Jordbrukspolitik m.m.

Herr talman! Först vill jag instämma i samtliga våra reservationer. Men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 5. Herr talman! Sverige behöver en ny jordbrukspolitik. Vi socialdemokrater är kritiska till regeringens sätt att bedriva jordbruksförhandlingarna i EU. Sveriges påtagliga marginalisering inom jordbrukspolitiken måste brytas. Det räcker inte att ensidigt driva frågan om jordbruksstödens omfattning. Sverige måste också aktivt delta i diskussionen om hur stöden ska utformas under den tid de finns kvar. Reformeringen av EU:s jordbrukspolitik är ett tufft arbete som ska ske inom EU med engagerad närvaro från svensk sida. Det är vår bestämda uppfattning att jordbruksstöden och marknadsregleringarna i EU ska avskaffas. Stöden snedvrider konkurrensen på världsmarknaden och förhindrar utvecklingsländernas möjligheter till egen produktion och konsumtion. Vi vill fasa ut jordbruksstöden och ge dem en tydlig klimatinriktning. Exportsubventionerna ska avvecklas senast 2013. Vi vill också fokusera på en aktiv landsbygdsutveckling och ett förbättrat djurskydd. I vårt förslag för den gemensamma jordbrukspolitiken ingår följande principer: Jordbruksstöden ska omdirigeras till kollektiva nyttigheter i form av klimat- och miljöåtgärder. Jordbruksreformen ska bidra till EU 2020-strategin om en stark europeisk konkurrenskraft och tillväxt. Jordbrukspolitiken ska stämma överens med utvecklingspolitiken. Jordbrukspolitiken ska vara rättvis. Det svenska jordbruket ligger i framkant avseende klimat- och miljöåtgärder. Många av landsbygdens entreprenörer brinner av lust och förväntningar kring att hitta och utveckla hållbara metoder för landsbygdsutveckling, öppna landskap, biologisk mångfald, bra djurvälfärd och en livsmedelsutveckling gentemot konsumenterna som i allt väsentligt motsvarar de högt ställda förväntningarna på en god kvalitet och livsmedelssäkerhet. Vi anser att Matlandet Sverige på intet sätt svarar upp mot den stora utmaning som en ny jordbrukspolitik innebär. Matlandet Sverige har förvisso en viktig funktion i bevarandet och utvecklandet av svensk livsmedelsproduktion. Men det finns alltför många frågor som inte får svar via konceptet. Tyvärr anser landsbygdsministern att Matlandet är svaret på en gemensam livsmedelsstrategi, god konsumentupplysning, positiv djurvälfärd, livsmedelssäkerhet, ursprungsmärkning med mera. Att vara landsbygdsentreprenör är mer i dag än att odla sin mark eller ha djurhållning. Det omfattar så mycket annat, gårdsbutiker, övernattningsmöjligheter för turister, prova-på-aktiviteter, skogsbruk med mera. Det måste löna sig att anställa samtidigt som det ska vara enkelt. Det måste helt enkelt till ytterligare regelförenklingar och ett tydligt system som gynnar landsbygdsutvecklingen. På nationell nivå vill vi satsa på en biogasstrategi som baseras på utökad rötning av matavfall. För att driva på den inhemska biogasproduktionen krävs att en samordnande myndighet tar ansvar och samverkar mellan till exempel lantbrukare och distributörer. Behovet av distributionskanaler från en gårdsbaserad produktion är stort liksom behovet av standardiseringar, systemlösning och materielutveckling. Ytterligare forskning är nödvändig, och lokala kunskapscentrum måste byggas upp. Inom EU råder ett stödsystem inom jordbrukssektorn som i allt väsentligt bör reformeras. Vi socialdemokrater vill att alltmer av stöden riktas mot utvecklingen av kollektiva nyttigheter. Det handlar om ren luft, rent vatten, välvårdade öppna landskap och allt som vi i generationer lärt oss anse vara en självklarhet i Sverige. Men i en alltmer ökad internationalisering tvingas även vi i Sverige att inse att mer insatser behöver göras för att hålla landsbygden levande och tillgänglig för flera. Jordbruksstöden måste också reformeras ur ett rättviseperspektiv. Beroende av de olika 27 ländernas förhandlingsvilja och skicklighet har ett stödsystem utvecklats som gynnar de gamla EU-länderna och missgynnar de länder som kommit med i unionen senare. Sveriges bönder har också utmaningar. Vi har en relativt låg djurhållning i förhållande till konsumenternas behov av köttprodukter. I dag tyngs många bönder av en ökad import av kött inom livsmedelssektorn som inte i alla avseenden producerats enligt samma höga djurvälfärd som vi förväntar oss i Sverige. Det är långt ifrån godkänt att vi har en så låg självförsörjningsgrad avseende livsmedel. Givetvis är detta sprunget ur EU-medlemskapet. Men var går den nedre gränsen för självförsörjning, samtidigt som stora delar av världen dras med livsmedelsbrist? Herr talman! Är det skäligt att tro att den inre marknadens drivkrafter skapar en god livsmedelssäkerhet och försörjningsgrad om det sker större störningar och minskningar avseende livsmedelstillgången? Vems ansvar blir det om den svenska jordbrukssektorn fasas ut som en följd av den ökade konkurrensen? Är det rimligt att vi konsumenter kan tvingas att välja produkter som vi har en liten kontroll över avseende ursprungsmärkning och innehåll? Är det rimligt att låta den svenska landsbygden armas ut med de negativa följdeffekter som det kan skapa? Den miljöanpassade offentliga upphandlingen ska utvecklas och göras självklar i alla offentliga sammanhang. Kommunernas upphandlare ska kunna kräva att den mat som de köper till skolbarn och äldre inom vård och omsorg produceras enligt svensk djurskydds- och miljölagstiftning. De ska kunna vara säkra på att livsmedlen kontrolleras för såväl salmonella som antibiotika. Dessa krav går att driva under förutsättning att alla leverantörer behandlas lika och ges lika möjligheter att lägga anbud. En hållbar upphandling är möjlig, men den kräver större grepp och mer informationsinsatser till upphandlarna. Lagstiftningen kan tolkas olika inom EU. Det gör att det fortfarande finns hinder för att till exempel i upphandlingskraven premiera lokal produktion, minska transportavstånden och så vidare. Det finns mycket kvar att göra inte minst rent pedagogiskt. Ifall de stora upphandlarna blir bättre på detta blir också möjligheterna bättre för de mindre producenterna att medverka och svara på anbud. Herr talman! En aktiv svensk trädgårdsproduktion bidrar till den goda självförsörjningsförmågan. Trädgårdsnäringen är betydelsefull med tanke på ökade kvalitetskrav från konsumenternas sida och ett ökat intresse för hur varorna produceras och transporteras, och vi måste också fortsätta att värna trädgårdsnäringen. Vi stöder en god djurhållning genom att inrätta en djuretisk ombudsman alternativt förstärka Jordbruksverkets djurskyddsenhet. Djurskyddet ska värnas. Den kontrollverksamhet som den borgerliga regeringen överförde till länsstyrelserna saknar fortfarande tillräckliga resurser. Det är ett stort misslyckande att regeringens nya organisation inte getts tillräckligt med resurser för att utföra djurskyddskontrollerna på ett effektivt sätt. Det är nästan snudd på tjänstefel att antalet kontroller halverats sedan länsstyrelserna fick ansvaret för kontrollerna. Det är inget fel på länsstyrelsernas personal. Problemet är att de är alldeles för få som jobbar med djurkontroll, vilket gör att arbetsbördan för de redan hårt belastade djurskyddsinspektörerna blir ännu tyngre. Kvaliteten i kontrollerna kan i sämsta fall bli sämre på grund av tidspress. Smittskyddet riskerar också att urholkas genom regeringens planer på en privatisering av veterinärernas organisation. Djurvälfärd är ett centralt begrepp hos svenska bönder och givetvis hos alla de som har sällskapsdjur. De med djurhållning som huvudsyssla känner stolthet över att värna djurens väl och ve samtidigt som det skulle kunna bli en tydlig konkurrensfördel i förhållande till konsumenterna under förutsättning att det införs en tydlig ursprungsmärkning av kött från fjäderfä, gris, får och get. Då kan de svenska jordbrukarna förmodligen börja få betalt för den högt kvalificerade djurhållningen och omsorgen om djuren. En mobil slakteriverksamhet kan ha positiva effekter på djuromsorgen eftersom behovet minskar av transporter av levande djur. Vi anser att dagens utveckling inom EU mot allt större djurfabriker strider mot målen om god djurhållning och hållbar utveckling. Vi vill se över möjligheterna till regelförenklingar och startstöd för mobila slakterier. Herr talman! Hästnäringen är en viktig resurs som skapar många nya arbetstillfällen på landsbygden. Inte minst när det gäller friskvård och rehabilitering har hästarna en stor betydelse. Det finns stora fördelar med en samordning inom hästsektorn. Ett hästregister skulle till exempel underlätta kampen mot smittsamma sjukdomar. Hästnäringen omsätter 48 miljarder kronor, och branschen i sig har 28 000 anställda. Det är en stor och mycket viktig näring för det svenska samhället. Herr talman! Jordbrukspolitiken är både spännande och komplex. Den innefattar så många parametrar - komplexa i vissa lägen och så självklart enkla i andra lägen. Det vi vet och har kännedom om i dag kanske tappar sin aktualitet i en alltmer positiv och ökande teknik-, metod- och kunskapsutveckling. Därför är det viktigt att man vågar vara innovativ och framåtsyftande i dag. Vikten av att ändra i jordbrukens stödsystem är grundläggande. Samtidigt är vi socialdemokrater väl medvetna om att jordbruksstöden behövs många år framöver. Skulle vi ta bort hela systemet skulle det finnas uppenbara risker att det svenska jordbruket utarmades helt. Vi socialdemokrater anser att en modern jordbrukspolitik sker i harmoni med flera aktörer, inte bara med dem som finns i riksdagen. Från svenska bönder till konsumenter, via upphandlare, branschorganisationer och intresseorganisationer kan de politiska besluten bli mer vardagsverkliga. (Applåder) I detta anförande instämde Matilda Ernkrans, Sara Karlsson och Jan-Olof Larsson (alla S).

