Namnlagen

Herr talman! Vi har nu kommit till civilutskottets betänkanden som i dag ska debatteras här i kammaren. Först ut är namnlagen och betänkandet CU12 där jag vill börja med att yrka bifall till reservationen 1 avseende ändringar i namnlagen. Namnlagen är en fråga som berör, upprör och engagerar människor i betydligt större utsträckning än vad man kan tro vid första anblicken. Dagens lagstiftning är 25 år och styr våra förnamn, mellannamn och efternamn. Den styr vad föräldrar får döpa sina barn till, hur man får byta namn, lägga till namn och hur makar ingår namngemenskap. Namnlagen avgör möjligheten till dubbelnamn, nya namn, könsneutrala namn och utländska namn. Tyvärr kan vi dock konstatera att namnlagen i dag är alltför begränsad i vad den tillåter och många gånger rent av omodern. Herr talman! Jag ska ta två exempel från vardagen och utgå från min vän Jan-Olov och mig själv. Jan-Olov Ågren bor i Luleå och är transvestit. Han är också känd som Madeleine såväl i privatlivet, på jobbet som i samhället i stort. Han vill lägga till namnet Madeleine, men det verkar falla på att det kan väcka anstöt eller skapa obehag att en vuxen man också heter Madeleine. Jan-Olov får heta Kim men inte Madeleine. Själv har jag friat till min sambo, har barn och skulle gärna dela såväl mitt som min sambos efternamn inom vår familj. Men jag hindras eftersom lagen säger att man bara kan ha ett efternamn. Tar vi namnet Sammeli får jag själv däremot ta Lundh som mellannamn. Jag får heta Fredrik Lundh Sammeli men inte Fredrik Sammeli Lundh. Herr talman! Listan på exempel kan göras betydligt längre, men den ger en likartad bild. Den nuvarande namnlagen behöver förändras. Den grundar sig på ett föråldrat synsätt på namnets betydelse såväl ur familjerättslig synpunkt som ur värderingsmässig synpunkt. Det är dags för en ordentlig modernisering av den svenska namnlagen. Frågan bör utredas i syfte att ge utökad rätt för medborgaren att själv få bestämma sitt eget och sina barns namn. Om detta är vi nästan alla överens om. Dagens namnlag lever inte upp till dagens behov. Dagens namnlag är omodern och behöver moderniseras. Dagens namnlag ligger i knät på den moderatstyrda regeringen, och precis som på många andra områden händer väldigt lite. Herr talman! Man kan säga mycket, men jag ska hålla mig rätt kort. Detta är en fråga där det sedan länge finns ett uppdrag från riksdagen till regeringen att agera, att leverera och att komma till skott. Arbetet påbörjades redan av vår socialdemokratiska regering men måste nu slutföras av den moderatstyrda regeringen så att utredningen kommer till stånd och får en mycket bred ingång. Vi är överens och kommer ändå ingen vart. Låt oss tillsammans se: Vad är problemen? Hur skulle de kunna lösas? Vad behöver göras? Det skulle vara betydligt mer utvecklande att kunna få lägga kraft och fokus på att debattera de frågor vi kanske inte är överens om den dag utredningen är klar än att, som nu, år ut och år in debattera en utrednings tillsättande. Den här lagstiftningen behöver moderniseras, och jag hoppas att det sker snarast.

