med anledning av skr. 2003/04:47 Utveckling av den nationella strategin för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter

Motion 2003/04:So11 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Barnkonventionen syftar till att försvara barns och ungdomars medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Regeringen och riksdagen har en viktig uppgift i att på olika sätt arbeta för att barnkonventionen efterlevs, att barn och ungdomar inte utnyttjas eller utsätts för övergrepp och att de behandlas som individer med egna rättigheter.

När politiska åtgärder som syftar till att uppfylla barnkonventionen utvärderas är det därför viktigt att behålla en helhetssyn. Alltför ofta upptas politikernas perspektiv av ett snävt anslagstänkande. Men ökade anslag och bidrag är inte alltid lösningen. Regeringen medger i en tidigare skrivelse ”Barn – här och nu” (1999/2000:137) att risken för passivitet och ohälsa är stor för dem som är hänvisade till socialbidrag och att det finns anledning att tro att denna situation inte är gynnsam för ett barns uppväxt. Att många som uppbär socialbidrag mår dåligt visar inte minst det faktum att bland de personer som haft socialbidrag under lång tid är det fem gånger vanligare att man har svåra besvär av ängslan, oro och ångest jämfört med dem som aldrig haft socialbidrag.

Vi är övertygade om att de många problem som drabbar barn och ungdomar inte kan lösas om de inte ses i sitt sammanhang. Barn som lever i fattigdom och utanförskap har i själva verket drabbats av arbetsmarknads-, bidrags- och integrationspolitikens misslyckanden. Missbruk bland barn och ungdomar är resultatet av en narkotikapolitik som har gått över styr. Barn som får vänta i vårdköer är ett uttryck för att tillgängligheten till vården är bristfällig överlag. Barn som av olika anledningar far illa i skolan och barnomsorgen ser sina möjligheter försvinna när valfrihet och alternativ motarbetas. De flesta problem som drabbar barn kan inte lösas genom att göra barn till ett särskilt politikområde. I de allra flesta fall måste de problem som drabbar barn ses i sitt sammanhang för att kunna lösas till barnens fördel. Regeringens skrivelse 2003/04:47 saknar helhetsperspektiv. Intentionerna att betrakta verkligheten ur barnens perspektiv efterlevs inte. Perspektivet som används är statens och myndigheternas.

Det är ändå lovvärt att regeringen försöker samla statistik om barns och ungas villkor i dagens Sverige. Statistiken måste dock användas som underlag för konkreta politiska åtgärder, annars är statistiksamlandet meningslöst. Samtidigt brister regeringen i realism. För innevarande år finns 7,5 miljoner kronor avsatta för att förverkliga barnkonventionen. Det rör sig om drygt två kronor per barn. Det mesta arbetet med förverkligandet av barnkonventionen sker för närvarande, och måste med nödvändighet äga rum, utanför statens hägn. Det handlar om frivilliga insatser av föräldrar och idéella organisationer för att stödja barn och unga. Denna insikt saknas i skrivelsen, något som vittnar om regeringens hybris.

2 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utsatta barns situation.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att konsekvent tillämpa ett barnperspektiv.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föräldrarnas roll och ansvar.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnens rätt till kunskap.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot mobbning.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn med funktionshinder.

3 Barn som far illa

I avsnitt 3.2 hävdar regeringen att: ”Arbetet med att förverkliga barnkonventionen har varit framgångsrikt; 1998 års strategi har visat sig vara verkningsfull.”

Men om man vinnlägger sig om att verkligen använda ett barnperspektiv är det lätt att se att bristerna i välfärdsstaten finns kvar, och i flera avseenden har förvärrats. Barnombudsmannen, BO, har i ett yttrande konstaterat att gömda flyktingbarn saknar många av de rättigheter som tillkommer andra barn. Det handlar bland annat om rätten till sjuk- och hälsovård. Asylsökande barn utsätts ofta för kränkande behandling. Obefogad rädsla för smitta gör att barnen tvingas testa sig för bland annat hiv, tuberkulos och hepatit-B för att få rätt att gå i skolan. BO har dessutom påpekat att många kommuner fortfarande saknar strategier för att implementera barnkonventionen.

