Våld mot kvinnor och barn

Motion 1990/91:Ju832 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

Sammanfattning

I en partimotion om brottsoffer och brottsbekämpning
lägger vi fram en mängd förslag till förbättringar rörande
brottsoffrens situation i stort. I vår motion ''Alla barn är
våra barn'' diskuterar vi frågor om barn som brottsoffer.
Denna motion tar främst sikte på de brottsförebyggande
och andra åtgärder som kan vidtas för att minska
förekomsten av våld mot kvinnor och barn samt för att
lindra effekterna av sådant våld.

I motionen diskuteras inledningsvis brottsutvecklingen.
Därefter görs en analys av lagstiftningen mot vissa former
av pornografi. Ett förslag till åldersgräns för
barnpornografibrott -- som skall komplettera den
nuvarande avgränsningen -- läggs fram. Flera konkreta
åtgärder, avsedda att stärka såväl kvinnojourernas
verksamhet som skyddet i övrigt för förföljda kvinnor,
presenteras.

Inledning, brottsutvecklingen

Misshandel och andra våldsbrott följer vissa mönster. En
ofta tillämpad förenkling av vilka som begår våldsbrott och
vilka som blir offer för sådana brott, och som framförts av
dåvarande chefsåklagaren Brynolf Wendt i ett TV-
reportage, lyder:

''Män slår sina fruar. Pappor och mammor slår sina barn.
Suparkompisar slår varandra.''

Schablonen ger alltså vid handen att kvinnor och barn är
offer för våld i avsevärt högre grad än de utdelar våld. 1987
var andelen kvinnor av den totala mängden brottsoffer i
misshandelsbrott en tredjedel. Andelen kvinnor bland de
som dömdes för misshandel var dock endast en åttondel.
C:a 5 % av alla våldsbrott riktas mot barn, men barnens
andel av gärningsmännen är försumbar. Kriminologen Per-
Olof H Wikström skriver i brottsförebyggande rådets
redovisning av brottsutvecklingen under 1989 om
våldsbrott: ''(Våldet) -- -- -- tycks vanligen ingå som en del
av ett mönster av allmän brottslighet, där tillgreppsbrotten
dominerar. Yngre personer (i synnerhet män) dominerar
starkt bland gärningsmännen.''

Ökar våldsbrottsligheten? Våldskommissionen skriver i
sitt slutbetänkande att så förmodligen inte är fallet. Vår
tolkning av våldskommissionens analys i denna del återfinns
i vår partimotion om brottsoffer och brottsbekämpning.

Då kvinnor blir offer för våldsbrott är det alltså nästan
uteslutande män som är gärningsmän. Vidare framgår av
SCB-statistik att fyra av fem kvinnliga våldsoffer är bekanta
med gärningsmannen, samt att fyra av fem våldsbrott mot
kvinnor sker inomhus.

Vi kan alltså konstatera att våldet ofta riktas mot
kvinnor och barn, och från män. Våld som riktas från en
man mot en annan man är också mycket vanligt -- som vi
sett ovan vanligare än våld mot kvinnor -- men behandlas
inte här. Ensamstående kvinnor med barn löper, enligt
våldskommissionen, den statistiskt sett allra största risken
att drabbas av våld; i genomsnitt drabbas 26 % av dessa
kvinnor av våld. Dessutom är kvinnor betydligt mer rädda
än män för att utsättas för våld. Allt detta är mycket
oroande.

Antalet anmälda sexualbrott ökade med c:a 6 % 1989.
Totalt anmäldes drygt 5.500 sexualbrott, varav dock en dryg
fjärdedel utgjordes av ''blottning'' och därmed inte kan
sägas utgöra våld mot kvinnor eller barn. Ökningen på 6 %
är dock missvisande, eftersom antalet anmälda fall av
''blottning'' minskade. Om man bortser från
''blottningsbrotten'' ökade antalet anmälda sexualbrott med
13 % i stället. Detta är en större ökning än den ökning på 6
% av antalet anmälda våldsbrott, som våldskommissionen
tillskriver en ökad anmälningsbenägenhet. Det är vår
uppfattning att riksdagen bör ha som utgångspunkt att
sexualbrottsligheten ökat, tills annat är vetenskapligt visat.

