erbjuda nyanlända den samhällsorientering jag nyss nämnt. Den nya lagen och andra förändringar föreslås träda i kraft den 1 december 2010. 920 miljoner kronor per år avsätts dessutom för den här reformen. Fru talman! En stor andel nyanlända flyttar direkt till ett mindre antal kommuner i storstadslänen; så är det. Samtidigt finns i alla län kommuner som har tecknat överenskommelser med Migrationsverket om att ta emot nyanlända där platserna inte fullt ut utnyttjas. I många av de här kommunerna finns det goda förutsättningar för både arbete och utbildning. Därför kommer regeringen att underlätta och stödja en vidareflyttning i organiserad form från kommuner med ett högt mottagande till kommuner med ett lägre mottagande men med tillgång till en god arbetsmarknad inom pendlingsavstånd, till exempel. Utgångspunkten är att individen har frihet att välja sin bostadsort men ska ges fler valmöjligheter och goda förutsättningar att få tillgång till introduktionsinsatser som kan leda till arbete, egen försörjning och en bra livskvalitet för hela familjen. Fru talman! En dialog med idéburna organisationer om integration har ägt rum. Regeringen beslöt att bjuda in dessa organisationer som verkar inom hela integrationsområdet till en dialog om hur relationerna mellan regeringen och organisationerna kan utvecklas vidare. Fokus för dialogen låg på frågor om nyanlända invandrares etablering. Ett åttiotal organisationer som arbetar med just de här frågorna deltog i samtalen. Detta redovisades den 31 augusti förra året. Därefter har processen fortsatt. Efter vad jag har hört om de samtalen ser det lovande ut. Jag tror att integrationsminister Sabuni lite senare återkommer till detta. Fru talman! Ett antal lärosäten anordnar sedan tidigare kompletterande utbildning för personer med avslutad utländsk utbildning på akademisk nivå. I budgetpropositionen för 2009 avsatte regeringen ytterligare 51 miljoner kronor. Sammanlagt satsas drygt 94 miljoner kronor per år på integrationsinsatser inom högskolan under perioden 2009-2011. Många invandrare har de mycket gedigna yrkeserfarenheter som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden. Genom validering kan individen ta reda på om och hur den egna kompetensen bör kompletteras för att göra det lättare att få ett jobb. Validering kan också göra det lättare för arbetsgivare att bedöma sökandens kompetens. Detta är mycket viktigt. Möjligheten att validera utländsk yrkeskompetens bidrar därför till ett snabbare inträde på arbetsmarknaden och underlättar naturligtvis valet av en relevant kompletterande utbildning. Sammanlagt har 15 miljoner kronor avsatts till just validering av nämnda saker för åren 2009 och 2010. Myndigheten för yrkeshögskolan har fått ett nationellt ansvar för bedömningen av utländska eftergymnasiala utbildningar. För att säkerställa att de här offentliga insatserna når ut och får effekt har regeringen avsatt 12 miljoner kronor till uppföljningar och utvärderingar av integrationspolitiken. Bland annat har SCB fått i uppdrag att regelbundet göra statistiska bedömningar av underlagen. Fru talman! Det som vi här i dag talat om - jag ska inte säga så mycket mer - är naturligtvis inte hela lösningen på hela integrationssituationen eller på problemen men är en modern och en effektiv del av en lösning. När man läser betänkandet och reservationerna kan man nästan tro att vi är eniga om det hela. Trots allt finns det alltså några reservationer, men en hel del av de texterna talar väl snarare för än mot regeringens förslag. Fru talman! Jag yrkar bifall till propositionen och därmed bifall till utskottets förslag i betänkandet samt avslag på motionerna. (Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i arbetsmarknadsutskottets betänkande nr 7. För mig och Kristdemokraterna är alla människor unika och har samma absoluta, okränkbara värde. Denna människosyn begränsas inte till det egna landet och de egna medborgarna utan är universell och omfattar alla människor, överallt och hela tiden. Den är inte förhandlingsbar. En annan grundprincip, fru talman, är att vi har ett gemensamt ansvar för varandra. När någon lider och far illa har vi andra ett ansvar att hjälpa till. Även detta tänkande är universellt och omfattar alla människor, överallt och hela tiden. Det är inte förhandlingsbart. Den som kommer till Sverige har viljan och ambitionen att starta ett nytt liv i ett nytt land. Man vill försörja sig. Man vill bidra till att det land man kommer till utvecklas, går framåt och mår bra. Problemet är och har varit att etableringen på arbetsmarknaden tar alldeles för lång tid, och så - det tror jag att vi kan vara överens om - har det sett ut under många, många år. Det har varit långa tider av väntan på besked om uppehållstillstånd. Man har inte fått arbeta, lära sig svenska eller studera under den tid man har väntat. Tidigare regeringar lyckades tyvärr låsa fast människor och låsa dem ute från både arbetsliv och sociala kontakter. Jag tror att man gjorde det genom att inte förvänta sig någonting, inte förvänta sig några prestationer, av dem som kom. Man såg inte en invandrare som en individ med resurser och en vilja att vara med och bygga samhället. Nu vet vi bättre. Människor måste ha sociala relationer för att må bra och fungera. Det