Jämställdhet inom utbildning och forskning

Fru talman! För att få mig en bild av vilka köns- roller som i dag förmedlas till våra unga barn gav jag mig tidigare i dag ut på stan för att leta upp en liten tidning. Jag hittade Sagoprinsessan. Det är en tidning som är avsedd för unga flickor. Där får man tre söta små presenter, ett glitterarmband, en kam och en spegel. Man får lära sig om vårens klädmode, och man får veta att en riktig prinsessa tycker om rosa, och ju mer smycken desto bättre. Liknande avsnitt eller presenter tror jag hade varit oerhört svåra att hitta i serietidningar som i stället vänder sig till unga pojkar. Könsrollerna tränger sig på mycket tidigt. Jag som är en liberal feminist tycker att individerna ska vara fria att själva bestämma hur de vill leva sina liv. Då måste man klara av att bryta strukturerna. Könsroller- na hindrar barnen att leva de liv de vill. Det är då viktigt att man i förskolan och i skolan tittar på hur undervisningen ser ut. Det krävs nämligen ett tydligt jämställdhetsperspektiv genom hela undervisningen. Det krävs utvecklade planer för att bryta underord- ningen av kvinnor i samhället. Till stor del handlar det om bemötandet från per- sonalen. Personalen måste vara medveten om vilka roller de kan förmedla som ledare i skolan och i för- skolan. Detta är någonting som man måste arbeta aktivt med. Man kan till exempel dela upp i enkönade grupper för att ha möjlighet att träna de egenskaper som barnen annars kanske saknar. Man ska värna allas intressen i undervisningen. Inom idrotten är det till exempel många gånger så att man fixerar alldeles för mycket på bollsporter som gärna killarna tycker är roligt. Men man tar kanske inte alltid hänsyn till vad tjejerna tycker är intressant att göra på idrottstimmar- na. För att kunna bedriva ett effektivt professionellt jämställdhetsarbete i förskolan och skolan är det viktigt att man säkerställer en hög andel utbildade lärare. Detta är någonting som vi i Folkpartiet libera- lerna länge har kämpat för. Fru talman! Det krävs också krafttag mot språk- våldet i skolan. Vi efterlyser ett nationellt program där man verkligen tar tag i det problemet. Ingen ska behöva höra skändande fraser flygande över huvudet. Det är därför väldigt viktigt att man arbetar med atti- tyderna i skolan. Det är framför allt de vuxna som befinner sig i skolan som har ett särskilt stort ansvar. Det går inte att komma ifrån det. Det måste tydligt markeras vilken typ av beteende som kan accepteras och när beteendet inte kan accepteras. Detta gäller naturligtvis också andra typer av tra- kasserier. Skolans personal måste med kraft motverka dem. Vi vill dessutom att man ska ta arbetsmiljölagen som förebild för att motverka trakasserier. Samma förutsättningar ska gälla genom hela livet när det gäller skydd mot trakasserier och kränkande behand- ling. Fru talman! Jämställdhetsproblematiken gäller inte bara eleverna utan också lärarna. Den offentliga sektorn har till stor del och på många ställen monopol på utbildningsväsendet. Detta gör att man kan hålla nere lönerna, eftersom de anställda inom den offentli- ga sektorn inte kan konkurrera genom att välja en annan arbetsgivare som kan betala bättre. Detta drabbar kvinnorna extra hårt eftersom de i större utsträckning är anställda inom den offentliga sektorn. Det krävs att man fortsätter arbetet med att bryta upp monopolen för att kunna ge lika lön för lika arbete, uppvärdera kvinnornas arbete och sluta dis- kriminera dem. Den offentliga sektorn måste ta sitt ansvar. Det är faktiskt vi politiker som styr. I första hand är det socialdemokratiska politiker som styr i regeringen och i många kommuner. Det sker mycket lite. Det är definitivt inte så att den offentliga sektorn är något föregångsexempel som är värt att ta efter. Snarare kan den många gånger vara sämre vad gäller kvinnornas möjligheter. Regeringen har länge slagit sig för bröstet för den jämställdhetspolitik den för, men mycket lite händer. Inom högskolan startade man för ett tag sedan ett program för att utnämna fler professorer. Flera av dem var kvinnor, vilket naturligtvis var mycket väl- kommet. Men de nya tjänsterna har på ett olyckligt sätt bidragit till att bevara de skillnader som finns mellan män och kvinnor inom högskolevärlden ge- nom att man gett kvinnorna, och framför allt de nya professorerna, mindre forskningsresurser och lägre löner. Rekryteringsprocessen måste förändras så att man tydligt utvärderar, tillvaratar och ser kvinnors kom- petens vid rekrytering till tjänster inom högskolan. I vissa fall kan det vara lägligt att använda sig av en positiv särbehandling för att skapa en bättre könsba- lans på vissa arbetsplatser. Arbetsformerna kan också förbättras när det gäller planering, seminarietider etcetera så att det går att kombinera med ett normalt familjeliv. Det gäller att kunna se alla individer och ta vara på deras kompetens, något som för mig är central- punkten som liberal feminist, och inte låta könsroller och strukturer styra. Med en regering som säger sig vilja utrota diskrimineringen av kvinnor och med en jämställdhetsminister som tillika är vice statsminister kan man titta tillbaka på åtta år där det inte har hänt någonting som är särskilt väsentligt. Man får en otäck klibbig känsla av att det fina språket enbart är parti- taktik utan någon vilja att egentligen sätta kraft bak- om orden. Jag vill därför yrka bifall till Folkpartiets reservation nr 1 under punkt 1 i betänkandet.

