Integration

Fru talman! Nu ska vi tala om integration, och äntligen händer det något inom området. Äntligen har vi börjat bygga på en integrationspolitik värd namnet. Vi är många som längtat efter det paradigmskifte som vi nu äntligen ser i svensk integrationspolitik. Ja, inte bara längtat efter förresten, utan som vi har kämpat för. Detta är Sverigedemokraternas förtjänst.

Människor runt om i landet har sett misslyckandet som de gamla partierna med Socialdemokraterna i spetsen stått för på nära håll. Dessa människor vet att något är väldigt fel. De befinner sig nämligen därute i verkligheten.

Gradvis infann sig den insikten även hos andra partier än Sverigedemokraterna. Från att ha haft ett läge - er pratar vi inte med - har nu de flesta har erkänt att Sverigedemokraterna hade rätt. De flesta har sett och förstått att SD har lett utvecklingen till det sunda förnuftets planhalva, och att andra i olika takt följt efter.

Socialdemokraterna, som enligt sin egen grandiosa självbild aldrig gör något fel, har ju som vi alla vet svårt att erkänna att de har gjort det. Men för oss - vilket stora delar av svenska folket har noterat - är det inte ens en fråga huruvida Socialdemokraterna har hanterat det korrekt eller ej med sin politiska linje under de senaste decennierna.

Ett stort ansvar för det vi ser i dag faller just på er socialdemokrater. Att ni nu försöker smita undan det ansvaret blir i ärlighetens namn bara löjligt. För ni kan naturligtvis inte själva tro på att ni har stått för en restriktiv invandringspolitik, något som ni nu försöker lura i väljarna.

Fru talman! Jag är stolt över att stå här i dag med rent samvete i de här frågorna. Jag är stolt över att till sist ha lyckats få med flera av er andra partier. Jag är stolt över den politik som redan implementerats och för den som kommer i framtiden.

Vi har nu en lång väg att gå. Som vi alla vet prövades Socialdemokraternas lama och kravlösa politik under er tid vid makten. Resultatet ser vi alla: otryggheten har ökat, rädslan har spridit sig och medmänskligheten har satts på undantag.

Miljard efter miljard som skeppats ut i utanförskapsområden har gett en minimal, ja knappt ens mätbar, effekt. Det är många partier här inne som borde skämmas. Det är inte bara för alla glåpord som vi sverigedemokrater har fått ta emot, utan främst på grund av alla miljarder ni plöjt ned i misslyckade integrationsprojekt.

Det är pengar som kunde ha gått till våra egna pensioner, till skolan eller till sjukvården. Det har inte blivit mycket pang för pengarna, om man inte räknar alla skjutningar och sprängningar som numera är vardag.

Framför allt borde ni tänka över ert ansvar för det lidande ni utsatt vanligt, hederligt folk för. Det finns medborgare som till och med dödats för att de är ansvarsfulla medmänniskor som visat civilkurage och försökt göra vardagen bättre för våra medborgare och för Sverige. Det som ni inte har lyckats med får medborgarna betala dyrt för.

Fru talman! Nu är det vi som tvingas reda upp den röra som övriga partier har skapat, och vi kommer inte att göra det genom att försöka skönmåla en bild av massinvandringens effekter. Det är slut med det nu. Inget mer duttande, och inga fler ursäkter. Kravlösheten ska ersättas av tydlig kravbild. Flum ska ersättas av ordning och reda. Den trasiga värderingskompassen ska lagas och navigera oss rätt.

Vi ser nu till att genomföra en rad åtgärder som kommer ge effekter såväl kortsiktigt som långsiktigt.

Vi ser till att kraven för att bli medborgare blir hårdare. Endast den som visar en ärlig vilja att bli en del av Sverige på allvar ska bli medborgare.

Vi jobbar för att nå EU:s miniminivå när det gäller asylinvandring.

Vi inför kvalificering till välfärden: endast den som bidrar till välfärden ska få ta del av den. Sverige ska inte vara ett smörgåsbord för människor som kommer endast för att försöka att roffa åt sig så mycket av det som möjligt.

Vi jobbar stenhårt på olika platser i landet med att införa språkkrav inom välfärdens olika sektorer. Personal som jobbar inom yrken som ytterst handlar om människors väl och ve ska kunna svenska språket, punkt slut.

Vi säkerställer ett ökat inkomstkrav kopplat till möjligheten att få jobba i Sverige.

Vi jobbar stenhårt med att stänga islamistiska skolor och förskolor som sprider uppfattningar som direkt motverkar viljan till integrering i ett demokratiskt och jämställt samhälle.

Vi höjer straffen, jagar brottslingar och är envetna i vår uppfattning att ju mer elände kriminella tvingas uppleva i vardagen, desto mindre attraktivt blir det att gå samma väg för dem som tittar på.

Allt detta och mycket mer, var för sig men också tillsammans, kommer att ge betydligt bättre möjligheter att bedriva en ansvarsfull integrationspolitik. Det är en synnerligen restriktiv invandringspolitik kombinerat med krav för den som sköter sig och fängelse eller utvisning, eller både och, för dem som inte sköter sig.

Om migrationen fungerade skulle vi inte behöva någon integrationspolitik, för då skulle människor befinna sig i vårt land av rätt skäl. Då skulle de som kommer bidra till att göra vårt samhälle bättre, och inte riva ner och förstöra det.

Att Sverigedemokraterna nu är en del av Tidösamarbetet och ett stöd till regeringen är den enda vägen framåt. Det är den enda vägen framåt om vi på allvar ska lyckas få ordning på allt som främst Socialdemokraterna har ställt till med.

Tidöpartierna har förhandlat fram ett nytt integrationsmål, och vi kommer nogsamt att följa regeringens utveckling av integrationspolitiken. Vi är förstås inte helt nöjda än, men detta är ett steg på den Sverigevänliga vägen. Vi hänvisar därför till vårt särskilda yttrande i betänkandet.

Sverigedemokraterna är och förblir garanten för ett tryggare och mer inkluderande Sverige.

Fru talman! Man får som vanligt overklighetskänslor när man hör Sverigedemokraterna. Det kan kanske bero på desinformation.

Oavsett detta är konsekvenserna här och nu att otroligt många människor i Sverige får stå tillbaka under en SD-ledd regering. Men inte alla, för Sverigedemokraterna har lyckats införa ännu ett jobbskatteavdrag där 90 procent av pengarna går till den halva av befolkningen som har störst inkomster. Det ökar de ekonomiska klyftorna, och det ökar segregationen i samhället.

Samtidigt har hushållskrisen stadigt förvärrats och försvårats, och det är de som har små marginaler som har drabbats mest. Och regeringen gör ingenting. Välfärden missköts, hushållen lämnas vind för våg och byggkrisen är i fritt fall. Sverigedemokraterna och regeringen vill ge sken av att de gör satsningar samtidigt som de låter en nedskärningsvåg svepa över Sverige och medvetet ökar de ekonomiska klyftorna.

Jag har en enkel fråga till Sverigedemokraterna nu när ledamoten i anförandet sa att detta är regeringsunderlagets förtjänst. Ledamotens politik antingen förvärrar eller står passiv inför alla kriser som pågår i Sverige vad gäller välfärd, sjukvård, arbetsmarknad, skola, klimatomställning och byggande. Men politiken från regeringen visar sig vara väldigt aktiv när det gäller att ge pengar till dem som har det väldigt gott ställt. Varför ökar ni de ekonomiska skillnaderna mer än någonsin förr?

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Mig veterligen är inte det här en skattedebatt, utan vi debatterar integration i arbetsmarknadsutskottet. Jag lämnar därför frågan därhän, och jag håller naturligtvis inte med ledamoten om att vi fördelar pengarna på ett sådant sätt.

Jag vill påminna ledamoten om att Sverigedemokraterna inte sitter i regeringen, vilket ledamoten mycket väl vet. Jag råder därför ledamoten att ställa frågan till något av regeringspartierna. Sverigedemokraterna är som bekant ett stöd till regeringen i form av Tidöavtalet, och det vet ledamoten också mycket väl. Jag lämnar därför som sagt skattefrågan och fördelningen av inkomster därhän.

Men i och med att vi pratar om integration här kan jag ändå nämna att det är Sverigedemokraternas förtjänst att det nu äntligen har blivit en omläggning av integrationspolitiken. Det var också det jag sa i mitt anförande.

Fru talman! Ledamotens ekonomiska politik förvärrar och försvårar integrationen i Sverige. Det är otroligt märkligt att ledamoten står här och säger att hon inte håller med mig när jag exempelvis tog upp skatterna. När man ger 90 procent av jobbskatteavdraget till dem som har det bäst ställt och säger att det inte påverkar integrationen och inte har med debatten att göra är det verklighetsfrånvänt.

Men det kanske blir så här när man, som Sverigedemokraterna har gjort, slår sig ned i ett slott bakom murar långt ifrån vanliga människors vardag och förhandlar om det politiska innehållet. Då blir det ingen politik för vanligt folk. Det är dessa konsekvenser vi nu möter, och det är dem jag pratar om just nu.

De ekonomiska klyftorna ökar, och trots krisläget reagerar inte regeringen på de faktiska problem som människor där ute upplever. Vi står i en integrationsdebatt och har ett parti som är ansvarigt för politiken men som frånskriver sig ansvaret när man känner för det. Denna politik drar isär vårt samhälle på alla sätt. Den drar isär samhället och förvärrar välfärdskrisen och hushållens ekonomi. I stället borde regeringen göra satsningar som stärker vårt samhälle och gör att vi kan ha en god integration.

Ledamoten förvärrar hela situationen. Hon frånskriver sig ansvaret och säger att ekonomi inte har med debatten att göra. Det är verklighetsfrånvänt. Sverigedemokraterna vill prioritera sänkta skatter för dem som har det bäst och öka de ekonomiska klyftorna i stället för att göra någonting åt integrationen i form av integrationsåtgärder. Åtgärderna lyser med sin frånvaro, och nu kan de rika dra ifrån och de fattiga lämnas efter. Det ökar det vi kallar för segregation. Varför driver Sverigedemokraterna en sådan politik?

Fru talman! Det verkar ha etsat sig fast ordentligt i ledamotens medvetande att Tidöpartierna befann sig på ett slott. Det är för övrigt ett slott som ligger utanför Västerås, där jag själv bor. Det är ett fantastiskt slott. Jag vet inte om ledamoten, som jag vill betona kommer från Vänsterpartiet, hade varit mer nöjd om Tidöpartierna hade befunnit sig någon annanstans och förhandlat fram sitt avtal. Men jag tror inte det.

Jag tycker att jag i mitt anförande var väldigt tydlig med alla de åtgärder som vi nu har vidtagit inom integrationsområdet. Det finns mer att förhandla om framöver; som jag sa är vi inte nöjda. Men det stämmer helt enkelt inte att vi skulle vara utan åtgärder. På tal om desinformation är det just detta som Vänsterpartiet ägnar sig åt just nu.

Om migrationspolitiken i Sverige skulle fungera skulle vi som sagt inte behöva någon särskild integrationspolitik över huvud taget. Då skulle människor som kom till vårt land också vara intresserade av att arbeta och bidra till det svenska samhället, vilket också många är - men tyvärr inte alla. Det är de som inte är intresserade av detta som inte ska vara kvar här. De ska åka hem igen.

Fru talman! Vi ska ställa krav på nyanlända. Men hur vi som samhälle bemöter och välkomnar personer från andra länder spelar roll. Hur vi pratar om personer med utländsk bakgrund spelar roll. Hur vi beter oss spelar roll.

När samhället i allmänhet och politiska partier i synnerhet konstant pratar illa om människor från andra länder växer bilden av att det finns ett vi och ett dom. Vill vi att människor ska bli en del av vårt gemensamma Sverige måste vi också välkomna människor med öppet sinne, med framtidstro och med möjligheter - inte med misstänksamhet och hat.

Kalla faktas granskning visar hur Sverigedemokraterna har en väl utstuderad och strukturerad verksamhet för att misstänkliggöra och sprida hat och rent krasst få den svenska befolkningen att tycka illa om människor med utländsk bakgrund.

Sverigedemokraternas trollfabrik bidrar till att splittra Sverige. Den bidrar till ett vi och ett dom. Sverigedemokraternas trollfabrik är ett hot mot den svenska demokratin, men den påverkar också integrationen mycket negativt.

Jag har en mycket enkel fråga till ledamoten: Delar ledamoten bilden att hatiska kommentarer mot och smutskastning av människor från andra länder bidrar till ett vi och ett dom och därmed försvårar en bra, snabb och lyckad integration?

Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt inlägg och dina frågor!

Alla vet att Centerpartiet var underlag för Socialdemokraternas regering tidigare. Är det några som har misslyckats inom integrationsområdet är det just socialdemokratiskt ledda regeringar, vilka som än har stått bakom dem. Det har varit lite olika under årens lopp.

Ni från Centerpartiet har i allra högsta grad varit med och bidragit till vi-och-dom-samhället. Ni har inte lyckats bygga ett samhälle som inkluderar och som är vi tillsammans - Sverige, Sveriges medborgare, Sveriges befolkning. Där har ni misslyckats fatalt. Det är därför vi i vår vardag ser skjutningar och sprängningar där vanligt hederligt folk mister livet. Det är ingenting som jag kan försvara. Jag tror heller inte att ledamoten från Centerpartiet försvarar det. Det är dock summan av den politik som Centerpartiet har varit med och bedrivit.

Att ha ett helt kravlöst samhälle för de människor som kommer hit är inte rättvist mot någon. Det är inte rättvist mot människorna som bor här. Det är inte rättvist mot de nytillkomna medborgare som vi har tagit emot och som vill bli en del av Sverige. Det är inte rättvist mot någon, som sagt.

Vad gäller trollfabriken, som jag förstod skulle komma på tal här, var Jimmie i medierna nästan hela dagen i går angående detta, så jag lämnar det därhän. Det ligger inte på min nivå att prata om det, tycker jag, i en integrationsdebatt.

Fru talman! Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Liberalerna, Centerpartiet och Moderaterna har alla haft ett ansvar för integrations- och migrationspolitiken i Sverige. Men i dag är det Sverigedemokraterna som är med och styr. Nu är det ni som har ansvaret, och ni har haft det i snart två års tid. Allting kan inte vara någon annans fel längre.

Jag är väl medveten om att Sverigedemokraterna inte sitter i regeringen. Men jag är också väl medveten om att Sverigedemokraterna är med i Tidöavtalet. Där är det vissa politikområden som omfattas, och integration är ett av dem. Sverigedemokraterna är ansvariga för Sveriges integrationspolitik.

Vi är helt överens om att vi ska ställa krav. Men min fråga gällde om det sätt på vilket vi som samhälle bemöter folk med utländsk bakgrund spelar roll. Det har faktiskt med hets och hatiska kommentarer att göra. Ledamoten måste, som ansvarig för Sverigedemokraternas integrationspolitik och därmed också Sveriges integrationspolitik, kunna svara på om hon tycker att det spelar roll hur man pratar om människor från andra länder.

Jag tror inte att det underlättar integrationen för unga pojkar om de ständigt får höra att de är ett problem, att de ska ut och att allting de drömmer om är förgäves - de vill ju ändå inte komma in i samhället. Jag tror att de här pojkarna vill lära sig svenska språket och bli en del av det gemensamma Sverige, men då måste det finnas integrationsmöjligheter för det.

Jag vill ha ett svar på frågan, för Jimmie pratade inte om detta i går. Han pratade om helt andra saker. Han attackerade TV4. Jag vill ha ett svar på om ledamoten tycker att det spelar roll för integrationen hur vi politiker pratar om människor. Det har med integration att göra.

(Applåder)

Fru talman! Jag ska börja med att svara på frågan så att jag inte missar det. Jag tycker absolut att det spelar väldigt stor roll hur vi människor bemöter varandra och hur vi agerar som medmänniskor. Vare sig det handlar om våra egna landsmän, nytillkomna medborgare eller människor som befinner sig i vårt land av något annat skäl är det naturligtvis viktigt hur vi bemöter varandra. Mig veterligen sa jag inte heller något annat i mitt anförande. Att bemöta någon på ett hatiskt sätt ligger väldigt långt ifrån mig som person. Det ligger också, vill jag hävda, väldigt långt ifrån mitt parti.

