Kriminalvårdsfrågor

Fru talman! Jag vill redan från början rikta mig till Socialdemokraternas talesman i dessa frågor, Yilmaz Kerimo. Vad tänker du och Socialdemokraterna göra åt de problem som i dag finns inom kriminalvården? Det är i dag akut brist på anstaltsplatser i Sverige. I januari var beläggningen på våra anstalter 97 % och beläggningen på våra häkten 99 %. Den 1 februari var antalet verkställighetsfall 412. I dagens Sverige, Yil- maz, är det kö inte bara till vård utan faktiskt också till fängelseplatser. Det senaste året har antalet intag- na ökat på årsbasis med ungefär 500. Frivården är inget undantag. Den 1 januari hade vi 569 personer fler i frivård än året innan. Yilmaz! Du och Socialdemokraterna kan inte säga att ni inte visste någonting. Informationen och bud- skapet från Kriminalvårdsstyrelsen har de senaste åren varit både klar och entydig. Med dagens beläggningsnivå är det mycket svårt att bedriva en vettig kriminalvård och samtidigt hålla en hög säkerhetsnivå. Personalen har i många fall en nästintill omöjlig uppgift. Det är nästan omöjligt att snabbt flytta en intagen som bråkar till en annan an- stalt. Detta vet de intagna om, Yilmaz, och de utnytt- jar det också. Våldet i svenska fängelser ökar. På en stor del av landets fängelser har internerna organiserat sig i kri- minella gäng. En stor del av våldet inne på anstalterna är kopplat till narkotika. Det handlar antingen om eget bruk, försäljning eller smuggling. Hur ska ni lösa problemen inom kriminalvården? Är det möjligen så att ni socialdemokrater går och funderar ut nya förslag som ska möjliggöra tidigare frigivning än dagens två tredjedelar av straffet? Det har hänt förr. Det vore bra om ni någon gång kom med några idéer och inte bara med ryggmärgsreflex sade nej till alla de goda idéer som kommer från and- ra i denna kammare. Fru talman! Jag står givetvis bakom samtliga mo- derata reservationer men yrkar enbart bifall till den första, nämligen reservation nr 2. Efter flera års påstötningar har nu regeringen till- satt en utredning som ska ge förslag till en nya krimi- nalvårdslag. Detta är bra. Förutom att platsbristen måste åtgärdas måste vi komma till rätta med narko- tikamissbruket i våra fängelser. Vi måste öka säker- heten inom anstalterna och förbättra påverkanspro- grammen och utbildningen. I dag friges i stort sett alla efter att ha avtjänat två tredjedel av sin strafftid oavsett hur de har skött sig. Detta bör man se över. Vi tycker att villkorlig frigiv- ning efter två tredjedelar av strafftiden endast bör förekomma i de fall där man har skött sig under fäng- elsetiden. Vi måste för både de intagnas och inte minst personalens skull öka incitamenten för sköt- samhet under fängelsevistelsen. När det gäller dömda för sexualbrott vet vi alla att återfallsrisken är mycket stor. Därför anser vi att de åtminstone under den villkorliga frigivningen skulle kunna ha som krav att de medicinerar mot sitt felakti- ga sexuella beteende. Fängelsetiden måste användas effektivt. Alla möjligheter till påverkan och behandling måste tas till vara så att den dömdes förutsättningar att kunna leva ett liv utan kriminalitet och droger efter fängelsetiden verkligen ökar. Behovet av forskning är stort inte minst då det gäller behandling av män som misshandlar kvinnor eller föräldrar som dömts för barnmisshandel. I dag finns inget specifikt program för dem som misshand- lar sina barn. Straffsatserna är dessutom i många fall så låga att de inte räcker till för att genomföra ett effektivt behandlingsprogarm. Kvaliteten i programmen måste höjas. Det behövs en mångfald i olika program inom kriminalvården. Det är kanske inte möjligt för kriminalvården att alltid själv producera dem. Därför bör man i större utsträckning upphandla program från kunniga männi- skor ute i den privata företagsamheten. Fru talman! För att komma till rätta med narkoti- kaanvändningen krävs olika åtgärder. En stor del av dem som döms till fängelse är beroende av droger. Det är som jag tidigare nämnt mycket viktigt att de som döms till fängelse får behandling och motiveras till ett liv utan droger när de lämnar fängelset. Men detta räcker inte, fru talman. Vi måste ta bort skygglapparna och se verkligheten. Vi måste våga ta till åtgärder som gör att man inte ska kunna missbru- ka när man är i fängelse. Vi måste också stoppa knar- ket utanför fängelsets murar. Det finns i hela sam- hället, och det finns naturligtvis också innanför mu- rarna. Här har vi möjlighet att göra betydligt mer om vi bara törs och inte är så fega. Utskottsmajoriteten skriver bland annat följande angående förslaget att man i vissa fall skulle kunna skilja en besökare och den intagne med en glasruta. "När det gäller yrkandet om besök under sådana för- hållanden att den intagne och den besökande inte kan överlämna föremål till varandra t.ex. genom åtskill- nad med hjälp av en glasruta, anser utskottet generellt sett - i likhet med vad utskottet vid tidigare behand- ling av liknande yrkanden anfört - att någon ökad slutenhet av anstalten inte bör tillgripas." Det här var ingen nyhet. Man vågar inte ta till några nya metoder. Det är gott och väl med vård och behandling. Det behöver vi. Men man måste också vara restriktiv för att hindra att människor får tag i dessa preparat både ute i samhället och innanför mu- rarna. Det är naturligtvis självklart att det inte ska vara möjligt att överlämna föremål till en intagen när man gör besök i ett fängelse. Det behöver man knappt skriva. Det trodde jag var elementa. Vi föreslår att man i vissa fall ska kunna skilja den intagne och besökaren med en glasruta. Denna möjlighet finns faktiskt i många civiliserade länder. Det kan jag upplysa utskottet om, och det vet säkert utskottet också. Jag tycker inte att det är så inhumant. Det gör det bättre både för de intagna och för perso- nalen. Personalen kan ägna sig åt annat än de bevaka- de besöken. Det gör att en del som inte annars får besök kan tillåtas besök. Det gör också att pressen på dem som hälsar på den intagne att ta in narkotika i fängelset blir mindre. Det kan vara en moder, en sambo eller en fru. Den pressen är i dag ganska stor. Det kan faktiskt också vara till nytta för den intagne. Han slipper känna pressen från kompisarna att han ska se till att de som hälsar på honom tar in narkotika. I vissa fall vore detta mycket bra. Jag kräver att Yilmaz i sitt anförande motiverar varför det är så förödande att införa besök med glasruta. Det ska inte vara det vid alla besök, Yilmaz, utan där det av kända anledningar är motiverat. Under den senaste tiden har det förekommit ett antal rymningar och fritagningar av långtidsdömda vid bland annat sjukhusbesök och vid så kallade lufthålspermissioner. I samband med de här händel- serna utsätts personalen för ganska stora risker. Ofta är det väpnade fritagningar. Också polisen utsätts för stora risker när man jagar brottslingarna - för att inte förglömma allmänheten, som kan komma i vägen för de hänsynslösa fritagningarna. Fackförbundet Seko Kriminalvård föreslår att det införs en möjlighet att dessa fångar ska kunna förses med en speciell elektronisk fotboja då de av olika anledningar vistas utanför fängelset. Vi delar Sekos uppfattning. Det skulle minska risken för rymningar, och i det fall någon ändå rymmer skulle det vara betydligt lättare att återföra rymlingen till fängelset. Fru talman! 25 % av dem som i dag sitter i fängel- se är utländska medborgare. En stor del av dem har utvisning i sin dom. Vi anser att det är en självklarhet att kriminalvården ska kunna hålla inne medel av den ersättning som man får när man sitter i fängelse och sätta undan till hemresan. Enligt utlänningslagen är den dömde skyldig att själv betala hemresan. Men utskottsmajoriteten kon- staterar bara att det krävs att den intagne samtycker, att han mycket sällan har pengar till resan och att det inte är möjligt att göra utmätning i den ersättning som den dömde har fått. Men är ni verkligen nöjda med hur det fungerar i dag? Det verkar faktiskt så, eftersom ni vrider er som metmaskar på krokar när det gäller att formulera er fram till ett avslag i detta fall. Utskottsmajoritetens resonemang då man avslår förslaget är en av de mest krystade motiveringarna i betänkandet. Gå hem och läs så får ni se! Jag utgår från att ni i majoriteten såväl som vi i oppositionen har fått väljarnas förtroende att ändra på sådant som vi tycker är fel. Fru talman! Avslutningsvis vill jag gärna att Yil- maz i sitt anförande motiverar varför han tycker att förslaget om att utvisade själva ska betala sin hemresa efter avtjänat fängelsestraff är så förkastligt.

