Principer för finansiering av fastighetsbildning och fastighetsregistrering

Motion 2001/02:Bo239 av Gunnel Wallin m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär hos regeringen en utredning angående finansieringssystemet för fastighetsbildning och fastighetsregistrering.

Motivering

Fastighetsbildning och uppgifter om fastigheter är av mycket stor betydelse såväl för samhället som för enskilda fastighetsägare och andra nyttjare av fast egendom. I takt med att en nationell digital fastighetsregisterkarta byggs ut öppnas mycket stora nya användningsområden där lägesbestämd information kopplas till annan information. En redig fastighetsindelning och ett fullständigt och tillförlitligt fastighetsregister är av avgörande betydelse för kreditmarknaden, marknaden för fastighetsomsättning, planverksamhet, beskattning, folkbokföring och för bearbetningar av mångahanda slag i offentlig och privat verksamhet.

Ändringar i fastighetsindelningen sker genom lantmäteriförrättningar. Sakägarna i dessa förrättningar står, utom i några speciella undantagsfall, helt för kostnaderna i varje ärende. Samtidigt konstateras att en väl fungerande fastighetsbildningsverksamhet är önskvärd ur allmän synpunkt och att såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas i förrättningarna. Det är fråga om kvalificerad myndighetsutövning.

Fastighetsregistrering och arkivhållning är anslagsfinansierade. Tack vare organisationsförändringar och teknisk utveckling integreras nu fastighetsbildningsprocessen med uppdatering av fastighetsregister och registerkartor. Verksamheten rationaliseras. Anslagen för registrering har dock skurits ned så mycket under en femårsperiod att sakägare ibland, i strid mot gällande bestämmelser, får bidra till att täcka kostnader för denna. Det finns också signaler om att registerkvalitén sjunker när resurserna inte räcker till. Om så skulle vara fallet är det mycket olyckligt ur användarsynpunkt.

Arbetssituationen för dem som arbetar med lantmäteriförrättningar har försämrats under den sista femårsperioden. Kraven på kostnadssänkningar och rationaliseringar har ökat pressen på de anställda med ökad ohälsa som följd. Risken är uppenbar att kvaliteten i arbetet sjunker. Tillräcklig tid ges inte till fastighetsrättsliga och fastighetsekonomiska överväganden och inte heller till att träffa och diskutera med sakägarna. En bidragande orsak till situationen är missbedömningar från Lantmäteriverkets sida ifråga om storleken på de rationaliseringsvinster och på minskad handläggningstid som en ny arbetsprocess hos lantmäterimyndigheterna skulle leda till. Den missvisande bild som givits regering och riksdag borde i berört hänseende rättas till.

Det svenska fastighetssystemet är unikt. Förrättningsformen har stora fördelar i effektivitets- och rättssäkerhetshänseende i förhållande till andra processer. Det ger också utrymme för goda kontakter med sakägare och andra berörda och kan därför anses innehålla värdefulla demokratiaspekter. Ur alla dessa synpunkter är det olyckligt om tillräcklig tid inte ges för förrättningsarbetet genom alltför hårda ekonomiska krav.

En viktig lösning på problemen är att utforma en mer rättvis fördelning av finansieringen mellan sakägarna och det allmänna. Med det nuvarande finansieringssystemet övervältras en del av förrättningskostnaderna, som staten borde stå för, på sakägarna. Särskilt besvärande blir det i områden med låga markvärden. Om sakägarna genom avgifter skall betala också för fastighetsregistrering och för arkivkostnader blir orättvisan än större.

Det svenska fastighetssystemet är en god affär för staten i form av intäkter av stämpelskatt, expeditionsavgifter m.m. Bidragen till den infrastruktur som omfattas av fastighetsindelning och fastighetsregister är, sett i det perspektivet, låga. Det bör finnas ett utrymme att betala för den angivna verksamheten för den nytta hela samhället har av denna.

Finansieringen bör bygga på en mer rättvis generell fördelning mellan staten och de enskilda sakägarna där nyttosynpunkter bör vara vägledande. Hänsyn måste också tas till speciella förhållanden som låga markvärden och behovet av att förrättningar kommer till stånd som är angelägna främst ur allmän synpunkt. Det kan därför behövas ett statsbidragssystem som lantmäterimyndigheterna själva förfogar över.

Finansieringssystemet för fastighetsbildning och fastighetsregistrering blev föremål för utredning 1990 (SOU 1990:9). Systemet bör nu utredas på nytt. Av grundläggande betydelse är därvid att ett samhällsekonomiskt perspektiv läggs på verksamheterna. Frågor som bör ses över är bland annat: Vilka systemkostnader uppstår för samhället och andra användare av fastighetssystemet om det inte ges goda ekonomiska förutsättningar att verka? Hur påverkas användningen av förrättningsinstitutet om endast sakägarna skall stå för kostnaderna? Regeringen bör med hänsyn till vad som ovan anförts tillsätta en utredning för att se över finansieringssystemet för fastighetsbildning och fastighetsregistrering.

Stockholm den 3 oktober 2001
Gunnel Wallin (c)
Åsa Torstensson (c)	Eskil Erlandsson (c)