Ny prövning av avvisnings- och utvisningsbeslut

Fru talman! För mindre än två månader sedan antog riksdagen det förslag om en ny instans- och processordning i asyl- och migrationsärenden som regeringen då presenterat. Det var en enig riksdag som beslöt att fastställa ramarna för en ordning som i allt väsentligt ansågs kunna garantera en rättssäker prövning i asylärenden. De ändringar som gjordes hade bred uppslutning från alla parter med intresse i frågan, från Migrationsverkets tjänstemän till advokater och människorättsaktivister. Ändå står vi här i kammaren igen och diskuterar på nytt en stor ändring i utlänningslagen. Det är märkligt, för att inte säga oroväckande. Denna lagändring sker nämligen inte i första hand för att rätta till något som är fel i utlänningslagen eller i den kommande instansordningen. Den är i stället resultatet av en ren utpressningsaktion från stödpartierna gentemot Socialdemokraterna. Om inte regeringen levererade denna lag hotade nämligen dessa partier med att stjälpa den budget som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gemensamt hade snickrat ihop. Det hotet kvarstår i dag oförändrat. Fram till det ögonblick då kammaren i dag strax efter kl. 16 röstar om detta lagförslag är Socialdemokraterna gisslan hos de andra två partierna i vänsterkartellen. Dock ska det sägas att detta inte förvandlar regeringen till något slags offer, utan tvärtom har man glatt och villigt arbetat fram det förslag som nu har lagts på kammarens bord. Företrädare för regeringspartiet, inte minst statsrådet Barbro Holmberg, har i flera intervjuer uttryckt ett gillande av det som nu sker. Socialdemokraterna retirerar. Men det sker med ett tillkämpat leende på läpparna. Fru talman! För oss moderater är det däremot inte problematiskt att säga nej till hela detta förslag. Det är tvärtom helt naturligt eftersom vi inte står för uppfattningen att rättssäkerheten för individen är någonting som man dagtingar med. Riksdagen bör aldrig fatta beslut som man inte kan överblicka konsekvenserna av. Och de tjänstemän som kommer att hantera denna lag är berättigade till att kunna arbeta med vettiga verktyg, något som inte levereras av majoriteten genom detta betänkande. Och jag ska alldeles strax visa varför. Detta förslag är dessutom inget annat än en förtäckt amnesti. Det har gjorts försök att sminka om det hela. Förvisso är det så. Men i praktiken är det en amnesti som riksdagen har att ta ställning till. Hur ligger det då till med de olika delarna av detta lagförslag? Först och främst uppfyller de inte ens de grundläggande kraven på beredning. De myndigheter som beretts tillfälle att yttra sig över lagförslaget har inte fått tillräckligt med rådrum för att på ett tillfredsställande sätt analysera och bedöma förslaget. Det vittnar de hårda orden från Lagrådet om. Vår uppfattning är därför att förslaget inte kan läggas till grund för lagstiftning. Konsekvenserna av lagen kan nämligen inte överblickas. Det saknas rimliga uppgifter om antalet flyktingar som kan komma att beröras av lagen. De sifferuppgifter som har presenterats är av ytterst preliminär karaktär och baseras dessutom på antaganden och prognoser, något som bara är ägnat att skapa oro och oreda, vilket vi också har sett många bevis för i den allmänna debatten. I verkligheten vet ingen hur många gömda flyktingar som kommer att träda fram eller få sina beslut prövade ex officio. Inte heller kan vi med noggrannhet säga hur många av dessa nya prövningar som kommer att leda till positiva beslut. De löften som har avgivits om att majoriteten av de gömda flyktingarna kommer att få lov att stanna är inte seriösa. Vem kan, eller ens bör, lova någonting sådant? Till följd av denna osäkerhet går det inte heller att överblicka de samlade kostnaderna för reformen. Det gäller både Migrationsverkets omedelbara kostnader för handläggning av de ärenden som kommer att inkomma till eller initieras av verket och de kostnader som kommer att belasta Integrationsverket och Sveriges kommuner. Dessa ska ju gemensamt genomföra ett rimligt mottagande av flyktingarna och en meningsfull introduktionsverksamhet i enlighet med de lagar som riksdagen tidigare har beslutat om. Integrationen av de berörda grupperna ska inte glömmas bort i sammanhanget, allra helst inte som Sverige i dagarna rönt en kraftfull kritik från OECD för att den nuvarande politiken skapar ett utanförskap och en segregation som är svår att bryta. Statens ansvar för de nytillkomna tar inte slut vid ett positivt beslut om uppehållstillstånd. Utöver svårigheterna med kostnadsaspekten är lagen förenad med betydande tillämpningssvårigheter. Den står inte i överensstämmelse med grundläggande rättsprinciper. Lagen innebär att man för vissa grupper av individer, av människor, introducerar särskilda och mer generösa regler, vilka sedan gäller endast tillfälligt eftersom förslaget förvisso inte omfattar alla. Ordagrant sägs att det gäller vissa barnfamiljer samt de vars avlägsnandebeslut av olika anledningar inte har kunnat verkställas. Lagrådet har med kraft påpekat att detta innebär att två parallella system kommer att gälla, vilket skulle innebära att lika fall kan komma att behandlas olika. Och utskottets betänkande visar inte på något sätt att denna tveksamhet har rättats till. Denna osäkerhet i lagtillämpningen leder till att vi moderater inte anser att kraven för rättssäkerhet är uppfyllda. En avgörande fråga för om man ska få ett positivt beslut vid en ny prövning blir nu enligt majoriteten i stället hur länge som man har vistats i Sverige. Detta är naturligtvis förenat med betydande bevissvårigheter. För det första kan det på goda grunder ifrågasättas vad begreppet långt tid egentligen innebär. Ett så oklart begrepp har vi över huvud taget aldrig tidigare haft i svensk utlänningslagstiftning. För det andra kan det naturligtvis vara väldigt svårt att korrekt fastställa vistelsetidens längd. Det är mycket oklart vilka beviskrav som kommer att ställas för ett positivt beslut. Är det ett hyreskontrakt från år 2000? Är det kvitton på matinköp på Ica under flera år? Är det bussbiljetten från den 10 september som låg här ute på Riksgatan och blåste omkring? Vilken typ av beviskrav är det som kommer att gälla? Hur bevisar man över huvud taget att man har varit gömd, om asylfrågan nu kopplas direkt till kravet på tiden som detta ägt rum? Eller har ni inte tänkt på den saken i vänsterkartellen? Risken är att dessa otydligheter leder till inkonsekventa bedömningar, vilket kan komma att underminera hela processens trovärdighet gentemot allmänheten. Det kan också antas att svårigheter kommer att uppstå avseende vilka som de facto har vistats i Sverige och vem som har kommit tillbaka efter att tidigare ha följt ett avvisningsbeslut och lämnat Sverige. Hur vet man att den familj som säger sig ha varit gömd inte reste till Tyskland dagen efter det att den fick avslag, eller till och med reste tillbaka till sitt hemland? Vem vet, och vem kan säga säkert? Men säkert är att detta innebär en orättvisa mot dem som faktiskt lytt myndigheterna och lämnat Sverige. Och det är en grym orättvisa. Majoriteten går dessutom så långt i sin iver att dölja bristerna att den till och med minskar kravet på att man kan visa upp identitetshandlingar. Tidigare slogs det tydligt fast i lagen att det var en förutsättning för permanent uppehållstillstånd att man kunde visa upp sådana handlingar, inte minst för att styrka att man inte är kriminell. Men i dag skriver majoriteten att det är av stor vikt. Och ni som lyssnar i dag kommer att få höra företrädare för de tre partierna säga att detta är en starkare skrivning än tidigare. Det är som att säga att det är av stor vikt att du har goda kunskaper i att köra bil för att få körkort i stället för att säga att det är en förutsättning. Ingen skulle acceptera detta. Men svenska folket förutsätts acceptera denna nedvärdering av kravet på att samarbeta för att styrka identiteten. För att nu råga denna absurda situation uppfinner också Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ett helt nytt begrepp i lagstiftningen, nämligen begreppet "humanitärt angeläget". Problemet är att detta är oprecist och riskerar att leda till ytterligare tillämpningssvårigheter utöver dem som redan har räknats upp här från talarstolen av mig. Begreppet kopplas nämligen inte till den enskilde sökanden, vilket tidigare varit fallet med begreppet "humanitära skäl". Det är alltså inte Mohammeds egna skäl för att få asyl som kommer att bedömas, utan handläggaren på Migrationsverket kommer att tvingas bedöma frågor som i princip kan vara allt eller inget eftersom Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte behagar leverera någon definition av vad "humanitärt angeläget" står för. Sakligt? Nej. Rättssäkert? Knappast. Avsaknaden av praxis omöjliggör i stället den objektiva bedömning som vi moderater så starkt tror på och som man borde sträva efter. I stället öppnar man upp för godtycke och för politiska bedömningar. Peter Eriksson, som ju sitter här i salen, kan ge kurser i hur man telefonerar runt för att påverka tjänstemän i deras ämbetsutövning. Det är tyvärr troligt att vi får se mer av den varan fram till den 31 mars nästa år. Fru talman! Värst av allt är ändå vetskapen om att hela denna uppvisning är tämligen meningslös. Den hade kunnat undvikas om regeringen i stället hade följt den enkla principen att låta dem som har arbete och som kan försörja sig själva få lov att stanna enligt de linjer som vi moderater har dragit upp vid inte mindre än tre tillfällen bara detta år. Vi instämmer i att det finns ett otal fall där människor sökt sig till Sverige, rotat sig här och skapat sig en meningsfull tillvaro med arbete eller utbildning men ändå tvingats lämna landet. Orsaken till detta är inte att myndigheterna har fattat fel beslut utan att besluten har fattats utifrån en i grunden felaktig syn på invandringen. Moderaternas ordning är att de människor som behöver vårt skydd ska få lov att stanna. De som har sökt sig till Sverige av andra skäl än skyddsbehov ska beredas möjlighet att få lov att komma hit genom ökad arbetskraftsinvandring. Den som har verkställighetshinder är inräknad i den gruppen. Lösningen på de orättvisor som vi har sett är inte att utvidga gruppen av offer som är beroende av statens välvilja utan att öppna våra gränser för fler genom att göra det möjligt att arbetskraftsinvandra. Detta har dock motverkats av regeringen och dess stödpartier, naturligtvis främst av protektionistiska skäl. För vårt vidkommande gäller att vi vidhåller kraven på en bredare och mer ändamålsenlig asyl- och migrationspolitik, som vi tidigare har presenterat i vår motion med anledning av regeringens förslag till ny processordning i utlännings- och medborgarskapsärenden. I dag yrkar vi avslag på ytterligare ett felaktigt förslag från regeringen, vars velighet och oförmåga att styra svensk asyl- och flyktingpolitik blir mer och mer uppenbar för varje debatt här i kammaren.

Fru talman! Riksdagen kommer i dag att fatta ett mycket viktigt beslut. Tusentals människor som under lång tid har levt under omänskliga omständigheter kommer att få en möjlighet att lämna det tillstånd av ovisshet och desperation som de har levt i. För många kommer det att innebära att ett liv som gömd och icke-existerande kan bytas mot ett liv som lagligt erkänd invånare i vårt land, med alla de grundläggande rättigheter och skyldigheter som gäller för alla oss som bor i Sverige. Allt detta gläder oss, Sveriges liberaler. Vi välkomnar Socialdemokraternas ändrade inställning i frågan. Socialdemokraterna vände under lång tid ryggen mot mycket utsatta människor och blundade för den humanitära katastrof som dessa människors öde innebar. Nu har Socialdemokraterna kommit till insikt eller, rättare sagt, tvingats komma till insikt om att vi inte kan ha ett Sverige med en växande klass av rättighetslösa parias. Men detta uppvaknande i elfte timmen har fått sina följder. Det majoritetsförslag som nu föreligger är behäftat med mycket allvarliga brister vad gäller både beredning och innehåll. Lagrådets förödande kritik av detta hastverk visar på förslagets fundamentala brister som nu, med minimala modifikationer, kommer att drivas igenom. Utskottsmajoritetens förslag är förenat med så fundamentala brister att vi inte anser oss kunna yrka bifall till det. Det är oerhört viktigt att de lagar som riksdagen stiftar i flykting- och utlänningsrelaterade frågor är klanderfria ur såväl formell som materiell synvinkel. Många människors öde kommer att vara direkt avhängigt av dessa beslut, och de myndigheter som ska tillämpa lagarna i dessa delikata och komplexa sammanhang har rätt att kräva lagar och bestämmelser som ger dem alla de verktyg som rättssäkerheten och andra centrala juridiska principer kräver. Så är definitivt inte fallet med utskottsmajoritetens förslag som präglas av otydlighet och luddighet. Nya principer introduceras, exempelvis detta med "humanitärt angeläget" vars innebörd är minst lika dunkel som begreppet "humanitära skäl", ett begrepp som vi alla i riksdagsdebatten den 14 september var rörande eniga om skulle försvinna från vår lagstiftning. Fru talman! Även om Folkpartiet också anser det vara angeläget att så fort som möjligt lösa dessa utsatta människors problem är det vår fasta övertygelse att skyndsamheten aldrig får gå ut över rättssäkerheten. Vi måste kunna hitta lösningar som innebär att grundläggande principer inte offras gällande beredningen av och innehållet i så viktiga lagar. Vi är också mycket missnöjda med hur frågan om fastställandet av identitet hanteras i majoritetsförslaget. Folkpartiets linje har konsekvent varit att en förutsättning för att få permanent uppehållstillstånd ska vara att identiteten är fastställd. Det räcker inte att, som det nu står i utskottsmajoritetens förslag, lägga stor vikt vid denna så fundamentala aspekt. Om identiteten inte har kunnat fastställas faller den övriga prövningen då vi inte vet vem vi har att göra med. Jag är helt säker på att Folkpartiet har en överväldigande majoritet av svenska folket bakom sig när man ställer det tydliga kravet på att fastställd identitet är en given utgångspunkt för fortsatt prövning om uppehållstillstånd. På samma sätt tycker vi att majoritetsförslagets vaga formuleringar om brottslighet är oacceptabla. Där står det att brottslighetsaspekten särskilt ska beaktas vid tillståndsgivning. Vi menar att detta inte räcker. Vi anser att huvudregeln ska vara att personer som skäligen misstänks eller som har blivit dömda för brott som kan ge mer än sex månaders fängelse inte har rätt till ny prövning om uppehållstillstånd. Vi är också helt övertygade om att vi även här har en överväldigande majoritet av befolkningen bakom oss. Vi tror att medborgarnas acceptans för en human flyktingpolitik förutsätter en helt annan tydlighet i dessa frågor än den som detta i all hast hopsnickrade förslag erbjuder. För att kunna råda bot på dessa och andra brister sade vi för några veckor sedan att den motion som majoritetsförslaget grundas på skulle dras tillbaka. Vi ville att regeringen skulle ta sitt ansvar och, efter en acceptabel beredning, lägga fram en proposition i frågan. Under tiden skulle en generell inhibition eller verkställighetsförbud råda vad gäller avvisningsbeslut i asylärenden. På det sättet ville vi skydda människor som är mycket utsatta utan att ge avkall på de krav som måste ställas på den lagstiftning som riksdagen godkänner. I det sammanhanget var vi också beredda att omedelbart inleda samtal med regeringen och andra riksdagspartier i syfte att uppnå ett brett samförstånd kring en human och rättssäker lösning på tusentals människors tragiska situation. Vi fick tyvärr inga svar på vårt förslag. Majoriteten valde i stället att köra över Lagrådets och många andras kritik och driva igenom ett ytterst bristfälligt förslag som vi fruktar kommer att allvarligt skada asylprocessens trovärdighet och legitimitet. Fru talman! Dessa är de motiv som har lett till att Folkpartiet har reserverat sig mot utskottsmajoritetens förslag. Därför yrkar jag nu bifall till reservation nr 2. Den reservationen grundar sig på Folkpartiets flyktingpolitiska motion, där en helhetslösning baserad på följande fyra punkter erbjöds: 1. Personer med lagakraftvunna avvisningsbeslut, som utan egen förskyllan inte kunnat avvisas på grund av verkställighetshinder under två år eller mer, beviljas permanent uppehållstillstånd. 2. Barn som befinner sig i ett livshotande tillstånd, eller där allvarliga men för barnets fortsatta liv kan befaras och dess familj, beviljas permanent uppehållstillstånd efter medicinsk prövning och bedömning av en oberoende läkarkommission. 3. Barnfamiljer som fortfarande vistas i Sverige, oavsett var de befinner sig i asylprocessen den 31 mars 2006, beviljas ny prövning enligt den nya utlänningslagen som då träder i kraft. 4. För att permanent uppehållstillstånd ska beviljas ska personers identitet vara styrkt eller ha gjorts sannolik. Personen ska även genomgå vandelsprövning. Rätt till ny prövning eller uppehållstillstånd ska, som huvudregel, inte ges personer som skäligen misstänks eller har blivit dömda för brott som kan ge mer än sex månaders fängelse. Våra förslag är enkla och tydliga, ingen principiell förvirring skapas och aspekter som fastställandet av identitet samt skyddet mot att brottslingar skulle kunna få uppehållstillstånd behandlas på ett tillfredsställande sätt. Nu kommer våra förslag att röstas ned och endast tjäna som en påminnelse om att det fanns ett bättre alternativ till majoritetsförslagets så undermåliga hastverk. Fru talman! Låt mig nu vända blicken mot framtiden, mot följderna av det beslut som i dag kommer att fattas. Den fråga som allmänheten ställer sig är: Vad kommer att hända med dem som nu får laglig rätt att leva i Sverige? Kommer de att hamna i arbetslöshet och utanförskap? Kommer det att göra att deras redan i dag mycket svåra situation i utsatta förorter blir ännu mer utsatt? Kommer den redan i dag så bekymmersamma segregationen att bli ännu djupare och mer bekymmersam? Och vi måste nu, i denna kammare, våga ställa den fråga som vi alla har ställt oss under de senaste två veckorna: Hur ska vi hindra att utanförskapet spårar ur och att det blir som i Frankrike? Det är dessa frågor som vi nu måste ha modet att ställa, och vi måste ha ett övertygande svar. Det har svenska folket rätt att kräva. Vi måste dock tyvärr konstatera att det just är dessa frågor som har nonchalerats och misskötts i åratal. Integrationsmisslyckandet är uppenbart. Landet glider isär, och regeringen visar en total brist på idéer och förslag om hur utanförskapets dystra spiral ska hejdas. Nyligen avslutades Socialdemokraternas nästan veckolånga kongress, och vi kan, tyvärr, slå fast att regeringen fortfarande är folket svaret skyldig om hur integrationsmisslyckandet ska ställas till rätta. Det var helt enkelt pinsamt att se hur lite tid de i Malmö församlade socialdemokraterna hade för en så viktig fråga. Folkpartiet har sedan valet 2002 gjort integrationsfrågan till ett centralt politikområde. För tre år sedan, i augusti 2002, lanserade vi det integrationsprogram som i grunden förändrade valrörelsen. Programmet var en krigsförklaring mot utanförskapet och grundade sig på en konsekvent arbetslinje. Folkpartiets traditionella generositet mot flyktingar och öppenhet mot invandrare kombinerades på det viset med tydliga krav på oss alla att bidra till en gemensam integrationskamp. Drygt tre år har gått sedan dess, och vi önskar att vi kunde blicka ut över ett Sverige som håller på att vända trenden och ge alla dess invånare en värdig plats i gemenskapen. Men det kan vi inte. Vi ser i stället ett land som sargas alltmer, som delas allt djupare mellan dem som bidrar med sitt arbete och dem som tvingas leva på andras arbete, mellan dem som deltar i samhällslivet och dem som står utanför och i desperation vänder ryggen mot samhället. Socialdemokratins långa regeringsinnehav har varit förödande för de mest utsatta i vårt land. Partiet fick förvalta den längsta högkonjunkturen i modern historia och misskötte uppgiften kapitalt. I slutet av högkonjunkturen fanns det fler människor i utanförskap än någonsin tidigare vid en liknande period. Efter omsvängningen i konjunkturen 2001-2002 har denna process accelererat. I vår senaste kartläggning av utanförskapets utbredning i Sverige kunde vi konstatera att det fanns 154 bostadsområden i en mycket utsatt situation. I dessa områden pyr en social desperation som när som helst kan slå till på det mest förtvivlade och destruktiva sätt. Det är bakgrunden till att Folkpartiet i dag kommer att väcka en motion med anledning av händelse av särskild vikt, som innehåller ett krisprogram för att bekämpa utanförskapet och hindra att de personer som nu får rätt att stanna i vårt land slussas rakt in i ett liv som präglas av utsatthet och utanförskap. Det handlar om ett kraftfullt åtgärdspaket i syfte att förebygga upplopp som dem vi nu ser äga rum i Frankrike. Där lyfter vi fram arbetets, skolans och trygghetens betydelse för integrationen. Vi föreslår också åtgärder som på ett bestämt sätt angriper diskrimineringen, men vi kräver samtidigt respekt för det demokratiska och jämställda samhällets värdegrund och förutsätter en vilja att vara med i samhällslivet. Det är Folkpartiets förslag för att vinna kampen för integrationen. Det är vårt svar på de frågor som medborgarna har rätt att ställa om hur det kommer att gå för vårt land nu när mångfalden ökar och vi ger alltfler personer rätt att stanna hos oss. Vad har regeringen att säga om detta? Vilket svar har statsministern, migrationsministern och integrationsministern att ge dem som med all rätt undrar om vår framtid? Det är dags för regeringen att ta sitt ansvar för Sveriges framtid och presentera ett program för att bryta utanförskapet. Det kravet ställer vi, och det ställer också alla svenskar, gamla eller nya, som vill leva i ett land där vi växer tillsammans, där det finns plats för oss alla, där vi aldrig får uppleva den typ av skrämmande scener som Frankrike har upplevt under de senaste två veckorna.