Organisationen Ecpat, som arbetar mot sexuell exploatering av barn, har konstaterat att det är ovanligt att ensamma flyktingbarn som har försvunnit i Sverige omedelbart anmäls till polisen och de sociala myndigheterna. Socialtjänsten kontaktas sällan, enligt Ecpat. Det är vanligt att kommunerna vägrar att ta emot ensamma flyktingbarn. För närvarande (SvD 28/1) väntar 28 barn på att börja sina nya liv i Sverige. Men ingen av Sveriges 280 kommuner vill ta emot dem.

Rädda Barnen har undersökt hur rullstolsburna barn och ungdomar kan ta sig fram i samhället. ”Fortfarande är det långt kvar till politikernas mål om total tillgänglighet 2010”, konstaterar organisationen.

Hälso- och sjukvården för barn och ungdomar, särskilt skolhälsovården, har rustats ned under den senaste tioårsperioden. Därutöver har antalet barnkliniker minskat, antalet vårdplatser har nästan halverats och vårdtiderna blir allt kortare. Självmordsfrekvensen för unga (15–24 år) i Sverige har de senaste tio åren legat över EU-genomsnittet (WHO). En orsak kan vara att det saknas väl fungerande behandlingsmetoder för unga med depression. Ännu finns inget läkemedel som är godkänt för behandling av barn och ungdomar med depressionssymptom (SBU). Men det handlar också om hur barnen tas om hand inom svensk psykiatrisk vård. Antalet flickor som skadar sig själva ökar sannolikt (DN 22/1). Enligt en ny rapport har en dryg procent av flickor mellan 13 och 18 år haft kontakt med vården på grund av självskador. På ungdomshemmen är det var tredje flicka.

Ofta är orsaken till självskärning och självmord mobbning. För många barn är det en plåga att gå till skolan. Den 28 april förra året tog en fjortonårig flicka på en Stockholmsskola sitt liv. Hon hade varit mobbad ända sedan lågstadiet. Det är oacceptabelt att barn drivs till självmord därför att vi vuxna inte förmår att sätta gränser och lära barn och unga att skilja rätt från fel.

4 Barnens eller myndigheternas perspektiv?

Regeringens skrivelse präglas av myndighetsperspektivet. Under rubrik 2.2 Vem riktar sig strategin till? behandlas i stort sett uteslutande relationen mellan de offentliga myndigheterna och barnen. Barnens välbefinnande är en direkt funktion av offentliga anslag på olika områden. Inget sägs om de indirekta effekter som regeringens politik har för barn och unga. Det som inte kan klämmas in i en offentlig budget tillmäts underordnad betydelse. Men som de flesta vet har politiska beslut såväl direkta som indirekta effekter, något som redan den liberala tänkaren Frederic Bastiat (1801–1859) konstaterade i uppsatsen ”Det man ser och inte ser”.

Regeringen har en snävare syn: ”Med den struktur som vi har i Sverige, med självstyrande kommuner och landsting, är de medel som man kan styra med framför allt lagstiftning inom de specialreglerade områdena, fördelning av statsbidrag och stimulansbidrag.”

Enligt vår mening är det enbart den konkreta situationen för barn i dagens Sverige som bör tillmätas betydelse när man utvärderar regeringens strategi för att förverkliga konventionen. Vi bör, till skillnad från regeringens skrivelse, inte utvärdera strategin utifrån mängden skattepengar som har satsats på olika myndigheter. Det viktiga är den effekt som regeringens politik i sin helhet får för barn och unga som bor i Sverige.

5 Knapphetens gissel

”Jag lever på socialbidrag och har väldigt svårt att klara mig ekonomiskt. Barnen behöver vinterkläder plus kängor. Så skulle jag behöva nya sängar till barnen, för deras håller på att gå sönder”, säger en ensamstående mamma med fyra barn 1–13 år.

Efter några år med sjunkande socialbidragskostnader och färre bidragstagare har trenden vänt. Den senaste statistiken från Stockholms utrednings- och statistikkontor (USK) visar att antalet bidragshushåll i Stockholm har ökat med tre procent och kostnaderna med tio procent sett ur ett tolvmånadersperspektiv (DN 2/1). Skattehöjningar som har beslutats av den socialistiska majoriteten tvingar in allt fler familjer i bidragsberoende. Trenden är likartad över hela landet, och allra dystrast i storstadsregionerna.

Att försörja sin familj på socialbidrag är svårt. Men socialbidraget, som från början var avsett att vara en tillfällig hjälp, har för många blivit en permanent inkomstkälla, som låser in barn och familjer i bidragsberoende och i utanförskap. Hundratusentals människor, som inget hellre önskar än att försörja sig själva och sina familjer, är i dag hänvisade till socialbidrag. 180 000 barn beräknas växa upp i socialbidragsberoende familjer.

