Jakt och viltvård

Fru talman! I dag ska vi debattera miljö- och jordbruksutskottets betänkande 13 om jakt och viltvård. Det är ett motionsbetänkande, vilket innebär att vi kommer att debattera motioner och förslag som lagts fram av riksdagsledamöterna under hösten. Vi kommer därför att diskutera ett antal jaktpolitiska frågor men inte alla. Jag kommer att fokusera på tre områden i mitt anförande. Det handlar om älgförvaltning, rovdjur och småviltsjakten i fjällen. Fru talman! En av de jaktpolitiska frågor som engagerar allra mest är frågan om älgjakten. Självklart är många engagerade i frågan. I vår relativt glesa befolkning har vi ändå 250 000 älgjägare. Älgjakten är av stor kulturell betydelse för vårt land, men den står också för en inte helt obetydlig ekonomisk omsättning. Enligt SLU omsätter älgjakten ungefär 1 ½ miljard årligen. När vi från politiskt håll nu har beslutat om en ny förvaltningsmodell ökar intresset för frågan ute i landet. Det är många som påverkas. Det gäller deras vardag, jaktmöjligheterna och deras ekonomi. I Sverige har vi en gammal fin tradition av allmogejakt. Det är en jakt som involverar många och som framför allt engagerar och berör dem som bor i närheten av sina jaktmarker. Det är viktigt att vi bevarar den traditionen. De som jagar vet att den delen av jakten som de facto sker ute på passet bara är en liten del av helheten. Jaktmarker ska skötas om, pass ska röjas och hållas öppna, vägar vara framkomliga och så vidare. Det är också när jakten involverar många kring jaktområdena som viltförvaltningen blir allra bäst. Man vet vilka djur som kan, ska och bör fällas. Det har man inte alltid koll på när man är inrest jägare. Det är därför helt avgörande att jakten inte blir så dyr att den bara kan involvera ett fåtal. Nu är det nya systemet för älgförvaltning sjösatt med en enig riksdag bakom. Det är nu viktigt att vi håller koll på kostnaderna. Det är redan dyrt att jaga, inte minst för dem som arrenderar marken. Där ser vi en prisutveckling på en del håll som redan har börjat sortera dem som har råd från dem som inte har råd. Om den utvecklingen fortsätter riskerar vi att förlora den stora acceptansen som finns för jakten i dag. De markägare som vill hålla älgstammen nere, något som inte minst de stora skogsbolagen driver, kommer också att få problem om fällavgifterna blir för höga. Det gäller inte minst fällavgifterna på kalv. Konsekvenserna av en minskad avskjutning av kalv på grund av att det är för dyrt kommer att bli stora. Jag har fått rapporter om vissa län där man diskuterar nya fällavgifter. Man diskuterar en kostnad på 660 kronor för kalv och 2 000 kronor för vuxna djur. Det är klart att detta kommer att få konsekvenser både för vilka djur man skjuter och för hur många man skjuter. Där måste vi tänka till en gång till. Vi socialdemokrater tycker att det är nödvändigt att regeringen säkerställer att kostnaderna för den nya älgförvaltningen inte kommer att överstiga intäkterna. Framför allt ska det inte få leda till att det är de enskilda jägarna själva som kommer att bära kostnaden för det nya systemet. I betänkandet har vi en motion som handlar om § 28 som jag vill nämna med ett par ord. § 28 är den, milt sagt, ganska omdiskuterade paragraf som behandlar djurägares rätt att försvara sina tamdjur vid rovdjursangrepp. Vi har ofta diskuterat här i kammaren hur långt denna rätt ska sträcka sig. Vi är en majoritet av riksdagspartierna som står bakom den förändring för utökade rättigheter som har genomförts. Det förvånar mig att det ändå finns ett par partier som fortfarande tycker att vi ska inskränka dessa rättigheter igen. Om vi verkligen vill ha ett helt Sverige som ska vara levande, om vi vill ha öppna landskap och om vi vill ha lantbruk med djur i hela landet måste vi också ge förutsättningar för det. I dag har vi en rovdjurspolitik som har lagts på is, vilket medför rätt stora problem för många av dem som försöker bedriva till exempel fäbodbruk och annan utsatt djurhållning. Det är lite svårt att förstå att det då finns partier som ytterligare vill försvåra för dem. Innan § 28 ändrades för några år sedan för att ge ytterligare möjligheter att skydda sina djur framfördes argument mot det som egentligen gick ut på att man skulle hota hela den svenska vargstammen om man skulle utöka reglerna. Nu står vi med facit i hand och ser att så har det verkligen inte blivit. § 28 har fungerat bra. Den svenska vargstammen har definitivt inte lidit några stora förluster på grund av dessa förändringar. Tvärtom växer den fort i dag. Med den brist på förvaltningspolitik som råder i detta nu är det märkligt att man fortfarande ser § 28 som ett hot mot vargstammen. Fru talman! Vi går nu till frågan om småviltsjakten i de svenska fjällen. Också detta är en fråga som vi har diskuterat ganska många gånger i den här kammaren vid det här laget. Faktum är att vi hade en möjlighet att avgöra den för ganska precis ett år sedan då vi i oppositionen fick majoritet för ändring av reglerna i utskottet. Men på grund av en del missar under omröstningen i kammaren blev det inget nytt beslut, så nu står vi här igen. Majoritetsförhållandena är desamma som under förra året. Likaså är de argument som jag framförde då desamma. De borgerliga partiernas argument är troligen också desamma som för ett år sedan. Den stora skillnaden är väl egentligen att den borgerliga majoriteten nu har haft ett helt år på sig att genomföra förändringar. Man har haft ett helt år på sig att prata med oss om hur man skulle kunna göra situationen bättre. Denna chans har man inte tagit. Därför står vi nu här igen. Jag tänker kort redogöra för historien bakom detta för att påminna oss om upprinnelsen till debatten. I november 2006 kom ett brev till den då alldeles nytillträdda borgerliga regeringen från EU-kommissionen. I brevet ställdes frågan ifall det möjligen kunde vara så att Sverige bröt mot tjänstedirektivet när man gynnade i Sverige boende jägare framför andra jägare enligt 3 § rennäringsförordningen. Här hade regeringen ett antal valmöjligheter om hur man skulle hantera situationen. En av dem hade varit ganska naturlig. Man kunde ha svarat kommissionen och förklarat varför man hade regler som gynnade de i Sverige boende jägarna. Det gjorde man inte. I stället rev man direkt upp reglerna och öppnade för alla att jaga fritt i de svenska fjällen. Det är unikt. Om vi ser oss om i världen finns det inte speciellt många ställen dit man som svensk jägare kan åka och lösa jaktkort på samma premisser som de som bor i landet och gå ut och jaga på statlig mark utan att ha med sig någon över huvud taget. Sverige är unikt när det gäller detta. Efter det att Sverige öppnade fjällen för de utländska jägarna har EU godkänt tre länders särbehandling av egna jägare. Det är våra nordiska grannar Norge, Danmark och Finland, som alla gynnar sina egna jägare betydligt tydligare än vad vi gjorde i Sverige före 2007. Faktum är att en del europeiska länder har visat sig särbehandla egna jägare utan att deras fall alls dragits till prövning. Det kan ses som ganska naturligt eftersom det är få som delar den svenska regeringens tolkning att detta kan innebära ett regelbrott. Faktum är att det inte alls är svårt att hitta länder som har valt att gynna sina egna jägare. Det är svårare att hitta något land som inte gör det. EU har slagit fast att jakten inte är en tjänst; också om detta är vi överens här i kammaren. I European Charter on Hunting and Biodiversity rekommenderas en positiv särbehandling av inhemska jägare av sociala skäl samt att utländska jägare måste finna sig i specialregler och högre priser. Att återställa § 3 skulle alltså inte möta några hinder, enligt detta. Trots det har regeringen vägrat i sten att riva upp ändringen. Anledningarna och argumenten till det har varierat lika mycket som antalet debatter vi har haft här i kammaren. Regeringspartierna har snärjt in sig i diverse paragrafer och juridik. Man har försökt hitta så många efterhandskonstruktioner som det bara går för att slippa erkänna att man fattade ett förhastat beslut 2007. Men, fru talman, kom ihåg vad det handlade om från början! Det handlar om ett brev från kommissionen där den undrar om vi möjligen bröt mot EU:s tjänstedirektiv med de gamla reglerna. Om man läser brevet, vilket jag hoppas att alla har gjort, ser man att det avslutas med att kommissionen ber de svenska myndigheterna att inkomma med eventuella synpunkter och information om eventuella åtgärder som de planerar att vidta för att förekomma tänkbara överträdelser av gemenskapsrätten. Man kan inte säga att det är en speciellt hård skrivning. Man kan tycka att det är lite märkligt att regeringen agerade så snabbt för att ändra reglerna i stället för att föra en dialog med EU-kommissionen. Om vi talar om tjänster är poängen att den fria rörligheten för just tjänster handlar om att företag ska ha rätt att bedriva verksamhet var som helst inom gemenskapen. Det handlar inte om att man inom gemenskapen alltid har en rättighet att köpa vad man vill. För att tala klarspråk: Det är helt enkelt inte, och det kommer aldrig att vara, en mänsklig rättighet för folk i hela världen att köpa fri jakt i de svenska fjällen. Vad kan vi göra nu, då? Jo, vi river upp det felaktiga beslutet och börjar om. Om EU-kommissionen då kontaktar oss inleder vi en dialog med dem. Nu har regeringen fått träna en del på det i andra frågor, bland annat den om vargen, så nu vet man hur det går till. Min förhoppning är att vi i dag ska kunna hjälpa regeringen lite på vägen med att riva upp, att göra om och att göra rätt. Vi behöver få ordning på jakten i de svenska fjällen. Situationen som den är nu är inte hållbar. Det finns många vittnesmål om det; jag har talat om dem tidigare här i kammaren. Jag vill understryka att jag verkligen inte vill hindra utländska jägare från att jaga i de svenska fjällen. Jag vill att de ska komma hit. Jag vill att de ska främja den lokala turistnäringen. Men då ska de göra det för att de köper en exklusiv, kontrollerad jakt - inte som den sker i dag. Om det är alla överens. Turistföretagen, oppositionen, jägarna och rennäringen är överens - men inte regeringen. Nog kan man tycka att det är lite märkligt. Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet i den del som handlar om fjälljakt, avslag på reservation 2 och bifall till reservation 3. (Applåder)