Herr talman! Tänk om jag kunde få börja mitt anförande med att säga tredje gången gillt! Jag stod nämligen här både 2007 och 2008 och debatterade namnlagen och behovet av både översyn och förändring av den föråldrade lag vi har. Men lika lite gehör som jag fick då antar jag att jag får i dag. Jag tror att vi alla här inne kan vara överens om att namnet är en viktig del av varje människas identitet. Jag hade en interpellationsdebatt i förra veckan, och ministern envisades med att kalla mig Lisbet. Jag kan säga att det kändes väldigt konstigt och inte alls som jag. Tänk då på den person som upplever sig tillhöra ett annat kön än det biologiska, hur smärtsamt det är att tvingas bära ett namn som inte stämmer överens med identiteten. Dagens namnlag är omodern på många sätt, precis som föregående talare sade, men det kanske viktigaste att göra någonting åt är behandlingen av transsexuella. I dag är det inte möjligt för alla att välja ett förnamn som stämmer överens med könsidentiteten. Jag håller verkligen med RFSL, som anser att synen på könsbundna namn är otidsenlig i vår värld. Om ett namn uppfattas som könsbundet är kopplat till kulturella traditioner, och jag ska ge ett exempel. Annika är enligt namnregistret könsneutralt, och det betyder alltså att en man kan heta det. Men att en man heter Annika är väldigt ovanligt i dag, medan det i äldre tider var ganska vanligt i Sverige. Det är ett bevis för att kopplingen mellan namn och kön är både otidsenlig och normativ. Dessutom finns det i dag flera namn som anses vara både kvinnliga och manliga men som fungerar lika bra på båda könen. Ta till exempel Maria, som enligt våra svenska normer är ett kvinnligt förnamn medan det enligt andra kulturella normer är helt okej att en man heter Jesus-Maria. Det är dags att vi får en namnlag som passar den mångfald som finns i dagens samhälle. I dag uppmanas vi att välja allt: Vi ska välja dagis till våra barn, vilken skola de ska gå i, vilket telefonbolag vi ska använda, hur våra pensionspengar ska placeras och så vidare. Men jag får inte välja vad jag ska heta. Vad tror ni på borgarsidan skulle hända om den möjligheten fanns? Tror ni att människor skulle springa och byta namn kors och tvärs, huller om buller? Tror ni att det skulle skapas någon sorts oordning i samhället? Nej, det tror jag verkligen inte. Jag antar att de flesta är överens om det. Vi identifierar oss med det namn vi fick som nyfödda och är nöjda med det namnet. Men för de människor som upplever sig finnas i fel kön skulle möjligheten att fritt få välja namn betyda oändligt mycket. I dag är det endast de transsexuella som kan uppvisa läkarintyg på att de genomgår eller har genomgått en utredning som har denna rätt. Jag har tittat lite på de tidigare betänkandena och debatterna och har sett att utskottet redan 2005 och 2006 förutsatte att frågor om transsexuellas rätt att välja namn skulle behandlas inom ramen för översynen av lagen om könstillhörighet. Utredningen har varit klar i ganska precis två år, och där fanns ingenting av det här med. Sedan dess har vi som velat ha en översyn och en förändring av namnlagen i åtskilliga debatter, frågor och interpellationer undrat vad som händer. Är det någonting på gång? Och varje gång har vi blivit lovade att arbetet är på gång och att något ska hända. Likadant är det nu i utskottets ställningstagande. Nu hänvisar man till att arbetet på Justitiedepartementet är inriktat på att ta fram direktiv till en namnlagsutredning under våren 2009. Jag hoppas verkligen att det blir så den här gången. Om det nu är så att en översyn och förändring är på gång är det väldigt viktigt att ha med problematiken med att det inte är möjligt att få intyg, betyg med mera ändrade retroaktivt. Det här är någonting som den utredning som jag pratade om tidigare inte hade med - det missades där. Jag tror inte att det är svårt för någon av oss här inne att föreställa sig alla svårigheter som uppstår för Kalle som förut hette Lisa när han ska söka jobb med intyg i sitt gamla namn. Är det verkligen rimligt att betyg och andra meriter ska förlora sitt värde för den person som ändrat juridiskt kön? Antalet ansökningar om ändring av könsidentitet ökar, och individers problem med handlingar där namnet är felaktigt kommer därför att öka. Vi får inte heller glömma bort alla dem som av olika anledningar väljer att inte ansöka om medicinsk behandling. Dessa personer har, som jag sade tidigare, inte ens rätt att byta namn i dag. Herr talman! Namnlagen bör vara till för att stärka och skydda människors rätt till sina namn och inte tvärtom. Livet kan bli tillräckligt komplicerat för den som har en annan könsidentitet än den som det omgivande samhället erkänner. Därför är det vår uppgift som lagstiftare att skapa möjligheter för transsexuella personer att leva ett fullvärdigt liv. Ett steg på vägen är att ändra namnlagen. Självklart ska föräldrar inte kunna välja namn åt sina barn som är kränkande när barnet växer upp, och självklart ska det finnas gränser för vad som kan godkännas som namn. Men de frågor som jag har lyft upp här i dag handlar inte om det utan om människors rätt till sin egen identitet. Som jag började med hoppas jag verkligen att det här är tredje gången gillt och att jag slipper stå här om ett år och återigen vädja till er förståelse för den här frågan. Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 2.