Fru talman! Kriminalvården behöver en ny inrikt- ning. Trots goda intentioner är det alldeles för många av de ansatser som har förts fram som inte omsätts i verklighet. Efter många år av socialdemokratisk för- summelse av kriminalvården har man nu vaknat. Men förslagen till förändringar räcker inte. Att ställa krav är att bry sig. Det gäller även på detta område. Krav ska finnas på att brottslingarna sköter sig på anstalterna och genomgår rehabilitering - detta dels för att kriminella ska få chansen att komma igen i samhället som hederliga medborgare, dels för att om det inte finns krav på skötsamhet och rehabilitering så kommer de dömda att åka in och ut på fängelserna, fler brott kommer att begås och fler människor kommer att bli brottsoffer. Straff som utdöms ska vara både avskräckande och rehabiliterande. Att avtjäna ett straff ska vara jobbigt men nyttigt. Varje intagen ska ha en individu- aliserad rehabiliteringsplan och arbeta mot ett tydligt mål. Detta är något som tyvärr bara finns på papperet i dag, det vill säga att här har vi ett exempel på att intentionerna inte stämmer med den beklagliga verk- ligheten. Tiden på anstalt ska användas effektivt och vara meningsfull för den intagne. Den aktiva program- verksamheten ligger i dag på en alldeles för låg nivå. Generaldirektören var för inte så länge sedan och informerade oss i utskottet om tillståndet i kriminal- vården. Hans genomgång visade att den outnyttjade tiden - den tid då fångarna kan ligga och titta på TV eller rentav planera nya brott - har ökat medan tiden för program för att bekämpa brott och missbruk har minskat. Under förra mandatperioden var utskottet i Kana- da och informerades om ett behandlingsprogram som visat sig ge utomordentliga resultat. Det heter Cogni- tive Skills-programmet, eller på svenska: program för att utveckla kognitiva färdigheter. Såväl forskare som personal inom kriminalvården och även riksdagsle- damöter har lovordat programmet, men ändå har det knappt vunnit insteg i det praktiska arbetet. Vi i Folk- partiet föreslår att utöver de basala program som finns för att bekämpa brott och missbruk ska Cognitive Skills-programmet utökas. Vi liberaler tycker också att det är viktigt att satsa på utbildning på anstalterna. Så många som en tredje- del av de intagna har lässvårigheter. Utan att kunna läsa får de stora problem med att klara sig ute i sam- hället. Vi tror också på någon form av utbildning som ger grundläggande yrkeskunskaper. Många av de intagna har haft en mycket problematisk skolgång och har kanske inte.haft ett enda ordentligt jobb. För att de hederligt ska kunna försörja sig måste de kunna något som är efterfrågat. Lite sunt kroppsarbete på anstalt tror vi i Folkpar- tiet inte heller skulle vara fel. Rehabilitering och arbete med psyket skulle vara bra, men för vissa kan- ske det skulle fungera bättre med ett meningsfullt arbete där man går upp tidigt på morgonen och trött vilar ut på kvällen. Det är så vardagslivet är, och detta bör de intagna vänja sig vid. Frågan var uppe på mö- tet när generaldirektören besökte utskottet. Han me- nade att intagna är för svaga för att hålla på med till exempel skogsarbete. Det kan jag tycka är något osammanhängande med det faktum att när man besö- ker anstalter möts man ofta av tyngdlyftargrejer. Tydligen kan intagna lyfta skrot, men ej ta i ute i skogen. Beteendet under avtjänandet av straffet ska ge konsekvenser. Skötsamhet borde kunna leda till belö- ningar i större utsträckning än det gör i dag. Samtidigt ska misskötsel, till exempel att vägra lämna prov vid narkotikatest, eller avsiktlig vandalisering leda till restriktioner i vardagen. Detta blir något att behandla för den utredning som just nu pågår. Narkotikasituationen på häkten och anstalter är helt oacceptabel. Jag har uppgifter som säger att 80 % av de intagna på Västerviksanstalten knarkar. På Karlskogaanstalten är det så många som 95 %. Idén med glasruta mellan besökare och intagna är mycket bra. Jag vet att till exempel på Irland, där detta har testats, är resultaten synnerligen goda. Tillgången på narkotika har minskat drastiskt. Jag behöver inte berätta och argumentera mer när det gäller glasrutans förtjänster, för det tycker jag att Jeppe gjorde på ett bra sätt. Det behövs också fler narkotikahundar på anstal- terna. Varje anstalt borde ha en egen hund. Jag kan nog inte tillräckligt betona vikten av att öka insatserna för att minska narkotikan på våra häk- ten och anstalter. Det är nödvändigt att åtminstone en majoritet av de intagna är drogfri om någon vettig verksamhet ska kunna pågå. Inte minst vill jag under- stryka att drogsituationen är en arbetsmiljöfråga för de anställda. Förberedelser för frigivning är mycket viktiga. Intensivövervakning i slutet av avtjänandet av straf- fen bör utökas så att de intagna successivt lär sig att leva sina liv i frihet. En lyckad frigivning kräver att den intagne får tillgång till bostad, får ett sätt att för- sörja sig samt får kontakt med icke kriminella. För detta är det nödvändigt att det finns en myndighets- samordning och att frivilliga organisationer, till ex- empel KRIS, och frivilliga samhällsarbetare får eko- nomiska resurser som är större än att de måste jobba på projektbasis. Det är sorgligt att höra hur trångt det har blivit på anstalter och häkten. Om man ska kunna ställa krav på förändring hos de intagna krävs det att de får egna rum där de kan sitta och tänka över sin situation och vad de har gjort med sitt och andras liv. Det är viktigt att det avsätts resurser till utbyggnad och att nya, moderna anstalter byggs för att man ska kunna bedri- va effektiv och modern kriminalvård. I denna del måste regeringen återkomma i vårbudgeten. Fru talman! Folkpartiet står naturligtvis bakom alla sina reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservationerna 3 och 18.