Fru talman! Vi ska nu debattera ett betänkande som innehåller bland annat älgförvaltning, fjälljakt, jakttider, skyddsjakt, skadskjutning och jakt och funktionshindrade. Det är detta spännvidden handlar om. Låt mig först ge en bild av den värdefulla tillgång som våra vilda djur är och vilken betydelse de har för vårt land och för oss människor. Tack vare en mycket väl utförd viltvård och jakt och dessutom skydd av hotade arter har vi en mångfald som ytterst få länder har. Vi har en biologisk mångfald och en förnybar resurs där jakt och viltvård kan värderas till några miljarder kronor. Vi hörde här för en stund sedan att bara älgjakten kan värderas till 1 ½ miljard. Matlandet Sverige ges en extra dimension genom tillgången på vilt och ett kött av bra kvalitet. Detta ska vi vara rädda om och förvalta vidare till gagn för alla i vårt samhälle och för kommande generationer. Fru talman! Jag kommer att uppehålla mig vid fjälljakten, älgförvaltningen och skyddsjakt på eget initiativ. Jag väljer att börja med fjälljakten. Jag ska komplettera den historiebild vi fick för en stund sedan. Den haltar i någon mån eftersom den inte var komplett. År 1993 öppnade man för småviltsjakt i de svenska fjällen till skillnad mot vad som hade gällt dessförinnan. Det utvecklades ett regelverk enligt 3 § rennäringsförordningen. Datumet den 1 juli 2007 är viktigt. Före den 1 juli 2007 sade rennäringsförordningen att det skall upplåtas till den som är fast bosatt i Sverige. Det tror jag inte att vi har någon delad uppfattning om. Sedan fanns också Jordbruksverkets föreskrifter som kompletterade 3 § rennäringslagen och som också gällde före den 1 juli 2007. Den sade att det skall medges till den som är folkbokförd i Sverige och får medges till den som inte är folkbokförd i Sverige. Nu har vi det klart för oss. År 2006 väljer Länsstyrelsen i Norrbotten att bestämma att det endast är i Sverige folkbokförda jägare som får jaga de två första veckorna. Efter den 11 september får även jägare från annat nordiskt land möjlighet att jaga, men då under överinseende av en jaktansvarig tillhörande företag från kommunen. Det var det regelverket som gällde, åtminstone i Norrbotten. Det är intressant att notera att det bara var de som var från de andra nordiska länderna som skulle ha den här jaktansvarige med sig. Hela den övriga världens befolkning behövde ingen jaktansvarig. Det är bara en parentes. Vad händer då? Jo, Kommerskollegium, och det glömde Helén Pettersson, gjorde en utredning i juni 2006 efter ett klagomål från ett företag i Norrbotten. Kommerskollegium kom då fram till att det kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten och vara ett brott mot icke-diskrimineringen. Det kom Kommerskollegium fram till då, och det var alltså 2006. Sedan är det riktigt att EU-kommissionen tillskrev den svenska ambassadören i Bryssel och påpekade att reglerna i Norrbotten kunde utgöra hinder för den fria rörligheten, det vill säga precis det som Kommerskollegium också hade varnat för. I det sammanhanget, när vi behandlar EU-kommissionen, kan jag också nämna att det förs fram ett det finns ett finskt fall som skulle vara likadant som det i Sverige. Det är inte sant eftersom det bara handlade om försäljning av jaktkort och inte om kombinationen att tillhandahålla tjänster. Den som använder det som argument vill bara vilseleda. Sedan kommer nästa instans, och det är Justitiekanslern. Där gjorde man också en utvärdering och kom till den slutsatsen att Sverige ska ersätta de företag som lidit skada på grund av det regelverk som jag läste upp. Det innebar att år 2008 fick svenska staten betala ut 639 000 kronor. År 2009 fick staten i två olika omgångar betala ut 693 000 respektive 343 000 kronor. Sammanlagt 1 675 000 kronor har den svenska staten betalat ut därför att man tyckte att det var klockrent att de regelverk som gällde inte kunde anses vara okej i förhållande till gemenskapsrätten. Naturvårdsverket arbetar också med de här frågorna. Det handlar bland annat om två projekt. Ett handlar om förvaltning av ripa. Det skulle vara klart i februari 2012. Det andra projektet heter Fjällripan - en art som minskar. Det ska vara klart i juni 2012. Det här är alltså bakgrunden. Den samlade bedömningen från regeringen så här långt är att man kan gynna befolkningen regionalt genom att bland annat tillåta att man kan lösa årskort som andra inte kan lösa, inte ens andra i Sverige och framför allt inte personer från andra länder. Detta görs, och det tycker vi är bra. Upplåtelse i övrigt ska ske oberoende av hemvist. Vi tycker att det är viktigt att man kan ta regionalpolitiska hänsyn inom ramen för det så kallade EU-fördraget. År 2007 gav också regeringen ett uppdrag till Statens jordbruksverk, Naturvårdsverket, Sametinget, Länsstyrelsen i Jämtland, Länsstyrelsen i Västerbotten, Länsstyrelsen i Norrbotten, Svenska Jägareförbundet och Svenska Samernas Riksförbund. Det uppdraget gavs 2007 och skulle visa hur ändringarna av 3 § rennäringsförordningen påverkat viltstammarna, rennäringen, naturmiljön och den svenska jakttraditionen. Man försökte göra en delredovisning 2008, men det var alldeles för tidigt. Det underlag som fanns framme räckte inte. Därför håller man fortfarande på med detta. Men om jag har förstått det rätt är det möjligt att dra slutsatser av detta inom en snar framtid. Vad vill vi nu? Jo, vi vill att vi, med utgångspunkt i utformningen av rennäringsförordningen före 2007 och utifrån den pågående utvärderingen som jag nyss hänvisade till, ska överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att en långsiktigt hållbar och utvecklad fjälljakt kan bedrivas. Vi vill också att man ska utreda vilka möjligheter som finns att stärka regionala möjligheter till jakt och därigenom på bästa sätt tillvarata i Sverige bosatta personers tillgång till småviltsjakt i fjällen. Och det ska naturligtvis ske inom ramen för EU-förordningen. Vi vill ändra. Vi tycker inte att det är bra som det är, men det måste ske med förnuft och efter en utvärdering. Vårt förslag är ett öppet mandat för att man ska kunna komma med många olika förslag i stället för en inskränkt återgång till det som leder rakt in i en återvändsgränd. Vi står bakom alliansreservationen även om vi inte kommer att yrka bifall till den. Vad är då alternativet? Jo, det är att Sverigedemokraterna i armkrok med Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet går fram med ett annat förslag. Miljöpartiet vill egentligen någonting helt annat. De vill tillbaka till det som gällde före 1993 men väljer ändå att, tillsammans med Sverigedemokraterna, haka på Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i det här läget. De struntar fullkomligt i den bakomliggande verkligheten som redovisas i betänkandet på ett oerhört utförligt sätt. De struntar i den pågående utredningen som vi väntar på. De struntar i de utgifter på 1,6 miljoner som vi har haft, och de är beredda att ta på sig nya utgifter. Man vill återgå till exakt det som vi hade problem med. Samtidigt säger man att det inte ska strida mot EU-fördraget. I klartext betyder det att man vill tillbaka till någonting som är omöjligt. Man vill tillbaka men ändå inte. Man underkänner därigenom Kommerskollegiums utredning, EU-kommissionen, Justitiekanslern och regeringens samlade expertis bestående av bland annat jurister på UD och Landsbygdsdepartementet. Det är mycket märkligt. Det är bara Socialdemokraterna som har rätt i den här frågan. Jag vill påstå att det är direkt ohederligt att ställa i utsikt att det skulle vara möjligt med en återgång. Helén Pettersson vet bättre. Det vore mer rakryggat om hon i stället sade så här: Jag vet att det inte går att gå tillbaka, men jag gör det för att fånga röster hos dem som tror att det går. Det vore hederligare av Helén Pettersson att säga att vi socialdemokrater är till och med så desperata att vi låter Sverigedemokraternas motion bifallas och ser fram emot det debattstöd som tre sverigedemokrater senare kommer att ge oss i den här debatten. Helén Pettersson har nu tillsammans med Sverigedemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet byggt ett luftslott av förväntningar hos delar av den svenska jägarkåren som de så småningom kommer att genomskåda - tro mig. Det är och förblir en återvändsgränd att återgå till det som var. Fru talman! Jag ska säga några korta ord om älgförvaltningen. Glädjande är att vi äntligen är på väg att genomföra en älgförvaltning där markägare och jägare får ta ett större ansvar för sina vilttillgångar. Jag hoppas nu att vi kan fortsätta på den inslagna vägen och utveckla detta på ett sådant sätt att det kan omfatta annat jaktbart vilt, även rovdjuren, så att vi får en sammanhållen, adaptiv viltförvaltning i balans. När det gäller kostnaden för den nya förvaltningen beräknas den kunna finansieras inom ramen för de fällavgifter som finns och även med visst stöd från Viltvårdsfonden. I inledningsskedet finns det också extrapengar. Det jag noterar är att Socialdemokraterna uppenbarligen menar att det är skattekollektivet som ska stå för eventuella kostnader som överstiger intäkterna. Jag kan inte läsa det som något annat i betänkandet. Den uppfattningen delas inte av regeringen. Markägare och jägare måste inom ramen för viltförvaltningen klara den nödvändiga kostnaden för den nya älgförvaltningen. Avslutningsvis, fru talman, gäller det skyddsjakt på eget initiativ, § 28. Vi som arbetar med de här frågorna vet direkt vad det betyder. Den förändring som alliansregeringen genomförde kort efter sitt tillträde har varit ett lyckokast för rovdjuren. Det har gett en ökad acceptans för rovdjuren; dessutom har tamdjuren fått ett förbättrat skydd. Det var alltså en vinna-vinna-situation. Där är vi ganska överens, även om det finns något parti som fortfarande inte har förstått vitsen med att vi ändrade § 28. Det visar sig också att alla som har åberopat § 28 sedan den infördes i sin nya ordning har följt regelverket. Ingen har visat sig ha missbrukat detta, vilket många belackare påstod när de menade att nu kommer det att bli fritt fram och vilda västern. Den typen av bakgårdsargument användes i väldigt stor utsträckning när ändringen infördes, och jag är oerhört stolt över att markägare, tamdjursägare och jägare har visat att man har kunnat ta detta ansvar. Men så har vi Vänsterpartiet som vill återgå till det som var. Jag vill skicka med en fråga redan nu: Menar Vänsterpartiet fortfarande att man ska avvakta det första anfallet från ett rovdjur innan man får ingripa? Så var det tidigare. Den gamla lydelsen var "först vid upprepat anfall". Menar Vänsterpartiet att man inte ska få freda sin hund eller sina lösgående djur vid fäboddrift? Det vore intressant om vi kunde klargöra det i dag så att människor vet vad de har att rätta sig efter om Vänsterpartiet får möjlighet till ökat inflytande. Fru talman! Jag har talat om och diskuterat fjälljakt, älgförvaltning och skyddsjakt enligt § 28 och överlämnar nu med glädje detta betänkande till kammaren för beslut. (Applåder)

Fru talman! Detta var nästan på gränsen till personangrepp. Då har vi sjunkit lite lågt i debatten, så jag tänker inte bry mig om att svara på det. Det jag däremot vill säga är att Bengt-Anders Johansson har missuppfattat hur det här gick till. Han påstår flera gånger i sitt anförande att EU-kommissionen inte anser att reglerna vi hade före 2007 är förenliga med EU-rätten. Men de har aldrig sagt någonting sådant. När det gäller de skadestånd som Bengt-Anders Johansson refererar till och som vi har diskuterat jag vet inte hur många gånger i den här kammaren och som har betalats ut efter beslut från JK, har JK inte , vilket Bengt-Anders Johansson felaktigt påstår, lutat sig mot EU-rätten utan mot regeringens bedömning efter att man hade ändrat reglerna - alltså när regeringen själv tyckte att man hade brutit mot rätten, även om man inte hade gjort det. Det är det som JK har grundat sin dom på. Jag förmodar och hoppas verkligen att Bengt-Anders Johansson också har läst den så att han vet det. Vad gäller årskort i länen ser det väldigt bra ut vid en första anblick. Jag måste ändå fråga Bengt-Anders Johansson om han tycker att det är en bra ordning som man har i något län där man lottar ut jakten och där de boende i länet inte har förtur utan får sitta och vinka till andra EU-medborgare som åker förbi deras fönster på väg upp till den årliga fjälljaktshöjdpunkten. Jag har en kort fråga om älgförvaltningen: Anser Bengt-Anders Johansson att det finns ett rimligt tak som man kan sätta på fällavgifter för att det inte ska missgynna älgförvaltningens framtid?