Sexualbrotten riktas, i ännu högre utsträckning än de
rena våldsbrotten, från män mot kvinnor och från vuxna
mot barn. Av de nära 1 000
personer som 1989 registrerades såsom misstänkta
gärningsmän i sexualbrott är endast elva personer, dvs.
drygt 1 %, kvinnor. Nio av dessa elva kvinnor misstänktes
för brott mot barn under 15 år. Antalet anmälda sexualbrott
mot barn under 15 år ökade 1989 mer än genomsnittet för
sexualbrotten.

Pornografi och våld

En allt vanligare uppfattning, hos framför allt kvinnliga
forskare och samhällsdebattörer i USA, är att grov
pornografi (enligt vissa all pornografi) inspirerar till
våldsbrott och sexualbrott. Som stöd anförs bl.a. att vissa
våldsbrott och sexualbrott utförts på ett sätt som
överensstämmer med våldsskildringar i pornografi och att
pornografin i stort sprider en kvinnosyn som utgör grogrund
för våld. Två amerikanska kvinnor -- författaren Andrea
Dworkin och juristprofessorn Catherine A Mackinnon --
har lagt fram ett förslag till alternativ lagstiftning som ett
debattinlägg i denna debatt. Merparten av deras grundidéer
är redan gällande rätt i Sverige, men frågan är om dessa
svenska regler fungerat i praktiken. Endast ett förslag om
skadestånd för kvinnor som utsatts för våld inspirerat av
pornografi saknar helt motsvarighet i svensk lagstiftning.

Pornografiska skildringar har varit helt tillåtna i Sverige
under relativt kort tid. Det tidigare principiella förbudet
mot pornografi, rörande skildringar som kunde såra ''tukt
och sedlighet'', avskaffades årsskiftet 1970/71. Sedan dess
har två typer av pornografi åter kriminaliserats:
barnpornografi och våldspornografi. Allt fler debattörer --
även bland dem som under 1960-talet verkade för att
''antiporrlagen'' skulle avskaffas -- talar nu om att man bör
överväga att förbjuda pornografi i ökad utsträckning.

En av orsakerna till att dessa debattörer i viss mening har
ändrat åsikt är att vissa av de förhoppningar man ställde till
''porrliberaliseringen'' inte infriats. Synen på sexualitet har
inte avdramatiserats, pornografiska tidningar och
pornografisk litteratur har inte blivit mer seriösa eller mer
''folkliga'' -- snarare har pornografin fortlöpande blivit
grövre.

Utgångspunkten i ett liberalt samhälle är att tryckfrihet
skall råda. Inskränkningar får bara vidtagas om de är
mycket väl motiverade. Tryckfriheten omfattar alla slags
tillåtna skildringar, dvs. även alla slags pornografiska
skildringar med undantag för barnpornografi och viss
våldspornografi. Tryckfriheten gäller vidare oavsett om
man själv tycker om eller inte tycker om det tryckta.

Vad är pornografi?

Pornografi framställer alla fysiska aspekter av
människans sexualliv isolerade från övrigt mänskligt liv.
Pornografi är sexskildringar i ord och bild där den sexuella
funktionen är lösryckt från bredare mänskligt sammanhang
och där sexualpartnern är likgiltig som individ, som unik
människa. Ofta behandlas hon med förakt och grymhet.
Pornografi är skildringar av fragmenterad sexualitet.

Citatet, hämtat från en debattbok skriven av Hans
Nestius, speglar en definition av pornografi som blivit allt
vanligare. Flertalet debattörer inom kvinnorörelsen
använder numera denna eller motsvarande definition. Den
har många förtjänster ur sociologisk synvinkel, eftersom
den söker klargöra så svåranalyserade saker som syftet
med skildringen, effekten av skildringen och
samspelet mellan skildringen och läsaren. Delvis
beror definitionen också på en bedömning av kvaliteten
i skildringen.