Herr talman! Jag vill börja med att be om ursäkt för min felaktiga benämning av titulaturen i mitt anförande i debatten om det föregående betänkandet. Särskilt med tanke på den argumentation jag tänker hålla om det här betänkandet kan den felsägningen inte bara ses som ett klavertramp utan ses som ett avancerat retoriskt grepp. I civilutskottets betänkande om namnlagen behandlas ett antal motionsyrkanden som delvis är relativt samstämmiga. Man kan väl säga att samtliga på något sätt pockar på behov av en översyn av namnlagen. Önskemålet om en sådan översyn är knappast någonting nytt. Man kan läsa i betänkandet om det första tillkännagivandet, och då antar jag att frågan dessförinnan har behandlats ytterligare ett antal gånger längre bak i tiden. Det första tillkännagivandet från ett utskott om behovet av en översyn gjordes alltså 2001. För dem som lyssnar kan det vara bra att få det tidsperspektivet. Det är en fråga som ledamöter i riksdagen och även i utskottet väldigt länge har ansett behöver en genomgång och förnyelse. Den förra regeringen jobbade med frågan. Jag började själv i riksdagen år 2004, och det var väl då på hösten som det började röra på sig lite grann i den här frågan. Den dåvarande regeringen förberedde direktiv för en utredning om en översyn av namnlagen. När vi fick regeringsskifte och den moderatledda högerkartellen tog över i den rosa syltburken - Rosenbad, på andra sidan - sade man att det skulle bli fart på en hel del olika frågor. Man utlovade bland annat ett utredningsdirektiv under föregående år. Nu kan vi se att inte heller detta har lyckats. Nu utlovar man i stället utredningsdirektiv under våren. Det är klart att vi håller tummarna för att det ska bli verklighet. Jag inser, och jag tror att alla förstår, att trots att namnlagen låter som något ganska enkelt gömmer detta oerhört många svåra frågor. Jag klarar inte av att redogöra för de farhågor som finns i min hembygd Dalarna, där gårdsnamn också är inblandade, och det är en mycket kontroversiell fråga. Det finns naturligtvis många som också är rädda för vad en översyn kan leda till. Jag tror alltså att det kan komma att ta ett antal år innan vi har fått en färdig utredning. Oavsett vilken regering som sitter kommer det nog att ta tid innan en regering kommer med en proposition till riksdagen. Men trots att jag tror att detta kommer att ta lång tid är det självklart att jag som representant för mitt parti, Miljöpartiet, står fast vid de förslag och yrkanden som finns i våra motioner. Jag gör det genom att yrka bifall till reservation 1 i betänkandet. Jag tror att det är viktigt att riksdagen hela tiden utövar press på regeringen, för detta är en mycket svår fråga som lätt kan dras i långbänk. Detta säger jag inte för att jag nu tillhör ett oppositionsparti; jag tror att det inte spelar någon roll om man tillhör regeringsunderlaget eller inte. Det är väldigt viktigt att ledamöterna även från regeringsunderlagets sida försöker blåsa på, så att den här frågan dras fram. Det är också lätt att namnlagsfrågan blir en fråga som inte får högsta prioritet bland alla de saker som ska skötas i ett regeringskansli. Man har ju begränsade resurser även där. Detta är något som vi över alla partigränser måste försöka jobba på, oavsett majoriteter. Jag tänkte inte vara så långrandig i den här debatten, men innan jag lämnar talarstolen vill jag säga några ord och peka på att enligt min mening känns könsanknytning väldigt ålderdomlig. I vårt moderna samhälle, där partnerskapslagen i år förväntas ersättas av en könsneutral äktenskapslag - jag hoppas verkligen att det blir av - och där personer har rätt att leva med det kön som de själva uppfattar sig ha och faktiskt kan få hjälp av samhället med att förtydliga den könsidentitet som de inte från början är fullt ut utrustade med, är det svårt att förstå att ett namn skulle kunna vara förbehållet ett visst kön. Jag tycker, och jag hoppas att det blir så, att det verkligen borde ingå i regeringens utredningsdirektiv att föreslå hur namnval kan göras helt könsneutralt. Med denna, för min egen del väldigt korta, argumentation yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

