Jordbrukspolitik m.m.

Fru talman! Nu så här på kvällskvisten ska vi debattera den så viktiga jordbrukspolitiken. Drygt 400 000 personer arbetar med anknytning till de gröna näringarna. Det innebär att varje bonde och skogsbrukare ger ytterligare drygt tre personer jobb, och deras samhällsekonomiska betydelse kommer att öka. De jobb som skapas finns oftast på landsbygden. I två av tre kommuner bidrar de gröna näringarna till vart femte jobb. I mitt hemlän Värmland jobbar drygt 13 procent inom de gröna näringarna. Det är otroligt viktigt för att hela Sverige ska leva och utvecklas. Jobb skapar jobb till exempel inom service, handel och sjukvård. Därför är det en märklig regeringspolitik att bland annat höja arbetsgivaravgiften för de små företagen på landsbygden, som ni ju gjorde strax efter det att ni tillträdde. Sådant skapar inga nya jobb. Det är viktigt med goda förutsättningar, ökad konkurrenskraft och långsiktighet eftersom företagarna inom den gröna sektorn är så beroende av politiska beslut. Det gäller då allt, från jordbrukspolitiken inom EU till miljöpolitik, vattendirektiv, klimatpolitik, energibeslut, livsmedelspolitik och så vidare. I vår klimatmotion, som vi lade fram i går, säger vi, bland annat för att stärka jord- och skogsföretagens konkurrenskraft, att de som lever upp till tydliga krav på minskade utsläpp ska kunna få stöd motsvarande den minskade återföringen av koldioxidskatten. EU:s jordbrukspolitik styr i stor utsträckning lantbrukaren. Därför är det viktigt att vi i Sverige gemensamt funderar på hur vi tycker att jordbrukspolitiken ska se ut efter år 2013. Fortfarande utgår vi i Sverige från de beslut som fattades i mitten av 1990-talet. Jordbruksutredningen Komicap lade fast mål som vi fortfarande lever efter. Jag menar att det nu är dags att se över och att arbeta fram nya mål efter nutidens läge. Det är nu helt annorlunda än 1997. Vad kommer att styra framtidens CAP? Vi behöver lägga in omvärldsfaktorer, klimatförändringar, finanskris och politiska förändringar. Vad vill vi med svenskt jordbruk? Hur kan vi se till att det finns förutsättningar i hela Sverige? Mot den bakgrunden vill jag fråga er i majoritetspartierna hur ni bedömer framtiden och om ni anser att det behövs en ny översyn och nya mål för Sveriges del. Eller ska besluten hastas fram i slutna rum på departementet? Det är i så fall ett svek mot svenska lantbruksföretag. LRF arbetar för fullt med att ta fram sin syn på framtiden. Vad gör vi som riksdagspartier? Vi har haft en referensgrupp för den så kallade Hälsokontrollen. Där är vi överens om tagen, men nu krävs det en rejäl översyn och en diskussion om framtiden. Fru talman! I våra närområden ser det lite annorlunda ut. I Danmark tar man fram framtidsvisionen Grön växt. De väver ihop stuprörspolitiken till en kraftfull vision för framtiden. Vidare har de Miljö- och naturplan 2020. Det gäller också ett tillväxtorienterat lantbruk, regelförenklingar, en tydlig inriktning på förnybar energi, investeringar i natur, miljö och tillväxt och en kraftfull forskning. De satsar också stort på ekologisk produktion. Vidare har de påbörjat ett arbete med en utredning om danskt lantbruks tillväxtmöjligheter och utmaningar under de kommande 15 åren. Det här visar på en kraftfull politisk vilja och vision. I Finland har man fått igenom undantag inom Hälsokontrollen. Eventuellt kan det också handla om kompensation för mjölkkvoternas borttagande, om åtgärder inom nötköttssektorn och om tilläggsåtgärder inom energiförsörjningen. De ökar återbäringen beträffande energiskatterna för jord- och skogsbruk och medfinansierar den ökade moduleringen. Det här är alltså åtgärder i två närliggande länder. Vad gör vi i Sverige, och vad kan vi lära av andra länder? Fru talman! En fråga som just nu är högintressant är den så viktiga betesmarksfrågan. Eskil Erlandsson kom hem från Bryssel i höstas och talade om att nu har vi minsann löst frågan om de svenska betesmarkerna. Med facit i hand, har vi gjort det? Frågan är fortfarande högaktuell i och med att Jordbruksverket nu skickar ut nya blanketter och nya regelverk. Jag tycker att det behövs ett omtag för att skydda våra naturbetesmarker. Släpp prestigen och se vad som går att göra för att ta fram nya objektiva system som gör att vi kan ha kvar våra unika hagmarker! Bondens landskap är ett artrikt landskap där lien och mulen har skapat den mångfald vi har. Störst är artrikedomen i naturbetesmarkerna som med de nya reglerna riskerar att gå förlorade. Driver jordbruksministern på inom EU för att kunna behålla de unika hagmarkerna, och påtalar han med kraft att det är ett sätt att nå målen om biologisk mångfald som EU sätter så högt? Jag kan inte låta bli att tänka på hur Finland lyckas med att värna det finska lantbruket. En annan viktig fråga är ursprungsmärkningen, att kunna veta varifrån maten kommer och möjligheten för lantbruksföretagen att få ut ett mervärde för det som de producerar. Jag kan inte för mitt liv begripa varför ni inom borgerligheten är så negativa till det. Vad har hänt sedan valrörelsen 2006, då man inte minst i Centern var väldigt tydlig med kravet på ursprungsmärkning? I dag låter det helt annorlunda. Varför inte införa ursprungsmärkning, som är ett starkt krav från många? Det ger tryggare konsumenter som kan göra medvetna val, men det verkar ni inte bry er om. LRF och bondeorganisationerna kräver det också. Varför säger ni nej? Vi socialdemokrater konstaterar att intresset för närproducerat ökar. Det stärker också den svenska bonden på livsmedelsmarknaden. Undersökning efter undersökning visar just detta att man vill ha mat av bra kvalitet producerad i närområdet. Jag kan ta ett gott exempel från mitt hemlän, och det är Konsum Värmland som är en stark regional aktör. De köper in det som går lokalt, har egen chark och eget bageri. De stod också fast vid att ha landskapsmjölken från Milko i affärerna, och Värmlands konsumenter köper värmländsk mjölk. Konsum Värmland är framgångsrika. Fru talman! Kännetecknande för vår s-märkta jordbrukspolitik är att vi vill se mångfalden i landsbygden. Vi vill ha ett ökat diversifierat företagande, småskalig livsmedelsproduktion, turism, hästverksamhet, grön rehabilitering. Det är viktiga företag på landsbygden som ger förutsättningar för fler jobb och företag, vilket det verkar som regeringen har glömt. Miljöpolitiken är också en viktig del av jordbrukspolitiken, och företagarna ska betalas för sina miljötjänster. De öppna landskapen bevaras genom livsmedelproduktion och djurhållning. Betesdjuren är en otroligt viktig förutsättning för biologisk mångfald. Det är också viktigt att vi har ett konkurrenskraftigt svenskt jordbruk som producerar livsmedel med mervärde genom hållbara produktionsmetoder, genom omsorg om djur och miljö. Och vi ska ha en stor ekologisk produktion. Detta ger oss konsumenter en sund, säker och god mat. Därtill behövs en märkning som tydligt anger vad konsumenten betalar för när det gäller bland annat ursprung. För oss är det självklart att stat, landsting och kommuner köper in närproducerat och ekologiskt. En miljöinriktad offentlig upphandling är här ett viktigt verktyg, och här finns det fortfarande mycket att göra. Fru talman! Jordbruket har självfallet en viktig uppgift att producera på ett sätt som ger minsta möjliga miljöpåverkan. Odlingssystemet måste vara långsiktigt ekologiskt hållbart och i stånd att försörja en växande befolkning världen över och på sikt bli fossilfritt. Vi behöver också se över hur vi mer effektivt kan stötta den ekologiska produktionen. Efterfrågan ökar, men produktionen minskar. Kan det vara en följd av regeringens politik? Effekterna av klimatförändringarna blir dramatiska. Därför krävs det både minskade utsläpp och en annan inriktning på politiken, som vi kommer att debattera om några veckor här i kammaren. För jordbrukets del är det viktigt att de tar sin del av ansvaret och jobbar med att få ned utsläpp, använder mer inhemskt foder och ser över hur de kan minska både konstgödsel- och bekämpningsmedelsanvändningen. Övergödningen av haven måste också åtgärdas. Också havspolitiken kommer snart att debatteras i denna kammare. Här har jordbruket en viktig roll. Och mycket görs, men mer kan göras där. Vi vet att lantbrukarna runt om i vårt land jobbar intensivt med frågorna, och det är bara att uppmuntra allt gott arbete som genomförs. Jag tänker på Greppa näringen och på Greppa växtskyddet, som numera också verkar gå på export till Östersjöländerna. En annan viktig fråga är arbetsmiljön inom jordbruket. Det är bra att regeringen satsar 10 miljoner som ska gå till att förbättra arbetsmiljön inom jordbruket för både företagare och anställda. Min fråga är hur de fördelas och vilka som får del av pengarna. Är det inte rimligt att till exempel fackförbundet Kommunal får del av dessa pengar? Deras medlemmar finns på drygt 3 000 arbetsplatser inom jordbruket, och det finns drygt 250 regionala skyddsombud fördelade över landet som besöker alla företag där det finns anställda. Fru talman! Till slut vill jag ta upp två saker. Dels hoppas jag att det kommer förslag inom rennäringslagstiftningen, dels och inte minst att den blir mer tidsmässig och jämställd. Kommer det förslag från regeringen inom en snar framtid? Slutligen vill jag uppmärksamma hästpolitiken. Det är bra att Jordbruksdepartementet har knutit till sig en brett sammansatt grupp, men jag saknar dem som representerar arbetstagarparten, alltså alla hästskötare, och frågade också i utskottet varför inte de finns med. Jag tänker då på fackförbundet Kommunal. Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservationerna 3 och 8.