Däremot ter det sig inte helt lätt att grunda en
lagstiftning på denna definition. En lagstiftning om
inskränkning i tryckfriheten måste vara klar och entydig och
kan inte grundas på subjektiva bedömningar. De försök
som gjorts att lagstifta bort de värsta formerna av
pornografi grundas på mer objektiva bedömningskriterier.
Det är vår klara uppfattning att den sistnämnda vägen
måste prövas fullt ut innan annan form av lagstiftning
övervägs.

Barnpornografi

Under slutet av 1970-talet blev barnpornografi mycket
omdiskuterad. Debatten väcktes av ett TV-reportage som
beskrev förekomsten av barnpornografi med bildmaterial
från framför allt Fjärran Östern. Även om de handlingar
som skildrades i sådan pornografi var straffbara enligt
svensk lag att utföra, var det inte förbjudet att handla med
bilder av handlingarna. Detta ledde till att den sittande
yttrandefrihetsutredningen fick i uppdrag att föreslå
lagändringar. Förslagen lades fram i en
departementspromemoria och ledde till ändringar i
tryckfrihetsförordningen och brottsbalken. I dag råder
således förbud mot framställning och spridning av
barnpornografi.

Barnpornografibrott avgränsas genom mognaden på de
personer som avbildats. I departementspromemorian
uttalades: ''I förslaget har inte någon åldersgräns angivits.
Med tanke på olikheterna i skilda individers utveckling bör
någon sådan gräns inte heller föreskrivas. Bestämmelserna
syftar till att skydda unga människor vilkas
könsmognadsprocess inte är avslutad. Den närmare
gränsdragningen får ankomma på rättstillämpningen.''
Även i propositionen gick man på denna linje, bl.a. av det
skälet att en åldersgräns ''skulle leda till att barnets identitet
skulle behöva fastställas. Detta skulle i sin tur kunna orsaka
ytterligare kränkning av det avbildade barnets integritet.''

Vårriksdagen 1990 antog FN:s barnkonvention. I denna
konvention finns en definition som stadgar att alla
människor under 18 år är barn. Denna definition stämmer
alltså inte med Sveriges avgränsning av barnpornografi. Vi
kan alltså konstatera att unga människor, som är barn enligt
konventionens mening, får förekomma på pornografiska
bilder i Sverige -- givetvis dock endast så länge det sker
frivilligt. Varje icke frivillig medverkan i handlingar med
sexuell innebörd är straffbelagd enligt brottsbalken --
oavsett ålder hos den som tvingas medverka.

Är avgränsningen av barnpornografi lämplig?

I riksdagsdebatten rörande barnkonventionen uppkom
fråga om den svenska avgränsningen av barnpornografi var
lämplig och i överensstämmelse med FN:s krav. Vi fann då
att så var fallet, eftersom alternativet hade varit att -- på
yrkande i en motion -- helt slopa det objektiva
könsmognadskriteriet vid avgränsning av barnpornografi
till förmån för en åldersgräns. Detta hade inte varit helt
lyckat, eftersom det skulle bli mycket svårt för en åklagare
att föra bevisning om åldern hos medverkande i
pornografiskt material; särskilt om detta material är
utländskt.

Vad som emellertid borde övervägas är att ha både en
objektiv könsmognadsgräns och en åldersgräns för
barnpornografi. Dessa skulle kunna åberopas alternativt.
En åklagare som skall väcka talan kan då välja den
lämpligaste bevisformen: att fastställa åldern på de
deltagande eller att använda bilden själv som grund för en
bedömning av könsmognadskriteriet. Detta skulle enligt
vår mening innebära ett starkare skydd för unga
människor -- barn i FN-konventionens mening -- som är
fysiskt könsmogna men som ändå inte är vuxna nog att
bedöma om de vill medverka i pornografi eller inte.
Regeringen bör snarast återkomma med förslag i enlighet
härmed.