Fru talman! Det finns många frågor som man skulle vilja stanna vid en sådan här dag, när vi disku- terar ett så viktigt ämne, och så ska man försöka komprimera allt det som man känner, är engagerad i och vill uttala sig om på några futtiga minuter. Jag är väldigt glad att både Jeppe Johnsson och Karin Granbom har beskrivit många av de frågor som också vi kristdemokrater har tagit upp, bland annat detta med farmakologisk behandling av pedofiler, glasruta i besöksrum och individuella behandlings- planer, som jag har tjatat om i flera år och fortfarande tycker är en otroligt viktig fråga för att man ska få ett så bra resultat som möjligt. Fru talman! Vi yrkar bifall till reservation 4 under punkt 2. För övrigt står vi bakom alla våra reservatio- ner. En fungerande och bra kriminalvård är viktig. I vår reservation 4 försöker vi att kort beskriva den nya inriktning som vi anser behövs för att vi ska uppnå detta. År efter år har vi kristdemokrater kämpat här i kammaren för att få loss mer resurser till kriminal- vården, men tyvärr har 1990-talet, och även början på 2000-talet, i stället inneburit kraftiga nedskärningar. Vi har varnat för de konsekvenser som vi har sett komma, men regeringen har fortsatt att hävda att fördelningen av pengar har varit tillräcklig. För någon vecka sedan var generaldirektören i ut- skottet och gjorde en föredragning. Han klargjorde mycket tydligt vidden av de här besparingarna. Under en fyraårsperiod har resurserna eller möjligheterna att utveckla verksamheten minskat med en miljard kro- nor. Jeppe Johnsson var inne på den senaste tidens rapporter om det ökade antalet intagna på våra an- stalter. Vi har över 500 - jag tror att det var 523 - fler fångar i mars 2003 än vad vi hade i mars 2002. Vi har också ett ökat antal i frivården. Det här är faktiskt den snabbaste ökningen av beläggningsgraden i jämförel- se med alla jämförbara länder. Det är oroväckande att det ökar så. Vi har en beläggningsgrad på 98 % på häktena och 95 % på anstalterna. Dessutom har vi stora problem med narkotika på anstalterna och strukturella problem som leder till att arbetssituationen blir ohållbar. Det här sammantaget gör situationen för svensk kriminalvård bekymmer- sam. Jag oroar mig för de konsekvenser som det kommer att innebära. Den 10 oktober 2002 tillsattes en utredning som har fått i uppdrag att utarbeta en ny kriminalvårdslag och göra en genomgripande översyn av regelverket. Det välkomnar vi och hoppas att vi i slutet av nästa år ska ha fått förslag på en genomgripande förändring av kriminalvården. Vi tycker naturligtvis att det är bra - och vi vill verkligen uppmärksamma det - att rege- ringen har tagit till sig de olika förslag som vi krist- demokrater har lagt fram under de senaste åren. Det handlar om förslag om hur man bäst ska kunna utvär- dera verksamheten för att kunna utveckla densamma och hur man ska kunna tillvarata kunskap om vad som är verkningsfullt. Utredningen ska också övervä- ga om, och i så fall på vilket sätt, det är möjligt att ställa högre krav på de intagna när det gäller vardag- liga sysslor och ansvarstagande. Även detta är yrkan- den som Kristdemokraterna har fört fram under flera år. Allt detta är bra, men vi är inte nöjda med rege- ringens oförmåga att inse den kris som det fortsätt- ningsvis kan bli om kriminalvården inte får resurser. När vi har en så tydlig bild målad för oss om hur det ser ut går det inte att vänta i flera år på en utredning innan åtgärder vidtas. Svensk kriminalvård befinner sig i ett svårt läge. Jag vill fråga majoriteten om de avser att avsätta mer resurser i vårpropositionen till kriminalvården. Vi tycker också att det är bra att regeringen har hörsammat våra idéer om att införa kriminalvård i tre etapper. Vi har kallat det trestegsmodellen i kriminal- vård. I de olika stegen skulle den intagne få hjälp med sina eventuella drogproblem, ett motivationsprogram och en individuellt anpassad utbildning och till sist ett utslussningsboende där man ska kunna skapa kon- takter och förbättra förutsättningarna för dem som ska anpassa sitt liv till friheten. Kristdemokraterna menar att det viktigaste med en reformerad svensk kriminalvård måste vara att bli bättre på att använda anstaltstiden för att förbereda den intagne för ett liv i frihet och för ett hederligt liv. När vi misslyckas med det gång på gång får vi den här överbeläggningen på våra anstalter. Där har be- handlingsplanen en stor betydelse. Vi kan konstatera att sämre resultat leder till fler återfall. Jag kan inte vara nöjd med att hälften av internerna är tillbaka i kriminalvården på en gång och att 60 % av dem som döms till mellan tre månader och två år faktiskt kommer tillbaka i kriminalvården. Det är när de är där första gången som vi måste se till att de får den hjälp de behöver för att komma bort ifrån sin krimi- nella bana. Generaldirektören sade också att ju fler gånger de återfaller, desto mindre chans finns att rehabilitera. Det berättade han när han var hos oss. Vi är inte nöjda med utvecklingen och vill föränd- ra kriminalvården. Därför har vi också detta budgetår avsatt mer pengar än vad regeringen har gjort. Vi kommer att fortsätta att kämpa för att vi ska få en kriminalvård som fungerar hundraprocentigt. Jag avslutar nu, trots att jag gärna skulle vilja stå här och berätta om hur viktigt detta är, inte minst för att vi ska kunna leva upp till kriminalvårdens egna intentioner som faktiskt handlar om att rehabilitera för att återintegrera i samhället. Det misslyckas vi med i dag. Men med kristdemokratisk politik, som vi kommer att nöta på med, kan vi förändra kriminal- vården i Sverige.

Fru talman! I vår årliga debatt om kriminalvårds- frågor har vi fått en beskrivning av hur läget är inom kriminalvården med överbeläggningar och ett oerhört tryck. Behandlingsinsatserna minskar i stället för att öka, trots de intentioner som riksdagen har haft. Det är ett allvarligt läge inom kriminalvården. Vi i Väns- terpartiet delar Ragnwi Marcelinds uppfattning om många av de förändringar som behöver göras inom kriminalvården. Vi ser fram emot den här utredningen som ska ta ett stort grepp över kriminalvården. Precis som i alla andra fall handlar diskussionen inte enbart om mer resurser. De flesta av oss i justi- tieutskottet var på en studieresa i Kanada för ett år sedan. Där tittade vi på hur man arbetar i Kanada med programverksamhet. Där arbetar man framför allt med självförvaltning. De intagna får sköta sin egen tvätt, matlagning, handling, städning och allt som är en så viktig social träning för att klara sig i livet utan- för. Och den kanadensiska kriminalvården kostar inte mer än den svenska. Det visar också att vi har in- byggda problem i den svenska kriminalvården. Där- för tycker jag att det är viktigt att den här utredningen får ta ett ordentligt grepp. Oppositionen och majoriteten har varit överens när det gäller de individuella behandlingsplanerna. Vi har fattat beslut om att det ska vara sådana. Det ska vara genomfört. Kriminalvårdsstyrelsen säger att detta är någonting som ska göras för varje intagen. Men väldigt många av oss som har varit ute på an- stalter har sett att man inte gör detta på alla ställen. Den här arbetsuppgiften har personalen inte tagit till sig och genomdrivit. Därför tror jag att den här stora förändringen är oerhört viktigt. Jag ser verkligen fram emot den här utredningen. Fru talman! Det är också viktigt att se att en del av de problem som i dag finns inom kriminalvården beror på att man faktiskt börjar förändra den. Jag har i tidigare debatter på det här området ock- så tagit upp frågan om cognitive skill och de program som man nu har tagit från Kanada till Sverige. Man har där en dokumenterad forskning och dokumenterat bra resultat. Det arbete som nu bedrivs går ut på att detta ska anpassas till svenska förhållanden. Man har kopplat in svenska forskare som ska följa processen när de här programmen införs. Det har då varit oer- hört viktigt att inte gå snabbt fram. Vi måste få bra program, och de måste dokumenteras. Vi måste få dem forskningsbaserade, så att de verkligen kan ut- värderas. En av orsakerna till att programverksamheten sjunkit har varit att man från kriminalvårdens sida har sagt att man inte ska ha en mängd hemsnickrade program för folk som välvilligt vill jobba med be- handlingsinriktning men där man egentligen inte haft någon dokumenterad effekt. Det pågår alltså en om- vandling. Ett problem inom kriminalvården som inte har diskuterats tillräckligt är de förändrade krav som ställs i kriminalvården. Det gäller förbättrat innehåll i verksamheten för bättrad behandling och ett kontakt- mannaskap gentemot den intagne, där man ska göra upp de individuella behandlingsplanerna. Vi har inte en personalkår som är utbildad och an- passad till de nya uppgifterna. Det kommer att krävas en stor process för att förändra yrkesrollen inom kri- minalvården. Vi kommer om Vänsterpartiet får be- stämma att få se en process inom kriminalvården som innebär att vi får folk med skolbakgrund, högskoleut- bildade människor som har en behandlingskunskap och som är inriktade på detta arbete. Det är oerhört svårt att kräva detta av en människa som varken är utbildad för det eller som inte ens sökte till en tjänst med detta innehåll den dag när hon anställdes för att utföra arbetsuppgifterna. Men, fru talman, det handlar inte bara om att göra förändringar inom kriminalvården för att få den att bli bättre. Vi måste också föra en diskussion om ifall vi verkligen vill ha en utveckling som innebär att vi får alltfler fångar. Antalet livstidsdömda i Sverige var till exempel för 10-15 år sedan 30. I dag börjar antalet närma sig 130 personer. Hur man än ser på ökningen av våldsbrottslighe- ten i vårt samhälle finner man att ökningen av antalet livstidsdömda inte har någon koppling till en särskilt stor ökning av den typen av brott. Det handlar också om ett förändrat synsätt. Det har i vårt samhälle förts en debatt med krav på allt hårdare straff. Det är en lösning som det politiskt är lätt att ta till. Alla känner vi oro för brott, och vi blir ständigt matade med upp- gifter om att brottsligheten har blivit grövre. Men vi måste också vara medvetna om att ju längre tid vi låser in människor, desto svårare kommer det att bli att rehabilitera dem. Vänsterpartiet varnade för denna utveckling redan för väldigt många år sedan. Strängare straff och hår- dare villkor på anstalterna kommer att leda till ett svårare klimat och till mer härdade brottslingar. Vi riskerar att släppa ut farligare människor än de som tagits in på anstalterna. Vi i Vänsterpartiet anser att man nu också ska ta steget att försöka minska fängelsepopulationen. Där- för föreslår vi att man ska införa elektronisk fotboja för straff på upp till sex månader. Vi ser detta som en viktig fråga att lyfta fram. Vi måste förändra antalet fångar och inte bara visa en acceptans mot allt hårda- re straff och allt längre inlåsningar med hårdare per- missionsregler, med glasruta vid besök, med stränga- re kontroll och med hårdare påbackning på straffet för den som inte sköter sig. Den utvecklingen leder inte framåt utan bara bakåt. Vi kan se oss om runtomkring i länder i världen där man har den typen av system. Har de lyckats hejda brottsligheten och klarat att rehabilitera fler? Fru talman! Jag ser att min talartid börjar rinna ut. Jag yrkar bifall till reservationerna 17 och 21 men står naturligtvis även bakom vår övriga reservation. Jag måste också säga att kriminalvården behöver mer resurser. Vänsterpartiet kommer vid förhandling- arna med regeringen att lyfta fram kriminalvården. För mig är det oerhört viktigt att inte bara låta ut- vecklingen gå vidare. Vi kan inte vänta på utredning- en och på att det ska bli bättre utan vi måste möta de problem som finns i dag. Fru talman! I debatten här i kammaren får man ibland höra att polisen inte kan uträtta någonting, att den behöver resurser, att det inte händer någonting inom polisen och att vi nu måste ta tag i problemen. Samtidigt ser vi, som någon sade - jag tror att det var Ragnwi Marcelind - den snabbaste ökningen någon- sin på våra anstalter. Jämfört med förra året har vi 500 fler i frivården, och på våra anstalter har vi över 500 fler på våra anstalter. Vi har ett rättsväsende som uppenbarligen funge- rar bättre och bättre, att döma av de konsekvenser som vi ser på våra anstalter.

