Minoritetsfrågor

Herr talman! Till detta betänkande, KU13 Minoritetsfrågor , finns elva reservationer, varav tio kommer från Vänsterpartiet. I betänkandet behandlas motioner gällande teckenspråk, nationella minoriteter i grundlagen, utbildning, stöd till organisationer, äldreomsorg, medier och den romska minoriteten. Jag ställer mig naturligtvis bakom alla våra reservationer men väljer att särskilt lyfta fram reservation 5, som tar upp teckenspråket. Herr talman! Språket är en viktig grund för vår identitet och vår självkänsla. Det är genom språket vi samspelar med varandra, och det är genom språket vi uttrycker våra känslor och åsikter. Språket är nyckeln till så mycket i våra liv. Om detta råder säkert inte den minsta oenighet här i kammaren. I Sverige finns det i dag ca 10 000 personer som har varit döva sedan barnsben - ja, en tredjedel av dem är faktiskt barn. Deras modersmål är teckenspråket. För dem är svenskan ett andraspråk. Totalt är det ca 30 000 personer som är teckenspråkiga i Sverige i dag. Flera utredningar har behandlat teckenspråkets ställning i Sverige, till exempel SOU 2006:54 Teckenspråk och teckenspråkiga: Översyn av teckenspråkets ställning . Vänsterpartiet delar den utredningens åsikt att teckenspråket ofta har betraktats som ett kommunikationsmedel för de människor som inte har kunnat tillgodogöra sig de hörandes språk. Vi menar att teckenspråket inte är ett substitut för svenskan. I likhet med utredningen anser vi att det är att betrakta som ett modersmål. Det är en insikt som delas av många som är insatta. Vi delar utredningens åsikt att det svenska teckenspråket borde ha samma folkrättsliga skydd som de nationella minoritetsspråken. Herr talman! I denna fråga står vi uppenbarligen ensamma i denna kammare. Varken högeralliansens partier, Socialdemokraterna eller Miljöpartiet är beredda att erkänna teckenspråket i denna betydelse. Dessa partier hänvisar nu till ytterligare en utredning, Språklagsutredningen. Hur många utredningar ska behövas? Hur många hänvisningar ska behövas? I likhet med äldre människor i de nationella minoriteterna har de äldre döva många gånger vuxit upp utan att kunna använda sitt modersmål under sin skolgång. I dag har teckenspråket en stark ställning, men fortfarande ses det av många som ett substitut till den talade svenskan. Vi i kammaren har dock i dag en möjlighet att ge teckenspråket en högre status och på så sätt ge dem som har det som sitt modersmål rätt att bli tagna på allvar i alla samhälleliga situationer. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 5.

Herr talman! Minoritetspolitiken har varit ett eget politikområde sedan år 2000, då Sverige ratificerade ramkonventionen om skydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråkskonventionen. Under de åren har den socialdemokratiska regeringen arbetat på bred front för att försöka komma en liten bit på väg inom det område som konventionerna berör. I Europarådets senaste rapport utifrån Sveriges andra rapport, avlämnad i juli 2006, gör kommittén bedömningen att Sverige har vidtagit ett flertal värdefulla åtgärder i syfte att förbättra skyddet för de nationella minoriteterna. Konstitutionsutskottet gjorde också självt en genomgripande uppföljning 2004-2005 och gav ut tre rapporter. Men det finns fortfarande mycket att göra. Vi får inte luta oss tillbaka och tro att dessa frågor löser sig själva. En faktor som lyfts fram både i konstitutionsutskottets rapporter och av Europarådet är kommunernas långtgående ansvar i frågor som rör minoriteterna och de begränsade insatser som görs från kommunsektorn. Det gäller undervisningsområdet, äldreomsorgen och spridandet av information och kunskap om de nationella minoriteterna. Jag tror att alla är medvetna om att det kan vara svårt att