Fru talman! Krisrapporterna står som spön i backen, den ena värre än den andra. Den globala finanskrisens ringar slår hårt mot arbetslösa, ungdomar, bil- och verkstadsindustrin och successivt alltmer mot kommuner och landsting. Krisen skakar den internationella marknadskapitalismen i grunden. Men krisen ger också möjligheter till förändringar. Det är i riktiga kriser som nya lösningar som förut förkastats kan bli verklighet. Vi vet att Sverige, Europa och världen måste göra en grön omställning av ekonomin för klimatets och miljöns skull för en hållbar utveckling. Då, fru talman, är jordbrukspolitiken ett av de viktigaste verktygen vi har, eftersom jordbruket som en stor areell näring har omfattande konsekvenser på både klimatet och miljön. Därför är det så viktigt att vi verkligen använder de möjligheter som finns inom jordbrukspolitiken för att vända utvecklingen. Vad är det första man tänker på när man tänker på jordbruket i Sverige? Ja, inte är det sädesfält som vajar i vinden, utan det är EU och dess gemensamma jordbrukspolitik CAP som likt Ville Vessla dyker upp i allt som har med svenskt jordbruk att göra i dag. Betänkandet Jordbrukspolitik m.m. som vi nu debatterar exemplifierar detta väl. Betänkandet handlar ju dels om Riksrevisionens framställning om tvärvillkorskontroller - vilket härligt EU-byråkratiskt ord - dels ett antal motioner från allmänna motionstiden, de flesta med klar EU-anknytning. Låt mig inledningsvis, fru talman, konstatera att Sveriges medlemskap i EU är en dyr historia för svenska skattebetalare. Totalt omfattade EU:s jordbrukspolitik, inklusive fisket, närmare hälften av den samlade EU-budgeten på drygt 1 100 miljarder kronor förra året. Och Sverige är en stor nettobetalare. Skillnaden mellan vad vi betalade in och vad EU betalade tillbaka var ca 20 miljarder förra året. Det beror på att Sverige har en liten jordbrukssektor och att regionalstöden endast kan utnyttjas begränsat i vårt land. Vi skulle i och för sig mycket väl kunna avstå de 30 miljarder kronor vi brukar betala till EU om utgifterna gick till vettigare saker än EU:s jordbrukspolitik, som är dyr, ineffektiv och osolidarisk mot tredje världen. Om EU:s jordbruksstöd avskaffades skulle vi också fortsätta behöva jordbrukssektorn i Sverige, men vi skulle slippa hela EU:s stora byråkrati. Dagens Industri presenterade nyligen en topplista på de 77 000 gårdar som fick dela på 8,7 EU-miljarder förra året. Den toppades av friherre Thure Gabriel Gyllenkrok med 6,8 miljoner kronor följd av greve Carl Piper med 5,2 miljoner. Längre ned på listan finns Hans Ramel med 3,9 miljoner. Sedan följer ett antal godsägare och fideikommissägare. Sådant är vårt system. Fru talman! Vänsterpartiet anser att jordbrukspolitiken borde vara en nationell angelägenhet. Men nu är det som det är med svenskt EU-medlemskap, och jag måste, om än motvilligt, gilla läget, som man säger. Riksrevisionens rapport om EU:s tvärvillkorskontroller visar att dessa har varit bristfälliga och att Sverige riskerar sanktioner från EU - här dök Ville Vessla upp igen - och återbetalning av stora belopp. Samordningen mellan berörda myndigheter, kommuner, länsstyrelser och statliga verk har varit bristfällig. Nu har länsstyrelserna övertagit ansvaret för kontrollerna från kommunerna, och Jordbruksverket ska redovisa vidtagna och planerade åtgärder för bättre samordning och tillämpning. Förhoppningsvis blir det bättre, och alltid skapar det några arbetstillfällen i dessa kristider. Ett avsnitt i betänkandet handlar om landsbygdsprogrammet. Det har ett vällovligt övergripande syfte, nämligen hållbar ekonomisk, ekologisk och social utveckling på landsbygden. Några motioner tar upp viktiga frågeställningar om hur landsbygdsprogrammet kan användas för ett bärkraftigt jordbruk och hållbar landskapsutveckling, inklusive en minskning av växtnäringsförluster till exempel. Utskottsmajoriteten hänvisar till det pågående arbetet med en översyn av landsbygdsprogrammet efter beslutet om den så kallade hälsokontrollen av EU:s jordbrukspolitik som fattades i slutet av 2008. Det hänvisas också specifikt till det uppdrag som Jordbruksverket och Skogsstyrelsen fått att föreslå en anpassning av landsbygdsprogrammet. Nu har de både myndigheterna under tiden redovisat sitt uppdrag, och även om det inte är kommenterat i betänkandet tycker jag att det är på sin plats att säga något om innehållet i detta förslag, inte minst därför att regeringen även hänvisar till dessa förslag när det gäller förslagen i havsmiljöpropositionen. Växtnäringsläckaget från jordbruket blir ju längre nedströms ett stort havsmiljöproblem. Förslaget från Jordbruksverket och Skogsstyrelsen innehåller insatser på ca 1 miljard kronor per år. Det är uppdelat på de utmaningar som ska mötas. Ungefär en tredjedel av medlen föreslås gå till åtgärder för bättre vattenkvalitet respektive för bevarandet av den biologiska mångfalden. Den resterande tredjedelen går till förnybar energi, klimat, omstrukturering av mjölksektorn samt övriga åtgärder. Det är en lång rad åtgärder som föreslås, till exempel höjda ersättningar för betesmarker, skyddszoner, extensiv vallodling, anläggning och skötelse av våtmarker med mera. Det är förslag som återstår att utvärderas i samband med regeringens skrivelse om landsbygdsprogrammet senare i vår. Trots reformer i rätt riktning bidrar EU:s jordbrukspolitik fortfarande till utvecklingen mot djurfabriker och industriella jordbruk, vilket skapar negativa miljöeffekter, ökad kemikalieanvändning, genmanipulation, minskad biologisk mångfald, ökade transporter och övergödning av sjöar och hav. För att minska belastningen på havet kan odlingsförbud och andra begränsningar för jordbruk och djurproduktion inom känsliga kustområden i Östersjöns avrinningsområde bli nödvändiga. Fru talman! I dag äts mer kött än tidigare. Nästan 40 procent av världens spannmål används till djuruppfödning. I EU ligger siffran på närmare 80 procent. En viktig åtgärd för att minska utsläppen av växthusgaser och nå FN:s klimatmål är att minska köttproduktionen och konsumtionen. I detta arbete är det också viktigt att gynna utveckling mot klimatanpassad kost. Vänsterpartiet anser att ett mål på en minskad köttkonsumtion med 25 procent till 2020 bör införas på EU-nivå. För svensk del skulle det innebära en återgång till köttkonsumtionen vid EU-inträdet. Jag har för övrigt i dag noterat att Stockholms läns landsting har tagit fram matråd som just innebär en minskad köttkonsumtion med 25 procent. I reservation nr 4 har Vänsterpartiet och Miljöpartiet bland annat lyft fram denna problematik med krav på slutdatum för subventioner till kött- och mejeriindustrin. Jag yrkar härmed, fru talman, bifall till denna reservation nr 4. Alla djur ska ha rätt till ett gott liv och kunna bete sig naturligt. Stora djurfabriker där djur hanteras som råvaror och plågas under långa transporter är inte förenligt med en hållbar utveckling och en god djuromsorg. Djur ska behandlas som levande varelser som kan känna smärta och rädsla. Dagens djurtransporter upprör. Färre djur måste födas upp inom EU, och transport ska ske efter slakt i närmiljön. En orsak till att djurtransporterna inte kan förhindras ligger i EU:s regel om varors fria rörlighet som klassar levande djur, som grisar och kalvar, på samma sätt som vilka varor som helst. I reservation 9 tar vi upp behovet av ett nytt regelsystem inom EU för att bland annat gynna små lokala slakterier så att djuren slipper dessa plågsamma transporter. För att vinna tid avstår jag från att yrka bifall till denna reservation liksom till övriga reservationer i betänkandet som jag inte har tagit upp i detta anförande men som jag ändå kraftfullt står bakom.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 4 samtidigt som jag naturligtvis ställer mig bakom alla Miljöpartiets reservationer. Vi debatterar alltså jordbrukspolitik och miljö- och jordbruksutskottets betänkande 18 som innehåller väldigt många intressanta saker. Varenda motion skulle egentligen kunna vara föremål för debatt. Nu får man plocka ut en del, och då blir det kanske inte riktigt rättvist. Jag tänkte börja med Riksrevisionens granskning av tvärvillkorskontrollerna. De här kontrollerna har fungerat bristfälligt, säger man. Ansvar och roller har ej varit klargjorda för myndigheterna. Inte heller Jordbruksverket har undkommit kritik som samordnande myndighet. En annan sak var att kommunerna inte har fått rätt styrning och klarhet i sin roll. Därmed skapas en oklarhet om vilka krav man kan ställa på en kommun samt ett ojämnt underlag som i slutändan drabbar jordbrukaren. Nu ska det lösas med bland annat en ny organisation, men Riksrevisionen gör bedömningen att flera problem kommer att kvarstå. Det pågår ett uppföljningsarbete, och det är förstås bra. Efter beslutet i riksdagen om att flytta över djurskyddet från kommunerna till länsstyrelserna återstår det vissa tvärvillkor rörande miljön för kommunerna att kontrollera. Att det är den bästa lösningen för tvärvillkorskontrollen återstår dock att se. Att det just nu är en försämring av djurskyddet verkar vara ganska uppenbart. Detta