Lärarutbildning och lärare

Fru talman! Nu har vi denna debatt om lärarutbildning igen. Det är en debatt som ska bygga på det förslag som regeringen har lagt fram om hur vi ska få lärarna till Europas bästa skola. Europas bästa skola låter otroligt långt borta. Den bästa skolan bygger på kunskap, den bästa skolan bygger på trygghet och den bästa skolan bygger på intresse för att lära och har ingenting att tjäna på detta förslag till lärarutbildning. Förslaget till ny lärarutbildning bygger i allt väsentligt på den utredning som vi alla fick ta del av och debattera under fjolåret. Jag inser förstås att ett regeringsförslag som handlar om skolutveckling och som läggs fram på grundval av den utredning som felstavar redan i utredningens bokrygg ser ut just som det här förslaget. Det är lägre krav, grumligare fokusering och mindre kunskap. Visst innehåller alla förslag goda inslag. Men i detta fall blir de positiva inslagen så små, eftersom de som har skrivit förslaget inte äger insikt i problemen. Den svenska skolan har nämligen riktigt stora problem. Dessa problem skapar en skola som skickar ut allt vilsnare elever. Det är en skola som rymmer mobbning och otrygghet och som fokuserar på allt annat än på kunskapsbegreppet. Resultaten skrämmer och syns tydligt. Vi får barn som kan mindre än vad de hade kunnat om de fått rätta förutsättningar. Vi får lärare som inte alltid känner stolthet över vad skolan presterar. Vi får skolledare som inte kan utveckla sitt ledarskap för att utveckla en bättre skola. Det är därför fantastiskt att se de undantag som finns och som tyvärr i dag är just undantag. Vi ser exempel på skolor som med engagemang och vilja går mot den ström som ytterst leds av Socialdemokraterna och stödpartier. Rapporteringen är entydig. Sveriges skolutveckling är tyvärr inte inriktad på bättre, djupare och fler, utan på sämre, ytligare och färre. Den huvudsakliga måltavlan för kritiken var att lärarna skulle i framtiden få mindre kvalificerad tid på universitetet på bekostnad av fler praktiktimmar ute i kommunerna. Kritikerna var många och eniga. Det är inte mindre tid i universitetsmiljö som förbättrar skolan utan mer tid och ett mer kvalificerat innehåll. Frågar man studenterna om de vill försaka ämnesstudierna för att i stället praktisera mer ute i kommunerna blir svaret också tydligt. När jag går igenom förslaget till ny lärarutbildning och betraktar förändringarna som en riktningsgivare för vad regeringen tycks se för problem i skolan blir jag riktigt mörkrädd. Det tycks som att regeringen tror att våra elever har för hög kunskapsnivå och att lärarna därför inte borde fördjupa sina kunskaper. Regeringen tycks tro att barn inte utvecklas över tiden i sina liv och att man därför inte borde specialisera lärarkompetensen. Det är samma form som stöper förskollärare och adjunkter, fritidspedagoger och speciallärare. Lärarkunskap tycks bli en alltmer utpräglad akademisk specialitet på bekostnad av matematik, spanska, engelska och annat som man verkar tro är onödigt. Det är nämligen så att lärarutbildningen är ett av de få sätt som staten har att styra över skolutvecklingen. De andra möjligheterna som tidigare fanns har avvecklats i samband med att dåvarande skolminister Persson kommunaliserade skolan under motstånd från lärarna. Det är därför viktigt att vi använder styrmedlen på lämpligaste sätt. Vill vi skapa en skola som kan lära elever mer måste de lärare som utbildas få möjligheten till en bra ämnesfördjupning. De måste få möjligheten att utvecklas genom specialisering och fokus, inte genom utsmetning och genom att kupera leken. Vi behöver se till att skapa en lärarutbildning som förmedlar insikt och ledarskap. Vi kan inte förvänta oss en tydligare vuxenroll från de vuxna i skolan om vi hela tiden minskar handlingsutrymmet för dem som vi har gett ansvaret till. Det finns en enkel regel om att till ansvar måste kopplas befogenheter om man vill att någon faktiskt ska ta ansvaret. Skolorna är fyllda av lärare som inte annat vill än att verka som de goda föredömen de kan vara. Det kräver dock att civilkuraget kompletteras med en tydlig inriktning att förtydliga och ordna till skolans möjligheter att styra sin egen verksamhet. Det kommer att kräva att politiken förmår släppa taget om det som man uppenbart misslyckats med. Misslyckandet i lärarutbildningen står för oss moderater tydligt. Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation nr 5.

