Kriminalvårdsfrågor

Fru talman! Kriminalvården ska vara brottsförebyggande. Man ska öka människors trygghet och bidra till ett tryggare samhälle. Målet är att Kriminalvårdens klienter ska vara bättre rustade att leva ett liv utan kriminalitet och missbruk efter avtjänat straff. Kriminalvårdens uppdrag är att genom frivård och fängelse verkställa de påföljder som domstolen dömer ut, driva häkten och utföra transporter samt genomföra personutredningar i brottmål. Man har också ett uppdrag att förebygga återfall i brott. Det är ingen tvekan om att Kriminalvården är en av rättsväsendets viktigaste verksamheter. Men samtidigt är det kanske en av de allra svåraste, för när alla andra samhällsinsatser har misslyckats kommer man ju till Kriminalvården. Att bara låsa in människor utan rehabilitering tror jag inte det är många som förespråkar. Det är inte bra för vare sig samhället eller den enskilde, eftersom alla intagna förhoppningsvis ska ut i samhället igen någon gång igen. Fru talman! Kriminalvården har i dag en speciell situation. Klienttillströmningen fortsätter att minska inom såväl häkte och anstalt som frivård. Man har haft ett minskat inflöde av fängelsedömda till följd av bland annat färre fängelsedomar och kortare strafftider framför allt för narkotikadömda. Även om klienttillströmningen enligt prognosen kommer att minska de närmaste åren bedömer Kriminalvården att osäkerheten är stor. Prognoserna måste därför användas med stor försiktighet vid planering av Kriminalvårdens verksamhet. Den uppkomna situationen skapar dock förutsättningar för Kriminalvården att genomföra eftersatta och nödvändiga satsningar på både kompetensutveckling och renoveringar. Det är satsningar som är nödvändiga för att Kriminalvården långsiktigt ska kunna höja kvaliteten i sin verksamhet. Kriminalvårdens nuvarande situation var inte lätt att förutse. Nog trodde vi väl alla att när vi ökade antalet poliser skulle det få konsekvenser även för Kriminalvården. Fler poliser borde normalt innebära fler uppklarade brott, fler fällda och större tryck i våra häkten och fängelser. Nu vet vi alla att så inte blev fallet. Fru talman! Vi har tio reservationer i detta betänkande. Vi står självklart bakom samtliga, men jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 11. Jag tänker trots allt ta upp lite kring några av reservationerna. Först har vi behandling av intagna med neuropsykiatriska diagnoser. Alltmer talar för att den neuropsykiatriska diagnosen adhd är en nyckelfaktor för kriminalitetsutvecklingen. Nyligen avslutade studier inom Kriminalvården visar att förekomsten av adhd är hög bland klienterna, med 29 procent av kvinnorna i anstalt och 43 procent av unga våldsdömda män. En annan studie visar på förekomst av adhd hos 40 procent hos långtidsdömda män. En grupp forskare på Karolinska Institutet kunde påvisa att kriminaliteten minskade med över 30 procent när en person var i behandling jämfört när han eller hon inte var i behandling. Trots denna kunskap är det endast några få procent av de intagna som får behandling. Mot bakgrund av detta menar vi att Kriminalvården måste satsa mer på att utveckla arbetet runt adhd. Det adhd-projekt som har pågått i Norrtälje visar goda resultat, men för att kunna få verksamheten att fungera som en nationell satsning krävs ytterligare utvärdering. Mot bakgrund av detta menar vi att regeringen bör ge Kriminalvården i uppdrag att utveckla och påskynda arbetet med adhd. Ett annat problem inom Kriminalvården är situationen för barn och unga i häkte. Barnombudsmannen överlämnade 2013 rapporten Från insidan - barn och ungdomar om tillvaron i arrest och häkte till regeringen. I rapporten uppmärksammas en rad missförhållanden som bedöms stå i strid med barns grundläggande mänskliga rättigheter. Upplevelserna från tiden i arrest och häkte riskerar att skada unga psykiskt på både kort och lång sikt. Vi anser att regeringen bör ta Barnombudsmannens kritik på allvar och påbörja ett arbete med att realisera de förslag som läggs fram i rapporten. I samma rapport från Barnombudsmannen lyfter man också fram att FN:s barnrättskommitté har begärt uppgifter om det totala antalet personer under 18 år som sätts i polisarrest och den genomsnittliga tid som barnen är frihetsberövade. Sverige har emellertid inte kunnat lämna dessa uppgifter, eftersom regeringen inte har begärt att polismyndigheten ska föra denna typ av statistik. Det är anmärkningsvärt att polisen trots Barnombudsmannens påpekande uppger att de saknar förutsättningar att ta fram ett statistikstöd för att klarlägga hur många barn som placeras i arrest. Vi anser att detta är en fråga som måste prioriteras. Regeringen bör därför snarast ge polisen i uppdrag att ta fram ett sådant statistikstöd. Fru talman! Sedan måste jag också lyfta fram frågan om utslussningsavtal. Det är en mycket viktig fråga. I många fall kan det vara helt avgörande för en lyckad övergång från anstalt till frihet. Stödet vid övergång från anstalt till frihet måste utvecklas. Utgångspunkten ska vara bättre när de intagna lämnar fängelset eller frivården än när de kom dit. Många av klienterna i anstalt har multiproblematik: utbildningsnivån är uppseendeväckande låg, bara hälften har en egen bostad, hälften är öppet arbetslösa, och omkring 70 procent har missbruksproblem. Nästan alla har problem på mer än ett område och har haft det under lång tid. Risken för återfall i brott är hög. Inom tre år återfaller ca 40 procent i brott av dem som lagförts för brott. Förberedelserna för den intagnes frigivning ska vara särskilt inriktade på konkreta åtgärder för att underlätta övergången till ett liv i frihet. Syftet är att den intagne vid frigivningen i möjligaste mån ska ha sin försörjning ordnad genom arbete eller på annat sätt och att han eller hon ska ha tillgång till bostad. Det är viktigt att kommunerna har god beredskap för att kunna erbjuda bostad, utbildning, stöd och vård som behövs efter frigivandet. För att underlätta kommunernas möjlighet till detta menar vi att det bör utredas hur alla de resurser som finns inom missbruksvården, socialtjänsten, arbetsförmedlingen etcetera kan samordnas på ett bättre sätt för att ge varje enskild individ ett relevant stöd i samband med frigivningen, med ett så kallat utslussningsavtal. Stödet ska vara individuellt, och insatserna ska vara riktade mot exempelvis fortsatt missbruksvård, arbetspraktik, utbildning och boende. Insatserna ska vara dokumenterade i en handlingsplan som har skrivits under av den enskilde, Kriminalvården och kommunen. Fru talman! Avslutningsvis vill jag betona vikten av att samhället satsar mer på förebyggande arbete, så att de som har avtjänat sitt fängelsestraff inte återfaller i kriminalitet. Det är viktigt att övergången mellan anstalten, frigivningen och häktet förbättras och utvecklas. Jag är övertygad om att ett införande av ett utslussningsavtal är en åtgärd som skulle vara till stor hjälp i detta arbete. (Applåder) I detta anförande instämde Kerstin Haglö, Arhe Hamednaca, Mattias Jonsson och Elin Lundgren (alla S) samt Lena Olsson (V).