Fru talman! Den tillfälliga lagstiftning som vi debatterar och ska besluta om i dag vidgar möjligheterna att bevilja uppehållstillstånd. Det handlar främst om människor som vistats i Sverige under lång tid och som har avvisningsbeslut som inte har kunnat verkställas. Den här tillfälliga ordningen riktar sig inte minst till ett stort antal barnfamiljer i vårt land. Det är familjer som under lång tid har tvingats leva under förhållanden som inget barn borde tillåtas att leva under en enda dag. Detta har skett och sker i dag i Sverige. Det är bra att de här familjerna nu får möjlighet till ny prövning och att bedömningsgrunderna ger utrymme att fatta beslut om uppehållstillstånd. Vi kristdemokrater välkomnar naturligtvis den öppningen. Vi gör det för människornas skull. Vi ville redan för två månader sedan fatta ett beslut som var mer omfattande och mer långtgående. Då var det en motion från fem partier om det som vi kallade ett nollställningsbeslut. Det förslaget vann inte kammarens majoritet den 14 september. Det finns anledning att beklaga det när vi ser vad som hänt sedan dess. Om riksdagen redan i september hade bifallit fempartimotionen om nollställning hade vi besparats de sorgliga och ovärdiga turer som har föregått det ärende som vi nu behandlar. I princip alla de invändningar som kunde resas mot vårt nollställningsförslag kan också resas mot innehållet i den tillfälliga lagstiftning som nu föreslås. Skillnaden består i att det den här gången har gällt att till varje pris knyta ihop en budgetöverenskommelse mellan samarbetspartierna. Ställd inför främst Miljöpartiets orubbliga ultimatum blev det som dittills hade varit omöjligt plötsligt möjligt för en pressad regering i den sena nattimmen. Det är, fru talman, både sorgligt och ovärdigt att man hanterar frustrerade och utsatta människors behov av trygghet som en bricka i ett maktspel. Ytterst är det den socialdemokratiska regeringen som måste bära ansvaret för den hanteringen. Den här situationen borde ha gått att förutse och förebygga. Det har nämligen gått en våg av indignation över vårt land när det gäller bristerna i den förda asylpolitiken. Det starkaste uttrycket för detta var det så kallade påskuppropet. Den manifestationen valde regeringen att negligera. Det ansvariga statsrådet Barbro Holmberg försökte till och med avfärda påskuppropets krav genom att kalla dessa för ett stöd för regeringens politik. Det är den typen av okänslighet som bäddar för situationer som den som vi i dag befinner oss i. Fru talman! Det finns politikområden där vi i den här kammaren borde sträva efter konsensus. Asyl- och flyktingpolitiken är definitivt ett sådant område. Det här är frågor som handlar om utsatta människors väl och ve. Ytterst kan det bokstavligen handla om liv och död. Det är också ett politikområde som väcker starka känslor i hela samhället. Vi har hittills besparats ett främlingsfientligt parti i den här kammaren. Låt oss se till att det förblir på det sättet. Det kan bland annat ske genom att vi som demokratiska partier samlar oss kring en human, rättssäker och förutsägbar asylpolitik. Vem kan med bästa vilja i världen beteckna dagens förslag i trepartimotionen som förutsägbart med tanke på vad som uttalades från regeringspartiets företrädare i debatten så sent som för två månader sedan från denna talarstol? Fru talman! När nu detta är sagt om turerna kring dagens förslag vill jag säga att vi kristdemokrater självfallet välkomnar varje steg i rätt riktning för de människor som det gäller. Vi har i reservation nr 3 föreslagit en mera långgående reform, nämligen en nollställning. Det finns väl skäl att befara att det förslaget tyvärr inte kommer att vinna kammarens bifall, inte i dag heller. Då är den tillfälliga ordning som nu föreslås sådan att den trots allt innebär en lättnad och förbättring för många barnfamiljer. Det är också angeläget med ett snabbt beslut och ett ikraftträdande så snart som möjligt, inte minst för att skingra den plågsamma och närmast förödande osäkerhet som har uppstått efter de dubbla budskap som man fick när parterna kom ut från de nattliga budgetutpressningstillfällena. Fru talman! Nollställnings- eller amnestiförslaget i reservation nr 3 är väl underbyggt. Också här handlar det i hög grad om människor som vistas i Sverige under lång tid. Det rör sig om personer som har fått avslag på sin asylansökan, men där man både enligt svensk lag och internationella konventioner har rimliga skäl att få skydd i Sverige. Även här handlar det om personer där avvisningsbeslutet inte går att verkställa. Många av dessa människor lever gömda i Sverige och har stannat kvar här därför att de på goda grunder fruktar en inhuman behandling, trakasserier och förnedring i det hemland som man har flytt ifrån. Mot den här bakgrunden menar vi kristdemokrater att riksdagen borde besluta om en nollställning med ikraftträdande den 15 november. Vi föreslår det naturligtvis främst för människornas skull. Men vi menar också att den nya instans- och processordning som börjar verka den 31 mars nästa år på det sättet ges bättre förutsättningar och rimligare arbetsförhållanden. Personer som omfattas av vårt nollställningsförslag är sådana som har ansökt om asyl senast ett år innan den nya instansordningen träder i kraft, det vill säga man ska ha ansökt senast den 31 mars i år. Man ska också ha vistats i Sverige en månad innan reformen börjar gälla. Identiteten ska vara styrkt eller göras sannolik. Personer som har gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser eller andra grova brott ska inte omfattas. Vi säger också att en helhetsbedömning alltid ska ligga till grund för prövningen. Fru talman! Det har rests många invändningar mot nollställningsförslaget. En del av dessa invändningar kan utan vidare gälla som kritik också mot det förslag som vi debatterar i dag. Skillnaden är faktiskt inte så stor när det gäller de grundläggande principerna. Beslut av det här slaget är aldrig lätta att fatta. Även jag som står bakom ett nollställningsförslag tar de kritiska invändningarna på allvar. Utgångspunkten måste dock vara den situation som vi lever med i vårt land och en vilja till förändring. Det handlar ju inte om att bjuda in ett okänt antal människor till Sverige. Det handlar om människor som redan bor här, dessutom under förfärliga förhållanden som är rättsosäkra och ovärdiga ett välfärds- och rättssamhälle. Ingen borde tillåtas att leva så i ett humant och rättssäkert land. Som jag ser det finns det tre vägar att välja mellan. En väg är att acceptera situationen som den är, att acceptera ett permanent utanförskap under jorden för en stor grupp människor i vårt land. Vi kristdemokrater vill inte ha ett sådant samhälle. En annan väg är att genomföra en massiv deportation av människor, familjer och barn. Vi kristdemokrater accepterar naturligtvis inte en sådan åtgärd. Ingen har heller föreslagit det, som väl är. Då återstår enligt vår uppfattning endast en möjlighet, och det är att dra ett streck i någon form. Om man inte accepterar att ha det som det är, om man inte accepterar att deportera människor från vårt land måste man hantera situationen som den är, och då föreslår vi att man drar ett streck i någon form, och den form som vi har förslagit är då det nollställningsbeslut som riksdagen borde fatta. Då gör vi en omstart i och med en ny instans- och processordning. Fru talman! Det är möjligt att det går att peka på inslag av orättvisa i ett nollställningsförslag, men i så fall en positiv sådan, om nu orättvisor kan vara positiva. Det är dock så att ingen missgynnas genom vårt förslag - kalla det positiv särbehandling i så fall. Den som möjligen faller utanför tidsförordningens ramar kan ju alltid få sina skäl prövade enligt den vanliga ordningen. Fru talman! Vi kristdemokrater förordar alltså en mera omfattande lösning på den svåra situation som vi har i vårt land där många människor befinner sig utanför samhällets gemenskap. När det för närvarande inte finns majoritet för vårt förslag välkomnar vi trepartimotionens förslag som ändå är det näst bästa i rådande läge och ett steg i rätt riktning. Jag yrkar naturligtvis bifall till vår reservation nr 3, men jag befarar att den kommer att falla i de förberedande voteringarna. I slutvoteringen kommer vi kristdemokrater därmed i vanlig ordning att avstå från att rösta.

Fru talman! Natten mellan den 9 och 10 november 1938 angreps synagogor, judiska bostäder och butiker över hela Tyskland. 100 judiska män och kvinnor dödades, långt fler skadades och 20 000 personer fördes bort till koncentrationsläger. Det var den så kallade kristallnatten vars minne i dag högtidlighålls. Kristallnatten fick sitt namn efter regnet av krossat glas och den står som symbol för upptakten till förintelsen av det judiska folket i Europa, kulmen på den europeiska rasismens och antisemitismens blodiga århundrade. Låt det aldrig hända igen, var budskapet som uttalades den gången. Varje jämförelse riskerar förstås att hamna i relativisering. Man bortser från den ideologiska och systematiska, närmast industriella, maskin som Hitler-Tyskland använde för att omintetgöra oliktänkande och de som på annat sätt vara misshagliga. Samtidigt är det värt att minnas. Också i dag förföljs människor. Också i dag tvingas människor på flykt från sina hemländer. Också i dag tvingas människor bort från sina nära, bort från sina hem och den vardag som de har levt i under lång tid för att söka skydd undan förföljelse i ett annat land. Vi ser i dag en värld som är orättvis, som underordnar hundratals miljoner människor under ett system som lever på rovdrift av fattiga människor för att de rikaste ska kunna fortsätta sitt liv i överflöd. I en annan världsordning hade färre människor behövt fly. Vi ser ett Europa i dag som präglas av en hårdnande flyktingpolitik. Vi ser hur mursten fogas till mursten i "Fästning Europa", ett bygge som just nu syftar till att hålla människor borta. Den tidigare Berlinmuren, som många av oss var glada att den föll, har ersatts av murar runt det rika Europa. Murarna finns i Nordafrika och utanför dem står människor förtvivlade över att inte få chansen att komma in i värmen och åtnjuta skydd undan den förföljelse som de upplever. Vi ser också hur Sverige i dag är ett land som i stora stycken under lång tid har följt den europeiska trenden. För att ta ett aktuellt exempel ur den flod av exempel som man skulle kunna välja på ur den flyktingpolitik som förs, fälldes Sverige i går för första gången av Europadomstolen för mänskliga rättigheter för ett beslut om att avvisa en asylsökande. Det gällde en syrisk man som i sin frånvaro hade dömts till döden av en syrisk domstol. En enhällig europadomstol fällde Sverige för beslutet att avvisa mannen trots att han i Syrien skulle riskera att avrättas efter att ha nekats en rättvis rättegång. Domstolen använder uttryck som att man är chockade och man uttrycker sin förvåning. Det här är ett exempel bland många på hur den svenska flyktingpolitiken får underkänt. Men samtidigt syns någonting annat. Samtidigt organiserar sig människor för sina mänskliga rättigheter. Vi har sett en dragkamp de senaste åren, och inte minst de senaste månaderna, mellan å ena sidan restriktivitet och å andra sidan humanitet, mellan misstro och tilltro, mellan slutenhet och inskränkthet och öppenhet och tolerans. På den ena sidan har alltför ofta återfunnits riksdagens två största partier för högre murar, för Schengenavtal, nej i våras för apatiska barns rätt att få stanna, nej för bara några veckor sedan till en generell flyktingamnesti och till synes utan kritik mot den hårdnande praxis som har inneburit att från att hälften för fem år sedan fick rätt att stanna i Sverige till att det i dag är under 10 %. På den andra sidan återfinns flera partier och en växande rörelse som har drivit fram och igenom nedläggningen av Utlänningsnämnden och ersättandet av denna med domstolar från den 31 mars nästa år. Trots allt tvingades ett riktlinjebeslut fram från regeringen om de apatiska barnen som inte fullt ut ännu är verksamt, men som ändå har gett en del barn möjligheten att få stanna. Och budgetförhandlingarna som här har kritiserats - och jag tar gärna den debatten - innebar ändå pengar till sjukvård och psykiatri för asylsökande och pengar till gömda barns skolgång. Den här dragkampen visar politikens begränsningar när majoriteterna är fasta. Men de visar också politikens möjligheter, för när människor sluter sig samman utanför den här salen påverkas politiken. Det är en gammal insikt att lite är möjligt med bara parlamentariska medel. Mycket mer är möjligt om man också har stöd av människor utanför de parlamentariska församlingarna. Vi har agerat, vi har demonstrerat, vi har skrivit namnlistor, vi har uppvaktat andra politiker, vi har e-postat, vi har sett till, som en växande rörelse, att ingen i denna kammare har kunnat undgå att många människor kräver en generell flyktingamnesti. Skälet till detta är klart: Så orättvist har människor behandlats under lång tid att en upprättelse är nödvändig. När vi vid förra tillfället hade debatten om den generella flyktingamnestin var jag besviken på resultatet, på beslutet. Men jag gladdes åt den debatt som hade varit, därför att det stod då klart att de av oss som företrädde en generell amnesti hade vunnit debatten. För var och en står det fritt att gå tillbaka och läsa protokollet. Gör en enkel analys av argument som bryts mot varandra, och resultatet är mycket klart. Regeringen hade vid det tillfället, och Moderaterna än mer, uppenbara problem att bemöta de klara och tydliga argumenten för en generell flyktingamnesti. Det har också inneburit att vi i dag har en lagstiftning att ta ställning till. Låt mig börja med att säga att det inte rör sig om en generell flyktingamnesti. Man ska inte låtsas att saker är bättre än vad de är. Det finns begränsningar. Och även med denna nya lag kommer människor som hade omfattats av en amnesti att få avslag. Skulden för det får förstås läggas på dem som avvisar, om så nu sker, en generell flyktingamnesti här i dag, det vill säga, såvitt jag förstår, numera tre partier: Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet. Låt mig återkomma till det. Men möjligheten finns fortfarande att undvika en del av de problematiska gränsdragningar som den här lagen kritiseras för genom att i stället bifalla motioner om en generell amnesti. Jag yrkar därför bifall till reservation nr 4. Den lag som vi nu har att ta ställning till handlar om att de som har lagakraftvunna avvisningsbeslut får rätt till en ny prövning. Bland dessa får de som inte kan avvisas med tvång och barnfamiljer en vidgad möjlighet att få uppehållstillstånd. Det är välkommet. Vi förväntar oss nu att myndigheterna mycket skyndsamt informerar alla människor som berörs om hur det ska gå till rent praktiskt och att alla människor som handlägger dessa ärenden gör det med den nya lagen och de nya begreppen i åtanke och inte utifrån den praxis som tidigare har varit gällande. Fru talman! Tobias Billström är lite sur i dag. Skälet är egentligen inte att han våndas över människor som har blivit orättvist behandlade. Skälet är att Tobias Billström och hans parti är ensamma. De är vana att ha majoritet, att ha stöd från Socialdemokraterna eller att ge stöd till regeringens politik. Men nu har det visat sig att det inte är möjligt, för Tobias Billström säger att det är helt naturligt att säga nej till den här lagen som kommer att innebära att tusentals människor får rätten att stanna. Och så kan man förstås resonera, att konsekvenserna av lagen inte kan överblickas. Nej, det är riktigt, vi vet inte om det blir 10 000, 12 000, 15 000 eller 20 000 människor som får stanna. Men hur kan detta vara ett skäl att säga nej till att fler människor som har misshandlats av ett system som vi är överens om, trodde jag, ska avskaffas nu får chansen att stanna? Förklaringen kanske ligger i det som ändå sägs. Myndigheterna har inte, säger Tobias Billström, fattat fel beslut. Men varför då ersätta dem med domstolar? Varför då lägga ned Utlänningsnämnden? Mauricio Rojas är också lite sur. Han är nämligen förbisprungen. Han vill ju vara den som talar vackrast om de gömda, de som lever bakom folkhemmets krackelerande väggar, som gömmer sig i skrymslen dit ljuset sällan når. Men han befinner sig just nu i en position där han säger nej och inte kan stödja det förslag som föreläggs riksdagen. Det är klart att det inte är en intressant debattposition om man är van att säga något annat. Vad blir resultatet för Mauricio Rojas? Ja, han anklagar förslaget för luddighet. Men det förslag man själva lägger är minst lika luddigt på minst lika många punkter. Han använder sedan sin tid i denna talarstol till att koppla den lagstiftning som vi i dag har att ta ställning till, som kommer att ge fler människor möjligheten att stanna, till situationen i Frankrike och de upplopp som där äger rum i förorterna. Den kopplingen är bland det mest allvarliga som har uttalats i denna kammare. Sven Brus sade att han är glad att vi inte har något främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag. Jag är inte längre lika säker på det. Fru talman! I radio i morse hörde jag en ung gömd flykting som hade fått beskedet att han inte skulle få stanna säga: Det betyder slut på livet - som om man dog, som om man inte fanns. I dag öppnar vi ett fönster och ger möjligheten för fler människor att få leva och få finnas. Det är mycket välkommet.

Fru talman! Kalle Larsson, det är inte jag som gör kopplingen. Den gör alla som kan tänka lite längre än vad ideologin tillåter. Det är klart att vi i Sverige har en situation med fattigdom, utanförskap och förtvivlan som på många sätt liknar den som har lett till händelserna i Frankrike. Enligt officiella siffror är 70 % av de flyktingar som har levt i Sverige i mindre än fem år utan jobb. I städer som Malmö och Landskrona är det över 80 % som inte har jobb. Den situationen är oacceptabel. Den är ohållbar. När ni säger ja till att fler människor ska stanna - och det är mycket bra - måste ni också säga hur de ska leva ett värdigt liv och hur Sverige ska besparas de tragiska konflikter som utanförskapet kan ge anledning till.

Fru talman! Den här debatten tar jag gärna. Mauricio Rojas försöker sig nu på ett litet retoriskt konststycke. En debatt som handlar om en ny lag om rätt till prövning för gömda och för dem som inte kan sändas tillbaka vill Mauricio Rojas göra till en debatt om integrationspolitik. Sådana debatter kan vi ta. Jag har vid ett stort antal tillfällen utmanat dig på debatter i just det ärendet, och du har varje gång avvisat att ta sådana debatter. Du har chansen i dag igen. Välj ort, välj datum, välj tid och plats så ses vi för den debatten! Det finns ju en politik som kan åstadkomma det som Mauricio Rojas påstår sig vara ute efter utan att göra det som han gör, nämligen att stigmatisera, att göra människor som kommer hit till problemet. Det handlar om kamp mot strukturell diskriminering. Det handlar om att kräva av arbetsgivare att de tar sitt ansvar för anställningar. Det handlar om rätten till arbete, rätten till utbildning och rätten till bostad under värdiga förhållanden för alla människor. Det handlar om att bryta diskrimineringen, och en sådan politik vet du att vårt parti har. Det vi inte väljer är att göra människorna i sig till problemet. Jag noterade för övrigt i Mauricio Rojas anförande att han var positivt inställd till att Folkpartiet under förra valrörelsen lade fram ett krav som i grunden förändrade valrörelsen. Ja, det är riktigt: Det förändrade i grunden valrörelsen när man spelade ut främlingsfientliga kort som att krav på medborgarskap ska åtföljas av krav på kunskaper i svenska. Vi vet vad ni gjorde, och vi förlåter er icke, för ni vet precis vad det är ni gör.

Fru talman! Det är klart att båda frågorna, flyktingpolitik, rätten att stanna i Sverige, och integrationspolitik hänger ihop. Det förstår alla. Ni har styrt landet, eller varit en del av en majoritet, under ganska lång tid. Det resultat som ni kan uppvisa vad gäller utanförskap är helt enkelt inte bra. Det borde ni själva tillstå. Sedan kan du säga vad du vill om din politik och sådant. Men verkligheten har inte förändrats på ett bra sätt genom den politik som du säger att ni för. Till sist har vi det främlingsfientliga. Du säger hela tiden att det här finns främlingsfientliga partier och sådana saker. Det främlingsfientliga ligger i att hålla människor i utanförskap. Det främlingsfientliga är att inte ge främlingar som får rätt att bo här ett värdigt liv. Det är ni som har skapat den situation som stigmatiserar, som ställer människor mot människor, som skapar misstroende. Ni bär ansvaret för den utveckling som vi ser i Sverige. Det är ni som ska ta ansvar för det främlingsfientliga. Det ligger, som du säger, i strukturerna som ni har skapat, som ni har förvaltat, som ni ansvarar för. Förändra dem. Sedan får vi prata om främlingsfientlighet.

Fru talman! Det jag har sagt är att jag inte längre är lika säker på att denna riksdag inte har ett främlingsfientligt parti. Jag kommer noga att följa Folkpartiets utveckling - inte för att det är särskilt intressant i sig utan för att det är ett exempel på att det är så här det brukar börja. Det är så här det ser ut när drevet börjar gå mot människor. Det handlar inte bara om detta område. Jag är inte den som skiljer område från område. Vi vet att politiken på en mängd olika områden för Folkpartiets del har handlat om jakt på människor i stället för att jaga lösningar på de problem som systemet har inneburit. Jag tror att man ska vara medveten om att det här just nu av Mauricio Rojas görs till huvudsak när debatten - trots allt - rör någonting helt annat. Här ligger förslag på riksdagens bord om att tusentals människor kommer att få möjlighet att stanna. Huvuddelen av sitt anförande använder så Folkpartiets representant till att prata om problemen i förorterna. Det kan inte uppfattas på något annat sätt än som att det viktigaste för Folkpartiet just nu är att stigmatisera enskilda personer, att ge dem skulden och göra dem till bärare av problemen. Jag tror att man ändå inte att man ska låta sig luras till att bara ta den debatten. Jag tror att man samtidigt ska välkomna att det nu skapas en majoritet i denna kammare som går stick i stäv med den utveckling som vi har sett i andra delar av Europa. Där kommer lagar om restriktivitet och inskränkningar. Men det vi i dag åstadkommer, det vi i dag röstar igenom, är motsatsen. Det är möjligheten för fler människor att få ett värdigt liv i det här landet. Det krävs också en politik på en mängd andra områden, och jag återkommer gärna med debattutmaningen till Mauricio Rojas i vilken fråga som helst på en plats som du själv väljer.