få tag i lärare som kan undervisa i minoritetsspråk i små kommuner i alla delar av landet. Det kan också vara svårt att skapa kunskap och sprida information i de delar av landet som inte känner sig direkt berörda av minoritetsfrågorna. Men vi har minoriteter i alla delar av Sverige, och hela Sverige har ett ansvar för att konventionen följs. Det gäller inte minst attityder och fördomar, som jag återkommer till senare. Därför kan säkert den handbok om mänskliga rättigheter som Göteborgs universitet på uppdrag av den förra regeringen kommer med under senvåren 2008 vara till hjälp ute i kommunerna. I vårt betänkande i dag finns många viktiga motioner. Den nu sittande regeringen har aviserat en minoritetspolitisk proposition under 2009. Det finns också en del andra utredningar som är på gång. Med tanke på den beredning som pågår har vi socialdemokrater avstått från att reservera oss i det här betänkandet. När det gäller de samiska frågorna har det skett en hel del utredningar som nu måste samlas ihop och bilda en helhet. Det är viktigt att stärka samernas inflytande över frågor som rör den samiska befolkningen. Men det är också viktigt att lösningarna kan accepteras av hela den samiska befolkningen och inte bara delar av den. Lösningarna ska också vara godtagbara och accepteras av andra som bor i förvaltningsområdet liksom kanske av andra som har intressen i områdena. Detta är ingen enkel uppgift, men löses den inte politiskt blir det domstolarna som tar över, och då har vi gett upp tron på att demokratin är det verktyg vi ska jobba med. Frågor som utökat förvaltningsområde för den finska och samiska minoriteten är utredda och bör få en snar lösning. Likadant bör också den kritik som riktas mot Sverige när det gäller stöd till medier på meänkieli och samiska, som har behandlats i presskommitténs betänkande Mångfald och räckvidd , kunna komma till riksdagen inom det snaraste, kanske till och med utan att invänta 2009 års minoritetsproposition. En minoritetsgrupp som bör ägnas särskild uppmärksamhet är den romska gruppen. Den har funnits i Sverige sedan 1500-talet. I dag bor här mellan 40 000 och 50 000 romer. Det är en grupp som än i dag ofta bemöts med fördomar och negativ attityd. Det finns också en begränsad kunskap om romers livsvillkor. Många romer har än i dag svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, svårt att få bostad, blir nekade tillträde till offentliga lokaler och platser och kan inte alltid tillgodogöra sig utbildning på lika villkor. Sverige har erkänt den romska gruppen som nationell minoritet. Vi har ett stort ansvar för att se till att kunskapen ökar och att problemen uppmärksammas och löses. Under 2002 startade den socialdemokratiska regeringen ett arbete för att stärka de romska kvinnornas situation. En arbetsgrupp bildades, bestående av romska kvinnor och personer från departementet. Ett flertal regionala seminarier genomfördes. Jag tycker att det är beklagligt att det inte har funnits intresse från den nuvarande regeringen för att låta denna arbetsgrupp arbeta vidare. Beslutet som fattades före regeringsskiftet om att inrätta en romsk delegation har fullföljts av den nuvarande regeringen, och det är jag mycket glad för, men delegationens uppgifter är inte de som den romska kvinnogruppen arbetade med. Den gruppen och det arbetet låg direkt under departementets ansvar. Herr talman! Här finns mycket kvar att göra, och vi förutsätter att den nu sittande regeringen verkligen visar framfötterna i dessa frågor och tar sitt ansvar, så att vi inte avstannar i det arbete som påbörjats eller till och med börjar backa. Sverige har ett stort ansvar, och vi avvaktar med intresse vad propositionen kommer att innehålla. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande nr 13.