Fru talman! Vi debatterar betänkande nr 17 Kriminalvårdsfrågor . Miljöpartiet har lagt flera omfattande kommittémotioner de senaste åren där vi utvecklar vår syn på kriminalvård och trygghet. Vår grundinställning delas i mångt och mycket av Kriminalvården. De skriver så här i sin årsredovisning för 2013: "Intagna och klienter har i mycket hög grad en vag koppling till det omgivande samhället; utbildningsnivån är uppseendeväckande låg, bara hälften har en egen bostad och omkring 70 procent har missbruksproblem. Nästan alla har problem på mer än ett område och har haft det under en lång tid. Det positiva är att de flesta av dessa problem är möjliga att göra någonting åt. Kriminalvården kan dock inte på egen hand lösa hela den komplexa livssituation som klienten befinner sig i. Genom en bättre samverkan med andra aktörer i samhället kan vi komma betydligt längre." Och precis så är det. Problemen har pågått länge innan en person hamnar i fängelse. Det förebyggande arbetet med att fånga upp barn och ungdomar i riskzonen är därför helt centralt. Men lika centralt är förstås också att vi behöver en skola där alla faktiskt lär sig att läsa och skriva och där det finns kringpersonal som kuratorer, skolsköterskor och speciallärare som kan fånga upp missbruk tidigt. Vi behöver se till att man kan få stöd och hjälp för sitt spelberoende också utanför fängelser och storstäder, och vi behöver göra investeringar som minskar arbetslösheten. Jag står givetvis bakom samtliga av Miljöpartiets åtta reservationer i betänkandet. Jag tänkte dock för tids vinnande här i kammaren bara yrka bifall till reservation nr 1 som handlar om verksamhetsplanering. Den är gemensam med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Jag skall återkomma till den strax men tänkte först säga några ord om häkten. Vårdkedjan inom kriminalvården börjar med häktet. Där finns det en hel del att göra. Till att börja med behöver man se till att det finns häktesplatser någorlunda regionalt spritt över landet. Miljöpartiet motionerade förra året om att se till att det finns häktesplatser i Halland och i Östersund. För Hallands del har man nu hittat en tillfällig lösning. Det är bra, men på sikt behöver situationen lösas också långsiktigt för att minska alla transporter som annars sker. Tiden i häktet präglas ofta av isolering. Kriminalvården är där långt ifrån sina egna mål och beskriver även det i sin egen årsredovisning. Kritiken från andra är också hård på området. Därför behöver man arbeta både med att bryta isolering men också, vilket vi skriver i vår reservation nr 10, korta de långa häktestiderna. För att minska de långa häktestiderna har riksåklagarens arbetsgrupp lagt fram en rad åtgärder. Använd dem och beakta dem! En annan kritik är den som Barnombudsmannen har lyft fram när det gäller hur man har hanterat barn i häktessituationer och där det till att börja med behövs riktig dokumentation. I dag saknas helt statistik över barn och unga i arrest och häkte. Det är inte något som vi kan vänta med att lägga fram vilket utskottets majoritet tycker. Därför står jag därför bakom vår gemensamma reservation nr 11, som Christer Adelsbo nyss yrkade bifall till. Barnombudsmannen lade också fram en rad förslag för att åtgärda situationen i häkte. Det behöver man verkligen göra något åt. Vår reservation nr 9 handlar om det. Christer Adelsbo beskrev det noggrant alldeles nyss. Därför går jag in mer på det. Om man går vidare i vårdkedjan kommer man till att dom har fallit och till arbetet med verksamhetsplanering. Redan i dag görs bedömningar för att hitta lämplig placering där den dömde skall tjäna av sitt straff. En stor andel av dem som sitter både i häkte och i fängelse får också ta del av uppsökande och motiverande samtal. Jag menar att det vettiga vore att den delen skulle vara obligatorisk och att man helst skulle genomföra det innan placeringen eller direkt i starten av placeringen, alltså direkt efter lagakraftvunnen dom. Då blir det obligatoriskt. Det är ofta då man har förmågan att också ha ett motiverande samtal. Reservation nr 13 handlar om barn till dömda. En av de viktiga faktorer som kan få en intern att lyfta sig och motivera en intern att komma tillbaka till samtalet är familj och barn, för den som har det. Att på olika sätt stimulera till att de intagna kan behålla en någorlunda normal relation till sina barn är centralt. Vi vill därför att Kriminalvården får i uppdrag att ta fram bra modeller för hur kontakten mellan barn och förälder ska kunna ske på ett så bra sätt som möjligt. Vi menar att det då också kan behövas särskilt stöd till barnen, inte bara till den intagne, eftersom det ofta är svårt även för dem. Vid tiden för frigivningsförberedelser blir det alltmer centralt att man också får stöd i att hitta ett arbete. Det är därför bra att Kriminalvården har ett tätt samarbete med Arbetsförmedlingen. Det är bra om det samarbetet utökas. Det är också det vi skriver i vår reservation nr 6. Jag vill återigen yrka bifall till reservation nr 1. (Applåder) I detta anförande instämde Lena Olsson (V).

Fru talman! Att släppa ut mycket farliga livstidsdömda brottslingar för tidigt kan resultera i mycket grov återfallsbrottslighet. Ett tydligt exempel på detta är den morddömde man som i Norrköping i mitten av 90-talet dödade sin sambo genom att hugga henne med en kniv i halsen. Ganska snart efter den villkorliga frigivningen 2010 begick han bland andra brott en obeskrivligt grym, hänsynslös och i medierna omskriven våldtäkt mot en för honom okänd och förbipasserande 12-årig flicka på Sankt Eriksplan i Stockholm. Vidare tillåts att livstidsdömda mördare får permission redan efter två år. Efter ytterligare några år tillåts dessutom häpnadsväckande nog obevakade permissioner med övernattning ute i det fria. Enligt regeringens egen utredare har detta bland annat lett till det absurda fallet med en livstidsdömd mördare som under en obevakad permission mördade på nytt. Resultatet blev att mördaren dömdes till livstidsstraff en andra gång, efter att han huggit sin flickvän med en kniv i huvudet och i halsen upprepade gånger. Dessa och ytterligare några fall kunde vi läsa om i Aftonbladet för en dryg vecka sedan i det nummer av tidningen som jag nu visar för kammarens ledamöter. Rubriken är: "Livstidsdömda frigavs - begick nya brott". Det är en ganska intressant artikel. Exemplen är dock betydligt fler än de som tas upp här. Därför är det också vår bestämda uppfattning att den som begår ett grovt vålds- eller sexualbrott ska straffas hårt. De grövsta våldsbrottslingarna ska dessutom kunna dömas till verkliga livstidsstraff utan möjlighet till frigivning, vilket vi också har framfört vid flera tillfällen. Vi menar också att det är av största vikt att de grova vålds- och sexualbrottslingarna sitter tiden ut. Det är inte rimligt med ett system där grovt kriminella blir villkorligt frigivna efter två tredjedelar av straffet. Därför vill vi avskaffa den automatiska tvåtredjedelsfrigivningen. Det är glädjande att Moderaterna bland annat har öppnat upp för det, och jag hoppas att man också kommer att landa i ett skarpt förslag på området. För att undvika att oskyldiga människor utsätts för brott menar vi också att de obevakade permissionerna för livstidsdömda mördare ska tas bort helt och i stället göras om till bevakade permissioner, som för övrigt ska användas sparsamt. I artikeln i Aftonbladet som jag hänvisade till tidigare, kan vi dessutom läsa att en tredjedel av de livstidsdömda som släppts fria har återfallit i brott, dessutom ganska ofta i väldigt grov brottslighet. Det är bland annat med anledning av detta som vi menar att personer som begått till exempel grova vålds- och sexualbrott, men också narkotikabrott, rån eller grova tillgreppsbrott, vid frisläppandet ska förses med elektronisk fotboja. Vi menar även att det ska stå i proportion till det begångna brottet. Ju längre straff, desto längre tid med elektronisk fotboja. Vi är helt övertygade om att det kan vara ett effektivt system för att se till att de här människorna inte återfaller i brottslighet. Med detta, fru talman, har jag hållit mig kort i dag och vill yrka bifall till reservation 12.