Fru talman! Låt mig först anföra att Inger Da- vidson, som skulle ha fört Kristdemokraternas talan i denna debatt, tyvärr har tvingats avstå av privata skäl. Jag ska därför helt kort redogöra för Kristdemokra- ternas synpunkter. Jag vill också inledningsvis yrka bifall till reser- vation nr 2. Givetvis står jag bakom Kristdemokrater- nas alla reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till den reservationen. Fru talman! För oss kristdemokrater är jämställd- het en självklarhet i hela samhället. Jämställdhet är en grundbult i vår människosyn, där alla människor oavsett vilka de är eller vilka grupper de tillhör ska ha samma möjligheter att leva och utvecklas. Kanske är det av särskild betydelse att jämställdheten får ge- nomsyra utbildningssektorn. Det är viktigt att upp- växande generationer får goda och bra förebilder. Det är viktigt att den normöverföring som naturligt sker i barnomsorg och skola sänder signalen att alla är lika mycket värda oavsett kön. Lika självklart är det, eller borde vara, att vuxna studerande får vistas i en miljö där tolerans, respekt och hänsyn råder och där dis- kriminering är bannlyst. Det handlar om att den värdegrund med respekt och jämställdhet utifrån den etik som förvaltats av kristen etik får genomsyra verksamheten i grundsko- lan, i de frivilliga skolformerna som gymnasieskolan. Enligt vår mening borde den också naturligt genom- syra barnomsorg, förskola och högre utbildning. När värdegrunden som den finns formulerad i läroplaner- na för grund- och gymnasieskolan verkligen får ge- nomslag och genomsyrar vardagen slipper vi den skola där våra barn och ungdomar - och då särskilt våra flickor - känner sig kränkta och förnedrade. En nyckel i detta är att få ett stopp på det språkliga vål- det. Det är en skam att flickor tvingas utstå och krän- kas av förnedrande tilltal. Lika oacceptabelt är det att det verkar finnas glastak i de högre utbildningarna - tak som hindrar kvinnor att göra akademisk karriär. De taken måste krossas, så att det blir självklart att det är akademiska meriter och inte kön som ska premieras vid karriär i högskoleväsendet. Även på grundutbildningen krävs insatser. Vi kristdemokrater menar att det är självklart att diskri- mineringslagstiftningen ska gälla alla studenter - även studenter i uppdragsutbildning. Det är en brist och ett tecken på passivitet i den förda politiken att så inte är fallet. Fru talman! Jämställdhet handlar inte enbart om kvinnor. Det handlar om alla - om kvinnor, om män och om medvetande och attityder. Den angår oss alla. Så länge någon diskrimineras i vårt land på grund av kön kan vi inte vila. Det krävs en politik som på all- var kan ta itu med bristerna och bygga ett mer jäm- ställt samhälle.

Fru talman! I läroplanen är direktiven vad gäller jämställdhet relativt klara. Ambitionen är hög och det låter bra, men tyvärr vet vi att verkligheten ser något annorlunda ut. Det gäller dels det språkvåld som tidigare talare har varit inne på, dels den ojämställda delen både i lärarutbildning och lärarroll. Det gäller också de barn och elever som går i skolan. Redan på dagis förstärks könsrollerna för pojkar och flickor. Tendensen förstärks genom hela skolti- den. Vi vet också att vuxnas språk förändras tydligt beroende på om man talar till småpojkar eller små- flickor. Det är någonting som vi vuxna inte tänker på. Det är tråkigt men sant. Därför måste undervisnings- formerna förändras så att man tar hänsyn till de olika könen men också till de olika könens behov och in- tressen. Lärarna spelar alltså en viktig roll både som förebilder och när det gäller att uppmuntra till en bättre jämställdhet. Därför är en jämn könsfördelning i rekryteringen av lärare på alla nivåer viktig. Vi måste eftersträva det på ett helt annat sätt än vad vi gör i dag. Man kan se att elevernas erfarenheter i de tidiga skolåren spelar en stor roll för deras framtida utbild- nings- och yrkesval. Ett medvetet arbete för att bryta de könsbundna mönstren längre fram i livet måste därför inledas redan de första åren i skolan. Trots de fina formuleringarna i läroplanen har inga stora förändringar egentligen skett. Det har fun- nits ambitioner och det har funnits intresse för att förändra. Vi måste förändra de könsstrukturer och mönster som finns och vi måste förändra den del av utbildningen och undervisningen som finns. Tyvärr har inte så mycket kunnat förändrats. Projekt har initierats och genomförts, men egentligen har det inte funnits någon riktig samordning mellan projekten och insatserna för att förbättra situation. Arbetet för att öka jämställdheten får inte stanna vid skrivna formuleringar. Det krävs i stället ett sam- lat grepp där klart mätbara mål och metoder för att mäta dem utformas. Vårt förslag är att vi borde ge Skolverket i uppdrag att i samarbete med både ele- vorganisationerna och lärarnas organisationer utar- beta ett samlat program för jämställdheten i skolan. Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reserva- tion 3 under punkt 1. Många av de projekt som har dragits i gång i dag har enbart behandlats av vuxna. Man har inte tänkt på att eleverna skulle kunna få vara med i utformningen, inte ens lärarstudenterna eller lärarorganisationen. Fru talman! En kvalitativ högre utbildning och forskning måste också sätta jämställdheten i fokus. När det gäller rekrytering till högre utbildning är fördelningen mellan män och kvinnor ganska jämn. Däremot är snedrekryteringen till de högre tjänsterna inom Högskoleverket verkligen anmärkningsvärd. Kvinnorna missgynnas systematiskt: Ju högre upp i hierarkin, desto färre kvinnor. För att nå jämställdhet inom högskolan är det nödvändigt att börja redan i grundutbildningen. Förhållandet att kvinnor väljer kortare utbildning- ar och i mindre utsträckning fortsätter till forskarut- bildningen måste också förändras. En mer aktiv re- krytering är därför nödvändig och det behövs också till exempel fler kvinnliga handledare till forskaräm- betena. Hela rekryteringsprocessen till den högre utbild- ningen måste genomgå en översyn och göras mer jämställd. De satsningar på rekryteringsarbete som gjorts inom tekniska och naturvetenskapliga utbild- ningar har medfört att andelen kvinnor på grundut- bildningsnivån har ökat. Alltfler kvinnor söker sig också till tekniska utbildningar, men det är fortfaran- de långt kvar till en riktig jämställdhet. Mer behöver alltså göras för att få fler unga kvin- nor att välja tekniska och naturvetenskapliga utbild- ningar. Motsvarande satsningar måste så klart göras i rekryteringen till kvinnodominerade utbildningar. Vi måste få en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män även där. En annan viktig förutsättning för att öka genom- strömningen är andelen kvinnor i den högre utbild- ningen och att få kvinnor att satsa på den akademiska karriären. Här är det viktigt att det finns möjligheter att arbeta under ekonomiskt trygga omständigheter. Det gäller så klart både män och kvinnor, men fram- för allt har man kunnat se att det är kvinnorna som halkar efter just eftersom tryggheten inte finns. Därför har vi i Centerpartiet föreslagit fler dokto- randtjänster och en satsning på mellantjänster, som vi anser är de två enskilt viktigaste åtgärderna för att stimulera fler kvinnor att påbörja den akademiska karriären.

