Nationell plan för lokalisering av statliga verk och myndigheter

Motion 2002/03:N279 av Gunilla Wahlén m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell plan för lokalisering av statliga verk och myndigheter.

Bakgrund

De regionala arbetsmarknaderna i Sverige ser mycket olika ut både vad gäller antal arbeten och i vilka sektorer dessa arbeten finns. Omstruktureringen av arbetsmarknaden tenderar att koncentreras till vissa starka tillväxtregioner. Utvecklingen är mycket svår att styra. Någon patentlösning på problemen finns inte.

Under sextio‑ och sjuttiotalen genomfördes med framgång utlokalisering av statens verksamheter. Dessa lokaliseringar har haft mycket stor betydelse för de orter som kommit ifråga.

Glesbygdsverket har presenterat en rapport om utvecklingen under tiden 1993–1996. Under den tidsperioden har det tillkommit 12 000 nya statliga arbetstillfällen. Vart tredje har hamnat i Stockholmsområdet och vartannat i Stockholms stad. Samtidigt har t.ex. Norrlands inland tappat 3 % av de statliga jobben. Glesbygdsverkets generaldirektör kallar det bakvänd lokaliseringspolitik.

Skall hela Sverige överleva måste en radikal förändring ske. Såväl nya som gamla verksamheter kan med fördel bedrivas utanför storstadsregionerna. I första hand bör nya myndigheter och verk placeras i utsatta regioner. Dessutom bör man noga pröva vilka verksamheter som kan utlokaliseras.

Den statliga arbetsmarknaden

De statliga företagen och myndigheterna är fler än 300 till antalet. För att visa deras vikt för regional rättvisa har vi valt ut de statliga bolagen som exempel.

Den statliga bolagssfären består av 59 företag, varav 4 är avvecklingsbolag. Staten äger 45 bolag helt och därutöver 16 bolag tillsammans med andra. Statens ägarroll är mycket komplex, då staten äger bolag aktiva i verksamheter med stor spännvidd – från gruvindustri till opera, från fastigheter till spel. Regeringen har beslutat att det övergripande målet för samtliga företag skall vara att skapa värde och i förekommande fall infria angivna samhällsintressen.

Det statliga företagandet är väl spritt över landet. En del företag har verksamhet i alla Sveriges kommuner, t.ex. Posten AB och Systembolaget. De statliga företagens anställda fördelade på län skiljer sig från fördelningen av det totala antalet sysselsatta i landet. Mest överrepresenterat är Norrbotten, där andelen statligt anställda är mer än det dubbla jämfört med riksgenomsnittet. Även Gotlands, Jämtlands, Stockholms och Västernorrlands län har överrepresentation av anställda i statliga företag.

Underrepresenterade i fråga om anställda i företag med statligt ägande är fem län i Syd- och Mellansverige, nämligen Blekinge, Kronobergs, Södermanlands, Västmanlands och Gävleborgs län. Nästan var tredje anställd, eller fler än 70 000 personer, i företag med statligt ägande finns utanför Sveriges gränser, vilket är 16 000 fler än år 1999.

Tidigare omlokaliseringar

De mest omfattande omlokaliseringarna av statliga verksamheter genomfördes redan under 1970‑talet. Det handlade då om utlokaliseringar av inte mindre än ett femtiotal myndigheter från Stockholmsregionen till ett femtontal orter, främst regionala centrum. Dessa utlokaliseringar berörde ca 11 000 personer.

En utvärdering av dessa omlokaliseringar gjordes av Statskontoret 1989. Utvärderingen kom bl.a. fram till att omlokaliseringarna under den första tiden innebar påfrestningar för såväl berörda myndigheter som enskilda individer. Samtidigt påverkades mottagningsortens befolkningsunderlag och skatteunderlag positivt. På längre sikt har mottagningsortens arbetsmarknad breddats. Den nya personalen har medverkat till en vitalisering av de flesta myndigheterna och personalens arbetsmiljö har förbättrats avsevärt. Myndigheterna har också fått markant lägre lokalhyror.

Riksdagen lade år 1990 fast vissa principer för lokalisering av statlig verksamhet på förslag av arbetsmarknadsutskottet (bet. 1989/90:AU13). Där uttalades bl.a. att omlokalisering men kanske framför allt decentralisering är viktiga inslag i strävandena efter att åstadkomma en balanserad regional utveckling. En sådan åtgärd kan också vara ett led i den förnyelseprocess som pågår inom den offentliga sektorn, menade arbetsmarknadsutskottet. Därför bör en fortlöpande prövning ske av förutsättningarna för en decentralisering av verksamheter. Överväganden om omlokalisering av central statlig verksamhet bör i första hand ske till de s.k. stödjepunkterna, dvs. länscentrum eller vissa andra orter i eller i anslutning till stödområdet. En utgångspunkt enligt arbetsmarknadsutskottet är att myndigheterna även efter en omlokalisering eller decentralisering skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter effektivt. Det gäller att förutom de regionalpolitiska aspekterna beakta förutsättningarna att behålla eller rekrytera kvalificerad personal, behovet av kontakter med andra myndigheter, medflyttandes möjligheter till arbete m.m.

Arbetsmarknadsutskottet uttalade i betänkandet att frågan om ändrad lokalisering av myndigheter i allmänhet torde få anses gälla sådana grundläggande och långsiktiga förändringar i förvaltningsstrukturen som enligt regeringens proposition (prop. 1986/87:99) om ledning av den statliga förvaltningen bör beslutas av riksdagen.

Tabell 1: Förändring i antalet sysselsatta i statliga civila myndigheter mellan åren 1993 och 1997.

