Rättssäkerhet och konstitutionell kontroll

Motion 1990/91:K235 av Margit Gennser och Charlotte Cederschiöld (m)

I betänkande 1988/89:KU11 Grundlagsfrågor
behandlades bl.a. motion 1987/88:K209 angående
konstitutionell kontroll. Motionen avfärdades på följande
sätt:

Utskottet finner inte anledning att frångå sitt tidigare
ställningstagande vad gäller inkorporation av
Europakonventionen i svensk lagstiftning. Enligt utskottets
mening finns det inte heller i övrigt någon anledning till
riksdagsinitiativ i de frågor som berörs i motion K209.

Avfärdandet av motionen helt utan egentliga och sakliga
motiveringar tyder på att antingen utskottet inte förstått
innebörden eller vidden av de problem som berörs i
motionen eller inte velat se en lösning av desamma.

De mänskliga fri- och rättigheternas ställning i Sverige,
d.v.s. en av de grundläggande rättssäkerhetsfrågorna,
präglas av två klart urskiljbara utvecklingslinjer.

Den ena avser frågan om de personella fri- och
rättigheterna och deras förhållande till framförallt
processuella tvångsmedel. Hit hör således exempelvis
frågor om avlyssning som polisiär spaningsmetod.

Den andra gäller bristerna i den svenska katalogen av
fri- och rättigheter (2 kap. regeringsformen) och katalogens
förhållande till de rättigheter som omfattas av bl.a.
Europakonventionen.

Vad gäller det första fallet tyder utvecklingen på att
medborgarnas förtroende allvarligt sviktar för det sätt på
vilket skyddet för den personliga friheten och integriteten
hanteras i vårt land. De händelser som inträffat under
utredningen av mordet på Olof Palme talar sitt tydliga
språk. Det räcker att hänvisa till den dokumenterat
grundlagsstridiga avlyssning som skett från polisens sida.
Hit hör också de otillfredsställande säkerhetsåtgärderna på
skatterättens område.

När det gäller den andra stora frågan, nämligen bristerna
i fri- och rättighetskatalogen och möjligheterna till
fristående konstitutionell kontroll av dessa rättigheter,
präglas den svenska utvecklingen främst av den socialistiska
riksdagsmajoritetens ovilja att erkänna behovet av
grundlagsskydd när det gäller personligt ägande och andra
rättigheter som är oundgängligen förenade härmed. Detta
gäller framförallt avtals- och näringsfriheten som är
nödvändiga även i en så uttunnande marknadsekonomi som
den svenska ''blandmodellen''. Torftigheten i de skäl som
majoriteten använder när motioner på detta område
regelmässigt avslås framgår exempelvis av KU 1987/88:9,
där man efter en summarisk redogörelse av den Tingstenska
utredningen (SOU 1941:20) samt författningsutredningen
(SOU 1963:16--17) konstaterar att utskottet vid flera
tillfällen avslagit motionsyrkanden om förstärkt skydd i
grundlagen för egendomsrätt samt att det enligt utskottets
mening inte heller nu finns anledning till något riksdagens
initiativ i denna del. I KU:s betänkande 1988/89:11 har den
deskriptiva texten bortfallit och motioner med krav om
egendomsrätt och avtalsfrihet avfärdas nu enbart som
ointressanta, givetvis helt utan varje motivering. Utskottets
behandling vid riksmötet 1989/90 av en liknande motion
som den föreliggande är lika substanslös, se KU
1989/90:12.

I fråga om anpassning till den kontrollstruktur genom
bl.a. domstolsprövning av skyddet för fri- och rättigheter
som Europakonventionen anvisar, har den nuvarande
regeringens inställning varit en av motvilja och
senfärdighet.