Fru talman! Jag har nu under ett antal år haft för- månen att med motioner från den allmänna motions- tiden som bas här i kammaren debattera jämställdhet inom utbildning och forskning. Till min glädje har jag funnit att betänkandets sidomässiga omfattning med åren blivit allt tunnare. Jag ser det som ett gott och positivt tecken på att vi faktiskt har kommit en bra bit på väg mot samsyn och gemensamt arbete när det gäller jämställdhetsfrågorna inom de här fälten, ut- bildning och forskning. Jämställdhetsproblematiken har ju lyfts fram och tydliggjorts inom de flesta samhällsområden de se- naste åren. Skolans roll och uppgift som förmedlare av värderingar och attityder i synen på flickor och pojkar, män och kvinnor har ju lyfts fram och beto- nats av företrädare för de allra flesta organisationer som arbetar med jämställdhetsfrågor. Det har hänt mycket, och det händer mycket när det gäller att stödja och stimulera jämställdhetsarbetet i förskola, skola och gymnasium. Skolverket arbetar med att ta fram och sprida goda exempel. Resursper- soner i jämställdhet och genuskunskap håller på att utbildas. Den nya Matematikdelegationen har bland annat uppgiften att utveckla matematiken så att den i större utsträckning än i dag även ska väcka flickornas intresse. Lagstiftningen har skärpts steg för steg när det gäller bestämmelser som reglerar skolans arbete mot kränkande behandling. En kommitté arbetar för närvarande med en översyn av hela diskriminering- slagstiftningen. Fru talman! Det arbete som bedrivs i förskolan, grundskolan och gymnasiet för att lyfta fram jäm- ställdhetsfrågorna har naturligtvis sin motsvarighet även i högskolan. Jämställdhetsarbetet inom högsko- lan handlade länge om hur vi skulle få fler flickor att söka sig till högre studier. I dag fokuseras diskussio- nen och arbetet på maktstrukturen inom högskolan. Som flera talare före mig konstaterade finns det fort- farande en snedbalans mellan män och kvinnor när det gäller antalet professorer och antalet rektorer. Balansen på detta område börjar bli något bättre. Men det går alltför sakta, enligt min åsikt, och lite för osäkert. Samtidigt har faktiskt en ny snedbalans uppstått i grundutbildningen. Betydligt fler kvinnor än män söker sig till högskolan i dag. 60 % av alla grundex- amina i högskolan avläggs i dag av kvinnor. Arbetet med jämställdhetsfrågorna på grundutbildningsnivå på högskolan i dag borde faktiskt handla något mer om hur vi rent generellt ska kunna locka fler män till högre utbildning. Lärosätena har i dag i uppdrag att i sina årsredo- visningar redogöra för vilka åtgärder de tänker vidta för att få en jämnare könsfördelning, bland annat i forskarutbildningen och vid rekryteringen av lärare, men även hur man ska få en bättre balans i olika grundutbildningar. Jag skulle vilja säga att arbetet för att nå en ökad jämställdhet inom utbildning och forskning definitivt inte är vilande. Det är i allra högsta grad levande och dynamiskt. I motsats till Torsten Lindström och Kristdemokraterna anser jag inte att den socialdemo- kratiska regeringen har varit passiv i de här frågorna. Jag ser ingen anledning att göra några tillkännagivan- den. Jag yrkar alltså avslag på samtliga motioner.