Län	Offenlig förvaltning	Utrikes förvaltning	Rättsskipning	Polisverksamhet	Obligatorisk socialförsäkring	Summa	Förändring %
Stockholms län	1 879	51	398	1 149	67	450	1,3 %
Uppsala län	105	11	53	27	36	22	0,7 %
Södermanlands län	284	1	18	166	121	20	0,7 %
Östergötlands län	346	1	51	81	137	614	12,0 %
Jönköpings län	110	1	137	63	85	174	4,6 %
Kronobergs län	226	0	71	48	61	46	2,8 %
Kalmar län	141	0	61	88	111	401	17,2 %
Gotlands län	124	0	46	17	23	38	5,6 %
Blekinge län	79	0	11	63	91	64	3,6 %
Skåne län	750	5	68	398	440	1 661	13,3 %
Hallands län	44	4	53	28	83	124	5,6 %
Västra Götalands län	105	1	167	407	543	887	5,6 %
Värmlands län	85	0	59	107	93	344	12,3 %
Örebro län	29	1	6	64	84	126	3,4 %
Västmanlands län	50	1	33	151	127	362	14,0 %
Dalarnas län	61	2	85	84	102	212	6,2 %
Gävleborgs län	426	1	78	78	66	203	5,8 %
Västernorrlands län	62	1	82	144	312	147	3,7 %
Jämtlands län	17	0	46	22	47	38	2,8 %
Västerbottens län	240	2	56	35	129	458	15,8 %
Norrbottens län	9	0	120	163	218	510	14,5 %
Riket	1 686	31	1 343	3 383	2 124	5 133	4,5 %

Glesbygdsverket har också studerat omfattningen av minskningen med uppdelning på olika slags kommuner, enligt tabell 2 nedan.

Tabell 2: Antal statligt sysselsatta per kommungrupp 1993 och 1997.

Kommunkategori	1993	1997	Förändring	Förändring %
Glesbygdskommuner	1 011	826	185	18,3 %
Tätortsnära landsbygdskommuner	23 000	19 169	3 831	16,7 %
Tätortskommuner i Norrlands inland	1 820	1 671	149	8,2 %
Övriga tätortskommuner	87 881	86 913	968	1,1 %
Samtliga	113 712	108 579	5 133	4,5 %

Den till antalet största minskningen av antalet statligt sysselsatta mellan åren 1993 och 1997 återfinns i gruppen tätsortsnära landsbygdskommuner. Den procentuellt största minskningen av antalet statligt sysselsatta under perioden har emellertid skett i gruppen glesbygdskommuner. En justering av antalet statligt sysselsatta i förhållande till faktiska befolkningsförändringar i respektive kommunkategori innebär enligt Glesbygdsverket enbart marginella skillnader i resultaten.

Det bör noteras att tabellerna ovan avser nettosiffror och att vissa kommuner kan inrymma både ökningar och minskningar av antalet statligt sysselsatta. Gruppen Övriga tätortskommuner omfattar såväl landets allra största städer som relativt små kommuner i vilka befolkningen till största delen bor i tätorter med över 3 000 invånare. I många kommuner i denna grupp har antalet statligt sysselsatta minskat under perioden. Detta uppvägs dock av andras ökningar, t.ex. i Stockholms kommun där ökningen uppgick till nästan 2 000 personer.

Nedgången i antalet sysselsatta i gruppen Glesbygdskommuner förklaras främst av en minskning av antalet sysselsatta inom försäkringskassorna. I gruppen Tätortsnära landsbygdskommuner beror minskningarna på nedgång av antalet sysselsatta inom försäkringskassorna, polisverksamheten, domstols‑ och åklagarväsendet m.m.

En plan behövs för om- och nylokalisering

Omlokalisering av statlig verksamhet kan således vara ett verktyg både för att främja en myndighets utveckling och för den regionala utvecklingen i Sverige. Tidigare har statlig verksamhet av tradition och logistiska skäl placerats i huvudstaden, när regional närvaro inte varit nödvändig. Den alltmer avancerade informationstekniken gör nu också myndigheter mer lättrörliga.

Riksdagen har också uttalat att omlokalisering av statlig verksamhet är ett viktigt inslag i strävandena efter att åstadkomma en balanserad regional utveckling inom landet.
Bl.a. som ett led i strävan efter att effektivt utnyttja det moderna samhällskapitalet i hela landet anser Vänsterpartiet att statliga myndigheter bör kunna etableras på många orter.

Vänsterpartiet vill understryka att varje beslut om omlokalisering av befintlig verksamhet eller lokalisering av nya myndigheter bör föregås av noggranna överväganden. Lokaliseringen kan vara orter eller regioner där statlig verksamhet läggs ned eller som i övrigt är mindre väl försörjda. I vart fall bör en annan lokaliseringsort än Stockholm övervägas. En utgångspunkt skall dock vara att myndigheterna även efter en sådan lokalisering skall kunna utföra sina arbetsuppgifter effektivt. De möjligheter som står till buds att åstadkomma en bättre regional balans måste så långt som möjligt tas till vara. Besluten måste föregås av kartläggningar, analyser och bedömningar av konsekvenserna för de regioner som tappar arbetstillfällen likväl som för dem som skulle dra nytta av omlokaliseringen. Samtidigt måste stor hänsyn tas till de anställda och deras familjer i samband med en omlokalisering. Därför bör en plan för omlokalisering kombineras med såväl medflyttarstöd som stöd för nya arbetsuppgifter inom eller utanför den statliga sektorn för dem som väljer att inte flytta med. Omlokaliseringsplanen bör vara långsiktig, dvs. på fem alternativt tio års sikt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 18 oktober 2002
Gunilla Wahlén (v)
Lennart Beijer (v)	Marie Engström (v)
Siv Holma (v)	Johan Lönnroth (v)
Per Rosengren (v)