Fru talman! Vi debatterar i kväll kriminalvårdsfrågor. Jag står givetvis bakom alla Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 10 om långa häktningstider. Herr talman! Kriminalvården är en viktig verksamhet i rättsväsendet. Samtidigt är det en väldigt svår verksamhet. När samhället och dess insatser har misslyckats hamnar individer till slut hos kriminalvården, som ska verkställa den utdömda påföljden. Kriminalvården har också till uppgift att rusta internerna för att leva ett liv utanför kriminaliteten den dag de kommer ut. Kriminalvården tillhandahåller program, studier, arbete och behandling som en förberedande process inför frigivningen, vilket såklart är bra. Men detta kan också givetvis bli bättre. Undervisningen bedrivs i vanlig lektionsform som komvuxinlärning i viss mån, men i stor utsträckning är den intagne hänvisad till att studera på egen hand. För en person som har en misslyckad skolgång bakom sig blir detta naturligtvis dubbelt så svårt. För att ge ekonomisk utväxling av de satsningar som görs och bästa möjliga förutsättningar för den enskilde att lyckas behöver studiemiljön bli mindre torftig och mer utvecklad. Det kan handla om mer satsningar på studieteknik, hjälpmedel och inte minst läxhjälp. I budgetdebatten i höstas tog vi i Vänsterpartiet upp vårt förslag om en villkorad halvtidsfrigivning för förstagångsdömda, vilket skulle frigöra resurser till förbättringar av utbildning och återanpassning. Christer från Socialdemokraterna talade om en utslussningspeng i sitt anförande. Vi har valt att kalla det för inslussningspeng, men innehållet är nog ganska lika. Man slussas ut från kriminalvården och ska slussas in i samhället. Inslussningspengen som vi föreslår är en del av återanpassningen. Den skulle göra stor nytta; när man släpps ut återstår kanske de största utmaningarna för individen. Samverkan mellan Arbetsförmedlingen och Kriminalvården är bra, men kommunerna har i dagsläget en väldigt ansträngd ekonomi, och då behöver man också ett ekonomiskt stöd ute i kommunerna för att klara detta. Det är inte gratis att ha människor inlåsta på anstalt. Därför är det viktigt att man får hjälp med bostad, studier eller arbete den dagen man släpps. Fungerar inte detta kan det vara lätt hänt att man åter hamnar i kriminalitet. En fråga att ställa sig är hur mycket det kostade för den individ som inte fick hjälpen och stödet när den kom ut och vad det har kostat samhället. Jag vill också i detta sammanhang nämna något som jag tog upp i förra veckans debatt om straffrättsliga frågor, nämligen problemet att allt fler arbetsgivare kräver registerutdrag, vilket i sig försvårar möjligheten till arbete för den som varit straffad. Jag tycker att vi i justitieutskottet skulle titta mer på den frågan. Har man avtjänat sitt straff och ska slussas in i samhället ska vi så långt det går också försöka riva de hinder som stoppar en. När det gäller häktesverksamheten finns det väldigt mycket att önska. Sverige har fått anmärkningar vid upprepade tillfällen, bland annat av Europarådets tortyrkommitté. Som har sagts förut i talarstolen har det kommit en rapport från Barnombudsmannen om hur ungdomar har det i häkten och arrester. Vi delar den kritik som rapporten kommit med och anser att det har presenterats många intressanta förslag till förbättringar. När det gäller barn tycker Vänsterpartiet - det skriver vi också i ett särskilt yttrande - att barn som misstänks för brott som kräver ett frihetsberövande ska placeras i en miljö som är särskilt anpassad för barn. Vi anser att barn ska behandlas med särskild varsamhet i ett civiliserat samhälle. Det gäller även barn som misstänks för brott. Kritik har också kommit när det gäller häktena, främst på grund av de långa isoleringstiderna. De beskrivs som inhumana och förnedrande. Det är hårda restriktioner och brist på sjukvårdsresurser. Att sitta med restriktioner ökar risken för den intagne. Man kan eventuellt inte heller delta i någon daglig sysselsättning, utan man sitter i en cell 23 timmar per dygn. En timmes enskild promenad på en rastgård kan knappast ses som en lösning på isoleringen. Vi tycker att det är skrämmande att en rättsstat som Sverige ännu inte har lyckats komma till rätta med detta. Riksåklagaren har tillsatt en arbetsgrupp som fått i uppgift att se över hur användningen av restriktioner för häktade kan minska och hur långa häktningstider kan undvikas. Rapporten har nu överlämnats till RÅ för beredning. Vi i Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet förväntar oss att beredningen inom kort ska komma med konkreta förslag som förbättrar villkoren i Sveriges häkten. (Applåder)