Herr talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 6 om djuravel och växtförädling. Det är det som jag tänker tala om. Måhända kan detta ämne te sig en aning smalt och nördigt. Men jag menar att det är precis tvärtom. I vår motion lyfter vi särskilt fram den ekologiska produktionen som är en föregångare inom många viktiga ämnen, till exempel då det gäller att optimera odlingens kvävebalans, produktion med platsbundna resurser och utan kemiska bekämpningsmedel och en djurhållning som bygger på djurens naturliga beteenden och behov. För att främja en övergång till ekologisk produktion är det ytterst viktigt att den ges rätt förutsättningar. Anpassade växter och djur är en sådan förutsättning. Många av dagens tillgängliga sorter fungerar väl i en ekologisk produktion, men det finns mer att göra. Det är det vi pekar på i vår motion MJ434. Dagens situation ger anledning till oro. Växtförädlingsarbete och avelsarbete sker i en kommersiell miljö där det inte finns tillräckligt ekonomiskt utrymme för att förädla utifrån långsiktiga samhälleliga intressen. För vissa segment, till exempel fjäderfä och de stora dominerande sädesslagen, är trenden bekymmersam. Det är ett fåtal aktörer, hög koncentration och minskande genetisk variation. Försök att hitta långsamväxande slaktkycklingar som kan födas upp utan att ha ständig växtvärk! Det är hopplöst. Denna koncentration innebär också att förädlingen sker utifrån de stora marknadernas kortsiktiga behov. Att bedriva ett utvecklingsarbete för mindre marknader, till exempel den skandinaviska, blir inte kommersiellt intressant. Herr talman! Ett annat problem som vi pekar på i vår motion är att utvecklingsarbetet är inriktat mot egenskaper av betydelse för konventionell produktion och storskalig produktion i stället för egenskaper som behövs för ekologisk produktion eller produktion för lokala marknader. En sådan frågeställning skulle kunna vara: Ska bönorna mogna på en gång för att underlätta maskinell skörd eller mogna under en längre period för att kunna säljas på lokala marknader under hela sommaren? För kortstråigt korn som är stråstyvt och därmed tål högre kvävegivor får man använda kemisk bekämpning som ska hålla tillbaka ogräset. Men i en ekologisk produktion är dessa egenskaper förödande. Där behövs längre och bredbladiga sorter och mer beskuggande sorter för att kunna konkurrera med ogräset. Dessutom efterfrågar man sorter som inte utvecklas så snabbt för att kunna bli försörjd med växtnäring som inte serveras lättlösligt. En annan egenskap är resistentegenskap som är av betydligt större vikt för den ekologiska bonden än i det konventionella lantbruket. Vi menar vidare att ett liknande arbete bör initieras inom djursektorn. Avelsmål för en ökad hållbarhet inom djurhållningen bör inkludera exempelvis ökad förmåga att tillgodogöra sig lokala foderslag och råvaror som inte är lämpliga för humankonsumtion, bättre hälsa och ökad sjukdomsresistens, minskad känslighet för miljöförändringar och bättre foderutnyttjande. Nu finns många av dessa mål redan med i avelsmålen, men vi menar att de behöver lyftas fram och ges ökad tyngd. Det är också viktigt att behålla den genetiska mångfalden i våra husdjurspopulationer. Detta innebär en bred definition av avelsmål där hög produktion balanseras mot ett stort antal funktionella egenskaper. Ett flertal av egenskaperna i ett hållbart avelsmål är på kort sikt av starkare intresse för samhället än för den enskilde producenten. Det finns därför behov av ett ökat samhälleligt engagemang även på djursidan. Vi menar att formerna för detta engagemang måste utredas. I vår andra punkt yrkar vi på att regeringen bör överväga att inom ramen för revideringen av EU:s jordbrukspolitik lyfta fram frågan om ett europeiskt samarbete för utveckling av utsäde och husdjur med egenskaper av betydelse för ekologisk produktion. Några argument för det är bland annat att utvecklingsarbetet är dyrt samt att det kan finnas storleksfördelar att hämta i ett internationellt samarbete, naturligtvis med hänsyn tagen till olika naturliga förutsättningar, bland annat klimat. Herr talman! Med tanke på tidigare replikskiften om EU-samarbete i den förra debatten om kemikaliekontroll känner jag mig fullkomligt lugn i fråga om stöd från allianspartierna. (Applåder)