Fru talman! Tack så mycket, Alice Åström, för klarläggandena i det föregående inlägget. Jag blir bara lite fundersam när Alice Åström tycker att vi har ett fungerande rättsväsende när polisen lyckas öka antalet intagna på våra anstalter. Rättsväsendet skulle enligt mitt synsätt fungera bättre om vi kunde arbeta brottsförebyggande, så att vi slapp ha de här männi- skorna på våra anstalter. Alice Åström sade i sitt anförande att hon delar vår uppfattning att det är nödvändigt med förändring- ar i kriminalvården och att hon ser fram emot den utredning som ska komma. Min första fråga är: Vill Alice Åström vänta med att sätta in åtgärder tills denna utredning utredning har kommit, eller inser Alice Åström att det faktiskt redan i dag behövs åt- gärder? Alice Åström sade också att om Vänsterpartiet fick bestämma skulle vi på våra anstalter ha anställda med högskoleutbildning vilka skulle kunna ta sig an de mycket krävande programverksamheterna. Det är faktiskt så, Alice Åström, att vi på våra anstalter har väldigt många högt utbildade människor, människor som dock har schemalagd arbetstid och som inte kan frigöras för att arbeta i de programverksamheter som de skulle vara bäst lämpade för. Det här är en fråga som jag år efter år har tagit upp i kriminalvårdsdebatten. Är Alice Åström villig att arbeta för att förändra det här systemet, så att vi kan lyfta ut dessa mycket duktiga och kompetenta anställda som kan arbeta med programverksemhet?

Fru talman! Jag tycker att det är självklart att man inom kriminalvården ska se till att de personer som har den bästa utbildningen och de bästa förutsättning- arna också ska arbeta med programverksamheten. Det är ett misslyckande från kriminalvårdens sida om man inte med den personalresurs som man har klarar att fördela arbetsuppgifterna på ett sådant sätt. Jag talade vidare om vad som skulle bli följden om Vänsterpartiet får bestämma. Det handlar också om anställningstrygghet. Människor som anställts har rätt att behålla sitt arbete även om det fått ett föränd- rat innehåll. Det kommer att vara en svår och lång process att förändra yrkesrollen inom kriminalvården, men min och Vänsterpartiets framtidsvision är att kriminalvårdare ska vara ett av de finaste och vikti- gaste jobb som vi har. För det ska krävas en bra ut- bildning, och man ska även få en bra lön. En lyckad rehabilitering av de intagna skulle vara samhällseko- nomiskt lönsam. Vi vill se en sådan utveckling inom kriminalvården. Vi har vidare från Vänsterpartiet avgivit reserva- tioner i det här betänkandet, och vi har under tidigare år väckt motioner om vilka förändringar som vi anser att man skulle kunna göra inom kriminalvården redan i dag.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa ytterligare ett par frågor till Alice Åström, bland annat om den aversion som Alice Åström har mot glasrutor. 60 % av våra förstagångsförbrytare som döms till upp till två års fängelse återfaller i brott. Många av dem har drogproblem. Ett sätt att komma åt detta problem under en kortare period för dessa människor är att se till att det inte kommer in narkotika på fäng- elset, att de inte får tillgång till narkotika. Kan Alice Åström tänka sig att ändra uppfattning? Hon har hört många av dem som sitter inne säga att det hade varit skönt att ha en glasruta vid besök. Dels kan de inte hotas vid besök för att andra ska ha leveransen, dels kan inte sådana situationer uppstå som de inte kan styra på grund av rädsla. Skulle det föranleda Alice Åström att tänka om i frågan? Sedan var det frågan om de individuella hand- lingsplanerna. Alice Åström sade att vi har pratat mycket om detta, och vi ser när vi är ute i landet att de inte fungerar. Men det är inte bara när vi är ute som vi ser att de inte fungerar, utan BRÅ har kommit med en rapport där det framgår att inte ens i hälften av fallen som ingick i undersökningen fanns en plane- ring som motsvarade kraven. Hur ska vi kunna reha- bilitera människor, Alice Åström, när vi gång på gång ser att det som vi har beslutat om och som vi tycker är viktiga, nödvändiga åtgärder för att få en fungerande kriminalvård inte verkställs i verkligheten? Kan det vara så att vi behöver sätta in mer resurser i utbild- ning för att man ska inse att man måste ta till vara de möjligheter som finns för att hjälpa den intagne att bli fri från sin kriminella livsstil?