Fru talman! Att arbeta med barns och ungdomars personliga och kunskapsmässiga utveckling är en väldigt viktig uppgift. Vem som helst klarar inte av det. En lärare måste ha pedagogisk förmåga och kunskaper, han eller hon. Skolan är till för eleverna, och lärarna är skolans viktigaste resurs. Nu blir det tyvärr allt osäkrare om föräldrar ska kunna räkna med att deras barn får en utbildad lärare när de kommer till skolan. I dag är ungefär 20 % av de svenska lärarna outbildade. På förskolan handlar det om 50 %. Om man sedan räknar in alla utbildade lärare som undervisar i andra ämnen är de som de är utbildade i blir siffrorna mycket värre. Dessutom är siffrorna ojämnt fördelade. I vissa kommuner får eleverna knappt träffa en utbildad lärare under hela sin skoltid. Det talas gärna i politiken om kris, ibland alltför ofta. Men när det gäller lärarutbildningen är det högst seriöst att tala om kris för skolan. En skola utan riktiga lärare blir inte den skola för framtiden som eleverna är värda. Det finns undersökningar som visar att det mest betydelsefulla för eleverna och för att de ska lyckas är just välutbildade och bra lärare. Pedagogiska institutionen i Göteborg visade förra året i en undersökning att det betyder mer för eleverna att ha utbildade lärare än att det finns många vuxna i klassrummet. Därför vänder vi i Folkpartiet oss emot regeringens tal om fler vuxna i skolan, ungefär som om det kvittar vad det är för vuxna. Orsakerna till den svåra lärarbristen är många. Det är en rad politiska beslut som har lett till att så få vill utbilda sig till lärare i dag och till att så många hoppar av läraryrket. Vi i Folkpartiet är ofta kritiska till Socialdemokraternas och Vänsterpartiets skolpolitik. De här partiernas negativa skolpolitik blir extra tydlig när man ser på hur läraryrket har behandlats de senare åren. Vi kan se hur stat och kommun har behandlat läraryrket - låga löner, dåliga karriärmöjligheter, försämrad utbildning och politiker som hela tiden talar om hur en bra lärare ska vara. Socialdemokraterna talar gärna på olika nivåer - direkt eller indirekt - om att lärarna måste ändra sitt sätt att undervisa. Från det hållet hör man ofta att lärarens roll har varit att ensidigt lära ut och styra undervisningen. Nu däremot, med den nya politiken, ska läraren förändra sin yrkesroll, bli handledare, mentor, samtalspartner och allt vad det heter. Det är lätt att tolka den beskrivningen så att dagens lärare är gammalmodiga och saknar alla goda egenskaper och att regeringen drömmer om en annorlunda typ av lärare, som ska bli något helt annat. Jag tror inte att det blir en bra lärarutbildning bara för att man skriver en massa ganska tomma fraser som kan tolkas på olika sätt. Man ska nog vara försiktig med sådana här svepande, innehållslösa formuleringar. Det är ingen glädje med att prata om att orden lärare och elev borde bytas ut mot andra ord, som vi har hört under de senaste åren. Man säger att ord som undervisning är gammalmodiga och så vidare. Jag menar tvärtom att det är tack vare lärarna, både de unga och de gamla, som skolan på många platser fortfarande fungerar bra. Det är inte lärarnas fel att vi har fått skolreformer som gör arbetssituationen svår. Lärarlönerna ligger lågt, och ansvaret ligger i första hand på kommuner och Kommunförbundet. Synen att vem som helst kan jobba som lärare dyker med jämna mellanrum upp. Det är billigare att ha en obehörig lärare, och en dålig arbetsgivare utnyttjar det. Förra sommaren föreslog till exempel Kommunförbundet att kommunerna själva skulle få bestämma vem som skulle kallas lärare. Då skulle nationella krav på lärarbehörighet tas bort. Den attityden hos arbetsgivaren, kommunerna, stärker naturligtvis inte statusen i läraryrket. På statlig nivå har regeringen med majoriteten i riksdagen genomfört en lärarutbildning som tar bort specialiseringen i skolan. En mer enhetlig examen har införts, och kraven på ämneskunskaper har minskat. I tre terminer av utbildningen måste de blivande lärarna läsa ett gemensamt block oavsett om de ska jobba med småbarn eller undervisa i matte på gymnasiet. Vi i Folkpartiet röstade nej i riksdagen till den lärarutbildningen, bland annat för att ämneskunskaperna skulle försvagas med regeringens förslag. Men vi var också kritiska till att det blir mindre specialisering på barns läsinlärning i utbildningen av grundskollärare. Det är skillnad, fru talman, mellan att arbeta med läsinlärning för sjuåringar och att arbeta med matte för gymnasister. Därför är utvecklingen i riktning mot enhetslärare negativ. När det gäller förskollärarna var det meningen att de nu skulle få en riktig högskoleutbildning och räknas som riktiga lärare. Men samtidigt vågar inte regeringen stå för att förskollärare ska ha ansvaret för den pedagogiska utbildningen i skolan. Samtidigt startar regeringen en snabbutbildning av gymnasieutbildade för att de ska arbeta på förskolan. Tillsammans med lärarutbildningens konsekvenser har följden blivit att antalet som vill bli förskollärare minskar. På flera lärarhögskolor har antalet blivande förskollärare halverats under de två senaste åren. De eldsjälar som utbildar sig till lärare i dag är värda all uppmuntran, och de är värda uppskattning för att de fortsätter trots att många är missnöjda med utbildningen. Fru talman! Folkpartiet har en rad reformförslag för att få tillbaka lärarna till skolan. Jag ska kort räkna upp några. Respektera lärarnas yrkeskunnande och befria dem från kommunpolitiker som sätter upp kommunala skolplaner som ett slags kommunalt hemsnickrade läroplaner. Låt lärarna arbeta med skolutveckling utan kommunalpolitiska tyglar, och lyssna på lärarna när reformer och kursplaner utarbetas. Höj statusen och stoppa kommunernas vilja att anställa outbildade lärare. Inför en lärarlegitimation. Öka möjligheten att utvecklas i yrket. Öka möjligheten att studera och forska parallellt med lärartjänsten. Anställ lektorer. Skolan behöver lärare med forskningsanknytning. För några år sedan fanns det mellan 3 000 och 4 000 lektorer i Sverige. Nu finns det knappt 300. Jag råkar känna en, så jag känner en unik person. Inrätta särskilda mentorstjänster där äldre lärares erfarenhet utnyttjas samtidigt som de får lite mindre undervisningsskyldighet. Höj lärarnas löner. Det är inte riksdagens beslut, men politikerna i Kommunförbundet kan arbeta för det. Trots att Sverige satsar mest på skolan i Europa ligger vi i botten när det gäller lärarlöner. Råder det brist på en samhällsviktig yrkeskår måste arbetsgivaren också vara beredd att satsa på löneutveckling. Jämställdhetsarbetet måste tas på allvar både i skolan och i lärarutbildningen. Så länge lärarutbildningen inte lockar förstärks könsrollsindelningen mellan stadier och ämnen. Om läraryrket blir attraktivare ökar möjligheten att många män och kvinnor söker sig till olika lärarutbildningar. I dag möter många elever sin första manliga lärare i slutet av skoltiden. 80 % av blivande språklärare är kvinnor. 70 % av blivande idrottslärare är män. Förbättra lärarutbildningen. Låt ämneslärare få börja sin utbildning med en kvalificerad ämnesexamen. Det är inget fel på att först bli uppslukad av ett ämne och sedan lära sig undervisa i det, men det försöker man stoppa i dagens utbildning. Låt lärarna för de små barnen få specialkunskaper i läs- och skrivutveckling. Utbilda speciallärare som är specialister på att undervisa enskilt eller i mindre grupp. Ta äntligen steget och erkänn att även förskollärarna har en speciell och egen kompetens. Vi från Folkpartiet är övertygade om att det enda sättet att få fler till lärarutbildningen är att göra den attraktiv. Det ska vara de bästa och de mest välmotiverade studenterna som satsar på lärarutbildning. Fru talman! Om några år kommer enligt Kommunförbundets prognos 37 000 lärartjänster inte att kunna tillsättas. Men det finns en chans att vända utvecklingen. Tänk om regeringen mot all förmodan kunde komma med ett riktigt genomtänkt reformpaket för lärarna och lärarutbildningen! Men om inte regeringen gör det kommer i alla fall en satsning på läraryrket att ligga mycket högt upp på Folkpartiets lista över nödvändiga beslut vid ett regeringsskifte 2006. För att spara tid nöjer jag mig därmed med att yrka bifall till Folkpartiets reservation 6 under punkt 7, trots att vi har många andra reservationer som vi har stött i utskottet.