Herr talman! Jordbrukspolitik är egentligen någonting som är otroligt viktigt och borde beröra många. Men som det ser ut just nu styrs hela Sveriges jordbrukspolitik av EU. För oss i denna kammare är det extremt svårt att påverka. Det är synd ur ett demokratiskt perspektiv, men det är också synd med tanke på vilken viktig sektor detta är. Det handlar om att producera mat för oss alla. Detta är också en sektor där det finns en mycket stor potential att göra goda saker för samhället. Inom jordbruket kan man driva på för en ökad biologisk mångfald. Man kan satsa på turism ute på landsbygden, man kan skapa biogas av restprodukter - ja, man kan få en levande landsbygd och se till att människor lever kvar ute på landsbygden. Då krävs dock också att vi har en jordbrukspolitik som just främjar dessa mål. Så ser det tyvärr inte ut i dag, utan EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, slukar enorma resurser - nästan hälften av EU:s gemensamma budget. CAP har lett till utvecklingen av ett storskaligt, kemikalieintensivt industrijordbruk. De största jordbrukarna, som många gånger inte ens är aktiva jordbrukare, är de som får de största subventionerna från Bryssel. Det är inte heller sällan de som står för mest kemikalieutsläpp och andra utsläpp som får de största bidragen från EU. Det är synd, för nu är jordbruket på Europanivå en stor belastning för klimatet. Kemikalier leder till övergödning, och även djuren drabbas på grund av långa djurtransporter och en intensiv uppfödning. Jag tror att jag och många andra här hoppades på att vi skulle få se en del konkreta svar på dessa problem i kommissionens förslag till en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. Tyvärr blev det dock en liten tummetott av den stora översynen. De grundläggande problemen med bidrag till storskaliga jordbruk som försämrar miljön kommer tyvärr att finnas kvar. Kommissionen kan inte ens föreslå ett konkret krav på hur exportsubventionerna ska kunna fasas ut, utan man säger bara passivt att det återstår att se vad som händer i de internationella handelsförhandlingarna. Exportsubventionerna är kanske den mest perversa delen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Med ena handen ser EU genom direkta bidrag till att det skapas ett överskott av jordbruksprodukter, och med andra handen ger man bidrag för att överskottet ska försvinna. Man ger bidrag för att överskottet ska kunna exporteras och dumpas i länder utanför EU. Ifall EU inte ens vågar se till att exportsubventionerna försvinner är det verkligen ett stort tillkortakommande. Vi i Vänsterpartiet har hela tiden sagt att jordbrukspolitiken borde vara nationell. Det finns ingen anledning att göra marknad på EU-nivå av livsmedelsproduktion. Så länge som denna jordbrukspolitik finns på EU-nivå säger vi dock att de reformer som görs måste göras så att jordbruket bara bidrar till kollektiva nyttigheter. Det är sådant man ska ge pengar till - ett småskaligt ekologiskt jordbruk, ett jordbruk som konkret ser till att utsläppen av växthusgaser minskar och ett jordbruk där man har höga krav på djurskydd. Än så länge ser det inte ut på detta vis, men vi hoppas att vi kan samarbeta med regeringen i detta avseende för att driva på den översyn som just nu görs. Ifall man tittar på de förhandlingar som har gjorts hittills ser man att regeringen inte har nått särskilt långt. Vissa säger att det har att göra med att regeringen har varit för kritisk mot kommissionens förslag. Jag tror att det är helt tvärtom. Jag tycker att den svenska regeringen borde ha varit ännu mer kritisk och satt ned foten och sagt: Detta håller inte; detta är inget förslag för en reform. Just nu är det inget land på EU-nivå som driver denna linje och säger att det som kommissionen har föreslagit är oacceptabelt. Jag önskar att Sverige kunde vara det land som sade det. Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 2, som handlar om att Sverige ska driva att dumpningen av överskottet av jordbruksprodukter genom så kallade exportsubventioner ska avskaffas. (Applåder)