Rädda Barnen skriver i Barnfattigdomen i Sverige 2002: ”Att vara fattig i Sverige innebär inte att barn svälter eller fryser. Modern fattigdom i ett samhälle som det svenska syns inte heller på ytan, på kläder eller yttre attribut. Ekonomisk knapphet betyder att tvingas leva utan marginaler och därmed utan trygghet.”

Rapporten visar att barnfattigdomen ökat under 1990-talet och att andelen barn i hushåll med mycket låga inkomster eller i avsaknad av kontantmarginaler har ökat. De fattiga i Sverige har inte bara blivit fler utan också fattigare.

Skatten är den absolut tyngsta utgiftsposten för låg- och medelinkomsttagarna. Någon hänsyn till försörjningsbörda tas inte. Ett samhälle med en skattepolitik som gör egna ansträngningar näst intill lönlösa blir varken dynamiskt eller tryggt.

För en familj som består av två föräldrar och två barn som helt lever på socialbidrag krävs att, om en av föräldrarna blir erbjuden arbete, ingångslönen är minst 19 000 kronor för att familjen skall få bättre standard än vad socialbidraget ger. Därför slår skattetrycket särskilt hårt mot invandrade familjer som på grund av dåliga språkkunskaper, bristande utbildning och en misslyckad integrationspolitik oftast startar på en lönenivå som är mycket låg.

6 Arbetsmarknads- och integrationspolitikens misslyckande

Det absolut största samhällsproblemet i dag är den klyfta som går mellan de som med eget arbete kan försörja sig och sin familj och de som för en bidragsberoende tillvaro. Trots högkonjunktur vidgades klassklyftan under 1990-talets senare hälft. Faktum är att Sverige aldrig tidigare haft så hög arbetslöshet som under den senaste högkonjunkturen.

Många av dem som uppbär socialbidrag är flyktingar eller invandrare som efter flera år i Sverige fortfarande inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Utöver den personliga tragedi som det innebär för dem att hindras från att försörja sig och leva ett oberoende liv i det land de valt att flytta till, är det också en tragedi för deras barn. Barn och ungdomar som växer upp i en miljö där ingen omkring dem lever på sitt eget arbete löper också stor risk att ärva det sociala utanförskapet från sin omgivning.

Att inte aktivt bedriva en politik som syftar till att människor skall ges förutsättningar att klara sig själva är detsamma som att svika de tusentals barn som lever i utanförskap och nyfattigdom. En naturlig princip borde vara att den som betalar skatt inte samtidigt skall behöva bidrag och att den som får bidrag inte skall behöva betala skatt. Om människor från början får behålla tillräckligt mycket av sin inkomst skulle mycket av dagens ineffektiva och kränkande rundgångspolitik kunna avskaffas. Vi har vidare utvecklat dessa tankar i vår motion 2003/04:So413.

Handläggningstiden för uppehållstillstånd måste kortas genom att asylprocessen förändras och görs mer rättssäker. Flyktingar och invandrare bör ges möjlighet till snabb etablering på arbetsmarknaden. Det måste vara möjligt att få arbete eller starta företag utan att drunkna i regelverk och byråkrati.

Föräldraskap och yrkesliv måste också gå att kombinera bättre än i dag. Det ställer stora krav på flexibla lösningar och förändrade attityder. Genom att ta bort normen för veckoarbetstid och i stället låta enskilda arbetsgivare och arbetstagare förhandla om arbetstiden skulle önskemålen hos dem som vill jobba mer, mindre eller annorlunda än i dag bättre kunna tillgodoses.

En av politikens viktigaste uppgifter är att göra det möjligt för familjer att klara sig själva samtidigt som det måste finnas ett finmaskigt skyddsnät för dem som av olika anledningar inte har dessa förutsättningar. Med en politik som gör detta till verklighet kan de som fastnat i fattigdomsfällan och utanförskapet lämna detta kringskurna liv bakom sig.

7 Var kommer föräldrarna in?

Ur ett barns perspektiv är det mesta stort och svårt att förstå. Det gäller såväl de offentliga organen, regering, riksdag, förvaltningsmyndigheter och kommuner, som andra organisationer utanför den offentliga sektorn. Ändå är det dessa myndigheter och organisationer som enligt regeringens skrivelse ska tillgodose barnens behov av trygghet och uppfylla barnkonventionen.