Fru talman! För att nå bra resultat i skolan spelar lärarna en central roll. Undersökning efter undersökning har visat och bekräftat att den allra viktigaste faktorn för om en elev lyckas är lärarens kompetens. En lärares yttersta uppgift är att leda till källor av kunskap, erfarenhet och visdom. Det är lärarna som förmedlar och levandegör kunskap, som vägleder i kunskap och i förmågan att söka, värdera och använda kunskap. Få yrken har sådan betydelse för våra barns och ungdomars utveckling och välbefinnande. Det är därför tråkigt att behöva konstatera att lärarna under senare år, under den socialdemokratiska regeringen, fått se sin status undergrävd och villkoren försämras. De som får betala priset för det är eleverna. Var fjärde elev lämnar skolan utan godkända betyg. Enligt en färsk studie från OECD ligger Sverige sämst till när det gäller utbildade lärare i gymnasieskolan. Visst gör många personer utan lärarutbildning goda insatser i skolan, men problemet kvarstår. Så länge det inte finns en kvalitetsgaranti, en lärarlegitimation eller åtminstone en lärarexamen kan inte elever och föräldrar vara säkra på att den de möter i klassrummet uppfyller samhällets krav på en kompetent lärare. I Sverige saknar var fjärde heltidsanställd och varannan deltidsanställd gymnasielärare behörighet. Inget annat land i undersökningen uppvisar sämre resultat. Danmark, Ungern, Italien, Korea, Mexiko, Portugal, Schweiz och de andra länderna ligger alla bättre till än Sverige. I grundskolan är var femte lärare utan behörighet. Samtidigt växer, paradoxalt nog på grund av gällande lagstiftning, kön av arbetslösa utbildade lärare. Till detta kan vi lägga den undersökning från Lärarförbundet som kom nyligen och som involverat över 2 000 lärare. Resultatet kan bara skrämma envar som vill att våra elever ska få en högkvalitativ och trygg skolgång. Undersökningen visar att mer än var tredje lärare inte får den kompetensutveckling som de behöver. Nio av tio hinner inte reflektera utvecklande över sitt arbete. Bara två av hundra hinner ägna någon nämnvärd del av arbetstiden åt utveckling och forskning. Bara två av hundra får tid att lotsa in nyutbildade nya lärare i yrket. I undersökningen svarar mer än varannan lärare att de får utföra uppgifter som andra lika gärna kan göra. Det handlar om att diska, duka, laga mat, ordna med ekonomin, skaffa vikarier, fixa datorer, städa, reparera och tvätta. Bristen på utveckling och bristen på tid gör lärarna frustrerade. 29 % har ofta känt olust när de har gått till arbetet det senaste året. Klart är att dessa faktorer spelar en väsentlig roll för lärarkårens höga andel långtidssjukskrivna. Vi vet också från andra undersökningar att tre av fyra lärare har svårt att koppla av från arbetet när de kommer hem. I Lärarnas Riksförbunds arbetsmiljöenkät förra året svarade åtta av tio lärare att tilldelade resurser är otillräckliga för att de ska uppnå bra kvalitet i sitt arbete. Allt detta drabbar till syvende och sist eleverna. Fru talman! Det är därför nödvändigt med en ny inriktning på skolpolitiken som låter lärarna bli ledande professionella yrkesutövare. Vi kristdemokrater vill se en rad åtgärder för att möjliggöra detta. För att säkerställa en god nivå på kvaliteten och en utveckling av kvaliteten ser vi behovet av en lärarlegitimation som bygger på att läraren både har lärarexamen och goda färdigheter i lärarprofessionens yrkesetik. En förutsättning för att lärarna ska klara sitt uppdrag är förstås att de resurser som behövs sätts in. Det behövs för att det ska bli möjligt med mindre grupper och mindre klasser. Vi ser det som angeläget att en lärare har ansvar för maximalt 15 elever. Det är därför vi kristdemokrater år in och år ut vill satsa mer pengar på skolan och mer pengar på kommunerna än vad regeringsunderlagets partitrojka förmår. Också i budgeten för 2004 ville vi satsa på skolan och den kommunala verksamheten. Förhoppningsvis ska även Socialdemokraterna komma till insikt om detta så småningom. Det handlar också om att höja professionalismen genom att göra det mer möjligt än i dag att inrätta tjänster där lärare kombinerar lärararbete med forskning på hel- eller deltid. För en god kvalitet i gymnasiet bör fler forskarutbildade lärare, fler lektorer, tillsättas i ämnena. Varje lärare ska självfallet garanteras en god kompetensutveckling som följer en plan som lärare och skolledning gör upp. En sådan plan bör finnas för varje lärare i den svenska skolan. Det handlar också om att ta emot nya lärare på ett bra sätt, vilket i dag inte fungerar på en hel del skolor. Givetvis ska alla nyexaminerade lärare ha rätt till en mentor som lotsar in i yrket. Det är också angeläget att se över lärarutbildningen som nu varit i gång ett par år och där vi redan fått oroande signaler. Socialdemokraterna har till exempel dragit frågan om ersättning för den nya verksamhetsförlagda utbildningen, den nya varianten av praktik, i rejäl långbänk. Under flera år saknades en överenskommelse mellan staten och kommunerna, vilket gjorde det svårare att få fram VFU-platser. Efter debatt här i riksdagen satte regeringen till slut ned foten genom att hänvisa till att lokala avtal ska tas fram. Risken är att VFU:n ändå inte kommer att få en vettig lösning med den modellen. I stället borde staten ta sitt ansvar och ta fram en fungerande nationell överenskommelse. Just nu pågår Högskoleverkets arbete med att följa upp lärarutbildningen. Vi kristdemokrater vill redan nu att lärarutbildningen ses över så att ämneskunskaperna lyfts fram. Vi tar också signalerna om en drastisk minskning av antalet blivande förskollärare på allvar. Även på andra områden, till exempel när det gäller lärare i naturvetenskapliga ämnen eller språklärare, ser vi tecken på att antalet lärare kan bli så litet att det inte kommer att räcka för att täcka de behov som finns. För att komma till rätta med bristen på lärare framöver kommer förmodligen dimensioneringen att behöva ses över så att det blir en tydligare inriktning på olika former av lärarkompetenser. Fru talman! Socialdemokraterna avstyrker lite lojt samtliga yrkanden i dagens betänkande. Medan de lugnt försöker vila på lagrarna och i vanlig ordning gör passiviteten till statskonst, vill vi kristdemokrater se nya och tydliga insatser för att förbättra och utveckla lärarutbildningen, höja lärares status och öka läraryrkets attraktivitet. Det behövs för att våra barn och ungdomar ska få gå i en trygg skola där kunskap och lärande står i centrum. Avslutningsvis vill jag säga att jag givetvis står bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 18.

Fru talman! Efter de här tre inledningsanförandena kan man undra hur många nyfikna ungdomar som känner sig lockade till läraryrket. Jag ska hålla mig kort och försöka ge en liten annan vinkling på den här debatten. Det är en debatt som vi har årligen. Lärarutbildning, liksom över huvud taget skola, är någonting som alltid engagerar. Vi har än så länge inte sett resultatet av det som vi kallar den nya lärarutbildningen. Vi får väl snart sluta att säga den nya lärarutbildningen. I betänkandet kan man se ett visst mått av otålighet, en viss oro för kvaliteten med mera. Men jag tror ändå att det är viktigt att vi är överens om att lärarjobbet är viktigt och att landets lärare, både de som är yrkesaktiva och de som kommer att bli yrkesaktiva, behöver stöd och uppmuntran från politiskt håll. Vänsterpartiet har tre reservationer i det här betänkandet. Jag står naturligtvis bakom dem. Jag väljer att yrka bifall till reservation 15 under punkt 16. Den reservationen berör frågan om att utvärdera lärarutbildningen med avseende på kunskaper om sex och samlevnad. Den andra reservationen berör frågor om behovet av kompetensutveckling för skolpersonal om elevhälsa. Här lyfter vi bland annat fram behovet av handledning. Den tredje reservationen rör frågan om hur vi kan sprida goda exempel. Vi har pekat på ett mentorsprojekt där högskolestuderande och skolbarn möts med syfte att dels stötta barnen, dels ge mentorerna konkret erfarenhet om barns uppväxtvillkor. Fru talman! Jag har under den här veckan haft förmånen att tillsammans med bland annat utbildningsutskottets vice ordförande besöka Holland. Ett av syftena med vår resa var att se, och kanske lära av, hur man i Holland arbetar med bland annat integration. Vi vet alla att Holland är ett i hög grad mångkulturellt land. Cirka hälften av barnen har sina rötter i andra länder och andra kulturer. Vi fick tillfälle att se hur man mycket målmedvetet arbetade med språket och integrationen. Skolan utgjorde ett slags nav i en mycket större helhet. Man använde begreppet breda skolor. Innan jag fick tillfälle att på plats ta del av den här verksamheten var jag lite undrande över vad det innebar. Nu tror jag i alla fall att jag förstår lite mer av detta. Lärarna arbetar inte bara med eleverna utan väldigt tydligt med föräldrarna och med hemmet. Man kan säga att barnens skola utgjorde ett slags grund för vuxnas lärande samtidigt som föräldrarna gjordes till viktiga delar i barnens lärande. Lärarna var genomsyrade av tanken att barns helhet var avgörande och det gällde att på olika sätt nyttja alla som fanns i barnens närhet. Det område där den skola som vi nu besökte mest var belägen var ett väldigt segregerat område där närvaron av "vanliga" holländare var väldigt liten. När det gällde frågan om att tillägna sig språket fanns hela tiden tanken att maximera den tid som man faktiskt fick använda språket. Det här innebar att skolan var en mötesplats som i princip alltid var öppen. Barnens fritidsverksamhet utgjorde på ett sätt en viktig del i lärarnas pedagogiska arbete. Fru talman! Vad har jag då tagit till mig av det här som jag helt kort har försökt att beskriva? Det är ett par saker. Skolan ska på alla sätt finnas mitt i byn. Skolan ska utgöra en naturlig mötesplats inte bara för barn och unga utan för hela byn, hela samhället. Det är viktigt att lärarna mycket väl känner till barnens livsmiljö och livsvillkor. Som lärare är det viktigt att vidga det pedagogiska rummet till att omfatta mer av barnens verklighet. Det är klokt att som pedagogisk metod mycket medvetet involvera föräldrarna i barnens lärande. För att inte förlänga den här debatten vill jag avslutningsvis konstatera att utifrån de erfarenheter som Hollandsbesöket gett mig har jag stärkts i min åsikt att den verksamhetsförlagda delen av vår lärarutbildning är utomordentligt viktig. Jag tror att många delar den åsikten. Jag kan se problem med hur vissa områden är utformade, men den delen av lärarutbildningen har enligt min mening unika möjligheter att ge de blivande lärarna en av alla de förutsättningar för ett framtida yrkesliv som utbildningen ska ge. Den förutsättning som jag menar är kunskap och känsla för barns vardag och verklighet.