Herr talman! Låt mig börja med att ställa mig bakom de slutsatser som redovisas i betänkandet och därmed yrka bifall till utskottets förslag. Jordbrukspolitik är i väldigt stor utsträckning grunden för att vi ska kunna producera oerhört viktiga baslivsmedel för vår överlevnad. Därför är det en väldigt central roll just jordbrukspolitiken spelar. Det som är något märkligt är att världens bästa affärsidé alla kategorier, nämligen livsmedelsproduktion, ska vara så omhuldad med stöd, bidrag och regelverk. Det finns ingen annan affärsidé i världen som är bättre än att producera livsmedel. Alla människor behöver det minst två gånger om dagen. Slå det, om ni kan! Sverige hade tidigt insikt om detta, och vi gjorde också en avreglering successivt. När vi blev EU-medlemmar var dock detta en av de få nackdelar som EU-medlemskapet gav: att vi fick backa tillbaka ett antal steg just i regleringshysterin. Herr talman! Stöd och bidrag har oftast den effekten att de snedvrider och allokerar fel. I jordbruksstöden har väldigt mycket handlat om att markpriserna har drivits upp. Det har blivit dyrare, vilket i sin tur har gjort att livsmedelspriserna också stiger. I grund och botten handlar det i stor utsträckning om att det är ett stöd till kapitalägarna som har gjort att det har blivit så, och det är beklagligt. Vi har sedan vi blev medlemmar i EU mycket aktivt drivit på för att minska regleringarna och skapa bättre förutsättningar för att lantbrukarna ska kunna arbeta på en fri marknad och efter eget huvud skapa de bästa möjligheterna till företagande utan att vara beroende av stöd för än det ena, än det andra. Vi har gått i rätt riktning. I alla de delar vi har gjort påstår jag att vi har gått i rätt riktning. Från moderat håll och från alliansregeringens håll har det varit väldigt viktigt att värna produktionsjordbruket. Det är nämligen det som är grunden och ryggraden i den svenska livsmedelsproduktionen. Det var också därför vi drev linjen att vi skulle anta möjligheten att höja hektarantalet för att man skulle få stöd över huvud taget. Vi gick på det högsta som gick, nämligen fyra hektar. Herr talman! Jag påstår att Sveriges bönder är Europas skickligaste. De ligger i toppskiktet när det gäller kunnighet och företagaranda, och det är viktigt att vi har det med oss när vi går in och gör en gemensam jordbrukspolitik. Med det sagt påstår jag att det inte finns någon som helst risk, utan den svenska bonden som sådan kan konkurrera med vilken annan bonde som helst i Europa om han bara får samma spelregler. Vi står nu inför en förnyad möjlighet att påverka jordbrukspolitiken i CAP Post 2013, som alltså den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 heter. Den svenska positionen är väldigt tydlig: Det gäller att vi ska minska budgeten, inte minst mot bakgrund av det jag sade inledningsvis om att stöden oftast leder fel. Vi har en fantastisk möjlighet just nu av det skälet att de flesta länderna i Europa har ekonomiska problem. Det skapas alltså förutsättningar och en förståelse för att vi ska minska stödet just till EU och till jordbruksbudgeten. Ekonomiskt sett är Sverige i detta sammanhang ganska unikt, för vi är ett av de få länder som kan satsa medan andra länder nu får göra neddragningar som är synnerligen dramatiska. Det handlar om att ta budgeten först och därefter diskutera innehållet i jordbruksbudgeten, eller rättare sagt verksamheten inom jordbruket. Min bedömning är att frågan om budgeten inte kommer att avgöras på något jordbruksråd och inte ens på Ekofin. Det kommer i stället att gå till Europeiska rådet, som det brukar, där våra statsministrar etcetera träffas. Det är de som gör upp om det hela. Det är då det gäller att inte ha bundit upp sig. Det är också därför budgeten ligger tidsmässigt före själva jordbruksbudgetens innehåll, så att man tar det i rätt ordning. Herr talman! Vi har talat om avregleringar. Jag tror att många i kammaren är överens med mig om att en avreglering och en ökad marknadsanpassning är väsentligt. Marknadsstöden är direkt felaktiga. Ska vi göra någon förändring inom ramen för detta handlar det om att skapa mer miljövärden utan av de stöd som vi har, inte minst när det gäller pelare 2. Det handlar om rättvisa. Det var någon av föregående talare här som nämnde att det knappast kan anses vara rättvist att man nu har historiska värden med sig som ligger långt tillbaka i tiden och som man fortfarande får stöd för. I Europa är det en dramatisk skillnad på de senast anslutna länderna i förhållande till de tidigare. Detta måste vi naturligtvis råda bot på. Min uppfattning är att det går att nivellera detta på ett bättre sätt, även med en mindre budget. Det måste vi försöka åstadkomma. Det är ett antal begrepp för närvarande som snurrar i luften. Det handlar om förgröning, om aktiva brukare, om småjordbruket etcetera där vi ännu inte ha några svar på vad de betyder. Jag tror att en och annan som har kreerat de här orden måhända funderar på varför man gjorde det. Det är inte lätt att svara på, inte minst när de ska täcka hela Europas jordbrukssektor - från dem som har ett par hektar i snitt till dem som har kanske ett par hundra hektar i snitt inom varje land. Det är inte lätt. För svensk del är det viktigt att slå vakt om betesmarkerna. Det är få länder i Europa som har förståelse för de förutsättningar som vi har. Därför gäller det att vi verkligen håller fast vid att vi kan ha våra betesmarker som vi är vana vid. Det är vårt kulturlandskap. Herr talman! Förutom allt detta handlar det om administration och regler där vi inom Sverige är medskyldiga. Då är det glädjande att se att alliansregeringen under förra mandatperioden med jordbruksministern i spetsen fått den statliga landsbygdsadministrationen att minska med 36 procent. Det är unikt; det har aldrig hänt under någon regering tidigare. Nu är ribban höjd upp till 50 procent under den här mandatperioden. Det välkomnar vi, och det hoppas jag att vi kan leverera. Men det handlar också om lägre skatter och lägre avgifter, vilket alliansregeringen har infört under föregående mandatperiod, allt för att gagna ett ökat företagande. Herr talman! Begreppet Matlandet Sverige har säkert de flesta hört talas om. Jag måste säga att det är utomordentligt glädjande att vi nu avsätter 80 miljoner per år under en fyraårsperiod för att lyfta fram detta. Varför ska vi göra det? Jo, därför att det är det som är vårt skyltfönster ut mot omvärlden. Jag är så gammal, herr talman, att jag minns när LRF gjorde en värdering om man skulle vara med i EU eller inte, om det var bra eller inte. Då gjorde man följande beräkning. Om man attraherade 1 procent att EU:s medborgare med svenska livsmedel skulle vi inte ha några bekymmer. Det skulle innebära att vi i dag skulle kunna leverera mat till ungefär fem miljoner människor externt. Men det gör vi inte av något skäl. Ändå har vi, påstår jag, världens bästa råvaror. Vi har fantastiska möjligheter. Vi har ett rent jordbruk. Vi har dessutom en fauna med bär och svampar som är en oerhörd tillgång. Som om inte detta vore nog har vi toppskikt när det gäller kockar i vårt lilla land som vi kan vara oerhört stolta över. Vi är mycket långt framme. Då är det märkligt om vi inte skulle kunna använda detta som ett tydligt skyltfönster. Låt mig trötta åhörarna med att berätta en lite anekdot om detta att kreera nytt. Alla vet vad single malt whisky är. I samband med att jordbruksministrarna hade sitt möte i Växjö under vårt ordförandeskap var det en kreatör och kock som tog mjölk från en enda ko och gjorde ost av den. När den serverades vid bordet var där en bild på kon, vad den hette, hur gammal den var och vad den hade för produktion. Så kallade man osten, som serverades i små bitar, single cow milk cheese. Då lär den franska jordbruksministern ha sagt: Det här var ju fantastiskt! Det är egentligen bara vårt eget hinder att vi inte kan bättre attrahera omvärlden med de fantastiska möjligheter som vi har. Avslutningsvis, herr talman, om landsbygdsutvecklingen som också är en grund för att de areella näringarna ska fungera. Det hänger ihop. Där har vi under innevarande period 35 miljarder. I fråga om landsbygdsutvecklingen påstår jag att den som har en idé som är knuten till någon form av landsbygdsverksamhet torde hitta en möjlighet att få ett stöd för detta inom de fyra axlar som styr upp detta. Jag tror att det är bättre att tänka i termer av: Nu ska jag satsa på någonting som är bra och som jag verkligen vill i stället för att fundera på vad jag ska få bidrag till. Herr talman! Allra sist vill jag säga att mot detta har vi en opposition som inte bidrar med någonting som underlättar för det svenska produktionsjordbruket. Det enda man visar upp är hinder och bromsklossar, tyngder och ryggsäckar. (Applåder)

Herr talman! Moderaterna och Vänsterpartiet är överens om i alla fall en sak vad gäller EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Vi är motståndare till de stora subventionerna. Vi är motståndare till att europeiska skattebetalare betalar pengar till storjordbruk, kanske i synnerhet motståndare till att vi är med och betalar pengar till exportbidrag som gör att vi dumpar överskott från Europa i länder utanför Europa. Den svenska linjen är att man ska avveckla exportbidragen. Trots det har din regering, Bengt-Anders, vid fem tillfällen röstat för höjda exportbidrag i förvaltningskommittéerna i Bryssel. Man röstade för höjda exportbidrag till fryst fågel den 12 december 2006, höjda exportbidrag till kycklingkött den 16 januari 2007, till ägg den 21 mars 2007, den 18 april 2007 för höjda exportbidrag till kycklingkött, och den 22 januari 2009 återinförde man exportbidrag till mjölk och smör med stöd av den svenska regeringen. Danmark har vid varje tillfälle röstat emot återinförande av exportbidrag eller höjningar av exportbidrag. Men den svenska regeringen har vid dessa fem tillfällen röstat för. De här höjningarna har lett till att man har dumpat överskott från de här produkterna i länder som Oman, Sudan, Nigeria och Sri Lanka. Det slår sönder marknaderna i de länderna, och det kostar oss skattebetalare väldigt mycket pengar. Varför har ni bidragit till höjda exportbidrag på EU-nivå?

Herr talman! Det är korrekt att vi i vissa lägen gör avsteg från huvudlinjen därför att vi i samarbete med andra har någonting annat att vinna. Men den stora linjen är fullständigt klockren, nämligen att vi ska ta bort de här stöden. Jag vågar påstå att alliansregeringen har varit mycket tydlig på de här punkterna på att vi ska ta bort både exportbidrag och annat stöd och framför allt den typen av marknadsstöd som interventionsbidraget är och som vi naturligtvis ska komma bort ifrån. Då ska jag passa på att fråga Jens Holm: På vilket sätt skulle det svenska produktionsjordbruket förbättras när det handlar om att återinföra handelsgödselskatt, att införa obligatorisk ursprungsmärkning som skulle ge väsentligt högre kostnader för livsmedel? I dag i utskottet ville man gå i bräschen för att öka kostnaden för Sveriges grisbönder genom att lagstifta om kastrering i stället för att luta sig mot den frivilliga överenskommelse som ska börja gälla år 2012. Eller kilometerskatten som man vill införa - på vilket sätt skulle det underlätta? Jag påstår att Vänsterpartiet inte har ett enda förslag som underlättar för det svenska produktionsjordbruket. Dessutom vill man åter nationalisera jordbrukspolitiken. På vilket sätt skulle det underlätta om övriga Europa då skulle sätta upp någon form av skyddstullar mot Sverige? Det skulle vara intressant att höra vad Jens Holm har för svar till Sveriges bönder.