Fru talman! Att jämföra tjockleken på ett betän- kande i riksdagen med vad regeringen har lyckats åstadkomma i jämställdhetspolitiken tycker jag är beklämmande. Vad har egentligen hänt när det gäller att höja lönerna och statusen för kvinnliga lärare? Vad har hänt att för att skapa en arbetslivslagstiftning när det gäller skolorna, eller i alla fall någonting som liknar en sådan? Om man går ut på en vanlig grund- skola i dag behöver man inte vänta länge innan man hör kvinnoförnedrande fraser flyga genom luften. Jag skulle vilja omformulera Winston Churchills kända citat och säga: Sällan har så många pratat så mycket och gjort så lite.

Fru talman! Jag vill nog påstå att regelsystemet och lagstiftningen mot diskriminering finns där. Nu gäller det ett mycket mer komplext arbete, nämligen att förändra attityder. Man förändrar inte med ett klubbslag här i riksdagen tusenåriga attityder till mäns och kvinnors, pojkars och flickors roller. Det sexualiserade språkbruk som vi tyvärr har i dag bland ungdomar och även bland barn härrör från exakt samma gamla attityder till män och kvinnor, där kvinnor hela tiden ska behandlas som några ob- jekt av något slag. Jag tror att skolan har en viktig roll när det gäller värderingsfrågor, demokrati, tolerans och jämställd- hetsfrågor. Det finns med i uppdraget ute på skolorna. Jag vet att man arbetar väldigt mycket ute på de en- skilda skolorna för att komma åt de här problemen.

Fru talman! Jag delar Majléne Westerlund Pankes uppfattning att det är viktigt att ändra på attityderna. Hennes regering har haft makten i åtta år nu, och det har inte rört sig många millimeter under den tiden. Även om det finns en del mycket lovvärda exempel märker man ändå mycket lite av de krafttag som borde komma från regeringen. Jag undrar faktiskt hur Majléne Westerlund Panke ser på hoppet att över huvud taget förändra de här attityderna. De kan visserligen vara gamla, men jag tycker att det verkar mycket illavarslande att det har varit stört omöjligt att förändra dem under de här åtta åren.

Fru talman! Jag tror att det bästa sättet att arbeta med de här frågorna helt enkelt är att arbeta stegvis, som vi har gjort. Kvinnor har steg för steg vunnit inträde inom fler och fler samhällssektorer. Vi är nästan 50 % kvinnor i den här kammaren när den är fylld. Vi har fler kvinnor inom attitydskapande sekto- rer i samhället, inom journalistkåren och inom kyr- kan. Det är inte oväsentligt att vi har kvinnliga präster och kvinnliga biskopar. Är det någon sektor som sysslar med värderingar och attityder så är det ju våra religiösa församlingar. Det är, tror jag, ett sätt att föra in ett kvinnligt språk. Jag har länge väntat på någon form av forsk- ning kring just språket och språkets användning i den här kammaren. Har språket blivit annorlunda under debatterna när nästan hälften av oss är kvinnor - om vi nu ska koncentrera oss på språkbruket? En annan fråga som Axel Darvik tog upp är löne- sättningen. Axel Darvik ansåg att man skulle lösa upp det offentliga monopolet för att kvinnorna skulle få högre löner eftersom man då fick fler arbetsgivare. Det tror jag inte ett dugg på. Om det är någon sektor där kvinnor har tusentals arbetsgivare att välja på så är det handeln. Där tror jag inte att de tjänar ett öre mer än vad vårdbiträdena gör inom offentlig sek- tor. Det är en myt att det skulle bero på om man har en offentlig eller en privat arbetsgivare. Själva problematiken ligger nog i att man är kvin- na och av tradition inte var familjeförsörjare.

