Miljön i Stockholms län

Motion 1992/93:Jo676 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Miljöproblemen är en av vår tids ödesfrågor. Vi har
miljön och naturen till låns för att lämna arvet vidare till
kommande generationer. Vi får inte utveckla vårt samhälle
så att unika naturvärden offras för alltid. Det är ett centralt
inslag i den förvaltarskapstanke som ligger till grund för
folkpartiet liberalernas miljöpolitik.

Även en storstad skall ha en bra miljö, t.ex. ren luft, rent
vatten och tillgång till grönområden. Miljösituationen i
Stockholmsområdet är gynnsammare än i många storstäder
utomlands. Vi måste ta lärdom av de misstag som gjorts vid
utbyggnaden av storstäder på andra håll i världen, så att
dessa inte upprepas här.

De framtida miljöproblemen måste analyseras
utförligare. Tecken tyder på att den ekologiska balansen på
flera håll i regionen är allvarligt hotad. Inte minst bör de
undersökningar och utvärderingar som igångsatts under
senare år om sambanden mellan trafik, luftföroreningar och
hälsa fortgå och fördjupas.

Luftföroreningar

Försurningen har blivit ett av den industrialiserade
världens största hot mot skogar, sjöar och grundvatten.
Försurningen måste återigen komma i förgrunden i
miljöarbetet. Utsläppen av försurande ämnen måste
minska.

Även om privatbilismen är mindre i Stockholmsregionen
än i övriga Sverige så innebär koncentrationen väsentliga
bidrag till försurningen och annan luftförorening och
därmed bl a
till förstörelsen av kulturminnesmärken.

Luftföroreningarna påverkar inte bara människor och
natur. Vi riskerar också att för alltid förlora omistliga
kulturella värden när skulpturer och byggnader sakta vittrar
sönder.

Det är till övervägande delen trafiken som i Stockholms
län bidrar till luftföroreningsutsläppen. Bil-, buss- och
lastbilstrafiken samt flyget måste genom både ökade
restriktioner och stimulanser förmås att reducera utsläppen.

Redan under sommaren 1988 kom bevisen för att
riksdagens beslut om miljöavgifter för flyget börjat ge
resultat. Genom modifiering av planens motorer anser man
sig nu kunna reducera utsläppen av kväve- och
kolföreningar högst påtagligt vid Arlanda. Mycket återstår
dock att göra, inte minst som flygtrafiken ökar.

Reducering av föroreningarna kan ske genom rening vid
källan d.v.s. före utsläpp, genom övergång till trafik med
miljövänligare motorer och bränslen, effektivare
utnyttjande av transportapparaten eller energin samt på sikt
genom en annan bebyggelseplanering av bostäder och
arbetsplatser som minskar behovet av arbetsresor. Att
bygga ut en komplett ringled inkl Österleden skulle
verksamt bidra till att få bort en stor del av trafiken från city.

Den katalytiska avgasreningen på personbilar från 1989
års modell hinner endast få begränsat genomslag till 1995 då
enligt riksdagens tidigare beslutade målsättning utsläppen
av t.ex. kväveoxider skall ha minskat med minst 30 %
i hela landet. Denna målsättning har nu senarelagts
till 1998. Åtgärder för och konsekvenser av att minska
utsläppen av kväveoxider med 50 %
till 1998 bör redovisas.

Den katalytiska avgasreningen beräknas enligt
naturvårdsverket endast hinna bidra till att begränsa
ökningen av luftföroreningarna åren 1980--1995.
Reningskraven på dieselfordon borde ha införts tidigare
enligt folkpartiet liberalernas förslag.

Traktorer, maskiner och andra arbetsredskap står för
stora utsläpp av buller och avgaser. Det är därför angeläget
att marknaden för de nya miljövänliga lösningarna får stöd
genom att staten och statliga verk vid upphandling av
arbeten och entreprenad, för t.ex. väg- och järnvägsbyggen,
föreskriver att bästa tillgängliga teknik skall användas.