räcker inte med försörjningsstöd, bostad och en - det tror jag att vi är överens om - ganska medioker sfi. Man måste också få vara med och bygga samhället på riktigt. Det är på något sätt symtomatiskt att vänstersidan säger nej till RUT-avdraget. De säger nej till en sektor som går från svart till vitt och bland annat sysselsätter många invandrare. RUT-avdraget ska på oklara grunder inte få finnas om det skulle bli så illa att vänsterkartellen vinner valet. Det är ytterligare ett effektivt sätt att öka utanförskap, öka den svarta marknaden och permanenta arbetslöshet. Grattis, får man väl säga! Föreliggande förslag i dag är ett synsättsskifte från passivt omhändertagande till ett aktivt deltagande. Dagens förslag syftar till att en nyanländ så fort som möjligt ska få arbete och bli självförsörjande. Det är skillnad - mycket stor skillnad. Sverige är på väg ur en av de djupaste lågkonjunkturer vi sett. Det innebär fler arbetstillfällen framöver. Sveriges åldersstruktur innebär att antalet personer som kommer att delta i arbetslivet avsevärt minskar. Enligt Arbetsförmedlingen kommer det 2011 att vara fler som lämnar arbetsmarknaden och blir pensionärer än som tillkommer arbetsmarknaden. Det är första gången under överskådlig tid, och detta kommer att öka de kommande åren. Det innebär rimligen att ungdomar och invandrare som i dag står utanför arbetsmarknaden får ökade möjligheter att komma in. Det kommer också att krävas en ökad arbetskraftsinvandring, enligt min bedömning. För att möta detta krävs mer aktivt deltagande och inte mer av passivt mottagande. Många gånger när vi pratar om invandring och integration gör vi det utifrån utgångspunkten att invandrare skulle vara en homogen och likartad grupp där alla antas ha likartad bakgrund, likartad utbildningsnivå och likartad kultur. Ingenting kan vara mer felaktigt. Invandrare är naturligtvis precis lika heterogena och olika som vi infödda svenskar. Där har Kalle Larsson alldeles rätt - men bara just där. Var och en har sin egen historia, sina egna färdigheter och sin egen utbildning med sig. Detta måste svenska samhället ta hänsyn till. Det är ovärdigt att välutbildade personer inte kan få sin utbildning och sin yrkeskunskap validerad i rimlig tid. Arbetet med validering måste utvecklas än mer vad gäller både teoretiska och praktiska kunskaper. Utebliven validering leder till att högutbildade och yrkeskunniga får arbeta med för dem mindre kvalificerade uppgifter, och förlusten blir enorm både för individ och för samhället. Sverige får ta emot många färdigutbildade människor utan att vi har haft någon egen kostnad för deras utbildning. Det ska vi använda oss av på ett klokare sätt. I dagens förslag individualiseras mycket av introduktionen, och därmed kommer resurserna och förmågorna hos var och en att på ett mycket bättre sätt tas till vara. Det blir ett aktivt deltagande och inte ett passivt mottagande. Etableringsersättning är inte en lön. En viktig förbättring är att etableringsersättningen blir lika över hela landet. Tidigare har vissa kommuner erbjudit nivån för försörjningsbidrag. Andra har erbjudit betydligt mer. Vissa har gjort avdrag om man inte har fullföljt sfi, och andra har inte brytt sig om det. För den enskilde innebär detta stora osäkerheter som nu kan tas bort. Att ställa kravet att man deltar i introduktionen för att få ersättning torde för de allra flesta vara både självklart och rimligt. Att etableringsersättningen blir individuell gynnar framför allt kvinnors etablering och deltagande. Det är bra. Sedan kan jag inte låta bli att lite grann förundras över Vänsterpartiets åsikt att etableringsersättning så mycket som möjligt ska likna lön. I min värld, i förslaget och förhoppningsvis för majoriteten av denna kammare är etableringsersättning någonting som möjliggör en etablering på en arbetsmarknad - att man kan få ett arbete, att man får färdigheten att kunna bli anställningsbar. Att jämställa etableringsersättning och lön sänder alldeles galna signaler. Etableringsersättning är en kortvarig ersättning för att man ska komma till arbete. Vänsterpartiet kanske inte har förstått att framtiden ligger i arbete och lön och inte i sysselsättning och bidrag. Om invandring blir kostnad eller intäkt beror helt på hur många som blir självförsörjande och hur fort det sker. Det är flera som har sagt att det tar sju år, mediantiden. Det är alldeles för länge. Det finns en ESO-rapport, 2009:3 Invandringen och de offentliga finanserna . Den konstaterar att det enda som avgör om invandring är en intäkt eller kostnad är hur många som får arbete och hur fort. Det är självklart. Man skulle egentligen inte behöva en rapport om det. Men den finns, och den konstaterar detta. Det innebär att varje krona, varje insats och varje viljeyttring som möjliggör för någon att få ett arbete är en god investering. Motsatsen gäller dock också: För varje individ som glöms bort eller inte ges möjligheter blir resultatet förödande, både för individ och för samhälle. Det gör skillnad om man skulle ha fortsatt att leva i passivt mottagande om man går över till ett aktivt deltagande. Ibland i debatten, även i denna kammare, låter det som om hela Sverige bestod av Vellinge. Sanningen är att 270 av landets 290 kommuner har skrivit avtal