Det är rätt uppfattat att Sverigedemokraterna är en del av Tidösamarbetet. Det är också rätt uppfattat att det är därför vi nu ser en omläggning av integrationspolitiken. Den omläggningen är alldeles nödvändig.

Ledamoten och de övriga riksdagspartierna ska inte glömma bort att det är väljarna som har givit oss detta förtroende. Väljarna har sagt sitt. Detta är inte någonting vi själva har hittat på. Vi har ett understöd bland väljarna där ute, som vill att vi ska vara med och förändra integrationspolitiken - och för övrigt även annan politik. Väljarna känner ett förtroende för att vi klarar av att vända den här skutan, som har varit på väg mot vattenfallet under lång tid och nu befinner sig mitt i forsen. Nu ska vi försöka vända den. Det kommer inte att gå i en handvändning, utan det kommer att ta tid.

Jonny Cato har som sagt varit underlag till en regering som inte bara agerat naivt utan även, hävdar jag, agerat dumdristigt.

Fru talman! Ledamoten ägnade väldigt mycket av sin talartid åt att skuldbelägga den socialdemokratiska regeringen. Den socialdemokratiska regeringen gjorde ingenting under sina åtta år, sa hon. Låt mig bara lite kort konstatera några saker som Socialdemokraterna gjorde under sin period 2018-2022 när det gällde att främja integration och bekämpa segregation.

Den socialdemokratiska regeringen tog fram en strategi för att bekämpa segregation långsiktigt och avsatte också medel utifrån denna strategi, som tyvärr Sverigedemokraterna och nuvarande regering tog bort. Socialdemokraterna införde också ett snabbspår för nyanlända. Vi införde etableringsjobb för att få fler nyanlända och långtidsarbetslösa i jobb. Vi införde språkplikt för att säkerställa att alla som lever i Sverige ska kunna svenska språket. Vi införde utbildningsplikt så att de som tackar nej till sådan utbildning som behövs för att man ska vara anställbar kan få sin ersättning indragen. Vi införde samhällsorientering. Vi införde också väldigt många regleringar och förändringar, inte minst när det gällde lagen om eget boende.

Jag vill gärna stanna just vid lagen om eget boende, fru talman, och ställa en fråga till ledamoten. Sverigedemokraterna har ju uttryckt kritik både mot EBO-lagen och mot bosättningslagen, men i betänkandet argumenterar man enbart för att avskaffa bosättningslagen. Det skulle innebära att man återinförde ett system där asylsökande måste finna boende, vilket potentiellt skulle förstärka de problem med EBO som finns i dag.

Med anledning av detta vill jag fråga ledamoten från Sverigedemokraterna: Varför är ledamoten och Sverigedemokraterna inte för att avskaffa EBO men för att avskaffa bosättningslagen, som enligt SD bidrar till både segregation och integrationsproblem?

Fru talman! Tack för dina frågor, ledamoten!

Jag kan bara konstatera att ledamoten i dag i ett replikskifte med mig presenterar lösningar som inte tidigare har presenterats under åtta år vid makten. De svar och lösningar som inte fanns då finns plötsligt nu när Socialdemokraterna inte sitter vid makten. Det är väldigt typiskt för Socialdemokraterna att agera på det sättet: I styrande ställning har man inte lösningarna. Man har inte svaren. Sverige går mer och mer mot förfall under socialdemokratiskt styre. Det har vi sett smakprov på, och vi hoppas att vi aldrig någonsin kommer dithän igen.

Vad gäller bosättningslagen är den i dag tvingande för kommunerna. Sveriges alla 290 kommuner är självstyrande, utom i den här frågan. Genom bosättningslagen går staten in och pekar med hela handen och styr vad kommunen ska göra. Man har inte rätt att själv välja hur många man ska ta emot. Det betyder att en kommun kan stå utan tillräckligt med bostäder, utan förskoleplatser, utan tillräckligt många platser i skolan eller vad det må vara. Men det tas det ingen hänsyn till. Staten tvingar i stället.

Det är klart att vi vill avskaffa den lagen. Det säger sig självt. Det är inga konstigheter. Jag tycker däremot att det är väldigt märkligt att vilja behålla den.

Fru talman! De åtgärder som jag nämnde var de reformer och åtgärder som genomfördes under den socialdemokratiska regeringens tid, mellan 2014 och 2022. Jag pratade inte om några reformer för framtiden. Det var ett svar på ledamotens tidigare fråga om varför Socialdemokraterna inte gjorde någonting under våra åtta år vid makten.

Jag vill ställa en enkel fråga till ledamoten. Ledamoten talade om att Sverigedemokraterna har lagt om hela integrationspolitiken. Vad är den sverigedemokratiska omläggningen av integrationspolitiken? Vilka är de här integrationsåtgärderna?

Ledamoten talade om att man nu har lagt om, är stolta, har rent samvete, har fått med andra partier och har fått igenom sina förslag. Jag har en enkel, konkret fråga: Vilka är de här åtgärderna? Vilka är dessa reformer som ledamoten talade om?

Fru talman! Sverigedemokraterna har varit med och styrt Sverige i 18 månader. I arbetsmarknadsutskottet är reformlistan tom. Jag undrar alltså var de här reformerna är.

Fru talman! Jag menar inte att Socialdemokraterna inte har gjort någonting. Jag menar däremot - det tycker jag att jag har varit tydlig med - att de åtgärder som Socialdemokraterna genomdrev med sitt regeringsunderlag inte har lyckats. Det tycker jag att jag har varit tydlig med, men jag tackar för chansen att upprepa det, så att det blir ännu tydligare.

Jag anser att Socialdemokraterna under sin tid vid makten inte lyckades med någonting egentligen vad gäller integrationspolitiken. Annars skulle vi inte se det framväxande parallellsamhälle som vi ser i dag. Där ser vi att jämställdheten, där vi i vårt land har varit så framstående, nu är på tillbakagång. I dag hindras kvinnor i vårt land att vara självbestämmande. Det är tragiskt. Det är en av de utvecklingar som vi verkligen inte vill se i Sverige. Jag tror faktiskt att ledamoten håller med mig om det, även om det är mycket annat som vi inte är överens om.

Jag tackar också för chansen att upprepa en del av våra integrationsåtgärder. Det handlar som sagt om högre krav för att bli medborgare och om att jaga brottslingar, fängsla dem och utvisa dem om de inte är intresserade av att leva i Sverige så som vi förväntar oss och kräver att man ska göra när man kommer hit.

Vi jobbar som sagt för EU:s miniminivå vad gäller asylinvandring och för kvalificering till välfärden. Man måste bidra till välfärden för att få ta del av den. Det tycker jag är respektfullt gentemot alla människor i Sverige som i dag arbetar och betalar skatt. Det är inte respektfullt att dela med sig av den välfärden till vem som helst, så som det faktiskt har varit under en tid.

Fru talman! Vi lever i ett fantastiskt land, som är rikt på möjligheter. Ändå står vi inför betydande utmaningar i vårt land. Ökande ekonomisk utsatthet och växande segregation sliter sönder vårt land, ökar misstron och göder nyrekryteringen till de kriminella gängen.

Segregationen har inte uppstått över en natt och har flera bottnar, inklusive ökade klyftor och en orättvis fördelning av samhällets tillgångar. Många har anledning att reflektera självkritiskt över varför segregationen vuxit sig så stark i Sverige.

Vi socialdemokrater ser som vårt viktigaste uppdrag att arbeta aktivt för att minska dessa ojämlikheter. Vi tror på långsiktighet, tidiga insatser och ökad samverkan. Vi vet att det inte finns någon snabb lösning, ingen quickfix, för att minska segregationen. Det krävs uthålligt arbete och insatser från alla delar av samhället. Det handlar om staten, kommunerna, näringslivet och civilsamhället. Det börjar från förskolan och framåt.

Fru talman! Tyvärr har den nuvarande regeringen, med stöd av Sverigedemokraterna, visat en förkrossande passivitet i dessa frågor. Efter mer än 18 månader med ansvar för arbetsmarknad och integration har inte en enda konkret reform för att bryta segregationen presenterats. I stället var det första man gjorde att avveckla Delegationen mot segregation, Delmos. Därmed har man försämrat samordningen av det långsiktiga arbetet mot segregation.

Nu har regeringen i vårändringsbudgeten presenterat ett nytt mål för integrationspolitiken. Vi är överens med regeringen om att det ska vara högt ställda förväntningar på individen att integreras i det svenska samhället. Men detta är inte någon större omläggning utan en justering i linje med den politik som redan drivits under en tid där både individens och samhällets ansvar betonas och krav, stöd, möjligheter och skyldigheter går hand i hand.

Det var exempelvis den socialdemokratiska regeringen som inom etableringsprogrammet införde ett proportionerligt sanktionssystem för nyanlända motsvarande det som gäller för övriga arbetssökande.

Fru talman! För att effektivt bekämpa ojämlikhet och segregation krävs vilja och en tydlig politisk vision. Vi har i dag en skolsegregation som bidrar inte bara till ojämlikhet i utbildningsresultat utan också till en djupare samhällssplittring. Vi ser hur barn från olika socioekonomiska bakgrunder separeras, inte bara geografiskt utan även i fråga om möjligheter och framtidsutsikter. För att ta itu med detta problem krävs en bättre omfördelning av resurser till våra mest utsatta skolor och förbättrad kvalitet på utbildning och stöd för både lärare och elever.

Fru talman! Vi socialdemokrater förespråkar kraftfulla satsningar för att minska skolsegregationen. Skolor i utsatta områden måste få de resurser som behövs för att individuellt möta varje elevs unika behov och förutsättningar. Det är också avgörande att fler unga killar väljer skolbänken framför kriminalitet, vilket kräver en ökad satsning på lärare, elevassistenter och andra trygga vuxna i skolan.

Fru talman! Arbetsmarknadsläget är avgörande för etableringstiderna. Den ekonomiska krisen och lågkonjunkturen riskerar tyvärr att påverka etableringen. Antalet inskrivna arbetslösa har ökat sedan i somras. I slutet av april var närmare 346 000 personer inskrivna som arbetslösa. Det är en ökning med närmare 19 000 personer jämfört med samma period förra året, enligt Arbetsförmedlingens statistik.

Precis som i tidigare lågkonjunkturer innebär ett ökat inflöde av nya arbetslösa att grupper med sämre förutsättningar knuffas längre bak i kön. Det ger längre arbetslöshet för dem som redan har det svårast, inte minst utomeuropeiskt födda kvinnor. Därför är det oroväckande att se nedskärningar på nästan 2 miljarder kronor i den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det innebär mindre pengar till Arbetsförmedlingen och arbetsmarknadspolitiska program. Detta försvårar integrationen, spär på segregationen och får långsiktiga effekter på samhällsintegrationen.

Stödet i etableringen behöver vässas och förbättras. Att låta en stor grupp människor stå utanför arbetslivet och samhället är inte ett alternativ. Det råder inte heller brist på förslag på området.

Utredningen om förbättrad arbetsmarknadsetablering för utrikes födda kvinnor tillsattes sommaren 2022 av den socialdemokratiska regeringen för att samla kunskap, dra lärdomar från andra länder och presentera nya lösningar. I delbetänkandet, som heter Etablering för fler - jämställda möjligheter till integration, presenterades många bra förslag.

Utredningen föreslår bland annat att etableringsprogrammet görs mer ambitiöst, innehållsrikt och individanpassat, bland annat genom individuella slutmål och tidigare och mer parallella aktiviteter men också genom förlängd programtid när det behövs.

Etableringsinsatser måste erbjudas till dess att individen etableras på arbetsmarknaden snarare än under oflexibla tidsbestämda ramar. Vidare föreslår utredningen att även personer som invandrar av familjeskäl, oftast kvinnor, ska få ta del av insatserna och bli berättigade till ersättning. Det innebär goda förutsättningar att öka arbetskraftsdeltagandet och på sikt sysselsättningen, men det gäller även friheten för individen. Ett minskat ekonomiskt beroende innebär större jämställdhet.

Alla dessa förslag är utmärkta och stöder långsiktig etablering, och det är ett måste i dag för svensk arbetsmarknad.

Fru talman! Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson framförde hur stolt han var över förslagen under Järvaveckan, och han har vid upprepade tillfällen lovat att man ska komma tillbaka med konkreta förslag och reformer. Min uppmaning till Johan Pehrson är därför att prioritera integrationsåtgärderna genom att skyndsamt ändra i regelverken och tillföra resurser. Vidare ska de förslag som finns i betänkandet genomföras. Det har nu gått snart ett år sedan förslagen presenterades.

Fru talman! Vi ser också en växande boendesegregation som förstärker utanförskap, ojämlika levnadsvillkor och ökad kriminalitet. Denna utveckling gör bostadssegregation till en brådskande fråga som kräver snabba och effektiva åtgärder. Därför är det anmärkningsvärt att regeringen och Sverigedemokraterna inte har presenterat några konkreta reformer, och reformlistan är även här fortfarande tom.

Fru talman! Vi måste investera i våra vardagshjältar: våra lärare, fältassistenter och idrottsföreningar, vilka spelar en central roll i arbetet mot segregation. De är avgörande för att inspirera och stärka våra unga. De ger hopp och framtidsutsikter till dem som annars skulle stå utanför. Vi måste ge dessa vardagshjältar de resurser och det stöd de behöver för att kunna fortsätta sitt värdefulla arbete.

Men, fru talman, det är oroväckande att även om den nuvarande regeringen och Sverigedemokraterna inte vill att vi ska prata om skatter och skattesänkningar för höginkomsttagare, så påverkar de välfärden. I dag är välfärden underfinansierad. Trots de generella och riktade statsbidragen till välfärden för 2024 räcker dessa inte till för att kompensera för den pågående kostnadskrisen. Detta framhäver behovet av att stärka resurserna till skolor, fältassistenter och idrottsföreningar samt till att förbättra den aktiva arbetsmarknadspolitiken och hantera boendesegregationen.

Fru talman! Segregation i dag är inte bara en ekonomisk fråga, utan segregation påverkar människor, deras chanser i livet och deras framtid. Vi måste ge människor hopp och ge möjligheter till dem som har vuxit upp i fattigdom, som står utanför arbetsmarknaden och som stängs ute från bostad och utbildning. Vi måste kämpa mot diskriminering och rasism i alla dess former i samhället och på arbetsmarknaden. Vi kan inte acceptera lösningar som enbart fokuserar på sänkta skatter eller samarbete med partier som bidrar till ytterligare polarisering, inklusive trollfabriker som manipulerar det demokratiska samtalet och spelar dem som vill splittra oss i händerna.

Det är dags för regeringen att ta en seriös diskussion för hur man ska bekämpa segregationen. Vi måste bygga ett samhälle där förorter återigen är platser för möjligheter, där varje individ känner tillhörighet och där vi tillsammans skapar ett hållbart samhälle för alla.

Vi socialdemokrater står självklart bakom vårt särskilda yttrande och alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 2 och reservation 13.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för ett engagerat och väl genomfört anförande.

När jag lyssnar på Socialdemokraterna och andra mer vänsterorienterade partier brukar segregation ofta handla om ekonomiska klyftor eller bostadsfrågor.

Låt oss titta lite på hur vi i Sverige har jobbat. På 70-talet införde vi förskola. Vi har tidigarelagt skolgången med förskoleklass, vilket innebär att man påbörjar skolgången vid den tidpunkten. Vi har byggt upp fritidsgårdar, och det har vi gjort i alla partier. Vi har fört en bostadspolitik som jag själv har haft många synpunkter på, men syftet har ändå varit att lägenheterna ska vara billiga.

Många av oss som har varit kommunpolitiker har gjort precis vad som har föreslagits i talarstolen, nämligen att ge extra pengar till utsatta områden. Jag har varit skolpolitiker i Uddevalla, och Uddevalla var en av de första kommunerna i Sverige som gjorde så. I norra Uddevalla får man ungefär 20 procent mer resurser än vad man får i Ljungskile.

Jag var kommunpolitiker i 13-14 år. Jag satt i majoritet i åtta år, och jag satt i opposition i åtta år. Jag överlämnade ordförandeskapet i barn- och utbildningsnämnden till en socialdemokrat, Cecilia Sandberg - en fantastiskt duktig person. Hon och jag konstaterade vid ett tillfälle att under de år vi satt tillsammans i nämnden, ungefär 13-14 år, ökade vi anslagen alla år utom 2009. Oavsett regering tillförde vi resurser. Här i kammaren står vi ibland och bråkar om en och annan krona, men det är ungefär 0,5 procents skillnad i budgetarna i olika anslag. Det intressanta är att vi inte såg någon förändring till det bättre i Uddevalla - trots alla satsningar. Har Socialdemokraterna något mer förslag, någon mer tanke, än bara pengar? Pengar verkar ju inte vara lösningen.