Herr talman! Jag noterar att Bengt-Anders Johansson svarar mig genom att kasta upp nya frågor på bordet, och det kan han väl göra. Jag konstaterar att det som den här regeringen gör är att man säger en sak i ett sammanhang, att man ska avskaffa exportbidragen, men när det blir skarpt läge i Bryssel röstar man för höjningar. Och jag tror att jag vet varför man gör det. Jag tror att det är på det viset att vi har ministrar i den här regeringen som inte törs stå upp för den politik som man faktiskt ska bedriva. Jag tror att regeringen verkligen vill avskaffa exportbidragen. Men om man ska göra det måste man göra som Danmark och rösta nej till höjningar vid varje givet tillfälle, och man ska inte falla till föga för LRF eller andra lobbyister som förstås vill ha höjningar av exportbidragen, för det passar ju dem. Jag tycker att det här är en form av bidragshyckleri som regeringen har sysslat med. Man säger att man vill avskaffa exportbidragen, men när man har chansen att påverka röstar man för höjningar. Vår politik handlar om, precis som du sade, att vi vill åternationalisera jordbrukspolitiken. Då behöver den inte detaljstyras från Bryssel. Jag tror att väldigt många lantbrukare skulle välkomna det. Vi vill ha ett öronmärkt stöd för ekologisk produktion, så att alla som producerar ekologiskt och bidrar till biologisk mångfald och minskade utsläpp av växthusgaser ska kunna få ett stöd för det. Det är helt korrekt att vi vill ha en skatt på handelsgödsel. Det innebär, precis som Moderaterna i andra sammanhang tycker att man ska bedriva politik, nämligen att vi sätter ett pris på dem som släpper ut. Det fina med vår skatt på handelsgödsel är att vartenda öre går tillbaka till jordbruket för att jordbruket ska kunna bedriva ett mer aktivt miljöarbete, så vi finansierar också våra förslag för ett grönare jordbruk. Det är inte bara så att vi säger någonting som inte leder till någonting i praktiken.

Fru talman! Det är en ganska traditionell oppositionspolitik från vänsterkartellen, nämligen att vi ska åka ned till Bryssel och sitta där och vara bombastiska och köra vårt race. Vi ska över huvud taget inte se till att vi ingår i någon helhet, så att vi därigenom kan påverka helheten, utan vi ska bryta oss ut. Det har vi prövat under tidigare regeringar. Med vilket resultat? Jo, att vi fick sätta oss längst ned utan att någon lyssnade eller brydde sig. Vi fick inte igenom någonting. Nu är vi med i matchen på ett helt annat sätt än vad vi har varit tidigare, tack vare att vi har en engagerad och intresserad alliansregering som har sett till att vi ska vara i centrum av det europeiska utvecklingsarbetet. Det är intressant att höra här att det man vill göra för att underlätta för det svenska produktionsjordbruket är att ge ett ökat stöd till ekologisk odling. Det är ju en väldigt liten del, men resten? Inte ett enda svar fick vi från Jens Holm. Han är helt tom på idéer om hur vi ska underlätta. Inte ens regelförenkling nämner Jens Holm. Det är anmärkningsvärt, herr talman, att man är så tom på idéer för att underlätta svenskt jordbruk. Jens Holm säger: Vi tar in skattepengar som sedan går tillbaka till jordbruket. Det märkliga är att jordbruket inte har bett om att ha politiken som mellanhand. Men det är så vänsterkartellen arbetar, att man vill ta in pengar och sedan ratta runt själv enligt eget huvud. Att man vill stödja ekologisk odling är därför att man tror att människor inte har möjlighet att välja det själva. Nu visar de facto erfarenheterna att människor väljer detta i väldigt stor utsträckning. Då gör vi bedömningen att vi kan träda tillbaka, därför att nu finns det ett etablerat behov, ett etablerat sug, efter ekologiskt odlade livsmedel. Fru talman! Jag konstaterar bara att med Vänsterpartiet vid styret skulle det svenska produktionsjordbruket gå en mycket mörk framtid till mötes. (Applåder)