med Migrationsverket. Att då som Vänsterpartiet kräva lagstiftning för de återstående 20 känns lite magstarkt, kan jag tycka. En bättre väg är väl att fortsätta dialogen i Sveriges kommuner och landsting och på det sättet komma fram till frivilliga överenskommelser. Det är väl ändå så att Vellinge antingen har skrivit eller kommer att skriva avtal om ensamkommande barn. Se där, det är steg på rätt väg utan ny lagstiftning. Att kunna svenska är avgörande för möjligheten att få ett arbete. Vi verkar vara synnerligen överens om att sfi i nuvarande form inte uppfyllt de mål som vi har satt upp. Positivt är att sfi har reformerats och kommer att reformeras med bland annat nationella prov och sfi-bonus. Att dessutom folkhögskolor nu får rätten att ansöka om att ge betyg i sfi är ett stort steg på rätt väg. När Socialdemokraterna tydligt ska visa att de inte håller med Alliansen tar man fram det gamla knepet att kalla saker för någonting annat. Det var så en städerska en gång i tiden avancerade till att bli hygientekniker. Det var bara stavningen som ändrades, inte lönen, inte någonting annat. Nu döps Arbetsförmedlingen om till kompetensförmedling. Då har man snabbt och kvickt uppfunnit en kraftig skillnad i stavning men gjort en ytterst marginell skillnad i innehåll. Förslaget att Arbetsförmedlingen ska vara tvungen att erbjuda upphandlade lotsar tycker jag är utmärkt. Det ökar valmöjligheterna för den enskilde, skapar en ny arbetsmarknad och ökar möjligheten för den nyanlände att få arbete. Man kan tillägga med tanke på Ulf Holm som är intresserad att det finns sådan etablerad marknad. SKL säger i något av sina yttranden att det här ger en utmärkt möjlighet för dem som i dag i kommunal regi arbetar med den här typen av frågor att starta en egen verksamhet och på det sättet få med sig sin kompetens. Den enskilde kan välja mellan upphandlade lotsar och Arbetsförmedlingens. Gör man inget aktivt val blir det Arbetsförmedlingens. Till detta säger Vänstern totalt nej, Socialdemokraterna säger lite nej och Miljöpartiet säger nej till lotsarna men gärna ja till det andra. Det hade varit intressant att se hur man hade löst denna fråga i regeringsställning. Men så illa ska vi väl inte tro att det går i valet att vi skulle få svar på det. Jag upptäckte en liten intressant nyordning här när Luciano gick upp och inte hänvisade till de papper och underlag som vi har när det gäller de skarpa socialdemokratiska förslagen. Nu hänvisar man plötsligt till hemsidan. Det är väl fruktansvärt ovanligt, antar jag. Jag är ny här, men det här låter som att det är ännu nyare. Det är orimligt att vi i kammaren inte ska ha möjlighet att i dokumenten vi har få läsa förslag, motioner och reservationer. Nej, Luciano tycker att vi kan gå in och läsa på deras hemsida. Så himla intressant är den inte. Sammanfattningsvis, fru talman, syftar detta förslag till att gå från ett passivt mottagande av invandrare till ett aktivt deltagande av de nyanlända. Det är ett tankeskifte som framför allt gynnar den anländande men också Sverige som land. (Applåder)

Fru talman! Jag vill inleda med att säga som Elisabeth Svantesson: Jag har sett fram emot denna dag. Denna dag känner jag att jag som integrationsminister kan säga: Jag är stolt men inte nöjd. Den proposition som regeringen överlämnat till riksdagen om nyanländas arbetsmarknadsetablering kommer att ha en stor betydelse för en snabbare integration i framtiden. I genomsnitt har knappt 30 procent av flyktingar och andra skyddsbehövande och deras anhöriga ett arbete efter tre år i Sverige. När Alliansen kom till makten 2006 var mediantiden från uppehållstillstånd till arbete sju år. Begrunda den siffran allihop - sju år att bollas mellan program och åtgärder, att söka hundratals jobb men aldrig få visa vad man går för. Det är slöseri med resurser både för den enskilde och för samhället. Samtidigt vittnar det om stora strukturella problem i organiseringen av första tiden i Sverige. Den reform som vi presenterar i dag är viktig och grundläggande när det gäller att komma till rätta med de problem med utanförskap som Socialdemokraterna lämnade efter sig. Fru talman! För fem år sedan gjorde Riksrevisionen en översyn av integrationspolitiken med namnet Från invandrarpolitik till invandrarpolitik . Det är en titel som säger allt om resultatet av omläggningen av den gamla invandrarpolitiken som gjordes 1997. Den omläggning som skulle ge upphov till en helt ny politik, den som skulle kallas integrationspolitik, visade sig bara vara en upprepning av den gamla och misslyckade politiken med samma resultat, det vill säga ett växande utanförskap för allt fler personer som har flyttat eller flytt till vårt land. Att bryta utanförskapet är regeringens mest prioriterade fråga. Därför är det glädjande att kunna konstatera att Statistiska centralbyråns siffror nu visar att i jämförelse med hur många som förvärvsarbetade 2007 och 2008 klarade sig två tredjedelar av de utsatta områdena bättre än riksgenomsnittet. Trots finanskrisen kan konstateras att nästan 75 000 fler utrikes födda var sysselsatta 2009 jämfört med 2006. Vi ser också att den ekonomiska krisen hittills inte slagit hårdare mot utrikes födda jämfört med andra. För två år sedan presenterades skrivelsen Egenmakt mot