är ett budskap som har varit ganska klart och entydigt från landets nu överflyttade inspektörer som är så få mot tidigare och som har mycket mindre resurser. Kontentan är att det är för få inspektörer på stora ytor med för lite resurser som ska jobba i nya strukturer som sedan gammalt har egna agendor. Om inte detta fungerar kan vi nog förvänta oss att vi får nya repressalier som ett brev på posten från EU för att vi inte lever upp till det vi ska. Djurskyddet är en fråga som är knepig. Samtidigt som man avsåg att göra det mer enhetligt och rättvist visade det sig att länsstyrelserna i Sverige är väldigt självständiga myndigheter med egna strukturer och kulturer. Det präglar också den här genomförandeprocessen med överflyttningen. I dag, den 2 april, är det sista dagen för SAM-ansökningar. Fram till kl. 24 i kväll har man på sig för att få in sin ansökan. För en tid sedan fick en del av Sveriges jordbrukare information om att vänta med sin ansökan eftersom man håller på med en ny inventering av betesmarkerna. Detta, mina vänner, är ett jättejobb. Det är verklig byråkrati. Det kostsamt, och det är inte någon regelförenkling. Men trots det här brevet som kom fick man inget besked, och nu får man fylla i sina ansökningar och hoppas att det löser sig. Det har varit lite oklarheter. Det löser sig säkert. På Jordbruksverkets hemsida kan man läsa att inventeringen pågår. Man mäter arealer som det går att söka stöd för, och man ser till att blockens gränser stämmer. Det är ett jättejobb. Man inventerar med flygfoton, och vissa marker är svåra att inventera med flygfoton så det behövs naturligtvis besök. Vi har i Sverige också fått uppleva hur det är när EU bestämmer hur många träd vi får ha på våra marker för att de ska få kallas betesmarker och vara stödberättigade. Det är en tragisk historia som tyvärr inte är löst trots att vi har fått information om att så skulle vara. Betesmarker som berättigar till gårdsstöd får innehålla 60 träd per hektar jordbruksmark. När det gäller marker som är särskilt värdefulla ur miljö- eller kulturperspektiv och ingår i ett miljöersättningsåtagande får det finnas upp till 100 träd per hektar i gårdsstödet. De betesmarker som det inte går att få gårdsstöd för men som är värdefulla finns det möjlighet för lantbrukare att söka miljöersättning för, och det är ju bra. Men de som är lite mindre värdefulla men som ändå har ett biologiskt mångfaldsvärde kommer med all sannolikhet att komma bort i den här bedömningen. Det här har man varnat för. Det svenska kulturlandskapet är inte självklart. Landsbygdsprogrammet är en grön vinst på flera sätt, dels för att de gröna påverkade summan till en högre nivå, dels för att de gröna näringarna på ett bredare sätt kan få stöd och för att landsbygdsprogrammet är landsbygdsvänligt och grönt miljövänligt, skulle jag vilja säga. Det finns möjligheter att också ge stöd för en mångfald företag på landsbygden. Det kan vara företag med hästverksamhet, livsmedel och turism - ja, med allt möjligt. Det finns flera fantastiska fördelar med landsbygdsprogrammet, och det är en pott pengar som man ställer stort hopp till. Det ska lösa mycket, men det kan inte lösa allt. I en av motionerna har jag själv tagit upp det här med skyddszoner, bevuxen mark och hur viktigt det är utifrån den biologiska mångfalden, och jag gjorde det ur grodornas perspektiv. Förra året, 2008, var nämligen internationellt utlyst som grodans år. Det finns nästan 4 000 grod- och paddarter i världen. De har funnits på jorden i mer än 300 miljoner år, men nu är många arter akut hotade till sin existens. Skälet är som vi vet mänsklig aktivitet. I Sverige har vi 13 arter av grodor, paddor och salamandrar. Sju av dem finns på Artdatabankens hotlista. Åtminstone gjorde de det 2005. De främsta anledningarna till att groddjuren har minskat kraftigt i antal det senaste seklet är omdaningen av jordbrukslandskapet. På 150 år har ca 90 procent av södra Sveriges våtmarker dikats ut eller fyllts igen. Samtidigt har stenrösen, åkerholmar, smådiken och andra odlingshinder tagits bort. Det intensiva jordbruket med bekämpningsmedel där många har giftverkan för vattenlevande organismer har drabbat groddjuren hårt. Den totala artutrotningen under de senaste två decennierna är globalt sett troligen den största i jordens historia. Jordbrukssubventioner inom EU är ett kapitel som är väl omtalat och som måste gå att göra något åt. Även om vi använder en del pengar till kloka saker som landsbygdsprogrammet är det gigantiska summor som bidrar till både klimatpåverkan genom säljbefrämjande åtgärder för kött- och mejeriprodukter i en värld där den ökade köttkonsumtionen och -produktionen ifrågasätts. Subventioner ges också till för folkhälsomålen motsatta verksamheter som stöd till vin- och tobaksproduktion. Att granska stöd och subventioner ur ett klimatperspektiv borde vara en självklar sak i dag, och då hamnar djuren under lupp. Att köttproduktion är en energiförlust i varje steg och mycket resurskrävande vet vi. Samtidigt är den mat som idisslare omvandlar till kött och mjölk inte den vanligaste för människan att äta. Det är en massa torkad grön blast, mjölksyrade vegetabilier, spannmål och en del soja förstås. Jag gillar kossor, och jag gillar veganer. Och kossor är ju veganer, även om det fanns människor som ville utfodra kossor med ben- och köttmjöl från animalier, vilket skapade problem. Problemen kallades för galna ko-sjukan. De borde ha kallats för galna människosyndromet eller någonting ditåt. Vi behöver också betesdjur som orkar hålla landskapet i trim. Vi vill ju gärna vandra i ett fint landskap. Efter att ha deltagit i arbete med reservatsplaner för att återställa marker till hur de såg ut för 40 år sedan inser man att det behövs djur i markerna. När man röjer med sågar, maskiner och klippredskap och släpar ris och eldar det inser man att djur som betar behövs. Men så går det ju inte alltid till. Djuren står många gånger på stall och äter importerat foder. Dessutom finns det förespråkare för att slippa släppa ut mjölkkor på bete eftersom man har stora besättningar och rationella stallar som underlättar det dagliga rutinarbetet. Men i Sverige tror nog konsumenterna att kossor faktiskt betar. Att jordbruket har blivit så specialiserat och koncentrerat gör det hela mer sårbart även om det kan vara ekonomiskt och rationellt. Dessutom blir miljöbelastningarna hårda på vissa platser. Biogasen nämns i CAP-översynen. Om det är viktigt att arbeta för totalt minskade jordbruksstöd är det lika viktigt att arbeta för att de pengar som finns används i vettiga och viktiga satsningar. Att producera biogas är både vettigt och viktigt. Det är en teknik som inte har kommit upp i skalnivå ännu, och det gör den relativt dyr. Att den är smart och passar in i ett mänskligt tekniksystem med klok teknik är vi nog alla eniga om. Men det går förstås att göra ännu mer och tydligare. I landsbygdsprogrammet finns dessutom öronmärkta pengar till just biogas. Det är väldigt bra. Nu vill jag glida över på begreppet ekologisk odling. Det tas upp i betänkandet. Jag tycker att det inte finns så mycket negativt att säga om det odlingssättet mer än att man får slita mot ogräs och arbeta med att sluta biologiska kretslopp. Man får ha mer kunskap om biologiska system, och det behövs en drivkraft att vilja påverka miljön så lite som möjligt i negativ riktning. Sedan kan man tycka en hel del om att skörden skulle ge så lite att det inte är värt det, eller något annat märkligt. Folk skriver till och med böcker om att ekologisk produktion inte är bra ur klimatperspektiv. Alla vi som är intresserade av det här vet också att det finns de som ser ekologisk odling som något onödigt och som något som inte är ett gediget eller riktigt sätt att bedriva jordbruk på. Men det påstår jag att det är. Det innebär mer helhetstänk, och det är väl precis det som vår jordbruksminister brukar mena när han talar om att bruka utan att förbruka. Ibland är det inte heller kvantitet som är det viktiga, utan det är kvalitet. Jag har själv ett favorituttryck, och det brukar jag uttrycka så här: Gammal klokskap ihop med ny teknik. Det är en intressant väg. I dag fick jag bekräftelse på detta på ett seminarium som handlade om djurtransporter och djurskyddsutbildning för ungefär hundra år sedan. Då var man klok, för då utbildade man folk i djurskydd. Det gjorde man redan på skolnivå. Det var lätt att förstå, och det var en trygghet för djuren och för människorna som hade hand om djuren till skillnad från de djurskyddstransportdirektiv som i dag finns inom EU kombinerat med vår djurskyddslagstiftning. Samtidigt vet vi att det är pengarna som styr. Vem vinner? Ja, djuren kommer i alla fall ofta i kläm. Likadant är det med den motion som handlar om att skydda jordbruksmark och mobilisera för ett jordbruk som kan producera utan att använda fossil energi och olja. Den tas kanske inte riktigt på allvar nu, men jag vet att det är viktigt att vi jobbar oss bort från fossilberoendet mer och mer speciellt inom jordbruket som har stora förutsättningar att producera egen energi. Det är åt det hållet vi bör gå.