Fru talman! Jag tror att det är viktigt att klargöra vissa saker när det gäller jämställdhet. Jämställdhet betyder inte en matematiskt jämn könsbalans, utan det betyder frånvaro av diskrimine- ring. En matematisk rättvisa innebär inte nödvändigt- vis jämställdhet. Diskriminering kan nämligen före- komma även på arbetsplatser med jämn könsfördel- ning, till exempel en akademisk institution. Jämställdhet är ytterst en relation mellan indivi- der, män som kvinnor, och innebär lika rättigheter och möjligheter. Därför är ett fungerande diskrimine- ringsskydd av yttersta vikt, oavsett vilken del av arbetsmarknaden vi pratar om och oavsett om vi dis- kuterar inom eller utom akademin. Kvotering kan inte lösa de här problemen. Trots att regeringen föreslår det som lösning på de allra flesta problemen med jämställdhet på arbetsmarkna- den, kan en konstgjord könsbalans i stället dölja och permanenta vad som i själva verket är en reell ojäm- likhet. Den statistiska könsbalansen förvandlas i så fall till ett alibi som döljer den verkliga situationen. Majléne Westerlund Panke talade om att antalet sidor i betänkandet skulle bli mindre. Tyvärr ökar antalet sidor på andra håll, till exempel i arbetsmark- nadsutskottets handlingar som talar om FN:s kvinno- konvention. Det blir ännu värre om den här utvecklingen paras med det arbete som den europeiska unionen beklag- ligtvis driver i sitt antidiskrimineringsprojekt, där fler och fler kriterier staplas på varandra för att man ska uppnå jämlikhet. Ras, kön, sexuell läggning, trosbe- kännelse, funktionshinder, ja till och med frågor om visstidsanställning och värnplikt staplas på varandra för att man ska uppnå politisk korrekthet. I stället för att se människor som individer i ett samhälle förvandlar denna utveckling samhället till en matris för politiker. Vi blir med andra ord inplace- rade i fack med utgångspunkt i yttre eller inre attribut, varav vissa råkar vara mer intressanta för stunden än andra. Detta är i grunden en grym och känslokall politik där människan till slut inte blir något annat än sum- man av de politiska kriterier som gäller för stunden. Individen som borde ha varit i centrum för debatten förvandlas i de socialdemokratiska kvarnarna till ett abstrakt objekt. Jag och mitt parti motsätter oss den synen och vi debatterar den ofta här i kammaren. Vi motsätter oss den så fort vi kommer åt. Den politik som jag nyss beskrev har lett fram till en situation där det är uppenbart att diskrimineringen som begrepp är på väg att spåra ur. Ett tydligt bevis på detta är uppdelningen av tillsynen över diskrimine- ringen i arbetslivet. Därför behövs en ny politik. Vi ser ofta professorn som klappar den kvinnliga doktoranden i baken som det främsta problemet, alltså det sexuella trakasseriproblemet. Sådana för- kastliga handlingar är i grunden bara toppen på ett isberg där det är den grundläggande synen på manligt och kvinnligt som är knuten. Lösningen på könsdiskrimineringen är att ut- veckla och utvärdera neutrala meritvärderingssystem så att kvinnor inte utsätts för den dolda diskrimine- ring som genussystemet och könsmaktsordningen innebär på arbetsmarknaden. Lösningen på alla övriga former av diskriminering ligger ju i att ha en formel för likabehandling, inte särlagstiftning. Det är därför viktigt att samla alla fall av diskriminering hos en myndighet för att på bästa sätt kunna bekämpa diskriminering av olika slag. Fru talman! En stark diskrimineringslagstiftning löser förvisso inte alla problem med dåliga attityder i samhället. Dessa måste alltid lösas genom dialog mellan medborgarna. Lagen ger individen ett lagstad- gat skydd och visar att staten inte på några grunder accepterar diskriminering. Att regeringen även fortsättningsvis vill ha en splittrad diskrimineringslagstiftning betyder bara att de nuvarande myndigheternas existens är viktigare än respekten för de medborgare som utsätts för diskri- minering, oavsett om det är inom akademin eller utanför. Tack för ordet.

Fru talman! När jag bläddrar igenom betänkandet som handlar om jämställdhet inom utbildning och forskning är det svårt att hitta särskilt mycket skrivet av moderaterna. Jag vill inte ta ställning till deras engagemang i frågan, men jag vill fråga Tobias Billström hur han ser på de strukturer som finns inom samhället och inom utbildning och forskning och vad han vill göra åt dem.

Fru talman! Axel Darviks fråga är naturligtvis re- levant: Vad kan göras? Den moderata utgångspunkten - som vi har ut- vecklat i det särskilda yttrande som finns på sidan 32 i betänkandet Jämställdhet inom utbildning och forskning - är ju att grunden för all diskriminering är att den bör behandlas lika av lagstiftaren. Det finns inget hållbart motiv till att dela upp dis- krimineringen i olika kategorier, något som ju Folk- partiet är väldigt glada för. Man talar om HBT- diskriminering, kvinnodiskriminering, religiös dis- kriminering och så vidare, och vill splittra lagstift- ningen på en rad olika lagar. Diskrimineringen ser olika ut, men olika sorters diskriminering är precis samma brottsliga handling oavsett var den förekommer. Att lagstiftningen är splittrad och att ombudsmännen delar på ansvaret resulterar bara i sämre skydd för medborgaren efter- som man får svårare att överblicka sina rättigheter. Det är mitt svar på frågan. Vi behöver en samlad diskrimineringslagstiftning. Vi behöver en diskrimi- neringslagstiftning som tydligt och klart uttalar att alla former av diskriminering, var och i vilket sam- manhang de än må förekomma, är förkastliga.

Fru talman! Min fråga gällde egentligen inte dis- kriminering, utan den gällde strukturer som förtrycker kvinnorna inom samhället, till exempel de strukturer man finner i tidningar som riktar sig till unga flickor, för att inpränta de könsroller som gör att man hindrar individer från att göra de val som man annars hade velat göra. Man hindrar individernas fria val. Vill inte Moderaterna, som ibland utger sig för att vara beskyddare av individens frihet, göra något åt dessa könsstrukturer som förtrycker kvinnorna?