utanförskap - regeringens strategi för integration . Det är ett samlat dokument med analys, strategi och politisk inriktning av regeringens integrationspolitik. Inom ramen för den strategin har åtgärder vidtagits för att underlätta och påskynda nyanländas inträde på arbetsmarknaden. Bland annat följande har gjorts. Regeringen har sänkt trösklarna in till arbetsmarknaden, och nystartsjobb och instegsjobb har införts - åtgärder som gjort störst nytta för dem som behöver det allra mest och som har svårast att ta sig ut på arbetsmarknaden, många av dem utrikes födda. Förutsättningar för företagande på orter med utbrett utanförskap har förbättrats genom nystartskontor, ökade mikrolån och rådgivning. Möjligheterna till komplettering av utländska högskoleutbildningar har förstärkts. Resurser för att validera utländsk yrkeskompetens har utökats. Kvaliteten i sfi, svenska för invandrare, har höjts genom att vi lyft sfi-lärarnas kompetens. Det övergripande målet för sfi har konkretiserats och nationella prov införs. Bara en av tio sfi-lärare är i dag utbildad för sin uppgift. Kampen mot diskriminering har intensifierats genom en samlad lag mot diskriminering och en gemensam ombudsmannamyndighet, och inte minst har en diskrimineringsersättning införts. Det ska kosta att diskriminera. Riktlinjer för hur man stöder barn som invandrat till Sverige i skolåldern har presenterats. I dag går 31 676 barn det så kallade individuella programmet på gymnasiet. Det är barn som har lämnat grundskolan utan att uppnå kunskapsmålen. Hälften av dessa barn har utländsk bakgrund. Ska vi se till att barn inte ärver sina föräldrars utanförskap har vi inte råd att misslyckas i grundskolan. Därför välkomnar jag utifrån integrationsperspektiv den omläggning av skolpolitiken som pågår. Fru talman! Forskningen visar att det som händer första året i det nya landet har stor betydelse för hur de nästkommande tio åren kommer att se ut när det gäller integration på arbetsmarknaden och i samhället. Därför har regeringen valt att prioritera omläggningen av mottagande av nyanlända för att göra rätt från början, för att undvika att fler hänvisas till ett långvarigt utanförskap och bidragsberoende. Reformen sätter fokus på individen. Individen får ett tydligt ansvar för att medverka och delta. Samtidigt förstärks individens rätt till individuella insatser genom lag. Ansvarsfördelningen mellan alla aktörer, från stat och kommun till den nya etableringslotsen, blir tydligare. Alla ska känna till sitt ansvar och göra rätt från början. Regeringen föreslår ett statligt huvudmannaskap från och med den 1 december. Arbetsförmedlingen blir ansvarig myndighet. Vägen till integration går via arbete och egen försörjning. Därför är det naturligt att Arbetsförmedlingen har en central roll och ett huvudansvar för mottagandet. Arbetsförmedlingen ska vara den första myndighet som den enskilde möter efter att ha fått uppehållstillstånd. Generellt kommer kommunerna att ha en fortsatt viktig roll. Kommunerna ansvarar för bostadsförsörjning, organisering av sfi, samhällsorientering och insatser för barn och ungdomar. Jag tänker inte säga så mycket mer än så om innehållet i etableringspropositionen mer än att jag vill trycka på det jämställdhetsperspektiv som genomsyrar denna plan. Mina allianskolleger gick ju alla igenom de olika delarna. Utrikes födda kvinnors position på arbetsmarknaden måste stärkas. Som jag sade är tiden från uppehållstillstånd till arbete i genomsnitt sju år. Då har jag inte sagt hur det ser ut när man delar upp statistiken efter kön. Då är det fem år för män och nio år för kvinnor. Rapporter visar att nära tre fjärdedelar av de nyanlända som inte deltar i dagens introduktionsinsatser är kvinnor. När kvinnor deltar är det ofta i mindre kvalificerade insatser. Regeringens reform för nyanländas etablering på arbetsmarknaden har ett tydligt jämställdhetsperspektiv där kvinnors ekonomiska självständighet ska stärkas. Införandet av etableringslots som kräver ett deltagande i etableringsinsatser, som inte är beroende av hushållets samlade inkomster, ger kvinnor möjlighet till ekonomisk självständighet. Vi har hört det förr att männen kommer till Sverige, oftast före kvinnorna. De får kvalificerade insatser. De kommer ut på arbetsmarknaden. Med dagens ersättningssystem som utgår från hela hushållets resurser betyder det att det är kvinnan som blir förlorare och beroende av sin partner. Vi inför samhällsorientering. Att tidigt ta del av information om sina rättigheter och skyldigheter, samhällets värdegrund och koder är viktigt, inte minst ur ett jämställdhetsperspektiv. Ingen nyanländ kvinna ska vara hänvisad enbart till sin partner för att få samhällsinformation. Kalle Larsson må göra narr av vad man kan behöva samhällsinformation till. Jag var tolv år gammal när jag kom till Sverige, och jag vet vad det vill säga att lära medan man lever eller att lära av sina misstag eller, kan vi också säga, att samhället ska ta sitt ansvar för att informera om de stora frågor som handlar om rättigheter och skyldigheter, jämställdhet och synen på minoriteter men också om de dolda koder som styr vårt samhälle, som styr vår relation medmänniskor emellan. Det kan handla om hur man ställer sig i kö, absolut. Det kan handla om huruvida man