Fru talman! För att nå bra resultat i skolan spelar lärarna en central roll. Undersökning efter undersökning har visat och bekräftat att den allra viktigaste faktorn för om en elev lyckas är lärarens kompetens. En lärares yttersta uppgift är att leda till källor av kunskap, erfarenhet och visdom. Det är lärarna som förmedlar och levandegör kunskap, som vägleder i kunskap och i förmågan att söka, värdera och använda kunskap. Få yrken har sådan betydelse för våra barns och ungdomars utveckling och välbefinnande. Det är därför tråkigt att behöva konstatera att lärarna under senare år, under den socialdemokratiska regeringen, fått se sin status undergrävd och villkoren försämras. De som får betala priset för det är eleverna. Var fjärde elev lämnar skolan utan godkända betyg. Enligt en färsk studie från OECD ligger Sverige sämst till när det gäller utbildade lärare i gymnasieskolan. Visst gör många personer utan lärarutbildning goda insatser i skolan, men problemet kvarstår. Så länge det inte finns en kvalitetsgaranti, en lärarlegitimation eller åtminstone en lärarexamen kan inte elever och föräldrar vara säkra på att den de möter i klassrummet uppfyller samhällets krav på en kompetent lärare. I Sverige saknar var fjärde heltidsanställd och varannan deltidsanställd gymnasielärare behörighet. Inget annat land i undersökningen uppvisar sämre resultat. Danmark, Ungern, Italien, Korea, Mexiko, Portugal, Schweiz och de andra länderna ligger alla bättre till än Sverige. I grundskolan är var femte lärare utan behörighet. Samtidigt växer, paradoxalt nog på grund av gällande lagstiftning, kön av arbetslösa utbildade lärare. Till detta kan vi lägga den undersökning från Lärarförbundet som kom nyligen och som involverat över 2 000 lärare. Resultatet kan bara skrämma envar som vill att våra elever ska få en högkvalitativ och trygg skolgång. Undersökningen visar att mer än var tredje lärare inte får den kompetensutveckling som de behöver. Nio av tio hinner inte reflektera utvecklande över sitt arbete. Bara två av hundra hinner ägna någon nämnvärd del av arbetstiden åt utveckling och forskning. Bara två av hundra får tid att lotsa in nyutbildade nya lärare i yrket. I undersökningen svarar mer än varannan lärare att de får utföra uppgifter som andra lika gärna kan göra. Det handlar om att diska, duka, laga mat, ordna med ekonomin, skaffa vikarier, fixa datorer, städa, reparera och tvätta. Bristen på utveckling och bristen på tid gör lärarna frustrerade. 29 % har ofta känt olust när de har gått till arbetet det senaste året. Klart är att dessa faktorer spelar en väsentlig roll för lärarkårens höga andel långtidssjukskrivna. Vi vet också från andra undersökningar att tre av fyra lärare har svårt att koppla av från arbetet när de kommer hem. I Lärarnas Riksförbunds arbetsmiljöenkät förra året svarade åtta av tio lärare att tilldelade resurser är otillräckliga för att de ska uppnå bra kvalitet i sitt arbete. Allt detta drabbar till syvende och sist eleverna. Fru talman! Det är därför nödvändigt med en ny inriktning på skolpolitiken som låter lärarna bli ledande professionella yrkesutövare. Vi kristdemokrater vill se en rad åtgärder för att möjliggöra detta. För att säkerställa en god nivå på kvaliteten och en utveckling av kvaliteten ser vi behovet av en lärarlegitimation som bygger på att läraren både har lärarexamen och goda färdigheter i lärarprofessionens yrkesetik. En förutsättning för att lärarna ska klara sitt uppdrag är förstås att de resurser som behövs sätts in. Det behövs för att det ska bli möjligt med mindre grupper och mindre klasser. Vi ser det som angeläget att en lärare har ansvar för maximalt 15 elever. Det är därför vi kristdemokrater år in och år ut vill satsa mer pengar på skolan och mer pengar på kommunerna än vad regeringsunderlagets partitrojka förmår. Också i budgeten för 2004 ville vi satsa på skolan och den kommunala verksamheten. Förhoppningsvis ska även Socialdemokraterna komma till insikt om detta så småningom. Det handlar också om att höja professionalismen genom att göra det mer möjligt än i dag att inrätta tjänster där lärare kombinerar lärararbete med forskning på hel- eller deltid. För en god kvalitet i gymnasiet bör fler forskarutbildade lärare, fler lektorer, tillsättas i ämnena. Varje lärare ska självfallet garanteras en god kompetensutveckling som följer en plan som lärare och skolledning gör upp. En sådan plan bör finnas för varje lärare i den svenska skolan. Det handlar också om att ta emot nya lärare på ett bra sätt, vilket i dag inte fungerar på en hel del skolor. Givetvis ska alla nyexaminerade lärare ha rätt till en mentor som lotsar in i yrket. Det är också angeläget att se över lärarutbildningen som nu varit i gång ett par år och där vi redan fått oroande signaler. Socialdemokraterna har till exempel dragit frågan om ersättning för den nya verksamhetsförlagda utbildningen, den nya varianten av praktik, i rejäl långbänk. Under flera år saknades en överenskommelse mellan staten och kommunerna, vilket gjorde det svårare att få fram VFU-platser. Efter debatt här i riksdagen satte regeringen till slut ned foten genom att hänvisa till att lokala avtal ska tas fram. Risken är att VFU:n ändå inte kommer att få en vettig lösning med den modellen. I stället borde staten ta sitt ansvar och ta fram en fungerande nationell överenskommelse. Just nu pågår Högskoleverkets arbete med att följa upp lärarutbildningen. Vi kristdemokrater vill redan nu att lärarutbildningen ses över så att ämneskunskaperna lyfts fram. Vi tar också signalerna om en drastisk minskning av antalet blivande förskollärare på allvar. Även på andra områden, till exempel när det gäller lärare i naturvetenskapliga ämnen eller språklärare, ser vi tecken på att antalet lärare kan bli så litet att det inte kommer att räcka för att täcka de behov som finns. För att komma till rätta med bristen på lärare framöver kommer förmodligen dimensioneringen att behöva ses över så att det blir en tydligare inriktning på olika former av lärarkompetenser. Fru talman! Socialdemokraterna avstyrker lite lojt samtliga yrkanden i dagens betänkande. Medan de lugnt försöker vila på lagrarna och i vanlig ordning gör passiviteten till statskonst, vill vi kristdemokrater se nya och tydliga insatser för att förbättra och utveckla lärarutbildningen, höja lärares status och öka läraryrkets attraktivitet. Det behövs för att våra barn och ungdomar ska få gå i en trygg skola där kunskap och lärande står i centrum. Avslutningsvis vill jag säga att jag givetvis står bakom Kristdemokraternas samtliga reservationer i betänkandet, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 18.