Fru talman! Jag ska nu försöka hålla mig till betänkandet så mycket jag kan. Det har varit lite si och så bland mina företrädare. Det kan tjäna till åhörarnas möjlighet att förstå det hela om vi ägnar oss åt det som så att säga är för rätta. Jag ska tala lite grann om tvärvillkorskontrollen, uppehålla mig lite grann vid landsbygdsprogrammet, sedan gå över på reformering av EU:s jordbrukspolitik, nämna lite grann om den ekologiska odlingen och avsluta med den småskaliga livsmedelsproduktionen. Men först av allt, fru talman, vill jag säga att ur moderat synvinkel är det väldigt viktigt att vi minskar budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU. Den utgör 45-46 procent av den totala budgeten i dag, och det är alldeles för mycket. Vi står också upp för en väldigt tydlig avreglering så fort det låter sig göras. Man kan så här i efterhand säga att vi fick gå några steg tillbaka när vi blev EU-medlemmar 1995, för Sverige hade ett ganska avreglerat jordbruk då. Vi tycker att man ska ta bort alla kvoter. Vi håller styvt på konkurrensneutraliteten, vilket innebär att vi måste behålla konkurrenskraften mot de länder vi konkurrerar i livsmedelsproduktionen med. Vi står upp för frihandeln för att på så sätt skapa nya handelsmönster som också ger utrymme för de länder som i dag inte är på frihandelsområdet, inte minst utvecklingsländerna. Och vi prioriterar det så kallade produktionsjordbruket i våra värderingar för att detta ska kunna bära frukt för framtiden. Med detta sagt, fru talman, är det en oerhörd glädje att kunna säga att de värderingar som jag nu har tagit upp delas av alliansen och i viss mån även av Socialdemokraterna i allt väsentligt. Det har funnits en stabilitet i jordbrukspolitiken över tiden. Mot den bakgrunden är det lätt för mig att yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande i dess helhet och avslag på reservationer och motioner. Jag går därmed in lite på tvärvillkorskontrollen. Vi kan då konstatera att Riksrevisionens styrelse skrev en rapport där man förklarade att vi inte levde upp till vad vi skulle göra. Det var en bra rapport, för man behövde få den typen av påpekanden. Det visade sig att det fanns felaktigheter. Det intressanta är att när man borrar lite djupare i detta kan man konstatera att de felaktigheterna i allt väsentligt faller tillbaka på den förra regeringen, därför att det var brister i införandet av regelmassan och brist på styrning som har gjort att felaktigheterna har uppstått. Det tycker jag är viktigt att framhålla. Sedan kan vi konstatera att regeringen har vidtagit åtgärder för att felaktigheterna ska kunna rättas till så snabbt som möjligt genom att bland annat föra över kontrollen från kommun till länsstyrelse, precis som Tina Ehn beskrev. Statens jordbruksverk har ett övergripande ansvar för detta, och i mars 2010 ska man göra en uppföljning av hela det här komplexet. Det ser vi fram emot, med de åtgärder som är vidtagna. Med de åtgärder som nu är vidtagna finns det goda förutsättningar för att vi ska kunna leva efter regelsystemet hädanefter. Jag kan bara nämna om det här med betesmarkerna att man kan säga att vi inte har lyckats komma riktigt ända fram. Men i jämförelse med de övriga länderna har vi faktiskt fått bidrag för sådant som andra länder inte har fått bidrag för, och det måste också respekteras. Jag går därmed in på landsbygdsprogrammet. Det är så utformat att det är uppdelat i så kallade axlar. Man kan lika gärna kalla det för programområden, men nu har man valt ordet "axlar". Där talar man bland annat om utveckling och konkurrens under den så kallade axel 1, där det finns väldigt många olika möjligheter att kunna få stöd för just landsbygdsutveckling vad gäller utveckling och konkurrens. Axel 2 handlar om attraktivt landskap. Det handlar om natur- och kulturvärden, inte minst när det gäller kulturvärden på betesmarkssidan etcetera. Det handlar också om skogsbruk under axel 2. Axel 3 handlar om diversifierat och konkurrenskraftigt näringsliv. Man vill skapa förutsättningar för ett ökat entreprenörskap, företagande och en affärsutveckling på landsbygden. Axel 4, avslutningsvis, handlar om att man vill effektivisera genomförandet av hela landsbygdsprogrammet med aktiv medverkan från näringslivet. Inalles är det 35 miljarder under en sjuårsperiod vi talar om, så det är väldigt mycket pengar. Har man läst igenom detta ordentligt vågar jag påstå att det är få idéer som inte går att omsätta i någon form av stöd om man så skulle vilja, därför att det är väldigt komplext. Det är mot den bakgrunden, fru talman, som jag blir lite fundersam på om oppositionen över huvud taget har läst landsbygdsprogrammet. Läser man deras reservationer ser man att de efterlyser exakt det som finns i programmet. Så antingen har man inte läst eller så har man inte förstått. Vilketdera spelar ingen roll - båda är lika illa. Fru talman! Jag inledde med hur viktig reformeringen av EU:s jordbrukspolitik är. Vi hade en MTR, alltså en halvtidsöversyn, 2003, då gårdsstödet infördes. Alltihop syftar till en stegvis avreglering av jordbruket, vilket är oerhört viktigt. Socker, frukt, grönt, vin, olivolja, tobak, ja nämn det - de är numera borta från direktstödssidan och har alltså arbetats in i gårdsstödet, och det är utomordentligt bra. Stödet för mjölken försvinner 2015. Jag går vidare till hälsokontrollen, som nu är högaktuell. Det handlar om att man försöker rensa upp bland tvärvillkoren. Sådant som inte har någon relevans ska inte påverka, exempelvis om det är för små belopp. Om man inte har skött sig på ett område som inte har med jordbruk att göra ska det heller inte påverka stödet, vilket är klokt. Det finns också möjlighet att nu höja golvet, alltså att de som får de allra minsta bidragen inte ska kunna få stöd. Det är ganska klokt mot bakgrund av att administrationskostnaden är ungefär 3 000 kronor. Det är lite svårartat om man får stöd som är mindre värt än vad den statliga administrationen kostar för att hantera det. Det välkomnar jag. Vi räknar med att bidragen för proteingrödor, stärkelse och handjur ska vara borta till 2012. Vi har möjlighet att välja lite grann hur vi ska göra där. Det håller vi just nu på med - i samarbete med samtliga partier i riksdagen. Jag säger det så att ingen tror att vi sitter i slutna rum, som sades för en stund sedan. Det är tvärtom en väldig öppenhet också mot oppositionen. I detta ligger också det som kallas flat rate, alltså en utjämning mellan regioner. Jag ska inte fördjupa mig i detta, för det kräver en särskild föreläsning om effekterna och möjligheterna med detta. Som sagt: Det pågår en bra reformering. Det kan alltid gå snabbare, och nu måste vi ta sats för post-2013, därför att det är där vi lägger grunden nu. Fru talman! När det gäller ekologisk odling ligger ett program fast som den tidigare regeringen har fastställt fram till 2010, där målet var 20 procents certifiering av åkermarken och att 25 procent skulle användas till offentlig konsumtion. I budgetpropositionen för 2009 har regeringen satsat 8 miljoner kronor för att fullfölja det här programmet, och det kommer en uppföljning senare i denna månad om detta. Men alliansens ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet gör redan nu bedömningen att den ekologiska odlingen förmodligen kommer att kunna stå på egna ben från och med 2010, vilket är positivt eftersom den har utvecklats så mycket som har skett. Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga lite grann om småskalig livsmedelsproduktion. Där har regeringen bland annat satsat 9 miljoner på att de mindre slakterierna inte ska få så betungande tillsynsavgifter, vilket medför en ökad möjlighet för att de ska kunna verka på marknaden. Det är mycket efterfrågat, och det skapar en närhet mellan producenter och konsumenter som är väldigt eftersträvansvärd. Det undantar i stor utsträckning behovet av obligatorisk märkning, som oppositionen hela tiden ägnar sig åt att föra fram, vilket skulle fördyra livsmedlen väldigt mycket, inte minst för de små. Vi bestämde så sent som i dag i miljö- och jordbruksutskottet att vi ska göra en specialutvärdering av den småskaliga livsmedelsproduktionen. Det hälsar jag med stor tillfredsställelse.