ska ta av sig skorna när man besöker någon. Det kan också handla om större och viktigare frågor. Det viktiga är att en upplyst person har makt, makt att göra upplysta val, makt att bestämma hur man vill göra saker och ting, till skillnad mot hur andra gör. Men då måste man först få veta hur det vanligtvis går till. Slutligen inför vi en lots till varje nyanländ. Återigen: Då det ofta är mannen som kommer före har han många gånger hunnit bygga upp ett socialt nätverk, medan kvinnan hänvisas till bara sin partner. Möjligheten att välja en etableringslots ger också kvinnor tillgång till ett eget nätverk. Fru talman! Många som kommit till Sverige har klarat sin etablering i samhället, trots brister i introduktionssystemet. Det är inte främst dem som integrationspolitiken och omläggningen av integrationspolitiken handlar om. Reformen är till för alla dem som behöver extra stöd och förutsättningar att klara av att göra de avgörande livsvalen redan under det första året i sitt nya hemland. Därför utgår regeringens reform från individens vilja, delaktighet och ansvar för sin framtid i det nya landet. Det är dags att gå från omhändertagande till egenmakt, från bidragsberoende till egenförsörjning, från utanförskap till delaktighet. Med propositionen om nyanländas arbetsmarknadsetablering lägger regeringen grunden för en fungerande integrationspolitik där alla aktörer känner till sitt ansvar och också gör rätt från början. (Applåder)

Fru talman! Eftersom jag glömde det i stridens hetta tidigare får jag börja med att yrka bifall till reservation 1 och reservation 3. Sedan får jag väl be Nyamko Sabuni om ursäkt. Min avsikt var inte alls att göra narr av samhällsinformationen. Det var att göra narr av regeringens politik, därför att det är väldigt lite man har åstadkommit. Jag tänkte att vi ska börja med att reda ut en fråga. Det påstås här att vi har haft problem tidigare, och från regeringens sida skyller man ofta på tre olika saker, som jag nämnde i mitt anförande. Det är finanskrisens fel, det är den förra regeringens fel och en massa tidigare socialdemokratiska regeringars fel. Ibland är det också en invandrares eget fel. Vems fel är det mest? Kan Nyamko Sabuni försöka reda ut det? Det verkar ju aldrig vara den sittande regeringen som bär något som helst ansvar för hur situationen ser ut. Min första fråga är: Vems fel är det mest? Är det finanskrisens, den förra regeringens eller den invandrades fel? Jag har en andra fråga. Jag noterar nämligen att Nyamko Sabuni säger att regeringens viktigaste fråga är att bryta utanförskapet, och det låter ju sig sägas. Men med stegrande socialbidragsberoende, med en accelererande ökning av arbetslösheten och med ett utanförskap som nu är betydligt större än vad det var när ni tog över regeringsmakten, hur tycker du att det går i er viktigaste fråga? Jag vill också hinna med att ställa en sista fråga. Det är ett ganska litet antal kommuner i dag som inte tar emot flyktingar. Vad är det principiella problemet med att tala om för dem att de också behöver bidra? Är det rädslan för era egna kommunpolitiker som gör att ni avhåller er från att tala om att alla kommuner faktiskt bär en skyldighet att ta ansvar för den nationella migrationspolitik som ni för?

Fru talman! Jag vet inte om Kalle Larsson inte lyssnade ordentligt, men det finns ingen anledning att skylla på någon. Tvärtom har jag försökt berätta vad regeringen gjort, vad vi åstadkommit och därmed hur resultaten ser ut i dag jämfört med 2006. Frågan som ska ställas är väl snarare: Vems förtjänst är det? Är det sittande regerings förtjänst eller är det för att finanskrisen har drabbat oss mer positivt jämfört med andra, om det nu är så Kalle Larsson skulle vilja lägga upp det? Eller är det oppositionens gnällmål som har lett till resultaten? Så är det inte. Det är klart att det är den sittande regeringens förtjänst. Vi vet att det regeringen har gjort när det gäller att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden har gett fler människor en chans att komma ut på arbetsmarknaden. Vanligtvis när man drabbas av en lågkonjunktur av det här slaget och en finanskris så djup som vi inte sett sedan 30-talet, drabbas utrikes födda hårdare än andra. Så har det inte blivit. I stället har utrikes födda klarat sig bättre än andra. Det kanske beror på att det i de branscher som har drabbats inte förekommer så många utrikes födda. Jag vet inte, men det kan vara ett svar. Men det viktiga här är att det jobbar fler utrikes födda i dag jämfört med 2006, trots finanskrisen, trots lågkonjunkturen. Kommunplikt, hur viktigt är det? Ja, jag skulle inte ha något problem med att lagstifta om kommunplikt om jag ansåg att det behövdes. Det är bara det att det är plakatpolitik. Återigen, som det har sagts, tecknar majoriteten av kommunerna avtal. Vad de saknar är nya medborgare som vill flytta till deras kommuner, så varför ska vi lagstifta? Varför ska vi tvinga kommuner att ta emot när ingen vill flytta dit? Vår lösning är att i samtal med den enskilde, när man lägger fram valmöjligheter, visar på möjligheter och förutsättningar för arbete, kommer det inte att vara något problem att få människor att flytta till kommuner och regioner där de och deras kompetens behövs. Det är vår lösning på problemet.