Fru talman! Engagerade och kunniga lärare är en av de viktigaste delarna för elevernas kunskapsutveckling. Utan lärare som trivs med sitt yrke och som känner att de kan utvecklas fungerar inte skolan så bra. Det behövs också fler lärare. Tyvärr är det inte så många studenter som väljer läraryrket. Det är, och kommer att bli, en väldigt stor brist på lärare. Skolverket säger att ungefär 70 000 pedagoger kommer att saknas inom skolan om några år. Den största andelen av dessa behövs för att täcka upp för de människor inom skolan som går i pension. Det behövs alltså väldigt många pedagoger inom bara några år. Det här är ett faktum, och vi har vetat om de här siffrorna ett bra tag. Det kommer inte som någon direkt överraskning att miljön i skolan är som den är i dag. Det gäller också bristen på lärare, och den kommer att vara ännu större om några år. Jag tycker att det är märkligt att regeringen väljer att vara så passiv när man vet hur situationen ser ut. Man vet ju att det kommer att finnas klassrum med elever som väntar på själva lärandet men lärarstolen står tom. Vi i Centerpartiet, och flera med oss, har väntat på att regeringen ska komma med någon typ av åtgärd eller plan där man säger hur man vill arbeta för att stärka lärarutbildningen, göra den mer positiv och se till att fler lockas dit, men man har inte haft något större intresse av det. Lärarutbildningen är ju ett statligt ansvar. Då ska man som regering agera offensivt, inte vara passiv. Det kan man bara göra om engagemanget och viljan finns. Då vill man göra någonting bra, men tyvärr verkar inte den viljan finnas. Vad gör man i dag då? Jo, i stället lägger man ut ansvaret på de lokala högskolorna. Man styr ganska ofta där, och väldigt detaljerat. Nu säger man att staten inte ska ha kvar det här ansvaret längre. Det verkar lite svårt och därför lägger man det lokalt. Dessa lärarutbildningar ska klara av att dels få in fler till lärarutbildningarna, dels få en bra könsbalans inom de olika områdena. Det är rätt så lustigt. När man själv inte kommer på några bra idéer är det alltid någon annan någon annanstans som ska fixa det. Det är rätt så vanligt i regeringens politik. Lärarbristen handlar inte enbart om att det utbildas för få lärare, även om vi vet att det gör det. Det handlar också om faktorer som kommunerna har ansvar för. Bland lärarna i dagens skola finns det ofta utbrändhet och en snabbt ökande sjukfrånvaro. Att negativa delar sprids är också faktorer som förvärrar lärarbristen. Kommunerna behöver ta sitt ansvar och se till att arbetsmiljön i skolorna förbättras så att skolorna blir en bättre och mer attraktiv arbetsplats för att fler ska attraheras av yrket, för att de som redan är verksamma stannar kvar och för att de som är utbildade som lärare men har hamnat inom andra områden känner att de vill tillbaka till skolan igen. En av följderna av de stora neddragningarna på 90-talet är ju att specialundervisningen har minskat markant. I dag saknas det många specialpedagoger. Bristen på specialpedagoger har blivit ett hinder för ett kvalificerat stöd till eleverna i grundskolan, och det är ju också en begränsande faktor för en ökad måluppfyllelse. Alla elever som har svårigheter i skolan ska få hjälp och extra stöd, men så är det inte i dag. Vi i Centerpartiet vill ha fler resurslärare i skolan. Därför behöver vi göra en stor satsning på dem. Fru talman! Därmed vill jag yrka bifall till reservation 13 under punkt 13. Bristen på förskollärare är också stor i dag. För ett par veckor sedan hade vi en diskussion om förskolan. Då, som så många gånger förr, menade Socialdemokraterna att situationen egentligen inte är så farlig som den ser ut. Det går bra, säger man utan att man gör några stora insatser. Då vill jag fråga: Hur ser man på detta framöver? Man har sagt att man vill göra en satsning på förskollärarna samtidigt som man säger att situationen inte är så farlig. Hur kommer det att se ut framöver? Är man beredd att göra en satsning för att få fler förskollärare? Är man beredd att göra en allmän satsning för att få fler att gå lärarutbildningen? Det kommer ju inte att bli färre barn i förskolan utan snarare fler med den babyboom som är i dag. Fru talman! Det behövs en rad insatser för lärarna. Lärarnas roll måste uppvärderas. Större klasser och färre vikarier drabbar inte bara eleverna. Arbetssituationen för lärarna blir ohållbar. Insatser behöver också göras för att lärarna ska stanna kvar inom skolan. Lärarnas inflytande måste öka. De måste också få vara med och bestämma över hur resurserna fördelas och hur arbetstiden utnyttjas. Det behöver inrättas karriärvägar. Man ska få möjlighet att forska. Det ska införas ett lärarcertifikat eller en lärarlegitimation. Man måste också öppna möjligheterna för att kunna vidareutbilda sig, till exempel till specialist. Detta är något av det som behövs för att satsa på lärarna. Det gäller att få dem som är bäst lämpade och mest engagerade att bli lärare.

Fru talman! Det har varit intressant att lyssna på inläggen under morgonen. Man kan konstatera att alla är intresserade av en bra lärarutbildning som grund för en bra skola och en bra utveckling för eleverna. Sedan har vi olika uppfattningar om hur man kommer dit, och det kan vi ha i en demokrati. Sedan kan jag möjligen tycka att det finns en slagsida mot att presentera problemen men kanske inte alltid ha lösningar. Låt mig påminna om att det är knappt tre år sedan vi fick en förnyad lärarutbildning. Det är en lärarutbildning som består av tre väl integrerade delar. Det är ett allmänt utbildningsområde som inte behöver se likadant ut för alla, men det finns gemensamma mål. Det är inriktningar eller ämnen, och det är specialiseringar. Det är också en lärarutbildning som i betydligt högre grad än den som vi lämnade 2001 är forskningsbaserad. Den ger utrymme för forskningsinsatser, ger kompetens så att man kan ta sig in i forskarutbildning, vilket jag tycker är oerhört viktigt. Det är en del av statushöjningen för lärarna långsiktigt, men det ger också en bättre bas för yrket. Den nya lärarutbildningen ger stora möjligheter för den enskilde studenten att själv bestämma sin kompetensprofil på utbildningen. Den ger en större valfrihet än den lärarutbildning som vi lämnade 2001, och det tror jag är viktigt. Den tidigare hade nio tydliga stuprör som vi stoppade in studenterna i och som de i bästa fall ramlade ut ur efter ett antal år. I dag har man möjlighet att ta sig in bredare i lärarutbildningen. Man kan göra successiva val och göra omval under resans gång. Det tror jag är bra. Det är också en lärarutbildning där de specialpedagogiska inslagen är starkare än i den tidigare, och i det betänkande som vi behandlar i dag berörs både frågor om lärarutbildning och frågor med anknytning till lärare och lärares situation. Det finns ett 30-tal reservationer. Jag tänker inte beröra alla dem - många av dem har vi diskuterat och debatterat tidigare här i kammaren - utan ska nöja mig med att kommentera ett par saker som rör det som faktiskt tas upp i det här betänkandet. En del av det som vi har hört om här på morgonen har kanske inte direkt haft sin bas i det betänkande som vi nu diskuterar. Jag tänkte beröra strukturen för lärarutbildningen och de invändningar som finns i reservationerna och en del av rekryteringsfrågorna. När det gäller strukturen för lärarutbildningen är jag glad över att det finns en bred uppslutning i denna kammare kring den nuvarande strukturen. Invändningarna kommer från Moderaterna och Folkpartiet. Det är ingen överraskning, eftersom Moderaterna och Folkpartiet var emot den utformning som lärarutbildningen har i dag. Argumenten i det här betänkandet när det gäller strukturen handlar väl i huvudsak om det allmänna utbildningsområdet. Man drar, enligt min mening, den felaktiga slutsatsen att det allmänna utbildningsområdet leder till en nedtoning av ämneskunskaperna. Låt mig då säga att goda ämneskunskaper är oerhört viktiga. Det var en insikt som präglade Lärarutbildningskommittén, och det är också en insikt som präglar den förnyade lärarutbildningen. Ämneskunskaperna har inte tonats ned i den nya lärarutbildningen, tvärtom. Det som är den stora förtjänsten med den nya lärarutbildningen är att goda ämneskunskaper som bas för lärargärningen kombineras med goda lärerikunskaper, det vill säga goda insikter i metodik, pedagogik och didaktik. Till detta kommer att det allmänna utbildningsområdet, som omfattar 60 poäng, till minst hälften, det vill säga minst 30 poäng, är tvärvetenskapliga ämnesstudier. Det är en sak som man ofta verkar glömma bort när man pratar om det allmänna utbildningsområdet. Ibland får jag känslan av, när det gäller Moderaterna och Folkpartiet, att man tycker att det räcker med enbart ämneskunskaper för blivande lärare och att de metodiska, didaktiska och pedagogiska kompetenserna inte är lika viktiga eller nödvändiga. En annan fråga gäller den specialpedagogiska kompetensen, som är oerhört viktig och som till exempel Sofia Larsen berörde. Reformen tar sikte på att inte enbart de lärare som har en specialpedagogisk examen ska besitta specialpedagogisk kompetens, utan specialpedagogiken finns inbyggd i det allmänna utbildningsområdet. Den finns som ett ämne i den nya lärarutbildningen. Det fanns den inte i den gamla. Den finns som inriktningar, och den finns som specialisering. Därutöver finns det också med en specialpedagogisk examen en möjlighet att skaffa sig ytterligare fördjupning inom det specialpedagogiska området. Jag vågar säga att det aldrig tidigare har funnit så bra förutsättningar för specialpedagogisk utbildning som det finns i den nuvarande lärarutbildningen. Därför tycker jag att det känns som att Moderaterna och Folkpartiet har missuppfattat den nuvarande utbildningen. Specialpedagogerna kan arbeta direkt med eleverna, men de kan också arbeta som konsulter. Men de andra insatserna som ligger i den nya lärarutbildningen syftar ju just till det som man efterlyser, det vill säga att lärare finns ute i arbetslagen, finns ute i ämnesgrupperna och besitter sin specialpedagogiska kompetens och har med sig den i vardagen. Det är detta som är det nya och som är det viktiga. Jag tycker att det vore bra om man stöttade den utvecklingen och argumenterade för den. Kristdemokraterna och Centern är mycket väl medvetna om vad den nya lärarutbildningen rymmer för möjligheter inom det specialpedagogiska området. Jag uppfattar det snarare som att det finns samma otålighet där som jag kan känna över att det dröjer länge innan lärarna kommer ut och kan vara ett stöd i skolans vardag. Det är det som Kristdemokraterna och Centern tar sikte på i sin reservation. Jag kan dela den oron. Då kan jag bara säga att den nuvarande grundutbildningen i lärarutbildningen rymmer möjligheter till kompetensutveckling inom det specialpedagogiska området i sin nuvarande struktur. Det går alldeles utmärkt att använda grundutbildningen också till kompetensutveckling för befintliga lärare som behöver ökat specialpedagogiskt stöd. Det kan ske till exempel inom specialiseringarna där man har möjligheter till breddning och fördjupning inom olika områden. Jag har stor respekt för den här synpunkten och hoppas att kommuner och anordnare av utbildning använder sig av den möjligheten i högre utsträckning framöver än vad vi har kunnat se hittills. Sedan tänkte jag kort beröra rekryteringsfrågor och tillgången på lärare. Det är oerhört viktiga frågor. Jag känner också att alla har berört dem. Jag tänkte nämna något om det som pågår på det här området. När det gäller examinationsmålen fastställer ju inte vi dimensioneringen för lärarutbildningen. Ibland kan man få känslan av det när man lyssnar på debatten. Det vi gör är att vi fastställer miniminivåer för examinationen av lärare, som högskolan har som uppdrag. Under den planeringsperiod som vi är inne i nu, 2001-2004, är planeringen att minst 27 000 lärare ska examineras. För nästa planeringsperiod som sträcker sig fram till 2008 är examinationsmålen för högskolan minst 28 000 lärare. Därutöver ska lärarutbildningarna särskilt beakta behovet av att rekrytera lärare till förskola och förskoleklass, det vill säga examinationsmålen höjs framöver. Fler söker till lärarutbildningen - det har kanske inte framgått av debatten hittills. Fler utbildas, och det är bra. Sedan görs det särskilda satsningar, typ SÄL-projektet, som också nämns i betänkandet, där 4 000 lärare får skaffa sig sin behörighet fram till 2006. Och det är en verksamhet som stöttas av de fackliga organisationerna på skolområdet och av Kommunförbundet. Det är utmärkt att vi har förnyat lärarutbildningen, som lockar fler än den tidigare lärarutbildningen. Hade Folkpartiet och Moderaterna fått bromsa den här utvecklingen hade vi förmodligen inte lyckats höja statusen och kvaliteten på utbildningen och inte heller lyckats locka de nya grupper som vi hittills har lockat. Sedan vill jag gärna se att vi får ett ökat sökstöd och ett ökat utbildningsutbud även framöver. Jag är lite oroad över att Folkpartiet för att lösa en del av de här problemen dessutom vill sänka kraven och minska utbildningstiden för det allmänna utbildningsområdet. Den kvalitetssänkningen vill inte vi göra. Jag vill avsluta med att yrka bifall till förslaget i utbildningsutskottets betänkande nr 7 och avslag på de reservationer som finns i det här betänkandet.