Fru talman! Moderaterna tror mycket starkt på in- dividen och är varma anhängare av att alla individer ska ses utifrån sina personliga kriterier och inte uti- från påhittade kriterier. Men Axel Darviks fråga är litet märklig. Kvinnors situation förbättras ju genom att diskri- mineringen i samhället - både den öppna och den dolda - upphör. Det är en fråga om attitydförändringar som måste ske genom en dialog mellan medborgarna. Jag tror inte på förbud och lagstiftning, och jag hoppas att inte heller Folkpartiet gör det. Ibland när jag hör folkpartistiska ledamöter föra debatten här i kammaren, inte minst Birgitta Ohsson, blir jag dock lite orolig. Den moderata utgånspunkten är att frånvaro av diskriminering ger män och kvinnor lika rättigheter. Frånvaro av diskriminering, Axel Darvik, är det som ger ett jämställt samhälle, och det uppnår man inte genom att reglera sönder och samman, genom att bryta upp och genom att se till att lagstiftningen tar fasta på olika delar. Det uppnås i stället genom att man satsar på en sammanhållen diskrimineringslag- stiftning. Nu lyfter vi fram jämställdhetsperspektiven, men kammaren kommer om ett tag att föreläggas ytterliga- re ett förslag till en sammanhållen diskriminering- slagstiftning med utgångspunkt i Europeiska unio- nens kriterier. Jag tror till och med att propositionen har levererats i dag. Man måste då som politiker ställa sig frågan vad man egentligen vill uppnå. Jag menar att man inte kan bryta ut den här frågan och behandla den skild från andra kriterier, till exempel avseende handikappade, sexuell läggning eller någonting annat. Allting måste ses i ett och samma perspektiv, och det är mitt svar.

Fru talman! Vänsterpartiet har ingen reservation i det här betänkandet, men jag tror att vårt intresse för frågan är rätt välbekant. Vårt samhälle är genomgående strukturerat så att män är överordnade kvinnor. Kvinnor diskrimineras på grund av sitt kön, och kvinnors handlingsutrymme begränsas därigenom. I ekonomi, kultur och politik står ofta mannen som norm. Utbildningsväsendet är hårt präglat av de här strukturerna. Eftersom en stor del av barns och ung- domars fostran och socialisering sker i skolan blir skolan också ett av de viktigaste instrumenten för bevarandet av de här strukturerna. Redan i förskolan och vid skolstarten är förväntningar från lärare och personal tydligt styrande i riktning mot de traditio- nella könsrollerna. Jag har hört flera som har talat om det här. Flickor kan sägas förväntas inta en passiv, tyst och snäll roll, medan pojkar förutsätts vara aktiva, pratsamma och utåtagerande. Den olika behandling som pojkar och flickor möter i klassrummet bidrar kanske till att stärka pojkarnas självförtroende, medan flickor riskerar att bli passiva och därmed kanske får svårare att uttrycka sig. I skolan och inom den högre utbildningen lär sig eleverna och studenterna ofta männens syn på sam- hället. Skolan förmedlar männens historia, och många gånger är det de manliga författarna som läses, till exempel i svenskundervisningen. I utbildningsväsen- det gör elever och studenter val mellan ämnen och utbildningar, val som är påverkade av och befäster strukturen. Men det spännande är att samtidigt som utbild- ningsväsendet reproducerar och konserverar mans- samhället utgör det en nyckelinstitution i arbetet för ett jämställt samhälle. Genom att skolledare, lärare och övrig personal skaffar sig medvetenhet om just de här maktstrukturerna och engagerar sig för att utmana dem kan skolan faktiskt bli en plats där barn och ungdomar ges möjlighet att ifrågasätta stereotypa könsroller som förmedlas i kultur, i reklam och i det övriga omgivande samhället. Fru talman! Vänsterpartiet vill öka valmöjlighe- terna för kvinnor och män. Alla ska ha reella möjlig- heter att göra val som inte är könstypiska. Vårt mål är att kön inte ska vara en begränsning och ett hinder under uppväxten. I de lagar och styrdokument som styr utbildningväsendet finns många formuleringar som syftar just till en jämställd skola och till ett inten- sivt arbete för att motverka den manliga normen i samhället. Skolverket och nu den nya Skolutvecklingsmyn- digheten och Högskoleverket bedriver ett viktigt arbete i den riktningen. Samtidigt finns det mycket mer att göra, och det är långt kvar till en jämställd skola och en jämställd högskola. Jag tänker bara helt kort peka på några punkter som kan tillföra debatten något från oss från Vänster- partiet. Vi kommer nu att ställa större krav på kvali- tetsredovisningar från kommuner. Jag tror att det är viktigt att de kvalitetsredovisningarna innehåller mål och utvärderingar som tydligt pekar på skolornas jämställdhetsarbete. Jag tror också att positiv särbe- handling kan vara ett användbart medel för att bryta upp en stark könssegregering i utbildningsväsendet. Det behövs ju till exempel fler män inom förskola, skola, vård och omsorg, och det behövs fler kvinnor inom tekniska och naturvetenskapliga verksamheter. Jag tror att det utan att bryta den könssegregerade arbetsmarknaden är mycket svårt att i grunden angri- pa en ojämn maktfördelning mellan kvinnor män. I den akademiska världen finns en tydlig hierar- kisk struktur och faktiskt en stark manlig dominans, även om vi ser tecken som utifrån mitt perspektiv går åt rätt håll. Men kvinnorna har än så länge inte sam- ma möjligheter att avancera i den strikta hierarki som råder på universiteten. Därför kan faktiskt positiv särbehandling av underrepresenterat kön vid tjänste- tillsättning vara ett sätt att komma åt en problematik. Det är vidare ett genomgående drag i vår kultur att beskrivningar av verkligheten, som jag sagt, utgår från en manlig norm, det vill säga att beskrivningar handlar mer om män än om kvinnor, att de utgår från mäns erfarenheter och att män framställs som nor- mala och kvinnor som avvikande. Dessutom tillskrivs män och kvinnor olika egenskaper som på ett sätt ofta låser fast individen i sterotypa könsmönster. Vi har nu en kvinno- och genusforskning som faktiskt visar hur det här mönstret innebär att kvin- nors underordning upprätthålls. Jag är övertygad om att en del av de läromedel som används i skolan och i den högre utbildningen inte är några undantag i det här resonemanget. En kritisk granskning av läromedel i jämställdhetsperspektiv borde egentligen vara ett naturligt inslag såväl vid köp av läromedel som i samtal med elever och studenter om hur man använ- der läromedlen. Jag menar att utskottsbetänkandet faktiskt visar att vi har kommit en bit på vägen men också pekar på att vi har lång väg kvar. Innan jag gick i väg till den här debatten hämtade jag ett pressmeddelande från Skol- verket. Utan att fördjupa mig mer i det vill jag peka på att det har rubriken: Pojkars intresse styr ämnet idrott och hälsa. Sådana exempel som dyker upp visar att vi har en lång väg kvar. Betänkandet visar enligt min mening också att det inte är tillräckligt att utforma lagar och regler utan att det behövs ett kontinuerligt och oförtröttligt arbete med attityder och inte minst värderingar för att göra verklighet av alla de vackra orden om jämställdhet.

