Metoder i socialtjänsten

Skriftlig fråga 2022/23:240 av Martina Johansson (C)

till Statsrådet Camilla Waltersson Grönvall (M)

Mycket gott arbete görs varje dag i våra kommuner och inom socialtjänsten. Men det finns också mycket som kan bli bättre. Inom socialtjänsten saknas exempelvis enhetliga metoder för riskbedömning inom vårdnadstvister och forskningsbaserade samtalsmetoder för att barn ska komma till tals. Därför kan man inte säkerställa att utredningar om vårdnadstvister eller omhändertagande sker utifrån barnets bästa. Socialtjänsten använder dessutom olika samtalsmetoder i olika delar av landet. Metoderna måste i stället bli enhetliga och de måste följas upp genom forskning för att garantera att de metoder som används faktiskt är de som ger bäst genomslag.

I vintras efterfrågade jag från statsrådet hur regeringen ska se till att färre barn far illa eller inte har tillgång till båda sina föräldrar, när det är det bästa för barnet, genom att säkerställa att de metoder som socialtjänsten använder har vetenskapligt stöd.  

Ministern hänvisade då till de 22 punkterna i Tidöavtalet med fokus på brottsförebyggande och annat förebyggande arbete.

Min bedömning är att vissa av dessa punkter skulle kunna förbättra socialtjänstens arbetssätt, vilket i sin tur skulle förbättra utredningarna för barn och unga. Det handlar om föräldraskapsstödet och att fler stödformer ska inrättas vid till exempel familjecentraler. Men frågan är då: Hur vet regeringen att det är evidensbaserade metoder som kommer att användas och att resultaten följs upp på ett forskningsmässigt sätt?

Min bedömning är också att det är nödvändigt att socionomutbildningen ses över för att säkerställa att de på socialtjänsten som utför ett så viktigt arbete får rätt kunskaper under sin utbildning. Men i Tidöavtalet ekar det tomt när det gäller metoder i det förebyggande arbetet i möten med barn och unga som riskerar att fara illa. I stället är ligger fokuset bara på unga som redan hamnat i kriminalitet, och då har det redan gått för långt.

Statsrådet har ett starkt engagemang för barns och ungas bästa, men jag är rädd för att förslagen blir alltför repressiva och inte forskningsbaserade. I stället fokuserar man på politiska förslag för att visa handlingskraft som missar målet. I stället bör man fokusera på att barn och unga ska få komma till tals och få bra stöd och utredningar när de riskerar att fara illa eller när det handlar om rätten till sina föräldrar och inte tvärtom.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Camilla Waltersson Grönvall:

Hur kommer statsrådet att säkerställa att utredningar av socialtjänsten om vårdnad, boende och umgänge utgår från barnets bästa och har vetenskapligt stöd, så att färre barn far illa?