Fru talman! Jag tackar för Magnus Jacobssons analys och fråga.

Det blir en lite märklig diskussion om vi inte kan prata om ekonomisk politik, budget eller skatter och de konsekvenser den förda ekonomiska politiken kan få för bland annat kommuner. Det handlar om de insatser och åtgärder som kommuner behöver sätta in för att bekämpa segregation och se till att det finns en fungerande förskola, fler anställda i förskolan, fler lärare och att människor har tillgång till fritidsklubbar. Det är några exempel på vad kommunerna ägnar sig åt, och det kräver att kommunerna har ekonomiska resurser. Har de inga ekonomiska resurser blir det svårt.

Det är svårt att utgå från det enskilda exemplet, att i en kommun har man ökat resurserna men det har inte lett till resultat. Då får man fråga sig vilka prioriteringar som har gjorts. Varför har ni inte lyckats?

Jag har också varit kommunalpolitiker. Man sätter oftast ramar och mål för vad man vill åstadkomma, och sedan finns en pengapåse. I det här fallet frågar man sig vilka mål som finns och hur pengaflödet har hängt med.

I min värld som socialdemokrat är det otroligt viktigt att om det ska skapas ett jämlikt samhälle ska det finnas ekonomiska resurser fördelade efter behov. Allt annat vore konstigt, om vi inte ska prata ekonomisk politik, skattepolitik och budget.

Fru talman! Jag har inga problem med att under en integrationsdiskussion även prata pengar. Det är självklart att pengar möjliggör vad man kan göra och önskar göra.

Problemet är att det ibland i denna kammare låter som att det är stor skillnad på budgetarna. Men om man tittar på budgetarna ser man att det kan skilja en halv till en procent. Då pratar vi bara om den statliga budgeten. Ute i kommunerna och regionerna har man egna budgetar och egna skatteunderlag. Det är alltså inte där skillnaden finns. En halv procent mer eller mindre kommer inte att lösa segregationen, utan det är en kvasidiskussion.

Det är helt korrekt att Uddevalla är ett lokalt exempel. Det jobbiga är att forskningen inom skolområdet visar att pengar inte har någon avgörande effekt på vad som händer i en skola. Det som har effekt är om det finns en bra rektor. Det finns flera spännande studier som visar att ett byte av rektor i ett utsatt område har skapat förändring. Jag kommer själv att ta upp ett sådant exempel i mitt anförande.

Det handlar alltså om hur vi jobbar med värderingar, den sociala gemenskapen, inställningen till civilsamhället, hur andra vuxna blir delaktiga och hur vi får hemmasittarna att inte sitta hemma. Det är inte bara en budgetfråga, och det var min grundläggande kritik. Jag har respekt för ert engagemang, men jag tycker att ni gör en för grund och för enkel analys.

Jag ska ta ett sista exempel. Fritidsgårdar tror jag att de flesta av oss försvarar. Jag ställde en fråga till RUT om fritidsgårdar har något samband med att kunna få en bättre situation i stadsdelar.

Forskningen visar tvärtom att fritidsgårdar blir en samlingsplats för kriminalitet på en del ställen. Då måste vi orka prata om det också om vi vill lyckas med integrationen.

Fru talman! Tack, Magnus Jacobsson, för ditt engagemang i de här frågorna! Det är viktiga frågor och en viktig debatt.

Men låt mig konstatera att vi inte är riktigt överens om den analysen. Ledamoten pratar om att 0,5 procentenheter inte har så stor betydelse i det stora hela i den lokala budgeten. Låt mig påpeka att det är fel.

I kommunernas fall betyder 0,5 procentenheter 20, 30, 40 miljoner. Det är väldigt mycket pengar, inte minst i de små kommunerna där varenda krona är viktig för att man ska kunna se till att förskolan, skolan och så vidare får de resurser de behöver. Pengar har absolut betydelse för kommunerna, inte minst för de små kommunerna.

Vi diskuterar arbetsmarknadspolitiken lite grann i dag. Under högkonjunkturåren hade vi 13 miljarder avsatta till aktiv arbetsmarknadspolitik. I dag ligger den budgeten på drygt 7 miljarder. Det är en halvering samtidigt som vi befinner oss i ekonomisk kris. Vi har lågkonjunktur. Vi har ökad arbetslöshet. Varslen ökar, och den ekonomiska krisen slår nu mot väldigt många branscher. Då blir det väldigt svårt att säga att budgeten i det här fallet, pengarna avsatta för att bekämpa arbetslösheten, inte skulle ha någon betydelse.

Vi kan alltid ha en filosofisk diskussion om budgeten och den ekonomiska politiken. Vi kan luta oss mot olika forskningsrapporter och olika forskningsskolor. Men för mig som socialdemokrat är det en bestämd uppfattning att om vi ska uppnå ett jämlikt samhälle behöver resurserna fördelas efter vars och ens behov.

(Applåder)

Herr talman och ärade ledamöter, kollegor och åhörare! Det är inte första gången jag går upp i integrationsdebatten, och det finns risk för upprepning. Men på valborg det här året fick jag, nyss 36 år fyllda och född i Sverige, för första gången uppleva svensk kultur.

Där jag växte upp, i Hässelby och Rinkeby med olika kulturer, kom vi sällan i kontakt med den svenska kulturen. I förskolan skulle vi tala svenska. I skolan lärde vi oss svenska och pratade på svenska. Men vad var det Sverige som var utanför Hässelby, det man utifrån kallade Arabdalen? Det var det mitt område kallades, men det var inte så många araber som bodde där. Det var människor från Balkan, Mellanöstern och andra delar av världen.

Vi kom i kontakt med det Sverige när vi tog bussen från miljonprogramsområdet till Vällingby och när vi tog tunnelbanan in till stan. Människor där såg annorlunda ut. De talade mycket bättre svenska. De hade andra intressen. Det var det Sverige den yngre Arin skulle växa upp i.

Jag hade en diskussion med en kollega från Sverigedemokraterna, Mattias Karlsson. Vi lärde känna varandra tillsammans med Serkan Köse när vi var en del av IPU-delegationen, där jag satt som ordförande och Serkan som vice ordförande. Då har man hetlevrade diskussioner sent på nätterna, och det är inte så att jag som moderat alltid är överens med en sverigedemokrat. Man börjar hamna där man inte är överens. Då sa jag: Men för guds skull! Jag har aldrig fått frågan om att fira midsommar eller valborg eller svensk julafton.

Jag är kristen, men jag firar på armeniskt sätt. Jag är inte van att titta på Kalle Anka, så när man pratar om Kalle Anka känner jag inte igen mig. Jag firar jul natten mellan den 5 och den 6 januari. Min mormor var katolik och firade jul den 25 december. Visst hade vi en tillställning hemma den 24 december, men det var något som mamma liksom bara fixade till så att man inte kände sig ensam och lite utanför. När man gick tillbaka till skolan kunde man säga i samtal med sina klasskamrater att ja, vi hade också någonting hemma. Man kände sig inte utanför.

Det är det integration och segregation handlar om. Känner jag mig innanför eller utanför?

Samma sak skedde när jag gick med i Moderata ungdomsförbundet. Där lyssnade de inte på samma musik som jag gjorde där jag kom ifrån. Det är inget fel på det.

Man kan få höra: Nämen Carola, det är ju Carola. Jag kan lova er att om vi skulle ha en stor fest här och spela Carola skulle 90 procent av alla kollegor dansa. Men jag visste inte vem Carola var. Min mamma visste inte vem Carola var. Hade jag känt någon gemenskap då, när man skulle ha kul och alla stod på dansgolvet och hoppade? Nej, jag hade kanske känt någonting inombords: Vad är det här? Varför är de så konstiga? Det kan de säga ibland i förorten: Svenskarna, de är lite konstiga. Men om jag kommer i kontakt med den kulturen och förstår vilken betydelse Carola eller Abba eller andra svenska musikartister har haft för det här landet, då kanske jag inte tycker att de är konstiga. Då kanske jag tänker att det är dålig musiksmak; jag gillar inte den typen av dans. Men jag kan fortfarande umgås med personerna.

Samma sak handlar det om i den svenska skolan. Ställer man samma krav i våra förorter som man gör i innerstan?

Vi vet redan på förhand att förortsföräldrarna oftast inte kan språket eller att de kan språket men inte fullt ut. Det är oftast innerstadsföräldrarna som ställer jättehöga krav och mejlar lärarna på nätter och helger medan förortsmamman och förortspappan kanske tänker: Ja, men jag litar på den där läraren. Jag sätter mitt hopp till det.

Sedan, efter 5-10 år, ser de att det inte gick så bra. De tappar kontrollen över sitt barn eftersom barnet inte längre är 6-7 år och lyssnar på föräldrarna utan 16-17 år och kanske hamnar i klorna på kriminella gäng. Det behöver inte nödvändigtvis vara kriminella gäng. Det kan vara psykisk ohälsa. Det kan vara att barnet har hamnat efter i skolan, har dåligt självförtroende och inte har kontaktnätet.

Man kanske inte har pratat med en vän som säger: När du fyller 18, samma dag som du fyller 18 eller faktiskt den månad du fyller 18, ska du skriva in dig i bostadsförmedlingens kö. Gör det inte tre månader efteråt. Gör du det tre dagar efter din födelsedag är det redan kört, för då kommer du inte in på bostadsmarknaden.

Man kanske inte har föräldrar som har pengar till en kontantinsats. Därmed får man inte något förstahandskontrakt, utan man hamnar i andrahandskontraktshärvan. Man kanske måste bo kvar hemma för att man inte har pengar att betala de höga hyrorna.

Herr talman! Det jag pratar om, det är så verkligheten ser ut. Här i politiken tillsätter vi utredningar. Vi sänker skatter. Men det vi måste göra och det vi gör nu är det Sverige alltför länge inte har gjort, för vi är konflikträdda. Vi vill oftast prata om någonting annat än det vi egentligen borde prata om: språkkrav. Det ska vara språkkrav på föräldrarna så fort de kommer till Sverige. Det ska vara godkända resultat för att man ska kunna få uppehållstillstånd.

Man pratar om vi-och-de-samhället. Men "vi" är vi i Sverige, och "de" är de som är på väg till Sverige. Om "de" ska bli en del av "vi" måste vi uppvärdera vad vi vill att de som är på väg in till oss ska veta om oss och vilka förväntningar och krav som finns. Men samtidigt, om de uppfyller det, har vi en hand som välkomnar dem. Man ger, och sedan tar man.

Det handlar om att få ordning på skolan. Det ska vara obligatorisk språkförskola för barn och för dem i områden där svenska språket är undermåligt, för vi vet att om man har rätt skolgång och en bra skolgång kommer man också att lyckas.

När vi pratar om jämställdhet och svenska värderingar måste vi inse att människor kommer hit från andra delar av världen där det här inte är självklart. Då kan vi inte bara ha utbildningsinsatser. Vi ska ha det, men det måste också finnas konsekvenser.

Det måste finnas konsekvenser. Om du slår ditt barn eller hindrar ditt barn från att gifta sig med den ditt barn vill och är beredd att bruka våld mot den personen ska du i bästa fall låsas in. Sedan ska du utvisas.

Någonstans måste vi dra gränsen. Sverige är inte ett stort hotell. Man kan inte bara komma hit och tro att man kan leva precis hur man vill. Jämställdhet är självklart. Män får älska män, och kvinnor får älska kvinnor. Man väljer sin partner; ingen annan väljer åt en. Man ska ha samma möjligheter, samma skyldigheter och samma förutsättningar. Hur utfallet sedan ser ut kan vi inte styra över.

Herr talman! Jag ser att några kollegor har begärt replik. Jag kommer då att förklara regeringens politik i repliktalarstolen. Jag yrkar avslag på alla motioner.

Herr talman! Det finns många olika saker som utgör svensk kultur. Jag åkte själv Finlandsfärja för första gången i helgen - det är väl också en form av svensk kultur som var en ny upplevelse för mig.

För några veckor sedan var vi många som runt om i landet på olika sätt firade valborg och välkomnade våren. Jag såg i sociala medier och hörde även här i talarstolen att Arin Karapet fick möjlighet att tala i Småland. Själv var jag inbjuden av Björketorps byalag och hembygdsförening och talade just om hembygden i Björketorp, min hembygd.

Jag håller med om att den svenska kultur som finns på landsbygden är fantastisk och behöver upplevas av fler, inte minst personer med utländsk bakgrund. Jag delar ledamotens bild att detta vore bra för integrationen och samhällsgemenskapen.

I mitt tal lyfte jag att min hembygd blomstrar, och det är inte tack vare staten, regionen eller kommunen. Det är tack vare ideella krafter och civilsamhället.

Genom åren har det gjorts en hel del av civilsamhället och föreningslivet på landsbygden för att främja integration, av bland annat Landsbygdsnätverket, Hushållningssällskapet, Bygdegårdarnas riksförbund, våra studieförbund såsom SV och ABF samt Folkets Hus och Parker. En del av dessa organisationer är helt avgörande för landsbygden. Civilsamhället är avgörande för integrationen, inte minst på landsbygden.

Min fråga är därför mycket enkel. Kommer Moderaterna i regeringssamarbetet att driva på i fråga om ökade satsningar på civilsamhället och föreningslivet på landsbygden för en bättre integration?

Herr talman! Jag har god kännedom om att ledamoten Jonny Cato inte är stockholmare och naturligt kommer i kontakt med landsbygden. Han är visserligen från Helsingborg, som är en storstad, men har mycket närmare till landsbygden än jag har.

Vi som politiker, oavsett vem av oss som är bäst och blir mest omtyckt, ska självklart alltid se till att civilsamhället får stöd från det offentliga. Men det fina med civilsamhället - vi kan ta exemplet när jag var i Småland - är att någon kokar karameller, någon gör raggmunk och någon har gjort saft. Folk lägger ned hjärta och själ; det är en del av den riktiga folkrörelsen. Man tar sig tid och lägger ned det mest dyrbara, sitt engagemang.

Jag tror att de flesta av oss här i kammaren har varit med i ett ungdomsförbund. Mycket av det vi gjorde hade kunnat göras utan pengar, förutom kanske kongresserna och resorna. Men det handlar om de timmar man lade ned och om gemenskapen.

Det jag ville komma fram till i mitt anförande var att människor kommer hit från olika delar av världen, och det är helt naturligt att de kommer att ha kvar sin kultur, sina värderingar och sitt språk. Vi är inte robotar. Man kan inte bara trycka "Ctrl Alt Delete" och köra in ett nytt operativsystem. Men det handlar också om att från dag ett visa att det här är vi; så här lever vi. Förstå oss, låt oss umgås och låt oss förstå dig! Sedan är det en gemensam resa. Men vi måste vara tydliga, för i slutet av dagen är detta Sverige. Det är inte Sverige som ska ändra på sig till hundra procent, utan det är den som kommer hit som ska anpassa sig efter hur vi lever i Sverige.

Din fråga om mer pengar kan jag inte svara på - det får finansministern göra.

Herr talman! Vi behöver knappt ha några debatter längre, för det är ingen från regeringspartierna som kan svara på någonting. Det är antingen ett annat parti eller en annan person som har ansvaret. Ärligt talat - Arin Karapet är ansvarig för Moderaternas integrationspolitik. Moderaterna har ingen i regeringen som arbetar med integrationspolitik. Då måste ju Arin Karapet kunna svara på de frågorna.

Allting handlar inte om pengar. Men när man ser hur en förening på landsbygden vänder och vrider på varenda krona inser man att det där lilla stödet som föreningarna får är helt avgörande. Två av de organisationer som har gjort absolut mest för integration på svensk landsbygd är Studieförbundet Vuxenskolan och ABF. Regeringen har slaktat bidragen till dem. Det innebär att integrationen på landsbygden blir sämre.

Jag är den första som vet att det stora ideella engagemanget är det som får en bygdegård att funka - det är inte pengar. Det är det som får hembygdsföreningen att funka - det är inte pengar. Men ska du kunna göra de större satsningarna, som jag tror att ledamoten tycker vore bra, för landsbygden och inte minst för integrationen behöver också staten våga satsa. Nu drar man ned. Det får konsekvenser någonstans. Jag har sett vilka prioriteringar studieförbunden måste göra, och det påverkar integrationen på landsbygden, herr talman.