Fru talman! För snart två månader sedan hade vi en debatt här i kammaren om en ny process- och instansordning. Det gällde då utlännings- och medborgarskapsärenden. I den debatten började jag med att säga "att det är med mycket blandade känslor jag deltar i den här debatten". Känslorna inför den här debatten är svårare att beskriva. Jag känner en stor oro och osäkerhet om vad detta betänkande får för konsekvenser eftersom många av förslagen är otydligt formulerade och alltså kan få olika tolkningar i behandlingen senare. Jag har också en stark medkänsla med alla de personer i vårt land som nu hoppas på en snabb förändring men som kanske inte kommer att få det positiva besked de så länge väntat på och längtat efter. Det betyder att jag inte litar på att förslagen i verkligheten kommer att innebära det vi verkligen hoppas på. Erfarenheter av tidigare uppgörelser med Socialdemokraterna gör att jag inte känner mig trygg med det här förslaget. När de inte själva vill genomföra någonting eller tror på det brukar det inte bli så som vi hoppats och tänkt oss. Dessutom vet vi att många av de här personerna också kan hänföras till Dublinkonventionen eftersom de har funnits i andra länder än bara Sverige. Det var med nyfikenhet som vi följde budgetförhandlingarna mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Vi var nyfikna på vad som skulle finnas med i propositionen när den kom. När den kom var detta det första man tittade efter, men man hittade inte alls några förslag om detta. Det kom i stället en motion under den allmänna motionstiden från just Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Jag blev först ganska förvånad när det kom på det sättet, förvånad över hanteringen att man formulerade det här i en motion i en så viktig fråga. När jag sedan läste motionen gjorde jag det först en gång och tänkte: Jag måste vara trött, för jag fattar dåligt vad det står. Jag läste den flera gånger. Sedan, när materialet kom från olika instanser som också hade läst igenom motionen, såg jag deras reaktioner och svidande kritik. Då förstod jag att det inte bara var jag som kände osäkerhet inför vad denna motion egentligen skulle leda till. Barbro Holmberg nämnde i debatten att det var ett luddigt begrepp, det här med "humanitära skäl". Det var under den förra debatten. Det skulle nu tas bort. Nu får vi säga att man i stället inför ett annat luddigt begrepp, "humanitärt angeläget". Och vem kan med säkerhet säga vad just det förslaget kommer att innebära? Fru talman! Med färska minnen från behandlingen av vår fempartimotion som vi skrev tillsammans med de andra partierna här i riksdagen, förutom Socialdemokraterna och Moderaterna, där vi föreslog ett nollställningsbeslut inför den nya process- och instansordningen, kan jag känna än mer tveksamhet om vad som kommer att hända nu. Den motionen fick massiv kritik från de partier som inte var med på den. Det var kritik mot i princip hela innehållet och hur fel det var med amnesti. Egentligen kommer det förslaget nu. Jag får väl också säga att jag ändå är glad att man tar ett steg i rätt riktning, fast jag är inte övertygad om att det steget blir så stort och så långt som vi hade hoppats. Jag tycker att vår fempartimotion var tydlig och lätt att ta till sig och förstå i motsats till den trepartimotion som vi nu ska ta ställning till. I en motion som vi i Centerpartiet skrev under allmänna motionstiden upprepar vi kravet från fempartimotionen om ett nollställningsbeslut inför ikraftträdandet av den nya instans- och processordningen - detta eftersom det röstades ned i riksdagen då och vi fortfarande tror att ett nollställningsbeslut skulle vara viktigt för att visa medmänsklighet med många av de asylsökande och gömda flyktingar som finns i vårt land och för att ge det nya systemet en god start. Många av dem som i dag av olika anledningar vistas i Sverige efter avslag på asylansökan har i själva verket tillräckliga skäl för att få skydd i Sverige, både enligt svensk lag och enligt internationella konventioner som Sverige har åtagit sig att följa. Det handlar om personer som befinner sig i Sverige därför att avvisningsbeslutet inte går att verkställa eller personer som beviljats temporära uppehållstillstånd därför att situationen i hemlandet är sådan att Migrationsverket bedömt att en verkställighet inte går att genomföra vid tidpunkten för beslutet. Det handlar även om personer som lever gömda i Sverige och som på grund av fruktan för att utsättas för inhuman behandling i hemlandet stannat kvar i Sverige. De personer som omfattas av Centerpartiets förslag tillhör några av samhällets mest utsatta. Många har väntat många år på beslut. Andra lever i otrygghet för vad som ska hända när det tillfälliga uppehållstillståndet går ut. De som har valt att gå under jorden lever med ett konstant hot om att bli upptäckta och då bli tvungna att lämna landet. Detta är inte humant. Dessa människors situation är ett av de viktigaste skälen för att nu, i den mån det är möjligt, genom ett nollställningsbeslut retroaktivt rätta till begångna fel från statens sida. Det finns givetvis också starka humanitära skäl för ett sådant beslut. Det får räcka med att peka på situationen för de apatiska barnen. Ett annat viktigt skäl för att genomföra en nollställning av gamla ärenden är att, som jag sade tidigare, ge den nya instansordningen en möjlighet att starta verksamheten under rimliga arbetsförhållanden. Fru talman! I förra veckans Uppdrag granskning kunde vi följa och se vad som händer en familj med ett apatiskt barn som trots svidande kritik från otroligt många skickas hem till ett land där det inte finns beredskap att ta emot dem. Detta var en familj av tio som skickats hem de senaste dagarna, familjer som förmodligen fått stanna om de lyckats hålla sig gömda under några veckor till. Programmet upprörde starka känslor och mycket avsky över hur vårt land behandlar människor som flytt sina hemländer av olika anledningar. Om vårt förslag om ett nollställningsbeslut vunnit gehör den 14 september här i kammaren skulle vi ha haft ytterligare två månader på oss att behandla dessa ärenden. Nu har det gjorts beräkningar av att varje handläggare ska behandla mellan tre och fyra ärenden per dag, så det kommer att få gå undan. Hanteringen här i kammaren känns också underlig med tanke på att både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill stödja motioner med nollställningsbeslut, men här får de rösta nej eller avstå. I förra debatten vädjade jag till både Barbro Holmberg och Göte Wahlström om att regeringen skulle öppna för en möjlighet för fler att få stanna i vårt land. Nu får vi se hur det kommer att gå. Jag nämnde också i den förra debatten många olika fall. Där kan jag också nu ge ett glädjande besked. Jag pratade om fyra ensamkommande barn mellan 13 och 17 år som då hade vistats i Sverige i närmare ett år. Nu har de fått ett positivt besked, och glädjen från den familjen är enorm, kan jag berätta. Det sker alltså positiva saker, även om människor får vänta alldeles för länge många gånger och gå ned sig både fysiskt och psykiskt. Och det är klart att då tar det också längre tid innan de får en chans att komma tillbaka. Men det finns som sagt positiva händelser att berätta om. Det Centerpartiet vill i den här processen när det gäller nya människor som kommer till vårt land är att när människor kommer hit och söker asyl ska de få en möjlighet att parallellt med att de lär sig svenska språket också delta i arbetsplatspraktik. Vi tror nämligen att det är viktigt för de människor som finns här i Sverige i dag att den tid som de vistas i vårt land är meningsfull, oavsett om de får ett positivt eller negativt besked. Det skulle den vara med vårt system. Jag pratade med min kommun, Skövde, i dag, och man berättade hur man arbetar där just nu för att de nya människorna när de läser sfi också parallellt med detta ska få möjlighet att delta i arbetsplatspraktik. Det tror vi är väldigt viktigt. Det också viktigt att vi sprider mottagandet över landet så att vi inte får en stor anhopning av många nya svenskar som får svårare att komma in i samhället därför att det inte finns tillräckligt med arbetstillfällen eller bostäder just där många har valt att bosätta sig. Vi har goda exempel till exempel i Ragunda i Jämtland, där man har arbetat med att parallellt med utbildningen också ge arbetsplatspraktik. Man har därmed lockat människor att flytta från storstäder ut i Småorts-Sverige, och många andra kommuner följer nu detta exempel. Vi måste visa de goda exemplen i arbetet med att inlemma nya svenskar i det svenska samhället. Det är viktigt att vi gör vad vi kan för att få en större acceptans ute hos svenskarna. De flesta är väldigt positivt inställda, men vi behöver förhindra och motarbeta det som några talade om tidigare, nämligen möjligheten för främlingsfientliga partier att vinna gehör för sina åsikter. Det är viktigt att vi har en öppen process där människor känner sig delaktiga i arbetet. Dessutom skulle man kunna ha ett system med fadderfamiljer, personer som jobbade nära och gjorde allt de kunde för att dessa människor skulle få känna sig hemma i Sverige under den tid då de finns här. Vi borde också utnyttja det civila samhället på ett annat sätt än vad vi gör i dag. Det finns mycket att göra på det här området. Vi har många debatter. Vi har haft en tidigare i höst, vi har en här i dag och vi kommer att ha ytterligare en framöver där det finns möjlighet att vidare utveckla vad Centerpartiet vill. I det här betänkandet har vi en reservation, som jag yrkar bifall till. Det är reservation nr 5, och den handlar om att personer som lever gömda i Sverige ska få stanna kvar på grund av fruktan för att sändas tillbaka till sitt hemland. Det har pratats om att det skulle vara en allmän amnesti. Det är inte det i vårt förslag. Det handlar om människor som kan styrka sin identitet. Människor som är krigsförbrytare eller har begått andra brott mot mänskligheten ska inte beviljas uppehållstillstånd. Centerpartiet vill alltså att vi ska vara klara och tydliga med vad vi menar i den här frågan, och det tycker vi att vi har formulerat i vår motion och även i vår reservation i det här betänkandet.

Fru talman! I allt väsentligt instämmer jag i Birgitta Carlssons anförande. Replikrätten använder jag för att klargöra vad som kan vara ett missförstånd. Birgitta Carlsson påstod att vi i dag skulle avstå att rösta eller rösta emot förslag om en amnesti eller nollställning. Det är felaktigt. Vi har ju själva motionerat och har också en reservation, nr 4, för en nollställning och för en flyktingamnesti. Jag tror att det är väsentligt att vi ser vad det här handlar om. Flera av oss - där är Birgitta Carlsson och jag helt överens - vill längre och vill uppnå mer än vad det lagförslag som i dag föreligger innebär. Samtidigt - jag noterar att Birgitta Carlsson och jag också är överens i det avseendet - ser vi, trots de brister som finns, den här lagen som ett steg i rätt riktning. Jag vill höra om Birgitta Carlsson är överens med mig på den punkten.

Fru talman! Jag är helt överens med Kalle om att det är ett steg i rätt riktning. Jag nämnde också det i början av mitt anförande. Det är ett steg, men jag tycker att steget är för litet, därför att det är så pass många människor som berörs av detta. Vi hade ett förslag om ett nollställningsbeslut, som vi jobbade fram tillsammans i fem partier. Vi hade haft två månader till på oss om riksdagen hade tagit det beslutet i september, och jag tycker att det hade varit så mycket bättre. Det låter så bra när ni säger att ni stöder er motion, men till syvende och sist är det ändå regeringens förslag ni kommer att rösta på. Det är klart att det är ett steg i rätt riktning - ni har ju inget annat val - men jag hade hoppats att vi kunnat få fler med oss som verkligen stöttat det första förslaget, som jag tycker var bättre.

Fru talman! Då är vi överens om att vi vill gå längre, och vi är överens om att vi går i rätt riktning. Det som nu skulle kunna inträffa är att de partier som är amnestipositiva sinsemellan hamnar i en situation där man försöker påstå att den ena eller den andra är mer eller mindre positiv, vill mer eller mindre. Det vore en olycklig situation. Den allians som tidigare funnits mellan fem partier, och som numera består av ett okänt antal partier, kommer att bestå. Åtminstone består den av mitt och Birgitta Carlssons parti samt av Kristdemokraterna och Miljöpartiet. Vi kommer att ha anledning att vid fler tillfällen fortsätta vårt gemensamma arbete, för sista ordet är inte sagt i och med dagens debatt när det gäller en generell flyktingamnesti.

Fru talman! Också jag hoppas att sista ordet inte är sagt. Det som är viktigt - och det nämnde även Kalle Larsson i sitt tidigare anförande - det är att man slutar skicka tillbaka familjer redan nu, familjer som levt här mycket länge, med både apatiska barn och barn som kanske är födda här. Dessutom finns det familjer som riskerar att skickas till olika länder eftersom mamman och pappan har skilda nationaliteter. Sådana exempel har vi i mitt hemlän. Det skrämmer mig. Jag hoppas verkligen att detta nu snabbt når ut så att det blir ett stopp på de enligt mitt tycke orättfärdiga transporterna av personer som absolut borde få möjlighet att stanna här.

Fru talman! Ledamöter! Vi har i Sverige år 2005 tusentals människor som lever i ett utanförskap som vi sällan diskuterar. Vi diskuterar ofta arbetslösheten och det utanförskap som den medför för människor som inte är fullt integrerade i den vardag som innebär att man går till jobbet varje dag. Men hur ofta diskuterar vi att det finns tusentals människor som inte får vara här, som dag efter dag lever vid sidan av, utan papper, utan tillstånd, utan grundläggande mänskliga rättigheter? Ja, den här hösten har vi diskuterat det. Hela det här året har vi diskuterat det på ett annat sätt än tidigare skulle jag vilja säga. Det har varit en ganska lång process fram till den dag som i dag är då vi kommer att fatta ett beslut som positivt berör många av dessa människor. Det har varit en lång process sedan vi i riksdagen fattade beslut om en ny, mer rättssäker process, en annan rättsordning, för flykting- och asylfrågorna genom att avskaffa Utlänningsnämnden och i stället införa ett system med domstolar. Ända sedan dess har vi fört diskussionen om en eventuell amnesti för att därigenom se till att den nya processen, som börjar verka nästa år, från första början ska kunna fungera på ett bra sätt och för att de människor som i åratal levt här i många fall ska kunna få en chans till ett drägligt liv redan innan det nya systemet kommer i gång. I våras startades också en namninsamling. Vi fick det så kallade påskuppropet. Bland annat deltog många kristna och andra religiösa grupper och enskilda människor för att amnesti skulle ges, för att de människor som det handlar om skulle få ett drägligare liv. Det gjordes en namninsamling med ovanligt många namn. Det var en av de största namninsamlingar som förekommit i Sverige. 160 000 människor deltog i den. Jag säger det här för att jag vill visa att många deltagit i den här processen, som varit ganska lång. Runtom i landet har det hållits demonstrationer, debatter, möten där många människor engagerat sig för dem som farit väldigt illa. För mindre än två månader sedan deltog jag själv i den debatt i kammaren där Socialdemokraterna och Moderaterna sade nej till kravet om en allmän amnesti. Det var tråkigt. Det hade, tycker jag, kunnat ge kammaren särskild tyngd om vi i det läget hade varit beredda att säga ja till en allmän amnesti. Trots allt stod dock många partier i Sveriges riksdag bakom det kravet, och i och med de fortsatta demonstrationerna och kraven i den allmänna debatten avstannade inte diskussionen utan den fortsatte in i de budgetförhandlingar som vi förde med regeringen och som pågick under tiden. Att det var på det sättet var inget onaturligt, även om en del har försökt påstå det. I de förhandlingarna fanns det redan diskussioner och beslut om hur mycket mer pengar vi skulle behöva för att den nya rättsordningen ska kunna fungera ända från början. Det finns dessutom en rad andra budgetposter kopplade till flyktingfrågorna. Från Miljöpartiets sida valde vi att prioritera just den frågan, för till syvende och sist är det människorna, och de människor som far illa, som är själva kärnan och meningen med politiken. Till slut var vi ganska ensamma men valde ändå att använda den sista förhandlingsmöjligheten till att ta en diskussion med regeringen och Socialdemokraterna om att hitta en lösning på frågan. Politik är ju det möjligas konst, och det papper som vi i dag har framför oss är resultatet av det möjliga. Det är inte det allra bästa, men det är det möjliga, det näst bästa. Jag är glad över att Socialdemokraterna och regeringen var villiga att ställa upp och ändra sin hållning i den här frågan så att vi kunde nå en överenskommelse där vi ser till människorna och kommer förbi de ganska rigida principhållningar som fram till dess hade varit i centrum för diskussionen. Också Vänsterpartiet har på slutet på ett mycket bra sätt deltagit i själva framtagandet av lagförslaget. Jag vill rikta ett stort tack till de människor som deltagit i hela den här processen. Många har under lång tid medverkat genom att hjälpa de gömda flyktingarna. Det finns oerhört många människor runtom i Sverige som lägger en stor del av sin tid, sin energi och sitt engagemang på att hjälpa människor som far illa. De synliggörs inte ofta. Jag vill därför gärna rikta ett stort tack till dem. Nu får de också en belöning för sina insatser genom att det händer något. Det gäller även dem som deltagit i den allmänna debatten för att på så sätt försöka ge dessa människor en lite drägligare situation och kunna bli accepterade som människor i samhället på samma sätt som alla andra. Till dem som kritiserar förslaget i dag, till exempel Mauricio Rojas, vill jag säga: Gör inte det bästa till det godas fiende. Det är ett allvarligt misstag i politiken. Politik handlar ofta om att tala om var man står, att redovisa principer, ställningstaganden, riktningar, att tala om vad vi ska göra, att med plakat och i demonstrationer visa vad som är fel och dåligt i samhället. Gör inte det bästa till det godas fiende, för då blir du själv en fiende till det goda! Det vore ett allvarligt misstag. Vi måste försöka se att nästa steg, bortom principerna, är att få till stånd något som berör och kan förändra vardagen för många människor. I dag har vi möjlighet att fatta ett beslut som mer än vanligt berör många människor och kan utgöra en grundläggande och reell förändring för barn, för familjer, som lever i ett extremt utanförskap och som vi vanligtvis inte ser. Den här dagen kan bli en glad dag för dem för de kan få tillbaka hoppet, och som Kalle Larsson sade kan tusentals människor få möjlighet att stanna i Sverige och därmed få en ny chans till ett drägligt liv. Jag vill ge ett råd, en uppmaning, till alla dem som berörs av det här beslutet. Ta kontakt med era jurister för att se vad ni ska göra i nästa steg! Ni behöver nämligen lämna in en ny ansökan, och det är viktigt att den blir formulerad på ett bra sätt. Den 15 november träder den nya lagen i kraft om vi i dag får en majoritet, som det ser ut att bli, som säger ja till förslaget i det här betänkandet. Men under den tiden, när ni är inne i en ny process, ska ni inte behöva riskera att hamna i förvar eller bli utskickade. Jag vill också passa på att säga till dem som berörs av det här beslutet, de gömda flyktingar och de barn och barnfamiljer som det framför allt handlar om men också en del andra grupper, att de ska vara välkomna till Sverige. Ni har inte kunnat känna det under hela den här tiden. Många av er har levt i Sverige under många år och inte fått en ärlig chans, men nu skulle jag vilja att ni ändå försöker att känna er lite grann välkomna. Nu gäller det att Sverige, vi som har en lite lättare situation, ser till att de som nu får stanna får en bra och ärlig chans att få ett gott liv. Jag vill hålla med Mauricio Rojas om att det nu också handlar om att skapa möjligheter för en integration, för en ny start för de människorna. Då handlar det inte om att vi behöver tre gånger fler poliser för att få integration, utan då handlar det om mänskligt beteende och om att vi allihop ska se de människor som berörs av det här. Integration och ökad läskunnighet får vi inte genom fler poliser i första hand, utan det får vi genom att vi alla tar ett ansvar som medmänniskor. Det har varit en del kritik mot det här beslutet för att det är otydligt, för att lagförslaget inte täcker alla och så vidare. Jag kan hålla med om en del av den här kritiken, men samtidigt är dagens lagstiftning, den situation vi har i dag, inte solklar och enkel. Det är i flera fall tydligare, enklare, renare begrepp som vi använder oss av i den tillfälliga lagstiftning som nu kommer än i den som redan existerar. Och alla ska veta att även med en amnesti hamnar man i problem när det gäller definitionsfrågor om vilka som ska beröras, vilka ID-handlingar som ska vara giltiga och var de här människorna har varit under processen. Så det finns inga enkla, tydliga, rena lösningar som är helt utan svårigheter och problem av definitionskaraktär. Vi kommer alltid, var vi än landar, att komma i de svårigheterna. Frågan är: Vågar vi trots det göra det bästa vi kan för att människor som lever i Sverige i dag ska få ett drägligt liv? Det är det som jag tycker att vi nu har försökt göra. Vi har gjort det bästa möjliga - politik är det möjligas konst. Det kan vi i dag, vi som röstar ja, vara ganska stolta över i alla fall.

Fru talman! Jag kan inleda med att konstatera att ju mer man hör Peter Eriksson desto mer framstår reservation nr 1, som jag härmed yrkar bifall till, som tilltalande. Min fråga rör naturligtvis dina insatser i den debatt som har föregått dagens debatt. Då tänker jag inte på dina telefonsamtal till enskilda poliser i syfte att påverka dem i första hand, utan min fråga handlar om att du har hävdat att majoriteten av de gömda flyktingarna ska få lov att stanna. På vad grundar du det? Givet att förutsättningarna ser ut som de gör när det gäller bevisvärdering och givet att det är tjänstemän på Migrationsverket och inte du och jag som ska fatta de avgörandena undrar jag: På vad grundar du din bedömning? Och vilka garantier kan du lämna - tillsammans med Miljöpartiet i övrigt i den här kammaren och tillsammans med de övriga tre partierna - för att de som faktiskt har följt myndigheternas anvisningar och beslut och lämnat Sverige inte kommer att missgynnas genom den här lagstiftningen? Eller är det en grupp som du och Miljöpartiet inte bekymrar er särskilt mycket om i all glädje över det som nu kommer att hända här i kammaren?