Våldspornografi 1989
infördes förbud mot våldspornografi, eller, som det
heter i lagtexten, ''olaga våldsskildring''. Förbudet gäller
när ''någon i bild skildrar sexuellt våld eller tvång med
uppsåt att bilden sprides, om inte gärningen med hänsyn till
omständigheterna är försvarlig''. Denna regel har alltså ett
objektivt bedömningskriterium -- eller åtminstone
objektiviserat -- till skillnad från de subjektiva
bedömningsgrunder som avgränsningen av pornografi ovan
bygger på.

Förbudet mot våldspornografi är såpass nytt att det är
för tidigt att dra några slutsatser rörande dess praktiska
tillämpbarhet. Det står dock klart att det är avsett att täcka
många av de typer av våldspornografiska skildringar som
den amerikanska debatten mot pornografi siktat in sig på.

Fungerar förbuden mot barn- och våldspornografi?

Som nämnts ovan föranleddes förbudet mot
barnpornografi bl.a. av den debatt som uppstod i anledning
av ett TV-reportage. Man kan fråga sig om företeelsen
barnpornografi i Sverige har upphört -- eller åtminstone
minskat kraftigt -- efter det att den förbjudits. Eftersom det
uppenbarligen fanns en marknad för barnpornografi då,
före 1980, torde det finnas människor som är beredda att
köpa sådan pornografi även i dag. Vetenskapliga
undersökningar rörande hur kriminaliseringen verkat, eller
rörande antalet åtal respektive fällande domar, saknas
dock. Det är sällsynt med åtal enligt detta stadgande.

Vi anser att tiden nu är mogen för en utvärdering av
barnpornografiförbudet, i former som regeringen får pröva.

Även åtal för olaga våldsskildring är mycket sällsynta.
Våren 1990 åtalades en serietidning för detta brott, men
friades. Det är ställt utom allt tvivel att såväl
barnpornografibrott som olaga våldsskildring är brottstyper
där rättstillämpningen inte haft resurser nog att leva upp till
lagstiftarens intentioner.

I de s.k. herrtidningarna -- som varje vecka säljs i
hundratusental -- annonseras stundom helt öppet för
tidskrifter som säljs via postorder och som förmodligen inte
skulle tåla en granskning enligt förbudet mot ''olaga
våldsskildring''. Efter påstötningar från bl.a.
kvinnoorganisationer har sådan annonsering delvis
upphört, men vi är inte övertygade om att därmed
försäljningen upphört. Vid ett flertal tillfällen har
kvinnoorganisationer dessutom anordnat ''razzior'' mot
porrbutiker i jakt på förbjuden pornografi. Våldspornografi
och barnpornografi har då ofta funnits fullt synligt i
butikerna.

Förbudet mot olaga våldsskildring är såpass nytt -- och
såpass sällan tillämpat -- att en utvärdering inte ter sig
meningsfull. Däremot är det viktigt, inte minst i ljuset av
den amerikanska debatten om sambandet mellan
våldspornografi och alldeles verkligt våld mot kvinnor, att
polis och åklagare tar krafttag mot denna typ av
brottslighet. Det torde inte vara så svårt att upprätthålla en
hög kontrollnivå eftersom antalet återförsäljare av
pornografi trots allt är mycket litet. Regelbundna razzior, i
kombination med utbildningsinsatser för att
medvetandegöra poliser och åklagare om lagstiftningen och
dess vikt, skulle kunna vara lämpliga åtgärder i ett första
steg.

Kvinnor som brottsoffer

Vi har ovan nämnt att det nästan uteslutande är män som
är gärningsmän då kvinnor blir offer för våldsbrott. Fyra av
fem kvinnliga våldsoffer är bekanta med gärningsmannen
och fyra av fem våldsbrott mot kvinnor sker inomhus. Detta
visar statistiskt vad kvinnojourer och andra engagerade
redan vet: att det är i hemmet en stor del av våldet utspelar
sig. Av detta kan man tyvärr också dra slutsatsen att
mörkertalet -- de brott som aldrig anmäls -- kan förmodas
vara stort. Våld mot kvinnor är därmed ett mycket stort
problem. Det är vidare i stor utsträckning ett socialt
problem. Lyckas man häva negativa sociala faktorer som
ligger bakom många destruktiva parförhållanden kommer
man att lyckas stävja åtminstone en del av
kvinnomisshandeln.