För att underlätta detta är det angeläget att arbetet med
att skapa normsystem för miljöklassificering för maskiner
och traktorer och arbetsredskap bedrivs skyndsamt.

En rad ytterligare åtgärder bedöms emellertid som
nödvändiga för att komma till rätta med luftföroreningarna
i Stockholms län. Utbyggnad av kringfartsleder,
infartsparkeringar och miljöanpassad kollektivtrafik är
nödvändiga.

I en motion om arbetsmarknad, utbildning och
kommunikationer i Stockholms län har vi utvecklat
argumenten för att Stockholms län bör få tillgång till en
rimligare andel av riksdagens anslag till väg- och
trafikinvesteringar. I första hand måste
Dennisöverenskommelsen från 1991 följas av eforderliga
återstående beslut och ett genomförande säkras. Nya
möjligheter till styrmedel bör också skapas, t.ex.
vägavgifter på vissa vägsträckor och miljöavgifter på
bilismen i form av t.ex. trängselavgifter.

Utveckling av teknik för miljövänlig drift av
kollektivtrafik och bilar samt för rening bör stimuleras.

Riksdagen har beslutat om utökning av skyldigheten att
upprätta miljökonsekvensbeskrivningar. Detta beslut
innefattar dock ej översikts- och detaljplaner. Det bör bli
krav på miljökonsekvensbeskrivningar också inför
översikts- och detaljplaner som innebär större förändringar
av bebyggelse eller verksamhet i Stockholms län.

Farlederna i skärgården och i Mälaren är hårt
trafikerade av fartyg som fortfarande ofta drivs med
högsvavlig olja även om färjerederierna nu frivilligt
övergått till lågsvavlig olja. Trots mycket hårda krav för
eldningsoljor på land så kan fartygen använda drivmedel
med svavelhalter som förbjöds för t.ex.
fastighetsuppvärmning för många år sedan.

Anledningar till detta är bl.a. avsaknad av
internationella överenskommelser och svensk lagstiftning
samt att farleder inte faller under miljöskyddslagen. En
ändring bör komma till stånd. Riksdagen bör hos
regeringen begära förslag till lagändring så att
miljöskyddslagen också gäller våra farleder.

Mer ekologiskt inriktad energiförsörjning

Det är viktigt att också Stockholmsregionen, som en av
de sista regionerna i landet, nu ställer om till ett mer
balanserat och mer ekologiskt inriktat energisystem för att
så långt det är möjligt ersätta fossila bränslen som kol, olja
och gas. Både ur miljö- och sårbarhetssynpunkt är detta
angeläget.

I länet har på flera håll genomförts energiprojekt, t.ex.
flera värmepumpar, som kraftfullt bidragit till att sänka
oljeförbrukningen. Fjärrvärmenätet är väl utbyggt även om
det fortfarande finns en hel del ytterligare att göra med att
binda ihop värmesystemen.

I länet är dock andelen biobränsle mycket låg. Det beror
inte på brist på bränsleresurser eller svag ekonomi utan på
brist på eldningsanläggningar.

Man behöver inte förflytta sig långt från Stockholm för
att komma till städer som får merparten av sin fjärrvärme
från biobränsleeldade värmeverk.

I Mälardalen bedöms mer än 8 TWh biobränsle finnas
tekniskt/ekonomiskt tillgängligt. Denna siffra kan jämföras
med ett totalt värmebehov i länet på ca 20 TWh. Dessutom
finns det mycket goda möjligheter att tillföra biobränsle
med båt eller järnväg från längre håll, t.ex. Norrland,
Småland, Finland eller Baltikum. För att detta skall bli en
realitet krävs dock att nya eldningsanläggningar byggs eller
gamla byggs om.

I riksdagens energipolitiska beslut baserat på
överenskommelsen om energin, som träffats mellan
folkpartiet liberalerna, centern och socialdemokraterna,
framgår tydligt att denna typ av omläggningar av
energiproduktionen kan omfattas av stimulanser från statlig
sida. Förändringen av energianläggningar i Stockholms län
bör få del av sådana resurser.