Vi anser att regeringen har uppvärderat myndigheter och organisationer på bekostnad av det civila samhället. Viktigast av allt måste vara barnens föräldrar. Det är föräldrarnas uppgift att ge sina barn en trygg uppväxt. Medlen är kärlek och omtanke. Det är lätt att glömma bort föräldrarna i ett samhälle där alla förväntas arbeta från nio till fem, och dessutom några timmar övertid varje dag. Socialsekreterare, lärare, dagispersonal, fotbollslaget, kan aldrig ersätta den trygghet som ett barns föräldrar kan ge.

Därför är det skrämmande att familjen nämns som en institution bland alla andra när regeringen räknar upp de organ som bär ansvar för att barnkonventionen förverkligas.

Regeringen skriver i kapitel 2.2: ”Det finns även ett antal andra aktörer – utanför den offentliga sfären – som är viktiga för att barnkonventionen skall bli förverkligad och få ett genomslag för dem som ytterst är berörda, d v s barn och unga. Det är frivilligorganisationer, folkrörelser, idrottsrörelsen, fackliga organisationer näringslivet, media, forskningen, familjen (vår kursivering) men inte minst barn och unga själva.”

Det är svårt att förstå regeringens motvilja att lyfta fram familjens och föräldrarnas roll i våra barns liv. Somliga lyfter nog också på ögonbrynen när de på sidan fem i skrivelsen får veta att: ”En väl utbyggd barnomsorg i kombination med föräldraförsäkringen skapar en valfrihet för föräldrarna.”

Men det är just valfriheten som saknas i dagens samhälle. Föräldrarna förväntas utnyttja föräldraförsäkringen när barnen ändå är för små för att vara på daghem. När barnen är mogna för dagis förväntas föräldrarna placera dem på ett kommunalt daghem och återgå till förvärvslivet precis som vanligt. Tanken uttrycks något ekonomistiskt på följande sätt av regeringen i kapitel 1.2: ”Maxtaxereformen har bidragit till att påtagligt begränsa marginaleffekterna för barnfamiljerna, vilket har förbättrat incitamenten för arbete och ökat möjligheten för fler barn att få ta del av den pedagogiska verksamheten.”

Man skulle lika gärna kunna säga att regeringens ensidiga subventioner av kommunal barnomsorg har gjort det ekonomiskt omöjligt för föräldrar att ordna barnomsorgen på något annat sätt än genom kommunala daghem. De tvingas förvärvsarbeta vare sig de vill eller inte. Maxtaxan är ytterligare ett sätt att tvinga ut föräldrarna på arbetsmarknaden så snabbt som möjligt efter att barnen har fötts.

Den socialdemokratiska familjepolitiken är ett arv från Alva Myrdal. Trettiotalets politiska projekt blev omläggningen av levnadsvanorna efter förnufts- och nyttoprinciperna. Befolkningen skulle lära sig att sova, äta, avla, föda, fostra, bo och klä sig i enlighet med det vetenskapen funnit vara mest lyckobringande och samhällsnyttigt. Tanken att föräldrarna är ”för partiska” för att anförtros vården av sina barn tillhör fundamenten i tillrättaläggandets historia, till och med spädbarnen skulle uppfostras av experter. För Alva Myrdal var människovärdet direkt kopplat till det produktiva arbetet medan hemarbetet passade för ”klena, imbecilla, indolenta och ambitionslösa”. Statistiken visar att Myrdals ambitioner håller på att förverkligas.

Enligt Daniel Hallberg, som har studerat hur gifta och sammanboende föräldrar delar upp sin tid, ägnar svenska föräldrar allt mindre tid åt sina barn. Störst förändring över tiden är det bland småbarnsföräldrar med barn under sex år. Mest tidsminskning med barnen har de föräldrar vars barn är mycket små, noll till sex år.

Camilla Cronholm, som är ordförande för Haro (Hemarbetandes organisation), uttrycker sig på följande sätt:

– Helst skulle jag vilja fortsätta vara hemma, men eftersom man straffas hårt om man väljer att själv ta hand om sina barn när föräldrapenningen är slut, har jag trots allt valt att ”stå till arbetsmarknadens förfogande”.

– Om jag hade fortsatt vara hemma hos mina barn hade jag förlorat a-kassan, rätten till sjukförsäkring och möjligheten att söka socialbidrag. Därmed skulle min familj inte klarat sig om jag blivit sjuk.