Fru talman! Bengt-Anders Johansson började med att säga att han skulle ägna sig åt betänkandet, och gav sedan en släng åt oss om att vi inte gjorde det. Det gjorde jag. Jag talade om jordbrukspolitiken, om märkning och betesmarker. Det jag talade om finns med i betänkandet. Beträffande hälsokontrollen är vi överens. Vi har suttit tillsammans i referensgruppen, och det har varit väldigt bra. Vi har haft bra möten. Nu efterlyser jag framtiden. Bengt-Anders Johansson sade att vi nu ska ta sats mot 2013. Det är precis det vi ska göra. Därför vill jag än en gång fråga Bengt-Anders Johansson vad han säger om behovet av en stor och rejäl jordbruksutredning. Jag träffar lantbrukare som är oroliga för framtiden och efterlyser vad vi politiker tycker och tänker. Jag tror att det finns behov av en bred parlamentarisk lösning när det gäller jordbrukspolitiken så att den blir långsiktig och inte hattas med, till exempel om vi byter regering 2010. Vad gäller jordbrukspolitiken och framtiden kan man fråga sig: Vad ska odlas och var? Vad kommer att efterfrågas och hur? Ska vi ha jordbruk i hela Sverige? Hur då? Vilken övergripande målsättning har vi för det svenska jordbruket? Hur ser Bengt-Anders Johansson på idén att tillsammans jobba och fundera på hur Sveriges framtida jordbrukspolitik ska se ut?

Fru talman! Jag är inte säker på att en stor utredning i sig skulle ge särskilt mycket ökad kunskap eftersom vi för närvarande har en så pass snabb omstrukturering av det svenska jordbruket. Vi har också en snabb omstrukturering av EU:s lagstiftning och EU:s stödprogram när det gäller jordbruket etcetera. Jag skulle nog förorda den modell som vi för närvarande arbetar efter, nämligen ett kontinuerligt utbyte med företrädarna för de areella näringarna. Det tror jag skulle ge minst lika mycket. Om man gör en stor utredning brukar den bromsa utvecklingen under kanske ett eller två år, beroende på hur lång tid den tar, eftersom alla väntar på utredningen. När den väl läggs fram är den redan passé och har därmed inte så stort värde. Jag vet att Socialdemokraterna älskar dessa stora ansatser, men jag tror att det är bättre med en fortlöpande utveckling som man noga följer. Beträffande att ta sats inför 2013 vill jag säga att jag tror att det är oerhört viktigt för skattebetalarna att vi ser till att minska stödet till CAP, alltså till den gemensamma jordbrukspolitiken, och det av minst två skäl. Det ena är att vi kan öppna upp för ökad frihandel. Det andra är att det ger ökat fokus på konsumentens förhållande till producenten. Att gå omvägen via politiken är dyrt, krångligt och besvärligt. Vi är, som sagt, ganska långsamma av oss, och det ska vi vara eftersom vi sysslar med lagstiftning. Jag eftersträvar alltså en ökad marknadsordning där konsumenter och producenter kommer närmare varandra. Dessutom finns det ingen bättre affärsidé, alla kategorier, än just livsmedelsproduktion. Alla människor behöver mat minst två gånger per dag. Det finns inget annat som är lika värdefullt, utom möjligtvis vatten och luft, men de finns inte till försäljning.

Fru talman! Jag håller med Bengt-Anders Johansson i synen på att vi ska minska budgeten för jordbruket. Vi behöver också mer öppenhet, en mer genomskinlig jordbrukspolitik, så att det blir klart och tydligt för oss konsumenter vad det är vi betalar för. Det tror jag är mycket viktigt inför framtiden. Bengt-Anders Johansson säger att det inte behövs någon stor utredning för att stapla upp arbetet samt att processen måste pågå. Men det är just det som behövs. Vi behöver sätta oss ned och tillsammans över partigränserna fundera och göra analyser och bedömningar. Där kan våra duktiga expertmyndigheter vara med och hjälpa oss att formulera en svensk ståndpunkt. Inte minst behövs en svensk målsättning. Vilken målsättning har vi? I dag lever vi, som jag sade i mitt anförande, efter mål som är satta i mitten av 90-talet. Jag tror att det behövs nya mål i enlighet med hur det ser ut i dag. Jag tycker inte att det räcker med en referensgrupp. Hälsokontrollen var en halvtidsöversyn, och där räckte det med en sådan referensgrupp. Det som krävs från 2013 är att vi tar ett rejält tag i detta. Jag är ledsen att Moderaterna och regeringen inte tycker att det behövs en kraftfull utredning där vi tillsammans sätter oss ned och arbetar. Bengt-Anders Johansson kanske inte vill ha en bred samsyn. Ni inom borgerligheten vill kanske köra ert race och vill att vi i oppositionen ska opponera. Jag tror inte att det är bra för en långsiktig jordbrukspolitik.

Fru talman! Jag håller med Ann-Kristine Johansson om att det behövs genomskinlighet, eller som det med ett fint ord heter, transparens, så att man ser vad man betalar för. Det behövs bra information till konsumenten som bygger på frivillighet. Det är faktiskt frivilligt att i dag märka precis hur mycket man vill. Uppenbarligen gör man det vid Värmlandsmjölk - det är bara att gratulera - och det fungerar alldeles utmärkt utan lagstiftning. Varför ska vi in och klampa i det som vi inte behöver? Nej, låt marknaden sköta det. Nu ändrades det från en stor jordbruksutredning till en stor analys. Jag vet inte vad skillnaden egentligen är. Om vi säger att vi skulle göra en stor utredning om hur vi ska ställa oss inför 2013 innebär det att vi ska ponera vad det är som gäller om fyra år. Jag vågar påstå att ingen i denna sal för närvarande har en aning om hur jordbrukspolitiken ser ut 2013. Därför tror jag att det gäller att ha den tydliga inriktningen att vi ska minska budgeten, minska krånglet samt öka konsumenternas makt genom att skapa närhet till producenterna. De stora "guidelinesen" ska vi verkligen mejsla ut, och till det tror jag inte att vi behöver ha en utredning. Det är bara onödigt. Genom den kommunikation som vi nästan dagligdags har i utskottet, och även när LRF, Jordbruksdepartementet med flera bjuder in, har vi ett fortlöpande nätverksutbyte av information. Jag har så här långt inte bedömt att vi behöver sätta oss ned och göra ett riktigt avstamp. All modern utveckling visar att man måste planera samtidigt som man producerar och förändrar eftersom utvecklingen går så snabbt. Förr kunde man sitta ned och fundera i ett par år och sedan komma ut och göra någonting, men den tiden är förbi.