Fru talman! Jag delar definitivt åsikten att det be- hövs mer resurser för att se till att vidareutbilda per- sonalen så att de kan genomföra det de är ålagda att göra. Den detta framför allt drabbar är den intagne, som inte får den chans till rehabilitering som vi alla gemensamt anser ska finnas. Det behövs resurser, och det behöver göras förändringar inom kriminalvården. Där är vi helt överens. Fru talman! Vi kommer till frågan om glasruta. Jag har också mött dem som säger att det skulle vara skönt med glasruta. Precis som Jeppe Johnsson tidi- gare räknade upp finns det tillfällen där många skulle tycka att den vore bra. Jag har mött precis lika många som(säger att det vore ett misslyckande att inte kunna tillåta människor att över huvud taget ha fysisk kon- takt. Vore jag helt övertygad om att glasruta enbart skulle användas i undantagsfall och att den enbart skulle användas om man absolut inte annars skulle få besök, skulle jag kanske kunna tänka mig att prova den. Men efter att ha sett utvecklingen i andra länder är jag övertygad om att detta tenderar att bli en krimi- nalvård där man inte tillåter fångar att ha fysisk kon- takt med sina nära och kära. Jag tror att möjligheten till att återrehabiliteras är att ha den kontakten med sina nära och kära. Det är en oerhört viktig del i åter- rehabiliteringen. Det går inte att hitta en metod där du kan få allting hundraprocentigt rätt, men för Vänster- partiet väger nackdelarna med att införa en glasruta så tungt att vi inte är beredda att gå med på det. Närhe- ten och att inte avskärma människor är en viktigare princip för oss.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag gi- vetvis står bakom mina reservationer från utskottsbe- handlingen och likaså det särskilda yttrandet om särskild behandling av spelberoende. Av rationali- tetsskäl väljer jag att yrka bifall endast till reservation 5 under punkt 2 angående ny inriktning på svensk kriminalvård samt reservation 22 under punkt 18 angående kostnader för utvisades hemresor. I reservationen om ny inriktning på svensk krimi- nalvård tar jag framför allt upp behovet av såväl mo- rot som piska på kriminalvårdsanstalterna. I dag kan de intagna oftast enbart bli bestraffade om de inte sköter sig. Visst finns det ett slags belöningssystem, men belöningarna ses som en självklarhet så länge som man sköter sig normalt. Vi i Centerpartiet är tydliga med att förmåner ska minskas eller helt tas bort om den intagne missköter sig, men det måste också finnas ett belöningssystem som kan ge till exempel högre ersättning, ökat per- sonligt ansvar och möjligheter till permission. I detta sammanhang vill jag tydligt markera mitt avståndstagande från ett förslag om privata fängelser som har förts fram i en motion. När det handlar om tvångsmedel mot enskilda och rätt att utöva våld anser jag att den offentliga driftsformen är nödvändig. Därför yrkar jag tydligt avslag på motion Ju378. Vår reservation nr 6 under punkt 3 handlar om frigivningsförberedelser. Det är intressant att återigen konstatera att när vi vill ha lite action för att lösa uppenbara problem väljer regeringen att tillsätta yt- terligare en utredning. Det minsta man kan kräva är att regeringen vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att regelsystemet efterlevs i praktiken. I betänkandet medger majoriteten också att resursbrist är anledning- en till att nya rutiner för behandlingsplanering inte har kunnat genomföras fullt ut. I budgeten i höstas föreslog vi i Centerpartiet yt- terligare 200 miljoner kronor till kriminalvården. Nu kommer vi tillbaka till frågan om resurserna igen. Detta tillskott blev det givetvis ett nej till från majo- riteten. Det är pengar som verkligen hade behövts i dag för att till exempel förbättra behandlingen av narkotikamissbrukare och sexualbrottslingar. Det är beklagligt att majoriteten inte vågar vara mer tydlig mot regeringen. Majoriteten håller i betän- kandet med om att samordningen mellan olika myn- digheter i frigivningsförberedelserna inte är bra, men ändå vill man inte vidta några åtgärder från riksda- gens sida. Visst har det skett förbättringar i myndig- heternas Stuprörs-Sverige, men om myndigheterna inte klarar av att samarbeta på ett tillfredsställande sätt faller ansvaret givetvis tillbaka på regeringen. Myndigheter och kommuner får inte skylla på var- andra. Det är enskilda människor som drabbas. Anstalterna, frivården, socialtjänsten med flera måste samarbeta för att så goda möjligheter som möjligt ska skapas för den intagne att han kan återan- passa sig till ett liv utan kriminalitet. Personligen ser jag gärna att myndigheterna tar hjälp och samarbetar med organisationen KRIS, Kriminellas Revansch i Samhället, i de här frågorna. På samma sätt som vad gäller frigivningsförbere- delserna vill utskottsmajoriteten inte göra något för att lösa ansvarsproblemen för § 34-placeringar. Kri- minalvården och kommunerna kommer inte överens om vem som ska betala vad. Det är givetvis förödan- de för de intagna som har motivation att gå vidare i livet. Majoriteten säger i betänkandet att § 34- placeringarna har varit ett problem under lång tid, men varför har inte Socialdemokraterna tagit itu med frågan? Den har utretts vid flera tillfällen under sena- re år, men inga förslag kommer. Hur problemen ser ut och möjliga lösningar ser ut måste vara klart, till och med för regeringen. Det behövs ingen ytterligare utredning. Kom till skott! Fru talman! Vi har också en viktig reservation om kvinnornas situation inom kriminalvården. Behand- lingsprogram som riktas mot kvinnor behöver en annan utformning än de som riktas till män, inte minst som kvinnor ofta har allvarligare missbruks- problem och bär med sig traumatiska upplevelser. Vi vill vidta åtgärder för att förbättra för dessa intagna kvinnor. De behöver genomgå en social rehabilitering för att förbereda sig för ett liv i frihet utan kriminali- tet och droger. Avslutningsvis vill jag uppmärksamma riksdagen på reservation 22 om kostnader för utvisades resor. Själv anser jag att det är stötande att samtidigt som den intagne har en skuld till kriminalvården får den intagne ut sin ersättning. Det är svårbegripligt att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte står bakom det synsätt som samtliga fyra borger- liga partier ger uttryck för i reservationen. I betän- kandet hittar jag ingen som helst motivering. Det skulle vara önskvärt om majoriteten åtminstone kun- de ge en motivering i kammaren.