Fru talman! Det här ger lite försmak av hur det kommer att låta under ett antal månader nu. Jag ser fram emot det. Jag tror att vi kommer att ha många intressanta diskussioner. Jag kommer att granska Nyamko Sabunis siffror. Det låter sig göras, för det går alltid att med statistik försöka säga det ena och det andra. Jag tror att Tage Danielsson egentligen var den som sade det där bäst, men jag ska inte citera honom. Det tillhör väl det svenska kulturarvet som kanske inte alla känner till. Fru talman! Man ska vara medveten om att arbetslösheten ökar snabbt, också bland utrikes födda. Socialbidragsberoendet ökar mycket hastigt i dag. Utanförskapet är större i dag än vad det var när den här regeringen tog över. Det kan man inte lasta andra för. Nu säger Nyamko Sabuni att de inte alls skyller på någon. Förutom att hon pratar en bra stund om finanskrisen är det ingen annans fel. Det är den här regeringens förtjänst att det ser ut på det här viset. Där får vi ett erkännande. Då är det vi ser i dag resultatet av en medveten politik, och i så fall blir ju behovet av att byta regering, integrationsminister och politik alltmer akut. Jag vill ställa en avslutande fråga. I dag har enligt uppgift åtta av tio som städar i Stockholm invandrarbakgrund. Vad tror Nyamko Sabuni att det beror på? Man skulle ju kunna tänka sig att det beror på att människor med invandrarbakgrund diskrimineras från andra arbeten, för det finns väl egentligen inga särskilda skäl till att invandrare skulle vara mer företrädda inom städbranschen än andra. Låt mig säga att jag har ingenting emot städarbete, men det finns inga skäl till att invandrare skulle vara överrepresenterade i den kretsen, eller hur? Det är väl knappast så att de är genetiskt mer betingade än någon annan att utföra städuppgifter? Om det vore svaret och om någon mot förmodan skulle ha den uppfattningen kan jag bara hälsa att 30-talet ringde. De vill gärna ha sin människosyn tillbaka.

Fru talman! Jag tror att det är bra att använda sig av den statistik vi har att tillgå. Statistiska centralbyrån är den allra bästa myndigheten vi har i vårt land att använda när det gäller statistik. När Kalle Larsson säger att utanförskapet har ökat sedan regeringen tog över skulle jag faktiskt uppskatta om han lade fram den statistik han bygger sitt påstående på. Jag har det motsatta påståendet: Utanförskapet har minskat sedan 2006, detta trots finanskrisen och lågkonjunkturen. Jag ser fram emot högkonjunkturen där vi fortsätter på den inslagna banan för att ge ännu fler människor chansen att kunna försörja sig själva. Det är bara att gå in på Statistiska centralbyråns hemsida så har man statistiken tydlig och klar. När det gäller förändringar i sysselsättningen 2007-2009 har den för inrikes födda minskat med 28 000 personer. För utrikes födda har den ökat med 77 000. För utrikes födda ser det alltså bra ut för de år som gått sedan vi bytte regering. Vad beror det på att det framför allt är invandrare som städar? Kalle Larsson nämnde diskriminering på arbetsmarknaden. Det kan vara en orsak, och det kan finnas många andra orsaker. Jag skulle vilja säga så här: Vad stolt man ändå kan bli över att människor väljer att utföra även den här typen av arbeten för att kunna försörja sig själva hellre än att vara beroende av staten, vilket faktiskt är Kalle Larssons förslag: hellre beroende av bidrag och staten än att ta sitt eget ansvar och försörja sig själv, få en fot in på arbetsmarknaden och öka sitt kontaktnät för att kunna söka sig vidare på arbetsmarknaden. Jag blir stolt över alla som tar ett sådant ansvar. Sedan vill jag gärna säga att flera av dessa personer snart kan söka sig vidare till andra tjänster på vår arbetsmarknad. Är det så att de är högutbildade eller har en kompetens som vår arbetsmarknad behöver vill jag verkligen ha dem där de gör bäst nytta.

Fru talman! Vi är alla ganska överens om att vi måste se de nyanlända som en resurs och inte som ett problem. Vi behöver en ny politik på området. Vi har från Miljöpartiets sida inte yrkat avslag på den här propositionen, men däremot ser vi en hel del brister i den. Vi tror ändå att det är någonting vi kan bygga på, för situationen i dag, när det tar upp till sju år innan en nyanländ får ett arbete, är inte bra. Någonting måste göras. De problem Miljöpartiet ser gäller framför allt valfrihetssystemet och lotssystemet. Vad är det för valfrihet att en nyanländ som precis har kommit inom en eller två månader ska kunna välja rätt lots? Man känner inte till språket. Man känner inte till det samhälle man har kommit till. Jag tror att detta valfrihetssystem kan innebära mer problem än möjligheter, och därför har vi yrkat avslag där. Den andra saken är lotsarna. Vi måste, som flera har anfört här, se att det finns kommuner som sköter detta jättebra i dag. Då måste vi skapa möjligheter för dem att fortsätta med det arbetet och inte förstöra en bra verksamhet som byggts upp bara för att ansvaret läggs över på Arbetsförmedlingen. Frågan är varför inte regeringen kan öppna upp för detta. Som jag har förstått paragraferna i den nya lagtexten överför man allting, och man i stort sett tvingas till den här lotsverksamheten och nya aktörer. Det är alltså viktigare med nya aktörer än att bevara ett bra system i de kommuner där det fungerar. Varför gör man den förändringen?