Kvinnofrid

Men även om det våld som drabbar kvinnor inomhus av
en bekant gärningsman är det procentuellt största
problemet, så är bristen på kvinnofrid utomhus ett
vardagsproblem för långt fler kvinnor -- även de som inte
lever ihop med en man som misshandlar dem. Rädslan för
att bli antastad, misshandlad eller våldtagen av en okänd
man utomhus är mycket utbredd. Oavsett huruvida all den
rädsla kvinnor känner motsvaras av en verklig risk eller inte
är detta ett problem som förtjänar stor uppmärksamhet. Vi
måste se till att alla människor, även kvinnor, känner sig
säkra på allmän plats.

I vår motion om polisens och rättsväsendets förnyelse
lägger vi fram flera förslag som syftar till att öka alla
medborgares -- och därmed särskilt kvinnornas -- känsla av
trygghet på gator och torg.

Besöksförbud och identitetsskydd

Många av de kvinnor som lyckats bryta upp från ett
destruktivt parförhållande med kvinnomisshandel eller
barnmisshandel blir hotade, förföljda och misshandlade på
nytt av gärningsmannen efteråt. Flera viktiga åtgärder har
vidtagits för att stärka dessa kvinnors skydd, men ännu kan
mycket mer göras. Riksdagen har under förra riksmötet
beslutat höja straffmaximum för brott mot besöksförbud.
Detta är utmärkt. Det medför att män som bryter mot
besöksförbudet kan anhållas och häktas.

Det finns dock situationer då den förföljande trotsar alla
bestämmelser och straffbud, utan hänsyn till
konsekvenserna för sig själv eller, ännu mindre, för den
kvinna han förföljer. Det kan gå så långt att man måste vidta
mycket speciella åtgärder för att skydda kvinnan. En sådan
sista utväg är att hemlighålla identitetsuppgifter. En annan
är att helt byta identitet. I vår partimotion om brottsoffer
och brottsbekämpning framför vi flera förslag rörande
förföljda kvinnors möjligheter att skydda sin identitet eller
byta identitet.

En mycket enkel åtgärd för att hjälpa förföljda kvinnor
vore att informera dem när de män som förföljer dem
lämnar häkte, fängelse eller psykiatrisk tvångsvård. De
eventuella sekretessregler som kan förhindra sådan
information bör ses över i syfte att utreda möjligheterna att
väga skadan för den förföljda kvinnan mot skadan för
förföljaren vid tillämpningen av de s.k. skaderekvisiten i
sekretessbedömningen.

Överfallslarm

Ett praktiskt sätt att upprätthålla trygghet för förföljda
kvinnor är att ge dem särskilda överfallslarm. Enligt vad vi
erfarit kommer regeringen inom kort att föreslå att pengar
skall avsättas för detta ändamål. Som vi framhåller i vår
motion om ''det glömda Sverige'' och i vår motion om
brottsoffer och brottsbekämpning är den grupp av kvinnor
det rör sig om utsatt. Vi föreslår att man redan nu avsätter
10 000 000 kronor för sådana larm.

Kvinnohus och brottsofferjourer

I vår motion om brottsoffer och brottsbekämpning
beskriver vi vår syn på den viktiga roll som kvinnohus och
brottsofferjourer spelar. Vi konstaterar med glädje att
regeringen beslutat anslå 2.000.000 kronor till
kvinnojourernas riksorganisation, men vi finner även detta
anslag otillräckligt. Vi föreslår att ytterligare 3.000.000
kronor anslås. Det bör därvid anges att dessa pengar främst
bör fördelas till lokala kvinnohus och kvinnojourer.

Kvinnor som våldtagits utomlands

Synen på våldtäkt varierar mellan olika kulturer. Inte
sällan anses i andra kulturer kvinnan kraftigt medvållande
till våldtäkt. Detta medför en dubbel kränkning -- först
själva våldtäkten och därefter en förnedrande
brottsutredning. De svenska kvinnor som våldtagits
utomlands har därför ett särskilt stort behov av stöd i såväl
praktiskt som psykologiskt hänseende. Regeringen bör låta
utreda hur man kan stärka stödet till dessa kvinnor.