Fru talman! Vi har ju tidigare gjort en politisk överenskommelse. I den överenskommelsen finns Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern, och i den överenskommelsen säger vi att vi vill genomföra förändringar som gör att en majoritet av de gömda flyktingarna får stanna. Framför allt gäller det flyktingbarn och barnfamiljer. Utifrån den överenskommelsen har vi sedan tagit fram ett lagförslag, och det är det som vi ska rösta om i dag. Jag tror att det kommer att visa sig att vi med det här lagförslaget kommer att kunna genomföra den överenskommelsen. Det finns ingen garanti. Det handlar fortfarande om en prövning av en mängd människor, som ska utgå från enskilda fall. Och kommer det här inte att täcka fullt ut har vi ännu inte genomfört vår överenskommelse. I så fall behöver man kanske göra ytterligare åtgärder. Det är det som var grunden här. Men jag tror inte att vi ska behöva hamna i det läget därför att jag är ganska nöjd med det här förslaget. Det är i flera avseenden tydligare och bättre än det som vi riskerade att få, och jag tycker att Socialdemokraterna och regeringen under den här processen har medverkat på ett ganska bra sätt för att det här ska genomföras så bra som möjligt.

Fru talman! Men det är inte vad du har sagt när du har varit intervjuad av medierna och pressen. Du har sagt: Majoriteten kommer med det här lagförslaget att få lov att stanna. Nu backar du här i talarstolen. Nu säger du att du tror, att du hoppas, att du gissar. Men det är inte ett korrekt besked att lämna, givet alla de stora ord som du har yttrat tidigare i debatten. Låt mig få fylla på med en annan fråga. Nu införs ett nytt begrepp, "humanitärt angeläget", som ni har suttit och snickrat ihop under de här förhandlingarna. Du och jag och samtliga övriga i den här kammaren, alla partier som är representerade, var så sent som i september i år överens om att ta bort begreppet "humanitära skäl" därför att det ansågs vara för luddigt och för rättsosäkert. Nu i november, två månader senare, kommer begreppet i retur. Hur kommer det sig, Peter Eriksson? Kan du förklara för mig vad begreppet "humanitärt angeläget" egentligen ska representera? Hur ska tjänstemännen på Migrationsverket kunna fatta bättre beslut med begreppet "humanitärt angeläget" när de inte kunde göra det tidigare med begreppet "humanitära skäl"? Du har själv i åtskilliga riksdagsdebatter hävdat att detta har varit ett dåligt begrepp att använda sig av.

Fru talman! Begreppet "humanitära skäl" har använts på väldigt många olika sätt. Begreppet "humanitärt angeläget", som vi använder nu, definieras på ett tydligare sätt än tidigare. Vi utgår till exempel från tidsaspekten. Barn och barnfamiljer till exempel får en definition som handlar om att om man har varit här under lång tid - det talas också i betänkandet om flera år - kommer det att ha stor betydelse för det här begreppet. Det gör att man i den bedömning som kommer att göras kan utgå från att det här ska kunna användas på ett positivt sätt i större utsträckning än det vagare, som jag ser, "humanitära skäl". När det gäller den andra frågan som du tar upp har du helt fel. Det jag har redogjort för tidigare i debatten är vår överenskommelse. Det är betydligt senare som det har funnits ett lagförslag. Det är först när överenskommelsen om ett konkret lagförslag finns som man kan göra en bedömning av om det här konkret ger en majoritet av de gömda flyktingarna rätt att stanna. Men överenskommelsen i grunden gällde att vi politiskt vill genomföra förändringar som ger möjlighet för en majoritet av flyktingfamiljerna att stanna, och jag står fast vid att vi är på väg att genomföra det nu.

Fru talman! Jag uppskattar mycket Peters öppning mot integrationsfrågan. Det är den fråga som nu blir central, givetvis. Nu måste vi fixa det här så att det blir bra, så att människorna får ett värdigt liv. Sedan tycker jag att du underskattar polisens betydelse. Det är inte bara polisen som kan lösa utanförskapsproblemet. Men allt annat kan inte fungera utan poliser, utan trygghet, utan det minimala att man kan gå på gatan och känna sig trygg och inte känna sig hotad. Men det behövs mycket annat arbete. Det allra viktigaste jag vill fråga gäller följande. Nu har ni fått ihop en överenskommelse som var hårt kritiserad av Lagrådet och många andra. Det gick väldigt fort. Beredningen var inte acceptabel. Innehållet är, som vi har diskuterat här, minst sagt ganska sorgligt. Vi föreslog för några veckor sedan: Kan ni inte ta lite mer tid på er? Dra tillbaka förslaget och kom med en bättre förberedd proposition. Lyssna till olika instanser, formulera bättre begrepp och gör det mer trovärdigt. Det har ni inte kunnat göra. Jag vet inte hur det gick till i era samtal, men det hade varit mycket värdefullt. Under tiden hade vi kunnat förbjuda att avvisningsbeslut verkställs. Vi hade kunnat skydda de människor som vi vill skydda. Vi hade skapat förutsättningar för en bättre lagstiftning. När ni missade det kanske ni riskerar att skada legitimiteten i asylprocessen på ett sätt som är ganska problematiskt.

Fru talman! Vi har fokuserat på de människor det handlar om och att göra det bästa möjliga för dem. Utifrån den situationen har vi skapat en överenskommelse och en lagstiftning som vi tror är det möjliga. Vi har kommit så långt som det har varit möjligt i den här frågan. Man hade kunnat göra på lite andra sätt. Men det är fel att kritisera att det har gått för snabbt. Det är grunden för de människor som far väldigt illa att det måste ske hyggligt snabbt. Har man en lång process skapar det ytterligare osäkerhet i sig. Det är bra att vi nu kommer med ett beslut som träder i kraft redan den 15 november. Det är bra att vi får en bred uppslutning i Sveriges riksdag. Även om nu Folkpartiet, Centerpartiet och vi andra röstar på våra reservationer om vad vi hade valt i stället kommer det vad jag förstår att bli en bred majoritet som till syvende och sist säger ja till det nya förslaget. Det är bara Moderaterna som ställer sig utanför och vid sidan av. Naturligtvis behöver vi ha poliser. Poliser är viktiga i en rättsstat. Men det är inte lösningen på integrationen. Det var du som tog upp frågan om Frankrike. Jag vet inte hur många poliser du i så fall tänker dig skulle behövas i förorterna i Frankrike för att lösa frågan där. Det har inte lett till en förbättring ju fler poliser man har skickat in utan snarare en försämring av situationen. Eländet har spritt sig runtom i Frankrike och också till andra länder. Poliser är inte alltid en lösning. Det kan också vara en provokation och göra att man förvärrar konflikter som redan finns. Vi måste i stället utgå ifrån att förbättra grundvillkoren för människorna som bor här. Man måste fysiskt se till att det är vackra, tilltalande och trivsamma områden att bo i. Man måste se till att människor har en möjlighet att få jobb och leva ett drägligt, vanligt liv som alla andra.

Fru talman! När det går så illa som i Frankrike behövs det många poliser, och det blir inte mycket bättre. Det är vad vi ska förhindra. Vi ska förhindra det med många olika åtgärder, bland annat genom att ha poliser som finns där hela tiden som har ett förtroende hos de människor som bor där. Det är närpoliser. Vi vill inte ha piketinsatser. Vi vill inte ha poliser som landar när det blir bråk. Vi vill ha något annat, och det vet du. Det är mycket viktigt att göra. Jag förstår att vi kan fokusera på en grupp människor som vi tycker har det sämst. I det här fallet har det varit de som har väntat för länge. Men om vi i den fokuseringen glömmer majoriteten - de andra, de som kräver av oss rättssäkra processer, bra lagar och bra beredningar av våra lagar - kan vi begå ett kapitalt misstag. Vi kan hjälpa några nu. Men vi kan stjälpa hela trovärdigheten för flyktingpolitiken. Öppna båda ögonen, Peter. Fokusera åt två håll samtidigt om det går. Det är jätteviktigt att få majoriteten med oss och att alla uppfattar detta förslag som rättssäkert, tryggt och bra och inte som ett hastverk. Tyvärr finns det mycket som säger att det är ett hastverk.

Fru talman! Jag tycker att du har fel. Den här gången har vi så tydligt börjat med just att försöka få en mer rättssäker process som berör framtidens flyktingar och dem som finns här i övrigt. Vad vi nu diskuterar är dem som har kommit emellan och hamnat i kläm i det gamla systemet. Vi måste hitta en lösning på det. Nu har vi gjort det bästa möjliga. Jag är glad över det, trots att Mauricio konstrar lite grann och försöker att hitta någon variant här som möjligtvis skulle kunna ha varit lite bättre. Vi kommer ändå såvitt jag förstår till syvende och sist att i bred majoritet rösta igenom ett förslag som ger många människor som har farit väldigt illa en chans att få stanna i Sverige och leva ett mer drägligt liv.

Fru talman! När riksdagen samlades till det nya riksdagsåret inledde socialförsäkringsutskottet med att debattera och riksdagen med att besluta om en stor reform inom det flyktingpolitiska området. En ny instans- och processordning beslutades liksom en rad förändringar i utlänningslagstiftningen. Ikraftträdandet av den nya lagen ska ske den 31 mars 2006, och beslutet innebär också att Utlänningsnämnden läggs ned. Tre av landets länsrätter kommer härefter att utgöra migrationsdomstolar som en andra instans i prövningen. Migrationsverkets beslut är första instans. Detta beslut har föregåtts av en bred diskussion i utredningar och följts upp av socialförsäkringsutskottet i form av såväl bredare hearingar som utfrågningar inom ramen för utskottets hantering. Vi var många här i kammaren som gladdes åt den stora samsyn som förelåg i beslutet om den nya instans- och processordningen liksom om de nödvändiga förändringar som gjordes i utlänningslagstiftningen. Detta är ett led i att möta upp de nya flyktingströmmar som nått vårt land under senare år. Fru talman! Jag vill påstå att såväl regeringen som riksdagen genom sitt ställningstagande tog ansvar för flyktingpolitiken och härigenom värnade den tradition som Sverige och Sveriges riksdag kännetecknats av i det internationella sammanhanget. Fru talman! En av de frågor som skilde partierna åt i den debatt som föregick riksdagsbeslutet den 14 september i år om en ny instans- och processordning är hur den skulle ges förutsättningar för en bra start av sin verksamhet. Förslag lyftes fram av ett antal av riksdagens partier om en bred amnesti för vissa grupper för att skapa en bättre start för de nya domstolarna. En riksdagsmajoritet avslog dock förslaget. Flera faktorer talade för att en minskning av antalet ärenden kunde ske på Migrationsverket och Utlänningsnämnden genom att den befintliga organisationen fick ytterligare tillskjutna medel. Härutöver sågs värdet av den individuella prövningen som starkare än det kollektiva ställningstagande som en allmän amnesti skulle innebära genom en så kallad nollställning. I det förslag som i dag debatteras, Ny prövning av avvisnings- och utvisningsbeslut, som jag härmed yrkar bifall till, läggs nu fram förslag om en tillfällig ordning inför ikraftträdandet av den kommande lagstiftningen och processordningen. Förslaget har sin grund i en gemensam motion från s, v och mp. Denna tillfälliga ordning avser möjligheterna att få till stånd en ny prövning för vissa grupper som kommit att vistas i Sverige under lång tid och vars avvisnings- eller utvisningsbeslut av olika anledningar inte har verkställts. Bland de grupper som genom den föreslagna lagstiftningen ges nya och ökade möjligheter att få uppehållstillstånd finns vissa barnfamiljer. Det gäller också vissa personer där besluten inte bedömts kunna verkställas på grund av förhållandena i mottagarländerna. Prövningen gäller lagakraftvunna beslut och kan initieras av såväl den enskilde genom ansökan som Migrationsverket självmant. Migrationsverket ska kunna bevilja uppehållstillstånd om det kommer fram nya omständigheter som, under vissa givna förutsättningar, utgör ett hinder mot att verkställa avvisningsbeslut. Fru talman! De grunder som lyfts fram i den föreslagna lagstiftningen utgörs av följande: Uppehållstillstånd ska kunna beviljas vid behov av skydd eller vid praktiska eller medicinska hinder mot verkställighet. Det kan utgöras av mottagarlandets ovilja att ta emot utlänningen, eller också kan utlänningen ha blivit så svårt sjuk att det inte går att genomföra en verkställighet. Migrationsverket kan även bevilja uppehållstillstånd om det annars skulle vara humanitärt angeläget. I sammanhanget ska en samlad bedömning göras av de sakskäl som åberopas i den nya prövningen. Vid prövningen av frågan om uppehållstillstånd ska särskilt beaktas om personen gjort sig skyldig till brottslighet eller brottslighet i förening med annan misskötsamhet. I debatten har diskuterats att det skulle finnas en luddighet i lagstiftningen. Jag vill säga samma sak som vi också uttryckte i den diskussion som föregick denna debatt i utskottet, nämligen att lagstiftningen är gjord så att lika fall ska behandlas lika. Förslaget har därigenom tillmötesgått Lagrådets synpunkter i den frågan. Beredningen av ärendet har varit forcerad, vilket också kritiserats av Lagrådet som i sitt yttrande över ärendet ingett en rad viktiga synpunkter som inarbetats i betänkandet. Utskottet har viss förståelse för Lagrådets kritik att remissinstanserna haft kort tid på sig i sin beredning. Enligt utskottet är det dock ytterst angeläget att den nya ordningen kan genomföras omgående. Utskottet lämnade på eget initiativ ärendet till Lagrådet som självt avgjorde vilken tid man ansåg sig behöva för sin beredning. Lagrådets synpunkter har härefter fått genomslag på en rad områden i det föreliggande förslaget. Fru talman! Utskottet har i sin beredning kallat till sig såväl UD som Migrationsverket och Integrationsverket, detta för att få en bild av antalet personer som kan vara berörda liksom de kostnader som den tillfälliga ordningen kan innebära. Utskottet efterhörde också verkens beredskap för att ta sig an prövningen av de berörda ärendena liksom planeringen tillsammans med kommunerna om boende under och efter prövningen av ärendena. Vid dessa träffar har det framkommit att det har varit svårt för berörda myndigheter att få fram exakta uppgifter vad gäller antalet och vilka personer som kan bli berörda, detta utifrån förhållandet att många av de berörda i dag lever gömda i samhället. Vissa uppgifter går dock att räkna fram genom verkens statistiska uppgifter. Osäkerheten är dock stor enligt myndigheterna, och en budgeterad kostnad från regeringens sida kan komma att behöva justeras i samband med kompletteringsbudgeten. Vid den utfrågning som genomfördes tydliggjorde såväl Migrationsverket som Integrationsverket för utskottet att situationen trots sin komplexitet skulle kunna hanteras utifrån de vid tillfället kända förutsättningarna. Fru talman! Till betänkandet har fogats ett antal reservationer. Jag ska försöka belysa några av dessa och utskottsmajoritetens ställningstagande. Moderaterna yrkar avslag på samtliga motioner. Man gör det utifrån, som man uttrycker det, såväl legalistiska som ekonomiska skäl. Jag har förståelse för dessa invändningar, men som jag tidigare anfört ser utskottsmajoriteten det som ytterst angeläget att den tillfälliga ordningen kan genomföras. En stor grupp människor lever i dag i Sverige i ett slags utanförskap där man gömmer sig från fattade avvisnings- och utvisningsbeslut och också för att verkställighet ej har kunnat ske till mottagarlandet. Situationen är en realitet i samhället i dag, och riksdag och regering måste ta ansvar för situationen tillsammans med berörda kommuner och det civila samhället. Rättssamhället kräver att det finns kontroll av vilka som vistas i vårt land. Inte minst av humanitära skäl bör därför en prövning av verkställighetshindren ske. På så sätt skapas en tydlighet i samhället och en möjlighet för individen att få eventuella nya skäl bedömda. Prövningen ska dock ej gälla åberopade flyktingskäl som har prövats tidigare. De ekonomiska beräkningarna är svåra att göra, men vetskapen att personerna i dag befinner sig i Sverige och att återvändandet ej kunnat ske på önskvärt sätt gör att samhället har ett ansvar att hantera situationen. I majoritetens förslag finns även ekonomiska beräkningar, och medel kommer att budgeteras. Utifrån den debatt som förts i det civila samhället, och inte minst av de kyrkliga samfunden, bör vi kunna utgå ifrån att föreningsliv och samfund kommer att vara delaktiga i ett offensivt integrationsarbete för dem som efter prövning erhåller uppehållstillstånd eller som stöd till dem som ska återvända efter det att den nya prövningen skett. I debatten har förslag om nollställning eller det som ibland kallas amnesti lagts fram. Riksdagen har avvisat förslagen med hänvisning till den individuella prövningen som av rättssäkerhetsskäl måste gälla enligt tidigare ställningstagande. Trots detta återkommer förslaget, om än i något modifierad form och ej heller som ett samlat förslag från fem partier. Vad gäller denna nollställning har inga ekonomiska konsekvensberäkningar eller andra bedömningar gjorts. Utifrån de delinformationer som utskottet har fått talar dock allt för att de ekonomiska konsekvenserna vida skulle överstiga nu budgeterade medel liksom att prövningsprocessen skulle bli än mer komplicerad. En ytterligare justerad form av kollektivt beslut kopplat till en form av tidsförordning förs fram av Folkpartiet i en egen reservation. Förslaget är kopplat till en rad grundförutsättningar för ett uppehållstillstånd, vilket kräver nogsam prövning. Förslaget ligger i linje med vad som tidigare under hösten avvisats av riksdagen. Fru talman! Migrations-, asyl- och flyktingpolitik liksom integrationspolitik är lätta att koppla samman, och bör ses utifrån ett sammanhållet perspektiv. En riksdagsmajoritet har under lång tid kunnat hantera situationen trots den komplexitet den innebär. En viktig del av processen utgörs av det civila samhället. Vi kan alla som individer eller i politiken, föreningslivet och kyrkorna vara än mer aktiva och delaktiga i integrationsarbetet som stöd för människor. I detta ingår även att vara lyhörda gentemot den lagstiftning som finns. Detta kan innebära att hjälpa människor att förstå och efterleva den svenska lagstiftningen. Detta arbete kan gälla såväl i integrationsarbetet som i stöttandet av människor vid återvändandebeslut. Fru talman! Jag vill än en gång yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer samt tacka de tjänstemän och de företrädare för partier som på ett mycket aktivt sätt har deltagit i debatten för att på det sätt som beskrivits här ifrån talarstolen lyfta fram detta betänkande under förhållandevis kort tid. Arbetet har varit kraftfullt, och jag upplever att det finns en stark majoritet för grundtankarna i det förslag som vi i dag ska votera om här i kammaren.

Fru talman! Göte Wahlström fortsätter att påstå att vårt förra förslag skulle innebära ett kollektivt beslut för de människor som skulle prövas. Jag tycker att Göte Wahlström skulle läsa motionerna än en gång. Då skulle han se att det var ganska tydligt att vi inte talar om ett kollektivt beslut. Vad är det i så fall som skiljer här? Tycker Göte Wahlström att det är ett kollektivt beslut som fattas nu? Det är ju ungefär samma sak när det gäller detta. Det känns nästan som att kasta sten när man sitter i glashus när man fortsätter att kritisera det som vi lyfte fram då. Sedan har det också talats väldigt mycket om att detta med humanitära skäl var ett luddigt begrepp som vi använde oss av tidigare. Jag skulle gärna vilja att Göte Wahlström vidareutvecklade detta med "humanitärt angeläget". Vad ligger egentligen i den värderingen? Det är inte så enkelt för gemene man att förstå. Vad betyder egentligen humanitärt angeläget?

Fru talman! I den debatt som fördes för ungefär två månader sedan hade vi en intensiv diskussion om just begreppet amnesti eller nollställning, som var det begrepp som användes från oppositionens sida. Vi konstaterade då att det handlade om kollektiva beslut. Det var stora grupper som skulle få ett uppehållstillståndsbeslut utan individuell prövning. Jag kan inte se att det var annat än en diskussion om kollektiva ställningstaganden där de individuella prövningarna och de individuella skälen inte skulle lyftas fram. Jag visade också på den problematik som det skulle innebära i ett internationellt perspektiv eftersom Sverige också har hävdat att man inte ska använda begreppet kollektivt när det gäller så kallade säkra länder. Jag varnade för den situationen. Jag upplever fortfarande, även om jag har läst motionen från Centerpartiet och övriga partier vid ytterligare ett antal tillfällen, att jag inte kan få fram något nytt ställningstagande i frågan. Det handlar om kollektiva beslut. Det upplever jag också av den debatt som vi har haft här i dag. Vi ser skiljelinjerna, och vi ser att vi börjar närma oss den situation där det förslag som nu föreligger har ett bredare perspektiv och ett annorlunda synsätt på begreppet individuella prövningar.

Fru talman! Det är som om man läser och förstår det man vill läsa och förstå. Jag tycker att det ganska tydligt står att man skulle pröva varje enskild familj och varje enskild person för sig. Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger kanske man till slut tror att den är sann. Vad var det som gjorde att Göte Wahlström, som så starkt kritiserade vårt förslag att människor som var gömda i Sverige skulle få stanna, ändrade uppfattning i den här frågan? Jag har en fråga till. Var kommer gränsen att dras för att ha vistats i Sverige lång tid? Lång tid för ett litet barn kan ju vara ganska kort tid för dig och mig som har några år på nacken. Var kommer gränsen att dras?