Herr talman! Som företrädare för alliansen i konstitutionsutskottet kan jag konstatera att det finns en stor majoritet bakom betänkandet och också en bred samsyn i övrigt i de grundläggande frågorna om de nationella minoriteterna. Det är kanske konstigt att säga det med tanke på att det finns hela elva reservationer, men som Helene Petersson sade tidigare finns det mycket intressanta saker i motionerna som också kommer att komma upp i en rad utredningar och beredningar som är på gång. I avvaktan på Grundlagsutredningen, Språklagsutredningen, Public service-utredningen, beredningen av presstödet och den aviserade minoritetspropositionen som väntas under det kommande året finns det inte skäl för kammaren att föregripa den behandlingen. Minoritetspolitiken handlar om skyddet av de nationella minoriteterna och deras rätt att använda minoritetsspråken. Det är viktigt att komma ihåg att det här inte är en sak som bara berör oss i Sverige, utan en del av det internationella skyddet av de mänskliga rättigheterna. Därför är det också självklart att det finns ett internationellt intresse för hur vi i Sverige tar hand om våra nationella minoriteter. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att detta är en del av det svenska kulturarvet. För att en grupp ska vara en nationell minoritet krävs att det finns en uttalad samhörighet, en gemensam religiös, språklig, traditionell eller kulturell tillhörighet och en vilja hos gruppen att behålla och utveckla den egna identiteten. En faktor som är viktig är självidentifikationen, att det är individen själv som avgör om han tillhör gruppen. Det tycker jag är en självklar grund i den nationella minoritetspolitiken. Det borde gälla alla grupper. Vi kan se i konstitutionsutskottets betänkande att inte alla nationella minoriteter är behandlade på samma sätt där. Jag tänker då bland annat på sverigefinnarna. Jag förutsätter att det är en fråga som också kommer att beröras i det kommande arbetet. Det finns ett skäl till att samerna intar en särställning i den svenska politiken när det gäller nationella minoriteter och att vi har en särskild samepolitik. Samerna är Sveriges urfolk, och det finns därför starka skäl till att de har en särställning och en särskild lagstiftning. Som tidigare har sagts här från talarstolen har kommunerna ett mycket stort ansvar i hur den nationella minoritetspolitiken implementeras på lokal nivå. Det är ofta i kommunerna som medborgarna möter det offentliga. Därför är det positivt, i den dialog som nu krävs mellan staten och kommunerna, att en konferens kommer att arrangeras i april om just implementeringen av den nationella minoritetspolitiken, där Sveriges Kommuner och Landsting och Integrations- och jämställdhetsdepartementet är gemensamma arrangörer. I den senaste rapporten från Europarådet konstaterades att Sverige har ett väl utvecklat minoritetsskydd, men att det finns ett oklart organisatoriskt ansvar på den nationella nivån och att vi behöver bli mycket bättre på uppföljning av de beslut som fattas. Det här ska också regeringen lämna ett svar på under våren. Herr talman! Även om det finns en bred samsyn i det här, och den nationella minoritetspolitiken i Sverige inte har att göra med samma heta känslor som på många andra håll i världen, finns det konflikter när det gäller inställningen till rättigheter exempelvis till mark och vatten mellan den samiska befolkningen och den övriga befolkningen i vissa områden. Det är konflikten kring mark och vatten och nyttjandet av naturresurser som är spänningsfältet. Det är också därför Sverige i det här läget inte kan ratificera vare sig den nordiska Samekonventionen eller ILO 169 utan att konsekvenserna beskrivs ytterligare. Miljöpartiets motion om definieringen av begreppet samer är intressant. Den visar komplexiteten i detta. Hur ska samerna definieras? Utifrån rösträtten i sametingsvalet, renskötselrätten eller annat? Att rättigheterna till land på en tredjedel av Sveriges yta inte är lösta illustrerar komplexiteten i frågan. Det är också viktigt att detta löses politiskt och att det inte blir en långdragen process i domstolarna. Men även här är det viktigt att det prövas på det individuella planet. Vilka individuella rättigheter har den som säger sig tillhöra det samiska samhället? Är det någon annan som ska avgöra om jag är same eller inte? Det är också viktigt att de nationella minoriteternas kulturarv synliggörs, som framhölls i motionen. Jag tycker att det är mycket positivt med den växande självkänsla vi kan notera. Det pågår också en förvaltningsöversyn av om förvaltningsområdena i minoritetsspråkslagstiftningen kan utvidgas. I mitt eget hemlän är det nu sju kommuner som är förvaltningsområden