Därför undrar jag återigen: Vill regeringens största parti Moderaterna att vi ska satsa mer på civilsamhället, som är helt avgörande för en fungerande integration i hela Sverige och inte minst på landsbygden?

Herr talman! Det är väldigt intressant att höra den ledamot som jag faktiskt tror är den mest nyliberala här i kammaren, som vill sänka skatterna så mycket som det går och i sin drömvärld i princip vill ta bort allt som har med bidrag att göra, nu ställa en fråga till en moderat om pengarna till civilsamhällesorganisationerna. Vi har haft genuina problem med fusk i civilsamhällesorganisationerna. Det handlar om att rensa ut och effektivisera. Vi är på väg mot en ny värld; saker och ting förändras.

Jag vill inte prata ned ABF eller Medborgarskolan - de gör många bra saker. Det finns även andra organisationer som jag inte nämnde. Men vi har haft många fall med studiecirklar och dylikt. Jag har själv en vän som har gått ABF:s tolkutbildning; det har gått väldigt bra för honom, inga problem. Det är en bra verksamhet. Tänk att en moderat kan säga att ABF har en bra tolkutbildning! Men jag förstår att många också har det svårt.

Ledamoten Jonny Cato vet också att vi jobbar årsvis, och det går trögt. Men mer pengar betyder inte alltid att du får ett bättre utfall. Det är som vår kollega Magnus Jacobsson sa här: Man har satsat mer pengar på skolan, men utfallet har, för varje år som gått, antingen förblivit detsamma eller blivit sämre.

Riktig integration är, skulle jag säga, obligatorisk språkförskola, språkkrav på föräldrar, uppföljning och uppvärdering av svenska språket och kravställande i klassrummen. Vi ska inte ha fall där lärare behöver rycka in när det har varit bråk, som i fallet med Stefan Holm, och rektorn bara backar och säger "Du får gå från jobbet". Det är oordningen som stör i klassrummet. Detta skulle lösa integrationen på riktigt.

Herr talman! Under de senaste åren har vi haft en kraftigt nedåtgående trend när det gäller asylansökningar i Sverige. Rekordfå söker sig hit, och Migrationsverket skriver återigen ned prognosen för kommande år. Asylsystemet har blivit mer repressivt, och Moderaterna har fått precis som de ville. Moderaterna och regeringen motiverar denna politik, att inte längre ge människor skydd i Sverige, med att vi måste lösa integrationsproblemen först eller ta hand om det de kallar våra egna.

Man lovade förbättringar i skolan, sjukvården och den övriga välfärden. Man ställer som vanligt människor som kommer hit mot övriga samhället, men det visar sig väldigt tydligt att regeringen förvärrar situationen, både för dem som kommit hit till Sverige och för samhället i stort.

I fråga om välfärd, arbetsmarknadspolitik, hushållens ekonomi eller bostadssituationen förvärrar den här regeringen integrationen. Man har dragit sig tillbaka och genomför systemhotande nedskärningar i vår gemensamma välfärd.

Jag hörde ledamoten tala sig varm för skolan. Men regeringen driver också kraftfulla nedskärningar på skolor runt om i landet nu.

Var det inte så att vi skulle översvämmas av välfärd och jobb om färre kommer hit? Nu har ledamotens parti strypt flera delar av asylsystemet. Rekordfå söker sig till Sverige. Var är den bättre välfärden och den upprustade sjukvården? Var är jobben, satsningarna och investeringarna - vad är det som händer?

Herr talman! Det som har hänt i Sverige de senaste 34-35 åren borde vara ett skolboksexempel för ledamoten Haddou på att den generösa invandringen inte har lett till bättre välfärd. Den har inte lett till bättre skola.

Det enda man får höra från vänstersidan är att man vill ha mer resurser. Jag har full respekt för detta i och med att vi har ideologiska skillnader. På vänstersidan är man för högre skatter och menar att det är staten, det offentliga, som ska sköta allt. Jag tänker inte stå här och kalla ledamoten för kommunist eller säga att Sovjetunionen var ett bra exempel, men man har idén att staten och det offentliga ska sköta allt.

Men så finns vi andra som säger: Låt oss finansiera detta gemensamt! Men det är inte bara kronor och ören. Man lär sig inte mer svenska bara för att vi pumpar in pengar i skolan.

Har vi rätt utbildade lärare? Har de rätt lagstöd om det blir oordning i klassrummet? Har de rätt uppbackning av rektorn? Har de rätt kursplan? Är det bara närvaroplikt, eller ska man ha godkända resultat för att gå vidare? Allt detta hör jag aldrig någon från Vänsterpartiet tala om. Det är bara mer pengar de vill ha: Mer pengar, så löser sig allt av sig självt, bara vi hoppas lite! Men så funkar det inte i verkligheten.

Ja, vi måste få ned antalet asylsökande. Jag är stolt över att den här regeringen har bevisat att man på kort tid kan ta ansvar för den massinvandring som vi har haft i Sverige under 30 års tid. De flesta problem vi har i dag är tyvärr på ett eller annat sätt kopplade till den stora invandringen. Ska man lösa integrationsproblemen på riktigt kanske man ska börja erkänna det riktiga problemet först.

Herr talman! Faktum är att många studier visar att Sverige under perioder har haft världens bästa integrationspolitik. Sedan kom vansinnigt dåliga förslag som förstörde den. Men jag tycker också att regeringens politik visar att det egentligen är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas. Det handlar inte om hur många som kommer hit eller hur mycket Sverige klarar av, utan det handlar om hur aktiv man vill vara.

Den här regeringen är det tydligaste exemplet på detta. Den har inte bara visat sig vara väldigt passiv, utan den är ett totalt misslyckande, som inte agerar, investerar eller gör något. Sedan kör man med floskler som: Det är bättre att titta på innehåll, så slipper vi tillföra pengar. Det är totalt oansvarigt!

När politiken backar tillbaka så mycket som den här regeringen har gjort blir det bara försämringar. Det är vad människor möter. Hushållskrisen förvärras ständigt. Välfärden missköts varje dag, och arbetsmarknadspolitiken är frånvarande. Den existerar inte ens med den här regeringen.

Regeringen konstaterar själv i sin ekonomiska vårproposition att det kan ta flera år innan den genomsnittliga reallönen är tillbaka på 2021 års nivå. Vilka tror ledamoten drabbas av detta? Jo, de som har det sämst ställt. Agerar ledamoten för att göra något? Man sänker skatten för dem som har det bäst ställt. Det är ett skolboksexempel på hur man ökar klyftorna som bäst. Det är under den här regeringen.

Ingenting pekar på att den här regeringen vill bygga Sverige starkare, tryggare eller bättre. Man har under de år man har suttit vid makten bara pekat på invandringen och sagt att den är problemet. Man har kört en kultur- och värderingspolitik för att skyla över sitt eget ansvar och smita från ansvar. Det är oansvarigt!

Herr talman! Jag ska försöka svara på dessa känsloargument. Låt mig ta ett exempel från vårt riktiga Sverige.

När jag var i Älmhult och satt med de äldre, som kom från den svenska landsbygden, skämdes jag som stockholmare väldigt mycket. Jag fick insikt om att hela landet inte ser ut som det Sverige jag växte upp i och lever i. Älmhults kommun tvingades - mitt parti var också med på den politiken - ta emot invandrare. Det får också följder för svensk socialtjänst med dess lagar. Äldreboendet tvingades stänga för att tio barn blivit omhändertagna enligt LVU på grund av hedersrelaterat våld och förtryck. Det blev aktuellt med Sis-placering eller familjehemsplacering.

Äldreboendet har fått flytta sju mil. Det är personer som har bott där hela sitt liv och betalat skatt som har fått betala priset.

Sedan står ledamoten Tony Haddou här och säger att invandringen nästan inte har påverkat någon alls i det här landet. Åk till det äldreboendet och prata med de äldre, som har fått längre avstånd till sina nära och kära. På ålderns höst får de inte en värdig ålderdom. Säg till de närstående: Det är bara sju mil enkel väg! De har svårt att få ihop livspusslet med de höga drivmedelskostnaderna, som också Vänsterpartiet var med och höjde, även om vi nu tack och lov har sänkt dem igen. Fråga dem om de är öppna för mer invandring. Fråga dem om de känner förtroende för en politik som öppnar gränserna.

Nej, de som har varit med och byggt Sverige ska inte betala priset!

Herr talman! Tack, Arin, för ett engagerande anförande! Eftersom Arin Karapet apostroferade mig kände jag mig manad att komma fram och ställa ett par frågor.

Jag kan många gånger dela den känsla som beskrivs här. Man växer upp i en förort, ett socioekonomiskt eftersatt område, och känner sig inte alltid som en del av majoritetssamhället. Både jag och Arin har ju vuxit upp i förorter utanför Stockholm. Jag växte upp i förorten Fittja och gick i Fittjaskolan. Där fick jag träffa många svenska vänner och umgås med dem.

Sedan har befolkningssammansättningen i vissa områden förändrats väldigt mycket. Vi talade tidigare om segregation i samhället, där människor splittras och inte riktigt möts.

Jag tog del av en väldigt intressant undersökning, Integrationspulsen, där man har undersökt 966 personer som kommit till Sverige mellan 1980 och 2024. Jag vet inte om Arin har tagit del av den. Det är den första undersökningen i sitt slag i Sverige. Där är det 59 procent av dem som har svarat som anger att de känner sig som en del av samhället. Integrationsupplevelsen varierar och påverkas av faktorer som vilket land man kommer från, könsidentitet, föräldraskap, förvärvsarbete, sociala relationer och upplevelser av diskriminering. Det är intressant att man konstaterar att det finns ett positivt samband mellan att regelbundet umgås med etniska svenskar och att känna sig som en del av samhället.

I den här kontexten kanske man bör problematisera diskussionen om hur vi ska lyckas med detta om vi inte ser till att ha en bättre integrationspolitik och ha mer resurser för att människor ska kunna lyckas och få åka till Värmland eller Skåne och fira midsommar.

Herr talman! Det är med glädje jag apostroferar ledamoten Serkan Köse.

Många väljare kommer inte i kontakt med oss politiker när vi sitter i gemensamma delegationer eller utskott. Man reser med varandra. Man lär känna varandra. Man får veta mer om familjeliv och intressen. Jag har haft många nätter och morgnar - väldigt roliga morgnar - med Serkan. Jag är den morgontrötta. Den morgonpigga är ledamoten Köse.

Det är väldigt naturligt att vi kommer in i dessa diskussioner. Det är därför vi båda står här. Vi har engagerat oss politiskt. Vi har vardera gjort en resa. Jag måste väl säga att vi oftast är överens på individnivå om problemen och lösningarna. Sedan har vi våra partier, stora maskinerier. Lyssnar de på oss? Eller får vi majoritet? Det händer inte alltid. Så tycker väl de flesta här inne i kammaren när det gäller de frågor som de är engagerade i.

Men som svar på ledamoten Köses problembeskrivning skulle jag säga så här: Vi har haft så stor invandring att vi inte kommer att kunna lösa detta i en handvändning. Jag tror att det kommer att ta 20-30 år. Det gör ont att säga det, men det är bara att vara uppriktig.

När vi växte upp i förorterna fanns det några svenskar där. I dag finns det knappt några som man kommer i kontakt med. Det jag tycker är viktigast nu när vi har områden där i princip varenda en har utländskt påbrå är att de får lära sig språket, att det är ordning åtminstone i klassrummen och att föräldrarna vet att deras barn inte kommer att hamna i klorna på kriminella gäng eller hamna i religiösa grupperingar och radikaliseras. Det handlar om att de ska komma upp i en ålder där de kan få göra sin klassresa genom hårt arbete eller företagande. Det handlar om att vi åtminstone gör den resan de kommande 20 åren. Det är svaret på frågan.

Herr talman! Tack, Arin Karapet, för ditt svar! Den här undersökningen är väldigt intressant på många olika sätt. Jag önskar att ledamöterna i arbetsmarknadsutskottet tittar på den. Den visar vad som har hänt i Sverige från 80-talet, när jag till exempel växte upp i en förort, till i dag. Det har hänt väldigt mycket i Sverige.

På 80-talet ställde man frågan: Umgås du med personer med svensk bakgrund? Då svarade 74 procent ja. Har du upplevt någon form av diskriminering? På den frågan svarade 52 procent ja - redan på 80-talet.

På 90-talet var det 75 procent som umgicks med etniska svenskar. 61 procent upplevde diskriminering.

På 2000-talet gick siffrorna ned. Det var 52 procent som hade kontakt med etniska svenskar. 68 procent upplevde diskriminering. Den började öka.

På 2010-talet var det 42 procent som umgicks med svenskar. 52 procent upplevde diskriminering.

Varför tar jag upp de här siffrorna, herr talman? Hur blir det om vi inte pratar om den diskriminering som finns och om vi inte pratar om att människor inte möts?

På 2020-talet svarade 39 procent att de hade kontakt med etniska svenskar.

Detta är ett ganska stort och djupt problem. Därför tror jag - jag vet att Arin Karapet också brinner för dessa frågor - att man i regeringspartierna måste ta en större diskussion och ett större ansvar när det gäller hur vi ska bekämpa segregationen, som är utmanande, och diskrimineringen, för de hänger ihop.

Ska kulturer och människor mötas behöver vi kanske anstränga oss lite från var sitt håll.

Herr talman! Jag ska vara uppriktig. Jag har inte läst rapporten, men jag läser den jättegärna i närtid om jag bara får länken eller om jag kan skriva ut den.

Det finns rasism, och det finns diskriminering. Men det går åt båda håll. Jag har många gånger suttit i en grupp där det inte finns någon etnisk svensk. Då kan man få höra massor med saker:

Svenskar öppnar bara upp sig när de dricker. Svenskar kan byta partner jättesnabbt. De har inte samma värderingar. Man kan vara 15 år och sova hos varandra, vara pojkvän och flickvän.

Ja, det sägs sådana saker. Sedan kan man sitta och vara förvånad: Herregud, kan folk tycka sådant här?

Detta pratar vi inte om. Vi pratar om det om det är någon svensk som har sagt det till någon med en annan bakgrund eller om det är diskriminering och rasism mellan invandrargrupper. Det är otroligt. Jag har armeniskt påbrå. Serkan har kurdiskt påbrå. Det är två förtryckta folk. Vad har de fått utstå? Än i dag får man ibland liksom bita sig i tungan när man ska säga varifrån man egentligen kommer.

Det handlar liksom om attityderna. Vi lever också i en kultur i dag där alla kan känna sig kränkta för vad som helst. Jag hade en jättebra chef som sa: Arin! Livet går ut på att bli kränkt. Gå vidare och visa att du hade rätt! Och kämpa hårt!

Det är något jag tar med mig.

Ja, rasism och diskriminering ska bekämpas, men vi måste också våga prata om vad som är rätt och fel och säga nej till all typ av diskriminering och rasism, oavsett från vilket håll den kommer.

Herr talman! Jag delar ledamotens uppväxtbakgrund. Jag har likt ledamoten vuxit upp i ett miljonprogram. Jag instämmer också i Arin Karapets beskrivning. Jag tror att vi är ungefär lika gamla. Att växa upp i miljonprogram innebär utanförskap och segregation. Det innebär att man inte kommer i kontakt med det övriga samhället och att man därmed inte delar referensramar och erfarenheter.

Därför vill jag fråga ledamoten, som har denna uppväxtbakgrund och erfarenhet av miljonprogram, vad han anser om regeringens politik vad gäller att man tar bort pengarna när det gäller segregation. Man har avvecklat expertmyndigheten Delmos, som arbetade med segregation. Man har också en retorik där man pratar väldigt nedsättande om människor som bor i miljonprogrammen. Man inför visitationszoner och anmälningsplikt.

Jag undrar om ledamoten anser att den politik och den retorik som SD-regeringen tillsammans med ledamotens parti har bidrar till att fler unga människor - fler unga pojkar och flickor - från förorten får vara med på midsommarafton och får känna sig inkluderade i samhället. Bidrar er politik och er retorik till mer inkludering?

Herr talman! Jag skulle vilja svara så här på ledamoten Leila Ali Elmis fråga: Det är inte fler myndigheter som kommer att lösa problemet i verkligheten. Visst, vi behöver forska. Vi behöver myndigheter. Vi behöver skaffa oss mer kunskap. Det är inte där skon klämmer. Skon klämmer när man får höra retoriken.

Jag måste faktiskt ge Liberalerna rätt. När Liberalerna gick ut, under Lars Leijonborgs tid, och sa att vi måste ha språkkrav skrek man rasism överallt. Det gör man än i dag. Tyvärr backade Liberalerna. De fick inte stöd av borgerligheten då. Men nu inför vi språkkrav. Jag måste ge Liberalerna rätt. När Mauricio Rojas sa att vi har problem med integration var allt rasism. Vi ska inte prata om problemet. Vad hände?

Det var invandrarnas barn som hamnade efter i skolan. Det var invandrarnas barn som fick lära sig sämre svenska. Det var invandrarnas barn som fick sämre kunskapsresultat i skolan. Det var invandrarnas barn som inte kom in på universitetsutbildningar. Det är invandrarnas barn och invandrarna som är i majoritet när det kommer till långtidsarbetslöshet och utanförskap.

Var det bra? Var det retoriken?

Jag ser mig själv i spegeln varje dag och vet att jag ser annorlunda ut än majoritetssamhället. Men det handlar om att komma bort från det tjafs vi har i Sverige att allting är rasism. Och de som oftast skriker "rasism" är de som har de bra, för de vill känna sig goda. De har allting fixat. De har allting i ordning, medan det är våra barn som får ta smällen.

Herr talman! Jag instämmer med ledamoten vad gäller att svenska språket är nyckeln till samhället. Min fråga handlade om regeringens politik, om visitationszoner och anmälningsplikt. I er retorik ställer ni grupper mot varandra - ledamoten gjorde det i replikskiftet i Serkan Köse - och i politiken tar ni bort förebyggande insatser. Ni satsar inte på välfärden. Ni lägger ned en expertmyndighet mot segregation och tar bort pengarna för insatser mot segregation. Leder det till att fler människor inkluderas? Leder det till mindre rasism? Leder det till mer integration?

Vi är överens, Arin Karapet, om att det svenska språket är viktigt för att människor ska komma in i samhället. Det finns ingen konflikt i den frågan. Men leder er retorik och politik till att fler unga människor från förorten faktiskt inkluderas i samhället?

Herr talman! Det finns undersökningar som visar att de som bor i våra förorter, där majoriteten är invandrare, är mer för visitationszoner än etniska svenskar som bor i innerstaden och känner sig oroliga och har en klump i magen över att det kommer att bli rasprofilering eller dylikt.

Men det är i förorten gängskjutningarna sker. Det är där ungdomarna tvingas in i knarkförsäljning. Det är där barn antingen blir mördare eller morgondagens torpeder. Det är där mammor och pappor får sina söner ihjälskjutna utanför sin ytterdörr eller sin fastighet sprängd.

Det är de som förtjänar visitationszonerna. Det är dags att vuxenvärlden börjar vara vuxna och att barn är barn. Barn ska inte uppfostra barn, och barn ska inte diktera för vuxenvärlden hur världen ska vara.

Barn kommer till genom att två vuxna har bestämt sig för att föröka sig. Då medföljer också ett ansvar. I Sverige är det någonstans så här att vi ska prata om saker som är här uppe, fast vi vet vad kärnproblemet är.

Vi behöver informationsplikt. Ja ska vara ja, och nej ska vara nej. Vi politiker har ett för vem som får och inte får korsa gränsen, vem som får vara här och vem som inte får vara här.

Om jag, med utländsk bakgrund, har fått ett ja och det känns bra i magen ska jag veta att när jag går och jobbar och betalar skatt finns det ingen annan som skor sig. Vi ska inte ha bidrag till papperslösa. Papperslösa ska inte vara i Sverige, för man har inte fått rätten att vara i Sverige. Vi är en rättsstat. Någonstans måste det finnas en ordning.

Jag vill inte att fler invandrarföräldrar ska se sina barn bli kriminella eller ihjälskjutna. Vi behöver visitationszoner. Vi skulle ha behövt dem långt tidigare. Nu genomför vi dem.

Herr talman! Du är 13 år. Året är 2024, och du bor i ett socioekonomiskt eftersatt område i Sverige.

Det område som du bor i har dåligt rykte. Mediebilden av ditt område är negativ.

Den skola du går i har dåligt rykte och är nedläggningshotad. Dina lärare har låga förväntningar på dig på grund av din bakgrund och det område du bor i.

Du får höra att ditt namn kan bli ett hinder för dig i framtiden.

Alla vuxna omkring dig arbetar i bästa fall i lågstatus- eller serviceyrken.

Dina föräldrars situation debatteras som ett problem.

Din kultur och religion debatteras som ett problem.

Du är född i Sverige men kallas invandrare. Du får höra att du inte hör hemma här.

Du får höra att samhällsproblem som debatteras är ditt fel.

Du ser skillnaden mellan ditt område och andras. Du ser få eller inga som du kan identifiera dig med i maktens korridorer eller i medievärlden.

Här är några frågor till dig som 13-åring: Vilka framtidsdrömmar har du? Vilka möjligheter ser du framför dig? Känner du att det finns plats för dig i samhället? Känner du att du hör hemma i det offentliga rummet?

Jag vänder mig nu till regeringspartierna; jag ser att en ledamot är på väg att lämna kammaren. Ni borde fråga er vad som händer inom denna 13-åring med den politik ni för och den dagordning ni sätter. Vad tar ni för ansvar här inne?

Herr talman! I dag har vi i Sverige en regering som inte gör annat än att förstärka känslan av hopplöshet och maktlöshet, inte minst hos barn och unga. Jag förstår vid det här laget att det inte ens väcker något slags eftertanke, men att lämna människor efter, ignorera deras livsvillkor och släcka deras hopp går som en röd tråd av förakt från den här regeringen.

Vi debatterar integration här i dag - med en regering som genomgående har en mycket stark politik för att öka det vi kallar segregation och gör integrationen mindre möjlig. Det skapar en otroligt pressad situation för människor, men regeringen ignorerar totalt folks verkliga problem. Allra hårdast slår det mot de hushåll som redan har små eller inga ekonomiska resurser. Det handlar om ensamstående och barnfamiljer vars inkomster nu dessutom urholkats av inflationen. Det är de som får betala för regeringens totala passivitet.

Herr talman! Sverige har under lång tid nedmonterats, och det skulle inte vara överord att säga att delar av det starka Sverige har gått sönder och blivit skört. Politiska reformer lade grunden för exempelvis en av världens bästa skolor oavsett din bakgrund, var du bor eller var du kommer ifrån. Så är det inte längre. Det är ett misslyckande, inte bara för det enskilda barnet utan också för samhället i stort.

Detta är inte något som bara råkade bli. Det är politiska beslut som har trängt undan rättvisebygget. Försämringar driver människor ifrån varandra och får misstro och rasism att slå rot. Det söndras och splittras. När högern och Sverigedemokraterna gifter ihop sina idéer och uttrycker vem som hör till och vem som ska ut stannar orden inte i maktens korridorer. Det får konsekvenser.

Det som händer där ute är att folk är fruktansvärt trötta på ojämlikheten, nedskärningar och högerpolitik, på passivitet och ständiga försämringar. Vi har en regering som endast ger oss en välfärd i kris, ökad ojämlikhet, otrygga anställningar, höga priser och en rasistisk syndabockspolitik. Man bygger sitt regeringsunderlag på ett parti som aktivt och systematiskt sprider desinformation.

Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera en politik som splittrar och delar upp samhället i olika grupper med olika rättigheter. Nyckeln till framgång för Sverige har aldrig varit misstro, nedskärningar, lägre löner eller sämre villkor. Vår styrka har varit att investera i samhället och i varandra - i skola och utbildning, bostäder, hälsa och jämlikhet.

Det är så Sverige utvecklas och växer. Det har hela vår moderna historia visat.

Tidigare generationer fick bättre utbildning och bättre jobb samtidigt som vi blev fler. Det var möjligt tack vare långsiktigt lönsamma investeringar och en aktiv arbetsmarknadspolitik. Det är en lärdom som Sverige måste ta till sig även i dag. Men det är omöjligt med den här regeringen, som tar löntagarnas arbete för givet och struntar i att utveckla, förbättra, investera och omfördela.

Avsaknaden av allt detta gör att människor lämnas efter. En 13-åring vågar inte längre drömma och blir berövad på hopp och framtidstro. Det är ett monumentalt misslyckande. Vi behöver helt enkelt bygga ett starkare, tryggare och bättre Sverige genom att investera i samhället och människorna i det. Detta är den viktigaste och effektivaste integrationsmotorn, och det går att göra.

Det går också att undvika kommande nedskärningar i välfärden om man bara väljer att prioritera det. Vi har historiskt bevisat att det är fullt möjligt att investera i den generella välfärden och minska de ekonomiska klyftorna. Jag är övertygad om att människor lyckas bättre med bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället och människorna i det som avgör hur väl vi lyckas.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till reservation 6 i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! I dag pratar vi om integration. Enligt min uppfattning är detta en av våra största utmaningar. När vi pratar om integration tycker jag dock att vi oftast fastnar i frågor som handlar om utbildning, jobb och bostad.

Även i denna debatt har vi väl fastnat rätt mycket i skatter och pengar. Allt det där är viktigt, men i grunden är vi rätt överens. Jag tror att de flesta av oss anser att vuxenutbildningen är viktig och att folkhögskolorna, studieförbunden - även om vi kan ha olika uppfattning om hur de ska hanteras just nu - och universiteten är viktiga.

Vi är också överens om framtidens utmaningar. Det råder arbetslöshet, men det råder också brist på arbetskraft. Sverige har även en bostadssegregation. Vi kan diskutera hur den ska hanteras - jag tillhör dem som tror att man behöver fundera mer på egnahem - men det är ändå ett faktum att vi är överens om att bostadsfrågan är viktig.

Herr talman! Det jag saknar i debatten - och det har jag egentligen saknat i 30 år - är värderingsfrågor. När jag som ung kristdemokrat i slutet av 80-talet började med politik lyfte vi kristdemokrater fram begreppet värderingar och pratade om de kristna värderingarna. Det gick inte en debatt, en artikel eller någonting annat utan att man till viss del skrattade åt oss. Det intressanta är det som sedan dess har växt fram i samhället. I dag finns det väl inte ett enda företag som inte har någon form av diskussion om värderingar. Jag noterar också att de flesta partier i dag åtminstone ibland nämner ordet värderingar.

Vi pratar dock inte alltid om vilka värderingar det gäller. Vad är det som bygger ett gott samhälle? Hur skapar man en bra och respektfull integration? Vad var det som byggde Europa?

Strikt akademiskt och historiskt är det så, herr talman, att den demokrati som vi tycker är viktig inte har växt fram i ett vakuum. Den växte inte fram inom det indiska klansystemet. Den växte inte fram i konfucianismen, shintoismen eller delar av de afrikanska trossystemen. Den växte inte heller fram bland aztekerna eller inkafolket eller inom islam. Det är inte där demokratin har växt fram.

Rent akademiskt har demokratin växt fram under 2 000 år i en koppling mellan Aten, Rom och Jerusalem. I Aten har vi demokratin och filosofin, i Rom har vi lag och ordning och i Jerusalem har vi teologin.

Vi ser att detta lyfts fram av fler och fler forskare. När vi lever i en mer rörlig värld - i en värld där vi träffar allt fler kulturer och på kort tid kan flyga någon annanstans - blir det viktigt att fråga oss hur vi bygger det trygga och goda samhället.

En professor som jag tycker är spännande är Robert D Woodberry, som bland annat har skrivit texten The Missionary Roots of Liberal Democracy. Han har i sin forskning försökt att studera vad det är som gör att man kan bygga en demokrati där människor oavsett ursprung känner delaktighet. Han pekar på missionärerna. Vad var då det unika med dem? Jo, det var synen att alla människor har lika värde - det du vill att någon annan ska göra mot dig ska du göra mot dem - i kombination med satsningen på att bygga skolor och utbilda alla.

I Sveriges demokratiska utveckling kan vi se hur integrationen mellan stad och land växte fram i slutet av 1800-talet när frikyrkorörelsen satsade på utbildning ihop med staten. Vi ser också hur nykterhetsrörelsen jobbade med dessa frågor och hur arbetarrörelsen växte fram med arvet från frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen.

Här fanns en värderingsdiskussion. När man pratar om arbetarmoral handlar det om en uppfattning om att det finns en moral, ofta uttryckt som "Gör din plikt, kräv din rätt". Det där hänger ihop med att våga prata om värderingar.

När jag tog upp detta för 30 år sedan var det ingen som höll med, men jag är glad för att allt fler i dag inser att integration aldrig kommer att kunna handla bara om kronor och ören. Det kommer inte bara att handla om utbildning, jobb och bostad, utan det handlar också om vilket Sverige vi vill vara med och skapa.

Låt mig ta några konkreta exempel där jag ser styrkor och svagheter med dagens situation.

Jag börjar med Balkansituationen 1998. Väldigt många flydde. Det var krig i Europa, vilket vi hade hoppats att vi aldrig mer skulle behöva se.

Sedan kom Syrien 2015, 2016 och 2017. Det var ett fruktansvärt krig. Ryska förband bombade civila, och människor flydde för sina liv.

Jag avslutar med Ukraina år 2022. Det var samma situation igen.

Det intressanta med alla dessa tre situationer är att samhället egentligen inte orkade. Många glömmer det, men redan 1998-1999 hade vi diskussioner om detta. Jag satt själv i riksdagen då. Vi införde exempelvis visumkrav för folk från Balkan, trots att det var brinnande krig. Jag säger vi, för jag satt i riksdagen då. Det var en röd regering, men jag tycker inte att senare regeringar alltid har varit bättre. Det är ett "vi". Det blev tufft, och då satte vi gränser.

Men vad hände samtidigt? Civilsamhället klev fram. Jag såg 1998 hur civilsamhället - kyrkor och andra - engagerade sig för att hjälpa. Vi såg det i Syriensituationen och när det gällde Ukraina. Vi såg dock också att staten gjorde det - exempelvis gjorde Migrationsverket det 1998.

Min mamma jobbade som familjestödjare. Det var en fantastisk arbetsuppgift. Hon mötte kvinnor, oftast från Balkan, som hade råkat ut för saker jag inte tror att vi förstår. Min mamma och andra familjestödjare fick jobba med att stötta och berätta hur Sverige fungerar. Det handlade inte bara om regler hit och dit utan också om att finnas som någon som lyssnar. Jag vet inte om Migrationsverket har kvar detta i dag, men jag vet att man hade det 1998 och att det var en väldigt bra insats.

I min egen kommun och i många andra kommuner, till exempel Göteborg, Malmö och Stockholm, har man haft interreligiösa råd. I Uddevalla hade vi ett sådant med präster, pastorer och imamer. Jag förstod nog aldrig hur viktigt det var när vi skapade rådet.

Vi hade tyvärr en fruktansvärd situation i Uddevalla för några år sedan. Tre unga människor mördades. Det råkade i det fallet vara två kristna libaneser som sköt två kurder och en tjej från Orust, om jag minns rätt. Vi var på väg att hamna i en situation där människor gick in i familjeklanssystem och skulle ta hämnd.

Men vad hände då i Uddevalla? Svenska kyrkans präst, imamen uppifrån Dalaberg och kommundirektören stod vid mordplatsen. Kommundirektören åkte upp och ned till stadshuset efter kaffe och bullar. En del har ju inte respekt för det, men jag har det. Prästen och imamen pratade med människor. Situationen dämpades genom ett idogt gemensamt arbete.

Gärningspersonerna fälldes senare, vilket jag tror var väldigt bra. Det skapade ett förtroende i staden.

Vi kristdemokrater var med och startade Soheila Fors tehus i Uddevalla just för att försöka jobba nära civilsamhället. Det var bara ett litet problem: När IS och kriget brakade loss spräcktes tehuset. Där fanns svenska kvinnor, kurdiska kvinnor och arabiska kvinnor. Men det slutade att fungera i och med IS, för då kom en annan konflikt in som gjorde arbetet svårt.

I en skola i Uddevalla, jag tänker inte nämna vilken, fick vi exakt samma dilemma när IS-situationen dök upp. En konflikt i Mellanöstern fick en direkt effekt i Sverige: Shiamuslimska ungdomar blev mobbade av sunnimuslimska ungdomar. Det var en situation vi inte var förberedda på, för vi visste inte hur kulturen fungerade. Det slutade med att dåvarande socialdemokratiska ledning och oppositionen samverkade, bytte rektor och fick in en person som gjorde vad han kallade ronden, det vill säga varje dag gick till klassrummen och träffade eleverna. Hela situationen dämpades av duktigt ledarskap, och jag vill verkligen lyfta fram den rektorn och det arbete personalen gjorde.

Integration handlar om människor. Jag har en god vän, en tjetjen och FN-flykting som flydde från det andra Tjetjenienkriget. Vi satt en dag efter ramadan, på eid, och åt när han tårfyllt sa: Jag kommer aldrig att åka tillbaka till Tjetjenien. Jag sa: Varför då? Kriget kommer säkert att ta slut, och Ryssland kommer förr eller senare att förändras. Det handlar inte om det, Magnus, svarade han. Mina barn har gift sig och fått barn i Sverige. Mina barnbarn är svenska. Jag kommer aldrig att resa hem igen, för jag vill vara med mina barnbarn.

Den resa som pågår vid integration pratar vi för lite om. Det gäller också när integrationen inte fungerar. Jag är ute och går med min hund och träffar unga palestinier som känner igen mig som kristdemokrat och frågar varför jag är emot palestinier och varför jag stöder Israel. En av de unga tjejerna säger: Jag önskar att man bombar Israel med kärnvapen. Tror du inte att rätt många palestinier kommer att dö då, frågar jag. Det spelar ingen roll, bara Israel försvinner, säger hon. När jag gick därifrån funderade jag mycket på detta samtal. En del av dessa unga människor var födda i Sverige men identifierade sig ändå med ett flyktingskap. Någonstans har vi misslyckats med integrationen när vi får denna typ av reaktioner.

Jag har även lyssnat på demonstrationer hemma och sett demonstrationer i andra sammanhang. När en ung kvinna säger till mig "vi är alla Hamas" och ingen vuxen säger emot och när man firar den 7 oktober med att skjuta raketer i norra Uddevalla, då, vänner, har vi misslyckats med integrationen. Vi har misslyckats att skapa ett Sverige där vi funderar på vad som är goda värderingar. Man kan vara oense om en konflikt och kritisera en regering, men det är något våldsamt annorlunda när man skjuter raketer och firar ett övergrepp. Då har vi misslyckats med integrationen.

Vi misslyckas också ibland med att prata om historia och kultur. Bland historiker och i debatten finns en bild av att Europa är imperialistiskt. Det är sant att det har funnits en europeisk imperialism. Men vi pratar aldrig om den arabiska imperialism som pågår här och nu. Vi pratar inte om att 1900-talet var en period av stor folkförflyttning och etnisk rensning. Efter 1948 har 800 000 judar tvingats lämna Mellanöstern. Ingen pratar om dessa flyktingar. Men vi pratar inte heller särskilt mycket om de palestinska flyktingarna. En del gör det, men vi gör det inte generellt sett. 1900-talet har faktiskt inneburit att människor från båda sidor har flytt.

Ännu mindre pratar vi om kristna flyktingar. Ibland tar vi upp seyfo, men vi pratar inte om att det här och nu i Afrika pågår etnisk resning. Den kristna förföljelsen påverkar.

När jag pratar med en del kristna säger de: Magnus, ni politiker förstår inte; islam är farligt. När jag pratar med en del av mina muslimska vänner, säger de: Ni förstår inte; vi känner oss utanför.

Vi har alltså flyttat hit konflikter för att vi själva inte har klarat av att samtala om dessa problem.

Herr talman! Jag ska gå in för landning. Vi är duktiga på att prata utbildning, jobb och bostäder. Vi kan till och med vara duktiga på att tvista om skatt. Men vi är inte duktiga på att försöka förstå hur människor som av olika skäl blivit kränkta och kommer som flyktingar till Sverige känner, mår och upplever sin situation. Vi har gett dem mycket, men vi ger dem inte alltid chansen. De har fått komma hit, men de har inte fått chansen att komma hem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Trots ledamotens långa anförande fick vi inget veta om Kristdemokraternas integrationspolitik i denna regering. Men ledamoten ska få tillfälle att svara på en fråga.

Jag möter väldigt många kvinnor som är frustrerade. De beskriver ofta hur svårt det är att komma in på arbetsmarknaden. De har kommit till Sverige och försöker etablera sig, men deras berättelser vittnar om hur svårt det är. När kvinnorna beskriver för mig hur viktigt det är att lära sig språket, börja jobba och komma in i det svenska samhället kan jag inte annat än att bli glad och hålla med om att visst är det så.

Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, arrangerade organisationen Hand in Hand ett möte i Skärholmen. Företrädare från flera partier var representerade. Vi fick då höra kvinnor med olika bakgrund beskriva hur svårt det är att integreras och att dörren är stängd trots att de har fina utbildningar och har lärt sig svenska språket på kort tid.

Min fråga är enkel: Kan Kristdemokraterna ge något exempel på en konkret åtgärd som riktar sig till dessa utrikes födda kvinnor så att de ska kunna komma in på svensk arbetsmarknad?

Herr talman! Nej, jag kommer inte att svara med en enskild konkret åtgärd. Jag tror inte att det löser något. Det vi gör är att jobba med arbetsmarknadsåtgärder, vuxenutbildning och civilsamhälle, och jag tror att det kommer att räcka till viss del. Men eftersom vi är på väg in i en lågkonjunktur är det tufft, och tyvärr är det alltid tuffare för dem som står en bit från arbetsmarknaden än för dem som står nära arbetsmarknaden. Det vet vi båda.

Då finns det andra grejer som är viktiga. Regeringen gör det den ska, men kommunerna tittar också på spännande grejer. I Norrköping såg man över sin organisation för att på ett bättre sätt kunna jobba med arbetsmarknadsfrågor, försörjningsstöd och utbildning i samma nämnd. Jag vet att min hemkommun tittar på en sådan lösning och att Örebro jobbar med denna modell.

Jag tror att vi kommer att vara tvungna att samverka, och det var huvudpoängen i mitt anförande. Jag tror inte på en enda lösning eller en procentsats.

Jag tror att det handlar om värderingar. Vi måste vara överens om att vissa värderingar gäller i Sverige. Jag skulle kunna ta fler exempel hemifrån. Jag vet att det förekommer månggifte i Uddevalla, för jag har suttit i sådana diskussioner och sagt att det inte är okej i Sverige. Jag har suttit i diskussioner om könsuppdelade idrottslektioner och sagt nej till det.

Förutom värderingar handlar det om det praktiska, och jag är väldigt nöjd med det regeringen gör.

Herr talman! Regeringen gör typ ingenting, och det är Kristdemokraterna väldigt nöjda med. Det är ju nästintill skamligt att påstå något sådant.

Jag ställde en konkret fråga om en riktad åtgärd för kvinnor som står utanför arbetsmarknaden och som inte vill något annat än att jobba, som gör allt som står i deras makt, som är otroligt kreativa och drivna och som frågar oss i politiken: Behöver ni inte oss? Vad är Kristdemokraternas svar på det?

Jag tycker att det är angeläget att Kristdemokraterna och andra regeringspartier faktiskt tar ansvar för det som händer, att man är en del av regeringen och företräder regeringen. Men det är inte vad som sker i den här kammaren just nu. Det som sker just nu, herr talman, är att Kristdemokraterna pratar om en massa andra saker. Jag vet inte riktigt hur de är tänkta att höra ihop över huvud taget.

Vad det handlar om är praktisk politik med åtgärder som gör verklig skillnad för dem vi behöver göra skillnad för. Man får gärna komma med fler konkreta åtgärder som riktar sig till den här målgruppen som står långt ifrån arbetsmarknaden, men jag tänkte ändå försöka mig på att säga att en åtgärd ändå kan räcka för i dag. Vilken åtgärd riktar sig till utrikes födda kvinnor så att de ska komma in och etablera sig på svensk arbetsmarknad och bli självständiga och självförsörjande i det här landet?

Herr talman! Först och främst vänder jag mig mot denna typ av överord. Det som sker i Sverige, om man tittar på budgeten, är att vi lägger miljarder på arbetsmarknad och utbildning. Vi gör likadant i kommunerna.

När det gäller enskilda åtgärder som vänder sig till den grupp ledamoten pratar om, nämligen kvinnor som vill in på arbetsmarknaden, vill jag säga att en av de absolut största åtgärderna som vi alla gör faktiskt är förskolan - att man har möjlighet att lämna sina barn under tiden man söker jobb, jobbar eller studerar.

Detta är skillnaden mellan oss och socialdemokratin. Jag tror inte på att bara ha en enda enskild åtgärd; jag tror inte att det fungerar så. Jag tror på det samlade åtgärdspaketet.

När jag själv var kommunpolitiker var jag genuint frustrerad när regeringar kom med enskilda pengar för enskilda projekt. Många av oss vädjade: Snälla, ge oss generella pengar så att vi kan vidta åtgärderna lokalt, vi som ser hur det ser ut! Jag uppfattar att det är precis vad regeringen gör - man ändrar en del av fördelningen, gör det mer generellt och ger mer pengar till kommuner och regioner i en mer generell lösning. Svaret är då inte just ett visst projekt, för själva poängen är att man inte jobbar med enskilda projekt.

Jag är stolt över att regeringen satsar mer pengar på kommuner och regioner, att vi fortsätter att utveckla vår arbetsmarknadspolitik, att vi fortsätter med vuxenutbildning och att vi fortsätter med att ge stöd till studieförbund och folkhögskolor. Jag är övertygad om att hela det politikpaketet av åtgärder i sin förlängning underlättar även för kvinnor att komma in på arbetsmarknaden.

Herr talman! Jag brukar inte begära replik för att markera, men just med det här anförandet känner jag att jag behöver göra det.

Har man ingen politik att stå bakom pratar man ju om allt annat, men här går ledamoten in på Palestina. Det pågår ett brutalt folkmord i Palestina. Jag tycker att det är helt oacceptabelt att uttrycka sig på det sätt som ledamoten gör. Att ledamoten för att förstärka sina integrationsteser tar upp enstaka exempel om att han har hört att någon vill dra kärnvapen över Israel eller att några har sagt att de firar Hamas och så vidare misstänkliggör hela solidariteten med Palestina och palestinier.

Det är helt oacceptabelt att stå här och uttrycka sig på det sätt som ledamoten gör. Har man en politik och vill förstärka sin tes behöver man inte skapa misstro. Det tycker jag är helt oacceptabelt.

Herr talman! Jag tror att ledamoten får lyssna på vad jag sa. Jag sa inte att jag har hört. Jag sa att jag har samtalat med människor.

Det som sker just nu i Sverige är inte bara en legitim protest mot en enskild regering, för man har rätt att protestera mot regeringar, utan det som sker just nu i Sverige är en kraftfull utveckling av antisemitism som jag bestämt tar avstånd från.

Titta bara på vad som har hänt. I Stockholm har man på ett universitet till och med stoppat, hindrat, en föreläsare bara för att personen var judisk. Vi har människor som inte ens vågar vara i Malmö för att de är av judisk börd. Minnesmärken över Förintelsen i olika delar av Europa blir förstörda. Man kan inte säga att minnesmärken över Förintelsen är kopplade till staten Israel. De är kopplade till förintelsen av judar.

Vi har ett problem som vi måste våga prata om och som handlar om att det finns en utbildad, till viss del kulturellt betingad, antisemitism även i Mellanöstern. På samma sätt som vi måste diskutera den antisemitism som fanns i Europa och som har funnits inom kyrkan - där jag själv har ett ansvar som kristen att våga ta en diskussion om var gränserna går för hur man uttrycker sig - måste vi klara av att diskutera den antisemitism som finns i Mellanöstern och den koppling som finns mellan demonstrationer i Sverige och Hamas, Muslimska brödraskapet och stormuftin av Jerusalem som var nära vän med Hitler. Vi måste klara av att diskutera även jobbiga frågor om vi ska klara av att prata integration.

Herr talman! Antisemitismen ska tryckas tillbaka. Det är misstänkliggörandet mot palestinier på det sättet ledamoten uttryckte sig som jag starkt vänder mig mot. Att misstänkliggöra på det sättet är oacceptabelt.

Jag är glad över att ledamoten vill ta kamp mot antisemitism. Då tycker jag i första hand att ledamoten ska titta på det största partiet i ledamotens regeringsunderlag - varför de bildades och vad de försöker dölja just nu. Men det passade inte in i ledamotens världsbild när han stod uppe och talade, för det fanns ett annat syfte. Det är det jag vänder mig mot.

Det är helt oacceptabelt att skapa misstro mot en grupp på det sättet för att sedan försöka stärka sin tes. Det är ohederligt.

Vill ledamoten jobba starkt mot antisemitism borde han fråga ledamoten som sitter här en bit bort i kammaren varför hans parti grundades. Det grundades för att de hatar judar.

Det är en oacceptabel utveckling.

Herr talman! Om man läser Säpos rapporter och tittar på hur hotet ser ut mot den svenska judiska minoriteten är det tre grupper som pekas ut: extrema nationalister, extrema vänsterpolitiker och extrema islamister. Jag fördömer dem alla tre. Jag har inga problem med det.

Jag har heller inga problem med att ifrågasätta en del av de operationer som Israel gör. Jag har vid flera tillfällen kritiserat Israels enskilda politik vid olika sammanhang, bland annat situationen 1982 med Sabra och Shatila.

Jag har inga problem med att man kritiserar ett enskilt lands regering eller ett enskilt lands politik, men det vi har sett i Sverige, Europa och USA sedan den 7 oktober handlar inte bara om kritik av ett land. Det vi ser just nu, vilket är djupt obehagligt, är hur delar av vänstern och delar av den islamiska rörelsen de facto håller på med antisemitism, och det måste vi våga säga nej till. Det duger inte att krypa för antisemitismen, oavsett var den kommer ifrån.

(Applåder)

Herr talman! Jag hade verkligen inte tänkt ta replik, men det blev ett brandtal här på slutet från ledamoten. Han sa att vi inte har lyssnat. Jag håller med. Vi är dåliga på att lyssna på folk från andra länder när det gäller vad de behöver och vill ha från oss.

Jag instämmer verkligen i ledamotens bild att hur vi beter oss och hur vi välkomnar och tar emot folk från andra länder spelar roll. Under rätt många minuter talades det om detta, och jag instämmer verkligen i den bilden. Men det blir lite motsägelsefullt mot bakgrund av det replikskifte som jag hade med Sverigedemokraterna här tidigare.

Kristdemokraterna har släppt in Sverigedemokraterna på Regeringskansliet. Sverigedemokraterna har en trollfabrik som går ut på att spä på hatet, söndra och härska och skapa ett vi och dom. Lyssna är ett ord som jag inte ens tror finns i vokabulären på SD:s trollfabrik. Tvärtom, man ska hata och hata.

KD har legitimerat detta genom att släppa in sverigedemokrater på Regeringskansliet. Sverigedemokraternas presschef får till och med lön från Regeringskansliet. Min fråga till Magnus Jacobsson är därför: Håller ledamoten med om att hatiska trollfabriker som bidrar till ett vi och dom försvårar integrationen?

Herr talman! Min partiledare Ebba Busch har redan på ett mycket tydligt sätt sagt ifrån att det inte är okej. Hon har fullt stöd i den kristdemokratiska riksdagsgruppen. Därutöver har jag ingen kommentar om den delen. Vi har redan sagt vad vi tycker. Det är inte något som vi står bakom, utan det är en fråga som SD själva måste hantera.

När det gäller frågan om att lyssna in och om hatisk retorik är det tyvärr så jag tror att många av oss upplever det. Jag började väldigt tidigt med Facebook när jag var kommunpolitiker. Jag upplevde på den tiden att det var ett sätt att ha en nära dialog med medborgarna där hemma. Jag fick ofta frågor om enskilda grejer och kunde reda ut politiska processer.

Under de senaste fem åren har jag mer och mer funderat på varför jag är kvar på Facebook och Twitter. De som känner mig vet ungefär vad jag står värderingsmässigt, och jag kan konstatera att jag med jämna mellanrum utsätts för hat, från två håll. Det finns de som utifrån mitt perspektiv är extrema högernationalister och som förklarar att jag är en landsförrädare, och så finns det de som är mer ute på vänsterkanten och som tycker att jag är ondskan på jorden.

Jag tror att vi som politiker, du och jag, Jonny Cato - förlåt duandet, herr talman! - tillsammans har ett ansvar för hur vi använder retoriken. Det är därför jag reagerar när man säger att en budgetskillnad på en halv procent är ett moras. Nej, det är en skillnad på en halv procent, och det är lite olika prioriteringar i budgeten. Vi måste vara rädda om orden. Om vi inte är rädda om orden, vem ska då vara det?

Herr talman! Integration är svårt och komplext. Jag tror på riktigt att hur vi som politiker och samhälle pratar om människor spelar roll. Jag tror att det spelar roll vad den lille pojken i förorten hör oss säga i denna talarstol och vad han hör Jimmie Åkesson prata om när de kollar på tv i klassrummet exempelvis. Jag tror att det spelar roll för möjligheterna att lyckas.

Det är jättebra att Ebba Busch har markerat, men det kan ju inte räcka. Detta är en av de största politiska skandalerna i modern tid. Det är inte synd om Alice Teodorescu Måwe, som har blivit utsatt, utan det är synd om alla de invandrare som konstant får ta emot hat från SD:s trollfabriker. Detta tror jag försämrar integrationen på riktigt. Detta har Kristdemokraterna legitimerat, menar jag, genom att släppa in SD-anställda på Regeringskansliet och genom att samarbeta om integrationspolitiken. Det är jättebra att Kristdemokraterna tycker att det spelar roll hur vi pratar om människor, men då kan man inte legitimera Sverigedemokraterna.

I går fortsatte trollkontona att sprida hat. De trollkonton som Kalla fakta har avslöjat fortsatte i går. Då kan det ju inte räcka att Kristdemokraterna har markerat, utan man måste agera på riktigt. Då blir frågan: Är regeringsmakten viktigare än hur vi behandlar människor från andra länder i det här landet? Är regeringsmakten viktigare än en fungerande integration? Frågorna är många, men svaren hittills är få.

Herr talman! Jag tror på en rätt enkel grundprincip, och det är att i kammaren samtalar man med alla som kommer in där. Jag tror också på en annan enkel grundprincip, nämligen att man som parti alltid försöker få igenom sin egen politik i så stor mån som möjligt.

Haken med den andra grundprincipen är att man då måste samtala med flera partier, åtminstone än så länge. Jag hoppas givetvis att vi får 51 procent i nästa val. Det ser inte riktigt ut att bli så just nu, men man kan alltid leva på hoppet. Så länge man har de siffror man har kommer man att vara tvungen att förhandla med alla.

Det finns en tredje grundprincip, och det är att inte ta över ett ansvar som någon annan har. Ansvaret för det som nu har avslöjats hör hemma hos SD. Ebba Busch har varit glasklar med vad vi kristdemokrater tycker, och nu ligger bollen helt och hållet hos SD. Jag ämnar inte ta ansvar åt andra partier för hur de hanterar sin kommunikation. Det får de själva bära.

På Jonny Catos konkreta fråga, om jag tror att hat generellt sett leder till mer hat, är svaret: Självklart! Tror jag att goda relationer generellt sett leder till mer goda relationer? Ja, självklart!

Jag tror också, herr talman, att jag här i kammaren, även när vi diskuterar svåra frågor ibland, vilket vi gjorde för en liten stund sedan, försöker använda mina ord så att jag inte lägger ord i någon annans mun. Jag säger "jag tycker". Det är för att vi ska försöka ha en respekt gentemot varandra även när vi diskuterar svåra frågor.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 15.

Regeringen behöver sätta fokus på integrationspolitiken, för Sverige präglas sedan länge av en långvarig och väldigt allvarlig social klyvning, som tyvärr växer i stället för att krympa. Det är en klyvning som skär mellan människor och platser, mellan dem som har ett nätverk, utbildning, jobb och yrkeserfarenhet och dem som inte har ett jobb och mellan å ena sidan välmående, framåtsträvande och företagsamma orter och å andra sidan utsatta stadsdelar och bruksorter som mår dåligt.

Friheten och möjligheterna i vårt land är alldeles för ojämnt fördelade. Sverige har stora integrationsutmaningar som tyvärr bara växer. I stället för att lägga ned en massa tid på att skylla på vems fel det är kan jag konstatera att ansvaret nu ligger på Tidöpartierna - ett ansvar som man hittills inte har tagit.

Centerpartiet menar att jobb och svenska språket är två grundförutsättningar för att bryta den växande sociala klyvningen i vårt land. För att lyckas behöver det bli enklare och billigare för företag att anställa inte minst nyanlända.

Nyanlända behöver tidigt få lära sig om vårt svenska samhälle. Det kan handla om praktiska frågor som vart man vänder sig om man är i behov av hjälp, hur arbetsmarknaden ser ut och vilka regler som gäller här i Sverige. Vad vi förväntar oss av nyanlända och vad nyanlända kan förvänta sig av samhället behöver också vara glasklart. Den som behöver ska kunna få vidareutbildning och svenskundervisning. Nyanlända får inte fastna i byråkrati, administration och långa utredningar.

För att Sverige ska stå starkt nu och i framtiden behövs effektiva reformer som förbättrar vårt mottagande av nyanlända och har tydligt fokus på jobb. Jag tror genuint att det första jobbet är nyckeln till mycket. Det är nyckeln till frihet och att bli ännu bättre på det svenska språket. Vi ska inte underskatta vikten av att få kollegor och nya bekantskaper. Att få ett socialt sammanhang kan vara en viktig dörröppnare in i det gemensamma Sverige.

Låt mig även vara tydlig med att vi behöver ställa krav på den som kommer hit. Det ska vara tydligt vilka lagar, regler och grundvärderingar som finns i vårt samhälle. Men vi behöver också ställa betydligt högre krav på oss själva - Sverige och oss som politiker - att skapa bästa tänkbara förutsättningar för en lyckad integrationspolitik.

Det finns partier i Sveriges riksdag och i regeringsunderlaget som tror att majoriteten av flyktingarna som kommer hit gör det med onda avsikter och vill Sverige illa. Jag tror att människor som flyr hit undan krig och förtryck vill gott, vill lära sig svenska och vill komma in i och bli del av vårt gemensamma Sverige, men att många inte får de förutsättningar och möjligheter som krävs för att lyckas.

Om man vet vad människor flyr från och vad man riskerar på flykt, då vet man att trygghet är det enda man söker. Det handlar om trygghet för sig själv, sin familj och inte minst sina barn. Vårt synsätt som samhälle, medmänniskor och politiker på människor som flytt undan krig och förtryck påverkar möjligheterna till lyckad integration. Sättet vi pratar om människor från andra länder på bidrar till lyckad integration. Vänner! Detta skrev jag innan Kalla Faktas reportage sändes, och det har ju inte blivit mindre aktuellt nu.

Jag förväntar mig, och jag kommer att fortsätta tjata om detta i kammaren, att Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna tar ansvar. De vill inte annat än att Centerpartiet ska ta ansvar för Socialdemokraternas politik. Det är det enda de pratar om i den här talarstolen. Men vi samarbetar inte ens! De måste själva ta ansvar för vad det största partiet i regeringsunderlaget gör. Det sades nyss att hat föder hat. Ja, och hat bidrar till sämre integration. Det är Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ansvariga för. Ta ansvar!

Det är av största vikt att samhället i stort och politiken i synnerhet inte bara svartmålar, för även om integrationsutmaningarna är stora görs det väldigt mycket som är bra. Jag ska inte bara vara arg. Jag ska också vara lite tacksam. Jag är tacksam mot föreningslivet, civilsamhället och alla ideella krafter som många gånger är helt avgörande för integrationen. Där finns nätverk, kontakter och jobbmöjligheter, och där finns ett socialt sammanhang.

Civilsamhället gör otroliga insatser, vill många gånger mycket mer och behöver ges betydligt bättre förutsättningar. När jag besöker sådana verksamheter runt om i landet är det absolut vanligaste medskicket jag får att det måste vara slut med projekt snart. Jag håller med. Civilsamhällets föreningar i Sverige som arbetar med integration behöver långsiktig finansiering. Den får inte gå upp och ned från år till år, för så fungerar inte integrationen. Det krävs långsiktighet.

Det är enkelt att generalisera och stigmatisera när man pratar om utsatta områden, men det är många gånger en svår balansgång. Det finns alldeles för många unga pojkar och flickor i vårt land som inte har något framtidshopp. Många gånger är vi i politiken med och försvagar det.

Pojkar riskerar att redan i tidig ålder hamna i kriminella kretsar och ser tidigt enkla och snabba vägar till mycket pengar. Det pratar vi ofta och mycket om, och det är bra, för mer behöver göras. Samtidigt pratar vi för lite om de unga flickor som i stort sett bara får vara i skolan och i familjens lägenhet. Det skapar ett kortsiktigt och framför allt långsiktigt utanförskap. Det behövs mer särskilda satsningar på unga tjejer. Vi behöver prata om unkna värderingar som begränsar unga flickor.

Vi behöver också skapa en trygghet för föräldrar att låta sina barn röra sig i utsatta områden och gå på aktiviteter. Vi behöver hjälpa föräldrarna och guida dem så att de kan bli sina bästa jag för att i sin tur kunna ge sina barn möjligheter att bli sina bästa jag.

Herr talman! Den svenska integrationen behöver bli bättre. Jag vågar nog påstå att samtliga åtta partier i Sveriges riksdag är överens om det. Förväntningarna på nyanlända behöver bli tydligare och förutsättningarna för att komma in i och bli del av det svenska samhället bättre. Fler unga pojkar och flickor behöver se sina mammor och pappor gå till jobbet. Integrationen är en av den här mandatperiodens största ödesfrågor.

Herr talman! Jag ska snart avrunda, men jag kan inte låta bli att efter att i snart två års tid ha deltagit i integrationsdebatten och lyssnat på regeringsunderlagets integrationspolitik - eller snarare sökt med ljus och lykta efter regeringens integrationspolitik - har jag inte blivit klok på vad den faktiskt är. Integrationspolitik kan väl rimligen inte vara bara pressträffar om hur regeringen ska genomföra Sverigedemokraternas migrationspolitik? Men det verkar inte bättre eftersom de stora reformerna för att få en fungerande integrationspolitik lyst med sin frånvaro. Migrationspolitik och integrationspolitik hänger ihop men är inte samma sak.

I arbetsmarknadsutskottet hanterar vi både den rena integrationspolitiken och den för integrationspolitiken så avgörande arbetsmarknadspolitiken. Integrationen är en av vår tids största utmaningar, men på propositionslistan för Arbetsmarknadsdepartementet för innevarande år finns bara en proposition om akassa och en skrivelse om en Riksrevisionsrapport. Det kommer alltså inte ett enda förslag om hur integrationen kan bli bättre. Inte ett enda sådant förslag mäktar regeringen med att lägga fram under hela 2024! Till alla er som lyssnar vill jag säga att med Sverigedemokraternas integrationspolitik får man alltså inte ett enda förslag på integrationsområdet.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

I dag debatterar vi integrationspolitik. Det är utan tvekan en av Sveriges allra viktigaste frågor, både på individnivå och för Sverige AB. Därför är jag glad, tacksam och stolt över att det är liberala ministrar som nu kan förverkliga alla de politiska integrationsförslag som vi i Liberalerna har drivit under många år. Dem har vi format med både hjärta och hjärna - eller som en mig närstående kollega brukar säga: med både lovikkavante och stålhandske. De allra flesta förstår att den typen av arbete är tidskrävande och kräver förändringar i många verksamheter. Det handlar om långt fler än de som arbetsmarknadsutskottet styr över.

Herr talman! Läget är allvarligt, och framtiden ser dyster ut om vi inte återupprättar kunskapsskolan och lyckas kompensera de elever som har sämre förutsättningar att lyckas. Arbetslösheten är tre gånger högre bland utrikes födda än inrikes födda. Hälften av alla hoppar av sfi. Och utrikes födda barn och barn med utländsk bakgrund klarar sig sämre i skolan än andra barn.

Liberalernas och regeringens proaktiva strategi vilar på tre ben: utbildning, arbete och det svenska språket. Viktigast av allt för en lyckad integration är ett skolsystem som går tillbaka till grunderna och fokuserar på att förmedla kunskap och grundläggande färdigheter. En lyckad skolgång är ett starkt vaccin mot ett liv i kriminalitet, och den är en grundförutsättning för att man själv ska kunna bestämma över sin framtid.

Svensk skola var länge en förebild, men det är den tyvärr inte längre. Faktum är att den senaste Pisamätningen visade på det största kunskapsraset för svenska elever någonsin. Var fjärde elev kan i dag inte läsa eller räkna ordentligt. Samtidigt har hot och våld blivit vardag i många skolor. Läget är oerhört allvarligt, och de som framför allt drabbas är de som kommer från studieovana hem och hem där man inte talar svenska.

För att vända denna nedåtgående trend får skolan 850 miljoner kronor i ett så kallat kunskapsbidrag, för att fler lärare ska kunna behålla sina jobb. Vi vill ändra skollagen så att alla elever i Sverige får tillgång till bemannade skolbibliotek, och för att fylla bokhyllorna har Liberalerna i regeringsställning gått fram med satsningar i miljardklassen på böcker och läromedel.

Lärarbristen är särskilt allvarlig i områden där skolorna har tuffa förutsättningar. Att locka de skickligaste lärarna till de tuffaste utmaningarna är det allra viktigaste för att alla skolor ska kunna prestera. Därför satsar Liberalerna i regeringsställning på extra resurser till dessa områden.

Det svenska språkets ställning behöver också stärkas. Det har vi i Liberalerna vetat länge, och det är glädjande att även andra partier nu har insett det. Därför reformerar vi sfi-undervisningen. Den måste bli mer intensiv. Det duger inte längre att ha undervisning på ett par timmar på förmiddagen. Om man ska lära sig ett språk måste man tala det mycket, mycket mer.

Liberalerna har i regeringsställning aviserat att vi kommer att tillsätta en utredning om obligatorisk språkförskola. Som ni kanske minns var det ett förslag som vi gick fram med i valrörelsen. Då blev vi anklagade för att vilja tvångsomhänderta alla barn som inte kunde räkna till 20 på svenska. Nu är vi många som ser vikten av språkförskola. Det är vi både stolta och glada för. Målet är ju att alla barn ska lära sig svenska.

Regeringen inför en ny obligatorisk kurs, Sverigekursen, i samhällskunskap för nya svenskar, och den avslutas med ett prov. Det ska vara tydligt för alla vilka lagar och regler som gäller i Sverige. Det är avgörande för att vi ska kunna bryta utanförskapet och klara integrationen.

Herr talman! I måndags var jag tillsammans med jämställdhetsminister Brandberg i Göteborg och besökte Angeredsgymnasiet. Deras arbete med SSOR - sex, samtycke och relationer - visar hur man kan jobba med de allra känsligaste frågorna på ett professionellt och strukturerat sätt och göra skillnad. Både jag och statsrådet blev imponerade av deras resa. De involverade även civilsamhället och näringslivet i arbetet för att tillsammans med eleverna hitta en framtid med jobb eller studier.

Fritidskort för att tillgängliggöra föreningsliv och satsningar på sexuell hälsa, satsningar på elevhälsan, kunskap om hedersnormer och resurser för kvinnors och flickors organisering i utanförskapsområde är ytterligare exempel på integrationspolitik som gör skillnad i individers resa mot att bli en del av det svenska samhället.

Herr talman! Det ska löna sig att arbeta, och vi är fast beslutna om att återupprätta en arbetslinje som gynnar hela Sverige. Vi driver igenom bidragsreformer - bidragstak och aktivitetskrav för försörjningsstöd - som ökar drivkrafterna för fler att skaffa jobb. Samtidigt reformerar vi akassan på ett sätt som leder till bättre incitament att hitta sitt nästa jobb och förenklar för företagen.

Inkomstskatten har sänkts, och vi har satsat på 15 000 fler sommarjobb i kommuner med hög arbetslöshet. Lägg därtill en historisk utbyggnad av vuxenutbildningen. Det handlar om cirka 20 000 nya platser på yrkeshögskolan och inom yrkesvux bara i år.

Vi är ett av fyra samarbetspartier, och som alltid tvingas man kompromissa. Om vi liberaler hade fått bestämma skulle vi ha gjort en snabbare liberalisering inom bostadspolitiken. Segregationen på bostadsmarknaden och svårigheterna att kunna göra en bostadsresa skapar de utanförskapsområden som förhindrar en vettig integration i dag; det ser vi ju alla. Men vi fortsätter vårt enträgna arbete. Jag har i mitt anförande pekat på att vi tidigare har lyckats få fler partier att ändra sig.

Ett steg på vägen till en förändrad bostadsmarknad är att ändra i EBO-lagen. Regeringen gör nu viktiga förändringar i den för att alla de i våra utanförskapsområden som lever i trångboddhet och otrygghet ska få en bättre vardag.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ledamoten för hennes anförande. Hon sa en rad bra saker, men jag noterade också att jag saknade en del. Det gäller bland annat det som handlade om den utredning som min kollega Serkan Köse tog upp tidigare. I utredningen om kvinnors möjlighet att etablera sig på arbetsmarknaden finns en rad konkreta förslag, bland annat en individualisering av etableringsprogrammet.

Jag har i andra sammanhang hört att ledamoten har varit positiv till förslagen och att de bereds i Regeringskansliet. Jag är mycket nyfiken på hur det går med beredningen. Det har snart gått ett år sedan förslagen kom, och de har välkomnats av väldigt många. Förslagen är nödvändiga för att fler kvinnor ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden.

Jag undrar alltså hur det går med arbetet. Ledamoten är ju inne på att man måste kompromissa med andra partier. Jag tror fullt och fast på ledamoten om att det har kompromissats mycket från Liberalernas sida. Men vad finns kvar, och vad kommer Liberalerna att få igenom? Kommer Liberalerna att få igenom de förslag som de är positiva till? Trots att de har två statsråd på Arbetsmarknadsdepartementet verkar det vara svårt att få igenom konkreta politiska förslag.

Vilka är de konkreta förslagen? Var i Regeringskansliets beredning finns de? Kommer vi att få ett mer individualiserat etableringsprogram?

Herr talman! Sofia Amloh och jag arrangerade ett seminarium om dessa frågor för inte så länge sedan. Då hade ledamoten möjlighet att ställa frågor direkt till statsrådet. Som jag minns det gjordes också det. Vi diskuterade då etableringsmöjligheterna och pågående beredning av de förslag som förelåg.

Ledamoten vet precis likaväl som jag att kvarnen mal långsamt, och ofta går det alldeles för långsamt. Jag har full tilltro till att vi i Liberalerna och våra statsråd kommer att driva på i dessa frågor, men jag kan inte ge ett datum eller något mer konkret i dag.

Herr talman! För att tydliggöra vill jag nämna att statsrådet inte var på plats på seminariet. Jag kunde alltså inte ställa mina frågor, vilket jag annars hade gjort.

Jag förstår att kvarnen mal långsamt. Frågan är hur långsamt det går. Jag hoppas att jag inte ska behöva stå här om ett år igen och ställa samma frågor. Det har ju redan kommit några budgetar utan att det här har funnits med. Och vi talar ju inte om några jättestora summor. Verkningseffekten av åtgärderna är mycket större än den i sammanhanget lilla summa det handlar om. Jag hoppas verkligen att man mal på lite fortare.

Något som däremot var enkelt för regeringen var att ta bort extratjänsterna. Det gick väldigt fort. Extratjänsterna riktade sig till personer som behövde komma närmare arbetsmarknaden. Det är faktiskt den enda arbetsmarknadsinsats som haft jämställd fördelning; den kom många kvinnor till del. Dem har ni tagit bort utan att ersätta det med något annat. Varför? Och varför är fördelningen så ojämställd i de arbetsmarknadspolitiska insatserna för att komma in på arbetsmarknaden?

Herr talman! Jag ber om ursäkt, ledamoten Amloh. Det är en hel del seminarier, och just detta var inte statsrådet Brandberg med på. Det har du alldeles rätt i.

Vi konstaterade också att vi var alldeles överens om att de här sakerna måste införas och ska införas. Diskussionen om hur snabbt det går i Regeringskansliet kan inte jag bemöta mer än vad jag har gjort.

Däremot kan jag konstatera att extratjänsterna försvann väldigt snabbt. Det beror inte på att de hade en mer jämlik fördelning eller någonting annat utan på att de var urusel arbetsmarknadspolitik. Vi har inte tillsatt någonting som ersätter just extratjänster eftersom den typen av arbetsmarknadspolitik blir otroligt snuttifierande. Den ger inte heller någon effekt i längden.

Vi har i stället satsat på yrkesutbildningar, på sfi, på skolan och på övriga integrationsåtgärder. Det är det som behövs, och inte några hittepå- och pysseljobb som kommunerna anställer extratjänstpersonal till för att rädda sin egen kommunala ekonomi när året är slut.

Herr talman! I dag vill jag prata om de farliga myter som sprids om integrationen i Sverige. De är vilseledande och destruktiva, och de har blivit ett hinder för själva integrationen, när vi i stället behöver förstärka tilliten till samhället och vår gemensamma välfärd.

Det finns en utbredd uppfattning att Sverige har misslyckats med integrationen. Detta är inte en sanning, utan en myt som har blivit etablerad genom upprepning. Sverigedemokraterna och likasinnade krafter bidrar till denna felaktiga bild.

En annan myt som dessa krafter sprider är att människor som har flytt från Syrien och Somalia egentligen inte är riktiga flyktingar som har flytt från krig utan att de är ekonomiska flyktingar som kommer till Sverige med intentionen att urholka vårt generösa välfärdssystem. Det finns inga belägg för dessa påståenden, utan det här är ren desinformation som har som syfte att stigmatisera och piska upp hatet mot invandrare.

Man hör ofta i debatten en diskussion om vilka människor som är inkompatibla med vårt moderna samhälle och att vi bör ta hit människor som är lätta att integrera. Så som debatten förs pekas lågutbildade från vissa länder ut som en belastning, vilket enbart kan tolkas som att det bara är en viss typ av människa som är berättigad att fly och tas emot. Alltså är du mindre önskvärd om du är en lågutbildad flykting än om du vore högutbildad.

Herr talman! Detta är ett orimligt sätt att prata om människor som behöver skydd. Asylrätten bygger inte på idén att vi ska ta hit en viss typ av människor, utan den handlar om mänskliga rättigheter och rätten till skydd. Rätten att fly och att få en fristad är en mänsklig rättighet oavsett utbildningsbakgrund eller arbetslivserfarenhet. Dessa rättigheter är universella.

Herr talman! Sverigedemokraterna talar om kulturell belastning och kopplar gängkriminaliteten till kultur och härkomst i stället för att titta på de verkliga grundorsakerna: ojämlikheten, en stressad och underfinansierad välfärd och den omfattande segregationen.

Dessutom påstår Tidöpartierna att det inte ställs krav på de människor som kommer till Sverige och att de kan utnyttja systemet utan motprestation. Detta är ännu en osanning från de högerradikala. Krav på integration finns. Att påstå något annat är vilseledande.

Det är inte sant att människor kravlöst får bidrag. Det ställs redan en rad krav för att man ska få försörjningsstöd. Utöver att du ska stå till arbetsmarknadens förfogande kan kommunen ställa krav på att du ska delta i praktik eller kompetenshöjande verksamheter, och den enskilde får avslag om hen nekar. För att få etableringsstöd krävs att du fullföljer Arbetsförmedlingens handlings- och aktivitetsplan samt att du aktivt söker och tackar ja till de möjligheter som erbjuds. Den som är arbetslös och får akassa ska också stå till arbetsmarknadens förfogande.

Herr talman! Det sprids ofta myter om hur mycket invandrarfamiljer får i bidrag och att de skulle sakna incitament för att arbeta. I argumentationen påstår man att det går att stapla bidrag på varandra, men detta stämmer inte med verklighetens regelverk.

Tidöregeringens egen utredning om integration pekar på att solida och evidensbaserade insatser ska vara grunden för integrationen, vilket vi naturligtvis instämmer i. Men samtidigt går Tidöavtalet emot den evidensbaserade integrationspolitiken. Det som på lång sikt bäst främjar integrationen är generella åtgärder men även riktade åtgärder. En välfungerande välfärd är helt central för integrationen och behöver vara högprioriterad.

Grunden är en bra och jämlik skola för både barn, ungdomar och vuxna och att de som är i behov av särskilt stöd får det stöd de behöver. Vi ska ha en välfungerande arbetsmarknadspolitik med fokus på arbetsmarknadsutbildningar och svenska språket.

En annan viktig faktor är permanenta uppehållstillstånd. En undersökning från Röda Korset visar att personer som har beviljats tillfälliga uppehållstillstånd känner osäkerhet kring om det är värt att satsa på språk och andra studier när de inte vet om de kommer att få stanna här. Dagens reglering av uppehållstillstånd och familjeåterförening bidrar också till att kortsiktiga val premieras framför mer långsiktiga. Arbetsförmedlingen menar till exempel att den tillfälliga lagen ger incitament för nyanlända att ta lågkvalificerade arbeten snarare än att validera eller komplettera sin utbildning.

Herr talman! Avslutningsvis: Ett jämlikare samhälle förbättrar individers förutsättningar att integreras i samhället. Det går inte att strunta i de förebyggande insatserna och negligera segregationen och de socioekonomiska faktorerna om man på allvar vill främja en god integration. Men det är precis det som Tidöpartierna gör med sin segregerande och icke evidensbaserade integrationspolitik.

Tidöavtalet handlar inte om att underlätta integration utan om att möjliggöra utvisning av så många människor som möjligt. Tidöpartierna vill utesluta nyanlända från välfärden och göra redan fattiga människor ännu fattigare. Permanenta uppehållstillstånd har tagits bort, man drar ned på arbetsmarknadspolitiken och man vill införa ett bidragstak. De förebyggande insatserna tas bort.

Det vore bra om Tidöregeringen kunde få grepp om verkligheten och genomföra precis det som deras egen utredning föreslår: att bedriva en evidensbaserad integrationspolitik. Men det är mycket att önska då Tidöregeringen styr på Sverigedemokraternas nåd och då det är SD:s främlingsfientliga politik som driver integrationspolitiken. Vi vet att detta kommer att leda till mindre integration, mer segregation och ett ännu mer splittrat samhälle.

Med det sagt, herr talman, vill jag yrka bifall till reservation 1 och reservation 10.

Herr talman! Jag har en kort fråga till ledamoten Leila Ali Elmi: Hur finansieras svensk välfärd?

Herr talman! Ett kort svar till Arin Karapet: Svensk välfärd finansieras genom våra skatter.

Herr talman! Då har vi klargjort att välfärden betalas genom skattepengar, genom att vanligt folk går till arbetet och betalar in skattemedel. Vi säger ju att de som betalar in ska ha rätt till en välfärd eftersom det finns ett löfte mellan staten och allmänheten.

Sedan står ledamoten Leila Ali Elmi här och säger att om bara människor får permanent uppehållstillstånd från dag ett kommer integrationen att gå fantastiskt. Vi har testat det i Sverige i över 30 år, och det har gått helt åt skogen.

Den generösa invandring som Leila Ali Elmi talar om i talarstolen har belastat välfärden. Människor ska få komma hit, men inte i den stora mängd som ledamoten Leila Ali Elmi drömmer om. I princip är hela världen välkommen hit. Sedan ska vi förvänta oss att människor som betalar in till välfärden ska få den välfärd som de behöver när de väl behöver den.

Kommer människor hit så kan de inte svenska språket. Det innebär mer insatser. Det kommer personer med andra sjukdomsförhållanden. De har kanske dålig tandhälsa eller munhälsa. Det kostar pengar. Det är en begränsad resurs med sjuksköterskor, undersköterskor och läkare. Man kan inte bara trycka in människor i välfärdssystemet.

Herr talman! Min fråga till Leila Ali Elmi är: Har inte Miljöpartiet lärt sig en läxa från hur det har gått för Sverige? Permanent uppehållstillstånd löser ingenting. Tillfälliga uppehållstillstånd där man ställer krav löser många problem.

Kommer du till Sverige ska du lära dig svenska. Kommer du till Sverige ska du respektera jämställdhet, det vill säga att det inte är någon skillnad mellan män och kvinnor. Kommer du till Sverige ska du kunna försörja dig själv. När du har gjort detta har du rätt att få ta del av svensk välfärd.

Herr talman! Jag instämmer i ledamotens beskrivning. Samhällskontraktet är viktigt, och människor ska arbeta och bidra till vår gemensamma välfärd och vårt gemensamma samhälle. Det finns ingen konflikt där mellan mig och Arin Karapet. Jag instämmer i det.

Problemet är beskrivningen av att integrationen har gått helt åt skogen. Det stämmer helt enkelt inte. Jag medger att vi absolut har brister i vår integration. Men att den har gått helt åt skogen stämmer inte. Det är långt från sanningen.

Den stora majoriteten av människor som har kommit till Sverige har integrerats. Det ser vi runt omkring i samhället med våra undersköterskor och våra busschaufförer. Det finns tydliga bevis i samhället på att integrationen fungerar. Men visst kan den absolut utvecklas och förbättras.

Det vi i Miljöpartiet har lärt oss är att luta oss mot forskningen. Forskningen säger att tillfälliga uppehållstillstånd är dåligt för svensk arbetsmarknad och dåligt för integrationen. Det är vad jag har att säga.

Herr talman! Jämställdhetsinsatser är avgörande för hur vi ska lyckas eller inte lyckas med integrationen. Det är när båda föräldrarna går till jobbet som barnen ser hur det ska fungera. Det är när mamma kan betala för nya fotbollsskor, eller kan betala för något så självklart som att sätta mat på bordet, som respekten och självständigheten kommer.

Integration är när vi behöver varandra. Det är när vi möts hemma hos mormor, jag för att dricka kaffe med henne och hemtjänstpersonalen som är där för att ta bort stödstrumpan. Det är när personen i hemtjänsten är på fotbollsträningen med sina barn när jag är där med mina. Det är när barnen från fotbollsträningen ses på skolgården.

För mig hade det räckt gott att integrationen handlar om människovärdet. Men när det inte räcker för alla finns det starka samhällsekonomiska skäl, eller att det är genom integrationen som samhället kan bli starkare. Det är när vi deltar, bidrar och formar samhället som vi bor och lever i som det blir starkt. Det är det vi behöver i en orolig tid som i dag. Det behövs mer sammanhållning, mer gemenskap, och inte mer uppdelat, mer splittring.

Välj vilken anledning eller vilket skäl som du vill, men ingen av oss har råd, på något sätt, att lämna någon efter, förutom Sverigedemokraterna som vinner på det som parti.

Herr talman! Varken jämställdhet eller integration är något som intresserar regeringen. Det gjorde den klart direkt. Man stampade ner foten hårt i marken med Tidöavtalet. Tidöavtalet visar riktningen och under vilka premisser som regeringen får sitta i Rosenbad.

Det är ett tydligt politiskt projekt som handlar om att öka motsättningarna och att ställa grupp mot grupp. Det handlar om att ställa människa mot människa. Det är den riktningen som vi ser. Det är den direkta motsatsen till integration.

Regeringen skär ner med miljardbelopp på den aktiva arbetsmarknadspolitiken och på välfärden som sjukvård och skola. Regeringen har tagit bort den enda arbetsmarknadsinsatsen som var jämställt fördelat och behåller de insatser som överrepresenterat kommer män till del.

Extratjänsterna, som är ett exempel, har spelat stor roll för många att komma närmare arbetsmarknaden, och framför allt för de utrikesfödda kvinnorna som har stått långt ifrån den. Det är en insats som inte har ersatts med någon annan riktad insats. Regeringen blundar inte bara utan väljer aktivt att ta bort insatser som nådde målgruppen utrikesfödda kvinnor.

Herr talman! Med SD och regeringen får vi ingen integrationspolitik. Det står helt klart. Det gjorde det innan, och det gör det i dag. Vi får inget samhälle där alla behövs. Det vi får är en stökig mix av klassförakt och invandrarhat som inte löser bostadssegregationen och skolsegregationen. Det kommer heller inte att lösa arbetsmarknadssegregationen, den som delar upp människor i att vara på eller utanför arbetsmarknaden.

Vi socialdemokrater vill ha en bred och långsiktig plan för integrationen över flera politikområden där vi tar ett gemensamt ansvar för att ingen ska stå utanför samhället. För oss socialdemokrater måste jämställdheten gälla alla kvinnor och män. Det ska gälla oavsett var i landet du bor eller i vilket land du är född.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)