Fru talman! Miljöpartiet brukar jag se som ett slags garant för förnuft och tro på enskilda personers möjligheter och förutsättningar i den allians som finns på den socialistiska sidan. När jag nu får höra att nyanlända inte förväntas kunna göra ett rationellt val för sig själva och sin framtid i sitt nya land undrar jag vilken syn ni i oppositionen egentligen har på människor. Varför undrar jag förresten det? Det är ju just den synen som har lett till det utanförskap vi i dag på alla sätt och vis försöker bekämpa. Man litar inte på att vuxna människor har förnuft nog att kunna fatta rationella beslut för sin framtid i det nya landet. Om en människa har kapacitet att ta sig från en kontinent till en annan, till ett litet land långt bort uppe i detta vintriga väder, varför skulle denna människa inte ha möjlighet att välja en lots? Lotsarna kommer att vara specialiserade. Det är bara att säga vad du har för förväntningar på din egen framtid och vad du har med dig i ryggsäcken i form av utbildning och yrkeserfarenhet. Därmed är det inga problem för dig att själv kunna välja vem som är bäst lämpad att stödja din väg in på arbetsmarknaden och i samhället. När det gäller frågan om inte kommunerna kan få fortsätta det goda arbetet vill jag återigen säga att kommunerna kommer att fortsätta ha ett viktigt uppdrag. Det är i kommuner människor bor. När introduktionstiden - etableringstiden, som den nu kommer att kallas - är över inträder den generella politiken. Det finns all anledning för kommunerna att vara engagerade och involverade i detta arbete. Det är bara att fortsätta. De kommuner som i dag har framgångar kommer att kunna ha ännu större framgångar med Arbetsförmedlingen och lotsar som stöd och hjälp. Det är min uppfattning.

Fru talman! Nyamko Sabuni gör det väldigt enkelt för sig. Jag tror på människornas förnuft och att de kan göra rätt val, men i en situation som den här, när man kommer som flykting och kanske har haft traumatiska upplevelser, är det inte så enkelt att göra dessa rätta och förnuftiga val. Däri ligger problemställningen, och där tycker jag att ministern blundar fullständigt för verkligheten. Att man efter ett tag kan göra ett förnuftigt val, det tror jag. Jag tror att många av dem som kommer till Sverige drivs av en otrolig entreprenörsanda som vi måste ta till vara. Men då måste vi göra det på rätt sätt, och vi måste också skapa möjligheter för olika kategorier. Vi kan inte se dem som kommer som en grupp. Det är väldigt många skilda människor som kommer hit, och vi måste se till att skapa ett system som kan tillvarata alla dessa möjligheter. Ni blundar fullständigt för en situation som jag ser framför mig kan bli möjlig, och det är därför vi har satt frågetecken för den biten. Miljöpartiet har inte avslagit hela propositionen, och det vet ministern mycket väl. Vi tror att det kan vara ett sätt, för vi vet att det gamla sättet inte fungerade. Någonting nytt måste till. Men vi är inte övertygade om att det valfrihetssystem ni höjer till skyarna är det perfekta. Ni blundar för att det kan finnas problem. Men det är väl bättre att se problemen från början än att upptäcka dem efter två tre år. Samma sak är det med lotsverksamheten. Ni säger att det är väl bra att vissa kommuner anser att de har ett stort ansvar. Men då måste det vara tydligt. Där vill vi verkligen markera att de kommuner där det fungerar bra måste ges möjligheten att fortsätta. Vi vill också få in kompletterande aktörer, till exempel de som jobbar inom den sociala ekonomin. Vi tror nämligen att de har en väldigt viktig roll i detta och gör ett väldigt viktigt och bra arbete.

Fru talman! Jag vill tacka väldigt mycket för Ulf Holms omtanke om regeringen, regeringens politik och de människor som berörs och som vi diskuterar här i dag. Det är valfrihet. Man gör val när man vill. Det är ingen som tvingas att göra detta val. Gör man det och skulle göra fel finns det alla möjligheter att korrigera. Det är vad som är så unikt och fiffigt med etableringspropositionen. Makten finns hos individen. Genom lag har alla myndigheter tydligt fått sitt ansvar och också fått resurser för att leva upp till sitt ansvar. Om den nyanlände inte anser sig redo att välja en lots behöver den inte välja en lots. Om den nyanlände skulle göra fel ska vi som myndigheter vara redo att korrigera de felen så småningom. Min ingång i detta är att man hellre ska göra val och göra fel än att inte göra någonting alls. Jag oroar mig inte alls för det, men tack så mycket för omtanken. Alla aktörer får förtydligat ansvar genom lagstiftning, vilket är unikt på detta område. Så har det inte varit tidigare. Ju mer ansvar vi kan ge till den enskilde, och ju mer vi kan kräva att samhället ska leverera utifrån den enskildes beskrivning av vad den behöver, desto bättre är både samhället och den enskilde rustade för bättre integration. Jag hoppas att vi alla kan återkomma till hur vi kan bygga vidare på den plattform som nu läggs. Vi har erkänt att det är en bra plattform. Men det är inte slutet, utan det är bara början. Jag ser gärna fram emot Ulf Holms och andras ytterligare förslag att förbättra och underlätta integrationen för nyanlända på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Nyamko Sabuni för möjligheten att tala om de nyanlända barnens skolgång och situation. Det är ett område där den här regeringen gjort alldeles för lite. Vi vill se en skärpt lagstiftning där alla barns individuella färdigheter och kompetens kartläggs tidigt. Vi vill att förberedelseklasserna inte ska vara den karantän som det blir för många barn som kommit till vårt land där man stoppar undan barn alldeles för länge. Vi vill se ett nationellt språk- och kompetenslyft där vi satsar på svenska språket men också på möjligheten att utveckla modersmålet. De hör ihop och är viktiga. Nu handlar inte den här debatten om det, men jag fick ändå möjlighet att lyfta de viktiga inslagen i politiken. Nyamko Sabuni har valt en för hela högeralliansen bekymrande strategi. Hon påstår att det nu går bra, att ni nu lyckas, att utanförskapet minskat och att segregationen inte alls är ett så stort problem. Lycka till! De SCB-siffror som både Nyamko Sabuni och oppositionen har tillgång till visar på en helt annan verklighet. De senaste två åren har arbetslösheten ökad dubbelt så fort bland utrikes födda som bland människor födda i Sverige. Det är fakta som inte går att tricksa bort. Två av tre områden som kallas socialt utanför har fått ett ökat utanförskap. Det är fakta som inte går att tricksa bort. Jobb och svenska språket är centralt för att nå framgång. Det finns en del inslag i politiken som är bra. Men bristerna är för många.

