med anledning av skr. 2003/04:47 Utveckling av den nationella strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter

Motion 2003/04:So13 av Ulrik Lindgren m.fl. (kd)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en strategi som i barnkonventionens anda lyfter fram familjens betydelse för barnen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en strategi särskilt för barn i utsatta situationer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en mer konkret strategi för att möjliggöra kommunsektorns genomförande av barnkonventionen.

2 Inledning

I skrivelsen beskrivs vidareutvecklingen av den socialdemokratiska regeringens strategi för att förverkliga barnkonventionen i Sverige. Sammanlagt tre skrivelser har lämnats till riksdagen sedan regeringens proposition – Strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter – beslutades 1999. Regeringen har för avsikt att vartannat år i en skrivelse till riksdagen redogöra för utvecklingen inom politikområdet barnpolitik.

I den första barnskrivelsen som lämnades till riksdagen i september 2000 gavs en samlad bild av barns situation i Sverige. Den andra skrivelsen redogjorde för hur barnperspektivet inom olika områden kunde stärkas. Den nu aktuella skrivelsen fortsätter med en redogörelse för hur det strategiska arbetet med att förverkliga barnkonventionen behöver justeras för att ytterligare driva på utvecklingen.

FN:s konvention om barnets rättigheter antogs i FN:s generalförsamling, den 20 november 1989. Sverige anslöt sig 1990 till hela konventionen utan några reservationer. Arbetet med att förverkliga barnkonventionen har tagit lång tid i anspråk. Snart femton år efter konventionens tillkomst borde dess efterlevnad fått ett betydligt större genomslag i Sverige.

Kristdemokraterna vill se en mer genomarbetad strategi för genomförandet av hela barnkonventionen i Sverige. Barnkonventionen har haft vissa positiva effekter – den är numera relativt känd av beslutsfattare, tjänstemän och allmänhet. Men för många barn – som behöver en bättre situation – har ingenting av betydelse hänt. Barnkonventionen måste operationaliseras i svenskt beslutsfattande så att konkreta och mätbara resultat kan uppnås.

Regeringens arbete med barnkonventionen behöver lämna sin nuvarande inriktning med svepande språkbruk och oanvändbara målformuleringar. Det behöver åstadkommas en verklig förändring till det bättre. Kristdemokraterna anser att strategin för att införa barnkonventionen särskilt bör förändras i två avseenden. Familjens betydelse för barnens välbefinnande, såsom den formuleras i barnkonventionen, måste uppvärderas och få genomslag i lagstiftning och beslutsfattande. Vidare saknas en genomtänkt strategi för att stödja och förbättra för de mest utsatta barnen i Sverige.

3 Familjens betydelse måste uppvärderas

I barnkonventionens preambel stadgas att familjen är den naturliga miljön för barnets utveckling och välfärd. Föräldrarna har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling (artikel 18.1), de har rätten att vårda sina barn och att inte skiljas från dem mot sin vilja (artiklarna 7, 9 och 10). Föräldrarna är berättigade till lämpligt bistånd från staten, innefattande utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänster för vård av barn, eller vid behov tillhandahållandet av socialt stöd och materiellt bistånd (artiklarna 18.2 och 27.3). Staten skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar (artikel 5).

På dessa centrala områden talar regeringens skrivelse med en bedövande tystnad. Kristdemokraterna saknar en strategi som i barnkonventionens anda lyfter fram familjens betydelse för barnen och för samhället i stort. Regeringen verkar nöja sig med att framhålla den generella välfärdspolitiken som basen för att förverkliga barnkonventionens intentioner:

En grundläggande uppgift är att skapa förutsättningar för jämlika uppväxtvillkor för alla barn. I det ingår en strävan att göra det möjligt för båda föräldrarna att kunna vara delaktiga i och ta ansvar för barnets uppväxt. En väl utbyggd barnomsorg i kombination med föräldraförsäkringen skapar en valfrihet för föräldrarna (sid. 5).

Också barnomsorgen är en del av den generella välfärdspolitiken. Den är av avgörande betydelse för att föräldrar ska kunna förvärvsarbeta och skaffa sig nödvändiga inkomster (sid. 5).

Regeringen verkar stolt och nöjd över vad som åstadkommits inom familjepolitiken. Kristdemokraterna vill se en annan inriktning av familjepolitiken där föräldrar ges möjlighet att avsätta mer tid för barnen. En inriktning som skapar rättvisa och valfrihet mellan olika barnomsorgsformer.

Stabila och fungerande familjer är bra för både barn och vuxna och en förutsättning för ett gott samhälle. Familjen är den naturliga och grundläggande gemenskap som utgör stommen i samhället. Därför bör lagstiftningen respektera och skydda familjens sfär och rättigheter.

Politiken i stort måste inriktas på att familjen inte ska berövas sina naturliga uppgifter. Familjer ska däremot ges förutsättningar och vid behov socialt och ekonomiskt stöd för att självständigt och tryggt kunna utföra sina uppgifter. Ensamstående föräldrars situation kräver särskild uppmärksamhet. Olika former av särskilt stöd såväl praktiskt som ekonomiskt och socialt ska nnas för att underlätta föräldraskapet. Strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter brister i dessa avseenden.

4 Strategi för utsatta barn

I barnkonventionen finns ett antal artiklar som är särskilt ägnade åt att stärka skyddet för utsatta barn. Barn hamnar i utsatta situationer när deras integritet kränks. Det kan bl.a. handla om barn som misshandlas fysiskt eller psykiskt. Barn som utnyttjas sexuellt eller barn som tvingas se våld, missbruk och kränkningar.

Barn lider i Sverige och ropar många gånger i det tysta efter någon som ser, hör och reagerar. Barn i utsatta situationer blir ofta dubbelt svikna, först av de människor som borde vara deras främsta skydd och sedan av samhället.

För dessa barn kan inte införandet av barnkonventionen i Sverige sägas ha fått några positiva följder. Strategin för att förbättra skyddet för utsatta barn måste i fortsättningen ges ett större utrymme i arbetet med att förverkliga barnkonventionen. Detta bör ges regeringen till känna.

Kommunernas och landstingens insatser är av avgörande betydelse för utsatta barns situation. I skrivelsen hänvisas till Barnombudsmannens enkätundersökning från 2003 där resultatet visar att 169 kommuner och 15 landsting tagit beslut om att genomföra barnkonventionen. I dessa kommuner befinner sig arbetet i en förankrings- och mobiliseringsfas. I övriga 120 kommuner och fem landsting hade inga beslut således fattats.

Barnkonventionen har varit ratificerad i Sverige sedan länge. Men genomförandet av barnkonventionen går i en alltför långsam takt. Kommunsektorn behöver mer stöd i sitt arbete med att införa barnkonventionen. Det enda konkreta förslaget från regeringen gäller anordnandet av regionala konferenser i Barnombudsmannens regi. Det är visserligen lovvärt – men det räcker inte.

Stockholm den 11 februari 2004
Ulrik Lindgren (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Inger Davidson (kd)
Dan Kihlström (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)	Torsten Lindström (kd)
Helena Höij (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Sven Brus (kd)	Olle Sandahl (kd)