Fru talman! Min fråga går till Lennart Gustavsson med anledning av ett betänkande från arbetsmark- nadsutskottet som handlar om jämställdhetsmärkning av varor, tjänster och företag. Jag borde egentligen också replikera till Axel Darvik, eftersom Folkpartiet är anhängare av samma tanke. Min fråga är: Har Lennart Gustavsson som leda- mot för Vänsterpartiet reflekterat över möjligheten att jämställdhetsmärka universitet och högskolor, som ju är offentliga institutioner? Det är kanske till och med enklare att jämställdhetsmärka dem än företag. Och vidare: Vad skulle detta få för konsekvenser? Jag vet att Lennart Gustavsson inte har läst det aktuella be- tänkandet, men eftersom frågan är så uppenbar och tydlig skulle det vara intressant att få ett klarläggan- de.

Fru talman! Detta är intressant, och jag beklagar att jag faktiskt inte har läst det här betänkandet. Där- för kommer jag inte heller att svara direkt med ett ja eller ett nej. Men jag tycker att exempelvis de utvär- deringar av jämställdhetsarbetet som Högskoleverket gör vad gäller universitet och högskolor är viktiga. Om de sedan ska leda till en jämställdhetsmärkning eller inte vill jag inte ta ställning till nu, men visst är läroanstalternas arbete med jämställdhetsfrågor vik- tigt ur mitt perspektiv.

Fru talman! Jag ställer frågan eftersom jag inte ser betänkandet som vi i dag behandlar i kammaren ut- brutet ur helheten. Det måste fogas in i den totala uppfattning som riksdagen förväntas ha efter behand- lingen av detta om jämställdhetspolitiken. Jag nämner det eftersom jag inte tycker att det är en bra idé. Jag tycker inte alls om tanken att man ska jämställdhets- märka varor, tjänster eller företag. Kriterierna blir så oerhört svåra att formulera. Jag kan bland annat se ett mycket stort problem om man har en arbetsplats - låt oss ta en akademisk institution - där man har 50 % män och 50 % kvin- nor. Sedan blir en kvinna sjuk eller en kvinna åker på ett sabbatsår utomlands och är inte längre en del av institutionen, och så vidare. Detta rubbar könsbalan- sen. Förlorar då universitet sin status som jämställt? Detta är mycket intressanta frågor. Jag tycker att man här anar den problematik som uppstår när politiker försöker formulera alltför precisa mål och framför allt försöker att ta på sig uppgifter som är omöjliga. Där- emot kan jag mycket väl tänka mig att Sveriges hög- skoleförbund frivilligt skulle kunna tänka sig att ut- färda jämställdhetscertifikat eller någonting annat. Men det faktum att detta inte har uppstått ännu är kanske snarare ett bevis på hur svårt det är för den offentliga sektorn att sopa rent framför sin egen dörr. Det är mycket enklare att gå och peka ut för den pri- vata sektorn vad den ska göra och tycka och tänka.

Fru talman! Den här frågan får vi diskutera sena- re. Det var inte en fråga utan mer ett tankeutbyte. När vi diskuterar jämställdhet tycker jag att det är viktigt att lyfta fram ett perspektiv som många gånger glöms bort och som jag tycker att Moderaterna ibland glömmer bort. Det var det jag försökte bevisa. Det handlar faktiskt om strukturer och om makt. Det handlar om någonting annat. Det är inte bara det att vi ska vara lika mycket värda. Det är gamla strukturer som präglar oss väldigt hårt. Det är därför jag försö- ker säga - flera har varit inne på det - att vi ska ha bra lagar, bra regelverk och kontrollmekanismer, men om vi långsiktigt ska komma framåt behövs arbetet med värderingar och åsikter. Då är naturligtvis hela utbildningssystemet ett redskap som vi ska använda, från förskolan till forskningen.