Skadestånd vid våldtäkt

Det lidande en våldtagen kvinna utsatts för, och de
konsekvenser för återstoden av hennes liv som kränkningen
inneburit, kan givetvis inte mätas i pengar. Av detta kan
man dra två olika slutsatser: antingen den amerikanska, att
man då måste döma ut gigantiska skadeståndsbelopp, eller
den svenska, att man bara kan döma ut symboliska summor.

Vi tror inte att det amerikanska systemet går att överföra
till svenska förhållanden. Amerikanska nivåer på
skadestånd medför många mycket negativa konsekvenser.
Det är vidare inte alltid så att gärningsmannen har råd att
betala mer än en bråkdel av det utdömda beloppet.
Däremot anser vi att de symboliska summor som utdöms i
Sverige ligger på en alltför låg nivå.

Den utredning om ideell skada som för närvarande
arbetar kommer att ta upp denna problematik. Mycket talar
också för att högsta domstolen kommer att bevilja
prövningstillstånd i det mål som i höstas blev så
omdebatterat; en prostituerad kvinna fick, just på grund av
att hon var prostituerad, ett avsevärt lägre skadestånd för
en styrkt våldtäkt än vad som utgår enligt praxis. En sådan
människosyn är enligt vår uppfattning ovärdig ett
rättssamhälle.

Barn som brottsoffer

Vi har ovan presenterat några statistiska uppgifter
rörande barnmisshandel och sexuella övergrepp mot barn.
I vår partimotion ''alla barn är våra barn'' presenterar vi ett
fylligt bakgrundsmaterial till våra där gjorda överväganden
rörande barn som far illa på olika sätt -- bland annat genom
att bli offer för våld. Även våldskommissionen tar i sitt
slutbetänkande upp särskilda problem rörande barn som
brottsoffer. Våldskommissionens diskussioner och
överväganden är huvudsakligen välkomna och
välunderbyggda.

Särskilt intressant är våldskommissionens resonemang
kring barn till misshandlade kvinnor. Eftersom
ensamstående kvinnor med små barn är en stor riskgrupp
för att bli utsatta för våld, kommer många av dessa barn att
växa upp med våld som ett naturligt inslag i hemmiljön --
alldeles oavsett om mannen även misshandlar barnet eller
inte. Dessa barn skapar olika ''överlevnadsstrategier'' för
att klara av situationen. På denna punkt skriver
våldskommissionen -- något otydligt -- att sådana strategier
kan ha en positiv och en negativ funktion. Vi menar, liksom
säkerligen även kommissionen, att redan blotta behovet av
att som barn skapa ''strategier'' för att klara av en hotfull
eller våldsam situation är ett svårt trauma.

Utredning av våld mot kvinnor och barn

I och med att våld mot kvinnor och barn så ofta sker i
hemmet ställs det särskilda krav på utredningen av dessa
brott. Till skillnad från den traditionella
kriminalvetenskapen, som är uppbyggd kring tekniska
problem, finns det här ett starkt behov av psykologisk och
sociologisk kompetens. I stället för att leta fingeravtryck
och andra påtagliga bevis måste utredningen ofta inriktas på
att behandla relationer, lojalitetskonflikter och förträngda
minnen.

Utredningar om sådana brott initieras ofta genom
anmälan från socialsekreterare eller barnläkare. Redan i
dessa anmälares yrkessituation uppträder de speciella
problem som vi ovan pekat på. De kvarstår sedan hela
vägen från polismyndighetens utredningsarbete, med
åklagare som förundersökningsledare, via kontakterna med
det målsägandebiträde som ofta kan förordnas att hjälpa
brottsoffret till domstolssituationen. Gemensamt för alla
dessa kontakter med offentliga myndighetspersoner samt
målsägandebiträdet är, att brottsoffret känner dem avsevärt
sämre än hon eller han känner gärningsmannen. Ett
ytterligare problem är de fall då utredare och offer har olika
samhällsbakgrund -- t.ex. har nästan alla
myndighetspersoner i fråga högskoleutbildning eller är
renodlade akademiker, medan brottsoffren kommer från
alla typer av samhällsklasser.