Visserligen föreligger nu bestämmelser om s.k.
rättsprövning. Så som överprövningsinstitutet har
utformats och så länge Europakonventionens rättigheter
inte har gjorts till en integrerad del av svensk inhemsk rätt
kommer institutet emellertid endast att få marginell
betydelse. Bristerna i grundlagsskyddet kvarstår således för
de svenska medborgarna. I praktiken innebär de nya
reglerna att en ny ''station'' måste passeras innan färden går
till Europarådets organ i Strasbourg. Det som skulle vara en
förbättring leder således till fördröjning. Reformen utgör
endast den obotfärdiges motvilliga omvändelse och bidrar
inte nämnvärt till att ge de svenska medborgarna de
rättssäkerhetsgarantier som andra länder i vår kulturkrets
erbjuder sina medborgare. Regeringens proposition
utsattes också för kritik bl.a. av de borgerliga
oppositionspartierna ur olika synvinklar.

Om rättssäkerhet och rättstrygghet i en verklig mening
skall komma de svenska medborgarna till del, vilket också
regeringspartiet säger sig värna om, måste tre saker ske.

För det första bör de personella fri- och rättigheterna i
grundlagen utgöra en uttalad utgångspunkt för varje
bedömning rörande processuella tvångsmedel och deras
användning. Frågor om tvångsmedel handläggs nu som
''vanliga'' processuella frågor.

Särskilt slående är detta när bedömningar görs av de
överträdelser som skett när det gäller avlyssning av enskilda
i samband med tidigare utredning av mordet på Olof Palme.
Det bör vara klart att ett brott mot en vanlig processuell
säkerhetsbestämmelse eller kriminalvårdsbestämmelse i
detta hänseende är ett brott mot grundlag. Därmed får
olagliga beslut om avlyssning eller andra intrång i den
personliga integriteten en annan dimension, oavsett om
besluten fattas av regering eller tjänstemän i förvaltningen.
Med nuvarande tillämpning bedöms olovlig avlyssning på
samma sätt som trafikbrott. Jfr Stockholms tingsrätts dom
rörande de s.k. polischeferna.

För det andra bör skyddet för fri- och rättigheter
fullständigas och utvidgas. Ett minimikrav är att
Europakonventionen görs direkt tillämplig för svenska
domstolar. Ett verkligt skydd för exempelvis äganderätt och
avtalsfrihet kräver klara formuleringar. En lämplig förebild
kan vara den modell som Schweiz tillämpar. Grundlagens
22 § säger klart att ''äganderätten är garanterad''.
Möjligheten för övertagande av egendom ''för att
allmänintresset så kräver'' finns förutsatt att ''rättvis
kompensation erläggs för den''. Rätten till tryggad
besittning skyddas ytterligare i den federala
exproprieringslagen som tillser att expropriering bara kan
göras som en sista åtgärd. Ett exproprieringsbesluts
skälighet räcker inte. Enklast sker ett införlivande genom
att Sverige överger den s.k. dualistiska principen och gör
alla internationella åtaganden direkt tillämpbara som
svensk rätt. Ett närmande till EG gör en sådan reform än
mer angelägen.

För det tredje måste den konstitutionella kontrollen av
såväl de personliga fri- och rättigheterna, bl.a.
föräldrarätten och informationsfriheten, som de
''marknadsanknutna'' rättigheterna, bl.a. egendomsrätt
samt närings- och yrkesfrihet som också bör införlivas i
regeringsformen, förstärkas, så att den nödvändiga
domstolsprövningen kan göras mera allmänt i Sverige i
stället för som nu i Strasbourg. Detta bör ske genom att
uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 § regeringsformen tas
bort.

Dessa tre åtgärder är med nödvändighet förbundna med
varandra och måste samordnas. Ett grundlagsskydd utan
konstitutionell kontroll är bräckligt och ett grundlagsskydd
för informationsfrihet, äganderätt, näringsfrihet och
avtalsfrihet förutsätter i sin tur skydd mot personella
integritetsinskränkningar. Det handlar således om mer än
att bara införliva Europakonvention med svensk rätt, vilket
konstitutionsutskottets majoritet i tidigare betänkanden
synes tro.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
frågor om rättssäkerhet och konstitutionell kontroll bör
utredas och prövas i ett sammanhang inom den ram som har
angivits i motionen.

Stockholm den 23 januari 1991

Margit Gennser (m)

Charlotte Cederschiöld (m)