Miljöfarliga transporter

De oljetransporter i stor skala som nu går genom
Stocholms skärgård är ett ständigt hot mot miljön.
Oljehamnen i Stockholm bör därför flyttas till Nynäshamn.
Möjligheten att bygga en pipeline för oljetransporter bör
prövas.

Mälaren som är en av landets största dricksvattentäkter
bör skyddas genom införande av särskilda restriktioner för
kemikalieanvändning och -transporter och skydd av
tillrinningsområden. Vid transporter på Mälaren bör
särskilt stränga skyddskrav gälla.

Genom Stockholms skärgård och Mälaren transporteras
årligen nära 5.000.000 ton olja, bensin och fotogen, men för
dessa gäller inga särskilda skyddskrav. Vid ett större
oljeutsläpp i Mälaren skulle huvudstadens dricksvatten
förstöras och Mälarens stränder och djurliv ödeläggas för
oöverblickbar framtid. Kemikalietransporter sker i fartyg
med dubbelskrov. Samma krav bör införas för tankfartyg
för oljeprodukter. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

När det gäller säkerheten i övrigt så finns önskemål från
lotsarnas sida att kunna ha en mer exakt rapportering om
var fartygen befinner sig. Man har upprättat två
rapportpunkter, och det räcker med ett beslut från
länsstyrelsen för att det ska bli obligatoriskt för fartygen att
rapportera sig vid dessa punkter. Med hjälp av dessa mer
exakta lägesbestämningar bör möjlighet införas att stoppa
ett fartyg om det finns risk att två fartyg med farlig last möts
i någon av de trängre passager som finns i Mälaren.

Idag finns inte anmälningsplikt för alla fartyg som har
någon typ av miljöfarlig last. Alla ämnen är dessutom inte
klassade som miljöfarliga även om de orsakar påtaglig
skada om de kommer ut i en vattentäkt av Mälarens
betydelse och storlek. Det är därför angeläget att en sådan
anmälningsplikt införs. Det praktiska förfarandet är enkelt
att ordna eftersom varje fartyg ju måste passera någon av
slussarna i Södertälje eller Stockholm. Uppgifter om typ av
last och volym skulle väsentligt underlätta en
räddningsaktion om en olycka händer.

En lång rad utredningar under snart 20 år har framlagt
förslag till åtgärder för att förbättra säkerheten.
Genomförandet av konkreta åtgärder bör nu ske snarast.

Förslag om att skapa en ny farled för Finlandstrafiken,
Rödkobbsleden, diskuteras nu livligt. Den skulle innebära
att intrång gjordes i nya miljöer i Stockholms skärgård.
Farleden skulle betjäna den mycket tunga och
miljöförstörande trafiken med Finlandsfärjorna och sägs
vara nödvändig för att de stora båtarna skall kunna
manövreras säkert. En bättre lösning är då att begränsa
storleken på färjorna, så att säkerheten kan bli
tillfredsställande med befintliga leder i den så känsliga och
unika miljön i Stockholms län. Så länge inga
miljökonsekvensbeskrivningar visat att Rödkobbsleden är
ett väsentligt bättre alternativ än befintliga farleder bör
denna inte komma till stånd. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Naturvård

Länsstyrelsens miljövårdsenhet bör förstärkas p.g.a. att
den stora befolkningskoncentrationen ställer särskilda krav
på resurser för samordnad miljöplanering i hela Stockholms
län.

Tack vare kampanjen ''Håll skärgården ren'', och andra
informationsinsatser, har människor blivit mer rädda om
vår unika skärgårdsmiljö. All utveckling i skärgården måste
ske med särskild hänsyn till den känsliga naturen. Det gäller
i hög grad sjöfarten -- särskilt Finlandsbåtarna med allt
större tonnage, som bl.a. medför ökade luftföroreningar,
buller och slitage på stränderna.