Fru talman! Jag var mycket noga med att säga att det som JK har betalat ut inte handlade om ett skadestånd utan om en ersättning. Ett skadestånd får man efter en lagakraftvunnen dom, och det finns ingen dom i detta, bara så att vi har rett ut det. Det Helén Pettersson fullständigt bortser från är att det finns ett antal instanser där även EU-kommissionen ifrågasatte vår möjlighet att använda de här reglerna. Det är den sammanlagda bilden av att både Justitiekanslern, Kommerskollegium och regeringens egna jurister kom till samma slutsats som man måste se. Att då gå upp i en domstol är inte speciellt meningsfullt. Det ska man göra om man tror att man har förutsättningar att vinna, men om alla rådgivare säger att det här blir fel är det bara meningslöst att ödsla kraft på en domstol. Är det bra att lotta ut eller inte? Just därför behöver vi en utvärdering. Men Helén Pettersson och Socialdemokraterna har redan satt ned foten. De vet vad som är bra och inte. De vet framför allt att det inte behövs någon utvärdering. Att fullständigt negligera en bred utredning som är på gång och bara gå tillbaka till det som var tycker jag är högst anmärkningsvärt och fullständigt ansvarslöst. Jag fick aldrig något svar på min fråga om älgförvaltningen. Är det Socialdemokraternas uppfattning att det är skattekollektivet som ska bekosta detta eller är det markägare och jägare som ska sköta det?

Fru talman! Jag börjar med den utvärdering som enligt Bengt-Anders Johansson är på gång. Det är ändå fem år sedan reglerna ändrades, och som jag sade tidigare i mitt anförande så har regeringen i ett års tid vetat att man är i minoritet i den här frågan. Varför har man inte lyckats sparka i gång den? Det känns verkligen som att man försöker gömma frågor i utredningar. Det är klart att vi inte är emot utvärderingar, men vi är emot det sätt som man har använt tiden på i detta. Det drar iväg. Angående EU-kommissionen läser jag en gång till om det var så att jag var otydlig i talarstolen: EU-kommissionen ber de svenska myndigheterna att inkomma med eventuella synpunkter och information om eventuella åtgärder som de planerar att vidta för att förekomma tänkbara överträdelser av gemenskapsrätten. Detta är det brev som har kommit från EU-kommissionen. Allting annat kommer från annat håll, och jag vill verkligen understryka det. Riv upp, gör om och gör rätt - om EU-kommissionen tar kontakt med oss efter att vi har rivit upp beslutet och om igen frågar om vi möjligen bryter mot de här reglerna så kan vi införa och starta den dialog som vi borde ha gjort 2007. Att den bara hoppades över och att man ändrade beslutet utan att ens ha en diskussion är det som det här handlar om. Men jag förstår att man gärna försöker komma med andra konstruktioner för att slippa ta tag i den frågan. Återigen, jag fick inte heller något svar på min fråga om älgförvaltningen som jag ställde först. På tre sekunder upprepar jag den. Finns det något skäligt tak för fällavgifter?

Fru talman! Det låter på Helén Pettersson som om det gällde att sparka i gång utvärderingen. Jag trodde att det framgick rätt tydligt att den sparkades i gång 2007, att man redan efter ett år försökte göra en samlad bild men fann att det inte var möjligt med det underlag som fanns. Under tiden har dessutom Naturvårdsverket kopplats in med ett bra projekt. Det är den samlade bilden som vi behöver, men uppenbarligen inte ni, för att vi därigenom ska kunna fatta ett bra beslut. Att återigen rusa i väg och försöka med någonting som är fullständigt meningslöst är att lura människor. Det är precis det som Helén Pettersson och Socialdemokraterna håller på med. När man läser brevet från EU-kommissionen måste man också veta vad det som finns i brevet står för. Där står vilka åtgärder vi ska vidta för att vi inte ska kunna hamna i den situationen. Det innebär att vi har en situation som inte är godtagbar enligt kommissionen. Det kan vem som helst läsa ut. Det är bara fråga om hur man vill tolka detta. När det gäller älgfinansieringen är det lite bekymmersamt att inte Socialdemokraterna kan svara tydligt. Det innebär att jag får tolka svaret, nämligen precis det som står i betänkandet. Där står det klockrent att Socialdemokraterna tycker att det är skattekollektivet som ska ta kostnaderna för administrationen av den svenska älgjakten. Trots att den enligt Helén Pettersson själv omsätter 1 ½ miljard är det uppenbarligen så att det är skattekollektivet som ska träda in. Det tycker vi är fel.

Fru talman! Innan den här debatten började hade vi en debatt där jag pratade om köttkonsumtionens miljöpåverkan och oroväckande utveckling när alltmer av det kött som äts i Sverige kommer från djur som är uppfödda på kraftfoder som tävlar om yta där det kunde växa människoföda direkt och hur det är ett hot mot biologisk mångfald och möjligheten att föda en växande världsbefolkning. Nu ska vi prata om en annan sorts kött, om man nu ser de här djuren som enbart kött. Man kan ju se dem som individer också. Men okej, ska man äta kött måste jag ändå säga att viltkött är ett bättre alternativ i väldigt många fall, både sett ur ett ekologiskt perspektiv och sett ur ett djurskyddsmässigt perspektiv. Här handlar det om djur som ändå får leva sitt liv i frihet innan de dödas, förhoppningsvis så snabbt och smärtfritt som möjligt, vilket kräver en bra, duktig och välutbildad jägarkår som undviker plågsamma jaktformer, som jobbar noga med att undvika skadskjutningar och så vidare. Det kräver också att jakten sker på ett ekologiskt hänsynsfullt sätt, att man undviker att jaga arter som har en svag utveckling och som kanske är mer eller mindre hotade eller sårbara. Det kräver kunskap om arternas samspel med varandra. En av de heta frågorna i det sammanhanget handlar kanske om rovdjuren. Men det är inte så mycket i det här betänkandet som handlar om det. Här är faktiskt den heta frågan den fria småviltsjakten i fjällen. Det är den vi ska prata om. Vi är ju lite långsinta i Miljöpartiet. Vi pratar inte om att vi ska tillbaka till det som hände 2007. Vi pratar i mer nostalgiska ordalag om hur bra det var före 1993. Så kan det ju vara ibland. Allt var inte bäst då heller, men en sak som har gått förlorad lite grann i de reformer som har gjorts när det gäller småviltsjakten i fjällen är det samiska inflytandet. Jag tycker ändå att det är viktigt att vi bär med oss att vi har ett särskilt ansvar. Samerna är ett urfolk med speciella rättigheter. Om sedan de här riporna jagas av skåningar eller danskar kanske är av mindre betydelse. Det är en helt annan sak med människor som bor och verkar i närområdet, som har jagat sedan urminnes tider och som för övrigt behandlas ganska taskigt av staten i många andra fall. Därför tycker jag att det är viktigt när vi ser över småviltsjakten i fjällen att vi också är noga med att respektera det samiska inflytandet. Det finns positiva exempel på hur man jobbar med den frågan, inte minst i Jämtland där man har projekt som ger samerna större inflytande. De har lokalkännedomen och de har kännedomen om arterna, både hur detta påverkar rennäringen och hur det påverkar riporna och så vidare. Den reform som vi pratar om nu handlar om det som hände 2007. Jag kan tycka att det var ett steg i fel riktning att göra det ännu friare för ännu fler att jaga i fjällen under mer oordnade former. Jag tycker därför att det är ett bra steg att vi här säger att vi vill ompröva den förändringen i syfte att gå tillbaka till det som gällde före 2007. Sedan vet alla att det är lite knöligt juridiskt, vilket inte minst det tidigare replikskiftet har visat. Därför har vi inte heller sagt rakt ut att vi lovar att det här ska vara genomfört i morgon dag, men vi har i alla fall en form av viljeinriktning. Jag tycker att det är en viljeinriktning som är värd att stödja, även om jag kommer att vilja gå vidare med just det samiska inflytandet. Därför, fru talman, vill jag helt enkelt yrka bifall till förslaget i betänkandet under punkt 2 och spara en god bit av min talartid som jag tror att jag retroaktivt ger till Bengt-Anders.