Fru talman! Målet för kriminalvården är att påföljder ska verkställas på ett säkert, humant och effektivt sätt och att antalet återfall i brott ska minska. Som påföljd kan man dömas till fängelse, skyddstillsyn, villkorlig dom med samhällstjänst, intensivövervakning med elektronisk kontroll eller övervakning av villkorligt frigivna. Kriminalvården ansvarar även för häkten och transporttjänst. Kriminalvården ska särskilt vidta åtgärder som syftar till att brottslighet under verkställigheten förhindras, frigivning förbereds, narkotikamissbruk bekämpas och innehållet i verkställigheten anpassas efter varje individs behov. Den 31 december 2013 fanns det 46 anstalter, 34 frivårdskontor och 31 häkten. Det genomsnittliga antalet årsarbetskrafter var 9 050, räknat på tillsvidareanställd personal. Kriminalvården hanterar nästan 19 000 klienter varje dag. Av dessa är drygt 1 500 intagna i häkte och 4 000 intagna på anstalt, medan 13 000 verkställer påföljder inom frivården. Kriminalvården genomför också ca 80 000 transporter per år. Vi kan konstatera, som tidigare har sagts, att antalet klienter intagna inom kriminalvården minskar och har gjort så under flera år. Det gäller hela kedjan från häkte till fängelse. Skälen är säkerligen flera och är inte hundraprocentigt utredda. En del som man kan peka på gäller att antalet misshandelsbrott på öppen gata har minskat. HD:s praxisändring när det gäller narkotikabrott är en annan. Det finns skäl att fundera över om polisens utredningsverksamhet har med saken att göra eftersom antalet inkomna brottmål till tingsrätter har minskat, även om man kan misstänka att en stor del av denna minskning gäller trafikrelaterade brott där man har en väldigt stor personuppklaring. Generellt sett kan vi konstatera att Sverige har en mycket god kriminalvård som uppvisar skapliga resultat. Framför allt kan man lyfta fram att ungefär 70 procent av de dömda inte återkommer till kriminalvården inom de tre år som är mätperioden. Målet att människor ska anpassas till samhället visar ett förhållandevis gott resultat. Under 2013 har Kriminalvården på uppdrag av regeringen genomfört en kartläggning av klienter som verkställer påföljd i anstalt eller frivård. Resultatet visar att många av dem som är intagna har problem på flera områden innan de kommer till kriminalvården. Ungefär hälften har endast högst nioårig grundskola eller folkskola. Lika många har en egen bostad, och 12 procent är mer eller mindre bostadslösa. Endast en fjärdedel har direkt koppling till arbetsmarknaden. Omkring 70 procent har missbruksproblem. Situationen för gruppen som finns inom kriminalvården är betydligt sämre än för Sveriges befolkning som helhet. Ofta har de dömda mer än ett problem samtidigt. Vanligast är olika kombinationer av problem med försörjning, missbruk, psykisk ohälsa och utbildning. En reflexion jag gör utifrån vad undersökningen visar är att 38 procent av dem som i dag finns hos kriminalvården hade kontakter med de kommunala socialförvaltningarna innan de dömdes. Här anser jag att det finns att fundera över. Det gäller både att fler inte varit i kontakt med de sociala myndigheterna tidigare och att de som varit i kontakt tydligen ändå inte kommit på rätt köl. Här finns det förbättringspotential. Framför allt är det de unga som måste fångas upp. För att då komma in på de ärenden som vi behandlar i betänkandet kan jag konstatera att i stor utsträckning slår oppositionens partier in öppna dörrar. Enligt fängelselagen, förordningar, regleringsbrev, mål för Kriminalvården och Kriminalvårdens instruktioner kan jag konstatera att en intagen ska ha en verkställighetsplan. Denna ska upprättas så snart det är möjligt och i samråd med den intagne. Verkställighetsplanen ska utformas så att den intagnes anpassning till samhället underlättas, och den ska förebygga återfall i brott. Den som är intagen i fängelse ska ges möjlighet till sysselsättning i form av arbete, utbildning, brotts- och missbruksrelaterad programverksamhet eller annan strukturerad verksamhet. I dagsläget när det gäller verkställighetsplaneringen vet jag att man i viss utsträckning redan påbörjar arbetet med planerna i häktet, något som säkerligen ytterligare kan förbättras. Verkställighetsplaneringen är självklart viktig och är något som vi följer. Kriminalvården konstaterar i sin årsredovisning för 2013 att av dem med påföljder som är minst 30 dagar har 93 procent en verkställighetsplan. Däremot är antalet planer för dem som har kortare straff än 30 dagar väsentligt lägre. Där har 64 procent en plan. Jag kan emellertid konstatera att Kriminalvården i regeringens regleringsbrev för år 2014 återigen påpekar att myndigheten ytterligare ska utveckla sin förmåga att upprätta individuella och ändamålsenliga verkställighetsplaner av god kvalitet. Att verkställighetsplaner ska göras framgår av lag, regleringsbrev och föreskrifter. Därutöver arbetar Kriminalvården med att verkställighetsplanerna ska göras så snart det är möjligt och med hög kvalitet. När vi då kommer in på detta med sysselsättning redovisar Kriminalvården i sin årsredovisning för 2013 att 79 procent är sysselsatta. Självklart ska denna verksamhet vara av bra kvalitet. När det gäller den brotts- och missbruksrelaterade programverksamheten ska den vila på vetenskaplig grund, vara beprövad och ge evidens för att programmen hjälper. Utifrån detta har Kriminalvården plockat bort vissa program som visat sig inte nå de resultat som var tänkt. I stället ändrar man och tar fram nya. Det är viktigt och bra. Självklart ska de program som erbjuds ge resultat. Det är viktigt för kriminalvården att ytterligare arbeta med att motivera en intagen till att medverka i programverksamheten. När det gäller sysselsättning i övrigt är det viktigt att denna är av bra kvalitet och ger det resultat som är tänkt. Därför har regeringen gett Brå i uppdrag att kartlägga sysselsättningen och arbetsmarknadsutbildningarna så att de håller tillräckligt god kvalitet. Det är en viktig kartläggning. Jag ser fram emot att den kommer. Naturligtvis är möjligheten till en anställning när människor lämnar fängelset en av de viktigaste brottsförebyggande åtgärderna som kan göras. Jag vill säga några ord om villkor för häktade. Att en person som är häktad på grund av misstanke om brott har möjlighet att överlägga med sin försvarare är av central betydelse för den häktades rättssäkerhet. Det är självklart något som Kriminalvården har att leva upp till och en fråga som jag vet att Kriminalvården tar på största allvar och arbetar med för att få till en bra lösning tillsammans med Advokatsamfundet. Att intentionerna om häktestider och restriktioner följs och följs upp är lika viktigt. När det sedan gäller att barn sitter häktade kan jag konstatera att detta endast ska se om det finns synnerliga skäl. Jag vill understryka att barnperspektiv utifrån andan och intentionerna i FN:s barnkonvention ska genomsyra åtgärder som rör barn. När det gäller häktade barn har regeringen gett Åklagarmyndigheten i uppdrag att titta på den kritik som kom från Barnombudsmannen. Riksåklagaren har också när det gäller häktade i sin arbetsgrupp fått ett uppdrag av regeringen att se över frågan om restriktioner, sysselsättning och häktningstiden och har nyligen kommer med ett förslag för att förbättra villkoren i häkte. Det är bra. Frågan bereds för tillfället. Jag är säker på att vi snart kommer att återkomma till den. Jag vill peka på att regeringen i regleringsbrevet för 2014 till Kriminalvården angett att myndigheten måste utveckla sin förmåga att tillgodose ungas behov i verksamheten samt ta fram en plan för ytterligare åtgärder för att förbättra för unga häktade. Med detta, fru talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Fru talman! Ewa Thalén Finné talar om att slå in öppna dörrar. Vi har slagit på de dörrarna ganska länge och många gånger. Det krävs att vi ligger på. Det hjälper inte att man från gång till gång när vi har de här diskussionerna påtalar att det är på gång när ingenting händer. Som jag nämnde i mitt anförande överlämnade Barnombudsmannen 2013 rapporten Från insidan - Barn och unga berättar om tillvaron i arrest och häkte till regeringen. Man lyfte fram FN:s barnrättskommitté, som har begärt uppgifter om det totala antalet personer under 18 år som sätts in i polisarrest och den genomsnittliga tid som barnen är frihetsberövade. Som jag nämnde uppger polisen, trots Barnombudsmannens påpekande, att man saknar förutsättningar för att ta fram ett statistikstöd för att klarlägga hur många barn som placeras i arrest. Detta är självfallet inte acceptabelt. Därför frågar jag dig nu här, Eva: Delar inte du och dina allianskolleger vår uppfattning att detta är en fråga som måste prioriteras och att regeringen snarast bör ge polisen i uppdrag att ta fram ett sådant här statistikstöd?

Fru talman! Vi är tydliga i det vi skriver i texten: Det är helt oacceptabelt att polisen inte i sitt datasystem kan lösa frågan om statistik och barn som sitter i arresten. Det är vi som sagt väldigt tydliga med i våra texter. När polisen just nu jobbar med ett nytt it-system inför hopslagningen är det ganska självklart att det är en viktig bit att detta fungerar när vi får en ny polisorganisation. Detta är en av de frågor som polisen verkligen måste ta tag i och jobba med - det är självklart. Jag kan ställa en fråga tillbaka. Utifrån att vi skriver detta tydligt i utskottets text kan man möjligen fundera över varför man behöver skriva en reservation.