Fru talman! Det här är ett motionsbetänkande från den allmänna motionstiden med 35 yrkanden. Jag kommer främst att beröra stadsjordbruk, landsbygdsutveckling, ekologisk odling, jordbrukspolitikens finansiering och, om jag hinner, fru talman, konsumentmakt. Vi har alla ett stort ansvar att medverka till hållbara och effektiva brukningsmetoder både hemmavid och på en global arena. Jag skulle vilja börja med en internationell utblick, och det är livsmedelsförsörjningen globalt sett. Med snart 9 miljarder invånare i vår värld måste livsmedelsproduktionen öka med 70 procent till år 2040-2050 med mindre energi som används, mindre vattenmängd, färre kemikalier, mindre växtnäringsläckage och mindre areal. Det är viktigt att påminnas också om det globala perspektivet. Tidigare debattörer har nämnt biologisk mångfald, vikten av besöksnäring, biogas och matproduktion. Men jag skulle också vilja påminna om själva företagandet, att jordbruket också är en del av våra näringar, företagandet, och viktigt för Sverige. Det finns vissa skiljelinjer mellan oppositionen och regeringen och majoriteten i utskottet vad gäller vägen fram för att förstärka jordbrukets villkor. Folkpartiet och allianskollegerna har stor tilltro till såväl företagarna som tekniska innovationer och inte minst till konsumenterna och deras makt. Konsumenternas efterfrågan är ju oerhört viktig och påverkar utbudet av produkter. Många satsningar har genomförts under alliansregeringen, och vi har redan hört nämnas Sverige - det nya matlandet. Arbetet med landsbygdsutveckling och fortsatt kraftfulla miljöinsatser är verkligen viktiga satsningar att framhålla. Hållbar stadsutveckling är också en del av det som sker i Sverige. Stadsjordbruk har nämnts i betänkandet och i en av reservationerna. Och jag skulle vilja påminna om det arbete som de tre utskotten - trafikutskottet, civilutskottet och miljö- och jordbruksutskottet - har bedrivit vad gäller hållbar stadsutveckling. I det sammanhanget har också odlingarna haft en viktig betydelse. Tanken går till ungdomarna på de tre gymnasieskolorna som fick i uppdrag att visa på hur de såg på stadsutveckling. Man blir fascinerad av det gröna, det lokala och nära som ungdomarna visade på. Jag var nyligen på en konferens här i Stockholms län med mitt parti där frågan om stadsjordbruk väcktes. Vi kunde konstatera att även en region som storstadsregionen Stockholm, som kommer att växa med ett Göteborg på 20 år, kommer att ha utmaningar framför sig. Hur vet vi hur behoven ser ut 2050? Vi kunde också konstatera att med de möjligheter som finns i PBL till överexploatering ska man tänka på jordbrukets villkor och den mark som finns tillgänglig, vilket också är ett viktigt perspektiv. Jordbruk handlar alltså inte bara om glesbygd och landsbygd utan också om städerna. Men i reservationen finns påståenden som inte ger en rättvisande bild, för där påstås att myndigheter och institutioner har till uppgift att främja odling och jordbruk på landsbygden. Det finns inget som hindrar privatpersoner att kontakta Jordbruksverket för att rådfråga. Man gör ingen generell åtskillnad mellan jordbruk på landsbygd intill bebyggelse och i stadsnära miljö. När jordbruk bedrivs på jordbruksmark av ett jordbruksföretag är Jordbruksverket och länsstyrelserna stödfunktioner. Myndigheterna gör ingen skillnad på om det är ett stadsnära jordbruk eller ett jordbruk i glesbygd, vilket ger en rättvisande bild av de förutsättningar som finns. Det finns alltså ingen uttalad landsbygdskoppling i länsstyrelsernas eller de andra myndigheternas arbete. Jag skulle också vilja beröra konsumentperspektivet och konsumentmakten, där märkning av varor är en viktig del för att konsumenterna ska kunna efterfråga till exempel ekologiska produkter men även av hälsoskäl. Vi har i den tidigare debatten varit inne på kemikalier, men det finns många som av andra skäl vill veta vad de konsumerar. Konsumentmakten är också en viktig drivkraft för producenterna, vilket är viktigt att påminnas om. Som jag tidigare nämnde är jordbruket också företagande. Företagandet är ett viktigt nav för att vi ska kunna ha ett solidariskt samhälle och skapa de resurser och sociala reformer som vi alla månar om. Jordbrukspolitiken inom EU har kommit upp flera gånger i debatten. Det är viktigt att betona att jordbrukspolitiken behöver reformeras. Det förutsätter dock ett samarbete och att vi skapar allianser inom detta reformarbete. Vi har EU-parlamentariker som jobbar med frågan, inte minst Marit Paulsen. EU:s jordbruksstöd ska enligt Sveriges uppfattning styras över till miljöinsatser. Sverige fördelar 70 procent inom nuvarande programperiod i landsbygdsprogrammet till miljöåtgärder. Reformering är viktigt och måste ske. Jordbrukets marknadsanpassning är viktig så att konsumenternas efterfrågan får ett genomslag. Stöd till produktion snedvrider konkurrensen på den inre marknaden. Jag är glad över att regeringen på ett konstruktivt och medvetet sätt arbetar för en hållbar produktion genom internationella organisationer. Låt mig också påminna om att vägen ut ur fattigdom och biståndsberoende går via jordbruket, där inte minst stöd till kvinnor kan lyfta hela familjer ur fattigdom och också ge barn möjlighet till skolgång. När man diskuterar jordbrukspolitik måste man också säga något om ekologisk odling. Liksom tidigare talare har varit inne på finns det en konsumentefterfrågan på ekologiskt odlade produkter. Under 2009 ökade den med 15-20 procent. Konsumenternas intresse håller i sig, och producenterna väljer att svara på efterfrågan. En särskild satsning finns för ekologisk produktion inom ramen för Sverige - det nya matlandet. Vidare är småskalig livsmedelsförädling viktigt, inte minst sett till företagandets villkor och möjligheter till besöksnäring. Fru talman! Att bruka utan att förbruka är en bärande del i jordbrukspolitiken. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)

Fru talman! Den gröna sektorn är utan tvekan en framtidsnäring. Globalt förväntas efterfrågan på mat öka med 70 procent de kommande 40 åren. De gröna näringarna är centrala för att nå såväl nationella som europeiska och globala klimatmål. Det är också inom ramen för den gröna sektorn som biologisk mångfald måste värnas. Globalt har vi sett att intresset för gröna näringar har ökat också från riskkapitalister och investerare. Med den självklara sanningen att alla måste äta säger en investerare i Wall Street Journal att jordbruk och vatten troligen är de två största marknaderna i världen. Det är ett perspektiv som är fjärran från den alltför ofta problemfyllda utgångspunkt som präglat svensk jordbruksdebatt under decennier. Det är tyvärr också ett perspektiv som är alltför frånvarande i diskussionen om det svenska jordbrukets framtida utveckling. Frågan är enkel. Ska svenskt jordbruk vara en del i en växande global näring eller ska vi ställa oss utanför? Fru talman! Jag tror att de flesta instämmer med mig i ambitionen att vi ska ha ett bärkraftigt svenskt jordbruk som kan skapa sysselsättning och intäkter och bidra till regional utveckling. Det måste också återspeglas i den politik som förs. Den hållningen bör också prägla svenskt deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU. Det är i dagsläget inget alternativ att skrota den gemensamma politiken. Det skulle gå ut över såväl hela det svenska jordbruket som den biologiska mångfalden. Däremot är det angeläget att åstadkomma reformer som inte bara driver hela det europeiska jordbruket i rätt riktning utan också premierar dem som går före. I sammanhanget kan det också vara värt att påminna jordbruksstödets kritiker om hur pass små kostnaderna för den gemensamma jordbrukspolitiken är. De må vara en stor del av unionens budget, men det är också ett av ytterst få områden där gemenskapen har den fulla kompetensen. Jordbrukets kompensation handlar om cirka två procent av EU-ländernas samlade offentliga utgifter. Jag är övertygad om att den nitiske budgetkontrollanten kan hitta betydligt större och sämre skötta budgetposter än så. För det svenska jordbruket är det positivt att fokus flyttas från rena produktionsstöd till andra faktorer som miljöersättning och satsningar på nya produktionsområden. Det betyder dock inte att EU-medlemskapet förvaltats på bästa sätt. Våra 16 år som medlem har ofta varit tuffa för landets primärproduktion. Ser vi till Finland och Österrike, de två länder som kom med samtidigt som Sverige, så har de fört en nationell politik som syftat till att tillvarata medlemskapets möjligheter. I båda länderna har slakten av svin ökat dramatiskt. I Finlands fall motsvarar det i stort sett den svenska minskningen. Även om den finska produktionen av nötboskap och mjölk har minskat något så överträffar det utvecklingen i Sverige med råge. Med 16 års facit måste vi beskriva den svenska linjen inom EU som misslyckad. Det går i längden inte att missgynna den inhemska produktionen genom högre pålagor när priset på livsmedel ofta sätts på den globala marknaden. En stor del av den svenska maten exporteras. Motiveringen att konsumenterna är beredda att betala mer för svensk mat håller kanske inom landet, men det lär vara svårt att övertyga franska eller tyska konsumenter om det. Fru talman! Det borde inte vara dramatiskt att konstatera att det ligger i landets intresse att ha en bärkraftig jordbrukssektor med en produktion som i grova drag motsvarar den inhemska konsumtionen - inte för att vi ska sluta importera men väl för att vi också ska kunna exportera. Det borde inte heller vara dramatiskt att slå fast att det är av nationellt intresse att det också framgent ska råda rimliga konkurrensvillkor för svenskt jordbruk och att det måste omsättas i svensk politik. Under senare år har många initiativ tagits som alla har bidragit till bättre konkurrenskraft. Jag tänker på åtgärder som minskat krångel för företagen, vilket flera talare har nämnt, nedsättningar av egenavgifterna, minskade kostnader för myndigheternas kontroller, omställningen till förnybar energi och lanseringen av Matlandet Sverige, som också kommenterats flitigt från talarstolen under debatten. De är alla bra initiativ, och jag vill också här i kammaren framhålla att de måste följas av flera. Svensk primärproduktion omfattas fortfarande av fler regler och högre skatter än konkurrenternas i våra grannländer. Fru talman! Matlandet Sverige har inneburit en välkommen fokusering på jordbrukets möjligheter att marknadsföra de särskilda kvaliteter som präglar svenskt jordbruk, som livsmedelssäkerhet, miljöarbete och djuromsorg. Det är en profil som ska vara en tillgång, inte en belastning som det lätt blir när fokus enkom ligger på kostnaderna. En del i ett nödvändigt utvecklingsarbete och en del i den offentliga politiken bör således vara att möjliggöra ökade intäkter genom att ta till vara dessa kvaliteter. Det finns naturligtvis inget som hindrar att svensk lufttorkad skinka kan konkurrera med tysk, fransk eller spansk eller för den delen exporteras. Liksom för franska yoghurtillverkare bör det vara naturligt att sälja svensk yoghurt på kvalitet i små portionsförpackningar. I mångt och mycket handlar det om näringens egen innovationsförmåga, men framför allt om hur grossist- och återförsäljarledet fungerar. Fru talman! Låt mig avslutningsvis konstatera att en ökad marknadsanpassning och förädling är välkommet. Men det måste ske inom ramen för en policy som värdesätter näringen och ger den goda förutsättningar att utvecklas. Efter alltför många år av tillbakagång har en mängd nödvändiga åtgärder nu satts i gång. Det är min förhoppning att omställningen också med ledning av denna debatt ska fortsätta på den inslagna vägen med reformer för ett levande och konkurrenskraftigt jordbruk i hela landet. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets ställningstaganden.