Fru talman! Vi alla i den här debatten har väl sagt att vi behöver satsa på läraryrket, att vi behöver fler lärare i Sveriges skolor. Det är intressant att Jan Björkman nu säger att vi har den här SÄL-utbildningen, som även Kommunförbundet och andra står bakom. Faktum är att Socialdemokraterna säger: Vi ska satsa. Och man styr ganska hårt, men samtidigt lägger man ansvaret på lärosätena lokalt. Det ligger ju nu i det senaste. Det gäller könsbalansen inom de olika inriktningarna, men det gäller också i fråga om att se till att få fler till de olika lärarutbildningarna. Då är min fråga till utskottets ordförande: Hur går det här ihop, om man nu säger att det finns så mycket planer? Kan vi då få höra dem? Vad är det viktigaste? Den andra frågan handlar om förskollärarna. Vi har hört ett antal gånger att det ska satsas. Man har talat om 6 000 inom den här mandatperioden. Kan vi se någonting framöver vad gäller det? Det finns också en vridning som vi ser väldigt tydligt. Fler väljer att bli lärare för barn i de högre åldrarna i stället för inom själva förskolan. En sista kort fråga gäller den verksamhetsförlagda utbildningen, VFU:n. Det låste sig rejält när man försökte komma överens. Men det har ju visat sig att det nu när man ska agera lokalt inte fungerar så bra. Det är många studenter som står utan plats som kanske får åka väldigt långt. På flera ställen fungerar det bra, men på minst lika många ställen är det inte alls bra.

Fru talman! Den första debatten som Sofia Larsen tar upp har jag lite svårt att förstå. Det är de facto lärosätena som genomför lärarutbildningen, och jag har uppfattat att Centern i vanliga fall tycker att det är väldigt viktigt att lägga ansvaret lokalt och där utförandet sker. Jag tycker att det är rimligt att göra det med lärarutbildningen också. Det styrsystem vi har innebär att staten inte centralstyr dimensioneringen av olika utbildningar. På ett antal områden använder vi examensmålen för att tala om att vi vill ha ut ett visst antal examinerade, och det är så vi gör på lärarutbildningen. Det är statens styrinstrument. Jag har inte heller sett att andra partier har förespråkat något annat styrsystem för högskolan än just detta. På vissa områden är det ännu öppnare uppdrag och mandat till högskolorna än vad det är till lärarutbildningen. Därför är det också den metod vi använder när det gäller förskollärarna. Vi ger ett uppdrag till högskolan att se till att tydliggöra ingången och att rekrytera fler till den utbildningen, eftersom vi bedömer att det behövs fler där. Det är då de planeringsförutsättningar som högskolorna har att jobba efter. När det gäller VFU, den verksamhetsförlagda delen av utbildningen, kan man diskutera om man ska ha centrala avtal eller lokala avtal. Jag konstaterar att det nu finns en överenskommelse där man säger att man ska använda lokala avtal för att jobba med att lösa detta. Precis som Sofia Larsen sade fungerar det väldigt bra på många ställen. Jag var i Jönköping tillsammans med Majléne Westerlund Panke för inte så länge sedan, och där hade de löst det alldeles utmärkt. På de ställen där man inte började förberedelsearbetet gemensamt mellan kommuner och högskolor har man lyckats sämre med detta, och där är processen längre, till exempel i Stockholm, att hitta bra lösningar för att lägga ut den verksamhetsförlagda delen på ett bra sätt.

Fru talman! Ja, lärarutbildningen är ett statligt ansvar, och då tycker jag att det vore på sin plats att de som sitter vid makten visar det här: Vi ser en brist i dag, eller så här ser situationen ut, och det behöver göras ett antal insatser. Då tar man också på sig ansvaret och visar att de här möjligheterna finns, att det här vill man vara med och skapa resurser till och hjälpa till med. Man kan inte bara lägga över det på de lokala lärosätena, även om vi i Centerpartiet vill ha en ännu större makt lokalt eller en decentralisering inom högskoleväsendet. Jan Björkman svarar inte på frågan om förskollärarna. Om det är brist på lärare - det kommer att bli en stor brist - vet vi att bristen kommer att bli ännu större vad gäller förskollärarna, speciellt när vi nu ser att fler och fler barn föds. Pressen på de lokala förskolorna blir oerhört hård. Det är svårt för kommunerna att hitta utbildade förskollärare. Då är min fråga: Hur ser ni på det från Socialdemokraternas sida? Vad är det som behövs? Behöver det kanske skjutas till mer pengar? Behöver det göras några specialsatsningar? Eller har det bara varit lösa diskussioner tidigare? Sedan vill jag bara säga något kort om VFU igen. Det är bra om det finns en insikt, och det gör det nu. Men när man gör en så stor omfördelning av lärarutbildningen som man har gjort - som jag tycker i huvudsak är väldigt bra - måste man också se att det blir effekter. Om man då säger att det här är väldigt viktigt vill vi vara med och stötta effekterna så att det fungerar bra och likvärdigt i hela landet.