Fru talman! Det var bra att du sade det sista, Ewa Thalén Finné. Vad ni säger i ert svar är att ni vill understryka vikten av den nu aktuella statistiken. Sedan säger ni vidare: Vi förutsätter att polisen påbörjar arbetet med att ta fram ett statistikstöd så snart det är möjligt med hänsyn till den kommande omorganisationen. Vad säger ni egentligen när ni uttrycker det så? Jo, ni säger att det är en viktig fråga, men att det är okej att polisen skjuter på detta några år till. Eller ska man tolka ert svar på något annat sätt, Eva?

Fru talman! Christer Adelsbo kan tolka det hur han vill. Men det vore lite underligt om man i dag på 22 olika håll med 22 olika datasystem började plocka fram statistikuppgifter när vi vet att man från den 1 januari 2015 måste ha ett enhetligt datasystem för hela Polissverige. Jag förutsätter att detta är en fråga som man löser under 2015 när man får det nya systemet på plats.

Fru talman! Jag reagerar också lite på det som Ewa Thalén Finné tar upp om att vi slår in öppna dörrar. När det gäller häktesverksamheten har man fått mycket internationell kritik vid upprepade tillfällen. Det handlar om flera år bakåt i tiden. Man har fått kritik när det gäller behandling av barn och när det gäller de långa isoleringstiderna och de hårda restriktionerna. Enligt mitt sätt att se det har det gått något slags slentrian i åklagarens framställning. Man tycker att det skulle vara en annan behandling och att det skulle ske något nytt. När det gäller de långa isoleringstiderna lyssnade jag på Fredrik Wersäll när han var med i radions Lördagsintervju och beklagade detta. Det finns ett speciellt fall med en person som har suttit isolerad i snart fyra år. Det är brådskande att man kommer med förslag. Du nämnde att du trodde att det skulle komma någonting snart. Då vill jag gärna ha reda på hur snart det är.

Fru talman! När rapporten kom från Barnombudsmannen gav regeringen - och det har man gjort även innan dess - både Åklagarmyndigheten och Kriminalvården i uppdrag att titta på de olika delarna. I fängelselagen finns frågan om både häktningstider och restriktioner, som ska omprövas var 14:e dag. Man har konstaterat - vilket också Riksåklagaren nu har gjort i sin arbetsgrupp - att detta kanske sker lite för mycket slentrianmässigt. Jag tycker att det är utmärkt att man har tagit fram rapporten med förbättringsåtgärder, och jag vet att man kan klara av mycket av det här alldeles på egen hand från åklagarnas och domstolarnas sida. Sedan kan vissa delar kräva viss lagändring, till exempel när det gäller hur många timmar man får vara ute. Där får regeringen återkomma. Jag har inget svar på någon tidtabell i dagsläget, utan när en sådan här rapport kommer måste den alltid analyseras. Det arbetet pågår.

Fru talman! Det skulle komma någonting snart, och så kan inte Ewa Thalén Finné svara på hur snart det är. Jag tycker att det är sorgligt eftersom vi vid upprepade tillfällen har tagit upp frågan i många år. Det är en speciell situation. Man är misstänkt för brott, och man sitter i ett häkte. Det är inte så att man är dömd; man är inte dömd förrän en domstol har sagt sitt. När vi är ute på besök ser vi att det inte finns så mycket till sysselsättning på häktena. Det är en otrevlig miljö att vistas i. Jag menar att det nästan kan förstöra en människor att sitta isolerad så här länge. Nu har man sent omsider beställt rapporten. Jag måste säga att jag beklagar om det inte kommer något förslag under våren. Detta är skämmigt för Sverige. Det är min åsikt att det är skämmigt i en rättsstat som vår. Har du ingen aning om när detta ska komma? Är det om ett år, om ett halvår, i vår eller i höst?

Fru talman! Jag har först en reflexion över att man har tagit upp frågan i många år. Jag kan bara konstatera att det är alliansregeringen som har tagit fram en ny och tydligare fängelselag om vad som ska gälla och inte gälla. Jag tycker att den är alldeles utmärkt. Jag är tämligen säker på att Vänsterpartiet var emot vissa delar av lagen, framför allt när det gäller barn eftersom ni inte tycker att barn någonsin ska sitta häktade. Jag kan tycka att det kan finnas skäl till det, men det ska vara synnerliga skäl. Det är viktigt. Jag skulle vilja säga att regeringen tar frågorna på största allvar. Men att tro att en rapport som kom för ett par veckor sedan skulle kunna bli en proposition till den 23 mars, som är den sista dagen för propositioner, är nästan skojigt. Självfallet måste man ta frågorna på största allvar. För mycket av det som står i rapporten krävs det inte några lagändringar, utan mycket är åklagarnas eget arbetssätt. Jag utgår ifrån att man tar till sig den förbättringspotential som finns. Det tycker jag att man ska göra skyndsamt.

Fru talman! Jag kan egentligen bara hålla med om Lena Olssons invändningar. Men jag tänkte ändå ställa en fråga till Ewa Thalén Finné när det gäller verkställighetsplaner. Jag är inte säker på att du riktigt har förstått vad vi menar när vi säger att vi vill att det ska göras efter lagakraftdom. Det är helt korrekt att allt fler får verksamhetsplaner, och det är helt korrekt att det sker i allt större utsträckning redan i häktessituationen. Anledningen till det är att det är så himla effektivt. Varför inte se till att det är så det ska vara? Det är så fort någon fått en lagakraftvunnen dom, precis i den tiden, som det är enklast att motivera. Det är också då som det kan finnas en anledning att tydligare bestämma att man kan göra det på ett visst sätt, till exempel kanske utgå från ett visst program som finns på en anstalt. Hela justitieutskottet var på en utskottsresa till Kanada. Det var en spännande resa. Om många av oss var överens om någonting var det att en av de stora lärdomarna med resan var att de använde sig av den här metoden där. Vi föreslår det här just på grund av den framgång som de menar att de haft med detta och att det är i det här läget man har en chans att motivera.

Fru talman! Jag vill understryka att det står i fängelselagen att man ska göra en individuell verkställighetsplan och att den ska göras så fort som möjligt. Regeringen ger varje år regleringsbrev till Kriminalvården om att man ska göra det här så snart som möjligt och med så hög kvalitet som möjligt. Från Kriminalvården skriver man själv i sin årsredovisning att det här är någonting som man jobbar med och utvecklar hela tiden och att man har fokus på kvalitet. Jag tror att vi i grunden är överens om att det är oerhört väsentligt. Den programverksamhet som man i dag har byggt upp inom Kriminalvården tror jag i stor utsträckning är mycket bra. Jag tycker också att det är oerhört viktigt att man jobbar med vetenskap och evidens. Att vi skulle behöva göra ett tillkännagivande till regeringen om att regeringen ska säga till Kriminalvården att arbeta med de här frågorna när regeringen redan har gjort det känns möjligen som att slå in den där öppna dörren. Utifrån det har jag lite svårt att förstå den här reservationen. Sedan kan vi vara väldigt överens om att den individuella verksamhetsplaneringen ihop med den som är intagen är oerhört väsentlig för att förhoppningsvis nå ett bra resultat när individen släpps.

