Polisresurser till Stockholms län

Motion 1992/93:Ju219 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Landets polisverksamhet ställs inför rationaliseringskrav
som en följd av bl a uppgörelsen mellan regeringspartierna
och socialdemokraterna om en minskning av de offentliga
utgifterna. Det finns anledning att mycket noga överväga
konsekvenser för polisens möjligheter att i
storstadsregionerna klara sina ålagda uppgifter när
fördelningen av tillgängliga resurser skall göras.

Förutsättningarna för brottsbekämpningen i Stockholms
län är särskilt kritiska. Fördelningen av polisiära resurser i
landet har hittills avsevärt missgynnat länet. År 1987
gjordes en utredning, den s k FUP-utredningen, för att
fastställa behovet av polisiära resurser vid landets
polismyndigheter utifrån en arbetsbelastningsbedömning.
Resultaten härav fick dock inte ligga till grund för
resursfördelningen. Istället skulle problemen motverkas
genom ökade anslag och ökad intagning till polishögskolan.

När landets polisverksamhet nu ställs inför skärpta
ekonomiska krav ställs frågorna om resursfördelning ånyo
på sin spets. Den verkliga arbetsbelastningen måste då få
ett tungt genomslag i den faktiska medelstilldelningen, även
om detta leder till omprioriteringar från mindre belastade
polisdistrikt.

I Stockholms län finns den grövsta organiserade
brottsligheten. Misshandelsbrotten har ökat och
värdetransportrånen är ett stort problem. Till Stockholm
kommer först speciella former och trender när det gäller
brottsligheten. Just nu drabbas länet av stora haverier i
bank- och finansvärlden, av vilka en del kräver
polisutredning med tillgång till specialistkompetens.

Bekämpningen av narkotikabrottsligheten kräver stora
resurser, ett behov som ökat med den allt stridare strömmen
av narkotika från öst. Dessutom finns en större mängd av
alla övriga i ett mindre län förekommande brottstyper.

I detta sammanhang finns ett speciellt problem för
polisens narkotikabekämpning. Lagstiftningen medger inte
att polisen rutinmässigt kan undersöka kända
knarkarkvartar i sin brottsbekämpning. En ändring
härvidlag bör snarast vidtas. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Stockholms län har i förhållande till folkmängden ett
större antal utländska medborgare än något annat län, vilka
enligt statistiken har mycket högre arbetslöshet än svenskar
och därmed sammanhängande sociala problem.
Utslagningen av människor kommer att öka på grund av
den rådande lågkonjunkturen. Dessa förhållanden medför
ökad risk för att framför allt ungdomar i storstadsområdena
kommer att begå brott i större omfattning.

Dessa särskilda storstadsförhållanden är speciellt
utmärkande för Stockholms län. Storstadsutredningen
(SOU 1990:36) har lämnat ett utförligt underlag till regering
och riksdag över särskilda storstadskostnader, inom detta
såväl som andra områden. Denna information får inte
negligeras. Befolkningsunderlaget enbart kan inte vara en
tillfredsställande grundfaktor för medelstilldelningen inom
polisväsendet. Det måste kompletteras med specialfaktorer
grundade på brottsstatistik och mjukdata om
brottslighetens karaktär.

I bedömningen av brottsstatistiken måste sålunda de
särskilda storstadsförhållandena och t ex brottens
grovhetsgrad beaktas. Anonymiteten i och kring
storstäderna påverkar behovet av polistjänster. Andelen
anmälda brott i Stockholms län i förhållande till hela riket
är 28,36 % medan andelen invånare är 19,14 %. Ofta
förekommer inte något utredningsresultat av tidigare
anmälda brott. Vid länets polismyndigheter finns höga
ärendebalanser och brott preskriberas i större omfattning
än i andra distrikt.

Trots att brottsligheten i storstadslänen är grövre finns
belägg för att mindre tid kan avsättas per utredning än i
övriga landet, liksom mindre tid för utredningsverksamhet
totalt sett. Utredningstakten är högre och prioriteringarna
hårdare, vilket leder till att balanserna ökar med lägre
uppklarningsprocent som följd.

En minskning av polisresurserna till Stockholms län
skulle i praktiken få till följd att vissa beteenden i
Stockholms län blir straffria medan samma beteenden
bestraffas i övriga landet.

Ett speciellt problem utgör bristen på arrestlokaler i
länet. Denna medför att arrestlokaler får hyras utanför
länet vilket innebär att fördyrande transporter och andra
kostnader tillkommer.

Härutöver kan inte nog understrykas att trygghet och
rättssäkerhet i alla delar av Sverige i högsta grad är
beroende av en fungerande brottsbekämpning i
Stockholmsregionen. Inom brottslighetens område, liksom
på så många andra, är huvudstadsregionen importhamn och
inkörsport för nya tendenser. I det moderna samhället
sprids sedan brottsligheten snabbt genom landet.

Mot bakgrund härav bör riksdagen ge regeringen till
känna att tillräckliga polisiära resurser skall avdelas till de
mest arbetsbelastade områdena i landet samt att
resursfördelningen inom polisväsendet därför inte får
medföra en omfördelning till nackdel för Stockholms län.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrad lagstiftning för att
underlätta narkotikabekämpningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbetsbelastningen skall ligga
till grund för fördelningen av resurser till polisen och att
resursfördelningen därför inte får medföra en omfördelning
till nackdel för Stockholms län,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen i övrigt anförts om polisens villkor i
Stockholms län.

Stockholm den 26 januari 1993

Ylva Annerstedt (fp)

Hadar Cars (fp)

Lotta Edholm (fp)

Carl B Hamilton (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Barbro Westerholm (fp)