Fru talman! Det som började med en amerikansk bolånekris spred sig via den finansiella sektorn till att bli en världsomfattande ekonomisk kris, vilket knappast undgått någon. Nu har den ekonomiska krisen också nått det svenska jordbruket, även om det skett med en viss tidsmässig förskjutning jämfört med andra branscher och näringar. Det svenska jordbruket har haft höga räntekostnader det senaste året, höga priser på insatsvaror och för all del även höga avvecklingspriser. De tvära kasten har förändrat förutsättningarna för vårt svenska jordbruk. Därtill har kommit höga kostnader för anställda, vilket gjort att man varit hårt trängd. Det har varit svårt att få tag på kompetent arbetskraft trots att vi haft en hög arbetslöshet i Sverige, även om den sjunkit de två senaste åren. Alla som talar om ett epokskifte inom mjölksektorn under ett prisrally har tvingats tänka om. Världsmarknadens underskott på mjölk har bytts ut mot ett överskott, och det har dragit ned priserna. Trots det får vi inte en ökad marknadsanpassning, vilket beslutades i samband med hälsokontrollen i november förra året. Det är varken rimligt eller hållbart att mjölkproducenternas lönsamhet ska regleras från sammanträdesrummen i Bryssel i stället för av utbud och efterfrågan på marknaden. Därför välkomnar jag att den svenska jordbruksministern var med och försvarade EU:s planerade avveckling av mjölkkvoterna vid förra jordbruksministermötet. Genom att begränsa exportstöden och interventionsköpens betydelse för EU:s mjölkbönder kommer såväl producenter som konsumenter att kunna stå som vinnare den dag konjunkturen väl vänder, för den dagen kommer. Jag vill något beröra landsbygdsprogrammet. Ett exempel som jag vill nämna är att regeringen stridit för ökad marknadsanpassning av jordbruket genom arbetet med hälsokontrollen. Ungefär 70 miljoner euro kommer att omfördelas, från första till andra pelaren, fram till 2013. Pengarna ska i ökad utsträckning gå till angelägna miljöåtgärder inom klimat, vattenresurser, biologisk mångfald och förnybar energi. Det kommer att göra det enklare för både vanliga människor och för enskilda jordbrukare att förstå syftet med den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag vill lite grann beröra den diskussion som har varit kring klimatfrågan i stort, men även regeringens klimatproposition, som heter En sammanhållen klimat- och energipolitik . Efter det senaste årets sänkta världsmarknadspriser på jordbruksvaror och jordbrukets hastigt försämrade lönsamhet är det förståeligt att reaktionerna från lantbruket på klimatuppgörelsen, som blir en proposition, som ska klubbas i riksdagen, har varit starka. Vi ska nog ändå se det i ljuset av att den här förändringen, som gäller energi, som orsakar klimatutsläpp, kommer att ske i omgångar. Det betyder att den ganska extrema ekonomiska situation världen i dag befinner sig i förhoppningsvis hinner normaliseras innan de ökade kostnaderna träder i kraft 2011 genom första steget av tre steg. Oavsett när konjunkturen vänder kan vi dock vara säkra på en sak: Förr eller senare måste någon betala notan för klimatförändringarna. Av energi- och klimatpropositionen framgår det tydligt att jordbruket och de gröna näringarna kommer att spela en stor roll i att minska Sveriges klimatpåverkan och delvis redan har gjort det. Totalt satsas 250 miljoner under en treårsperiod på insatser i de gröna näringarna. De pengarna ska gå till att ställa om samhället för att möta klimatförändringarna. Det betyder bland annat att 24 miljoner kronor ska gå till arbete med att stoppa nya sjukdomar på djur och växter som klimatförändringarna för med sig. Ofta vet vi inte exakt vad det kommer att innebära i dag. Men jag är glad att den delen finns med här. Det finns också 300 miljoner kronor som ska gå till att energieffektivisera inom de företag som berörs av propositionen direkt. I energi- och klimatpropositionen framgår det också att framtida skattehöjningar på energi- och miljöområdet för företag och hushåll ska balanseras av motsvarande skattelättnader. Det är också rimligt att den som förorenar ska betala. Det ska inte bara gälla de gröna näringarna. Det är rimligt. Vi vet också att regeringen har flera olika spår där man kommer att komma vidare med att balansera det här för just de gröna näringarna. Jord- och skogsbruket är en viktig del i vårt gamla lands möjlighet att möta utmaningen i klimatfrågan. Ibland störs jag, fru talman, av att det står i miljöbalken att jordbruk är en miljöstörande verksamhet. Det känns ibland stötande. Jag förstår naturligtvis varför skrivningen har kommit fram en gång, men som en del duktiga talare före mig har uttryckt är lantbruket en viktig del av vår utveckling, inte minst för sunda och säkra livsmedel. Jag vill prata lite grann om betesmarkerna också; den frågan är aktuell. Det handlar om stöden för de svenska betesmarkerna. Jag tror att alla härinne är överens om att Sverige är väl lämpat att bedöma vilka hagar som är värda att skydda i det egna landet. Jag är övertygad om att alla här känner frustration över den byråkrati som vill styra hur många träd - i det här fallet - som ska få finnas och inte finnas i våra beteshagar. Det är inte regeringen som betalar ut EU:s jordbruksstöd. Därför måste vi anpassa oss till EU:s regler. Dem har vi varit med och tagit fram. Glädjande nog lyckades vår jordbruksminister i samband med hälsokontrollen nå en överenskommelse som går ut på att Sverige har rätt att ha fler än 50 träd per hektar på jordbruksmark. Den mark som faller utanför systemet med gårdsstöd har möjlighet att få miljöstöd. Sverige får föra över pengar från gårdsstödet till miljöersättningar. Förhoppningsvis ska dessa undantag från kommissionen gälla hela budgetperioden ut och göra det möjligt att de mest värdefulla markerna även i fortsättningen ska kunna hävdas. I och med att de höjda miljöstöden börjar gälla från och med i år ska inte heller jordbrukarna behöva drabbas av något slags glapp. Det är jag också glad över. Några ytterligare förhandlingar är det inte tal om i den här frågan, eftersom EU har underkänt det gamla systemet. Det är så med många saker; man måste lämna det gamla för att komma vidare. Då får man möta något nytt. Skulle vi bryta mot reglerna riskerar Sverige att få betala ungefär 1 miljard kronor i böter. Det är ungefär lika mycket som LRF säger att en del av de ökade utgifterna för klimatförändringarna utgör. Vi ska inte dra på oss böter och obehag i onödan. Dessutom riskerar den enskilde jordbrukaren att bli av med hela sitt gårdsstöd. Jag tycker att vi ska vara nöjda med uppgörelsen som jordbruksministern lyckades få igenom och lägga krutet på viktigare och större frågor och till exempel vara nöjda över att regeringen har tagit tag i frågan om tvärvillkor, vilken hade kunnat drabba många lantbrukare mycket hårt. Jag vill nämna något om matlandet Sverige. Trots ekonomisk kris växer den svenska livsmedelsexporten så det knakar. Under 2008 ökade den med hela 15 procent jämfört med 2007. Räknar man primärproduktion och logistik står livsmedelsindustrin i dag för ungefär 10 procent av svenskt näringsliv. Det är glädjande siffror! Jag har väl sagt i den här talarstolen, fru talman, att det här kanske inte är det allra viktigaste. Men det är naturligtvis så att när vår egen inhemska produktion utsätts för en mycket stark import är det klart att Sverige också får bli smartare på den planhalvan. Jag kanske får revidera vad jag har sagt här tidigare. Regeringens vision om matlandet Sverige tycker jag känns fräsch både visuellt och i verkligheten. Det handlar om att kunna erbjuda både vår egen marknad och omgivningen mycket fräscha, sunda och säkra livsmedel. Vi kan vara stolta över den livsmedelsproduktion vi har i Sverige. Vi ska värna den och inte tumma på de regler vi har i dag, för att stärka den ytterligare. Genom att vara bäst i världen på färskpotatis, jordgubbar, sparris med mera kommer svenskt jordbruk att kunna plocka marknadsandelar. Men det kommer inte att göra sig självt, utan det krävs entreprenörer, starka duktiga företagare, kloka djurskötare, människor med djuröga, människor som känner matjorden mellan fingrarna och därefter kan avgöra när det är dags att så. När jag hör måsarna här utanför är det inte utan att jag känner att det är dags att gå ut och plocka sten, vilket våra förfäder och anmödrar också har gjort före oss. Vi får fortsätta ett tag till! Jag tycker att det är ett trevligt läte vi hör här. För den som inte ser och framför allt hör debatten på plats kan jag säga att det är måsarna som gör sig gällande. Det finns fler frågor. Man kan fundera över vad regeringen har gjort bra - och mindre bra; det får väl oppositionen prata om i så fall. Jag tänker på regelförenklingsarbetet, som har gett i runda tal 250 miljoner för lantbruket. Det ska kanske vägas mot kostnadsökningarna som har skett. Att mulens marker är viktiga vill jag också understryka, och inte minst att vi i dag har ungefär en och en halv miljon hektar som vi egentligen förlägger utomlands genom de importerade livsmedel vi har. Jag vill lägga perspektivet på att vi kan göra mer i Sverige. Vi har gjort en hel del i förenklingsarbetet, men vi måste göra mer för att de svenska lantbrukarna ska få känna framtidstro och våga satsa. Svenska idisslare och så kallade marginalmarker är alldeles avgörande för vår långsiktiga förmåga att ta ansvar för vår egen mat. Det krävs en hel del nytänkande. Vi sitter sannolikt inte på alla svar just här och nu. Men en del av dem har redovisats i betänkandet. Vi har blivit uppvaktade på olika sätt av LRF. Vi har haft mjölkbönder som har uppvaktat oss, och vi har tittat på deras räkenskaper. De har en mycket kärv och tuff situation just nu. Det är fler än fordonsindustrin som far illa i dag i Sverige. Jag tänker på Andreas, Anders, Karin och andra mjölkbönder som i dag sliter hårt, jobbar mycket hårt, säger upp sin personal och har ett stort och tungt ansvar gentemot sina djur och sin familj. Jag önskar att våra beslut i kammaren kommer att vara så kloka att de orkar fortsätta över den svåra puckel som finns just nu. Det gör sig inte självt. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna.