Storstadsbor är liksom andra beroende av tillgänglig och
fri natur för friluftsliv och annan rekreation.
Regionplaneringen och kommunernas långsiktiga planering
skall syfta till att säkerställa att tillräckliga grönområden
kommer att finnas i framtiden. Även när beslut skall fattas
om enstaka mindre exploateringar av grönområden är det
angeläget att de långsiktiga och övergripande behoven av
naturmark uppmärksammas.

Den orörda naturens långsiktiga värde för samhället
måste vara en viktig förutsättning för all planering och alltid
ställas mot kortsiktiga ekonomiska intressen. När ett
område väl är exploaterat går det inte att återställa.

Fler områden i Stockholms län bör ges ett fastare skydd
genom inrättande av naturreservat, naturskyddsområde,
naturvårdsområde eller den av folkpartiet liberalerna
föreslagna nya skyddsformen hänsynsområde.

Bevara det öppna landskapet

I storstadsområdena är det särskilt viktigt att bevara den
öppna landskapsbilden och att skogar, ängar och hagmarker
finns tillgängliga för rekreation och friluftsliv. Runt
Storstockholm är det ytterst viktigt att det
sammanhängande ''gröna bältet'' bevaras. Det går genom
regionen som sammanhängande naturområden och med
spridningskorridorer mellan dessa.

Enligt länsstyrelsens inventering av ängs- och hagmarker
i Stockholms län är det 2.233 ha som klassas som mest
värdefulla och som har högsta prioritet för att bevaras.

Om folkpartiförslaget om en generell arealersättning
skulle genomföras, innebär det att 1.000--2.000 kr per
hektar och år skulle avsättas för att bevara
odlingslandskapet.

Den arealersättning som utgår idag är huvudsakligen
olika former av NOLA-bidrag (naturvårdsåtgärder i
odlingslandskapet). Pengarna för NOLA-bidrag kommer
från flera olika håll, men är ändå helt otillräckliga. I
Stockholms län är det staten via naturvårdsverket och
länsstyrelsen, landstinget, Skärgårdsstiftelsen och i mycket
liten utsträckning kommunerna som bidrar. Till detta
kommer kostnaderna för naturvårdande åtgärder i de
kommunala naturvårdsområdena.

Nu behövs det ett samlat grepp för att på effektivaste sätt
använda pengarna från staten och de regionala organen.
Alla pengar från de olika instanserna bör läggas ihop och
sedan användas så att största möjliga effekt uppnås. Även
kommunerna måste i framtiden räkna med att ta betydligt
större ansvar för naturvårdsåtgärderna.

I Stockholms län är även skogen av största betydelse för
rekreation och friluftsliv. Därför är det särskilt angeläget att
naturvårdsanpassa skogsbruket i tätortsnära områden som
Storstockholm. Storskaligt skogsbruk med jättemaskiner
gör ju skog och mark helt oframkomliga, då dessa skövlar
skogen på ett effektivt sätt. Redan vid plantering av ny skog
bör rekreationsvärdena beaktas.

Naturvårdsersättning, s k skogs-NOLA, som folkpartiet
liberalerna föreslagit, bör lämnas till skogsägare som åtar
sig särskilda och långtgående hänsyn till naturvård och
rekreation i sitt skogsbruk.

Skärgården och de små Mälaröarna med sina skogar är
naturligtvis extra känsliga områden för t ex kalhuggning.
Det är också från landskapssynpunkt närmast ovärderligt
att skogsbruket bedrivs varsamt.

Källsortering av avfall

Källsortering av sopor bör underlättas genom att
bostäder vid ny- och ombyggnad förses med utrymmen för
förvaring av utsorterat avfall.

Ett problem, som inte är lika uppmärksammat, är
industriavfallet, som i en huvudstadsregion är av betydande
dimensioner. Det är angeläget att också detta sorteras.

Källsortering är positivt ur flera aspekter; bland de
''vinster'' man gör kan nämnas:Försäljning av det
källsorterade materialet samt hushållning med råvaror och
resurser.Minskad påverkan på miljön genom att vissa
miljöfarliga produkter undantas från den centrala
avfallsbehandlingen.Förbättrad arbetsmiljö för
hämtningspersonalen, t.ex. genom att glas och andra
skärande material inte kastas i soporna.