Fru talman! I dag debatterar vi kriminalvårdsfrå- gor, justitieutskottets betänkande nr 6. I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner från den all- männa motionstiden år 2002. Motionerna rör bland annat kriminalvårdens resursutnyttjande, behovet av en ny verkställighetslag, frigivningsförberedelser, behandlingsinnehåll, kvinnors särskilda behov, place- ring av långtidsdömda, drogbekämpning, kontroll vid permissioner och privata fängelser. Vi i utskottsmajoriteten föreslår att riksdagen av- slår samtliga motioner med hänvisning till gällande regelverk och pågående utvecklings- och berednings- arbete. Till betänkandet har 22 reservationer och ett sär- skilt yttrande lämnats. Jag tänker prata om några av de förslag som lagts. Jag har tidigare sagt här i kammaren - och jag vill lyfta fram det även denna gång - att när det gäller kriminalpolitiken är målet att minska brottsligheten och öka tryggheten. Då handlar det om att skapa ett samhälle som förebygger brott, ett samhälle för alla, med en politik som minskar avstånden mellan männi- skor. Skolpolitiken, familjepolitiken och socialpoliti- ken är viktiga delar i det kriminalpolitiska arbetet. Nu prioriteras arbetet med att förstärka frigiv- ningsförberedelserna, att bekämpa narkotikamissbru- ket i fängelserna, att förebygga återfall i brott och att utveckla alternativen till fängelse. Fru talman! Att det pågår ett omfattande utveck- lingsarbete inom kriminalvården är inget som av- speglar sig i de motioner vi behandlar i betänkandet. Det verkar nästan som om oppositionen är okunnig om den utveckling som pågår och om de arbeten som initierats. Oppositionens motioner handlar främst om att föreslå åtgärder som redan bereds i Regerings- kansliet eller utredningar som redan arbetar. Exempelvis begär Moderaterna att regeringen tar initiativ till en ny verkställighetslag och att privata alternativ i olika former inom kriminalvården ska förekomma. Regeringen beslutade den 10 oktober 2002 att en parlamentariskt sammansatt utredning skulle tillkallas med uppdrag att utarbeta förslag till en ny kriminal- vårdslag. Enligt kommittédirektiven har utredningen att göra såväl en genomgripande översyn av regelver- ket i sak som att se över den lagtekniska och språkli- ga utformningen. Den nya kriminalvårdslagen ska omfatta verkställigheten av samtliga kriminalvårdspå- följder, såväl sluten kriminalvård som öppen sådan. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 1 december 2004. I utredningens uppdrag ingår bland annat att över- väga hur man ska kunna åstadkomma ett mer ut- vecklat system för positiv respektive negativ för- stärkning vid skötsamhet respektive misskötsamhet. Syftet med sådan förstärkning är att öka möjligheter- na att påverka de dömdas beteende och öka deras incitament för skötsamhet. Utskottsmajoriteten anser därför att det förestående arbetet inte ska föregripas. Dock blir jag bekymrad över en del förslag, som Moderaternas förslag att privatisera fängelser. Har Moderaterna funderat över hur de som vill tjäna pengar på kriminalvård kommer att agera på markna- den? Hur kommer de att agera för att få sin verksam- het så lönsam som möjligt? Kommer de som har vinstintressen i fängelsebranschen att delta i den offentliga debatten? Kommer de att vara intresserade av att få ned brottsligheten då det riskerar att minska deras lönsamhet? Om brottsligheten minskar så mins- kar också deras vinster. I USA finns en hel "fängelseindustri". Är det där Moderaterna har fått sin idé? Jag skulle vilja att ni ger exempel på vad som är så bra i den amerikanska privata kriminalvården att ni vill införa det här i Sve- rige. Jag skulle också vilja veta var gränsen går för när det gäller privatiseringar. Det är uppenbart att ni inte anser att den yttersta myndighetsutövningen, som det innebär att hålla människor i fängelse, behöver drivas i samhällets regi. Var går gränsen? Ska intagna heta kunder numera? Ska man se till att nöjda kunder ska komma tillbaka? Då ska man se till att återfall i brott ska öka för att affärerna ska vara lönande för dessa privata bolag. Vad är skälet till att Moderaterna vill införa pri- vata fängelser? Finns det något annat skäl än att ni tror att det ska bli billigare för staten? Eller har man tänkt sig att internernas valfrihet ska öka? Andra moderata inlägg i den offentliga debatten är också svårsmälta. Och jag kan inte se att de för frå- gorna framåt. Då tänker jag exempelvis på den simpla retoriken om fler poliser och strängare straff. Vi vet att fler poliser och strängare straff inte är lösningen på brottsbekämpningen. Visst behöver vi fler poliser och en effektivare kriminalvård. Men det räcker inte. Och det utgår jag från att även moderater är medvetna om. Fru talman! Det övergripande målet för kriminal- politiken är att minska brottsligheten och öka trygg- heten. För att åstadkomma det handlar det om att skapa ett samhälle som förebygger brott, ett samhälle som är jämlikt, där alla människor får plats och kan känna trygghet. Det handlar om att ha bra förskolor och skolor för alla barn. Det handlar om att ha vård och omsorg som kommer alla till del efter behov och inte efter hur mycket pengar man har i den egna plån- boken. Det handlar om att ge förutsättningar för ett rikt föreningsliv. Det handlar också om att samhället har tydliga regler och markerar mot dem som begår brott. Den verksamhet med självförvaltning som startats på ett flertal anstalter torde också vara betydelsefull för att möjliggöra att de intagna skapar sig en ordnad tillvaro efter frigivningen. När det gäller konkreta åtgärder för att förbereda den intagnes frigivning, såsom att medverka till att den intagne har bland annat bostad och försörjning ordnad vid frigivningen, instämmer utskottsmajorite- ten i vad ett antal av motionärerna anför om att kri- minalvården måste bli bättre på att samordna sådana frigivningsförberedelser med andra myndigheter och organisationer. Enligt nu gällande föreskrifter ska så också ske. Kriminalvårdsstyrelsen bedriver för närvarande ett projekt syftande till förbättrade frigivningsförbe- redelser. I projektet utarbetas bland annat förslag till åtgärder och utarbetas riktlinjer syftande till att för- bättra utslussningen av de intagna. Enligt 5 § i för- ordningen om kriminalvård i anstalt ska en särskild checklista för frigivning upprättas, av vilken det ska framgå vem som har ansvar för vad i frigivningsför- beredelserna och utgöra en dokumentation av dessa förberedelser. Enligt de allmänna råd som ansluter till

Fru talman! Jag tycker att det vore mycket kläd- samt av Yilmaz att peka på i vilken reservation vi moderater har fört fram privata fängelser. Det handlar om en enskild motion. Lite fair play, Yilmaz, kan man faktiskt kräva. Om Yilmaz vill veta om privata fängelser är bra eller dåligt kan han ringa till Göran Perssons kompis Tony Blair. Detta är ett taskigt grepp, men det brukar ni använda mot oss i andra frågor. Så det tillåter jag mig. Vi vet att det i dag inte är möjligt att hålla inne pengar till de utvisningsdömdas hemresor. Det är inte möjligt. Men vi är valda och har förhoppningsvis väljarnas förtroende - jag känner att jag har det - till att ändra på sådant som inte är rätt. Yilmaz säger angående förslagen i alla de motioner som han så glatt och med reflex avslår att det pågår någonting. Likväl skriver utskottsmajoriteten: "Utskottet anförde samtidigt att det också finns skäl som talar emot en sådan ordning, varför utskottet inte var berett att förorda en lagändring." Utskottet håller fast vid vad man sagt tidigare. Någon förändring är man inte be- redd på. Vad anser Yilmaz? Är det rimligt att man håller inne pengar? Varför är det inte rimligt? Yilmaz anser inte att det är rimligt. Jag vill ha en förklaring. Varför är det orimligt att hålla inne pengar till de utvisnings- dömdas hemresor? Varför?

Fru talman! Det är glädjande att Moderaterna backar angående privata fängelser. Jag är glad att de har backat på den punkten. Nu kanske de vill ha bara en del av fängelserna privatiserade. Det är i alla fall bra att ni har backat på den punkten. Jag ville ju ha svar från Moderaterna på frågorna i mitt anförande om privata fängelser. Angående de utvisningsdömda tycker jag att människor ska behandlas lika även i fängelser. Om man har begått ett brott har man fått ett straff och sitter inne. De utvisningsdömda ska tjäna lika mycket som alla andra som sitter i fängelse. De ska ha samma skyldigheter och rättigheter. De tjänar 9:50 kr per timme. Det ska som för alla andra räcka till utgifter vid permissioner, cigaretter och annat. De utvisnings- dömda ska behandlas lika som alla andra utanför fängelset och inne i fängelset. Om de vill betala är det självklart att de ska få det. Om inte ska man inte tvinga dem. Man ska inte skilja på människor i fäng- elserna.

Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag har förstått det. Vi har olika uppfattningar i denna fråga. Men i vilken reservation har vi förordat privata fängelser? Jag saknar fortfarande svaret. Vi har inte pläderat för det. Det vet Yilmaz mycket väl. Jag håller med Yilmaz om att det är väldigt viktigt att vi har förebyggande åtgärder. De brott som inte begås har inga brottsoffer. Därför blir det inget lidan- de och ingen brottsling som behöver korrigeras. Men anser Yilmaz att den politik som ni har fört en stor del av de senaste 50 åren har lyckats? Brottsligheten har samtidigt ökat flera gånger om. Ekvationen ska gå ihop. Det vet jag som gammal mattelärare. Men om ingenting görs - det är Yilmaz mycket medveten om - kommer kriminalvården år 2006 att sakna 1,6 miljarder. Det innebär 2 300 av de anställda. Det är lättare att greppa siffran så. Vad gör Yilmaz åt detta? Han har inte gjort något de senaste åren. Han har varit medveten om detta. Han har suttit i justitieutskotttet precis som jag. Han har också suttit i Kriminalvårdsstyrelsens styrelse. Är Yilmaz beredd att göra något åt detta? När det gäller glasrutan vill jag gärna ha en kom- mentar om varför det är så omänskligt att i några fall använda en sådan. I stället släpper man in narkotika när man kanske hade kunnat stoppa det. Vad är det för humanitet mot de intagna att de har möjlighet att fortsätta med sitt missbruk?