Fru talman! Jag tänkte redan nu uppmärksamma er på att jag kanske kommer att tala något längre än åtta minuter. Jag kommer att hålla mig till dels översynen av rennäringslagen, på grund av en motion som finns, dels fjälljakten. Fru talman! Samerna är vårt lands ursprungsbefolkning. Detta finns också bekräftat av riksdagen redan 1977. Samerna omnämns också särskilt i 1 kap. 2 § regeringsformen. När Alliansen kom till makten år 2006 stärktes lagstiftningen för Sveriges fem nationella minoriteter, varav en grupp är samerna. År 2000 ratificerade en enig riksdag Europarådets konventioner om nationella minoriteter. Frågan om nationella minoriteter återkommer årligen i budgetpropositionen, som i budgetpropositionen för 2012, del 1 Rikets styrelse , kap. 10 Nationella minoriteter, s. 73. Det finns också behandlat i konstitutionsutskottets betänkande nr 1. Målet för regeringens politik avseende nationella minoriteter är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Regeringens arbete syftar till att stärka de nationella minoriteternas möjligheter till inflytande i frågor som berör dem inom viktiga samhällsområden och därmed öka dessa. Under 2012 kommer uppföljningsarbetet att fokusera på ett bättre genomförande av grundskyddet utanför förvaltningsområdena. Inom ramen för det lokala arbetet behöver också arbetet med att öka kunskapen om de nationella minoriteterna och minoritetsrättigheterna fortsätta. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sametinget kommer därför även fortsättningsvis att tilldelas resurser för att arbeta med informations- och kunskapshöjande insatser. Målet för regeringens nationella minoritetspolitik finns också beskrivet i proposition 2008/09:1 kap. 10. Fru talman! Varför denna påminnelse till kammaren om redan behandlade propositioner? Jag vill på detta sätt skapa en bakgrund till dagens betänkande om jakt och viltvård som även rör samernas rättigheter i olika avseenden. För Folkpartiet liberalerna är den nationella minoritetspolitiken liksom samernas rättigheter mycket viktiga frågor. Sverigedemokraterna vill genom sin motion om rennäringslagen ändra lagen för att ta bort de rättigheter som samerna har vad gäller renskötsel samt användning av mark och vatten för dem själva och deras renar. Man vill också ha inskränkningar i de rättigheter som omfattar att ta virke från statlig mark till rennäring, familjebostad, slöjd och bränsle. I detta ingår även befintliga jakt- och fiskerättigheter. Samernas rättigheter bygger enligt 1 § rennäringslagen på urminnes hävd. Det är viktigt att komma ihåg att detta också berör andra förslag i betänkandet vad gäller jakten. På just denna punkt står Sverigedemokraterna ensamt, men det är viktigt att känna till detta mål hos partiet i fråga när det gäller andra punkter i betänkandet. Det finns en majoritet i utskottet med Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i fråga om fjälljakten. Partierna vill ha tillbaka regleringen från tiden före år 2007. Miljöpartiet vill egentligen backa tillbaka till regelverket som fanns från tiden före år 1993. Det vill inte de övriga. Men man vill heller inte invänta resultatet av den utvärdering som många redan har påtalat, inte minst Bengt-Anders Johansson. Jag har ett par frågor till Miljöpartiet, inte minst mot bakgrund av att Miljöpartiet saknar egen motion och egna förslag i sakfrågan. Ni brukar värna samernas rättigheter. Sverigedemokraterna vill ta bort rättigheterna för samebyarna i enlighet med den motion jag nämnde i början av mitt anförande. Ni vill gemensamt med Sverigedemokraterna ändra jakträttigheterna, vilka innefattar samernas rättigheter. Hur kommer dessa rättigheter att utformas? Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har haft helt olika samepolitik tidigare, men vad gäller nu? Jag vill påminna om att jaktföreningen Giehren i Tåssåsens sameby administrerar småviltsjakten inom samebyns marker jaktsäsongen 2011/12 i fjällen belägna i Jämtland. Detta görs under nu gällande regler. Fru talman! Jag ska säga några ord om Finland, som indirekt har nämnts i olika sammanhang. Jag försökte ställa frågan till Socialdemokraterna i utskottet, men jag fick till svar att vi får ta den debatten i kammaren. Nu ser jag fram emot svaren på frågan om Finland. I broschyren som finns på www.riista.fi på svenska finns de finska jaktreglerna beskrivna. Broschyren heter På jakt i Finland . Där beskrivs hur finska staten äger ungefär 25 procent av arealen i landet. De markerna är belägna i framför allt östra och norra delarna av landet. Det är Forststyrelsen som ansvarar för jakträtten och viltvården. På den privatägda marken innehas markrättigheterna av markägaren eller en jaktförening. Enligt SOU 2005:116, en offentlig utredning som pågick redan under den socialdemokratiska regeringen, beskrivs också jakträttigheterna i Finland och att jakträtten är kopplad till markägandet. Den som vill jaga i Finland ska ha tillstånd till detta av markägaren eller innehavaren av jakträtten. Den som jagar ska betala en viltvårdsavgift till staten. Jakt är tillåten endast under de jaktperioder som fastställs för respektive viltart. Samernas jakt- och fiskerättigheter avviker inte från de övriga medborgarnas rättigheter i det samiska hembygdsområdet i Finland. Endast rätten att bedriva renskötsel är baserad på urminnes hävd. I hänvisningar till Finland där Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna framhåller Finland som ledstjärna vill jag påtala två aspekter. Det är fel att låta påskina att utländska jägare inte är välkomna till Finland. Det finns jaktinformation om vad som gäller för utländska jägare i Finland. Den största andelen mark är privatägd, och det finns ca 4 000 jaktföreningar som sörjer för jakten och viltvården i sina områden. Samernas rättigheter vad gäller jakt är dock mer begränsade i Finland enligt SOU 2005:116, där det beskrivs att samerna saknar speciella rättigheter i fjälltrakterna. Samma betänkande, SOU 2005:116, belyser också situationen i Norge och Kanada, utöver Finland, vad gäller samernas rättigheter. Jag ställde frågan i utskottet: På vilket sätt ska vi följa Finlandsexemplet? Jag ser fram emot att få ett svar på den frågan i dag. Vad gäller anmälningar till EU-kommissionen har tidigare talare beskrivit mycket väl att det finska fallet och det svenska fallet inte kan jämföras i och med att det handlar om helt olika grundförutsättningar. Jag tänkte nu ta upp några övriga viktiga aspekter i debatten om fjälljakten. Först har vi frågan om långsiktig hållbarhet. Jakt handlar i allra högsta grad om att bevara ett bestånd. Långsiktigt hållbar jakt innebär att jaktens omfattning ska påverkas av hur ripstammen utvecklas. Beståndets storlek beror på en rad orsaker, bland annat hur mycket som jagas. Den består också av variationer som beror på andra faktorer. Om skytten är same, övrig svensk, norrman eller tysk har ingen betydelse när ripan väl blivit ett byte vad gäller beståndets storlek. Hur ser jakttrycket ut? De flesta jaktkorten säljs till svenska jägare. Enligt uppgifter i Sveriges Radio P4 Norrbotten den 11 februari 2011 beskrivs jakttrycket på följande sätt för år 2010. I Norrbotten såldes jaktkort för drygt 12 000 jaktdagar, varav ca 9 300 till svenska jägare. Drygt 2 700 såldes till utländska jägare, varav drygt 80 procent var till jägare från Norden. Utländska jägare stod för 540 jaktkort av 12 000. I Västerbotten såldes kort för ca 8 000 jaktdagar, varav mer än hälften till svenska jägare, ca 3 000 till nordiska jägare och närmare 1 000 till jägare från övriga länder. I Jämtland såldes kort för ca 10 500 jaktdagar, varav drygt 8 000 till svenska jägare, närmare 2 300 till nordiska jägare och 150 till utländska jägare. Den överväldigande andelen jägare är svenska jägare, vilket är viktigt att påtala i debatten. Hållbar jakt handlar också om avlysning. Det ska självklart vara möjligt att avlysa områden för att minska jakttrycket när så behövs för att skapa förutsättningar för en långsiktigt hållbar utveckling. Turismen är ett annat perspektiv, fru talman, som är viktigt att påtala. Skälet till ändringen av rennäringsförordningen var att företagare inom turistnäringen anmälde ärendet till EU-kommissionen. Om detta står mycket beskrivet i betänkandet. Det handlar om jakttidskravet och jaktansvarskravet. Denna ändring skedde efter en grundlig analys av Kommerskollegium och Regeringskansliet. Vi har också hört diskussionen om Justitiekanslerns ersättningsbeslut för dem som drabbats av besluten tidigare, vilket är viktigt att framhålla i debatten. Möjligheten att utveckla besöksnäringen hade påverkats negativt. Mina frågor till Socialdemokraterna är: Varför är inte turismens potential viktig för Socialdemokraternas beslut? Vore det inte bra att skapa möjligheter för besökare att uppleva fjällen i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland med flera ställen? Inte minst Vildmarksmässan i Stockholm nyligen visade på vilken potential som finns för turismen. Jakt och fiske är delar av detta och även andra upplevelser. Varför stöder ni inte besöksnäringens potential? Visst kan beslut förbättras. Också där har vi tidigare hört hur viktigt det är att följa upp den utvärdering som pågår. Jag blir lite förvånad, fru talman, att det alltid låter från de rödgröna med flera som att hur man än gör räcker inte det sätt man väljer att hantera frågor på i det läge man befinner sig. Inför beslut om att ändra förordningen krävdes utredningar och utvärderingar. När vi nu ser att det finns en pågående utvärdering och det är viktigt att invänta resultaten är den inte längre viktig. Självklart kan man pröva och följa upp utvärderingen. I alliansreservationen påtalar vi också att regeringen utifrån en sådan utvärdering bör överväga vilka förändringar som kan vidtas för att ytterligare utveckla långsiktigt hållbar fjälljakt. Men svenska regler får självklart inte hindra företag att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med artikel 56 i fördraget om EU:s funktionssätt. Därför bör regeringen få i uppdrag att utreda vilka ytterligare möjligheter som finns utifrån det perspektivet. Det finns, som sagt, möjligheter att väga in regionalpolitiska perspektiv i detta. För Folkpartiet är det självklart att även samerna ska ha sin del i detta och att utländska jägare är välkomna. Slutligen, fru talman, vill jag göra en personlig reflexion kring hur våra egna erfarenheter kan färga det perspektiv vi ser. Den godaste ripa jag ätit åt jag hos en familj där mamman hette Berith. Det var ett fantastiskt bemötande i norra Norrbotten - ett minne som aldrig bleknar. Jag har personligen också haft mycket fina besök och fått uppleva samernas kultur, ätit torkat renkött och renkorv, sett trolltrumman, lyssnat på jojken i härlig, varm, vänlig samvaro. I veckan ringde jag en äldre person och frågade om hans upplevelser av jakten. Han sade: Konflikterna finns väl någon gång omsänder, men överdrivs verkligen. Det går ju att lösa frågor. Utländska jägare är mycket välkomna. Norrbotten behöver besöksnäringen. Det ger ny kraft till småföretagen, till alla som gillar jakt och fiske och värnar naturen och djuren, oavsett var vi kommer ifrån. Hälsa riksdagen det! Fru talman! Den hälsningen har jag nu framfört. I övrigt gör jag som Bengt-Anders Johansson och påpekar att vi naturligtvis stöder reservationen och överlämnar betänkandet för kammarens beslut. (Applåder)

Fru talman! Jag tror bestämt att Nina Lundström överskred talartiden till och med mer än Bengt-Anders Johansson. Jag kanske skulle ha gett henne min tid i stället. Nina Lundström ställde en fråga om samepolitiken, och det är väl lika så gott att jag tydligt poängterar att Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har väldigt olika samepolitik. För Miljöpartiet är det viktigt att respektera samer som ett urfolk som vi har förpliktelser mot enligt internationella konventioner, som vi förvisso ännu inte ratificerat, typ ILO 169, vilket för övrigt är någonting vi verkligen borde göra. Det är en lite speciell situation i och med att samer har levt och verkat i fjällen och sedan urminnes tider använt marken för renbete, jakt och så vidare. Sedan kommer vi stövlande och säger: Hej, vi äger den här marken. Det gör att hela jaktfrågan blir väldigt speciell. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna har ganska olika utgångspunkter i den här frågan. Jag stöder absolut inte deras reservation som Nina Lundström hänvisade till. Däremot kan man i vissa frågor landa på samma sak, som i det här fallet att en återgång till de regler som gällde 2007 är ett steg i rätt riktning, tycker jag. Sedan vill jag ytterligare stärka det samiska inflytandet. Tåssåsenmodellen var just det jag syftade på när jag pratade om positiva exempel i Jämtland på hur man kan öka det samiska inflytandet. Det är bara ett pilotprojekt, och även där är samerna fortfarande engagerade. De menar att det som skedde 1993 var felaktigt och att man inte till fullo respekterade deras rättigheter. Jag tror fortfarande att det finns mer att göra, men Tåssåsenmodellen kan absolut vara en modell som är värd att titta på i ett sådant arbete.