Fru talman! Dagens betänkande tar bland annat upp tvärvillkoren och kontrollvillkoren, landsbygdsprogrammet och reformeringen av EU:s jordbrukspolitik. Det finns ett antal reservationer, och det finns också tre mycket fascinerande särskilda yttranden från oppositionen. Jag har lagt yttrandena bredvid varandra och granskat dem för att se sambanden, se vad som stämmer och vad som inte stämmer. Jag kan konstatera att de gemensamma nämnarna i jordbrukspolitiken är mycket få. Socialdemokraterna delar i många stycken alliansens syn på jordbrukspolitiken vad gäller reformeringen av jordbrukspolitiken, mångfalden på landsbygden, diversifierat företagande, konkurrenskraft, ökad frihandel och att ekoodling inte är den enda formen, utan kan gå hand i hand med ett klimatsmart hållbart konventionellt brukande. Vänsterpartiet avviker mest från sina rödgröna vänner. Man förordar åternationalisering av jordbrukspolitiken och har liten eller ingen tilltro till folkvalda i EU-parlamentet. Man vill införa odlingsförbud i Östersjöns kustområden, trots att det är just växande gröda som har förmåga att binda och förhindra läckage. Man är negativ till säljfrämjande åtgärder. Frågan är om regeringens satsning på 8 miljoner i marknadsfrämjande åtgärder i syfte att främja just ekologisk livsmedelsproduktion inte heller accepteras av Vänsterpartiet. Miljöpartiet ser slutligen jordbruket som en viktig motor för produktion av mat, energi och miljötjänster. Man vill se en rättvis politik i EU och ett välutformat miljö- och landsbygdsprogram. Slutligen önskar man utveckla det ekologiska jordbruket och den småskaliga slakten. Fru talman! I bjärt kontrast till oppositionen presenterar alliansregeringen en sammanhållen politik också på detta område. Vi tog tag i riksrevisorernas kritik vad gäller flera brister i tvärvillkorskontrollerna. Det var en kritik som nota bene rör tiden från år 2005. Bland åtgärderna var bland annat förflyttningen av djurskyddskontrollen från kommunerna till länsstyrelserna. Syftet var att uppnå en likvärdig och effektiv kontroll över hela landet. De initialsvårigheter som uppstått vid flera länsstyrelser tar regeringen på största allvar. Dem följer vi upp, och vi ser vilka åtgärder som måste vidtas. Syftet med detta är att säkra ett gott djurskydd i hela landet och att ambitionsnivån definitivt inte ska sänkas utan vara fortsatt hög. Vad gäller djurtransporter kan det vara värt att påpeka att såväl ökade kontroller som tydliga sanktioner kan vara befogade. Det seminarium som vi hade under eftermiddagen gav verkligen tydligt bevis för det. Där vill jag för övrigt tacka Tina Ehn som tagit initiativ till det seminariet. Regeringen och jordbruksministern har tagit upp frågan om gäss som dunplockas. Den frågan har tagits upp i EU och också direkt med Ungerns jordbruksminister. Plockningen visade sig strida mot ungersk lagstiftning och är nu föremål för rättslig prövning. Kommissionen i EU har nu tack vare den svenska regeringen inlett en studie om vilka metoder som förekommer i medlemsländerna i fråga om gåsproduktion. Det är med andra ord viktigt att arbetet med att upprätta ett gott djurskydd fortsätter såväl i vårt eget land som i omvärlden. Det är något som vi alla och vi som folkpartister givetvis är mycket angelägna om att kämpa för. Fru talman! Landsbygdsprogrammet kommer att betyda oerhört mycket för att få en hållbar utveckling på landsbygden. Det gäller både miljövänlig produktion, djurvälfärd och förädling. Landsbygdsprogrammet innehåller 35 miljarder under sju år. Det innebär att det exempelvis finns ersättningar för slåtter och betesvallar, ekologisk produktion, fånggrödor och skyddszoner men också för att ersätta de hagmarker som inte beviljats stöd på grund av EU:s regelverk. Det är en fråga som har lyfts fram här av flera talare. Denna lösning, som också Erik A Eriksson nämnde, framförhandlades av jordbruksministern. I samband med reformering av EU:s gemensamma jordbrukspolitik är alliansregeringen mycket tydlig. Vi har en positiv syn på de viktiga areella näringarna och anser att vi har mycket kompetenta företagare inom dessa näringar med stort engagemang, ansvar för ett gott djurskydd och hållbara brukningsmetoder och en öppenhet att också diversifiera sina företag. Alliansregeringen driver på för att reformera EU:s jordbrukspolitik mot en ökad marknadsorientering. Vi satsar på att förenkla och möjliggöra för företagande. Vi ser utvecklingen av landsbygden och många nya företag inom exempelvis småskalig livsmedelsproduktion, turism och energiproduktion som otroligt viktiga satsningar. Vi anser att det är viktigt att brukningsmetoderna alltmer inriktas på ett hållbart nyttjande som bidrar till att Sveriges miljömål uppnås. Vi lyfter i alla dessa sammanhang fram Greppa näringen och Odling i balans. Det finns givetvis också andra som driver utvecklingen i rätt riktning. Fru talman! Sist men inte minst driver vi frågan om solidaritet med fattiga länder. Frihandel är viktigt. Protektionism måste bekämpas. Vi måste möjliggöra odling i tredje världen då ett lands välstånd börjar med ett väl fungerande jordbruk. Det handlar om att få bort exportsubventioner och att möjliggöra för den afrikanske bonden att både kunna producera och också få avsalu för sina produkter, oftast på den lokala marknaden. Kvinnans roll i dessa sammanhang kan inte nog betonas. Därför är det så värdefullt att kvinnornas företagande och äganderättsfrågor lyfts fram också i biståndspolitiken. Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jag tänkte att jag skulle kommentera landsbygdsprogrammet. Det är lite intressant att alla vill ta åt sig äran. Jag vill passa på att säga att det arbetades fram av den tidigare regeringen med Miljöpartiet som påhejare, och vi fick ännu mer pengar till det. Det är kul att det är något som vi alla har gemensamt, att vi tycker att pengarna är värdefulla där. Jag har lyssnat på debatten här i dag och hört väldigt många intressanta saker. Allting är inte heller enhetligt från alliansens sida. Anita Brodén refererar nu till vad som sagts i betänkandet från oppositionens olika partier. Det var inte speciellt mycket som var motsägelsefullt i de olika särskilda yttrandena från oppositionen. Det skulle möjligtvis vara att Vänsterpartiet talar om åternationalisering. Det kan man naturligtvis se som något stort. Det är lite intressant med hur vi alla slår vakt om vår egen produktion samtidigt som vi vill vara med i den europeiska jordbrukspolitiken. Det är ganska intressant. Vi säger att svenskt är bra, att vi ska köpa svenskt och närproducerat så att vi vet vad det står för. Det är precis som också andra länder i Europa resonerar. Vi pratar lite grann med kluven tunga. Vi vet också att jordbruksgrödor, det vill säga livsmedel, inte är likadant som skor, tegelstenar eller vad det nu är man vill transportera. Det är någonting helt annat. Jag tänkte gå in på frågan om gårdsstödet. Vi har i hälsokontrollen haft diskussioner om vart hektarstödet ska gå. Det har inte riktigt landat ännu. När jag läste på Jordbruksverkets hemsida såg jag att rekommendationen ligger någonstans vid 4 hektar. Jag undrar som det är någonting som jag kan få en kommentar till.

Fru talman! Det blir en replik till, så Tina Ehn har möjlighet att återkomma. Jag svarar på de första frågeställningarna. De var tillräckligt många. Vi är för frihandel. Det är på något sätt en grundläggande värdering som Folkpartiet liberalerna har och som vi delar med övriga i alliansen. Jag vet också att det är något som Socialdemokraterna och förhoppningsvis också Miljöpartiet och Tina Ehn delar. Det är viktigt att slå fast tre saker vad gäller det svenska jordbruket och den svenska möjligheten. Det är goda jordar, tillräckligt med vatten och rent vatten och tjäle. De tre faktorerna gör att vi har unika förutsättningar att odla hälsosamma och bra livsmedel. Det är någonting som vi ska vara stolta över och slå vakt om. Men vi ska också kunna profilera, berätta och informera om och göra reklam för det. Det är verkligen ett säljargument så stort som något. Landsbygdsprogrammet nämndes. Vi är alla väl medvetna om att det är ett arbete som gjordes tillsammans. Vi är nöjda, och vi får nu vara med när det sjösätts, vilket känns oerhört viktigt. Inte minst i dessa svåra tider kan landsbygdsprogrammet vara det smörjmedel och det kitt som kan behövas för att få i gång verksamheter på landsbygden. Det finns dessutom moduleringen, inte att förglömma, där man fokuserar direkt på klimatåtgärder, vattenåtgärder och biologisk mångfald. Här finns också medel och resurser som landsbygdsboende och lantbrukare har möjlighet att använda sig av.