Fru talman! Många ord och många meningar håller jag med dig om, Per. Jag tycker att du hade ett bra inlägg i många brottstycken. Det är trevligt att lyssna till dig och höra att du håller med oss socialdemokrater också. Men jag är lite bekymrad, och det har jag väl rätt att vara som oppositionspolitiker. Det gäller just Matlandet Sverige, som ni i Alliansen så ofta talar så väl om i ett läge där det finns så mycket som inte funkar i Sverige. Fru talman! Per Åsling var inne mycket på grisnäringen. Han jämförde bland annat hur den har utvecklats i Finland och Danmark. Han talade om dioxinskandaler och så vidare. Hur har vi i förhållande till Matlandet Sverige påverkat utvecklingen och att den har blivit så negativ när det gäller grisnäringen? Jag har ställt frågan till landsbygdsministern många gånger. Han påstår att detta är garanten för att vi ska ha en hög och god självförsörjningsgrad i Sverige när det gäller livsmedelsproduktion. Han säger också att Matlandet Sverige kommer att vara det som leder den svenska exporten utåt. Samtidigt ser vi att vi är väldigt beroende av livsmedelsimport, inte minst av svinkött. Min fråga till dig, Per Åsling, är som följer: Vari ligger det bra med Matlandet Sverige när det gäller att hålla en hög självförsörjningsgrad, när det gäller att se till att vi ökar exporten, när det gäller att se till att vi har en bra djurvälfärd när djurskyddskontrollerna har halverats, när det gäller att se till att vi får ut bästa priset för det svenska köttet och så vidare? Jag har frågat landsbygdsministern vid flera tillfällen. Han säger att Matlandet Sverige verkligen är svaret på detta. Men utvecklingen är precis tvärtom. Så välkommen med ett svar på frågan, Per Åsling!

Fru talman! Jag tackar Pyry Niemi för frågeställningen. Matlandet Sverige innebär att Sveriges regering och landsbygdsminister nu tydligt säger att vi vill värna den svenska primärproduktionen. Vi vill värna en vidareförädling av svenska livsmedel. Vi vill öka produktionen. Jag tycker att det är oerhört väsentligt. Det är centralt att vi nu från regeringens sida har en ambition att öka produktionen på hela jordbruksområdet. I ett läge där Sverige hävdar sig bra med duktiga bönder, en stor innovationsförmåga och en stor satsning på förädling under senare år - mycket i riktning mot det småskaliga - vore det fel att inte nyttja denna viktiga marknadssatsning för att också stärka svensk landsbygd. Den kan ge oss möjlighet att stärka svenska exportintäkter. Mycket av de problem som vi har i grisnäringen grundar sig på tidigare ställningstaganden. Där har du, Pyry, och dina partivänner ett stort ansvar. Dessa har haft som politisk inriktning att bygga på att den svenska livsmedelsproduktionen skulle minska. De har byggt på att svenska bönder har haft högre kostnader än konkurrenterna. I den globaliserade värld vi lever i sätts priserna ofta på den globala marknaden, som jag sade i mitt anförande. Men kostnaderna skapas på den nationella marknaden via den nationella politiken. Så har fallet varit under många år.

Fru talman! Jag tycker ändå att Per Åsling är mig svaret skyldig. Jag får hela tiden svaret att Matlandet Sverige ska fixa detta. Men vi är fortfarande väldigt importberoende av inte minst griskött. Så är det. Vi har den kanske bästa grisvälfärden i världen - det rimmade till och med! Men vi hamnar i ett läge där grisnäringen står och skriker efter hjälp. Man påstår att det inte finns några förutsättningar. Jättemånga gårdar läggs ned varje vecka i Sverige i dag. Jag tar det som ett exempel. Detta gör mig bekymrad. Vi landar i ett läge där jag tycker att regeringen står upp och säger att Matlandet Sverige ska lösa allt detta genom export. Men verkligheten talar för en helt annan inblick i sammanhanget. De flesta länder ägnar sig åt att handla lokalt. Så är det. 80 procent av det som säljs ute i Europa är lokalt producerade varor i respektive land. Men denna trend sker inte i Sverige. Var går den undre gränsen för hur självförsörjande vi ska vara? Det handlar inte bara om grisnäringen. Det handlar också om andra näringar. Det bekymrar mig att fokus är så pass mycket på Matlandet Sverige. Matlandet Sverige är i och för sig bra när det gäller förädling och export - den lilla export som det handlar om i det här sammanhanget av förädlade varor. Men grunden ligger i att primärproduktionen håller på att halka efter riktigt rejält. Det gör oss ganska sårbara i tider när det råder livsmedelsbrist ute i världen. Vad gör vi då, när vi inte har byggt upp en livsmedelsstrategi? Vad gör vi när vi har en låg självförsörjningsgrad och hela tiden går tillbaka till Matlandet Sverige? Jag tycker att det är dags nu. Det gäller speciellt er inom Centerpartiet som ändå värnar dessa frågor traditionellt sätt. Det är dags att ta ett större ansvar för att bygga upp en tydlig livsmedelsstrategi. Matlandet Sverige är pittoreskt och bra och jättetrevligt för dem som jobbar inom det. Men det duger inte som en samlad nationell livsmedelsstrategi i Sverige.

Fru talman! Du hakar upp dig på Matlandet Sverige, Pyry. Se möjligheterna! Se möjligheterna i den nya politik som Matlandet Sverige innebär! Där ska vi öka primärproduktionen, öka förädlingen och satsa på offentlig upphandling för att få ett större inslag av svensk upphandling och satsa på restaurangsektorn och på andra områden. Detta är bra. Det är första gången som det tas ett ordentligt jordbrukspolitiskt grepp över hela den svenska matvaru- och livsmedelskedjan. Men oaktat det bekymrar det också mig att vi tappar produktion på olika områden. Nu är det grisarna som är allra svårast ute. Analogt med vad jag sade i mitt anförande tidigare beror detta mycket på en politik som har förts under många år där vi inte har sett till så att det svenska jordbruket har varit konkurrenskraftigt. Det är den prioriteringen som nu görs från regeringens och från allianspartiernas sida för att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft genom att minska kostnaderna, och också minska kostnaderna för att bli bättre positionerade på den svenska marknaden.