Tankarna om att barnuppfostran bör professionaliseras verkar leva kvar i regeringens praktiska politik. I flera svenska kommuner genomfördes i samband med förra valet ett antal folkomröstningar. I Karlstad och Örkelljunga fick medborgarna rösta om införandet av kommunala vårdnadsbidrag. I Örkelljunga röstade 61 procent för vårdnadsbidrag. Bara 26 procent sade nej. Medborgarna protesterar mot den likriktning av familjepolitiken som har skett de senaste åren. I barnkonventionen görs det klart att föräldrarna har huvudansvaret för barnens uppfostran och utveckling. Men det ter sig svårt att förena denna tanke med en politik som gör det svårt för föräldrarna att själva ta detta ansvar. Regeringen ger medborgarna i Örkelljunga och Karlstad kalla handen. Någon mångfald vill den inte veta av. Barnkonventionen tvingas stryka på foten till förmån för politisk ideologi.

Det verkar som om andra politiska och ekonomiska mål har satts före föräldrarnas rätt att välja barnomsorg. Ett sådant kan vara sysselsättningsmålet. Vi menar att vare sig sysselsättning eller statens behov av skatteintäkter bör ges företräde framför föräldrarnas rätt att själva välja barnomsorgsform.

Vi ser effekterna av maxtaxans införande. Föräldrakooperativ ser sin verksamhet hotad, samtidigt som trycket på de kommunala daghemmen bara ökar med köer och större barngrupper som följd. Kvaliteten försämras drastiskt för både barn och personal. När kvaliteten blir lidande går det inte bara ut över barnen, utan det får också konsekvenser för stressade och oroliga föräldrar.

Barnens behov av omsorg och trygghet måste tillgodoses. Det ställer krav på en barnomsorgspolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och till familjernas behov. Det måste därför finnas utrymme för många olika barnomsorgsalternativ. Stödet till barnomsorgen skall också omfatta alla barn och underlätta de flexibla lösningar som gör att föräldrar på ett bättre sätt än i dag kan förena ansvaret för barn med ett aktivt yrkesliv.

8 Barnens rätt till utbildning

Skolpolitikens tillkortakommanden är oacceptabla. Var fjärde elev går ut nionde klass utan att vara behörig till gymnasieskolans ordinarie program. Alltfler elever i grundskolan flyttas över till särskolan på oklara grunder.

För att alla elever skall kunna hitta en skola som passar måste det finnas många skolor med olika inriktningar. Dessa kan vara kommunala skolor eller fristående skolor. Att skolan skall vara till för alla och ha gemensamma mål betyder inte att alla måste arbeta på samma sätt.

Och medan regeringen granskar friskolorna med lupp, ställs inte samma höga krav på de kommunala skolorna. När några friskolor misstänktes för brister slog skolministern på stora trumman och beordrade extra granskning och hotade med att dra in finansieringen. Det vore klädsamt om regeringen någon gång höjde stämman och talade om oberoende granskning och kvalitetssäkring av de kommunala skolorna också. Drygt 94 procent av alla grundskoleelever går i kommunala skolor. De förtjänar goda, säkra skolor av hög kvalitet. Det finns ingenting som garanterar det i dag. Är Knutbyskolan och Bläshammar skola två vanliga kommunala skolor, fria från problem?

Skolor skall ha likvärdiga möjligheter och rättvisa villkor, oavsett vem som driver dem. Vi anser att staten skall stå för kostnaderna för varje elevs skolgång. Den skola som eleven väljer skall få en skolpeng direkt från staten som skall täcka elevens skolgång och kunna variera om eleven behöver särskilt stöd. Detta har vi utvecklat vidare i motion 2003/04:Ub427.

9 Åtgärder mot mobbning

Ofta är orsaken till självskärning och självmord mobbning. För många barn är det en plåga att gå till skolan. Den 28 april förra året tog en fjortonårig flicka på en Stockholmsskola sitt liv. Hon hade varit mobbad ända sedan lågstadiet. Det är oacceptabelt att barn drivs till självmord därför att vi vuxna inte förmår att sätta gränser och lära barn och unga att skilja rätt från fel.