Fru talman! I politiken får vi hela tiden läsa in och titta på de ideologiska argument som ligger till grund för våra ställningstaganden. Jag upplever att i den debatt som vi hade vid föregående tillfälle med den markering som jag gjorde handlade det inte om det goda eller det onda. Det handlade om att se på grunderna och de individuella skälen till rätten att få stanna. För mig var det så viktigt att se just den individuella prövningen som grund för ett uppehållstillstånd. Det står jag fortfarande fast vid. När det gäller tidsaspekterna är det naturligtvis svårt. Det framgår också av betänkandet. Därför är det en sammanvägd bedömning av såväl tidsaspekten som andra skäl som kommer att få ligga till grund för de ställningstaganden som myndigheten ska göra i dessa frågor. Nu har ju Birgitta Carlsson ingen ytterligare replikrätt, men jag ställer mig frågande. När man tittar på det förslag som Birgitta Carlsson ställer sig bakom och vilka ekonomiska konsekvenser och övriga mottagandekonsekvenser det skulle få upplever jag att luddigheten är bra mycket större i det förslag som har funnits från Centerpartiet, och tidigare i fempartimotionen.

Fru talman! Göte Wahlström representerar ju i dag ett parti, Socialdemokraterna, som backar i asylfrågan. Den lag som ni tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill pressa igenom i riksdagen saknar en hållbar underbyggnad och riskerar tyvärr att underminera trovärdigheten i asylprocessen. Låt mig därför fråga dig om två saker som är särskilt bekymmersamma. Lagrådet har ju visat att det finns en uppenbar risk för att det kommer att existera två parallella system, det vill säga att lika fall kommer att behandlas olika. Hur ser du på det problemet, Göte Wahlström? Du sade i ditt anförande nyss att man har rättat till den bristen. På vilket sätt? Kan du precisera tydligare hur man kommer runt problemet? Jag vill också fråga hur du som företrädare för regeringspartiet ser på användandet av kriteriet "lång tid". Det är också en förutsättning som sätts upp för att man ska kunna få asyl. Du sitter i Migrationsverkets styrelse. Det är den myndighet som ska nyttja de lagar som riksdagen i dag ska stifta. Det borde ju ge dig en särskilt stor trovärdighet när du här i talarstolen uttalar dig kring den här frågan. Hur ska begreppet lång tid egentligen tillämpas av de handläggare som ska fatta besluten?

Fru talman! Jag sade inledningsvis i mitt anförande att jag respekterar Tobias Billströms och Moderaternas synpunkter. De är helt relevanta. Jag tycker ändå att vi i vårt betänkande har lyft in den problematiken och tagit intryck av den diskussion som har funnits rörande de frågeställningar som Tobias Billström lyfter fram. Det gäller också den kritik som Lagrådet har lagt fram i sin diskussion. Vi kan dra oss till minnes att Lagrådet egentligen i två olika skeden har reagerat i ärendet, vid det ena tillfället på initiativ från regeringen och vid det andra tillfället som en reaktion på att utskottet självt tog initiativ till att lämna över ärendet till Lagrådet. Jag upplever, som jag uttryckte, att vi har tagit intryck och vägt in de synpunkter som Lagrådet har haft, inte minst vad gäller frågan om att lika ärenden ska behandlas lika. Vi konstaterar att inom ramen för den lagstiftning som vi nu lyfter fram och som berör en specifik grupp kommer, inom den specifika gruppen, lika ärenden att behandlas lika. Vi kan, precis som i andra lagstiftningsärenden, konstatera att grupper kan komma i såväl ett tidigare som ett senare skede och vara berörda av ett annat lagrum. Inom ramen för det förslag som nu läggs fram kommer lika ärenden att behandlas lika. Jag måste också ställa frågan: Vad är Moderaternas syn på de frågeställningar som Tobias Billström lyfter fram när det gäller vilka som ska ges möjlighet att stanna? Man säger att de som har arbete ska få stanna, men inte de som inte har arbete. Var går skiljelinjerna mellan arbetskraftsinvandring och flyktingpolitik i Tobias Billströms och Moderaternas synsätt?

Fru talman! Den sista delen av Göte Wahlströms anförande är enklast att svara på. Vi tror på arbetslinjen. Det innebär att om man har varit i Sverige, rotat sig här, skaffat sig ett jobb och egen inkomst och är självförsörjande ska man få stanna. Det var precis vad jag sade i mitt inledande anförande. Därmed skulle man säkert också kunna behandla den större delen av den grupp som har vistats i Sverige under lång tid. Göte Wahlström svarade inte på mina frågor, trots att han sade att de moderata synpunkterna hade varit relevanta i behandlingen och att Socialdemokraterna hade tagit intryck av dem. Jag förstår inte på vilket sätt Göte Wahlström menar att man har tagit intryck. Den kritik som Lagrådet har riktat har ju inte på något sätt förminskats. Fortfarande kommer två parallella system att gälla för fall som har inlämnats och ligger i pipeline. Det beror naturligtvis på att om man lämnar in ett fall under den stipulerade tidsperioden fram till och med den 31 mars röner det en behandling. Om man kommer lite senare och får prövning för nytt uppehållstillstånd kommer man naturligtvis att få en annan behandling i det andra systemet. Det är inte rimligt. Utlänningslagen måste ha en och samma referensram. Det får man inte med det nya förslaget. Eftersom vi fortfarande ser att fallen kommer att bli olika behandlade inom ramen för samma system, medger du då inte att Lagrådets kritik fortfarande är oförändrad?

Fru talman! Som jag tidigare sade har utskottet tagit intryck av Lagrådets synpunkter. De har vägts in, även vad gäller synpunkterna kring just det som Tobias Billström lyfter fram. Jag upplever att man inte kan sammanblanda olika grupper och olika lagrum på det sätt som har gjorts. Inom ramen för den grupp som vi nu diskuterar kommer lika ärenden att behandlas lika i det lagstiftningsförslag som vi kommer att gå till votering om under eftermiddagen. Vi är helt överens om arbetslinjen som en viktig del i att klara det svenska samhället och inte minst integrationspolitiken, vilket har lyfts fram tidigare i debatten. Jag upplever ändå i den diskussion som Tobias Billström lyfter fram i sitt inledningsanförande att det är en sammanblandning av flyktingpolitik och arbetskraftsinvandring som är olycklig och som kommer att drabba de människor som kommer till Sverige för att söka skydd. Jag tycker att det är olyckligt att vi hamnar i den diskussionen. Vi kanske får anledning att föra en bredare diskussion om detta när utredningen om arbetskraftsinvandring lägger fram sitt betänkande under kommande år. Låt oss vänta med den diskussionen till det tillfället.

Herr talman! Göte Wahlström hävdar att man har tagit hänsyn till Lagrådets yttrande. Egentligen är det omöjligt. Det som Lagrådet i första hand dömde ut var själva beredningen. Det står tydligt i Lagrådets yttrande att den beredning som skett inte är godtagbar. Det kan ni givetvis inte göra om. Att ni valde att lägga fram en motion och inte en proposition var ett sätt att kringgå regeringsformen och inte bereda ärendet på ett tillfredsställande sätt. Det var därför ni gjorde så. Det här är mycket betänkligt. I sådana här ärenden ska man försöka följa det sätt som är normalt och vanligt och som har en legitimitet. Det borde ha varit en proposition. Det har ni inte gjort, och ni kan inte göra om detta. Nu är det för sent. Sedan vill jag fråga vad gäller identiteten: Varför ändrade ni kravet att detta skulle vara en förutsättning och skrev i stället "stor vikt"? Varför mjukade ni upp ett så grundläggande krav i hela den här processen? Till sist: Hur är beredskapen för att ta emot dessa människor? Hur ligger ni till vad gäller integrationen? Har ni en politik som kan göra att de får ett värdigt liv i Sverige? Vad tänker ni göra? Har ni krismöten i morgon för att försöka komma på någonting som inte späder på utanförskapet?

Herr talman! Mauricio Rojas har ju nogsamt följt arbetet i utskottet när det gäller hanteringen av det här betänkandet. Det innebär att Mauricio Rojas också har kunnat följa hur utskottet lämnat ärendet till Lagrådet, tagit intryck av den diskussion som funnits och försökt väga in de synpunkter som finns. Det är dock klart att det finns frågeställningar som emellanåt blir svåra att hantera, och en sådan är frågan om identitetskontroll. Här i kammaren har vi också tidigare fört en debatt, inte minst Mauricio Rojas och jag, om kontrollen av resedokument och andra handlingar som dokumenterar individens identitet. I den och den nuvarande debatten känner jag dock inte igen Folkpartiet. När vi har lagt fram förslag om åtgärder för att komma åt dokumentlösheten har Folkpartiet reserverat sig. När vi har försökt vara starka i de här frågorna har Mauricio Rojas och Folkpartiet reserverat sig. Nu lyfter vi fram detta och säger att det är en viktig del, och då börjar Mauricio Rojas vända på problematiken igen. Så kanske man agerar ibland när det är tillfälligheter som gör debatten. Vår uppfattning är att dokumentlösheten är ett problem som vi måste hantera. Vi upplever också att vi i det förslag till betänkande som vi nu lägger fram har hanterat det på ett tillfredsställande sätt. Vi kanske får invänta en ny hållning från Folkpartiets sida när frågan lyfts fram vid nästa tillfälle, för här har kasten varit väldigt snabba under resans gång.

Herr talman! Min fråga, Göte, var: Varför ändrade ni skrivningen att fastställande av identitet skulle vara en "förutsättning" för att i stället skriva "stor vikt", vilket ju är ett sätt att mjuka upp detta? Jag skulle vilja få en förklaring. Vad gäller Folkpartiets inställning i denna fråga är den helt tydlig och klar. Vi kan också inleda samtal med ministern när ni önskar för att komma på bättre lösningar i identitetsfrågan. Men den fråga, Göte, som jag tror majoriteten ställer sig i dag är: Hur gör vi så att dessa människor blir integrerade och inte en del av det växande utanförskap vi har i Sverige? Vi har nu tagit på oss ett stort ansvar. Många fler människor kommer att få laglig rätt att stanna. Vilken beredskap har ni för att det ska bli bra?

Herr talman! Medan vi diskuterar diskriminering och utanförskap och försöker driva en politik på detta område är Mauricio Rojas utspel tre gånger fler poliser och andra åtgärder. Precis som nämnts här tidigare i talarstolen tror inte vi, och tydligen inte en majoritet av denna kammare heller, att det är lösningen på integrationsproblematiken. Här finns naturligtvis en rad frågeställningar. Jag har själv här nämnt att vi i politiken, samfund och föreningsliv, men också det civila samhället i övrigt, mer aktivt måste vara delaktiga i den här processen. Med den debatt vi haft under hösten i minnet utgår jag också från att det civila samhället på ett mer offensivt och aktivt sätt kommer att delta i integrationsarbetet. Inte minst de senaste veckornas situation i vår omvärld gör att vi ser nödvändigheten i det. Vad gäller frågan om dokumentlösheten är den naturligtvis ett problem även för Mauricio Rojas. Jag läser rakt upp och ned från betänkandet vad ni själva har skrivit i er motion: "Som villkor för att permanent uppehållstillstånd skall beviljas genom ny prövning skall gälla att personens identitet skall vara styrkt eller gjorts sannolik." Jag minns inte att Mauricio Rojas använde det begreppet i sitt inledningsanförande här i debatten. Då var det betydligt hårdare ord som användes om situationen. Jag upplever att vi ligger ganska nära varandra, men retoriken bjuder kanske någonting annat.

Herr talman! För två månader sedan debatterades i denna kammare förslaget till ny instans- och processordning. Jag sade då, och jag vill gärna säga det en gång till, att Sverige har en bra flyktingpolitik. Sverige har en stark lagstiftning. Sverige har tagit och tar ett mycket stort ansvar för världens flyktingar, ett större ansvar än väldigt många andra länder. Men, som jag sade då och också vill säga nu, att vi har en bra flyktingpolitik betyder inte att vi inte har problem. Jag pekade då på en rad problem som vi faktiskt har och som vi måste lösa. Vi har till exempel människor som finns i Sverige i dag, som har funnits här länge och som inte har återvänt. Det handlar om människor som har sökt skydd undan förföljelse, fått sin sak prövad, befunnits inte ha asylskäl och därför fått ett slutligt avvisningsbeslut. Ändå har dessa människor blivit kvar i Sverige av olika skäl. De skälen kan vara väldigt många. Jag tror att det finns lika många skäl som det finns människor. Det kan handla om att hemlandet inte tar emot en när man ska återvända. Det kan handla om att det har blivit så oroligt i hemlandet att man inte vågar återvända. Det kan handla om att man inte har passhandlingar som hemlandet godtar. Det kan finnas väldigt många olika skäl till att man inte har återvänt. Det är de skälen som nu ska prövas, och de ska prövas individuellt. Var och en ska prövas för sig utifrån sina specifika förutsättningar. Många har tagit upp barn i den här debatten. Vi vet också att det finns väldigt många barn och barnfamiljer i just den här situationen. Det är barn som går i skolan och som skaffat sig kompisar. För många har Sverige blivit hemland. De kan kanske inte något annat språk. De känner inget annat land. Detta är familjer som naturligtvis mår dåligt. Föräldrarna vet att de inte har uppehållstillstånd och kan inte riktigt rota sig, medan barnen rotar sig alltmer. Det här är den verklighet som vi har i dag. Vi ser också att antalet människor som har blivit kvar trots att man fått ett slutligt beslut har ökat under den senaste tiden. Det är naturligtvis oerhört svårt för de människor som det handlar om, men det är också ett samhällsproblem. Det innebär att vi får en växande grupp människor som lever i samhället - barnen går i skola; en del kanske till och med arbetar - men som ändå lever utanför samhället. Det är naturligtvis ett stort problem. Många har talat om luddighet. Jag skulle gärna vilja berätta lite grann om vad som nu händer efter den 15 november när den nya, tillfälliga lagstiftningen träder i kraft. Det innebär att barn och barnfamiljer som lever gömda åter kan registrera sig hos Migrationsverket. En del av dessa familjer kommer att behöva bostäder. Vi har sett att det finns tomma platser i Migrationsverkets mottagningssystem, och dessa barn och barnfamiljer kommer att erbjudas bostäder i de kommuner där det finns bostäder. Migrationsverket och Integrationsverket är nu i full färd med att både kartlägga dessa kommuner och förbereda dem på de insatser som nu krävs, dels under prövningen, dels efteråt. Jag har träffat företrädare för en rad av de kommuner som kommer att beröras mest, och jag har också haft kontakt med företrädare för kyrkan och frivilligorganisationer för att försäkra mig om att vi nu samlar alla de krafter som vi har för att se till att det blir ett bra mottagande i kommunerna. Integrationsverket räknar med att sluta avtal med ytterligare ett 40-tal kommuner. Det finns ett stort engagemang. Det finns en stor beredskap för det som nu kommer att ske. Den nya prövningen av om det finns hinder för att återvända ska göras av Migrationsverket, och redan nästa vecka kommer Migrationsverkets ledning att fatta ett antal vägledande beslut så att arbetet med prövningen kommer i gång så snabbt som möjligt. Prövningen kommer att ske på olika platser i landet men i huvudsak i Stockholm, Göteborg och Flen. Man har en särskild grupp på ett 80-tal personer, både handläggare och beslutsfattare, som enbart kommer att arbeta med prövningen av just de här ärendena. Det här är ju ingen amnesti, som så många också har påtalat. Det är ingen amnesti som säger att före ett visst datum får alla stanna. Det är heller inte så att asylärendet ska omprövas, utan det som ska prövas är vad som har hänt efter det slutliga beskedet om avvisning. Har det hänt någonting i hemlandet som innebär att familjen inte kan återvända? Finns det praktiska hinder för verkställighet? Finns det medicinska hinder för att återvända? Alla de frågorna kommer att ingå i den prövning som nu ska göras. I den bedömningen ska barns sociala situation, barns utveckling och anknytning till Sverige också vägas in, allt naturligtvis under förutsättning att vistelsetiden i Sverige har varit lång. Det görs ingen heltäckande lista på exakt vilka situationer som kan leda till uppehållstillstånd. Däremot pekas det på en rad olika omständigheter som ska vägas in i den samlade bedömning som Migrationsverket ska göra. Vi har heller inte fastställt någon exakt tid för vad som är en lång tid i Sverige. Vi har sagt att det måste avgöras från fall till fall, därför att det här handlar om människor, och människors liv ser väldigt olika ut. Det här handlar om människor, och alla deras skäl ser väldigt olika ut. Därför måste man ha en flexibilitet. En lång tid för en familj kanske ser ut på ett sätt och för en annan familj på ett annat sätt. Det måste finnas med. Det måste finnas en möjlighet att göra bedömningar utifrån varje enskild familjs situation. Det som också ska vägas in i den samlade bedömningen är om den sökande medverkar till att fastställa sin identitet. Vidare kommer det också, precis som nu, att beaktas om personen har begått brott. Finns det sådana saker, finns det säkerhetsrisker, kommer inte uppehållstillstånd att beviljas. Allt det här ska ingå i den prövning som kommer att göras. Med den nya lagen, som kommer att gälla fram till den 31 mars, kommer vi att bryta det dödläge, det vakuum som så många människor och även samhället har hamnat i. Jag tror också att det kommer att skapa möjligheter att få bättre ordning i asylsystemet. Herr talman! Det finns i dag en misstro mot flyktingpolitiken. Det tycker jag också har framkommit i en del av de inlägg som har gjorts i debatten i dag. Det finns en oro för att människor som faktiskt behöver skydd undan förföljelse inte får det i Sverige. Men det finns också en oro i andra änden, nämligen en oro för att asylsystemet används för andra syften, att asylsystemet inte riktigt förmår skilja ut människor som har begått grova brott, inte riktigt förmår skilja ut människor som har begått krigsförbrytelser eller brott mot mänskligheten. Det här är allvarligt. För att återskapa det förtroende som naturligtvis krävs för flyktingpolitiken och för asylsystemet måste det göras stora förändringar. Det har genomförts förändringar, men som kammaren är väl medveten om håller också väldigt stora förändringar på att genomföras. Alla vet att vi nu ersätter Utlänningsnämnden med en domstolsprövning. Vi får en ny instansordning. Vi får en ny processordning. Vi får större öppenhet i asylsystemet. Vi förbättrar mottagandet. Vi förbättrar utredningarna på Migrationsverket. Vi får en ny lagstiftning som just sätter behovet av skydd i fokus, för vi har under den senaste tiden sett en förskjutning från behovet av skydd till att skälen handlar om sjukdom. Jag tror att det är en olycklig förskjutning. Vi måste sätta behovet av skydd i fokus. Och den nya lagstiftningen, som utvidgar flyktingbegreppet, som utvidgar grunderna för att få skydd i Sverige, skapar goda förutsättningar för det. Jag tror att det är oerhört viktigt, därför att det är ändå behovet av skydd som är kärnan i flyktingpolitiken. Samtidigt måste processen vara snabb. Vi har fått ned handläggningstiderna, och de allra flesta människor får i dag besked inom fem sex månader. Men målet att alla ska få besked inom sex månader ska nås, därför att de asylsökande har rätt att ställa kravet på svenska myndigheter att få besked i rimlig tid. På samma sätt har svenska myndigheter rätt att ställa krav på asylsökande att vara tillgängliga för utredning och att medverka till att fastställa sin identitet. Men även när vi har genomfört alla dessa förändringar kommer människor att få nej på sina asylansökningar. Jag sade vid den förra debatten, men jag vill också säga det igen, att så länge vi har en reglerad invandring i en väldigt orättvis värld kommer människor att få nej. Det vi då måste göra är att bli bättre på att ge stöd till människor att återvända till sina hemländer så att vi inte får en ny situation med människor som lever utanför samhället. Flyktingpolitiken måste fungera på det sättet att när människor kommer hit ska de få ett snabbt besked i en rättssäker prövning. Får man ett ja ska man få ett snabbt stöd att komma in i samhället, och får man ett nej ska man också få stöd att återvända till sitt hemland. Det här är naturligtvis svårt. Därför behöver stödarbetet även omfatta det civila samhället. Det behöver omfatta så många som möjligt i vårt samhälle, därför att många som kommer hit kanske måste återvända till en sämre situation än vad man skulle ha fått i Sverige. Det är därför som vi måste utveckla stödet vad gäller återvändandet.

Herr talman! Min fråga till statsrådet blir: Hur har egentligen Barbro Holmberg och Socialdemokraterna tänkt sig att garantera att inte människor som lämnat Sverige och följt myndigheternas beslut missgynnas? Hur garanterar man att människor som lämnat Sverige efter ett negativt beslut, och alltså inte har varit gömda i vårt land, inte återkommer och hävdar att så varit fallet? Vi kan också konstatera att detta är en amnesti, trots att statsrådet säger någonting annat. Det är en amnesti för dem som har varit här under, som man säger, en lång tid. Nu ställer jag samma fråga till statsrådet som till Göte Wahlström och hoppas på ett svar. Hur ska detta kriterium egentligen tillämpas av Migrationsverkets handläggare? Sedan tycker jag att det är lite patetiskt när Barbro Holmberg hävdar att avsaknaden av regler för vad som är lång tid skulle gynna den enskilde. Det var faktiskt vad statsrådet sade. Det är ju precis tvärtom. Vi hamnar genom den här lagstiftningen på ruta 1 igen, precis i den situation som vi ville att svensk asylpolitik inte skulle befinna sig i när riksdagen debatterade den 14 september och tog beslutet om den nya instans- och processordningen. Slutligen är det frågan om bevisvärderingen. Vad tycker Barbro Holmberg själv är ett tillräckligt bevis för att man har varit gömd? Är det den samlade högen av Icakvitton? Eller är det busskvittot? Vad tycker hon själv att Migrationsverkets tjänstemän ska rätta sig efter? Vad är rimligt som kriterium för att man de facto har varit gömd i Sverige?