för meänkieli, samiska och finska. Men de nationella minoriteterna bor inte bara i vissa områden. Även om det finns en koncentration till de här kommunerna, finns det företrädare för de nationella minoriteterna i hela vårt land. Självklart ska också de ha rätt till det skydd som lagstiftningen innebär. Jag ser också där framför mig en ökad möjlighet att koppla rättigheterna till individen. Vilka rättigheter har jag som individ som bor i Ystad men betraktar mig som tornedaling? Vilka rättigheter har en same som bor i Kalmar? Har jag någon rätt till mitt språk och min kultur? Det är viktigt att den frågan diskuteras vidare. Marianne Berg lyfte fram teckenspråket. Det är en mycket viktig fråga som inte har samma grund som de nationella minoriteterna, men förutsättningarna och utmaningarna är liknande. Det är dock positivt att det som eftersträvas i de motioner som ställs på det området tillgodoses genom den beredning som nu kommer att ske i Språklagsutredningen, som just har till uppgift att titta på de här sakerna. Att tillsätta någon ytterligare utredning vid sidan av Språklagsutredningen ser jag inte som nödvändigt. Herr talman! Det finns anledning att fortsätta att utveckla minoritetspolitiken och särskilt att ta fram ett ökat individperspektiv. Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag yrkar också bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna. Jag är siste talare i det här ärendet. Därför är det lätt att det blir upprepningar, men min förhoppning är att det här anförandet ska få karaktären av en allmän och samlad reflektion över minoritetsfrågor som har tagits upp i betänkandet. Av betänkandetexten framgår att minoritetspolitiken inrättades som ett eget politikområde så sent som år 2000, som följd av riksdagens beslut hösten 1999 att godkänna en ratificering av dels ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter, dels den europeiska stadgan om landsdels- och minoritetsspråk. Det var, som jag ser det, ett klokt och framåtsyftande beslut. Insikten har successivt ökat om vikten av att värna den mångfald som minoritetsgrupperna bidrar med. Den tendens som kanske ibland tidigare har funnits, att man negligerar minoritetsfolks egenart, har förhoppningsvis brutits för gott, inte minst vad det gäller gruppers eget språk. Nu har viljan och förståelsen för att skydda det unika, att bevara kulturarv, traditioner och särarter ökat markant. Mångfalden ses i dag som något som berikar samhället, vårt land och vår värld i stort, inte minst eftersom så mycket annat tenderar att likformas både inom och utom nationsgränserna. Det är, tror jag, värdefullt att fördjupa sig i och sätta sig in i minoritetsfrågorna för att därmed öka förståelsen för dessa och för dem som direkt omfattas av minoritetspolitiken. Herr talman! I betänkandet behandlas 45 motionsyrkanden, vilka naturligtvis alla syftar till det vällovliga att ytterligare skjuta fram positionerna för minoriteterna i vårt samhälle. Det gäller då det egna språket, kultur, utbildning, traditioner och mycket annat. Att utskottet avstyrker motionsyrkandena ska enligt min mening därför inte uppfattas som ett underkännande i sig av förslagen, utan det är en konsekvens av att arbeten och initiativ redan finns inom Regeringskansliet beträffande minoritetsfrågor. Dessa arbeten bör, som sedvanligt är, inte föregripas. Ett av de mest omfattande arbetena är förberedelsen av en kommande minoritetspolitisk proposition som bland annat har utgångspunkter i de nationella minoriteternas villkor och i behovet av att tydliggöra det kommunala och regionala ansvaret. I flertalet av utskottsmajoritetens avstyrkanden av motionsyrkandena hänvisas det därför till beredningen av minoritetspropositionen som kommer att läggas fram. Motionsyrkandena avstyrks också med hänvisning till bland annat att man inte ska föregripa Grundlagsutredningens arbete, Språklagsutredningens arbete eller annan beredning inom Regeringskansliet. I något fall avstyrker man på grund av redan höjt budgetanslag. Då tänker jag på ett anslag som gäller uppbyggnaden av minoritetsspråk. Herr talman! Enligt min mening är det vällovligt och angeläget att bland annat genom motioner hålla debatten om minoriteters behov och betydelse levande. Det är viktigt att minoritetspolitiken bedrivs på ett sätt som gör att minoriteters särart, kultur, tradition, språk med mera kan få leva vidare och blomstra i vårt land och i en värld som alltmer präglas av globaliseringen. Jag uppfattar att regeringen har den ambitionen. Det här motionsbetänkandet kommer, vad jag förstår, att finnas med som ett underlag vid den beredning som är på gång inom regeringen. Så det gäller att ha tillförsikt och tålamod.