Herr talman! Sedan 2001 har vi diskuterat namnlagen och funderat över vilken regering som har gjort mest och bäst. Det började alltså 2001 och inte 2007. Jag tänker inte ge mig in i den leken i år. Vi vet alla att lagen är gammal och att den vållar problem. Att namnfrågor är viktiga får vi många bevis på, inte minst genom mejl och artiklar i tidningarna. Namnet är en stor del av vår identitet. Vi blir lätt irriterade om våra namn stavas fel eller om någon kallar oss för något som inte stämmer med vårt namn. Antalet önskemål om förändringar av lagstiftningen ökar varje år. Skälen till att man vill ha de här förändringarna blir också fler varje år. Det är egentligen inte förvånande. Människor kommer till Sverige från alla de länder, och man bär med sig namntraditioner som inte var aktuella när lagen skrevs. Jag kan ge ett exempel på hur bekymmersamt det kan vara. Om man läser ryska klassiker finner man där att människor i en sådan roman har olika namn och olika namnändelser beroende på i vilket förhållande de står till den som talar. Det låter förvirrande, och jag blir lätt förvirrad, så för egen del skriver jag en liten fusklapp och lägger bredvid mig, så att jag kan hålla reda på personerna. Jag ska här nöja mig med att peka på några egendomligheter som vi har i dagens lagstiftning i Sverige. Tidigare talare har varit inne på det lite grann. Om två personer inte gifter sig men får barn med varandra kan barnet få efternamn från såväl pappan som mamman. Om nu dessa två föräldrar går och gifter sig och får ytterligare ett barn, så kan det barnet få efternamn från antingen bara pappan eller bara mamman. Helsyskon i en familj kan alltså ha olika efternamn, precis som föräldrarna kan ha olika efternamn. Det är klart att detta måste kännas lätt förvirrande för både barn och vuxna. En annan fråga som stundtals väcker protester är att förslag om förnamn kan underkännas på vad vi med dagens ögon kan tycka vara obegripliga grunder. Den svenska namnlagens förenlighet med EG-rätten har ifrågasatts av kommissionen. Där finns det anledning att med tillfredsställelse notera att regeringen har utsett en utredare som ska se över och lämna förslag till ändringar i den internationellt privaträttsliga regleringen av namnfrågor. Den översynen ska vara klar i sommar, den 30 juni 2009. Det är, kan man säga, ett litet steg i rätt riktning. Särskilda problem vållar dagens namnlag för människor som byter kön eller för transsexuella och transvestiter. Där inryms också frågan om retroaktiva namnbyten. Dessa frågor berördes i Könstillhörighetsutredningen, som menade att de rättsliga förutsättningarna för en förändrad lagstiftning noggrant måste utredas. Det hade inte denna utredning tid och ork med. En annan fråga rör Fredrik Lundhs vän Madeleine. Det gäller möjligheten att till sitt förnamn lägga ett namn av motsatt kön. Som vi vet ska den frågan avgöras av Kammarrätten i Sundsvall så småningom. Man har fått prövningstillstånd. Det är en av de frågor som inte tas upp speciellt i någon av de motioner som vi har behandlat, men jag utgår från att den kommande utredningen kommer att belysa också den frågan. I varje fall kommer vi i alliansgruppen att göra vad vi kan för att det ska bli så. Man kanske kan tycka att vissa av de förändringar som jag pekat på liksom andra borde kunna genomföras ganska enkelt. Men vi som sysslar med utredning och lagstiftning vet att djävulen ryms i detaljerna. Det är svårt eller rättare sagt nästan omöjligt att förutse alla de lagtekniska problem som döljer sig bakom lagändringar. Därför ser vi med tillfredsställelse att regeringen nu arbetar på att ta fram direktiv till en utredning. Lite överraskad blir jag över Vänsterpartiets egen reservation. Först säger man i den gemensamma reservationen, där Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet har gått tillsammans, att man är glad för att det kommer en utredning. Man skriver: "Utredningsuppdraget bör omfatta samtliga frågeställningar som aktualiseras i motionerna om namnlagen." Det håller vi alla med om, och det står också i utskottets förslag till beslut. Därför blir min undran: Menar LiseLotte Olsson, som skriver särskilt om retroaktiv lagstiftning, att det är en del av den här lagförändringen som kan genomföras utan en utredning? I så fall blir jag ganska överraskad och håller inte med. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! När man läser igenom både motionerna och betänkandet om namnlagen inser man ganska snabbt två saker. Den ena är att det finns brister som behöver rättas till, och den andra är att det är oerhört komplexa frågor. Att regeringen nu har lämnat utredningsdirektiv för att se över lagstiftningen ur ett internationellt perspektiv är bra, men det har också aviserats direktiv till en total översyn av namnlagen senare i vår. Detta är både bra och nödvändigt. Jag utgår ifrån att utredningen kommer att ta tid - ju fortare den kommer i gång, desto bättre. Det finns dock vissa delar som möjligen skulle kunna läggas i ett delbetänkande och då utmynna i ett tidigare beslut. Det jag tänker mest på är mellannamn och efternamn inom familjer. Jag skulle kunna göra det så enkelt för mig som att påstå att begreppet mellannamn kan försvinna. Eftersom ursprunget alltid är ett efternamn, låt oss då använda detta framöver. Varför ska inte alla i en familj kunna ha samma "dubbelefternamn"? Ibland känner man att lagen inte riktigt hänger med, och så är det i det här fallet. Däremot får det kanske vara en begränsning på två efternamn så att vi inte får för många Andersson och Pettersson och Lundström hos en och samma person. Herr talman! Det är i huvudsak två andra frågor som tas upp i motionerna. Det är när i tid ett namnbyte får ske i samband med att någon byter kön och frågan om könsneutrala namn. Jag börjar med den senare. Det känns något märkligt att framför allt Vänsterpartiet, som i nästan alla andra sammanhang vill begränsa den personliga friheten, tycker att just när det gäller namn ska det vara fritt fram. Det finns kvinnliga namn, och det finns manliga namn. Sedan finns det några som kan användas av båda könen. Dessa kan dock vara lite varierande i olika länder. Jag kan inte se att denna fråga skulle vara så stor och att det skulle vara så stora fördelar med könsneutrala namn att det finns behov av en lagändring. Det finns trots allt en kulturtradition som har sitt ursprung långt tillbaka i tiden, och detta ska vi känna en respekt för. Tidpunkt för namnbyte i processen vid ett könsbyte är den kanske svåraste frågan. Jag har stor respekt för den enskilde personen som är berörd, men det finns också en annan faktor att beakta, och det är alla andra som på olika sätt möter vederbörande i vardagen. I och med att man inte själv har tolkningsföreträde i en situation är jag inte övertygad om att det enbart är av godo att byta namn i ett tidigare skede av processen när någon byter kön. På vilket sätt uppfattar andra det? Kan det uppstå tvivel om ifall legitimation och identitet är korrekta och misstankar om förfalskningar? Likaså är det inte bara att utplåna gamla data och utfärda nya handlingar. Om någon som en gång har skrivit under betyg eller dylikt inte finns längre, hur ska man då lösa det? Kan det ha någon betydelse rent statistiskt och vetenskapligt om man gör retroaktiva förändringar? Jag har inget svar på frågorna utan nöjer mig med att konstatera att när ett namnbyte än sker, också i retroaktiviteten, är det svårt att hitta den optimala lösningen. Detta är dock sådana frågor som en kommande utredning får söka svaren på. I avvaktan på densamma finns det dock ingen anledning att göra ett tillkännagivande, utan jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! I det här betänkandet behandlas en del motionsyrkanden från den allmänna motionstiden om förändringar och översyn av namnlagen. Jag vill påpeka för Fredrik Lundh att i Sverige har vi en alliansregering med fyra jämställda partier, varav Folkpartiet är ett. Därför talar vi här i dag. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på reservationerna. När det gäller den planerade översynen av namnlagen finns det i grunden inga motsättningar. Alla säger att det finns ett behov, att den gamla namnlagen har några år på nacken och att det är på tiden att ta itu med denna fråga. Det har framförts många skäl för det här i talarstolen, och jag tänker inte ge några fler synpunkter på just det. Det som vi i utskottsmajoriteten grundar vårt ställningstagande på är att Justitiedepartementet enligt uppgift har inriktningen att lägga fram direktiv under våren 2009. Det kan vi ställa oss bakom, och det borde alla kunna ställa sig bakom med tanke på alla de goda argument som finns för att se över lagen. Naturligtvis får vi se i vilken mån man kan tillgodose förslagen i motionsyrkandena om detta. Det återstår att se. Det finns i dag ingen anledning att förekomma utredningsresultatet och den fortsatta beredningen i frågan. Herr talman! I reservation 1 är kontentan att man kräver att utredningen kommer i gång omedelbart. Skillnaden mellan våren 2009 och omedelbart är inte så där jättestor. Apropå tidsutdräkt är argumentationen naturligtvis riktig. Det fanns ett tillkännagivande redan 