Fru talman! Det handlar ju inte om att det ska göras. Där är vi helt överens. Det handlar om tidpunkten, när det ska göras, och det är det som regleringsbreven i dag inte anger.

Fru talman! Kriminalvården har i sina egna instruktioner att det här ska göras så skyndsamt som möjligt. Som jag sade har man, enligt den information som jag har fått på Kriminalvårdens insynsråd, i dagsläget även börjat jobba med det här med folk som sitter i häkte. Då vet vi ju inte ens om de döms. Där gör de väl, utgår jag från, en ordentlig bedömning. I grunden är vi helt överens om att vi ska ha verkställighetsplaner. De ska vara individuella, de ska göras ihop med den som är intagen och de ska förhoppningsvis vara verkningsfulla. Det här görs. Kvaliteten förbättras hela tiden. Om jag gör en jämförelse med hur det var tio år tillbaka i tiden kan vi konstatera att det i dag görs väldigt många fler verkställighetsplaner av väsentligt högre kvalitet än tidigare. Jag tycker att det är bra, och det är viktigt att följa upp så att man fortsätter att förbättra kvaliteten och jobbar just med verkställighetsplanerna.

Fru talman! Det går att konstatera att bra alltid kan bli bättre. Vi håller nu på att diskutera den svenska kriminalvården som vid en lätt internationell jämförelse framstår både som modern och som en förebild. Jag tror att samtliga i kväll närvarande deltagare i denna debatt kan enas om detta. Ewa Thalén Finné genomlyste hur många som jobbar, hur många anstalter vi har och hur många frivårdskontor och häkten vi har, och det ger vid handen hur många som lägger ned sin tid och sin kraft för att ge dessa människor en chans till en vändpunkt när de väl blir dömda till fängelse eller en annan påföljd där de blir föremål för frivården. Det görs enorma socialpolitiska insatser här för de människor som kanske är som mest trasiga och som på många sätt förtjänar det som minst. Men vi tror ju i det humanistiska Sverige att människor kan bättra sig. Det är därför vi lägger ned sådana enorma resurser på detta. Det är lätt när man åker till andra länder och ser hur det ser ut där att man kan inspireras här och där, till exempel av Kanada som nämndes nyss. Men på de flesta håll - vi kan åka till baltstaterna, till Finland, till Storbritannien eller till USA, där utskottet också har varit - blir vi alla förfärade när vi ser vad de samhällena gör med de intagna och vilken tro man har på kriminalvården. Det är ingen vacker syn. Bra kan alltså bli bättre. Det är väl ungefär 170 år sedan vi införde encellsfängelserna i Sverige. Sedan dess har vi gjort en resa. Det kördes väl ned lite i diket på 70-talet, och det blev kanske lite väl flummigt på 70- och 80-talen. Fängelselagarna var lite väl naiva, och lite av tydligheten och ramarna mönstrades ut. Sedan dess är det alltmer fokus på innehåll, och vi har också kommit över den här första delen av 2000-talets slapphet då fängelserna var överfulla. Alla vi här var runt i fängelser då, och det var fullt i korridorerna och man sov i andaktsrummen. Det var ingen vacker syn i en kvalificerad kriminalvård. Det var faktiskt så, ska vi inte glömma, att innan vi hade den nya fängelselagen kunde de intagna ligga på cellen och röka en stor del av tiden. Det var ingen bra kriminalvård. Vi debatterade det här då. Vi ville få ett slut på att man skulle ligga på cellen och röka. Vi hade andra ambitioner, och nu är vi alla eniga om att vi har nått dit. Jag tycker att vi ska vara nöjda med oss själva över att vi har gjort insatser allihop för att lyfta detta till att det är lite mer kvalificerat innehåll där fokus i dag finns på arbete, behandling och utbildning. Med några variationer mellan åren har vi aldrig historiskt sett haft så mycket resurser till just arbete, behandling och utbildning som i dag, för vi tror att människor kan bättra sig, och därför förtjänar de att möta en vettig sysselsättning i kriminalvården. En viktig sak är också att rymningarna är relativt få just nu. Det har ju varit några rymningar på senare tid från anstalter med lägre säkerhetsklass. Det är allvarligt, men man ska komma ihåg att vi har fått ned den mer omfattande numerären rymningar. Det handlar mycket om säkerhetsarbete som bedrivs inom kriminalvården och som jag också tycker att vi alla här kan vara nöjda med. Det handlar inte minst om den dynamiska säkerheten. Där många andra länder bara satsar på taggtråd, vakter och vapen jobbar vi mer med att kombinera teknisk och fysisk säkerhet med att personaltätheten ska vara hög och att man kan jobba nära klienterna och de intagna för att vid behov kunna flytta runt i konstellationerna och på så sätt slå sönder gäng som faktiskt finns inom våra fängelser, vilket är, vill jag understryka, ett problem som snabbt kan bli mer allvarligt igen. Kriminalvården och Kriminalvårdsstyrelsen möter detta med en väl fungerande kriminalvårdsunderrättelsetjänst för att veta vilka personer som för närvarande är intagna och för att motverka dels våld mellan dem, dels våld mot personal eller andra säkerhetsproblem. Det har varit en mödosam väg med alla dessa inpasseringskontroller, narkotikahundar och allt vad vi har gjort för att få bort narkotikan på våra anstalter. Det är inte narkotika exakt överallt hela tiden, men det har gjorts mycket. Alla vi här som har varit runt mycket på fängelser vet att det är helt meningslöst att bedriva någon verksamhet om det flödar narkotika där inne, men det flödet har vi lyckats täppa till genom insatser både från tidigare regeringar och den här regeringen, vilket jag tycker vi ska vara nöjda med. Säkerheten är grunden. Innehållet har fått ett lyft, vill jag understryka. Sedan är frågan vad vi kan göra mer. Kriminalvården är inne i ett förändringsarbete just nu. Man vill att enmyndighetsidén ska slå igenom fullt ut så att det blir lika på våra anstalter. Det ska vara andra saker, helst närhetsprincip, som vid verkställighet avgör vilken anstalt den intagne ska avtjäna sitt straff på. Mycket av Kriminalvårdens förändringsarbete handlar om att få ut verksamheten närmare de intagna. Det blir bättre när det gäller verkställighetsplaner men också bättre kontakt med de medarbetare i Kriminalvården som jobbar närmast de intagna på daglig basis, oavsett om gäller utbildning, behandling eller arbetsledning. Kriminalvården har fått uppdrag från regeringen med olika inriktningar men också extra stöd för att utveckla det återfallsförebyggande arbetet. Jag tycker att Kriminalvården är en förebild med sitt vetenskapliga råd när det gäller att veta vad man håller på med. Det är flera myndigheter bland de brottsbekämpande som borde ha det, kan jag tycka, men som inte har det i dag. Man gör alltså mycket, inte minst för unga. Häktestiderna har varit uppe. Vi får inte glömma bort att det ute på häktena görs stora insatser tidigt för de unga. Vid behandlingen är det - gräddfil är väl att ta i för en som sitter inlåst - fokus på skolgång, sysselsättning och kontakt med alla möjliga personer. Unga män på 17 år är att betrakta som barn. Är de då misstänkta för ett sexualbrott mot en lika ung flicka är det viktigt att brottet utreds och att de här personerna inte ges en enda chans att snacka ihop sig. Då förekommer det restriktioner också för unga, även om de förhoppningsvis får ta del av viss skolgång och ha kontakt med någon person. Fokus på det rehabiliterande, återfallsförebyggande, det breda arbetet, säkerhetsarbetet - där har det gått åt rätt håll. Jag tycker också att häktestiderna är en central fråga, och jag välkomnar för Folkpartiets del rapporten. Det finns en viss slentrianmässighet i dag. Jag tycker att man kan göra mer för att tillåta personer som är misstänkta för helt olika saker att ha kontakt med varandra till och från för att mildra den omänsklighet som det annars innebär att vara isolerad. Och man är kreativ på många av de häkten som jag har besökt. Låt oss återkomma i den delen. Det föreslås en lagstadgad tvåtimmarsrätt i stället för en entimmesrätt. Det kanske vi ska återkomma till. Men vi får inte glömma bort att det ibland är långa perioder, för det är komplicerade rättsfall och utredningar. En sak som jag vill ta upp och som varit uppe i debatten i kväll är tillsynen av kriminalvården. Jag hoppas att vi snabbt och effektivt kan utreda det. Det är klart att vi måste ha en rejäl tillsyn av kriminalvården. JO går mer eller mindre på knäna i dag, delvis för att det är väldigt mycket konstiga anmälningar. En fin sak, fru talman, är att man får utbilda sig inom kriminalvården. En del utbildar sig juridiskt. Det gör att det kommer in några hundra JO-anmälningar om alla möjliga konstiga saker. Det kan ibland skymma de viktiga saker som Justitieombudsmannen har att granska. Jag tror att en separat tillsynsmyndighet för kriminalvården skulle avlasta JO till förmån för JO:s mer klassiska uppgifter. Det är viktigt att vi har en sådan tillsyn över svensk kriminalvård, och det kan vara en förebild för andra i världen. Jag tror att vi måste fortsätta att fokusera på att de intagna kommer bättre ut och fokusera på jobben. Vad gör man efteråt? Hur ska vi se till att de här personerna verkligen får en chans att klara sig när de väl är ute? Vi har pratat om jobb och bostäder, och jag välkomnar alla förslag som skulle underlätta situationen i det avseendet. Det finns ingenting som hindrar en enda kommun i dag att göra insatser för sina medborgare. Vi måste fundera på hur vi långsiktigt än mer kan förstärka civilsamhället som gör enorma insatser för att hjälpa personer med mycket trasiga levnadshistorier att klara sig utanför murarna, ta rätt väg i stället för fel väg och komma tillbaka efter fängelset. Fru talman! Med dessa ord vill jag för Folkpartiets del yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Det var roligt att höra Johan Pehrson. Vi delar många uppfattningar. Vi hade en budgetdebatt i höstas där vi från Vänsterpartiet anförde att vi vill införa en villkorad, naturligtvis, halvtidsfrigivning för förstagångsdömda. Det skulle göra att det frigörs resurser som skulle kunna användas till hjälp med bostad, utbildning och eventuellt jobb om det går bra. Jag tog upp att kommunerna kläms ganska hårt ekonomiskt, för de måste prioritera väldigt hårt. Förslaget att införa en inslussningspeng skulle det vara roligt att få en kommentar till. Det här med en villkorad halvtidsfrigivning för förstagångsdömda finns en stor utredning om. Det gäller Wersälls utredning som ni har beställt. Det handlar om villkorligt fängelsestraff för dem som har fått ett år eller mindre i fängelse. Finns det några förutsättningar för den här regeringen att skaka loss lite öronmärkta pengar?