Fru talman! Jag säger igen att jag är glad att Mo- deraterna har backat i fråga om privata fängelser. Jeppe Johnsson kan själv läsa motionen. Att ni har backat är glädjande. Vi har en mycket bra kriminalvård i Sverige. Men den kan som allt annat bli ännu bättre. Om vi jämför oss med andra länder i Europa och i hela världen kan vi som generaldirektören säga att vi är bäst i världen när det gäller beläggning, återfall och mycket annat. Vi har en bra kriminalvårdspolitik. Tack vare den har vi det mycket bättre än i de andra länderna. Men jag är inte nöjd. Det kan bli ännu bättre. Jag tycker inte att vi ska ha bråttom med glasru- tan. Det ska vara en human politik. Den som sitter inne ska kunna krama sitt barn när det kommer. Han ska kunna krama sin fru. Hon ska kunna krama sin man när hon kommer. Det är en human politik. Det underlättar återanpassningen. Kriminalvårdsstyrelsen har i alla fall fått i upp- drag att titta på vilka åtgärder som kan vidtas för att bekämpa narkotikan. Där ingår även att titta på glas- rutan och om det finns något att göra där. Uppdraget ska redovisas senast den 1 oktober i år. Så vi ska inte ha bråttom med det heller. Men jag är i princip, av humanitära skäl, emot glasruta. Vi väntar med att läsa utredningen för att se vad vi kan göra nästa gång.

Fru talman! Yilmaz Kerimo säger att oppositionen verkar okunnig i kriminalvårdsfrågor. Socialdemo- kraterna får givetvis tycka vad de vill om oppositio- nen. Det kan vi inte förhindra. Men jag undrar om Yilmaz Kerimo har lyssnat på samma redovisning av kriminalvårdens generaldirektör som jag har gjort. Tycker ni att överbeläggningarna på Sveriges fängel- ser är acceptabla? Tycker ni att programverksamheten och behandlingen sköts på ett optimalt sätt? Tycker ni att samarbetet mellan kriminalvården och kommu- nerna fungerar bra, till exempel vad gäller § 34- placeringar? Det som borde ske enligt några föreskrifter är inte samma sak som att det sker i verkligheten. I mina politiska förslag utgår jag från verkligheten, inte från en tänkt verklighet.

Fru talman! Jag tycker inte att vi ska ha bråttom att ändra saker. Vi ska först ha en ordentlig utredning för att titta på behovet och efterfrågan. Därefter ska vi vidta de åtgärder som behövs. När generaldirektören var hos oss i utskottet talade han också om de åtgär- der som var på gång. Visst är det överbeläggning nu, men åtgärder är på gång. När det gäller § 34-placeringarna tycker jag inte heller att man ska ha för bråttom. Kriminalvårdssty- relsen har fått i uppdrag att kartlägga omfattningen av var bristerna finns. Detta ska redovisas senast den 1 oktober i år. Så i år kommer vi att få en rapport med en kartläggning. Därefter får vi se hur vi ska åtgärda samarbetsbristerna kring § 34. Man ska inte ha bråt- tom att ändra lagar och förordningar.

Fru talman! Det är möjligt att man inte ska ha bråttom. Men min och Yilmaz Kerimos definition av bråttom är uppenbarligen inte densamma. Majoriteten skriver i betänkandet att § 34-placeringarna varit ett problem under lång tid. Problemet har utretts vid flera tillfällen de senaste åren. Vad ska komma fram i denna utredning som inte har kommit fram i tidigare utredningar? Någon gång måste man komma till skott, våga sätta ned foten och fatta beslut, även om det kanske finns de som protesterar. Yilmaz säger att generaldirektören meddelade oss att åtgärder var på gång vad gäller överbeläggningar. Ja, det är sant. Men han meddelade oss också att det egentligen inte finns pengar till det som planeras. Får vi se nya pengar till kriminalvården i vårpropositio- nen?

Fru talman! Vad gäller § 34-placeringarna kom- mer utredningen som jag sade tidigare att presenteras den 1 oktober i år. Vi får alltså avvakta och inte före- gripa en pågående utredning. Vad gäller pengar är det inte budgetdebatt nu. Jag vill inte ens gå in på detta, såsom man gjorde i den föregående debatten. Man glömde då sakfrågan och debattens innehåll och pratade bara om budget och pengar. I vårpropositionen får vi se om vi får några pengar till kriminalvården och rättsväsendet. Jag hoppas som sagt att vi får det. Det behövs mer peng- ar. Alla behöver dock det, inte bara kriminalvården.

Fru talman! Om det inte vore för att jag har Yil- maz Kerimo sittande till vänster om mig i utskottet skulle jag tro att Yilmaz absolut inte hade hört ett enda ord av den föredragning som generaldirektören och hans representant från kriminalvården höll för oss. Yilmaz säger att det pågår ett omfattande arbete, att det sker en utveckling och att oppositionen är okunnig om vad som pågår. Men den som har varit ute och besökt den ena anstalten efter den andra vet vad som pågår ute på våra anstalter. Vi vet också vad generaldirektören föredrog för oss om vad som skulle ske om de inte får resurser framöver. Han drog upp olika scenarier för vad som kunde ske, bland annat att upp till 1 900 anställda skulle behöva sättas åt sidan om man inte fick de resurser man åberopade. Hela generaldirektörens programförklaring handlade om att man skulle få ett ökat resurstillskott. Jag har en hel bunt artiklar som jag har tagit ut från Internet med mig här i kammaren om olika pro- blemsituationer på olika anstalter runtom i hela vårt land. Det handlar om att den intagne ligger i besöks- rummet och att man på häktena sover i besöksrum- men så att det inte går att ta emot besök. Situationen i kriminalvården är allvarlig, Yilmaz. Jag tycker att det en väldigt dålig retorik att inte ens själv våga ta in detta och, även om man inte kan lova pengar, åtminstone peka på att det finns en ambition att förändra. Om det nu ska bli som Yilmaz säger, minskad brottslighet och ökad trygghet, måste vi se till att de som sitter på våra anstalter inte kommer tillbaka dit.

Fru talman! Jag är medveten om att det finns brister och att det kan bli mycket bättre. Det sade jag också. Men det är inte heller som oppositionen svartmålar, att det är katastrof och att ingenting fun- gerar. Som generaldirektören sade - det hörde ni inte eller ville inte höra i oppositionen - har vi en mycket bra kriminalvård, men den kan bli bättre. Han sade tydligt att vi har bäst beläggning i världen. Han sade också att vi var bäst i världen när det gällde återfalls- frågorna. Visst finns det brister, och visst behöver vi mer pengar. Jag tycker också att vi behöver mer pengar för att det ska bli ännu bättre. Men det jag vill säga här är bara att det inte är som i oppositionens svart- målning där det är katastrof och ingenting fungerar. Vi hörde också att det är mycket förändringsar- bete på gång. Vad gäller platser sade han att 840 platser var på gång. Av dessa ska 218 bli tillgängliga redan i år och 308 nästa år. Visst finns det brister, och visst kan det bli bättre. Men det är inte så katastrofalt som ni beskriver det.

Fru talman! Jag tackar för att Yilmaz nu lite grann vände in på linjen att vi ändå måste inse hur det ser ut. När vår generaldirektör till exempel beskrev åter- fallsfrekvensen hänvisade han till en viss grupp och till en fem år gammal undersökning. Vi vet också att det finns ett mörkertal när vi pratar om att det bara är 50 % som återfaller. Det finns andra undersökningar som säger att sju av tio återfaller. När det gäller de förstagångsförbrytare som döms till upp till två år sade generaldirektören att 60 % återfaller. Det är ju dessa som vi skulle behöva få bort från deras krimi- nella banor. Det är också hos dessa vi har den stora narkotikaproblematiken. Det är då vi kristdemokrater tycker att det faktiskt skulle kunna vara gångbart med en glasruta för att kunna hjälpa de intagna att komma bort från narkoti- kamissbruket och därmed också från den kriminella väg de vandrar på. Yilmaz pratar då om humanpolitik - man ska kunna krama om varandra. Men risken finns ju att narkotikamissbruket för en mamma eller en pappa leder till att mamman eller pappan aldrig någonsin kommer att kunna krama om sitt lilla barn mer. För mig är humanpolitik att se till att rehabilitera de in- tagna bort ifrån den kriminella banan men också bort ifrån missbruket. För att människor ska kunna sättas i motivationsprogram måste de ju vara fria från narko- tikan, annars är det ett meningslöst arbete. Jag frågar än en gång: Är Yilmaz Kerimo beredd att strida för att vi inte ska behöva vänta tills den här utredningen är klar utan omgående kan se till att kriminalvården får de nödvändiga resurserna för att akut avhjälpa den situation vi har i dag?