Herr talman! Detta är ingen amnesti. En amnesti handlar om att sätta en tidsgräns och fatta ett kollektivt beslut. Detta är fortfarande fråga om en individuell prövning där vi prövar om det finns hinder för att återvända. Verkligheten ser trots allt ut så, Tobias Billström. Självklart ska flyktingpolitiken fungera så att om man får ett nej ska man återvända. Man ska få stöd i att återvända. Så ska det fungera. Men sedan har vi verkligheten, där vi ser att antalet människor som av olika skäl inte återvänder faktiskt ökar. Då måste vi hitta en lösning på det dilemmat. Jag menar att det här är en bra lösning. Den ger en möjlighet för människor som har varit här under lång tid och som faktiskt inte kan återvända. Vi måste ha ordning och reda också i återvändandet. Kan man återvända ska man återvända. Kan man inte återvända ska man få uppehållstillstånd. Det är viktigt. Tobias Billström har vid ett flertal tillfällen i kammaren i dag tagit upp frågan om att lika fall ska behandlas lika. Samtidigt sade Tobias Billström i sitt inledningsanförande att de som har kommit hit och sökt asyl och som har ett arbete ska få stanna. Vad är det för likhet i det? Det betyder att en läkare kommer att behandlas på ett helt annat sätt än människor som inte har en sådan utbildning kommer att bli behandlade på. Det är oerhört viktigt att hålla isär flyktingpolitiken å ena sidan - den handlar om skydd och ska inte handla om något annat än skydd - och arbetskraftsinvandring å andra sidan.

Herr talman! Det är fantastiskt att statsrådet säger att det inte ska handla om något annat än skydd. Sedan handlar likafullt lagförslaget om lång tid, avgränsade grupper och begränsad tid. Vi har helt olika uppfattningar om synen på vad som är rättvisa i den här frågan. Från moderat sida anser vi att hela lagen är en onödig ordning. För dem som har rotat sig och skaffat sig en egen försörjning vill vi helt riktigt, som statsrådet är inne på, ge möjlighet att skapa sig en framtid i Sverige. Men vi från moderat sida tycker att det bästa förslaget är att skapa flera alternativ, två köer. Det ska finnas en möjlighet för människor att faktiskt, om de har skaffat sig en egen försörjning, gå från att vara asylsökande till att bli arbetskraftssökande och lämna asylstadiet. Detta har vi utvecklat vid flera olika tillfällen, och jag är förvånad över att statsrådet inte tycks vara medveten om den moderata positionen i frågorna. Sedan är det att märka att egenförsörjningen i sig inte spelar någon roll för era partier över huvud taget. Ni sätter inte upp det som ett kriterium ifall människor har rotat sig och vill skapa en framtid. Det tycker ni är mindre intressant än vad vi tycker. Där ser man skiljelinjen mellan vad som betyder något och vad som inte gör det. Jag fick inget svar från statsrådet om lång tid, bevisvärdering och hur man ska hantera detta från Migrationsverkets sida. Det är naturligtvis ett fundamentalt problem. Vi tror att man kommer att få se många svåra fall framöver under perioden fram till den 31 mars när den nya instans- och processordningen kommer fram. Ansvaret för detta faller inte över våra huvuden eftersom vi är det enda parti i kammaren som faktiskt vågar stå upp för rättssäkerhetsprinciperna även när det blåser snålt. Det ansvaret faller ytterst dels på Barbro Holmberg som migrationsminister, dels på Socialdemokraterna och dels på hennes två stödpartier Miljöpartiet och Vänstern.

Herr talman! Ja, jag tror också att vi kommer att se många svåra fall framöver. Vi kommer att se många svåra fall också efter en domstolsprövning. Vi har sett många svåra fall. Det här är naturligtvis väldigt svårt. Vi måste se till att vi får ett asylsystem som är träffsäkert såtillvida att det handlar om människor som behöver skydd. Sedan har vi frågan om migration, det vill säga människor som rör sig mellan länder av andra skäl, till exempel att de vill studera eller arbeta. Den frågan måste skiljas ut från asylsystemet. Annars blir allting i ett, och då kommer asylrätten att äventyras. Det är oerhört viktigt att hålla de båda systemen isär. Jag kan konstatera den moderata hållningen i frågan, det vill säga att gå från ett system till ett annat. Systemet att gå från att vara asylsökande till arbetskraftsinvandrare är de svenska moderaterna ensamma om. Jag kan nämna Kanada som ett exempel. Kanada har en politik att försöka rekrytera 300 000 människor. Man arbetar aktivt med det, men man håller oerhört tydligt isär asyl å ena sidan och rekrytering av arbetskraftsinvandrare å andra sidan. Det är också något som många andra länder står fast vid. Jag tror att det är oerhört viktigt att göra det.

Herr talman! Jag skulle vilja ta fasta på det Barbro Holmberg sade i slutet av sitt anförande om behovet av tillit och trovärdighet i den förda politiken. Det är naturligtvis viktigt på alla politikområden men kanske alldeles speciellt viktigt på detta känsloladdade område. Det är oerhört viktigt att politiken är förutsägbar. Låt mig backa tillbaka i tankevärlden till den 14 september när vi förde debatt om nollställningsförslaget, amnestiförslaget, och då ta fasta på vad Barbro Holmberg sade i den debatten och det förslag vi nu har att ta ställning till i dag. Jag kan inte se någon tro på förutsägbarhet. Det motstånd som vi mötte då i debatten kring förslaget om nollställning, amnesti, rimmar illa med det förslag som Barbro Holmberg nu ställer sig bakom, som faktiskt inte har så stora principiella skillnader. Vad är den principiella skillnaden mellan det som vi föreslår i fempartimotionen och det som regeringen nu föreslår? Vari ligger förutsägbarheten?

Herr talman! Sven Brus vill veta skillnaden mellan en amnesti och det förslag som riksdagen nu kommer att ta ställning till. En amnesti innebär att sätta en tidsgräns, som Sven Brus är väldigt väl medveten om. Där sägs att alla som kommer före en viss tidpunkt ska få stanna medan alla som kommer efter en viss tidpunkt ska få en vanlig prövning - och där ska skyddsbehoven gälla. Det förslag vi nu diskuterar handlar om att alla ska få en individuell prövning av om det har uppstått nya skäl mot ett återvändande. Det är skäl som ska ha vägts in när man har bedömt asylärendet i sig, men det kan ha uppstått nya skäl som har gjort att människor har blivit kvar i Sverige under lång tid. Där är den principiella skillnaden. Sedan var det frågan om tillit. Det finns en misstro mot asylsystemet i dag. Jag tar gärna emot Sven Brus uppmaning att försöka hitta en konsensus på området. Det är oerhört viktigt att vi arbetar för det. Men då måste vi också stå upp för en öppen dörr för människor som söker asyl. Människor som är förföljda ska få en fristad i Sverige. Men vi måste också stå upp för att vi faktiskt har en reglerad invandring. Det är svårt att göra i vissa lägen. Jag tror att det finns många, kanske också Sven Brus, som har svårt att stå upp för det.

Herr talman! Detta med kollektiva beslut kanske är någonting som vi helst skulle vilja avföra från debatten. I det betänkande som vi tar ställning till i dag talas det om att "den tillfälliga ordningen avser möjligheterna att få till stånd en ny prövning för vissa grupper som kommit att vistas i Sverige lång tid . De grupper som genom den nya lagstiftningen ges nya och ökade möjligheter". Det talas i många stycken om grupper. När vi i fempartimotionen föreslog nollställningen talade vi om en tidsförordning som man skulle kunna prövas emot, och självklart handlade det om att prövas individuellt mot denna. Vi hade aldrig någonsin i vårt förslag sagt att vi skulle bunta ihop alla dessa människor och fatta ett kollektivt beslut, utan man skulle prövas individuellt om man kunde omfattas av tidsförordningen. Om man inte gjorde det hade man å andra sidan full möjlighet att prövas på sina skyddsskäl, oavsett om man inte passade in i tidsförordningen. Jag väljer inte att kalla dagens förslag ett kollektivt beslut, trots att det i texten vid flera tillfällen talas om vissa grupper. Jag avstår från att kalla det ett kollektivt beslut. Jag tycker att statsrådet också, i ömsesidig respekt för våra argument, skulle sluta att kalla amnestiförslaget, eller nollställningsförslaget, ett kollektivt beslut. Det tycker jag att vi kunde komma överens om.

Herr talman! Sven Brus får ändå bestämma sig. En allmän amnesti - det är vad Sven Brus har föreslagit. En allmän amnesti - som bland andra påskuppropet och Sven Brus har stött - är per definition ett kollektivt beslut. Man säger att människor som kommit före en viss tid ska få stanna. Det är kollektivt i fråga om just skyddsbehovet. Vad vi gör nu är att se om det har hänt någonting efter det att människor har fått ett avvisningsbeslut, om det har uppstått oroligheter i hemlandet, om det är så att beslutet inte går att verkställa. Det är en rad sådana saker som man nu tar ställning till i en individuell prövning. Den är väsensskild från en allmän amnesti.

Herr talman! Först ska jag säga några berömmande ord till Barbro Holmberg. Det gäller just att kontakter har tagits med såväl kyrkor som det civila samhället och kommuner när det gäller den nya processen. Det är viktigt, vill jag påstå, att vi inlemmar hela Sverige i den här processen, därför att det handlar om många människor. Barbro Holmberg pratar ganska ofta och gärna om att hon är stolt. I den förra debatten pratade hon om att hon var oerhört stolt. Jag har väldigt svårt att känna stolthet när jag ser program som Uppdrag granskning i förra veckan. Det handlade om att man skickade hem en familj med ett apatiskt barn utan att veta vart de tar vägen eller vilka möjligheter de har att ordna bostad och att få den hjälp och det stöd som de behöver. Senare hade de visst till och med bott under en lastbil. Jag kan känna att det inte är värdigt ett land som Sverige att hantera människor på det sättet, att skicka hem människor utan att veta om det finns någonstans där de kan få bosätta sig, om det finns några personer som de kan få vistas hos. Jag har en fråga. Barbro Holmberg sade själv att "humanitära skäl" var ett luddigt begrepp och att det skulle tas bort. Nu kommer ett annat begrepp, som heter "humanitärt angeläget". Vad ligger egentligen bakom detta? Jag frågade Göte Wahlström, men jag fick inget reellt svar. Vad betyder "humanitärt angeläget"?

Herr talman! Jag tror, precis som Birgitta Carlsson, att det är väldigt viktigt att vi nu samlar alla krafter som finns i samhället och att vi över blockgränser och partigränser ger de krafterna det stöd som de behöver, för att se till att det blir ett bra mottagande i kommunerna och att det blir bra under den tid som prövningen pågår. Det tror jag är oerhört viktigt. När det sedan gäller Uppdrag granskning finns det en skillnad mellan Birgitta Carlsson och mig, och det är att jag inte gör bedömningar av ett asylärende utifrån vad jag ser i medierna. Det är inte heller min uppgift att göra de individuella bedömningar som ligger till grund för de beslut som fattas. Vad vi ska göra i den här kammaren är att fatta politiska beslut, att fatta beslut om hur lagstiftningen ska se ut på ett så bra sätt som möjligt. Sedan är det myndigheter och så småningom domstolar som har alla fakta i de enskilda ärendena och som ska fatta beslut. Jag är väldigt öppen för en diskussion med Birgitta Carlsson: Hur ska lagstiftningen se ut? Som jag sade lever vi i en orättvis värld; det finns väldigt många människor som är fattiga i världen. Hur ska vi fånga upp det med flyktingpolitik? Jag tror inte att det är möjligt. Jag tror att flyktingpolitik har en begränsad möjlighet att lösa problem i världen. Vi kan lösa problem för enskilda individer som är förföljda, men när det gäller sociala och ekonomiska problem i världen måste vi använda andra metoder, som utvecklingsbistånd, utrikespolitik, samarbete i internationella organisationer och så vidare.

Herr talman! Jag delar verkligen uppfattningen att vi absolut inte löser problemen med svält och fattigdom i världen genom att vi ställer upp för ett antal personer i Sverige. Det är två helt olika saker som vi pratar om i så fall, tycker jag. Det finns andra vägar att gå där. Jag känner en besvikelse. Det låter så bra när Barbro Holmberg beskriver vad som händer just nu, men det känns absolut inte som något tydligt i detta. Jag är gärna med och diskuterar lagstiftning framöver. Som flera talare har sagt tidigare är det viktigt i en fråga som denna att vi är många partier som jobbar för att Sverige i framtiden verkligen ska ha en generös och human flyktingpolitik för de människor som söker sig hit. Just nu kanske man kan tycka att det är lugnt i många länder, att det inte finns så många krigshärdar och annat som gör att människor har den typen av problem. Men det finns så mycket annat: religion, olika sexuell läggning och olika problem som människor kan få beroende på politiska åsikter. De problemen kan många gånger vara lika stora för personer som kommer hit. Jag är gärna med och jobbar för att Sverige ska vara ledande i detta och att vi ska jobba för att även hela Europa ska vara med och ta det ansvaret, att hjälpa människor som behöver få en fristad i ett annat land än sitt eget.

Herr talman! Jag är glad att vi är eniga på den punkten. Flyktingpolitiken måste handla om att ge skydd till enskilda individer som flyr undan förföljelse. Men vi måste bredda diskussionen i Sverige. Migration är så oerhört mycket mer än vad flyktingpolitik är. Vi vet att det finns ungefär nio tio miljoner flyktingar, och antalet går glädjande nog ned. Men vi vet att rörligheten i världen, detta att människor söker sig till andra länder, ökar enormt mycket. Som jag har sagt tidigare finns det en enorm utvecklingspotential i detta. Det är bra för både länder som människor lämnar och länder som människor kommer till. Det skapar väldigt mycket utveckling. Men det skapar också problem med en ökad rörlighet. Vi ser människosmuggling. Vi ser människohandel. Vi ser ett enormt utnyttjande av människor, fattiga människor på rikas arbetsmarknad. Men vi ser också ett väldigt tryck på asylsystemet, och om vi ska värna asylsystemet i en värld där väldigt många människor rör sig måste vi se till att flyktingpolitik handlar om människor som är förföljda. Sedan måste vi diskutera att vi måste få bättre migrationsordningar, både nationellt, vilket vi arbetar med, och i EU och också globalt. Vi måste samarbeta med andra länder för att hantera den ökade migrationen på bästa sätt för människor men också för samhällen. Det är jag helt övertygad om. Jag ser fram emot en vidgad debatt i de här frågorna.

Herr talman! Jag skulle gärna vilja att ministern kommenterar lagrådsyttrandet när det gäller beredningen av ärendet. Lagrådet skriver att "den beredning som skett i ärendet . inte är godtagbar". Det är ett väldigt allvarligt påstående. Jag skulle gärna vilja att ministern kommenterar det. Vi fick höra att Migrationsverket, Integrationsverket och antagligen också regeringen är i full färd med att skapa förutsättningar för integration och att det ska fungera. Kan du vara lite mer precis, inte minst med tanke på att det i städer som Malmö och Landskrona är åtta av tio personer som har bott mindre än fem år i Sverige som inte har jobb: Vad ska ni göra för att ändra detta? Om ni inte ändrar det faller allt annat.

Herr talman! Vad gäller beredningen av ärendet började vi förbereda en proposition på Regeringskansliet, men som alla väl känner till är det här en motion. Det är riksdagen som har ansvarat för beredningen av det här ärendet. Jag utgår från att utskottet inte har släppt ifrån sig en motion som inte är färdigberedd och att också Mauricio Rojas har deltagit i den beredningen. Jag kan läsa i betänkandet att det har skett en grundlig genomgång av ärendet i det här fallet. När det gäller de förberedelser som nu sker måste det ske en förberedelse så att vi kan ta emot människor som återregistrerar sig på Migrationsverket, men man måste också förbereda kommuner att ta emot människor. Vi ska inte glömma, som många har sagt här, att det handlar om människor som finns i kommunerna redan. Det handlar om människor som finns i Sverige redan. Många av de här barnen går redan i skolan. En del människor har också arbete. Men nu handlar det om att se till att inslussningen i samhället går så snabbt som möjligt. Jag är övertygad om att utifrån det engagemang som finns i den här frågan så finns det många organisationer och ett stort stöd i det civila samhället. Jag är övertygad om att det kommer att ske på ett alldeles utmärkt sätt.

Herr talman! Vad jag kunde förstå av statsrådets svar har hon ingen förståelse för Lagrådets yttrande om att den beredning som har skett i ärendet inte är godtagbar. De har skrivit så. De refererar också till regeringsformen. De menar att det är betänkligt att den beredning som hör till utlänningsärendet inte har följts. Man har valt motionsvägen - det är sant. På det viset har vissa formella rekvisita för hur man bereder en proposition inte följts. Lagrådet har kritik mot detta. Jag skulle vilja att du preciserar på vilket sätt man har missat något här. Det andra handlar om integrationen. Jag tror att det i det här läget krävs mycket mer precisa svar. Man kan inte tala om entusiasmen i samhället eller om den goda viljan när vi har över 80 % arbetslöshet bland människor som vi har tagit emot på sistone. Då räcker det inte med att hänvisa till att det finns en jättepositiv stämning nu. Det krävs mera från en regering.

Herr talman! Återigen, när det gäller beredningen tycker jag att Göte Wahlström gick igenom väldigt noggrant hur ärendet har beretts i utskottet. När det gäller integration tror jag att det är oerhört viktigt att vi fortsätter att arbeta och bygga vidare på det välfärdssamhälle som vi har, att bygga vidare på att motverka diskriminering. Vi har skärpt diskrimineringslagstiftningen. Vi kommer också att avsätta pengar till Diskrimineringsombudsmannen så att man verkligen kan driva de här målen. Grunden för allt är att människor som kommer till Sverige och stannar i Sverige ska ha samma rättigheter och samma skyldigheter som alla andra som bor här. Det är också lite grann grunden för det beslut som fattas i dag. Vi vill inte ha människor som lever i samhället men samtidigt utanför. Det finns väldigt många länder, om man ser sig om i världen, som på något sätt ser mellan fingrarna när det gäller att människor lever i och samtidigt utanför samhället. Vi vill inte ha ett sådant samhälle. Det är grunden för en god integration.

Herr talman! Det har nu gått nästan två månader sedan vi sist debatterade den här frågan. Då röstades tyvärr förslaget från fem partier om amnesti ned av en majoritet i riksdagen. Över 150 000 namnunderskrifter i kyrkornas påskupprop och manifestationer på många platser i landet lyckades inte beveka socialdemokrater och moderater. Men, herr talman, sedan dess har Socialdemokraterna ändrat ståndpunkt, vilket är välkommet. Det förslag som läggs fram i dag är ett steg i rätt riktning och innebär förhoppningsvis att många oroliga och mycket utsatta människor kommer att få möjlighet att börja ett nytt liv i Sverige. De människorna har väntat länge. Många har levt gömda under miserabla förhållanden. Man kan tycka att det inte kan gå fort nog att ge de människor som misshandlats av ett havererat asylsystem upprättelse och en ny chans, särskilt med tanke på att under tiden som diskussionen har pågått har svårt sjuka barn avvisats. Men, herr talman, dessvärre måste jag nog hålla med de andra talare som sagt att det har gått väldigt fort att ta fram förslaget, för fort för att vara tillfredsställande när det gäller rättssäkerheten. Det finns brister och otydligheter. Jag har fått många frågor från oroliga asylsökande eller personer i deras närhet. Vad tror du om förslaget? Vad är det som gäller? Vad är lång tid? Jag kan inte svara. Men jag hoppas verkligen att alla förväntningar och förhoppningar som väckts inte kommer att grusas. Det är mycket utsatta människors liv vi spelar med. Många känner sig svikna i dag för att deras asylskäl inte har tagits på allvar. Jag vill inte tänka på hur de kommer att känna sig en dag om deras skäl inte bedöms tillräckliga i den nya prövningen. Låt inte alla dessa människor svikas ännu en gång! Det är en vädjan framför allt till de tre partier som står bakom förslaget. Men, herr talman, vad händer i framtiden? Det kommer att komma nya asylsökande till Sverige. Rättssäkerheten i asylprocessen måste bli bättre så att man känner acceptans för de beslut som fattas. Det ska inte behövas en sådan här åtgärd någon mer gång. Jag tror att med en mer rättssäker asylprocess hade läget varit ett helt annat. I den här debatten har det sagts väldigt lite om varför människor blir kvar i landet. Man har bara pratat om att människor har blivit kvar. Som jag har sagt många gånger tidigare från den här talarstolen väljer ingen människa att gömma sig utan verklig anledning och att leva i osäkerhet och på andra människors nåder. Rädslan att återvända till ett hemland där de utsatts för förföljelse och kanske både tortyr och våldtäkt är större än de umbäranden de får utstå som gömda. Herr talman! Listan på exempel där asylpolitiken brustit kan göras lång. Jag har sagt det många gånger: Barn som görs till vuxna med tveksamma åldersbestämningar, likartade fall som får olika utgång, barn som inte hörts men som har haft verkligt traumatiska upplevelser, som har sett sina föräldrar misshandlas, våldtas eller dödas. Kvinnor avvisas, trots att de riskerar hedersmord, på grund av att handläggare saknar tillräcklig kunskap om just den platsen i det landet. I går - precis som Kalle Larsson nämnde - fälldes Sverige i Europadomstolen. Ytterligare 30 ärenden handläggs vid domstolen för närvarande. Någonting måste vara fel eller ha varit fel. Jag kan naturligtvis inte säga att alla inte har fått sin sak rättssäkert prövad, som så många har sagt här. Alla har fått sin sak prövad, och de har inte befunnits ha asylskäl nog. Men jag säger motsatsen. Det är faktiskt så att man inte har fått sin sak prövad på ett rättssäkert sätt. Herr talman! Det kanske inte är så konstigt att det ibland blir som det blir med tvivelaktiga beslut. För någon månad sedan avslöjades att en medarbetare på Migrationsverket har porrsurfat med ena handen och handlagt ärenden med den andra, och kommer undan med en varning och får stanna kvar. Samma vecka kommer det också fram att en medarbetare under fem års tid lagt undan besvärliga ärenden. Det handlade visserligen inte om asylärenden utan om ekonomi. I samma veva dyker det upp att en medarbetare mutats att ge en asylsökande uppehållstillstånd. Vad pågår egentligen på Migrationsverket? Är detta toppen på isberget, eller råkar det vara en tillfällighet att tre händelser uppdagas inom en så kort tidsrymd? Herr talman! Jag hoppas att det bara är en tillfällighet och att sådana händelser inte återupprepas. För att undvika att någonting liknande händer så att man måste ta till sådana här specifika åtgärder i framtiden måste någonting göras. Och asylprocessen i alla dess faser måste upplevas som rättssäker. Vi har redan tagit beslut om en ny processordning så att de asylsökande ges möjlighet att själva få föra talan. Att barn kan ha egna asylskäl framhävs i den nya lagstiftningen. Och om några veckor kommer vi att fatta beslut om att förföljelse på grund av kön och sexuell läggning kan vara grundande för flyktingstatus. Förhoppningsvis kommer också möjligheterna till arbetskraftsinvandring att öka. Nu har vi chansen att få en asylhantering som är både rättssäker och human. Låt oss ta den chansen så att inte särskilda åtgärder behöver vidtas igen. Till sist vill jag komma tillbaka till det som Mauricio Rojas sade om integration. Nu har Kalle Larsson försvunnit från salen, men jag skulle vilja säga till honom att en human flyktingpolitik och en human integrationspolitik hör ihop. Jag och Folkpartiet vill ha en human flyktingpolitik där vi låter människor som behöver skydd i vårt land få stanna. Och jag har nämnt en mängd brister i dagens asylpolitik som måste bort. Men de som nu får uppehållstillstånd måste också få en human och värdig tillvaro i Sverige. Och de måste få tillstånd att komma in i samhället. Integrationsarbetet ställer krav på oss alla, vilket också diskuterades i socialförsäkringsutskottet. Och de organisationer som har agerat för amnesti måste också fortsätta att kämpa för att de som kämpat för att de ska få stanna också kommer in i samhället på ett bra sätt. Fler kommuner än i dag måste ställa upp och ta emot flyktingar. För de människor som får stanna i Sverige måste vi också kunna erbjuda ett värdigt liv där de kan försörja sig och sin familj.