Fru talman! För att börja med det sista behöver inte "likvärdigt i hela landet" betyda att det ser exakt lika ut. Det kan vara så att man har olika lokala förutsättningar, och det kan vara olika ingångar. Jag tror att vi kommer att se - och vi har redan sett det - i lokala avtal att man jobbar olika. Egentligen har jag ingenting emot att man har det underifrånperspektivet när man löser det här. Samtidigt säger jag att ett av de svåraste inslagen i lärarutbildningen är VFU. Det har jag sagt förut i kammaren. Ändå tror jag att både Sofia Larsen och jag tycker att det är en viktig del av lärarutbildningen, att lärare under sin utbildningstid också kan vara ute i skolan, jobba med den konkreta vardagen och den konkreta verkligheten. Jag visste att det var ett svårt uppdrag för lärarutbildningen att jobba med VFU redan när vi lade förslagen och när vi fattade besluten och att det var en process som man ska ta sig fram till innan man hittar bra former på alla ställen. Det som är positivt är att man har gjort det på ett antal områden. Det betyder i någon mening också att VFU inte är feltänkt, utan att det är en process som får ta lite tid innan man är framme med en bra verksamhet. När det gäller förskollärarna innebär det ökade uppdraget till högskolan att lägga ökad vikt på att synliggöra ingångarna och rekrytera fler framöver. Det är väldigt många som söker till lärarutbildningen. Om Sofia Larsen jämför siffrorna från 2003 till 2004 ser hon att det totalt har skett en ökning på bortåt 20 %. När högskolan får ett ökat uppdrag att rekrytera fler förskollärare är det en viktig signal från staten att vi menar att detta är ett angeläget område. Allmänt sett är en viktig del i detta att vi har förnyat lärarutbildningen, att vi har förlängt förskollärarutbildningen, att vi har ökat kvaliteten i den och att vi ger möjligheter till diversifiering. Det vill jag gärna slå vakt om, även om det tar lite tid att få fullt genomslag för detta. Där ingår också mer resurser till skolan genom de personalförstärkningar som vi har gjort. Jag har uppfattat att Centern inte vill ha specialdestinerade resurser, vilket vi har tyckt varit bra att man har.

Fru talman! Jag vet inte om Jan Björkman hörde fel. Han sade att vi vill sänka kraven. Hela debatten handlar om att vi vill öka kunskapskraven och kraven på god utbildning i lärarutbildningen. Vi föreslår att en akademiker som har tagit en magisterexamen ska kunna komplettera med två terminer i lärarutbildningen. Sammanlagt blir det minst lika många terminer i lärarutbildningen som dagens lärarutbildning ger. Jan Björkman säger nej till det. Det är ett led i detta att man helst vill få bort den här ämnesläraren - han eller hon passar inte i den nya lärarutbildningen; att välja att först bli intresserad av ämnet och sedan bli intresserad av att undervisa i det. Dessutom är Jan Björkmans invändning ologisk, eftersom han å andra sidan säger att ämneskunskaperna inte försämras i den nya lärarutbildningen. Om man då väljer att lära in ämneskunskaperna på högskolan i stället borde det inte bli någon skillnad. Jag vet ju att det blir bättre, men det borde i alla fall inte bli någon skillnad. Den invändningen förstår inte jag. När Jan Björkman säger att ämneskunskaperna inte försämras räknar han in att man ska lära sig ämnet parallellt med att man lär sig undervisa i ämnet. Men det innebär att de blivande lärarna inte längre kommer att få samma akademiska nivå på sin utbildning som andra människor som läser matematik, engelska, fysik och så vidare. Det gör att man separerar dem från den akademiska utbildningen i ämnet, och det är negativt för ämneslärarna. Ett konkret problem som har blivit värre och värre är just praktiken, eller den verksamhetsförlagda utbildningen. Har Jan Björkman några konkreta förslag för att blivande mattelärare inte ska behöva praktisera på dagis? Det hade varit absurt om det hade hänt för några år sedan, men nu accepterar vi det.

Fru talman! Det är ett faktum att det allmänna utbildningsområdet i dag omfattar tre terminer och 60 poäng. Hälften är tvärvetenskapliga ämnesstudier, och hälften är de andra målen som man ska uppnå. Ulf Nilsson säger två terminer. Hur jag än räknar är tre terminer fler än två. Det är 20 poäng mer. Hur Ulf Nilsson än försöker trolla bort det faktum att ni sänker kraven för att bli lärare är det en termin mindre. Då är frågan: Vad vill Ulf Nilsson ta bort? Är det de tvärvetenskapliga ämnesstudierna som lärarna inte behöver jobba med, det vill säga det sätt som de kommer att jobba på när de kommer ut i skolan, i arbetslag, i ämnesgrupper och så vidare? Eller är det de didaktiska, pedagogiska och metodiska inslagen som ska värderas ned? Tre terminer är fler än två. Den matematiken är enkel. Det är det som Folkpartiet föreslår. Jag förstår det - det är konsekvent. När vi beskrev den nya lärarutbildningen och försökte väga ihop goda ämneskunskaper med bra lärarkunskaper var Folkpartiet emot. Jag har respekt för den inställningen, men det jag inte kan acceptera är att tre terminer skulle vara färre än två. Om det är så att man vill minska med en tredjedel kommer någonting att försvinna. Då är min slutsats att det blir en kravsänkning i lärarutbildningen. Vi är inte beredda att ställa upp på det, och jag har uppfattat att en stor majoritet i den här kammaren inte heller är beredd att ställa upp på det. Tanken med den verksamhetsförlagda delen är att man ska knyta ihop ämnesutbildningen med den verksamhet som man sedan ska finnas i. Jag tror att väldigt många lärare tyckte att man under perioden fram till den förnyade lärarutbildningen fick alldeles för lite kontakt med skolmiljön och skolvardagen. Man krävde det. Det var ett viktigt krav. Nu tycker Ulf Nilsson inte att det är viktigt. Han vill tona ned det och säger att det räcker med den högskoleförlagda delen, som jag uppfattar det. Jag tror att det vore en nackdel för lärarna om vi sade att den slutsats vi har med svårigheterna i dag skulle göra att vi inte skulle använda verksamhetsförlagd del i lärarutbildningen. Jag tror att det vore fel.

Fru talman! Vi ska göra det här till en rent matematisk fråga och se om jag klarar av det. Jag är visserligen så gammal så att jag inte har blivit utsatt för Hej matematik! och sådana projekt. Jag vet inte om jag räknar så bra. En sak är ganska enkel, att 3 - 1 = 2. Då blir det bara två terminer på lärarhögskolan. Men +1 blir det på högskolan eller universitetet, en termin mer ämnesstudier. Eftersom Jan Björkman hävdar att man får ämnesstudier i treterminsblocket i tvärvetenskaplig form kan jag inte se varför han skulle ha något emot att man i stället lägger en termin i ämnesstudier på högskolan. Vi höjer alltså kraven i ämneskunskap för de lärare som ska jobba på gymnasiet och grundskolans senare år genom att låta dem läsa en termin mer ämnesstudier på universitet och högskola. Det är att öka kravet. Det finns en massa andra delar som vi inte hinner diskutera nu, till exempel vår lärarlegitimation. För att få ut den kan man mycket väl tänka, säger du, att man har en period med handledare, mentor, på skolan och mycket diskussioner, utveckling och lärande om hur det fungerar i praktiken. Men +1 är +1. Vi lägger det på högskolan och universitetet. Jag tycker inte att jag får några förslag om praktiken. Det är ett problem, säger Jan Björkman. Det är ju ett jätteproblem! Det hade varit ett skämt om man för tre år sedan hade sagt att blivande gymnasielärare eller andra måste praktisera på helt andra stadier. Nu har det framför allt varit på förskola och tidigare grundskolan. Det kan vi ju inte slå oss till ro med, inte heller med att det inte blir någon praktik. Det är väldigt många som knappt har någon. Några konkreta förslag eller någon form av brandkårsutryckning måste faktiskt regeringen göra när det gäller praktiken.