Fru talman! Jag tycker att de insatser som nu är på gång är tillräckliga. Under tiden jobbar utredningen parallellt för att effektivisera och åstadkomma nya åtgärder. Vad gäller återfall håller jag med om, och det sade jag också i mitt anförande, att återfall måste förebyg- gas. Återfallstalet ska inte bli så högt. Även om det är bäst i världen är jag inte nöjd. Det ska bli ännu bättre. Det ska helst inte vara något återfall alls, men man måste också vara lite realist och inse att det kanske inte är så lätt. Återigen: Humanpolitik är jätteviktigt. Dessa människor ska komma ut någon gång. Om de inte ens kan träffa sina närmaste blir det en tickande bomb när de sedan kommer ut. Vad händer då? Då har man bara skjutit fram frågan och får problemet när de kommer ut. Vad gäller glasrutan anser jag att kartläggningen får visa bristerna. Om det visar sig att man inte kan kontrollera besökarna på ett bättre sätt, om de narko- tikahundar man nu har anskaffat på flera anstalter och alla andra åtgärder inte räcker till, då kanske man kan tänka sig att ha en glasruta - kanske! Men vi får av- vakta till oktober i år då utredningen är klar. Då får vi se om detta är ett sätt och om det behövs.

Fru talman! Framför mig har jag statistik som ge- neraldirektören hade med sig när han besökte utskot- tet. Denna statistik är bekymrande. Man ser att den tid som används till rehabilitering i brotts- och miss- bruksprogram har minskat de senaste åren medan den outnyttjade tiden har ökat. Är Yilmaz Kerimo nöjd med denna utveckling? Om inte, vad tänker han göra åt den?

Fru talman! Nej, jag är inte nöjd med den utveck- lingen. Det ska inte vara så. Vi måste satsa på rehabi- litering och programverksamhet. Det är jätteviktigt i en kriminalvård med betoning på vård, inte fängelse. Därför är programverksamhet, motivationsarbete och rehabiliteringsarbete jätteviktigt. Jag tror också att det står i regleringsbrevet att man ska satsa på program- verksamhet, rehabilitering och motivationsarbete. Jag utgår från att detta ska bli effektivare och ännu bättre. Självklart ska jag också kämpa för det ska bli ännu bättre.

Fru talman! Då ser jag fram emot att se det. Jag tycker inte att det är tillräckligt att 5 % av de intagnas tid på fängelser går till brott medan den outnyttjade tiden nästan är en fjärdedel. Det är helt oacceptabelt. Att ha en fungerande rehabilitering är en nödvändig- het för att vi inte ska få återfall. Därför hoppas jag att vi verkligen kommer att få se en förbättring.

Fru talman! Som jag sade: Det är inte bra. Det måste bli bättre. Sedan finns det vissa anstalter där det fungerar bättre och vissa där det inte fungerar lika bra. Men programverksamheten är jätteviktig och måste utvecklas, och jag kommer att göra allt i min makt för att det ska bli bättre.

Fru talman! Jag är nyvald ledamot i justitieut- skottet, och en del saker har känts väldigt aktuella och väldigt spännande. En av de saker som känns mycket spännande är att se alla de förändringar och allt det arbete som läggs ned när det gäller kriminalvården. Jeppe Johnsson sade att det inte hände så värst myck- et. Men jag har för mig att 1974 hade vi en kriminal- vårdsreform, sedan kom Fängelseutredningen 1992, därefter kom påföljdsreformen 1999 och just nu sitter en utredning som ska lägga fram sitt resultat den 1 december 2004, vill jag minnas. Så jag tycker att det händer väldigt mycket. Jag kan försäkra dig, Jeppe, att som nybörjare har man att göra. Det har sagts väldigt många bra saker här. Och jag tycker att alla har ett hjärta som bultar för att försöka göra någonting för människor som har kommit snett i livet. Men det är lite grann som om vi har två olika vägar. Jag tillhör den där gruppen som inte vill sätta folk i glasbur. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man ser på kriminalvården med mer individuella glasögon, så att säga. Människor har av olika skäl kommit in i narkotikamissbruk, påföljande brott och så vidare. Det finns människor som genom rent personliga tra- gedier hamnar i sådana här situationer. Jag tror alltså att det är väldigt viktigt att kriminalvården vid den översyn som nu sker verkligen tittar närmare på att det inte finns en lösning, utan det måste finnas väldigt många lösningar. Jag går inte så långt i min mångfald att jag vill privatisera det hela, det gör jag inte. Jag påstår heller inte att någon har sagt det annat än i en enskild motion. Jag tror att det är väldigt viktigt vilken attityd man har, och jag har tittat lite historiskt på hur attityderna har varit när det har gällt människor som har förbrutit sig mot samhällets lagar och regler. I början och väl- digt långt in på 1900-talet hade vi rent fysiska be- straffningar. Det lär knappast ha förändrat speciellt mycket, utom för dem som tappade huvudet vid be- straffningen. Sedan har det funnits ett humanistiskt inriktat syn- sätt som har gått ut på att det gäller vård och att för- ändra människors beteende. Nu tycker jag att det verkar som om vi har enats om att det inte är säkert att det är längre straff som behövs utan det kanske är behandling och andra åtgärder som behövs för att återföra människor till samhället. Jag tycker att det känns som en viktig väg att gå. Den utredning som nu är tillsatt har en del upp- gifter att behandla särskilt. Den ena är just att minska återfallsfrekvensen. Vi har fått reda på att det är ett relativt fåtal människor som begår det stora antalet brott. Vi har sett statistik som har varierat. Det som jag tror är en ganska bra medelväg är att ca 40 % är återfallsförbrytare. Det här är en alldeles på tok för hög siffra. Man måste alltså se på vad man kan åstad- komma. Jag tycker att det känns rasande viktigt att vi går den vägen. Jag tror inte att det handlar om mer pengar. Jag tror inte alls att det handlar om bara mer pengar och mer pengar. Jag tror att det handlar om att kunna utnyttja de resurser man har på ett helt annat sätt. Det handlar inte om längre fängelsestraff eller mer inlås- ning. Just brottsförebyggande åtgärder och den verk- samhet som ska förhindra återfall kan dock behöva mer resurser. Då måste vi finna vägar för att hitta dem. Det kan handla om omfördelningar. Vi har dessutom en del tekniska förändringar i samhället som har betytt mycket. Den elektroniska övervakningen har gjort en hel del. Överbeläggningen på våra fångvårdsanstalter och häkten, ja, det kan finnas behov av tillfälliga och snabba lösningar. Men på sikt ska vårt arbete vara inställt på att de anstalter som vi har ska räcka. Vi har ett annat problem dock, och det är den im- porterade brottsligheten. Vi får en ökande brottslighet som inte beror på dåligt rättsväsende inom Sverige utan helt enkelt beror på att många människor har funnit det lämpligt att förflytta sig till vårt land därför att det är lätt att begå brott här, och här finns det dessutom saker att stjäla. Vi är ett rikt land. Det lock- ar många fattiga. Därför kommer en hel del österifrån och hit. Den saken tror jag att vi också behöver titta på närmare. Jag har i övrigt inget yrkande utan ville bara på det här sättet deklarera en liten allmän grundsyn på hur vi ser på kriminalvården.