Fru talman! Jag tackar för kommentarerna till det jag tidigare sade. En sak som Anita tog upp i sitt anförande är att man tar på allvar hur det nu ser ut på djurskyddssidan med överföringarna. Vi har tidigare mötts på olika arenor när det här har diskuterats, så vi är väl informerade om hur det ser ut. Anita säger alltså i sitt anförande att man tar detta på allvar och tar det till sig. Min fråga är ganska konkret. Vad kommer man att göra? En sak är uppenbart klar; det behövs mer pengar. Överföringen har inte skett på ett bra sätt. Det haltar, och det råder brist på resurser. Men även fortsättningsvis kommer det att behövas resurser. När man då lägger över hela systemet på skattebetalarna blir det så att man får skjuta till pengar. Annars brister det någonstans. Den frågan är det viktigt att Anita och alliansens representanter i utskottet är medvetna om och driver.

Fru talman! Vi tar mycket allvarligt på de signalerna. 118 miljoner tillsköts för att föra över. I detta finns också en förväntan där man räknar med att man även inom länsstyrelsen ska ha en flexibilitet och en möjlighet att hantera detta. Det här har pågått i ett par månader, så man kan nog inte säga att allting har satt sig. Det har inte haft möjlighet att sätta sig. Men det är klart att man kan ha anledning att påpeka vikten av att man arbetar flexibelt från länsstyrelsehåll också för att möjliggöra en bra, effektiv och god djurskyddskontroll. Departementet är mycket medvetet om det. Vi har lyft fram frågan vid våra möten. Det man först kan göra och kommer att göra är att analysera detta och efterhöra hur det fungerar. Dessutom kommer det att bli en hearing om ett tag i riksdagen där djurskyddsfrågorna kommer upp. Då kommer bland annat detta att bli en frågeställning.

Fru talman! Då börjar vi närma oss slutet på denna dag, och fågelsången ackompanjerar oss fortfarande. Det tycker jag är härligt. Det betyder att även här mitt i stendjungeln, som jag dristar mig att säga ibland, finns naturen och kanske till och med jordbruket - åtminstone jordbrukspolitiken. Det betänkande som vi har framför oss i dag är innehållsrikt. Det berör många frågor om hur vi ska förvalta den mest primära resurs vi har - vår jord. Fru talman! Jag tror att jag har sagt det tidigare, men jag tänker upprepa det och jag kommer nog att säga det många gånger än: Vi har lånat jorden av våra barn och barnbarn. Det är det perspektivet vi alltid behöver ha. Vi kristdemokrater har under hela vår tid i denna kammare påtalat vikten av att vi ska vara med och ge förutsättningar för att brukandet av vår jord ska ske på ett sådant sätt att alla människor på jorden får tillgång till mat för dagen. Det är det mest primära vi kan bidra till. Denna kammare har i stor enighet sagt att en väg att göra det är via EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Vi är ense om att vi behöver vara en pådrivande kraft i detta förändringsarbete. Den politik som nu förs på EU-nivå lämnar en del övrigt att önska. Men Sverige har under alliansregeringen och jordbruksministern varit mycket aktivt och pådrivande i att få förändringar till stånd. Jordbrukspolitiken ska anpassas till marknadens villkor. Det sker nu en översyn i hälsokontrollen - vilket man för kolleger och vänner får förklara och säga att det inte är man själv som är dålig och måste gå på hälsokontroll med jämna mellanrum utan att det är jordbrukspolitiken som ska reformeras. Det kommer kanske att ske i vad vi kan tycka är ganska små steg, men dock steg i rätt riktning. Vi tar bort handelshinder som stör och som inte gynnar utvecklingen av ett bärkraftigt jordbruk vare sig i EU eller i världen i övrigt. I det betänkande som vi har framför oss i dag kan vi i den första reservationen från Socialdemokraterna läsa att vi behöver ha ett genomarbetat landsbygdsprogram som bygger på basnäringen jordbruk. Det är en mycket förunderlig formulering med tanke på att programmet faktiskt till stor del är utarbetat under förra mandatperioden. Alla partier har varit mycket involverade, vilket också är ovanligt i arbetet i kammaren. Fru talman! Jag har tidigare sagt att vi är överens om inriktningen att minska EU:s jordbruksbudget. Men i samma andetag är det viktigt att säga att vi har ett gemensamt ansvar för de kollektiva nyttigheter som vi ser behov av, inte minst utifrån den klimatkris som vi nu alla talar om. Vi behöver dem som i praktiken arbetar för att miljömålen ska nås. Vi behöver dem som praktiskt ser till att bevara den biologiska mångfalden. Vi behöver dem som är beredda att som Erik A Eriksson sade gå ut och plocka sten, ta fram röjsågen eller kanske till och med lien för att ta det ansvar som vi vill att vi ska ta för att bevara ett tryggt och säkert land, ett tryggt och säkert klimat och en trygg och säker natur. Vi ska producera mat som är trygg och säker. Det de senaste dagarna har påmint oss om är att det gäller i alla led. Vi behöver stävja det som är hinder för detta med stor skärpa. I arbetet för trygg och säker mat är det ekologiska jordbruket naturligtvis viktigt. Men ännu viktigare är ett hållbart jordbruk totalt sett. Projekt som greppar näringen är ytterst viktiga för att vi ska få ett hållbart jordbruk. Regeringen har nu sett detta som så viktigt att den satsar resurser på att exportera detta kunnande tillsammans med LRF runt Östersjön i samband med att vi ska se till att Östersjön på nytt blir ett innanhav i Europa som håller hög kvalitet och god status. Dit är resan rätt lång, men tillsammans kommer vi dit. Fru talman! När jag har läst reservationerna har jag inte kunnat se någon tydlig ny eller annorlunda linje i hur man som rödgrön koalition vill se det svenska, det europeiska och det globala jordbruket utvecklas. I bästa fall kan man tolka det som att det beror på att vi i de stora tagen faktiskt är överens. Fru talman! För att återkoppla till det landsbygdsprogram som nu finns och som innehåller den stora satsningen på hela 35 miljarder under programperioden - oerhört stora siffror - är det en mycket viktig resurs för att vi ska få en hållbar, levande landsbygd och därmed ett hållbart, levande land. Inte minst nu tror jag att de pengarna är ännu viktigare. I tider av oro, arbetslöshet och omställningar behöver vi de resurserna. Jag tror att det faktiskt är på landsbygden som framtidsnäringarna finns, fru talman. Det är där de här pengarna kommer att vara oerhört betydelsefulla. Vi satsar till exempel på mat med mervärde. Det är oerhört viktigt, och det kan bli Sveriges stora exportvara vad det lider. En annan punkt som har tagits upp i reservationerna är hästnäringen. Jordbruksministern har lyft fram och tillskapat en samarbetsgrupp för att kunna ta vara på den stora potential som finns i den verksamheten. Då kommer klagan på att de i stället för 20 borde vara 21. Tidigare var de inga alls. Det tycker jag är lite besynnerligt. Landsbygdsprogrammet innehåller flera satsningar på detta. För någon vecka sedan var jag och ett antal kolleger på Strömsholm för att se hur hästnäringen i praktiken fungerar och vad man har för ambitioner i de olika delarna. Det är, som en kollega sade, ett mirakel. Det finns oerhört många goda krafter som jobbar inom den sektorn för att skapa arbetstillfällen, för att skapa folkhälsa och för att ha en öppen och levande landsbygd. Oerhört mycket görs. Jordbruksverket har fått resurser för att vara med och skapa regionala hästcentrum i våra regioner eller län. Det är ett oerhört positivt arbete. Fru talman! Jag vill också lyfta fram det initiativ som regeringen har tagit till att skapa en struktur i Regeringskansliet för att uppmärksamma de initiativ som tas och de arbetssätt som gör att vi kan få en strategisk utveckling av landsbygden. Två statssekreterare har fått ett särskilt ansvar för, och ska se till att alla andra också jobbar med det för ögonen, att de projekt och de ambitioner som man har på olika departement görs utifrån ett landsbygdsperspektiv och är tydligt relaterade till de här frågorna. Ett hållbart lantbruk och en levande landsbygd är en förutsättning för att vi ska ha ett välmående land. Där är regeringens initiativ ett gott steg på vägen. Jag yrkar bifall till förslagen i betänkandet och avslag på samtliga motioner.