Tungmetaller och långlivade naturfrämmande grundämnen

Motion 1990/91:Jo782 av Sven-Åke Nygårds och Barbro Evermo Palmerlund (s)

Dessa ämnens främsta egenskaper är att de är absolut
beständiga och att de förekommer naturligt på jorden.

Att de är beständiga innebär att de aldrig någonsin bryts
ned och att man därför borde vara ytterst restriktiv när det
gäller spridning av sådana ämnen. Det finns ju ingen
möjlighet, varken för människan eller naturen, att städa
upp om miljön väl en gång blivit metallförorenad.
Effekterna, vilka de nu blir, kommer att kvarstå åtminstone
till nästa istid (i vår del av världen), dvs. i många tusen år.

En följd av metallernas absoluta beständighet, som vi
hittills inte dragit de fulla konsekvenserna av, är följande:
varje kg. av en metall som en gång frigjorts ur berggrunden
kommer, förr eller senare, att nå den yttre miljön (utom den
lilla andel som vi tar om hand och placerar i absolut täta
avfallsupplag). Vill man på allvar skydda den framtida
miljön mot metallförgiftning räcker det alltså inte alls att
bara minska utsläppen från fabriker m.m. -- vi måste göra
vad som är mycket svårare, nämligen minska
förbrukningen, dvs. själva utvinningen ur berggrunden.
Detta kan vi göra dels genom att minska användningen, dels
genom att återanvända de metaller vi en gång utvunnit.

Åtgärderna mot användningen har hittills varit endast
punktvisa (det partiella kadmiumförbudet från 1982,
bestämmelser om bly i bensin, kvicksilver i batterier,
betmedel och slembekämpningsmedel, tenn i
båtbottenfärger m.m.). En större grupp är
naturvårdsverkets förslag i ''Hav 90'' om en avvecklingsplan
för kvicksilver, men det är alltså ännu bara ett förslag.

Återvinning är hittills vanlig endast där den är direkt
ekonomiskt lönsam (järn, rostfritt stål, koppar m.fl.). För
många metaller är återvinningen mycket liten jämförd med
utvinningen från malmer (kadmium, kvicksilver, zink,
m.fl.).

Att tungmetaller är naturliga innebär å andra sidan att
man inte kan ha som princip att all spridning av dem måste
upphöra helt. Detta vore f.ö. bokstavligt omöjligt -- järn är
t.ex. en tungmetall. (Därför är det bättre, men klumpigare,
att använda begreppet ''sällsynta grundämnen'' -- då
inkluderar man inte järn och får med t.ex. arsenik och
beryllium som inte är metaller.) Målet får då bli att den av
människan orsakade metallspridningen -- inklusive den
spridning som kommer att uppträda i framtiden till följd av
den metallanvändning som äger rum nu -- skall nedbringas
till sådana nivåer att den för varje metall blir liten i
förhållande till de naturliga flödena (genom vittring m.m.)
av respektive metall. Detta är ett mycket krävande mål.

Sverige bör besluta att göra en systematisk genomgång
av de metaller där vår användning är stor jämförd med de
naturliga halterna (i jord eller i berggrunden) av respektive
metall. Detta skulle då i första hand avse kadmium och
kvicksilver (där vi redan vidtagit vissa åtgärder), samt bl.a.
bly, koppar, tellur, tenn och zink. Nya användningssätt för
hittills ovanliga metaller inom framför allt elektroniken bör
också undersökas.

Långlivade naturfrämmande ämnen

Dessa ämnens viktigaste egenskaper är alltså att de är
långlivade och naturfrämmande.

Att de är långlivade innebär att de kan spridas över stora
ytor och verka under lång tid (decennier, århundraden,
kanske årtusenden). Alla är dock kemiska föreningar och
därför inte beständiga i absolut mening.

Att de är naturfrämmande innebär att de inte
förekommer naturligt i miljön och att det därför är mycket
troligt att det levande inte har mekanismer för att skydda
sig mot dem.

De mest kända ämnena av detta slag är PCB och DDT
och några till, men sannolikt är dessa bara toppen på ett
isberg. Isberget i övrigt består dels av ämnen som
människan medvetet framställt (ett aktuellt exempel är de
bromerade föreningar som används som flamskyddsmedel i
bl.a. datorer och annan elektronik), dels av ämnen som
bildas som oönskade biprodukter i industrins processer
(t.ex. diverse klorerade ämnen från massablekerier) eller
vid förbränning (t.ex. klorerade dioxiner).

Sverige bör besluta att som ett långsiktigt mål sätta upp
att all användning av långlivade naturfrämmande produkter
skall upphöra. Bevisbördan skall här självfallet ligga på
producenter och användare. Varje produkt som kan befaras
vara långlivad och naturfrämmande skall därför betraktas
som sådan till dess motsatsen bevisats av producenten eller
användaren. Detta skall inte endast gälla för ''kemikalier'' i
konventionell mening utan även för ''varor'' där sådana
ämnen ingår.

Målet är som sagt långsiktigt och kommer kanske aldrig
att nås helt. Det är ändå viktigt att det som en etisk princip
slås fast att användning av långlivade naturfrämmande
ämnen inte kan accepteras i längden och att varje företag
som gjort sig beroende av sådana ämnen lever farligt.

Detta gällde alltså för medvetet framställda produkter. I
de fall då någon tillverkningsprocess ger upphov till
långlivade och naturfrämmande biprodukter (som sedan
sprids som utsläpp, avfall eller som förorening i de önskade
produkterna), måste på motsvarande sätt slås fast att
sådana processer inte kan betraktas som uthålliga.
Processerna måste alltså förr eller senare ändras så att dessa
ämnen över huvud taget inte uppstår; i andra hand måste
utsläppen behandlas genom förbränning eller på något
annat sätt så att de bildade ämnena bryts ned 100-procentigt
till enkla, harmlösa ämnen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder för att minska och om
möjligt stoppa användningen av tungmetaller och
naturfrämmande ämnen.

Stockholm den 25 januari 1991

Sven-Åke Nygårds (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)