Fru talman! Jag vill gärna söka nya påföljder. Det arbetet avtar aldrig. Jag tror att vi behöver fortsätta att utveckla påföljdssystemet. Vi har haft en utveckling mot alltmer av elektronisk övervakning. Jag tror att vi behöver göra ännu mer på inte minst kontraktsvårdssidan. Vi vet att många kommuner de facto är klämda, även om den absoluta största delen finansieras av staten via Kriminalvården. Utslussningspengen finns i dag till 75 procent. Men några kommuner väljer ändå att bygga hockeyhallar i stället för att hjälpa sina mest utsatta, trasiga eller, för att tala klartext, kriminella medborgare till bättre liv och avstår. Det är naturligtvis inte lyckosamt. Jag tycker att man ska fundera på om inte staten ska ta hela ansvaret. Det är en reform som jag tycker att man mycket väl ska kunna titta på efter höstens val när man sätter upp agendan. Vi i Folkpartiet, och jag vet andra partier i Alliansen, utesluter inte att vi mer kopplar ihop fängelsestraff med andra påföljder som är utdömda men som verkställs i frihet utanför för att underlätta utslussningen. Villkorligt fängelse för vissa typer av brott utesluter jag inte heller. Vi måste vara mer kreativa. Fängelsestraff ska användas för de fall där det är nödvändigt. Låt mig säga, fru talman, att jag tror att det är mycket mer pedagogiskt att se till att de straff som utdöms också avtjänas. Möjligheten att över huvud taget bli föremål för någon form av frigivning i förtid ska vara kopplad till exceptionell skötsamhet. Man ska vara tydlig med att det finns både uppmuntran och negativa effekter, ett spelrum. Det ska spela roll om man sköter sig. Det gäller allt från sexualbrott till ungdomar som behöver alltmer av eftervård.

Fru talman! Det var en lite överraskande tanke att staten skulle ta över hela utslussningskostnaden. Det är i sig kanske inte något fel med att staten tar hela kostnaden, 100 procent, för att hjälpa de intagna att komma tillbaka och få en rejäl chans. Många hör av sig och säger att de inte har någonstans att ta vägen. Det blir kriminalitet på nytt. Det tycker jag verkligen är synd, för samhället kostar på väldigt mycket när det gäller utbildning, program för missbruksbehandling och sådant. Alla förlorar på om den som friges återgår till den kriminella banan. Därför vore det mycket bra om man kunde pröva denna inslussningspeng. När det gäller Påföljdsutredningen och det som även Johan Pehrson tar upp om att detta med skötsamhet ska gälla om man hamnar på anstalt, är det redan i dag så att Kriminalvården, om den intagne missköter sig, kan fatta beslut om att man får sitta längre på anstalten i stället för att bli villkorligt frigiven. Men om ett straff har utdömts och strafftiden har gått ut, då är man fri. Dock är det även i dag möjligt att skjuta upp den villkorliga frigivningen om den intagne missköter sig. Jag vill ställa en fråga till Johan Pehrson. Har du någon aning om när Påföljdsutredningen kan komma med sitt förslag? Hur långt fram i tiden är det?

Fru talman! Jag vill inte spekulera i det. Men jag kan tänka mig att det blir efter valet. Lena Olsson kanske är glad för att det är bara sex sju månader dit. Vi har i de propositionsförteckningar som finns redovisat vad som ligger framför oss, och allt detta är ännu inte färdigskrivet av Justitiedepartementets hårt arbetande medarbetare. Men man ska inte utesluta att det kan komma någon del före valet, men jag tror inte det.