Fru talman! Jag välkomnar att Helena Leander tar upp detta, för jag är lite förvånad över att de har strukit just det i sitt särskilda yttrande. De brukar lägga särskilda yttranden i betänkandena. De exempel som nämns i dag, som är så kallade projekt, finns inte längre med i deras särskilda yttrande här. Helena Leander har nu klargjort att de fortfarande tycker att det är någonting som är intressant att titta på. Det är också väldigt bra med klarläggandet. Med tanke på att det finns partier som vill förändra samernas rättigheter är en översyn av rennäringslagen en viktig del att debattera. Jag uppfattar då att Miljöpartiet står upp för de principerna. Vad gäller grundförutsättningarna är frågeställningarna väldigt komplexa, och det finns en ambitionsnivå. Det finns en mycket hög ambition hos Alliansens företrädare att verkligen hitta bra lösningar. Men jag tycker att det är rimligt och klokt att man utvärderar, för att se vilka möjligheter som finns i och med att det är så komplex materia.

Fru talman! Det var märkligt vad gäller det särskilda yttrandet. Jag satt inte i detta utskott förra mandatperioden, och jag trodde att det här var precis samma som då. Jag har inte medvetet strukit någonting om Tåssåsen. Vad gäller själva fjälljaktsreformen får man kanske intrycket av den här debatten att det är större skillnader än vad det är mellan de olika sidorna. Det blir lite grann den dynamiken här. Ni säger att ni vill utvärdera, och vi säger att vi vill ompröva. Alla är vi väl överens om att nuvarande situation inte är helt lyckad. Vi tycker ändå att man kan vara så pass djärv att man sätter ned foten och säger att man vill gå i en viss riktning och att man ska göra en omprövning. Ni säger att ni vill ha en utvärdering först. Vi tänker nog att en utvärdering ingår i detta. Men på det stora hela kanske det blir den dynamiken i oppositions- respektive majoritetsrollen. Jag tycker i alla fall att man kan vara så drastisk att man säger vart man vill gå, och därför stöder jag det som vi i majoriteten har landat i - vi har faktiskt majoritet i betänkandet denna gång.

Fru talman! Får jag påminna kammaren om att när ändringen genomfördes var fokus i debatten på att man först ska utvärdera och utreda och sedan göra förändringar. Hur vi än vrider och vänder på frågeställningen är frågan när det är riktigt att utvärdera och följa utvärderingens resultat. Jag tror personligen att det är klokt att invänta utvärderingen. Tidsperspektivet har varit väldigt kort, och det gäller att få ett bra underlag för detta. Det här är någonting som vi alla följer med stort intresse. Nu har inte Helena Leander någon replik kvar, men jag uppfattade inte vilka andra värden som är viktiga för Miljöpartiet. Jag har räknat upp några av dem, och det är tillgången till långsiktig och hållbar jakt, möjligheterna även för utländska jägare att jaga och möjligheterna att beakta samernas rättigheter. Det finns ett antal områden. Jag har inte tolkat det så att Helena Leander motsätter sig det, men jag vill vara tydlig med att det också är viktiga ingångsvärden i frågeställningen.

Fru talman! Jag fick ett par direkta frågor av Nina Lundström, så jag känner att det är bäst att jag går upp och svarar. Jag är imponerad av Ninas kunskaper om de finska jaktreglerna. Men det som hon dess värre verkar ha missat är att man på den statliga marken i Finland - och det är det vi pratar om här när vi pratar om fjälljakten i Sverige också - kräver medföljande guide. Det är den dialogen som EU-kommissionen och Finland har haft, och där har man kommit fram till att det inte på något sätt bryter mot tjänstedirektivet. Det är det vi hänvisar till i vårt betänkande och ingenting annat. Då har vi klargjort varför vi diskuterar de finska jaktreglerna. Nina Lundström nämner statistik över hur många av olika nationaliteter som hade löst jaktkort ett specifikt år. Det är så med statistik att det helt beror på vilket år man väljer att plocka ut. Nu har Nina Lundström valt att plocka ut ett år när ripstammen var väldigt svag och det var dålig tillgång på ripa i fjällen, och då attraheras inte speciellt många utländska jägare, eftersom det är dyrt att resa dit och vara där. Om Nina Lundström hade valt ett annat år kunde hon ha funnit siffror som visar att 60 procent utländska jägare har löst jaktkort. Vad gäller turismen säger jag: Självklart stöder vi besöksnäringen! Frågan är om Nina Lundström har pratat med besöksnäringens organisationer och frågat vad de tycker om de förändringar som gjordes 2007. De är inte speciellt glada. Att sälja en jakt som är öppen för alla är inte ett speciellt bra koncept för att dra in pengar. Genom att sälja en jakt som är exklusiv, där jägare ska ha guide med sig ut, kan man gynna besöksnäringen. Jag föreslår att Nina pratar med dem.

Fru talman! Jag skulle gärna vilja ha underlaget till det som Helén Pettersson nu påstår om grundvalen för EU:s beslut i frågan. Den korrespondens som sker är inte allmänt tillgänglig - jag har i alla fall inte kunnat hitta den någonstans. Det svaret har också ett antal som har velat få den korrespondensen fått. Jag skulle gärna vilja ha det underlag som Helén Pettersson har vad gäller Finlands kommunikation med EU, för jag kan inte bemöta det när jag inte har fått tillgång till det. Vad sedan gäller statistiken skulle jag vilja påminna om att dessa frågor på intet sätt är nya. Jag vill också påminna om att Ann-Christin Nykvist, som var minister i den socialdemokratiska regeringen, tog upp frågan om antalet jaktdygn i kammardebatter. Det kunde då konstateras att ett stort antal jägare utnyttjade möjligheten att jaga på statens mark och att två tredjedelar av jägarna var svenska och knappt en tredjedel var norrmän. Men hon lade till: Det är en stor tillgång. När jag läser protokollen fascineras jag över att socialdemokratin så diametralt har ändrat uppfattning. Den uppfattning som Helén Pettersson företräder nu går inte att utläsa från tidigare debatter med socialdemokratiska ministrar. Jag tycker att det är synd. Men jag tycker det är glädjande att nu få höra att besöksnäringen är viktig. Jag var på Vildmarksmässan och talade i alla fall med några av arrangörerna. En av dem konstaterade att det är en stor tillgång för Sverige och en stor och viktig fråga för många regioner som verkligen vill hitta nya näringar och nya möjligheter. Jag lovar Helén Pettersson att jag kommer att fortsätta att söka kontakt och fortsätta diskussionerna.

Fru talman! Det tycker jag var ett bra besked från Nina Lundström. Det är klart att man kan sälja mycket. Men som ni sade: En jakt som är öppen och fri för alla är inte en exklusiv jakt som man tjänar pengar på som turistföretag. Den debatten har faktiskt varit ganska livlig efter beslutet 2007. De är inte nöjda med den ändring som gjordes. Jag tror inte att någon - utom möjligen Nina Lundström - är förvånad över att Socialdemokraterna är för en stark besöksnäring. Det har vi alltid varit och kommer alltid att vara - såklart. Som norrlänning inte minst vet jag hur avgörande den branschen kommer att vara för vår del av landet, speciellt framöver. Därför ser jag till att hålla mig uppdaterad om vad de tycker. Det är samma sak när vi pratar om statistik. Vi har i den här frågan inte alls diametralt ändrat uppfattning, för att citera Nina Lundström. Det är klart att det är en tillgång. Jag underströk det mycket tydligt i mitt anförande. Det är klart att det är en tillgång med utländska jägare som kommer hit och besöker Sverige och jagar. Men det måste också finnas ett värde i den jakten, och den ska inte ske på bekostnad av de boende i Sverige.

Fru talman! Jag tycker ändå att det är glädjande att Helén Pettersson i dag kan intyga att det är bra med utländska jägare. En del av protokollen har förvånat mig, när jag har tagit del av debatterna inte minst från Helén Petterssons sida kring hur man har sett på de utländska jägarna. Jag tror att det är viktigt att hitta bra former för detta. Jag vill också påminna om att vi nu diskuterar en del av det som rör rättigheterna på statlig mark. Den utbytesrätt som finns mellan olika jägarorganisationer är en helt annan väg. Väldigt mycket av jakten sker också på privatägd mark. Där välkomnar man utländska jägare och har ett utbyte. Jag har själv varit medföljare på jakt i Finland, så jag kan vidimera att bemötandet är gott och att man i de absolut flesta länder tycker att detta är en tillgång. De olika konfliktfrågorna kring hållbar jakt: Jag tycker att det är viktigt att framhålla ripstammen och tillgången till viltet som en viktig faktor. Men jag tycker också att det är viktigt att inte gå in och blåsa upp konflikter. När jag talar med en del jägare framhåller de faktiskt tillgången, möjligheterna, det positiva, för turismen, för att också gemensamt arbeta för en bra viltvård etcetera. Det finns mycket positivt att lyfta upp i debatten. Därför välkomnar jag att Socialdemokraterna i dag låter lite mer positiva till både utländska besökare och besöksnäringen i stort. Det tycker jag är bra för hela debatten.

Fru talman! Det här betänkandet behandlar jakt- och viltvårdsfrågor. Det är frågor som engagerar många, dels för att det finns närmare 300 000 jägare i landet, dels för att jakt och viltvård i Sverige är en integrerad och väsentlig del av naturvården. Den som är jägare i Sverige utövar alltså inte bara ett fritidsintresse eller yrke utan bidrar också till naturvården genom att förvalta våra viltstammar. Dessutom utgör jägarna en mycket viktig resurs när det gäller eftersök av trafikskadat vilt, vilket är viktigt att påpeka. Fru talman! Jakt och viltvård blir därmed en folklig fråga. Regelverket kring jakt och viltvård blir då också en folklig fråga. Jag vill börja med att hålla med Helén Pettersson när hon pekar på betydelsen av § 28, rätten att skydda sina tamdjur. Den senaste förändringen och även en tidigare kan på intet sätt utgöra ett hot mot vargstammen. Att skydda sina tamdjur från rovdjursangrepp kan på intet sätt utgöra ett hot mot vargstammen, som det påstås i reservationer och motioner. Jag tycker att det är bra att Socialdemokraterna markerar det ställningstagandet tydligt. Att jakt och viltvård är en folklig fråga syns också i frågan om småviltsjakten i den svenska fjällvärlden. Regelverket ändrades våren 2007 och innebär nu att rätt till småviltsjakt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen inte längre är begränsad till personer bosatta i Sverige. Det tidigare regelverket utgjorde ett indirekt handelshinder genom att tjänster knutna till jakten inte på lika villkor kunde erbjudas personer som var bosatta utomlands. Det var, fru talman, en stor diskussion när regelverket förändrades. Regeringen uppdrog därför redan 2007 åt Jordbruksverket att i samråd med berörda myndigheter och organisationer övervaka och följa effekterna av hur förändringen påverkar småviltsstammarna och tillgången till jakt för svenska jägare i förhållande till utländska jägare. Som har påpekats tidigare i debatten: Man gjorde en delutvärdering 2008, men då bedömde man att det var för tidigt att dra några slutsatser. I närtid, efter årets jaktsäsong, kommer man att överväga om det finns underlag för att göra en utvärdering. Som det påpekas i majoritetstexten menar man att förändringen 2007 inte var tillräckligt utvärderad. Nu vill man göra en förändring utan att göra en utvärdering. Jag tror att det är viktigt att vi är överens om att det är bra att grunda beslut på fakta. Egentligen tycker jag att vi håller på med hårklyverier eller strider om påvens skägg. Alliansen säger: "Regeringen bör, med utgångspunkt i hur bestämmelserna i 3 § rennäringsförordningen var utformade före förändringen våren 2007, utifrån den pågående utvärdering som Jordbruksverket genomför överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att långsiktigt hållbart utveckla fjälljakten. De svenska reglerna för upplåtelse av småviltsjakt får självfallet inte hindra företag att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med den fria etableringsrätt som föreskrivs i artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Regeringen bör således få i uppdrag att utreda vilka ytterligare möjligheter som finns för att stärka den regionala möjligheten till jakt och därmed på bästa sätt tillvarata i Sverige bosatta personers tillgång till småviltsjakt i fjällen." Majoriteten i utskottet, bestående av socialdemokrater, miljöpartister, vänsterpartister och sverigedemokrater, säger: "Självfallet ska de svenska reglerna för upplåtelse av småviltsjakt inte hindra företag att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med den fria etableringsrätten. Svenska myndigheter kan inte ställa krav på att företag som arrangerar jakt ska vara etablerade i Sverige eller i en viss kommun. Regeringen bör långsiktigt trygga fjälljakten och i det arbetet ompröva bestämmelserna i 3 § rennäringsförordningen i syfte att återgå till regleringen som den var utformad före förändringen våren 2007. I detta arbete bör regeringen särskilt försäkra att ändrade föreskrifter inte strider mot artikel 56 i EUF-fördraget." Vi säger ungefär samma sak. Skillnaden är att majoriteten i utskottet vill återgå till regleringen före 2007, ge ett löfte om det redan nu och inte invänta Jordbruksverkets utvärdering, medan vi i Alliansen säger att vi vill utveckla fjälljakten och stärka den regionala möjligheten till jakt på ett ansvarsfullt sätt, invänta utvärderingen från Jordbruksverket och ha regelverket före våren 2007 som en utgångspunkt. Jag tycker faktiskt att det är hårklyverier och lite strid om påvens skägg som vi håller på med här i kammaren. Jag tycker att man som politiker i Sveriges riksdag inte ska ställa ut löften som man på förhand med stor sannolikhet vet att man inte kan infria. Då är det bättre att göra en utvärdering och utveckla fjälljakten men göra det på ett ansvarsfullt och seriöst sätt. (Applåder)