Fru talman! När det gäller den första delen kan man konstatera att det är de pedagogiska, metodiska och didaktiska områdena som ska ställas mot de tvärvetenskapliga ämnesstudierna. Det är oklart vad det kommer att innebära när det gäller de förändringar som Folkpartiet föreslår. Jag har tidigare förstått av debatten att de metodiska och pedagogiska insatserna inte ses som lika viktiga i lärarutbildningen från Folkpartiets sida. Jag beklagar det. Den lärarutbildning som vi har i dag byggde ju på tanken att vi bygger ihop kraven på goda ämneskunskaper med kraven på goda pedagogiska och metodiska kunskaper och insikter. Det tycker jag är det spännande med den nya lärarutbildningen, att faktiskt försöka göra det. Det andra är att bygga ihop högskoledelen med den verksamhetsförlagda delen och hitta bra kvalitet i det. Man kan inte säga att det är en generell regel att det har misslyckats på alla ställen. Det finns säkert något ställe där det inte har fungerat bra. Det får man jobba med nu i utvärderingen och komma tillbaka med det. Som Ulf Nilsson vet utvärderas redan den nya pågående lärarutbildningen. Man får dra slutsatser av det. Det är fler saker än den verksamhetsförlagda delen som kommer att ingå i den utvärderingen. Vi visste att det skulle bli införandebekymmer. Det är problematiskt att jobba på detta sätt. Men jag tycker inte att man ska dra slutsatsen att vi ska avstå från att låta lärare ha en del av sin utbildning ute i skolorna under den tid som de utbildar sig. Det är självklart för mig och för Ulf Nilsson att den verksamhetsförlagda delen hänger ihop med det mål man har för den utbildning som man ska slutföra.

Fru talman! Den 9 mars kom det en undersökning från Lärarförbundet som visar tillståndet i den svenska skolan. Mer än var tredje lärare saknar kompetensutveckling. Nio av tio hinner inte reflektera över sin professionella vardag. Fler än varannan ägnar sig åt uppgifter som inte kan sägas ingå i läraruppgiften. Det handlar om att diska, städa, reparera och en hel del annat som jag tog upp i mitt anförande. Tidigare har jag här i riksdagen försökt få svar från utbildningsministern hur han ser på detta, vad i all världen Socialdemokraterna tänker göra åt detta. Svaret då blev mest en liten axelryckning. Ministern viftade bort det. Nu har vi utbildningsutskottets ordförande här, Socialdemokraternas företrädare i debatten. Min fråga till Jan Björkman är egentligen mycket enkel, och jag förväntar mig ett konkret svar från honom. Vad i all världen tänker Socialdemokraterna göra för att våra lärare ska få göra det lärare ska göra?

Fru talman! Jag har hört Torsten Lindström ställa de här frågorna tidigare. Jag tycker att det är ganska spännnande att många av de saker som han tog upp i sitt inledningsanförande också handlar om problembeskrivningar. Det handlar väldigt lite om vad Kristdemokraterna faktiskt skulle vilja göra själva. De punkter som Torsten Lindström räknade upp i sitt huvudanförande är i huvudsak sådana som det inte fattas beslut om här i kammaren och riksdagen. Det vore spännande att se om Torsten Lindström tycker att vi ska ha ett annat styrsystem för skolan. När det gäller situationen i skolan har vi till exempel tyckt att det har varit viktigt att öronmärka pengar till fler lärare och andra specialister i skolan. Som jag har förstått det har Kristdemokraterna inte varit överförtjusta i den typen av satsningar. När det gäller kompetensutvecklingen, som Torsten Lindström tog upp, är det fastslaget i dag att det ska göras en plan för lärare. Också i det förslag som ligger från Skollagskommittén till regeringen finns detta fastlagt. Jag utgår ifrån att det kommer att finnas med. Jag håller gärna med om att det inte fungerar fullt ut och att man inte har tillräckligt med pengar för att fullfölja kompetensutvecklingen på alla ställen. Det är naturligtvis inte bra. Det ligger med i det uppdrag som varje anordnare har. Oavsett om det är en fristående eller en kommunal skola ska det skapas bra villkor och förutsättningar för lärande. Jag har inte sett att Kristdemokraterna har hittat universalmedlet där man i en mening kan säga exakt hur man ska lösa varje problem som en lärare ställs inför i vardagen. Om man har det är jag mottaglig för det argumentet.

Fru talman! Sällan har det hörts tydligare. Socialdemokraterna har regerat så länge att initiativkraften har tappats bort. Det finns tydligen inga konkreta förslag att komma med över huvud taget för att komma åt de problem som i dag råder i skolvardagen. Frågan är hur länge vi ska behöva vänta för att få de konkreta lösningar som behövs för att lärarstatusen ska öka, för att lärarna ska få vara lärare och för att våra barn och unga ska känna att de får en högkvalitativ skola. Vi kristdemokrater vill se en lång rad olika dellösningar, ett helt paket av lösningar som Jan Björkman väldigt gärna får ta till sig och inspireras av i fall det är så ont om egna idéer och lösningar. Fru talman! Eftersom Jan Björkman är något av pappa till den nuvarande nya lärarutbildningen är det intressant att höra hur han ser på de oroliga signaler som i dag kommer från lärarutbildningen. Tidigare här i debatten har det talats om bristen på förskollärare som blir större och större, bristen på språklärare och bristen på lärare i naturvetenskapliga ämnen. Någon gång måste även en socialdemokrat ta de här signalerna på allvar och sätta in åtgärder, kanske till och med vara beredd att ompröva delar i lärarutbildningsreformen som vi var överens om tidigare. Det handlar om att i högre grad än vad lärarutbildningen i dag tillåter låta våra lärarstudenter få en mer specifik lärarkunskap för den inriktning som behövs. Någon form av erkännande av de problem som finns och något slags antydning om en lösning borde till och med en socialdemokrat kunna presentera i dag.

Fru talman! Debatten blir egendomlig på sina håll. En del i att höja statusen och förbättra förutsättningarna för lärare är ju den nya lärarutbildningen. Om jag nu var pappa till den kan jag väl bara erinra om att det fanns fler fäder. Vänsterpartiet var med, Miljöpartiet var med, Kristdemokraterna var med och Centerpartiet var med och stod bakom lärarutbildningsreformen. Vi är alltså många som är delfäder till den reformen. Det var en del i att höja statusen för läraryrket, förbättra förutsättningarna, ge bättre forskningsanknytning och så vidare. Det andra är till exempel den insats vi gjort för att öka personaltätheten i skolan. Jag har inte uppfattat att Kristdemokraterna har tyckt att det varit bra att man öronmärker pengar till detta. Låt oss titta på de punkter Torsten Lindström har sagt är viktiga för att lyfta skolan. Det var kompetensutvecklingsplan - det finns redan sådana krav. Det var fler lektorer - det är vi överens om, och där är det viktigt att vi gemensamt slåss för forskningsresurser kopplat till lärarna. Det var lärarlegitimation - som vi kunde höra häromkvällen på Lärarnas Riksförbund gillade LR inte detta utan ville i stället ha en auktorisation för lärarna. Det var VFU:n. Detta var de storslagna planer för att lyfta Sveriges skola som Torsten Lindström nämnde. Jag kan tycka att det är viktiga punkter, men de visar också hur svårt det är att säga i en mening att med bara den åtgärden eller den insatsen lyfter vi skolan i Sverige. Det hänger ihop med en rad insatser som regeringen har gjort och som regeringen kommer att fortsätta att göra. Jag nämnde ett antal insatser tidigare, till exempel ökad rekrytering till skolan. Detta hoppas jag att Torsten Lindström och hans parti står bakom, även om han inte nämnde det som en av de punkter som Kristdemokraterna tänkte sig för att förbättra skolan. Jag är dock glad om Kristdemokraterna har det enkla svaret på hur vi löser komplicerade problem i skolan. Det känns betryggande. Jag tycker mig ha känt den typen av signaler på andra områden förut från Torsten Lindström.