Fru talman! Kriminalvården är i dag i en sådan situation att akuta åtgärder måste vidtas för att lösa överbeläggningsproblemen. Det sade jag i mitt anförande här i kammaren när vi hade motsvarande kriminalvårdsdebatt 2004. Jag vill gärna påminna om detta. Så såg nämligen svensk kriminalvård ut för tio år sedan när Socialdemokraterna hade styrt i tio år med hjälp av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är viktigt att minnas hur det var. Det är lätt att glömma bort nu när vi 2014 talar om tomma platser, bättre utbildningsresultat och mindre narkotika, och när vi i princip inte har några rymningar och få avvikelser vid permission. Det som jag läste upp i början var från debatten om betänkandet i april 2004. Det var före den stora rymningsvågen som skedde på sommaren 2004. Fru talman! Eftersom jag inte kandiderar för omval i höst blir detta sannolikt min sista kriminalvårdsdebatt här i kammaren. Därför har jag suttit och läst igenom gamla anföranden, både mina egna och andras. Det var intressant. I höstas besökte jag Svartsjöanstalten och Färingsöanstalten ute på Ekerö. Det gjorde jag även 2004. På Svartsjöanstalten finns det nu 83 platser. Det fanns det även 2004. Då var det 110 intagna på 83 platser. Nu är det 54 intagna. Då hade man satt in sängar i städskrubbar, i tvättstugan, i biblioteket, i skolan, i ett förråd, i en friggebod, i en isoleringscell och i en iskall gammal manskapsbod som tidigare hade använts i skogsbruket för att få plats med alla. Då diskuterade man hur man skulle få plats med alla. Alla måste äta i matsalen. Nu diskuterar man hur behandlingsplatserna ska användas. Det är en enorm skillnad mellan 2004 och 2014 i svensk kriminalvård. Senare den sommaren blev vi inkallade till extra sammanträde i justitieutskottet, och dåvarande justitieminister Thomas Bodström var ditkallad. Då hade vi haft flera rymningar från Hall och Kumla, alltså de anstalter som har högst säkerhet. År 2013 hade vi två rymningar. Det var i och för sig en fördubbling sedan året före då det var en rymning, och det gällde alla anstalter under hela året. Det är en enorm skillnad. Det är viktigt att påpeka detta. Det är lätt att höra vad som sägs i debatten, och man kan prata en massa. Men vi har faktiskt resultatet, och vi kan se hur kriminalvården ser ut 2014, efter åtta år med Alliansen, jämfört med 2004, då Socialdemokraterna hade styrt i tio år. Är allt då frid och fröjd inom svensk kriminalvård i dag? Det är klart att svaret måste bli nej eftersom allting alltid kan förbättras. Så är det. Om någon sätter sig ned och säger att allt är bra, kommer det att bli dåligt ganska snart. Precis som flera har varit inne på tidigare fick Kriminalvården i uppdrag 2013 att kartlägga klienternas bakgrund. Det var mycket intressant att se det. Det är klart att man misstänkte att det såg ut ungefär som det gjorde. Ungefär hälften av klienterna hade högst nioårig grundskola, hälften hade egen bostad, 12 procent var bostadslösa, endast en fjärdedel hade ett jobb, och 70 procent hade missbruksproblem. Det är klart att alla dessa personer inte kommer att komma ut från kriminalvården efter någon månad, efter några månader eller till och med efter några år med ett liv som är ordnat, med bostad och ett jobb. Det vore naivt att tro. Men vi ska ändå göra allt vi kan för de intagna. Ju mer ordnat livet är och man vet vad man ska göra den dag när man kommer utanför murarna, desto bättre chans har man att inte återfalla i brott. Det är där som resurserna ska läggas, och nu finns det ganska gott om resurser i kriminalvården eftersom antalet intagna är så mycket mindre. Det är dessutom nationalekononomiskt en oerhört klok satsning. Att satsa på att människor inte ska återfalla i brott är värt varenda krona. Om det är någonting som är dyrt för samhället är det när kriminaliteten fortsätter och människor återfaller i brott. Att dömas till fängelse är en påföljd som måste finnas för grova brott. Precis som andra har varit inne på är det klart att det inte är det perfekta straffet, det ska man inte tro. Kan man ersätta det med något annat? Det har man gjort till exempel när det gäller många korta fängelsestraff där man i stället har infört elektronisk övervakning. Då ser vi också bättre resultat - färre återfall i brott. Det är dit vi vill nå. Men hur man än vrider och vänder på det kommer inlåsning, alltså fängelse, att vara nödvändigt för de allra grövsta brotten. Själva påföljden - straffet - är att vara inlåst. Men när man väl är inlåst ska den tiden användas så bra som det bara går. Kriminalvårdens mål, Bättre ut, ska gälla även fortsättningsvis. Vi tjänar alla på att färre återfaller i brott. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)

Fru talman! Förra veckan var jag på utställningen Skuggsidan på Stadsmuseet. Den handlar om stadens farliga platser och synen på brottslighet över tid, men också om berättelser om vägen ur kriminalitet. En sak som var tydlig på utställningen och som gäller än i dag är att det aldrig är lätt att bryta mönster, och det har det aldrig varit. Den kritiska perioden är, och har alltid varit, utslussningen. Kriminalvårdens viktigaste uppgift är att förhindra att interner fortsätter sin brottsliga bana den dagen de lämnar fängelset. Därför måste verksamhetens huvudändamål, från första dagen i fängelset, vara att en återanpassning sker inför frigivning. Det ska ställas tydliga krav, och regler ska följas. Droger får naturligtvis inte förekomma. Tiden i kriminalvården ska följa olika steg som utifrån motivation ger den intagne större och större möjligheter till frigivningsförberedande arbete. För många är det viktigt att verkligen bryta med sitt gamla liv, speciellt gäller det våra unga. Det handlar om att komma ifrån nuvarande bostadsort, och det gäller inte bara tiden i kriminalvården utan även efteråt. Det är avgörande att samhällets stöttning fortsätter även efter frigivningen genom hjälp till bostad, arbete, utbildning och andra återanpassande åtgärder för att ge människor möjlighet att leva ett liv utan brottlighet. När fångar friges utan vettig sysselsättning, bostad och sociala nätverk drivs de rakt tillbaka in i kriminella kretsar. Det är oerhört viktigt för en frigiven att få ett arbete eller en praktikplats, så att denne får ett konstruktivt socialt nätverk och en stabilare privatekonomi. Det är här viktigt att betona det civila samhällets betydelse, inte minst när det gäller de sociala sammanhangen - föreningar bör uppmuntras att finnas med som en del i livet före och efter frigivningen. Jag tänker då på avhopparverksamhet såsom Passus och Exit på Fryshuset samt Kris. Även andra delar av det civila samhället kan spela en väldigt stor roll. Det går inte att nog betona vikten av att samarbetet mellan Kriminalvården, kommunerna och det civila samhället funkar. Det gäller att se till varje person och dennes möjligheter. Självklart har varje person ett ansvar för sina handlingar, men vi får inte göra det svårare för den som vill leva ett skötsamt liv. Vi måste ha en fungerande kriminalvård som hjälper till men också ställer krav. Under tiden den som är frihetsberövad sitter inne läggs mönster, men det är också där mönster kan brytas. I kväll ska vi även debattera ett betänkande om unga lagöverträdare. Det tål att sägas att tidiga insatser och brottsförebyggande är viktigt för att bryta mönster, och det kan förebygga. Det har vi mycket att vinna på. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder)