Hushållningen med mark- och vattenområden

Herr talman! När människan tog steget från jägar- och nomadlivet över till fasta bosättningar och började samla och odla blev åkermarken den centrala källan till välfärd. Vid de bördigaste områdena på jorden växte därför de högst stående kulturerna liksom de girigaste erövrarna sig starka. Årtusenden av utveckling inom jordbrukssektorn har sedan skapat grödor med mångdubbel avkastning liksom odlingsmetoder som nästan helt rationaliserat bort behovet av mänsklig arbetskraft. Men behovet av åkerjord kvarstår. I betänkande 12 som rör frågor kring hushållning med mark- och vattenområden behandlas ett stort antal förslag från riksdagens ledamöter. Många av förslagen upprepas år efter år, och utskottet väljer därför att vissa år behandla förslagen med så kallad förenklad behandling. Det innebär att vi ledamöter avstår från att lyfta upp förslagen och skriva reservationstexter till dem. Det betyder dock inte att förslagen skulle vara mindre viktiga. Tvärtom kan man hävda att de förslag som årligen återkommer i motioner från olika ledamöter kanske är de viktigaste förslagen som väcks här i kammaren. Avslagen kan ha många olika orsaker. Ibland säger man att tiden inte är mogen. Men varför är den inte det i så fall? Många gånger motiveras avslagen med att det på någon nivå, i Regeringskansliet eller kanske i EU:s struktur, pågår ett arbete med frågan. I sådana lägen vill inte regeringens företrädare att riksdagen föregriper de förslag som man räknar med ska komma. Det arbetssättet illustrerar maktförskjutningen från oss folkvalda till andra. Man kan självklart anse att det vore rimligt att riksdagen har en uppfattning i många av de frågor som exempelvis tas upp i detta betänkande. Att riksdagen nästan alltid självmant avstår från att uttala en åsikt i väntan på att andra ska bestämma sig kastar lite av ett löjets skimmer över oss folkvalda, kan jag många gånger tycka. Med tanke på de omfattande utmaningar som exempelvis infrastrukturen för vatten och avlopp står inför, inte minst avseende de effekter som det ändrade klimatet beräknas ge, är det ganska märkligt att riksdagen inte kan uttala att en nationell översyn av dessa utmaningar borde ske. När de grundläggande förutsättningarna för vår överlevnad, tillgång till rent vatten och brukbar jordbruksmark, båda är utsatta för snabb exploatering och därmed riskerar att utarmas och skadas, är det då inte rimligt att riksdagen uttrycker en uppfattning kring det? Varför är det så farligt för regeringspartierna - oavsett vem som har makten - att riksdagen exempelvis beslutar att uppdra åt regeringen att utreda frågan om åkermarkens ställning som ett eventuellt framtida nationellt riksintresse? Man kan undra vad det är som gör en sådan fråga så farlig. Men, herr talman, alla frågor som betänkandet hanterar behandlas inte förenklat. En motion berör ett gammalt ämne som vi har hanterat ett flertal gånger i utskottet, men den motion som nu är aktuell, med sina fyra förslagspunkter, ger ändå frågan lite nya vinklar och innebär lite förtydliganden gentemot tidigare. Den motionen har utskottet valt att behandla traditionellt. Motionen, som är skriven av två miljöpartister i Stockholm, tar upp situationen för det som kallas nationalstadsparker. Än så länge har vi bara en sådan i Sverige, och den ligger här i Stockholm. Men jag vet att en del miljöpartister i Göteborg arbetar på att få fram en ansökan om att ett område även där ska klassas som nationalstadspark, så förhoppningsvis kan frågan gälla fler områden än det aktuella här i Stockholm. För er som lyssnar på detta i kammaren och inte känner till nationalstadsparken i Stockholm tänkte jag bara berätta att den sträcker sig från Ulriksdal norr om Stockholm österut genom Haga och Brunnsviken och söderut ner till och med Djurgården. Det är alltså ett väldigt stort parkområde norr om Mälaren. Bakgrunden till motionen och dess fyra förslag är att många människor här i Stockholmsområdet anser att nationalstadsparken utsätts för ett intrång och en exploatering som inte överensstämmer med syftet med att området har status som nationalstadspark. Det kanske viktigaste kravet i motionen är att de planer som beslutas för hur en sådan park ska förvaltas ska ha rättslig verkan, vilket de inte har i dag. I dag fungerar sådana planer mest som någon sorts inriktningsdokument. Viktigt är också, anser man i motionen, att alla de ingrepp - både i nationalstadsparken och i dess omgivning - som kan ha betydelse för parkens funktion och dess värden måste utredas genom en så kallad miljökonsekvensbeskrivning. Jag tänkte avstå från att ge mig in i en djupare argumentation kring dessa som jag tycker ganska självklara och enkla krav. Det beror på att jag är ledamot för Miljöpartiet i Dalarna och rätt ofta tycker att debatten här i kammaren är väldigt Stockholmsfixerad. Därför känns det nästan lite olustigt att ta kammarens tid i anspråk för en sådan här tydlig Stockholmsfråga. Det är inte riktigt mitt bord, om man säger så. Självklart delar jag ändå Stockholmarnas oro för att de grönområden som finns kvar i stadens närhet blir utsatta för ett växande tryck av olika slag. Jag yrkar alltså bifall till reservationen. För mig är emellertid den stora frågan - som vi inte har några reservationer om men som finns i de motioner som behandlas förenklat - frågan om mark- och vattenresurser och hur vi i det moderna, urbaniserade samhället ser på dem. Det slit-och-släng-tänkande som präglar det urbana samhällets framväxt är ett förödande sätt att se på resurser, om man skulle applicera det på ekosystemresurser. Vi måste faktiskt inse att vi inte kan förbruka de resurserna, utan vi måste förvalta dem åt kommande generationer. Som avslutning, herr talman: Det var länge sedan, men nu tycker jag faktiskt att det är dags att jag påminner kammaren om att regeringen snarast borde ge Trafikverket i uppdrag att bygga ett dubbelspår mellan Falun och Borlänge.

Herr talman! I betänkande CU12, Hushållning med mark- och vattenområden , behandlas merparten av motionerna i förenklad ordning, eftersom vi redan tidigare under mandatperioden har tagit ställning till dessa eller likvärdiga motioner. Dem vi nu har tagit upp till behandling är dels två motionsyrkanden om allmänna vattentjänster, dels en motion om förbättrat skydd för nationalstadsparker. Kommunerna har långtgående skyldighet att ordna vattenförsörjning och avlopp i befintlig eller blivande bebyggelse genom att tillhandhålla en allmän VA-anläggning med bland annat vattenverk, vattenreservoarer, avloppsreningsverk, pumpstationer och olika ledningsnät. De ska drivas med god hushållning av naturresurser och uppfylla krav med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön. Vattenprisutredningen, som på uppdrag av regeringen har utrett vilka styrmedel som kan förbättra vattenkvaliteten, har lämnat ett antal förslag som nu bereds inom Regeringskansliet. Motionärerna och utskottet är av samma mening som utredningen beträffande de förslag som utredningen har lagt fram. Vi avvaktar därför det pågående beredningsarbetet. Den ytterligare motion som vi har behandlat i utskottet gäller förbättrat skydd för nationalstadsparker. Som Jan Lindholm just sade har vi en enda nationalstadspark, i Stockholm. Det är världens första i sitt slag. Den sträcker sig från Sörentorp och Ulriksdal i norr till Djurgården i söder, från Skeppsholmen i väster till Fjäderholmarna i öster. Jag tror att den är på 27 kvadratkilometer. Vi ska vara otroligt stolta över att vi har denna ekopark. Det gröna perspektivet ska understrykas. Det är viktigt att säkerställa grönområden i våra storstäder. Behovet av grönområden förtydligas också i den nya plan- och bygglagen. För att skydda just denna ekopark i olika avseenden finns en omfattande rättslig reglering och olika plan- och styrdokument som rör vården och utvecklingen av parken. Länsstyrelsen i Stockholm har nyligen antagit en vård- och utvecklingsplan som - även om den inte är rättsligt bindande - ska ge en samlad bild av de mål och riktlinjer som finns. Den ska även fungera som ett stöd för skötsel och förvaltning, samtidigt som den ger ett underlag för uppsikten över utvecklingen av parkens värden. Utskottet är inte berett att föreslå ytterligare initiativ från riksdagen i den frågan, inte heller när det gäller frågan om miljökonsekvensbeskrivningar. Här har EU-kommissionen nyligen lämnat ett förslag till ändring. Utskottet anser att vi bör avvakta det arbete som pågår i EU. Herr talman! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.

Herr talman! Först vill jag tacka för att jag har fått tillfälle att komma till civilutskottets debatt för att argumentera för min motion Gör åkermarken till ett riksintresse . Jag har under 25 år varit ekobonde i Småland med mjölkproduktion. Det kanske delvis förklarar min vördnad för jorden. Sambandet mellan jord, växtlighet och människa står helt klart åtminstone för mig - och inga växter utan fotosyntes. Därför är våra åkrar ingenting mindre än gigantiska solfångare. Den enda tillväxt som sker på vår jord är den som fotosyntesen skapar. Man kan också lägga till kosmiskt damm. Med detta i minnet kommer jag in på själva åkermarken. Runt jordklotet finns en mycket tunn hinna, en absolut livgivande hinna. Vi kallar den matjord. I marken finns mikroorganismer som lever av förna, det vill säga döda, inte helt nedbrutna växtdelar. Av detta bildas en relativt stabil fraktion, humus, som består till mer än hälften av kol. Därför är ökad humusbildning i åkerjorden ett viktigt bidrag i kampen mot klimatförändringar. Snacka om ekosystemtjänster! Åkerjorden ska naturligtvis i första hand förse mänskligheten med mat. Möjligtvis skulle man kunna använda åkrar till energiproduktion också. Vi noterar att jordens befolkning ökar och att jordens bördigaste åkerarealer minskar, för att bytas ut mot mindre bördiga nyodlingar av till exempel regnskog. Europas jordar är geologiskt sett unga och bördiga. Det ger oss ett alldeles särskilt ansvar. Åkerarealen per capita minskar alltså och tappar i bördighet. I denna situation försvinner prima åkerjord för alltid och exploateras irreversibelt för att asfalteras eller bebyggas. Det sker inte bara i Sverige utan runtom på jorden. I Sverige kan vi än så länge välja att låta andra länder producera mat och foder på sin åkermark åt oss. Man uppskattar att ungefär att det är ungefär 800 000 hektar i så kallad skuggareal. Det ökar vår sårbarhet, och för tillfället har vi råd. Bland annat av nämnda skäl anser jag att Sverige ska öka självförsörjningsgraden av livsmedel, och då behövs åkermark. När det gäller bevarandet av åkermark har vår generation ett odiskutabelt ansvar att överlämna förutsättningar för kommande generationer att föda sig. När tillgången till billig fossil energi sinar och blir en bister realitet kommer helt andra krav att ställas på samhället och på vår livsmedelsförsörjning. Det går då inte heller att lita till import från andra länder och från deras åkermark, utan vi i Sverige måste förlita oss på egna resurser. Då återkommer åkermarkens absolut centrala betydelse. Herr talman! I det skenet är värnet av åkermarken av absolut fundamental betydelse. Skyddet som finns i dag finns dels i plan- och bygglagen, dels i miljöbalken. Men det skyddet har visat sig otillräckligt. Jordbrukets intressen väger lätt mot parkeringsplatser. Därför anser jag att den svenska åkermarken måste klassas som riksintresse. Tyvärr finns det de i detta hus som har en linje här och en annan ute i samhällsdebatten. Titta gärna på Den goda jordens hemsida. Var och en får välja vilken etikett man vill ha för detta. Jag uppmanar de av er här som sympatiserar med mitt förslag och vill bli ihågkomna i historieboken: Tryck på gillaknappen! Med det, herr talman, tackar jag för mig. I detta anförande instämde Jan Lindholm (MP).