Fru talman! Vi debatterar nu ett antal motioner. De flesta talare före mig har beskrivit modernäringen och dess framtidsutsikter i ett mycket större perspektiv, och även jag tänker tillåta mig att göra det. Förra veckan presenterades LRF-barometern som konstaterar att det går ganska bra för svenskt jordbruk just nu, men läser man vidare kan man se att mycket kan bli bättre, mycket bättre. Jag fick häromdagen frågan, av någon som inte var född i Sverige, varför vi inte är stolta över vårt lantbruk och det som de gör. Mitt svar blev att jo, det är vi väl. Då tittade vederbörande mig i ögonen och sade: Det märks inte. Ändå kan jag, fru talman, konstatera att alliansregeringen gjort mycket under de fyra och ett halvt till fem år som vi haft till förfogande för att förändra. Det han sade gjorde dock att jag fick tänkta till ytterligare en gång. Det vi gör talar ju mycket högre än det vi säger. Jag är stolt över det som Landsbygdsdepartementet nu jobbar med när det gäller att få upp kunskapen om svensk mat och dess mervärden. Samtidigt ger det energi till näringen att verka i både stort och smått. Men mer kan göras. Företagare ska ha rimliga villkor. Det ska vara möjligt att leva ett normalt familjeliv med ledighet, även om många av dem aldrig kommer att få uppleva fem veckors semester. På sistone har jag fått höra en del exempel på vad myndigheter inte bör göra. Det finns mer att göra för att bygga upp kunskap och kompetens. Fru talman! Jag kan inte låta bli att kommentera det senaste beslutet som utskottet ska debattera om någon vecka. Det låter som om oppositionen tänker lösa alla lantbrukets problem, och i dag har fattats ytterligare ett beslut. Pyry Niemi och hans kolleger på bänken har sett till att det ska bli ännu svårare för lantbruket att fungera. Ännu en gång talar alltså gärningen högre än orden. Det, fru talman, var en parentes. Det finns mycket i detta betänkande. Det rör allt från hur ett hållbart jordbruk ska formas, hur kulturlandskapet ska vårdas och hur stadsodling ska gå till. Vi har i ett inlägg av en kollega hört hur viktigt det är. Det handlar om hur hela landsbygden ska utvecklas. Landsbygdspolitik och jordbrukspolitik hänger intimt samman. Jordbruket är navet för en levande landsbygd. Det som länge varit rådande, en nedåtgående produktionskurva, har fått regeringen att göra tydliga satsningar på Sverige - det nya matlandet, och nu pågår arbetet med att på samma sätt ta fram en strategi för skogen, Skogsriket. Fru talman! Jag tror att det är som vår landsbygdminister säger, att mycket sitter i vår egen tanke och vår egen förmåga att ställa om - minst lika mycket som ekonomiska resurser, men även de måste finnas. Vi måste ha ett förenklat regelverk, jobbskatteavdrag, nedsättning av arbetsgivaravgifter, borttagande av skatter som ger tyngre ryggsäckar än de som redan finns. Allt detta behövs för att förstärka möjligheten att vara en tydlig konkurrent och kollega. När det gäller det svenska jordbruket har vi dessutom behov av likvärdiga villkor med bönder på kontinenten. Alltså är det oerhört viktigt att vi har en gemensam jordbrukspolitik i Europa. Sverige ska driva en sund och tydlig linje i det arbetet, med budgetrestriktivitet. Om det är vi rörande ense i kammaren. Däremot tror jag att vi har lite olika syn på vad jordbruksbudgeten, som ju kommer att finnas, ska innehålla och hur den ska utformas. Det är inte stöd som ska delas ut. Det är ersättningar för det som är mervärden för oss andra som inte jobbar. Det är resurser som ska fördelas via leaderarbeten och liknande. Det är, som Per Åsling och Bengt-Anders Johansson var inne på, utvecklingsresurser för att vi ska kunna ha företag som växer och frodas på landsbygden. Alla euro eller kronor ska utnyttjas effektivt. Det innebär att vi behöver se en rättvisare politik. De nya EU-länderna behöver, med rätta, få en större del av den gemensamma kakan, oavsett hur mycket den innehåller. Fru talman! Produktion är viktigt, och då måste det produceras sådant som vi konsumenter efterfrågar. Jag vet att vi har en svensk näring som jag vågar säga är nästan världsbäst på detta. Men då måste vi vara beredda att betala priset för det - i livsmedelsbutiken, hos virkeshandlaren och i möbelaffären, alltså där det som produceras levereras till oss konsumenter. Priset för att få en bevarad biologisk mångfald är att några värnar och vårdar den, att några brukar vårt landskap så att vi fortfarande kan vara attraktiva för boende och leverne på landsbygden. Vi ska också kunna ge någon form av ersättning för att det fortfarande bedrivs lantbruk i bygder som har så stort handikapp att de, sett rent kommersiellt, kanske aldrig kan räkna hem det hela. Jag ska inte säga varifrån jag kommer. Jag brukar göra det i varenda debatt. Jo, jag säger det - Småland, småländska höglandet, som är södra Norrland i dessa sammanhang. Det är oerhört viktigt att där finns ett levande lantbruk så att våra turistbroschyrer kan innehålla Astrid Lindgrens Värld och värden i form av möjligheten att komma och se, bo, leva, uppleva, äta den goda maten, dricka mjölken och äta osten som Bengt-Anders Johansson talade om, och framgent också betala för det med smålänningar i form av Astrid Lindgren, Dag Hammarskjöld och Greta Garbo. Regeringen har tagit ett tydligt initiativ och arbetar för att vi ska bevara det svenska djurskyddet på den höga nivå det har. Även här måste vi se vad det betyder för vår näring och hur vi tar ett tydligt ansvar när vi säger att ja, vi ska ha ett starkt djurskydd. Då måste vi i handling se till att våra företagare kan leva med de förutsättningarna. Ewa Erikssons utredning ser jag med spänning fram emot när den kommer. Därför är det sorgligt att behöva konstatera att vi har en opposition som tror att de springer fortare och bättre utan att ha tagit del av en utredning som jag tror är den mest djuplodande vi kommer att se på detta område under mycket lång tid. Livsmedelsproducenter är såväl stora som små företag, och det småskaliga är viktigt. Vi fick möta dem häromdagen i utskottet när Eldrimner besökte oss. Det handlar om ett dussintal företagare som kan vara goda förebilder och ambassadörer och som verkligen varit spjutspetsar i att utveckla en småskalig produktion som dessutom växer och blir större, precis som det är tänkt. Det är viktigt att vi satsar resurser på detta, och det gör regeringen. Vi behöver satsa resurser på att utveckla det lokalproducerade, det närodlade, den småskaliga slakten med mera. Samtidigt måste vi se till att de som är större producenter har rimliga villkor, för utan båda dessa fungerar inte svensk landsbygd. Då finns inte en svensk jordbrukspolitik värd namnet. Och i så fall vill jag inte vara med och ta ansvar för en nation som inte kommer att leva i sin helhet. Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga motioner. (Applåder)