Fru talman! Två tredjedelar av utsatta områden har under finanskrisen och lågkonjunkturen klarat sig sämre än riksgenomsnittet. Men situationen i dessa områden är fortfarande bättre än den var 2006. En tredjedel av dessa utsatta områden har klarat sig bättre än riksgenomsnittet, det vill säga mycket bättre än 2006. Vi bygger vidare på det. Statistiken talar sitt tydliga språk. Utrikes födda - och då talar vi om alla utrikes födda och inte bara dem som bor i utsatta områden, som både Luciano Astudillo och jag månar om att förbättra situationen för - har klarat sig bättre än inrikes födda. Det är ett faktum, och det måste vi glädjas åt. Jag är övertygad om att det är regeringens politik som lett till de resultaten. Det handlar om att sänka trösklarna in till arbetsmarknaden och ge möjligheter för de människor som har haft så svårt att ta sig ut på en arbetsmarknad med höga trösklar. Socialdemokraterna har varit mer måna om insider, de som redan har jobb, i stället för att värna om dem som är utanför och deras väg tillbaka till arbetsmarknaden. Att regeringen har gjort tvärtom har lett till att vi i dag har fler utrikes födda på arbetsmarknaden jämfört med 2006. Det är resultat att vara stolt över, men vi ska självklart inte vara nöjda. Som du säger är problemen med utanförskap inte lösta. Det djupa utanförskap som vi ärvde 2006 går tyvärr inte att lösa på bara en mandatperiod. Men vår avsikt är att fortsätta. Alla dessa människor måste få en chans att kunna komma ut på arbetsmarknaden, bli självförsörjda och bättre integrerade i vårt samhälle.

Fru talman! Jag vill bara önska hela högeralliansen lycka till. Ökade klyftor har inte gett fler jobb. I dag är 100 000 fler arbetslösa och 70 000 fler befinner sig i utanförskap jämfört med 2006, om man räknar så som Moderaterna själva gjorde i valrörelsen. Lycka till med att beskriva detta som en framgång! Jag tar gärna den debatten hela vägen fram till den 19 september. Låt oss ta en viktig brist på det här området. Det är kvinnors möjlighet till självförsörjning och eget arbete. Visst är det bra med en individuell introduktionsersättning. Det har vi tyckt i vår reservation, och det stöttar vi. Men hur vill Sabuni reglera och möjliggöra så att också anhöriginvandrare, oftast kvinnor, ska ha rätt till egen försörjning och rätt till språket? Hur vill hon konkret göra? Hur har vårdnadsbidraget, som Nyamko Sabuni varit med och genomfört, gett fler kvinnor möjligheten till självförsörjning och eget arbete?

Fru talman! Propositionen om etableringsplanen handlar om den målgrupp som berörs av dagens politik. Det är flyktingar, andra skyddsbehövande och deras anhöriga. Där är det inga problem med dem som kommer som anhöriga efteråt. Ända upp till 95 procent av dem kommer inom de två år som det handlar om, precis som Elisabeth Svantesson sade. De har rätt till introduktionsplaner och enligt den lag som nu kommer rätt till att få allt det som deras partner har rätt till när de kommer. Jag vet inte om Luciano Astudillo tänker på den andra målgruppen, om till exempel jag skulle gifta mig med en utlänning och den kommer hit. Det handlar kanske om kvinnor som behöver stöd och hjälp. Jag är absolut redo att hålla med om att också de personerna behöver stöd för sin väg in till arbetsmarknaden. Jag vet att många kommuner redan i dag gör väldigt mycket för dessa personer. Det är trots allt kommuninvånare som också har rätt till hjälp. Jag är redo att tänka också på den målgruppen. Men den hör inte till den målgrupp som vi talar om i denna proposition. Där ser jag inte att det finns några problem för kvinnliga partner som kommer efteråt. Men jag tittar gärna på den grupp kvinnor det handlar om som kommer som kärleksinvandrare. Det kan också vara viktigt.