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till reservationerna 1, 4 och 8. Nina Lundström säger att hon har blivit bjuden på mat av en familj med samer och att detta var trevligt och minnesvärt. Jag kan bara komplettera med att det har jag också blivit. Det är trevligt att sitta och prata med familjer som kanske har lite andra upplevelser än vad vi andra har. I övrigt kommer jag inte att säga så mycket om reservation 1, utan jag kommer att överlämna den diskussionen till min vän och kollega Sven-Olof Sällström, som kommer att delta i debatten här i dag. För dagen är ämnet jakt. Jag är själv inte jägare - än, får jag väl säga, men jag är faktiskt ganska sugen på att skaffa mig jaktlicens, och det kommer nog att bli så framöver. På dem i min omgivning som jagar ser man tydligt vilken stark del det är av den egna identiteten att jaga och hur nästan heligt man ser på detta med jakten. Antalet svenskar som varje år ger sig ut med bössan i skog och mark kan räknas i hundratusental, och till detta kommer ett stort antal jaktturister som, om man utformar regelverken rätt, kan bidra till arbetstillfällen på platser där produktionsindustri många gånger saknas. Den stora frågan i dag har varit fjälljaktsfrågan, där voteringsstrul förra året gjorde att en riksdagsminoritet vann omröstningen. Majoriteten ansåg och anser naturligtvis fortfarande att vi behöver få till stånd en återgång i 3 § rennäringsförordningen till de skrivningar som fanns före förändringen 2007. Nu låter det på allianssidan som om det inte ens kommer att bli någon votering i den här frågan. Det kan man kanske se positivt på. En upprepning av förra årets fadäs skulle tveklöst ge ett löjets skimmer över hela vårt parlament. Att Sverigedemokraterna på sant sandlådemaner används som något slags svartepetter och inte släpps in i kvittningssystemet kan inte sägas vara något annat än rent barnsligt. Resultatet blir ju att om några av oss är borta från voteringen så vinner minoritetsregeringen per automatik. Vid tidigare voteringar har det hänt, och det kanske ni är medvetna om, att vi sverigedemokrater fått hämta ledamöter på sjukhus och rulla in dem i kammaren med rullstol och sjukhusskjorta för att vi ska kunna rösta och få rätt majoritetsförhållande här i kammaren. Jag tycker inte att det är en rimlig ordning. I går åkte en kollega akut till en nära anhörig som mig veterligen kan ligga inför döden. Ska denne då samtidigt betungas med att flera omröstningar under dagen - tydligen inte i dag, men det finns ju fler voteringar - står och faller med hans röst och avgör om han kan sitta hos sina anhöriga eller inte? Rävspelet i frågan om kvittning får faktiskt effekter för människor som, precis som ni, är av kött och blod. Detta handlar inte bara om oss sverigedemokratiska ledamöter utan också om de väljare som sviks och som har röstat på ett visst sätt. Nog om detta - tillbaka till sakfrågan. Vi anser att det är moraliskt självklart att i Sverige boende ska ha förtur till viltet om länsstyrelserna känner sig tvingade att begränsa småviltsjakten på statens marker. Därför vänder vi oss mot den förändring som genomfördes 2007 och som i princip säger att utlänningar har lika stora rättigheter till vårt svenska vilt som kommuninvånarna där viltet finns. Vi kan med Finland som ett slags facit se att den svenska regeringen har övertolkat EU:s bestämmelser och att vi med ganska god säkerhet kan återgå till tidigare gällande regler utan att EU kommer med sitt pekfinger och säger att detta strider mot några direktiv. För mig är det faktiskt lätt obegripligt varför regeringen väljer att ta strid i den här frågan. Nu verkar det ju som att frågan inte ens ska gå till votering. Det tycks faktiskt inte handla om något annat än stolthet när man uppfinner argument som på något mystiskt vis antyder att Sverige och Finland skulle befinna sig något slags i parallella verkligheter. Man påstår till exempel att svenska skattepengar skulle riskeras av oansvariga oppositionspartier eftersom EU skulle komma att bötfälla Sverige om vi premierade landets egna invånare när det gäller rätten till jakt. Med de fakta i ärendet som man kan ta del av känner jag mig tämligen trygg med att vi inte riskerar någonting mer än att få en bättre och mer rättvis lagstiftning. Skulle det nu bli så att EU bötfäller Sverige om och när vi återgår till tidigare regelverk ska jag ödmjukt erkänna att jag hade fel. Jag kommer dock att få ett ytterligare starkt argument för att vi ska omförhandla vårt medlemskap till att endast omfatta EES-avtalet. Det kanske är bekant vid det här laget, men Sverigedemokraterna, som faktiskt är ivriga anhängare av det demokratiska statsskicket, har svårt att kombinera detta ställningstagande med den maktfullkomlighet som råder i Bryssel - ett Bryssel där de största makthavarna inte väljs, utan utses av en politisk adel. Fru talman! Om jag ska nämna några ord om vår reservation 4 som handlar om hur man lagstiftningsmässigt kan underlätta jakten på vildsvin behöver jag kanske inte gå in mer i detalj än att säga att jag tycker det är bra om man kan finna vägar att bättre kunna jaga dessa djur och hålla populationen på en hanterbar nivå. Vildsvinen har på sina håll blivit ett stort problem och skapar stora ekonomiska förluster för kanske framför allt jordbruk men ibland också skogsbruk. Eftersom vildsvin är mycket svåra att jaga behöver man vara uppfinningsrik, och därför kan videoövervakning, som vår reservation handlar om, i anslutning till åtelplatser vara gångbart. Man kan bara beklaga att vi har en lagstiftning som tillsammans med sin tillämpning gör det mycket svårt att få tillstånd för sådan videoövervakning. Här finns potential till förbättring i lagstiftningen, anser vi. Fru talman! Till sist ska jag säga några ord om vår reservation om jakt och funktionshinder. Denna reservation går i korthet ut på att underlätta för funktionshindrade i processen att söka dispens för att kunna jaga från motorfordon. Vi vill att en beviljad dispens per automatik ska gälla i hela Sverige och inte att man, som i dag, måste söka på nytt för varje nytt län eller, som på vissa ställen, att man bara kan jaga på egen mark. Vi tror att man kan spara både tid och pengar för länsstyrelser och för de funktionsnedsatta genom att lätta på dessa regler. En krånglig och kostsam byråkrati riskerar annars att förta glädjen av jakten för den som till exempel är rullstolsburen.