2001 som upprepades 2005. Men jag tycker att man snarare kan fråga hur hög angelägenhetsgrad det varit under den tidigare socialdemokratiska regeringen för att komma vidare i denna fråga. Jan Lindholm pratade om långbänk, och det får man faktiskt betänka. Jag tycker att det är det i detta fall om det fanns ett tillkännagivande redan 2001 i frågan. Den andra reservationen gäller retroaktiva namnbyten. Som det har sagts här tog Könstillhörighetsutredningen ingen riktig ställning, men man berörde ändå frågan och ställde sig i viss mån tveksam till att det finns några bra lösningar. Vi kan från Folkpartiets sida dela uppfattningen att det nog är en ganska svår fråga att nå en bra lösning på. Hur som helst måste de rättsliga grunderna utredas ordentligt. Trots att vi kan känna oss lite tveksamma till att det finns en bra lösning förutsätter vi att frågan tas med i den fortsatta beredningen i den nämnda utredningen och i de direktiv som ska komma. Jag tror också att det kommer att ta ganska lång tid. Som det har påpekats här är det komplexa frågor. Det finns kanske vissa enkla saker i sammanhanget. Lennart Pettersson tog upp vissa saker som kanske är enklare än andra, men alla dessa frågor är värda en grundlig utredning. Åter yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Herr talman! Det är alltid spännande, som jag brukar säga, att komma sist. Då får man välja en annan touch på sitt anförande. I dag har jag valt att lägga upp det i åtta punkter när det gäller namnlagen. För det första debatterar vi en översyn av namnlagen, och då vet vi att justitieministern har meddelat i kammaren att ärendet är under beredning. Det är jättebra att vi ser namnlagen i sitt sammanhang. Då är det en självklarhet för oss att vi avvaktar vad regeringen kommer med. Därmed yrkar jag avslag på samtliga reservationer. För det andra ha vi redan en namnlag som innebär att vi har möjligheten till namnbyte, om så endast en gång. Som förnamn får inte godkännas sådant som på något vis kan ge problem och leda till obehag. Jättebra, inte vill vi förorsaka att människor får obehag. För det tredje klagar man på att det vanligtvis är könsbundna namn. Ja, det är väl väldigt praktiskt att ha könsbundna namn. Men för dem som tycker att det är snurrigt går det ju att välja några av de namn som inte är könsbundna, typ Kim, Alex eller vad man nu vill. Jag tycker inte att man ska kunna byta namn hur som helst. Detta beror på att kommunikation och interaktion faktiskt underlättas i vårt samhälle om man har bestämda namn. För det fjärde vill jag ta upp detta med transsexuella människors särskilda problematik i den här frågan. Jag håller med dem som i motionerna skriver om hur ett namnbyte ska vara ett led i strävan att uttrycka sin djupt kända könstillhörighet. Jag menar att just det kan vara ett argument för att det är viktigt att man faktiskt har ett namn och att det inte är könsbundet. Annars kan det lätt uppstå förvirring snarare än att man får en identitet med den tillhörigheten. Det kan dock, herr talman, finnas utrymme för förenklingar av namnbytesprocessen i samband med byte av könstillhörighet, och det tror jag att justitieministern i så fall måste få lov att utreda. För det femte, fru talman, gäller det frågan om retroaktiva namnbyten. Den har berörts i Könstillhörighetsutredningen som pekar på ett antal problem som man i det fall man byter könstillhörighet kan hamna i. Utredningen framhöll det allmänna intresset bland annat för rättsordningen att upprättade handlingar generellt inte ska kunna ifrågasättas på grund av farhågor med uppgifter. För det sjätte, fru talman, talar också utredningen om gränsdragningsproblematiken. Och jag kan instämma i utredningens slutsats att intygsgivare efter ett byte av könstillhörighet bör utfärda nya handlingar med den nya identiteten. För det sjunde, fru talman, handlar det om mellannamn och efternamn. Där kan jag faktiskt till en del ge motionärerna rätt. Det känns många gånger lite förvirrande till exempel vad som ska gälla om två personer med dubbelnamn gifter sig, vilka efternamn som ska användas och så vidare. Jag tror att det är viktigt - och nu kommer jag till min åttonde punkt - att vi är öppna för en större flexibilitet i frågan om dubbla efternamn. Jag ser fram emot den beredning som regeringen gör i den här frågan. Och jag tror att vi fortsättningsvis kommer att få en ordning också när det gäller namnlagen som skapar större klarhet och mindre otydlighet.