Vi tycker oss ha märkt att medvetenheten om dessa
problem har ökat. För mindre än tjugo år sedan föll
misshandel inom familjen inte under allmänt åtal. Aga
förbjöds uttryckligen först 1979. Debatten om de
psykologiska och sociala faktorerna bakom
kvinnomisshandel, barnmisshandel och sexuella övergrepp
inom familjen är trots allt relativt ny. Såväl varsamheten
som konsekvensen i handläggningen av de måltyper vi
diskuterar är numera avsevärt större än tidigare. Vi hoppas
att denna medvetenhet skall fortsätta att öka.

Lojalitet med gärningsmannen

Vi har ovan varit inne på problemet att offer för brott
inom hemmet känner gärningsmannen bättre än de
myndighetspersoner hon eller han möter i utredningen. Ett
problem som tangerar detta är den lojalitetskris det innebär
att bli motpart i ett brottmål till en person som står en nära.
Detta medför svåra problem, särskilt i en
brottmålsrättegång där det måste styrkas att ett brott
begåtts. Inte sällan är målsägandens -- brottsoffrets -- utsaga
åklagarens viktigaste bevisning. Svävar brottsoffret självt
på målet är bevissituationen omedelbart avsevärt svagare.
Det är nästan omöjligt, även för mycket erfarna och
omdömesgilla domare och psykologer, att skilja mellan
osäkerhet som beror på lojalitetskonflikt och genuin
osäkerhet om hur brottet skulle ha begåtts. I sådana
situationer måste en domstol hellre fria än fälla.

Även före utredningsfasen är lojalitetskonflikter ett
stort hinder för att beivra våldsbrott. Särskilt när det rör
sexuella övergrepp mot barn är risken stor att brottet inte
blir känt förrän långt senare -- inte sällan långt efter det att
preskription har inträtt. Många brott blir inte kända alls.

Målsägandebiträde

I sådana lojalitetskonflikter som vi ovan beskrivit är det
en stor fördel med ett målsägandebiträde till brottsoffret.
Även om åklagarens roll under förundersökning och
rättegång är splittrad, såtillvida att även omständigheter
som talar till den tilltalades fördel skall beaktas, uppfattas
åklagaren som den tilltalades störste motståndare. Detta
medför ibland låsningar i kontakten mellan brottsoffer och
åklagare. Ett målsägandebiträde, som inte alls på samma
sätt känns som en motståndare till den man känner lojalitet
med, har förmodligen större chans att upprätta en god
kontakt med brottsoffret. Även möjligheterna att förmå
brottsoffret att berätta utan rädsla inför rätta ökar.

I vår partimotion om brottsoffer och brottsbekämpning
lämnar vi ett konkret förslag till utvidgning av rätten till
målsägandebiträde.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgränsningen av
barnpornografi,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utvärdering av
barnpornografireglerna,1]

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om brottet olaga våldsskildring,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om information till brottsoffer när
brottslingar släpps från tvångsvård, kriminalvård eller
häkte,

3. att riksdagen beslutar anvisa 10 000 000 kr. över
civildepartementets anslag att användas till bl.a.
överfallslarm för förföljda kvinnor,

[att riksdagen beslutar att under anslaget (H 3) Bidrag till
organisationer för budgetåret 1991/92 anvisa ytterligare 3
000 000 kr. utöver vad regeringen föreslagit, avsedda för
kvinnojourernas riksorganisation,2]

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hjälp till svenska kvinnor som
våldtagits utomlands,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skadestånd till brottsoffer i
våldtäktsmål,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredningar av brott begångna
mot kvinnor och barn av närstående.

Stockholm den 25 januari 1991

Britta Bjelle (fp)

Lars Sundin (fp)

Kjell-Arne Welin (fp)

Bengt Harding Olson (fp)

1 1990/91:K421

2 1990/91:So306