Fru talman! Nu när vi diskuterar jakt tycker jag att det är viktigt att vi också talar om dem som blir jagade, nämligen djuren. Vi vet att det gör ont att få en kula i sig. Det gör ont att bli skadskjuten. En gräsand kan lida. Det kan också en älg, en lokatt eller en varg. Det är också därför som det står inskrivet i 27 § jaktlagen att onödigt lidande hos viltet ska undvikas. För mig och Vänsterpartiet är det viktigt att jakten är etisk, att det är just viltvård som det handlar om och att man inte bedriver jakt i onödan. Den motion vi har lämnat in handlar just om att försöka komma till rätta med de här frågorna och få in mer etik i den här verksamheten samtidigt som vi också ser att jakten kan spela en viktig roll i samhället som viltvård. En av de frågor som vi tar upp - jag är faktiskt lite förvånad över att vi i Vänsterpartiet i princip är ensamma om att kritisera den - är den så kallade godsjakten. Jag sade att vi i princip är ensamma, men jag gläds åt att det finns en motion från Moderaterna, från Jan Ericson, som vill precis detsamma som vi i Vänsterpartiet, nämligen att den här verksamheten ska förbjudas. Jag tror att många inte ens vet vad godsjakt är. Det är en storskalig verksamhet som bedrivs på gods och herrgårdar runt om i Sverige. Det handlar om uppfödning av hundratusentals fasaner, gräsänder och rapphöns för ett enda syfte, nämligen att de ska skjutas ihjäl lite senare. Och de som skjuter ihjäl de här djuren tycker uppenbarligen att det är roligt, för de kan betala väldigt mycket pengar för den här verksamheten. Djuren kommer till godsen oftast i form av ägg. De läggs i kläckningsmaskiner. När de har kläckts är de små kycklingar som föds upp på ett intensivt sätt i små voljärer. De här kycklingarna, som sedan växer och blir stora fåglar, har en minimal yta att röra sig på i voljärerna. Ofta sätter man näbbringar på fåglarna för att de inte ska hacka ihjäl varandra. Det är alltså en ganska storskalig verksamhet - den är närmast lik en industriell verksamhet. Ändå är den nästan helt oreglerad. Jag tycker återigen att det här väcker frågan: Är det här en verksamhet som känns etisk, som känns nödvändig och som känns förenlig med § 27 i jaktlagen? Till hösten är det dags för den stora godsjakten. Då kommer oftast välbeställda människor dit, oftast män ur näringslivet, som betalar 200 kronor för att skjuta ihjäl en fasan eller en rapphöna. Vissa grupper skjuter ihjäl flera hundra stycken. Man kan betala tiotusentals kronor för en dags skjutande på ett gods. Hur går det då till när man skjuter de här fåglarna på ett gods? Jo, man sätter ut 500-600 fåglar i en så kallad remiss. Jägarna ställer sig i form av en solfjäder. Man driver in hundar i remissen som självklart skrämmer upp fåglarna. Sedan är det bara att sätta i gång och panga. Och man skjuter som bara den - fråga dem som bor i närheten av ett gods och som tycker att det här är väldigt störande! Självklart är det många av fåglarna som blir skadskjutna och som lider helt i onödan. Jag frågar mig, precis som Moderaterna gör i sin motion: Vad är mervärdet av godsjakten? Handlar det om naturvård, som Roger Tiefensee från Centerpartiet pratade om? Handlar det om viltvård? Nej, jag tycker inte det. Det är en storskalig och helt onödig verksamhet som leder till ett oproportionerligt stort lidande för djuren. Det är därför vi i Vänsterpartiet och även Moderaterna har motionerat om att den ska förbjudas. Det har kommit en del frågor kring § 28 i jaktförordningen. Jaktförordningen har ändrats i två steg, 2006 och nu senast den 1 maj 2009. Med förändringen av jaktförordningen blir det lättare att skjuta rovdjur som väntas angripa ett tamdjur. Vi i Vänsterpartiet har, precis som många poliser och åklagare, kritiserat den här förändringen. För det blir nästan omöjligt för en polis eller åklagare att leda i bevis att tamdjuret har varit utsatt för ett angrepp. Den här förändringen innebär också att man kan skjuta rovdjur, till exempel vargar, utanför hägnen. Det är därför som vi vill ändra på § 28 i jaktförordningen. Sedan ska jag ärligt säga att jag tror att det finns större hot mot vargar och andra rovdjur i Sverige än förändringen av § 28. Jag tror kanske också att vår kritik har lett till att det i praktiken inte har blivit riktigt lika illa som vi befarade med den här förändringen. Det är någonting som vi i Vänsterpartiet självklart gläds åt, i så fall. Vi kommer att fortsätta att följa den här frågan noggrant. Fjälljakten har redan diskuterats av flera. För oss i Vänsterpartiet är det en självklarhet att vi sätter riporna, samernas rättigheter och rättigheterna för befolkningen i norra Sverige före paragrafer från Bryssel. Vi tycker inte att vår regering har gjort tillräckligt för att finna en vettig balans när det gäller kraven från EU. Det som EU har sagt är nämligen att vi måste anpassa oss till deras bestämmelser. De säger inte att vi ska göra som regeringen har gjort, släppa jakten fri för alla EU-medborgare. Vi vill ha ordning och reda i fjälljakten. Vi vill ha krav på jaktguider, så att vi vet att de som jagar där uppe gör det på ett etiskt sätt. Och självklart vill vi skydda viltet. Vi vill se till att man inte skjuter bort stora bestånd av ripor. Det är det som vi ser som det verkligt stora hotet med den här liberaliseringen av fjälljakten. Jag vill påminna om att Sverige i andra sammanhang har tagit strid för lagstiftning i Sverige, och vi har faktiskt vunnit nere i Bryssel. Jag tror att det är dags att göra det här också. Och jag tror att vi har goda möjligheter, i synnerhet när vi tittar på hur man har anpassat den här lagstiftningen i andra länder, exempelvis i Finland. Jag ser fram emot voteringen nu i eftermiddag. Jag noterar att de borgerliga partierna inte yrkar bifall till sin reservation, vilket med absolut största sannolikhet kommer att innebära att vi får en majoritet i den här kammaren för att vi ska få ordning och reda och skydd för ripan vad det gäller fjälljakten. Det tycker jag är väldigt bra.

Fru talman! Jag reagerade på inledningen av Jens Holms debattinlägg. Han sade att det gör ont att få en kula i sig. Jag har aldrig blivit skjuten, men jag kan berätta för Jens Holm att jag har träffat två nu levande som har blivit skjutna. Båda garanterar att det inte känns ett dugg när man blir träffad - det är bara den empiriska erfarenhet som jag har tillskansat mig; det är därmed inte sagt att det är så alltid - men det gör väldigt ont sedan, om man inte dör, naturligtvis. Men det var inte därför som jag gick upp här, fru talman, utan det var för att jag ställde två tydliga frågor i mitt huvudanförande tidigare i dag. Jag undrar om Vänsterpartiet och Jens Holm menar att vi ska återgå till den skrivning som fanns i § 28 där det sades att det var först vid upprepade anfall som man fick träda i funktion och ingripa. Det innebär, inte minst när det gäller en attack från en björn eller en varg, att det är för sent efter första attacken. Då är det helt meningslöst, i regel. Det är min ena fråga. Den andra frågan är knuten till detta. Anser Vänsterpartiet att man inte ska få skydda sina fäboddjur, som av naturliga skäl inte går inhägnade, eller sin hund? Det skulle vara intressant att få de här svaren. Sedan hänvisar Jens Holm till Moderaternas motion. Jag vill påstå att det handlar om moderaten. Han är en av ca 105 ledamöter. Och som Jens Holm har noterat har Moderaterna inte yrkat bifall till den.

Fru talman! Jag fick en fråga från Bengt-Anders om § 28. Jag tyckte att jag svarade på det relativt bra. Ja, vi vill tillbaka till den gamla skrivningen. Det är det som vi skriver i vår motion. Samtidigt lade jag till en brasklapp, nämligen att vi är beredda att anpassa vår politik till verkligheten. Om vi kommer till en slutsats om att den förändring som har gjorts faktiskt inte lett till det här stora hotet mot de vilda djuren, i synnerhet vargarna, är vi beredda att anpassa vår politik efter det. Det som står i det här betänkandet är att vi vill tillbaka till det som stod tidigare, och vi tycker att det är fel att man kan skjuta rovdjur utanför hägn. Sedan gäller det godsjakten. Det finns en moderat motion från Jan Ericson och en vänsterpartimotion som har lett till en reservation om att förbjuda godsjakten. Då skulle jag vilja fråga Bengt-Anders om det är Moderaternas bild att godsjakten, som den ser ut i dag, fungerar väl och att den stämmer överens med till exempel § 27 i jaktlagen om att djur inte ska utsättas för ett onödigt lidande.

Fru talman! Jens Holm verkar över huvud taget inte ha följt vad som hänt efter ändringen av 28 §. Kan Jens Holm nämna något fall där 28 § varit ett hot mot en viltstam i Sverige? Vad Jens Holm säger är ju att om det skulle visa sig att det inte är ett hot mot rovdjuren skulle ni i Vänsterpartiet vara beredda att ändra er. Därför blir min fråga: Finns det något bevis för att rovdjursstammarna påverkats på ett sådant sätt att deras möjligheter till fortlevnad skulle äventyras? Det skulle det vara intressant att veta. Jag konstaterar bara att Vänsterpartiet anser att det är okej att tamdjur blir dödade när ett rovdjur angriper dem. Som tamdjursägare ska man alltså stillatigande åse det första anfallet. Först efter upprepat anfall ska man kunna ingripa. Jag vill se den tamdjursägare som i ett sådant läge inte gör vad vederbörande kan för att det här ska undvikas och då använder, om den möjligheten finns, även skjutvapen. Jag tror inte att Jens Holm om det gällde hans hund - ifall han har en hund - stillatigande skulle kunna åse ett anfall. Det är icke mänskligt att vi som lagstiftare ska kräva något sådant av medborgarna. En enskild ledamot har skrivit en motion om godsjakten. Men det finns ingen reservation som en följd av motionen. Även inom fisket förekommer godsjakt, att man släpper ut fiskar. Och i den mån exempelvis fåglar släpps ut och de får tillräckligt med tid på sig för att anpassa sig utgör dessa fåglar ett bidrag till den biologiska mångfalden. Det får man inte glömma.

Fru talman! När det gäller ändringen av 28 § jaktförordningen sade jag att det finns större hot mot bevarandet av rovdjuren. Det gäller då till exempel vad regeringen säger om licensjakt på vargar och förslagen nu om ny skyddsjakt som jag är rädd blir en ny form av licensjakt. Vänsterpartiets hållning är att tamdjursägare ska ha rätt att försvara sina tamdjur. Hur ska då detta i praktiken gå till? Ska det gå till så att vi har precis samma paragraf som tidigare? Bengt-Anders Johansson, jag kan ärligt säga att inte heller den paragrafen var optimal. Med bättre tid och framförhållning hade vi kanske kunnat ha en utförligare formulering om det. Jag hoppas att vi kan återkomma till den saken. Men så som det nu ser ut är inte heller bra. När man kan skjuta djur utanför hägn blir det väldigt svårt för en polis eller åklagare att leda i bevis att man verkligen sköt för att skydda sina djur. Hittills har verkligheten visat att det inte blivit riktigt så illa som vi trodde. Det tycker jag är jättebra. Kanske är det därför att vi hela tiden ropat "vargen kommer" som det blivit en form av självsanerande effekt. Jag tycker att Bengt-Anders och alla andra jaktanhängare ska titta lite närmare på detta med skyddsjakt. När jag arbetade som journalist intervjuade jag Jan Guillou som väl, skulle jag vilja säga, i det närmaste är en fanatisk jägare. Han verkar älska att jaga. Men han sade till mig: Är det någonting i det här landet som ska förbjudas så är det godsjakten. Det är en helt meningslös verksamhet. Hundratusentals fåglar föds upp för att rika direktörer sedan ska kunna komma och panga på dem. Jag ser inte något viltvårdsargument bakom det här. I stället ser jag bara att starka ekonomiska intressen ligger bakom detta. Lidande blir hundratusentals fåglar. Därför vill vi i Vänsterpartiet ha ett förbud. Jag gläds åt att det finns åtminstone en klok moderat, Jan Ericsson, som också vill ha det.