Herr talman! I går hände det igen. Då var det Europadomstolen som sade att Sverige hade gjort fel när man försökte avvisa en man till Syrien trots att han där riskerade dödsstraff. Det är inte första gången som internationella organisationer satta att bevaka de mänskliga rättigheterna säger att Sverige har brustit. Sverige är det land som blivit fällt flest gånger för brott mot FN:s tortyrkonvention just för att vi har avvisat människor till tortyr. Europadomstolen har allt oftare gått in och inhiberat avvisningar beslutade av de svenska myndigheterna. Organisationer och organ som vi har byggt upp på den internationella arenan för att värna och skydda de mänskliga rättigheterna, kanske främst i länder där vi vet att de systematiskt kränks, har kommit för att försöka sätta stopp för delar av den svenska asylpolitiken. Internationella humanitära organisationer som vi har lärt känna för deras viktiga arbete i krigshärjade eller katastrofdrabbade länder, som Röda Korset och Rädda Barnen, arbetar alltmer med att hjälpa asylsökande i Sverige. På söder i Stockholm driver Röda Korset ett center för papperslösa arbetare och för gömda flyktingar. Rädda Barnen hjälper människor - barn - som hamnat i det helvete som det innebär att leva gömd i Sverige. När man ser flyktingpolitiken i Sverige på det sättet, genom de internationella organisationernas ögon, eller läser de nästan knastertorra uttalanden, men ändå chockade uttalanden, som kommer från Europadomstolen, då är det klart att man kan skämmas över hur svensk flyktingpolitik ser ut. I gårdagens Svenska Dagbladet beskrev barnläkaren, docenten Henry Ascher, två flyktingfall. Jag ska läsa upp en del av detta. "12-åriga Sabina och hennes mamma utsätts efter långvariga förföljelser för en gruppvåldtäkt inför ögonen på pappa och 8-åriga lillebror Imer. Svenska myndigheter tror inte på deras asylskäl. Efter tre år skickar man tillbaka familjen till förövarna trots att Sabina gått in i en livshotande psykos med svåra ångestfyllda hallucinationer. Migrationsministern talar om att fattigdom inte är ett asylskäl och bidrar till kränkningen genom att förneka de övergrepp som förstört familjens liv." "Familjen Limoni har utsatts för liknande minoritetsövergrepp. I hemlandet har tonårsbarnen utsatts för maximal traumatisering: de fängslades, misshandlades, tvingades av polisen att själva begå övergrepp för att till sist bevittna hur polisen kidnappade tonårssystern som sedan dess är försvunnen. Ett av familjens barn är apatiskt och modern så sjuk att en hjärttransplantation diskuterats. Familjen har skickats tillbaka." När man ser Sverige genom flyktingpolitiken skäms man över det Sverige som man lever i. Men det finns ett annat Sverige också. Det finns ett Sverige som kanske inte i första hand bärs upp av oss som sitter i den här kammaren utan av dem som protesterar mot detta, de medmänniskor som hjälper flyktingar i den här situationen - grannar, elever i skolan som har fått en asylsökande i sin klass, människor som arbetar med asylsökande personer och som träffar asylsökande personer och som har sett vad en asylsökande går igenom. Denna rörelse av människor som har protesterat mot svensk flyktingpolitik har växt sig väldigt stark och kraftfull under snart ett års tid. Man har samlats bakom kravet på en allmän amnesti. 160 000 människor har undertecknat kyrkornas, Sveriges Muslimska Råds, SKTF:s och andra fackliga organisationers krav på en amnesti i påskuppropet. Man har samlats och krävt att den vidriga flyktingpolitik som vi har haft ska bytas mot humanitet. Herr talman! Vid en första anblick kan det kanske tyckas som om den rörelsen har misslyckats. Det har fortfarande inte blivit någon amnesti i Sverige. Och även om vi och andra kommer att rösta för det senare i dag, finns det risk för att dessa förslag röstas ned. Vid en första anblick kan det ses som att människorna som demonstrerade på gatorna utanför Riksdagshuset och som samlades för sina medmänniskor och krävde amnesti inte har lyckats med sina krav. Men det är bara vid en första anblick. Flyktingrörelsen har nämligen lyckats vända debatten. Man har lyckats förändra delar av politiken. Under cirka tio års tid har de förslag som riksdagen fått motta om förändringar på asylpolitikens område handlat om inskränkningar, om att färre ska få stanna, om att färre ska få möjlighet till uppehållstillstånd i Sverige och att man ska skärpa reglerna för vilka människor som får en fristad från förföljelse eller misär i vårt land. Nu händer någonting annat. För två månader sedan debatterade vi förslaget om att äntligen efterfölja riksdagens krav och lägga ned Utlänningsnämnden och få en rättssäkrare asylprövning. Sedan dess har det kommit två propositioner till, en om möjligheter för tribunalvittnen och en om möjligheter för människor som förföljs på grund av kön och sexuell läggning. Ingen av dessa propositioner är så bra som Miljöpartiet skulle vilja ha dem. När det gäller de två senare har vi skrivit mycket tydliga motioner om hur vi skulle vilja förbättra dem. Men det är ändå förslag som har handlat om att fler faktiskt ska få stanna i vårt land och få en möjlighet att bygga ett tryggt liv här. Genom budgetförhandlingarna tillkom några saker. Bland annat anslogs det pengar för att gömda skolbarn också ska få rätt att gå i skolan och för att Sverige ska efterfölja FN:s barnrättskommittés krav och låta barn som lever här gå i skola oavsett om man har stämplat ordet illegal i deras panna eller inte. Så kom det då ett löfte om att alla de människor som tvingats gömma sig efter en asylprövning i Sverige, alla de som lever här med lagakraftvunna avvisningsbeslut som inte har verkställts, ska få en ny prövning och att de flesta av de gömda barnen och barnfamiljerna också ska få stanna. Det är det löftet och den överenskommelsen som vi nu försöker översätta från en motion till en lag. Den lagen siktar in sig på de människor som har blivit misshandlade i det asylsystem som vi tillsammans lägger ned och som försvinner den sista mars. Det är människor som inte har fått en rättssäker prövning i Utlänningsnämnden. Det är människor som inte blivit trodda utifrån sina skäl. Det är människor, till exempel tolvåriga Sabina eller familjen Limoni, som inte har fått stanna trots att de riskerar förföljelse om de skickas tillbaka. Det är människor som nu får en chans till upprättelse. Den här lagen har sina brister. En av dessa är, som Birgitta Carlsson tidigare har tagit upp, att människor som nu skulle ha fått en ny prövning men som trots det avvisats innan lagen trätt i kraft. Här finns det, tycker jag, en brist i den svenska lagen i och med att man inte har kunnat gå in och säga: Nu inhiberar vi alla de här fallen - vi fortsätter inte med avvisningar i väntan på att lagen träder i kraft - så att alla de här människorna får denna chans. Detta är en brist som har funnits. Tyvärr finns inte det här utrymmet i den svenska lagen. Därför faller också Mauricio Rojas förslag om inhibition. Det finns alltså i dag inget sådant lagrum, inget sådant utrymme, för att stoppa de här avvisningarna. Varje avvisning av en människa som nu skulle få en chans har förstås känts som - ursäkta uttrycket, herr talman - en käftsmäll för oss som har jobbat för att de här människorna säkert ska få en ny prövning. En annan brist är förstås att det är en i vissa delar omfattande och någorlunda osäker prövning rörande vilka som ska få och vilka som inte får uppehållstillstånd. I Dagens Nyheter för några dagar sedan skrev en sektionschef på akutsektionen vid Norra Stockholms psykiatri: "Ur psykiatrisk synpunkt är det fullt förklarligt att fenomenet med apatiska barn till asylsökande är så vanligt i Sverige. Det beror på handläggningstiden och det tillstånd av inlärd hjälplöshet som dessa människor försätts i till följd av statens misshandel. Man torterar människor genom att låta dem leva i total ovisshet om vad framtiden innebär. Ett trauma långt värre än den kroppsliga tortyr som dessa människor utsatts för i sina hemländer." Det är hårt uttryckt. Men det är sant att den långa, utdragna, asylprövningen där människor inte blir trodda och i många fall inte ens får framföra sina skäl har misshandlat och brutit ned människor. Det bästa för de här människorna vore inte att de ges en ny lång prövning, utan det bästa vore att säga att de som har varit längre än ett år i Sverige får en nollställning, amnesti. Det var också det som fem partier krävde i en motion som vi för två månader sedan röstade om. Men den motionen röstades ned. Då hade vi att välja mellan att lyfta fram de här frågorna, de här människoödena, i budgetförhandlingarna och göra dem, som Sven Brus uttryckte det, till en bricka i ett maktspel eller att ingenting alls göra. Jag förstår Sven Brus indignation i det uttrycket och hade också önskat att vår motion om nollställning hade bifallits. Men så blev det inte. För oss var det inte ett alternativ att ingenting göra. Vi tog tag i Socialdemokraterna som sagt nej till amnesti och sade: Det finns människor som lider i vårt land, människor som lever under de vidrigaste förhållanden. De bor i Sverige men kan inte gå till sjukvården när de blir sjuka. Barnen kan inte gå i skola. De kan inte gå till polisen när de blir utsatta för brott. De här människorna lever i Sverige men helt utanför samhället. Vi måste göra någonting för dem. Jag hade önskat att de borgerliga partierna på samma sätt hade tagit tag i Moderaterna när de sade nej. Det gjorde man tyvärr inte. I dag har vi upplevt Moderaterna fortsatt säga just nej. Herr talman! Låt mig säga några ord om Moderaterna. I EU-debatten - en sådan har vi ju lite då och då - beskylls vi som är kritiska till Sveriges EU-medlemskap för att aldrig ha några alternativ. Men hur många alternativ vi än presenterar säger man bara: Ni är ju mot allt. En gång fick jag till och med en knapp med texten "Nej till allt" - en lite tokrolig knapp. Jag har försökt leta fram den, för i dag hade jag velat ge knappen med texten "Nej till allt" till Tobias Billström. Moderaterna är nämligen det parti som inte på något sätt har sagt vad man vill göra för de människor som lever under nämnda vidriga förhållanden i Sverige. Alla andra partier, till och med Socialdemokraterna nu på grund av vårt samarbete, har en lösning, en möjlighet till upprättelse för de här människorna - så här gör vi. Men Moderaterna säger bara nej. De sade nej till nollställning. Nu säger de nej till ny prövning för de här människorna. Varför säger de nej till ny prövning? Det är ju lite spännande. De säger nej därför att det inte går att räkna de här människorna. Det saknas rimliga uppskattningar, står det i Moderaternas reservation. Jaha, det finns alltså människor - det erkänner ni också - som lever gömda i Sverige. Men eftersom vi inte kan räkna allihop just därför att de lever gömda utanför samhället ska vi inte göra någonting för dem. Man säger att lagen blir så luddig. Ja, säger jag, jag ger er rätt i det. Vi föreslog därför en amnesti som var betydligt mindre luddig och som inte innebar en lika ingående prövning utan en prövning där det på ett tydligare sätt klargjordes vilka som skulle få stanna och vilka som inte skulle få stanna. Också det sade ni nej till. Ni är mot nollställning därför att en sådan är för tydlig och mot lagen därför att den är för luddig. Vad vill ni då ha? Ja, svaret är: Ingenting alls. Eller också säger ni att de som har fått arbete kan få stanna. Vi vill också pröva möjligheten till arbetskraftsinvandring och har haft en väldigt öppen inställning där och funderat på om det finns möjligheter för människor som fått jobb att få stanna. Vi tittar närmare på det. Men, hallå, hur blir det för den här gruppen? Om man är gömd och lever gömd i Sverige, hur många F-skattsedlar tror ni att man då kan få för att få starta ett företag i Sverige? Rätt svar: Inga. Hur många anställningsintervjuer tror ni att man får gå på om man lever gömd i Sverige och inte har ett personnummer och vistas här illegalt? Rätt svar: Inga. Som gömd kan man inte få jobb i Sverige, åtminstone inte legala jobb. Det är alltså en helt utesluten möjlighet för de människor som lever här illegalt och har över huvud taget inte med den här debatten att göra. Det här är inte en möjlighet för de människor som lever under nämnda vidriga förhållanden och som ni nu säger nej till vad gäller en ny prövning. Till Moderaterna säger jag alltså: Er linje är nej till allt. Vår linje är att de här människorna ska ges en chans, en möjlighet, att bygga ett tryggt liv i Sverige. Slutligen, herr talman: Jag skäms över svensk flyktingpolitik men är stolt över att vi har lyckats förändra den. Jag är stolt över svenskarna. I en opinionsundersökning om det vi i dag ska rösta om säger tre av fyra svenskar att de tycker att det beslut som vi ska fatta i dag är bra. Tre av fyra av Moderaternas väljare säger också att det beslut som vi i dag ska fatta är bra. Bara 20 % av de egna väljarna tycker att Moderaternas beslut är bra. Tre av fyra svenskar tycker alltså att det är bra att de gömda flyktingarna får en ny prövning. Det humanistiska Sverige har rest sig upp och sagt att människor inte ska leva på det här sättet i Sverige. Man ska få en ny chans. Äntligen följer nu det politiska Sverige efter. Därför, herr talman, vill jag i första hand yrka bifall till reservation 6 som innebär ett nollställningsbeslut. Men om den reservationen faller kommer Miljöpartiet i slutvoteringen att rösta för den motion som lagts fram med bland annat Peter Eriksson som undertecknare därför att den motionen innebär en möjlighet till upprättelse och en lag som åtminstone betyder att de flesta av de gömda barnen och barnfamiljerna får stanna i Sverige.

Herr talman! Det är så många stora ord från Gustav Fridolin att man snart undrar när ballongen ska spricka. Först och främst är det ganska relevant att också till Gustav Fridolin och hans parti ställa de frågor som jag ställt till Barbro Holmberg: 1. Vad för slags rekvisit är "lång tid", och hur ska det egentligen tillämpas? Kan du vara vänlig och precisera det? Jag tror att inte bara jag, kammaren och alla som lyssnar på den här debatten utan också Migrationsverkets tjänstemän skulle vara mycket tacksamma om de fick lite handledning där. Hur ska man kunna tillämpa ett rekvisit som är så oprecist och så oklart? 2. Hur ser du på kraven vad gäller bevisföringen? Detta är extra intressant eftersom du själv har pekat på problemen för dem som är gömda när det gäller att just plocka fram bevis som visar att de har varit gömda eller att de över huvud taget har varit i Sverige under den period som de anser sig ha varit gömda. Om du kunde utveckla också detta tror jag att vi skulle sätta stort värde på det. Det är nämligen ett grundläggande krav för att den här ordningen ska fungera. 3. Kunde du också laborera lite grann med frågan om "humanitärt angeläget", något som flera talare varit inne på men som ingen representant för majoritetspartierna tycks vara särskilt intresserad av att precisera? Vad är alltså "humanitärt angeläget" och vad, Gustav Fridolin, mer exakt skiljer "humanitärt angeläget" från de humanitära skäl som du själv från den talarstol där du just nu står dömde ut i debatten den 14 september? Vad är det som gör "humanitärt angeläget" mer specifikt? Vad är det som gör det till ett mer rättssäkert begrepp än begreppet "humanitära skäl"? Avslutningsvis vill jag säga: Du måste ha haft lite ideologiskt vax i öronen när jag drog diskussionen om vad som egentligen ska gälla för arbetskraftsinvandring kontra den problematik med asylsökande som vi nu står inför. De människor som har verkställighetshinder, Gustav Fridolin, är inte gömda, och det är en stor grupp. De skulle kunna gå direkt in, inte minst eftersom de ofta har ett arbete, och platsa i den kö som jag beskrev. Du har alltså mina tre frågor om lång tid, om bevisföringen och om detta med "humanitärt angeläget".

Herr talman! Tobias Billström svarade över huvud taget inte på den fråga som jag tyckte var ganska tydlig: Vad vill ni göra för de här människorna? Jo, han sade i och för sig att om det är verkställighetshinder ska de få jobba. Det är jättebra. Det finns också med i den överenskommelse vi har med regeringen. Om det är ett formellt verkställighetshinder ska man få fortsätta att arbeta i Sverige. Vi håller nu på att göra den ändringen i utlänningsförordningen. Det är jättebra att du lyfter fram det. Men du sade ingenting om hur vi ska göra med de människor som tvingas leva gömda i Sverige. Du svarade alltså inte på min fråga. Man kan tycka att jag inte ska behöva svara på dina frågor, men jag är inte den tjuriga typen, så jag ska försöka svara på dem. Fråga 1: Vad är lång tid? Lång tid är inte ett helt precist begrepp. I förarbetena definieras det som några år, men man pekar också på att för ett litet barn som levt det mesta av sin tid i Sverige kan lång tid vara en kortare tid än för ett äldre barn som kanske fortfarande har någon stark anknytning till sitt gamla hemland. Därför kommer det att bli en prövning av vad lång tid är i varje enskilt fall. Det har välkomnats av bland annat Rädda Barnen, som säger att man välkomnar att den prövning av verkställighetshinder som aviseras i lagförslaget i stor utsträckning kommer att ta hänsyn till barns förhållanden. Vi hade önskat att det var mera precist, vi hade önskat att det var nollställning. Men det röstade Moderaterna ned tillsammans med Socialdemokraterna. Fråga 2: Bevisprövningen. Har vi någon gång i riksdagen när vi haft en fråga om att stifta en lag bestämt hur myndigheten eller domstolen ska sköta bevisprövningen? Eller är det en fråga som ligger på domstolen eller myndigheten? Bevisprövningen ligger på domstolen och myndigheten. Det är väldigt konstigt att diskutera Konsumkvitton i riksdagens talarstol. Fråga 3: Vad är "humanitärt angeläget"? Humanitära skäl har det problemet att det har blivit en praxisförskjutning. Medan de apatiska barnen fick möjlighet att stanna för några år sedan har det nu blivit så hård praxis att man inte längre låter människor stanna under det förbehållet. Därför introducerar vi ett nytt begrepp som gäller fram till den 31 mars: humanitärt angeläget. I förarbetena stod det att detta syftar till att ge en vidare tolkning, att den gamla praxisen ska gälla och att detta framför allt handlar om att samhällets tidigare intresse av en reglerad invandring inte längre väger lika tungt. Så tydliga skrivningar har jag sällan sett i utlänningslagssammanhang.

Herr talman! Så fick vi svaren, eller rättare sagt fick vi ingenting. Barnens förhållanden - ja, då är vi tillbaka på ruta 1, precis på den punkt där Lagrådet riktade sin skarpaste kritik. Det innebär att lika fall kommer att behandlas olika därför att man inte har preciserat vad som egentligen ska vara grunden för bedömningen. Fråga 2 om bevisprövningen: Jag hade inte väntat mig någon precisering. Vid den utskottsutfrågning som hölls av socialförsäkringsutskottet med generaldirektören för Migrationsverket framgick det klart och tydligt hur komplicerad man redan i dag bedömer att den här frågan kommer att vara. Problemet är, Gustav Fridolin, att ni hänger upp hela bedömningen på just bevisprövningen. Man måste kunna visa att man de facto har varit gömd. Hur ska man kunna göra det? Du har själv just stått och berättat om alla de problem som uppstår för de personer som befinner sig i den situationen. Slutligen hann du inte utveckla det, men jag kan inte se att begreppet "humanitärt angeläget" på någon punkt är klarare och tydligare än det begrepp som mönstrades ut när den nya instans- och processordningen antogs. Du hade synpunkter på vår syn på de personer som befinner sig i situationer där de är gömda och en bit ifrån samhället. Vår uppfattning är att även de människorna bör kunna ges möjlighet att träda ifrån kön där de är asylsökande och bli arbetskraftsinvandrare. Därmed har vi löst också den problematiken. Detta har vi utvecklat i tre olika motioner, Gustav Fridolin. Har du inte vid något tillfälle sedan maj i år läst de moderata motionerna och studerat innehållet i dem? Jag tror inte du har gjort det. Jag tror också att det är därför du har missförstått. Jag ser att du ser lite konfunderad ut uppe i talarstolen. Ta en extra funderare på det här och utveckla i din replik lite mer vad du tycker är så problematiskt i den moderata politiken. Jag anser inte att vårt förslag är otydligt eller "okonkret".