Man har på flera håll i Sverige haft försöksverksamhet
med källsortering och det har på många ställen fallit väl ut.
Inte minst har försöken i Värmdö varit mycket
framgångsrika. Kanske är det också extra viktigt att detta
stimuleras i storstadsregionerna eftersom koncentrationen
av människor är så hög och deponeringen av den enorma
mängd sopor som produceras är ett problem, inte minst av
utrymmesskäl. Intresset att medverka med källsortering är
mycket stort hos allmänheten. Förutsättningen är dock att
utrustning och utrymme finns i det hus man bebor. Vid både
ny- och ombyggnad bör källsortering prioriteras.

En mycket viktig förutsättning är också att en långsiktig
marknad och avsättning kan skapas och upprätthållas för
det utsorterade materialet.

Ekologiskt synsätt

Det vatten som används bör hanteras så att det hämtas
upp, lämnas, rensas och sedan återlämnas i ursprungligt
skick. Det bör även gälla grundvattnet som tas upp ur
enskilda brunnar. På det viset får man ett ekologiskt
kretslopp för vattnet.

Folkpartiet liberalerna vill satsa mer på utveckling av
tekniken vid rening och vi föreslår att flera alternativa
reningsmetoder prövas. Internationellt samarbete -- gärna
med EG-länderna eller deras regioner -- bör ge snabbt
resultat. En utblick till Norge och Danmark visar att de
bitvis har kommit längre. Den norska utvecklingen av
biologiska reningsverk borde vi ta tillvara och pröva i ökad
utsträckning för mindre reningsverk upp till 200 hushåll.

Övrigt

Institutet för miljömedicin (IMM), som samarbetar med
Stockholms läns landsting i omgivningshygieniska och
förebyggande hälsofrågor, bör fortsätta arbetet med
analyser av den samlade påverkan på människan som olika
omgivningshygieniska faktorer har.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att miljökonsekvensbeskrivningar, förutom i de
hänseenden som redan har införts, bör upprättas även för
översikts- och detaljplaner som medför större förändring av
natur eller bebyggelse i huvudstadsregionen,1

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående arbetsredskap,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stimulans för utveckling av
miljövänlig teknik,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av stimulanser till
Stockholmsregionen för att få till stånd en ökad användning
av biobränsle,2

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att skyddet av Mälaren skall förstärkas genom att
restriktioner införs för kemikalieanvändning på
tillrinningsområden av särskild betydelse,

6. att riksdagen beslutar att tankfartyg i Stockholms
skärgård och på Mälaren skall beläggas med krav på
dubbelskrov,3

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatorisk rapportering för
fartyg i Mälaren samt om ökade befogenheter för
lotsarna,3

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av anmälningsplikt
före infart i Mälaren,4

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
lagändring som innebär att miljöskyddslagen skall gälla
också för farleder i svenskt vatten,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Rödkobbsleden,3

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att miljöfarliga transporter
genom huvudstaden bör begränsas,4

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt anförts i motionen om att åtgärder för att
begränsa luftföroreningarna skall beaktas vid olika
myndigheters arbete,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för känsliga
naturområden,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om öppna landskap, ängs- och
hagmark,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om planering för källsortering av
avfall vid ny- och ombyggnad av bostäder, samt om
marknad för källsorterat avfall,1

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt anförts i motionen om skydd för miljön i
Stockholms län.

1 Yrkandena 1, 15 hänvisade till BoU
2 Yrkande 4 hänvisat till NU
3 Yrkandena 6, 7, 10 hänvisade till TU
4 Yrkandena 8, 11 hänvisade till FöU

Stockholm den 26 januari 1993

Ylva Annerstedt (fp)

Hadar Cars (fp)

Lotta Edholm (fp)

Carl B Hamilton (fp)

Karin Pilsäter (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Barbro Westerholm (fp)