Fru talman! Jag var inne på en del av jämställd- hetsfrågorna förut i dag i samband med de tidigare betänkandena. Jag vill återigen betona vikten av att man börjar tidigt med ett aktivt och medvetet jäm- ställdhetsarbete. Förskolorna Tittmyran och Björn- tomta i Gävle och Jämrum i Gävle för att sprida kun- skaper är ypperliga exempel på hur ett bra och aktivt arbete med jämställdhetsfrågor kan ske i de lägre åldrarna. Man måste börja i förskoleåldern för att det ska ge effekt. Jag vill framhålla ett annat bra exempel. Det är det som Kommunförbundet länge har drivit som jämställdhetsprojekt och som kallas 3 R-metoden eller jämtegrering. Det är ett bra exempel på hur man kan arbeta systematiskt med jämställdhetsfrågor. 3 R står för representation, resurser och realia. Man kan till exempel göra en 3 R-analys inom utbildningsom- rådet. Det har gjorts i många kommuner runtom i Sverige. Man tittar då först på statistik. Hur ser det ut, till exempel med representationen? Vilka går en viss utbildning? Vilka undervisar? Vilka sitter med i de beslutande organen? Sedan ser man över resurserna. Hur använder man dem? Vilka får del av resurser för till exempel barn med behov av särskilt stöd? Hur mycket tid tar pojkar och flickor upp i klassrummet? Vilka är författare till den kurslitteratur som man köper in? Slutligen tittar man på och drar slutsatser i reali- teten. Är det något vi behöver förändra? Harmonise- rar denna statistik i verkligheten med de mål vi har politiskt, eller är det något som ska ändras? Diskussioner kan sedan med utgångspunkt i kvantitativa fakta bli mycket mer konkreta och verk- samhetsnära. När man tvingas bli konkret och var- daglig är det möjligt att även fundera över det som är så vanligt att det tas för givet och självklart. Det kan då bli tydligt vad som bör förändras för att öka jäm- ställdheten. Det viktiga är att göra människor uppmärksamma på jämställdhetsperspektivet och vikten av en ökad medvetenhet i de här frågorna. Det är viktigt att skapa en ökad medvetenhet bland dem som arbetar i utbild- ningssektorn och en fortbildning i jämställdhetsfrå- gor. Jämrum i Gävle är ett mycket bra initiativ, en bra metod för att sprida kunskap, handha utbildning och fortbildning och sprida bra pedagogiska idéer. Vi skulle tycka det vara väldigt intressant att se fler liknande projekt på andra håll i landet. Nu erbjuds också landets kommuner att delta i en nationell utbildning av resurspersoner i jämställdhet och genuskunskap. Syftet är att stärka kompetensen i jämställdhetsfrågor och att ge lärare och pedagoger redskap att arbeta med ett aktivt förändringsarbete i den egna pedagogiska praktiken. Det tycker vi i Mil- jöpartiet är ett mycket bra exempel. Majléne Wester- lund Panke nämnde fler goda exempel på vad som är på gång och som vi också tycker är mycket bra. Resultatet efter att Skolverket har tittat på jäm- ställdhetsundervisningen visar dock att jämställdhet måste få en mycket tydligare plats i undervisningen. Man måste fokusera mer på värderingar i skolans undervisning, få möjlighet till reflektion och insikt i olika perspektiv. Det behövs mer kompetensutveck- ling av lärare i sex- och samlevnadsfrågor och ett HBT-perspektiv på dessa. Skolorna behöver ha tydli- gare mål och planer för sin sex- och samlevnadsun- dervisning. Precis som Lennart Gustavsson nämnde kan vi senast i en aktuell rapport från Skolverket se att poj- kars intresse styr innehållet i ämnet idrott och hälsa. Undervisningen är i väsentligt högre grad anpassad efter pojkars intressen. Man kan också se att pojkar har högre betyg i ämnet. Ibland tror jag visserligen att det är åt andra hållet också, att det finns verksamheter i skolan som är mer anpassade efter flickor och där pojkar missgynnas. Pojkar kanske oftare ses som ett problem med sitt mer utåtagerande beteende. Jag tycker också att det är viktigt att poängtera att det kränkande språk som många var inne på inte bara riktar sig till flickor. Det var bara det som nämndes. Om man vistas på en skolgård hör man att det slår åt ganska många håll, tyvärr. Det viktiga är att verksamheten i skolor och hög- skolor uppmärksammar jämställdhetsperspektivet och ser hela människan. Det här handlar om ett individ- perspektiv. Om varje människa ska få utvecklas uti- från sina förutsättningar kräver det ett jämställdhet- sperspektiv. Vi i Miljöpartiet tycker också att arbetsmiljölagen ska gälla även i skolan. Det är något vi länge har drivit, att vi ska likställa reglerna. Jag hoppas att vi får anledning att återkomma till det när vi ska besluta om en ny skollag. Slutligen vill jag säga några ord om högskolan. Jag talade förut om en breddad rekrytering. Jag tror att det i högsta grad är en jämställdhetsfråga att få till stånd en breddad rekrytering. Tyvärr kan vi i dag inte säga att vi har en jämställd högskola när nästan tre fjärdedelar av de högsta cheferna vid våra högskolor är män. Vi måste fortsätta att jobba aktivt för en hög- skola som är jämställd, där kvinnorna inte längre tjänar mindre pengar än män och där inte den allra största delen av all kurslitteratur är skriven av män. Vi måste se till att ingen på en högskola behöver känna sig kränkt. Eftersom jag personligen inte tror att det förhåller sig så att vi kvinnor är dummare eller mer oförmögna till abstrakt teoretiskt tänkande än män eller mindre lämpade för universitetsstudier anser jag det mycket rimligt att vi borde ha en mer jämställd högskola med en bättre representation, inte minst när det gäller rektorer och professurer.