Vi välkomnar regeringens signaler om att kommuner som inte rättar till mobbningsproblem i skolorna ska kunna bötfällas. Hittills har alltför lite hänt. Elevskyddsombud infördes för att stärka elevernas inflytande över sin arbetsmiljö. Trots larmrapporter om ökad stress och mobbning har arbetet mest handlat om halklister och ventilation. Det framgår av Skolverkets rapport från september förra året.

Mobbning är ett av skolans allra största problem. En av orsakerna till att det har blivit så är att man alldeles för länge har valt att antingen blunda för problemen eller att bagatellisera dem. En förutsättning för att komma till rätta med problemen är att de erkänns och att man tillsammans med familjen för en öppen diskussion.

Syftet är att den unge skall lära sig att samarbeta och ta ansvar. Socialtjänsten bör i samverkan med det civila samhället organisera ett antal alternativa praktikplatser som kan aktualiseras vid behov. Härvid bör socialtjänsten söka samarbete med representanter från samhället som kan göra en insats som goda förebilder för den unge.

När en ung person gör sig skyldig till upprepade förseelser eller en allvarligare gärning som skulle varit straffbar om han eller hon varit över femton år gammal måste det finnas konkreta åtgärder att ta till. Detta har vi utvecklat vidare i motion 2003/04:Ub368.

10 Barn med funktionshinder

Vår utgångspunkt är att funktionshindrade tillsammans med sina anhöriga, precis som alla andra människor, själva kan bedöma vilken verksamhet som bäst tillgodoser deras behov. Inte minst gäller detta inom skolans område.

Vår uppfattning är att alla skolor skall vara utformade så att elever med särskilda behov inte utestängs. Vi anser dock att målsättningar om integration och anpassning av den vanliga skolan inte skall innebära att skolor som till exempel Ekeskolan i Örebro skall tvingas stänga. Specialskolor skall även i framtiden vara ett alternativ för de elever som önskar denna skolform. För barn och ungdomar med särskilda behov är valfrihet och skolpeng särskilt viktiga.

En liten bostad är ofta inte anpassad för lek. Det krävs därför ett riktat bostadsstöd för att göra lägenheter bättre anpassade för lek och bus – också i rullstol.

11 Missbruket bland barn och ungdomar

Miko är 19 år och missbrukare. Han är just nu på behandlingshem för sitt missbruk för andra gången i sitt liv. Första gången var han 16. Han berättar att han använde ”det mesta” och har gjort det sedan han var 12–13 år. I dag är det för många ungdomar ingen svårighet att få tag i vare sig alkohol, narkotika, narkotikaklassade läkemedel, olika steroider eller kemiska preparat av olika slag.

Narkotika och alkohol finns där ungdomar finns. De senaste tio åren har andelen svenska niondeklassare som provat narkotika ökat kraftigt – från tre till åtta procent. Andelen värnpliktsmönstrande ungdomar som prövat narkotika ökade från sex till arton procent mellan åren 1992 och 2002 (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning). Andelen flickor som provat narkotika är nu i nivå med andelen pojkar.

De så kallade partydrogerna, ecstasy och andra hallucinogena droger, har spridits snabbt under 1990-talet. De dök först upp inom den så kallade rejvrörelsen, men är numera ett vedertaget begrepp som förknippas med fest. Nu finns de i hela landet. Ungdomar har blivit mer benägna att experimentera med alkohol och narkotiska preparat än tidigare.

Alarmerande är också att många av de våldsbrott som utförs, sker under påverkan av droger, Rohypnol eller liknande, som ger en känslokyla och gör att den som är påverkad känner sig osårbar samtidigt som han tappar all empati.

Det ökade missbruket av narkotika sammanhänger med att insatserna för att bekämpa narkotikan antingen är neddragna eller saknas. Det slår särskilt hårt mot barn och ungdomar. De kraftiga neddragningarna hos bl a tullen inverkar klart menligt på kampen mot den organiserade smugglingen.

Situationen kräver snabba och effektiva åtgärder. Lagändringar som underlättar tidig upptäckt av missbruk kan vara helt avgörande för den unges framtid. Tull, polis och kriminalvård behöver mer resurser och ökade befogenheter för att kunna bryta utvecklingen och förbättra situationen. Några av våra förslag för att minska efterfrågan och tillgången på narkotika och ge dem som fastnat i missbruk tillgång till vård utvecklas i motion 2003/04:So414.

Stockholm den 12 februari 2004
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Carl-Axel Johansson (m)	Anne Marie Brodén (m)
Magdalena Andersson (m)	Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Stefan Hagfeldt (m)