Herr talman! Det blev nästan ordentligt med nerv i det senaste replikskiftet här. Detta betänkande har redan belysts på många sätt. Det är ett motionsbetänkande som, som vanligt, rör många olika frågor. Men i denna kammare fokuserar vi gärna på något enstaka ämne i varje betänkande. Här är det naturligtvis fjälljakten som varit det stora ämnet. Men det finns också andra delar att belysa. Därför skulle jag vilja nämna några ord om dem. Först skulle jag vilja nämna rennäringen och situationen i Sverige för samerna som urfolk med speciella rättigheter. Så ska det förbli. Vi månar om ett liv i samexistens och dialog och om att det sker på ett bra sätt. Här finns det goda intentioner och goda ambitioner. Saker kan göras bättre. Men när jag läser motionen och reservationen från Sverigedemokraterna blir jag beklämd. Sedvanerätt och äganderätt ska kunna samverka och samexistera. Herr talman! När det gäller fjälljakten har vi från åtminstone tre av talarna här i dag hört dragningar så jag tänker inte upprepa det sagda. Inte heller hade jag förberett mig på en upprepning. Jag visste att Helén Pettersson, Bengt-Anders Johansson och Nina Lundström skulle ta de här lektionerna ur lite olika perspektiv. Dock kan jag fundera på varför vi inte gemensamt i denna kammare kan läsa texterna som det står där. Ibland återgår jag till mitt gamla värv och försöker läsa ganska bokstavstroget. Ur det perspektivet kan jag inte annat än instämma i vad Roger Tiefensee sade i ett tidigare inlägg. Vi strider om påvens skägg. Jag får väl upplysa lyssnarna om att han inte har något skägg och inte får ha det. Därmed kan det konstateras att det finns oerhörda likheter i det vi nu vill åstadkomma. Men alliansföreträdarna säger: Låt oss ta detta i en ordning som möjliggör för oss att få ha egen rådighet över frågorna, nämligen svensk rådighet över jaktfrågor i Sverige - ingen annan ska råda över dessa - och därmed jobba på ett sådant sätt att vi använder oss av de utvärderingar som är på gång. När myndigheter säger att man vill ha mer tid brukar oppositionen säga: Vi ska lyssna på myndigheterna och göra som de säger. Men i den här frågan kan vi tydligen strunta i vad våra myndigheter säger. Jag skulle med glädje använda samma argumentation i andra debatter om jag inte vill försöka hålla mig till någotsånär sakliga grunder. Bara genom att säga ordet skogsfrågor skulle jag väl kunna få i gång en annan diskussion. Redan i dag finns det möjligheter att göra undantag för närboende när det gäller att få bättre möjligheter till jakt. Men vi sörlänningar - bland annat jag - gör oss inte besvär. Det tycker jag är alldeles korrekt, alldeles riktigt, liksom att vi fortsätter att jobba med att hitta möjligheter. I reservationstexten på sidorna 29 och 30 - den som vill kan gå in på riksdagens nya exemplariska hemsida där det blivit mycket lättare att ta till sig dokument när man sitter där hemma och har glömt dokumenten i Stockholm - är det nu mycket enklare att ta del av en gedigen beskrivning av ämnet. Med detta instämmer jag i vad Bengt-Anders Johansson och Nina Larsson sagt rörande det här. En annan oerhört viktig fråga är den om att jakt och viltvård - vård av naturen skulle kunna läggas till - är en central del. Jägarkåren är en viktig aktör i sammanhanget. Inte minst gäller det då det som handlar om älgförvaltning, något som rör utvecklingen av älgstammen och av skogspolitiken. Vidare gäller det hur det ser ut avseende ägarförhållandena. Den som läst senaste numret av Svensk Jakt kan konstatera att där skriver både skogsägarintressen och jägarintressen samfällt: Låt oss nu se till att göra denna nya möjlighet till någonting bra. Låt oss arbeta med de eventuella barnsjukdomar som finns i alla nya regelverk. Vi ska lösa det här. Mot den bakgrunden är det besynnerligt att likt Socialdemokraterna och Helén Pettersson hävda att vi från statligt håll ska gå in med styrmedel i frågan. Som framgår av betänkandet löser sig detta alldeles ypperligt av sig självt. Det löser sig också utifrån att jaktintressen och det som hör till jakten omsätter en oerhört stor mängd pengar, kapital. Jag tror att jag har en hälsning till Jens Holm från en partikamrat till mig som också sitter här i lokalen: Du är varmt välkommen till Skåne, Jens, för att se vad godsjakt är i praktiken och vad man kan få se av viltvård, som är något som har kommit fram ur detta arbete om det sköts på rätt sätt. Det kan naturligtvis också både skötas och misskötas som allt annat. Herr talman! Jag ska inte förlänga denna debatt ytterligare utan gör som föregående alliansföreträdare och gläder mig åt detta betänkande. (Applåder)

Herr talman! Att samtliga medborgare har samma grundläggande fri- och rättigheter men också skyldigheter är en förutsättning för att ett land ska kunna kalla sig demokratiskt. Att samtliga medborgare har samma grundläggande fri- och rättigheter men också skyldigheter är en självklarhet i en rättsstat. En stat som särbehandlar sina medborgare på grundval av etnisk eller kulturell tillhörighet kan inte anses uppfylla de mest grundläggande kraven på en demokrati eller principerna för en rättsstat. I dag 2012 särbehandlas medborgare i Sverige just på grund av etnisk eller kulturell tillhörighet. Herr talman! Vi sverigedemokrater anser att den samiska minoriteten, den samiska kulturen och samernas ursprungliga levnadssätt är en naturlig och skyddsvärd del av Sverige. Vi sverigedemokrater anser att den samiska minoriteten ska erhålla statens stöd för att bevara sin kultur och särart. Vidare anser vi att den samiska minoriteten ska skyddas från diskriminering och negativ särbehandling. Men skydd från diskriminering och särbehandling ska syfta till att ge samerna samma grundläggande fri- och rättigheter, samma möjligheter, samma del i det svenska samhället som alla andra medborgare, inte mer rättigheter och inte mer möjligheter på någon annans bekostnad. Någonting som vi kan vara helt säkra på är att det då blir någon annans grundläggande fri- och rättigheter som kränks, någon annans möjligheter som begränsas och någon annan som diskrimineras. Så kan vi inte ha det i ett demokratiskt Sverige som bygger på rättsstatens principer. Herr talman! I början av februari var jag uppe i västra Västerbotten och träffade en grupp människor vilkas grundläggande fri- och rättigheter har kränkts, en grupp människor som har diskriminerats just på grundval av sin etniska och kulturella tillhörighet. Jag träffade där en grupp människor där en del kallade sig själva samer och andra inte. Vissa har rösträtt i Sametinget, andra har det inte. De som kallade sig själva samer hade samtliga ursprung i vad vi brukar benämna jakt- och fiskesamerna som är den ursprungliga samiska befolkningen i den övervägande delen av samernas traditionella utbredningsområde. Gemensamt för dem alla var att de hade diskriminerats på grund av sin etniska och kulturella tillhörighet. De hade diskriminerats av den svenska staten och av den svenska statens förlängda arm, nämligen länsstyrelsen. Anledningen till att jag var där var att de hade ringt mig och bett mig komma. Jag var inte den första politiker som de hade talat med, långt därifrån. Jordbruksminister Eskil Erlandsson och Lars Ohly är bara två av alla de politiker som de hade träffat och framfört sina synpunkter till, politiker från i stort sett alla politiska partier representerade i Sveriges riksdag. Nästan alla har de förfärats av det de har fått höra, och alla har lovat att ta tag i saken, att se till att få till stånd en förändring och att ta med sig frågan till Stockholm och där driva den. Alla har de lovat dessa människor upprättelse. Men absolut ingenting har hänt. Nu bemöts de bara med tystnad. Det var löften som inget var värt. De människor som vi talar om utgör ju ingen större väljargrupp. Kanske är det därför. Vad är det dessa människor har varit med om? Dessa människor och deras förfäder har levt i dessa områden i många generationer, i hundratals och kanske i tusentals år. Där har de brukat jorden, jagat, fiskat, tagit ved för bränsle och använt naturens resurser, ofta helt enkelt för att överleva. De är i dag ägare och förvaltare till stora delar av de landområden som har skötts och brukats av dem, deras föräldrar och i sin tur av deras föräldrar i generation efter generation. De är ägare till marken, men de är inte brukare till sina egna marker. Den rätten har i stället den svenska staten tagit ifrån dem och gett den till andra, ofta med kortare historisk anknytning till samma områden. De har äganderätten men inte brukarrätten till sina egna marker. Där jagar och fiskar i dag andra samer, samer som tillhör en sameby, samer som har rätt att äga renar. Herr talman! Jag tänker inte göra detta till en debatt om vem som var först. Vem som efter att inlandsisen hade dragit sig tillbaka var först med att sätta sin fot på ett stycke mark är i dag, tusentals år senare, rätt ointressant och inget som vi i dag kan bygga vår rättskipning på. Men jag ska berätta en liten saga, om talmannen tillåter. Det var en gång en upptäcktsresande som vi kan kalla Sven som tillsammans med sitt manskap seglade norrut uppför kusten i tre skepp. Vi kan kalla dem Svea, Göta och Vende. De sökte en ny och närmare väg till Indien. I stället fann de ett oupptäckt stycke land som beboddes av människor med konstiga kläder, konstiga vanor och som levde nära naturen. Under några hundra år fördrev man dessa urinvånare, stal deras land och satte urinvånarna i reservat. Därmed var det slut på sagan. Detta var naturligtvis inte sant. Det var inte så det gick till. Den historien härrör från en helt annan världsdel med helt andra kulturer och människor inblandade. Sant är att det har förekommit övergrepp på samer, inte sällan från staten eller kungen, som ofta var samma sak, och deras representanter. Men det var en typ av övergrepp som drabbade många i Sverige, oavsett var de bodde och vilken kulturell eller etnisk härkomst de hade. Men den bild som man kan få av en felaktig och snedvriden debatt är ändå en historia, en felaktig sådan, som liknar den korta saga som jag nyss berättade. Viljan att vi i Sverige ska ha våra egna "indianer" som ska skyddas från all världens olyckor har överskuggat en korrekt historieskrivning. Sanningen är egentligen att människor med olika etniska och kulturella ursprung har levt i det som i dag utgör renbetesområden i hundratals och kanske tusentals år. Det går inte att i dag fastställa vem som var först och på grundval av detta bestämma vem som har rätt och vem som inte har rätt att bruka marken. Detta är forskarna tämligen överens om att de är oense om. Det finns alltså flera åsiktsriktningar. Vad som däremot är känt är att dagens rendrift med stora årstidsvandrande hjordar i större delen av den svenska fjällkedjan är en relativt ny företeelse. Historiskt sett har ett mindre antal renar i dessa områden ägts av småbrukare, av jakt- och fiskesamer och av andra för transport, för kött och för skinn. Påfundet att renar får ägas endast av samer som är medlemmar i en sameby saknar helt historisk bärighet och är en märklig och diskriminerande konstruktion. Sedvanan att hålla renar i stora hjordar med årstidsvandringar till nya betesmarker har i vissa delar av fjällkedjan funnits under mycket lång tid. I andra delar av fjällkedjan härrör den från tiden efter kriget mellan Ryssland och Sverige i början av 1800-talet, då många samer som praktiserade den typen av renskötsel antingen fördrevs eller flydde från ryskt område in på svenskt område. Större delen av dagens renskötsel, från norra Dalarna och upp till Norrbotten, härrör från denna händelse - urminnes hävd. Herr talman! Det faktum att staten har tilldelat en viss grupp samer särskilda privilegier har gjort att svenskar och andra grupper av samer med rätta har känt sig diskriminerade. Med detta vill jag förtydliga att även samerna är svenskar. Detta har gett upphov till stora motsättningar och infekterade konflikter. Svenska medborgare av samisk börd boende i södra och mellersta Sverige bör inte ha mindre rättigheter än medborgare av svensk börd i dessa områden. Medborgare av svensk, finsk eller annan börd bör inte ha mindre rättigheter än medborgare av samisk börd i norra Sverige. Detta borde vara en självklarhet i ett demokratiskt Sverige som bygger på rättsstatens principer. Sverigedemokraterna föreslår därför en översyn av rennäringslagen i syfte att garantera att alla medborgare har samma rättigheter och är lika inför lagen. Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservation 1.