Herr talman! Jag vet inte om du vet vad det innebär att leva gömd i Sverige, Tobias Billström. Men det innebär till exempel att man är rädd varenda gång det ringer på dörren därför att polisen har beskedet att de ska ut ur landet. Om du av något skäl stöter på en polis, till exempel genom att du söker vård och det upptäcks att du inte finns i datasystemet och det på något sätt går till polisen, blir du utkastad ur Sverige. Hur kan du med de möjligheterna gå till en myndighet och söka om att bli arbetskraftsinvandrare? Eller ska du börja söka jobb först? Hur ska du kunna svara på platsannonser när du är rädd för att bli utvisad därför att du befinner dig här i enlighet med vad myndigheterna klassar som illegalt? Det hänger inte ihop. Ni har ingen lösning för de här människorna. Säg det då, tänk över det, och kanske ni kommer fram till att den här motionen trots allt är ganska bra. Herr talman! Humanitära skäl frågades det om. Humanitära skäl är fortfarande inte utmönstrade ur lagen, utan de försvinner den 31 mars. Nu inför vi till den 31 mars begreppet humanitärt angeläget där vi direkt i lagparagrafen tydliggör vilka saker man särskilt ska beakta. I lagparagrafen står det: Vid prövningen ska särskilt beaktas om utlänningen varit lång tid i Sverige och om den antingen har varit på sådant sätt att man inte kan avvisas på grund av oroligheter i hemlandet eller det skulle skada barns sociala situation att avvisas till hemlandet. Det är detta som välkomnas av Rädda Barnen. Man välkomnar att den prövning av verkställighetshinder som aviseras i stor utsträckning kommer att ta hänsyn till barns förhållanden. Herr talman! Jag konstaterar att Tobias Billström i sitt inledningsanförande talade om att vänsterkartellen, som han så käckt kallade den, har en oförmåga att styra Sverige. Jag konstaterar att vi efter budgetförhandlingarna med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet nu kan presentera en motion som leder till att många människor ges möjlighet till en upprättelse. Flyktingpolitiken i det borgerliga lägret ger vid handen att Kristdemokraternas Stefan Attefall kallar det Folkpartiet håller på med i flyktingpolitiken, där man blandar in Frankrike, för kommandopolitik. De tre andra borgerliga partierna beskyller Moderaterna och säger att det är skamligt och hutlöst när man inte hittar en lösning för de här människorna. Ni har nog större problem att enas om någonting i flyktingpolitiken än vi som nu visar på en möjlighet till upprättelse för de här människorna.

Herr talman! Återigen har migrationsminister Barbro Holmberg stått här i kammaren och hävdat att Sverige har en bra flyktingpolitik. Det är enastående konstigt med tanke på att riksdagen så sent som i september, i anslutning till debatten den 14 september, beslutade att vi ska ha en helt annan instans- och processordning och alltså underkände den gamla flyktingpolitiken. Men det är väl ingen tvekan om att Socialdemokraterna dras baklänges in i framtiden i migrationsfrågor. Barbro Holmberg räknade för övrigt själv upp i sitt anförande de förändringar som kommer att införas. Då är det underligt att hävda att allt har varit bra, allt är bra och att allt kommer att bli bra nu igen. Mycket underligt, tycker jag. Dagens debatt utgör slutpunkten för ett cyniskt apspel, tycker jag. Det började redan före debatten i september vid nattliga överläggningar mellan regeringen och samarbetspartierna Vänstern och Miljöpartiet. Det är knappast någon som helst tvekan om att det är den socialdemokratiska regeringen och dess stödpartier som bär ansvaret för dagens situation i asyl-, flykting- och migrationspolitiken i stort. Man har haft makten i tio år. Man har under de två senaste mandatperioderna förlitat sig på en och samma budgetmajoritet där regeringen haft stöd av Vänstern och Miljöpartiet för att få igenom sin politik. Sakta, sakta har det nu börjat ändras lite grann, men inte tillräckligt. Insikten har inte nått Regeringskansliet. I stället är det makten som gäller, herr talman, makten och inte de enskilda människor som drabbas av olyckliga beslut eller brist på beslut eller brist på kraft och förmåga att se vad som gäller i verkligheten. I stället har man varit inlåst i ett tekniskt byråkratiskt system när det gäller migrationspolitiken. Vänstern och Miljöpartiet bär naturligtvis också ett tungt ansvar för den här politiken. Varför ultimatum under årets budgetförhandlingar? Varför inte förra året eller året innan och varför inte redan under förra mandatperioden? Det har ju inte varit okänt att man från de partierna redan då tyckte att vi skulle ha en annan asyl- och migrationspolitik. Nej, i stället satte man makten före, makten att ha inflytande över andra frågor, makten att få vara delaktig i regeringsarbetet, om än inte sitta i regeringen. Därför lämnade man de enskilda människorna i sticket. Men nu när vi är i nära anslutning till ett val ställer man ett ultimatum som man vet att Socialdemokraterna har svårt att backa ifrån. Sedan säger man att man har vunnit stort. Visserligen är det beslut som fattas här i dag ett steg i rätt riktning, men det kommer ju alldeles för sent. När det gäller diskussionen om humanitärt angeläget och humanitära skäl hoppas jag verkligen att det nya begreppet "humanitärt angeläget" - som är luddigt - innebär att till exempel statslösa palestinier med automatik kommer att kunna få stanna. Praxisen när det gäller humanitära skäl har ju inte omfattat dem, andra statslösa eller flyktingar från Iran. I dag skickar man tillbaka dem till Iran och säger att om de bara inte berättar att de är homosexuella eller inte berättar det ena eller det andra är det inte farligt att åka tillbaka dit. Då blir man kanske inte stenad, satt i fängelse eller utsatt för den förskräckliga mullaregimens terror i sitt hemland. Det har varit många olika argument i den här debatten, men för mig är det obegripligt att man kan hävda att det är orättvist mot dem som redan har åkt härifrån att fatta ett nytt beslut i dag. Så det är alltså bättre att man inte ändrar sig? Är det bättre att man låter ett dåligt beslut fortsätta att vara ett dåligt beslut för fler bara för att det är rättvist? Den typen av argument är ju rena bolsjevismen, att det är bättre att alla har det dåligt än att vi rättar till det för några. Jag begriper mig inte på det argumentet. Herr talman! För egen del röstade jag med minoriteten i september för en amnesti, även om jag inte tyckte att det var ett perfekt och bra förslag, men resultatet av det förslaget var betydligt bättre än resultatet av ett avslag. Därför kommer också resultatet av dagens beslut att vara bättre än att avslå förslaget. Även dagens majoritetsförslag är dock illa förberett. Det har inte beretts i den ordning som man kan förvänta sig. Det hade varit mycket bättre med en proposition från regeringen som man hade kunnat hantera i vanlig ordning i stället för att ha en ihopslängd motion från en kompromiss som träffades en mörk natt att behandla. Vi ledamöter i den här kammaren måste faktiskt i första hand se till människorna och inte till principerna. Vi måste se individen, och vi måste våga ge människor makt - verklig empowerment - och inflytande. Mauricio Rojas var inne på detta tidigare när han talade en hel del om vikten av att låta de människor som har invandrat hit få makt över sina egna liv. Jag håller med om att det är alldeles avgörande om vi ska kunna ha en vettig migrationspolitik i Sverige att vi låter människor arbeta och försörja sig, att det blir en rättighet och en skyldighet att arbeta, att arbetslinjen återigen ska gälla såväl svenskar som invandrare. Det tycker jag är alldeles självklart och naturligt. Herr talman! Det svenska asylsystemet har orsakat enorm skada för många människor. Barbro Holmberg tycker fortfarande att systemet har varit bra. Även om jag kan instämma i en hel del av kritiken i den moderata reservationen kommer jag i dag att rösta för Folkpartiets förslag som jag tycker ligger min åsikt närmast. Men även det förslaget saknar vissa delar. Till exempel finns inte den delen med som fanns med i en alliansreservation i samband med den förra debatten om arbetskraftsinvandring. Jag tycker att det är alldeles självklart att man i dag skulle ha tagit hänsyn till möjligheten att ge en stor grupp människor av de gömda att få uppehållstillstånd på grund av att de kan få ett arbete. Gustav Fridolin har fel i att det inte är många som arbetar. Det är faktiskt en majoritet av de gömda - förutom barnen och de sjuka - som har någon form av arbete, men i den svarta sektorn. Det är klart att man då inte kan ha F-skattsedel och inte kan betala skatt och sociala avgifter. Om jag anställer en gömd tandläkare hos mig i min praktik har jag inga möjligheter att göra rätt för det på något som helst sätt. Men detta pågår här och där ute i samhället. Jag har träffat många gömda asylsökande som har flera jobb. De måste ha tre fyra jobb eftersom de får så dåligt betalt, inte omfattas av några sociala system och utnyttjas på olika sätt. Det här borde vi komma ifrån. Det är skamligt att man har en stor grupp människor i en särskild sektor som inte omfattas av de sociala systemen. Vi i Sverige skulle kunna tillgodogöra oss nyttan och kunskapen. Många av dessa människor har en bra utbildning. De är högutbildade akademiker eller har en bra yrkesutbildning. De skulle faktiskt kunna göra stor nytta i det svenska samhället. Alltså: Automatiskt uppehållstillstånd för dem som har eller skulle kunna få ett arbete. Kalle Larsson inledde med kristallnatten, och det var jättebra. Den får absolut inte upprepas. Det som hände var förfärligt. Det var många flyktingar i rörelse, och människor avrättades huller om buller. Det var miljontals människor som led under naziregimen. Men sedan kom Kalle Larsson raskt in på att han ville ha en annan världsordning under förespegling av att en sådan skulle minska flyktingströmmarna. Men Kalle Larssons världsordning torde väl vara den kommunistiska världsordningen. Inget politiskt system någonstans i världen har skapat så mycket lidande och så stora flyktingströmmar som skulle ha varit ännu större om människor hade kunnat fly. Man blev ju skjuten vid gränsen utan rättegång bara för att man försökte lämna sitt eget land. Det bestraffades genast med döden. Gränsvakterna öppnade eld. Herr talman! Dessvärre finns det fortfarande länder med kommunistiska regimer, Kina, Kuba, Vietnam, Nordkorea och ett antal andra länder. Många människor flyr därifrån, men alla kan inte göra det. Och det är den världsordningen som Kalle Larsson vill ha. Men bevare oss väl för det. Allra sist har jag ändå en förhoppning om att den här debatten i någon mån - liksom den förra debatten den 14 september - innebär en startpunkt för ett nytt förhållningssätt i Sveriges riksdag till migration och asylpolitik och att regeringen, även om den hittills har släpats baklänges in i framtiden, ändå så småningom kommer att inse att migration är en tillgång och inte ett problem.

Herr talman! Tack, Göran Lindblad, för ett i vissa stycken väl genomtänkt anförande. Jag vill gärna understryka det som Göran Lindblad säger, att många av de människor som lever gömda har ett eller flera arbeten och utnyttjas mycket hårt på den svarta arbetsmarkanden eftersom de inte har några rättigheter eller möjligheter. Det är också därför som flera fackliga organisationer har slutit upp bakom kravet på en amnesti, en nollställning för dessa människor. Det jag sade i mitt anförande var att det nog är väldigt svårt för de människor som lever gömda att peka på möjligheten till arbetskraftsinvandring. Om de söker upp en myndighet kommer de rimligen att avvisas från Sverige. Därför behövs det en ny lagstiftning, och det vet jag ju att också Göran Lindblad omhuldar. Men den moderata partilinjen erbjuder inga möjligheter för dessa människor. Jag gissar också att det är därför som Göran Lindblad inte kommer att rösta med den moderata partilinjen i dag. Herr talman! Låt mig också konstatera att vi har en moderat i talarstolen som beskyller den moderata argumentationen för bolsjevism, och det kan man ju hålla med om. Men sedan kritiserar han Miljöpartiet för att inte driva frågan tillräckligt hårt eller tillräckligt tidigt i budgetförhandlingarna. Det kan finnas en viss dubbelhet där. I den förra budgetförhandlingen lyckades vi få igenom att Utlänningsnämnden äntligen skulle läggas ned. Det var, som Göran Lindblad också underströk, en viktig seger för rättssäkerheten i landet. Budgetförhandlingarna slutade med att det blev möjligt till upprättelse för många av de människor som har misshandlats i det dåligt fungerande asylsystemet som nu läggs ned. Jag tycker att det finns anledning att vara stolt över dessa två resultat av budgetförhandlingarna, även om det skulle ha krävts väldigt mycket mer för att man skulle kunna vara nöjd. Så länge människor avvisas från Sverige till länder där de lever med risk för förföljelse, med risk för att bli stenade, där de lever i misär så kommer jag inte att vara nöjd. Men det är två tydliga framsteg som har kommit ut av vårt samarbete.

Herr talman! Då vill jag fråga Gustav Fridolin om han är beredd att medverka till att vi får en öppen arbetskraftsinvandring. Är Miljöpartiet berett att driva den linjen? Jag vet att Kalle Larsson och jag hade en diskussion om det i september, och då hänvisade han bara till utredningen. Men den byråkratiska hållningen kanske inte Gustav Fridolin har. Så jag hoppas på ett samarbete när det gäller en medverkan till arbetskraftsinvandring och det så fort som möjligt. Det skulle också kunna innebära en lösning för de gömda som möjligen inte omfattas av de tillfälliga asylregler som riksdagen nu kommer att besluta om i dag. Det kan finnas ett antal som då skulle kunna söka uppehållstillstånd som arbetskraftsinvandrare. Många asylsökande arbetar på sådana arbetsplatser att de skulle kunna få jobben omvandlade till legala arbeten över en natt, om de hade möjlighet att få uppehållstillstånd. Det är den ena biten. Jag ska ge Gustav Fridolin en chans att svara. Han hävdar att i förra årets budgetförhandling fick man igenom detta om Utlänningsnämnden. Men vad gjorde ni året innan och hela förra mandatperioden? Varför har inte samarbetspartierna, om ni nu inte varit så kraftigt drivande i den här frågan i annat än retoriken, gjort någonting i de förhandlingar som ni har haft med er koalitionspartner Socialdemokraterna?

Herr talman! Nu blev det en viss dubbelhet igen här. Tidigare var förslaget som nu läggs fram och som Göran Lindblad i och för sig välkomnar lite dåligt berett, och i nästa andetag ska vi ändra hela migrationspolitiken och öppna upp för arbetskraftsinvandring utan att invänta den utredning som sitter. Göran Lindblad vet ju mycket väl att anledningen till att denna utredning faktiskt är på plats är just ett samarbete mellan de borgerliga partierna och Miljöpartiet. Det var vi tillsammans som pekade på att Sverige måste bli ett öppnare land både genom en humanare flyktingpolitik - där har vi tyvärr inte med oss Moderaterna längre - och genom att ge människor möjlighet att arbetskraftsinvandra hit. Nu sitter en utredning som har i syfte att titta på just legala vägar till arbetskraftsinvandring. Jag hoppas att den kommer med bra lösningar som jag och Göran Lindblad kommer att vara om inte helt nöjda med så åtminstone se som en bra öppning för framtiden. Herr talman! Sedan gav Göran Lindblad mig en möjlighet att visa på vad vi har gjort. På det flyktingpolitiska området kan vi visa att vi håller på att ersätta en tragisk, rättsosäker ordning där människor har misshandlats i asylsystemet med en rättssäker prövning med full muntlighet i domstolar. Utlänningsnämnden läggs ned den 31 mars. Vi kan efter dagens beslut också visa på att det samarbete vi har faktiskt leder fram till att människor som levt under de här fruktansvärda förhållandena kan få en chans att stanna, att de flesta gömda barn och barnfamiljer ska få stanna i Sverige. Jag tycker att det är bra. Jag hade önskat att vi kommit längre. Jag hade önskat att vi hade lyckats ännu mer. Det vet Göran Lindblad. Men argumentationen och kritiken ekar ju lite ihåligt när den kommer från en riksdagsledamot som är i opposition mot sitt eget parti som inget vill göra för de gömda människorna, från ett parti som inte har ett förslag om hur de här människorna ska få en möjlighet till upprättelse i Sverige och från en företrädare för en allians som har så olika uppfattningar i de här frågorna att man beskyller varandra för kommandopolitik och skamlighet.

Herr talman! Redan i början av den förra mandatperioden, alltså för snart fyra år sedan, fattades ett enhälligt beslut i denna riksdag - visserligen drog Socialdemokraterna bakåt redan då - om att ändra instans- och processordningen. Sedan gjorde regeringen ingenting. Man lade fram ett halvdant förslag och gjorde sedan ingenting förrän nu. Jag vet att Gustav Fridolin inte kan svara nu, men för mig är det en gåta varför Miljöpartiet inte drev den här frågan kraftigare i budgetförhandlingarna redan då. Det är för mig fullständigt obegripligt. Därför tycker jag att man använder för stora ord när man säger att man faktiskt har lyckats driva den här frågan på ett så pass bra sätt, även om slutresultatet äntligen tycks kunna bli ganska så hyggligt. Dessutom gömmer sig Gustav Fridolin bakom en utredning och säger att detta måste utredas färdigt. Det står väl alldeles klart för alla och envar att en öppen arbetskraftsinvandring, som vi har inom hela EU, också skulle kunna omfatta länder utanför EU. Det fungerar ju alldeles utmärkt, så det behöver inte utredas på något särskilt sätt. Det räcker att konstatera att var och en har möjlighet att komma hit och har tre månader på sig att på egen bekostnad bevisa att de kan försörja sig och få ett arbete och får då stanna på samma villkor som EU-medborgare. Enklare kan det faktiskt inte göras.

Herr talman! Eftersom jag har för avsikt att bemöta de mer balanserade delarna av Göran Lindblads anförande ska jag fatta mig kort. Jag ska börja med att säga att Göran Lindblad ska ha en eloge. Han är en av få ledamöter i sitt parti som har civilkurage nog att säga att han är för en generell amnesti, även om han haft invändningar i detaljer, och det har vi väl alla haft i kompromissituationer. Eftersom jag instämmer i många av de frågor som Gustav Fridolin haft tillfälle att ställa tidigare, ska jag nöja mig med en liten frågesport med Göran Lindblad. Denna frågesport heter: Vilket parti? Vilket parti var det som tillsammans med Socialdemokraterna såg till att införa transportörsansvar och utökat transportörsansvar? Vilket parti var det som var det sista att stödja Socialdemokraterna i motståndet mot att införa den nya instans- och processordningen? Vilket partis huvuddebattör har i dag sagt att myndigheter inte har fattat fel beslut, syftande på den ordning som vi hittills har haft för avgörande av utlänningsärenden? Vilket parti stödde Socialdemokraterna i nejet till apatiska barns rätt att stanna tidigare i våras? Och vilket parti var det egentligen som tillsammans med Socialdemokraterna sade nej till en flyktingamnesti för några veckor sedan? Vilket parti? är frågeställningen. Göran Lindblad är än så länge svaret skyldig.

Herr talman! Det råder ingen som helst tvekan om att Kalle Larsson vet min inställning när det gäller asyl- och migrationsfrågor i stort. Det råder heller inte någon tvekan om att Kalle Larsson känner till att jag har varit en av de personer som har varit pådrivande i mitt eget parti för att få ändringar till stånd. Jag vet att mitt parti har gjort en lång resa och kommit betydligt längre i insikt i de här frågorna än regeringspartiet. Vi förordar nu en fri arbetskraftsinvandring. Moderaterna är också ett av de partier som har drivit frågan om en ny instans- och processordning. Det här tycker jag är bra. Jag tycker att det är alldeles utmärkt att vi nu har ett klimat i riksdagen som gör att alla partier kan enas om att den nya instans- och processordningen kommer att kunna bli någonting bra. I övrigt tror jag att Kalle Larsson vet svaret på de övriga frågorna.

Herr talman! I sitt anförande frågade Göran Lindblad oss i samarbetspartierna varför vi inte har agerat tidigare. Skälet till det är att vi nu har lyckats få till stånd förbättringar, som vad jag förstår också Göran Lindblad instämmer i är steg i rätt riktning. Det är klart att man alltid kan säga att vi borde ha börjat tidigare och drivit på hårdare. Men det är trots allt värt att notera att våra partiers arbete nu och sedan flera år tillbaka för att förändra regeringens inställning faktiskt har inneburit förändringar. Man skulle kunna ställa frågan till Göran Lindblad: Varför inledde du inte långt tidigare än vad du gjorde ditt arbete för att förändra Moderata samlingspartiet? Du har ju ännu icke lyckats.

Herr talman! Förändringsarbetet inom Moderata samlingspartiet skulle kunna föranleda en egen diskussion. Där har vi faktiskt kommit väldigt långt. Jag är alldeles övertygad om att utan insatser från ett antal personer hade det sett annorlunda ut i dag än vad det faktiskt gör. Jag tycker att det är konstigt att Kalle Larsson slår sig för bröstet och säger att man har drivit Socialdemokraterna så långt. Det har faktiskt gått väldigt sakta. Det har varit åtta år - en lång period - av samarbete utan att man vågat ställa ultimatum förrän nu, alldeles före ett nytt val. Jag tycker inte att det är något att yvas över. Vänsterpartiet, liksom Miljöpartiet, borde ha ställt ett ultimatum långt tidigare. I stället har man glatt sig åt att kunna ha inflytande över den ena och den andra frågan. Det, Kalle Larsson, ska man inte vara stolt över.