med anledning av skr. 2003/04:114 Strategisk exportkontroll 2003 - krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden

Motion 2003/04:U22 av Berit Jóhannesson m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s uppförandekod borde ges en högre status än att endast utgöra en rekommendation för medlemsländerna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s uppförandekod bör vara än mer restriktiv än vad den är i dag.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU:s uppförandekod skall utgöra minimikrav när det gäller restriktiviteten i krigsmaterielexporten så att länder inom EU som eftersträvar en ännu större restriktivitet skall kunna förverkliga en sådan för egen del.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tilläggsdirektiv bör ges till den utredning som arbetar med det svenska regelverket för krigsmaterielexporten så att klarhet om vad som är av principiell vikt och vem som avgör detta skapas, på det att klarhet också skapas när det gäller det politiska ansvaret för den svenska krigsmaterielexporten.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tilläggsdirektiv bör ges till utredningen om regelverket för krigsmaterielexporten så att utredningen också får till uppgift att utforma ett regelverk som innebär koherens mellan krigsmaterielexportpolitiken och utvecklingspolitiken.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i tilläggsdirektiv till den nu pågående utredningen om regelverket för den svenska krigsmaterielexporten ett demokratikriterium bör ingå som en del i och precisering av uppgiften ”att ytterligare reglera olika former av tillhandahållande av krigsmateriel”.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regelverket för Krigsmateriel för strid också skall gälla för Övrig krigsmateriel.

För en mer restriktiv krigsmaterielexportpolitik

Inom Europeiska unionen har varje land sina egna regler när det gäller exporten av krigsmateriel. För EU i dess helhet gäller en s.k. uppförandekod när det gäller krigsmaterielexporten. Vad som föreskrivs i denna är dock svårtolkat och tänjbart, till följd av att koden skall kunna omfatta och innefatta många länders olika exportregler. Den har dessutom endast status av rekommendation. Dess tillkomst var ett framsteg när det gällde den europeiska krigsmaterielexporten i dess helhet, men i och med att den bara har status av rekommendation utmanas den i sin tillämpning av andra intressen än de som eftersträvar en minskad handel med krigsmateriel.

EU:s uppförandekod borde därför ges en högre status än att endast utgöra en rekommendation för medlemsländerna.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Sverige har, förklaras det ofta från regeringens sida, jämfört med andra länder en mer restriktiv hållning när det gäller krigsmaterielexporten. Detta har man också förklarat som eftersträvansvärt. Men med en gemensam uppförandekod för hela EU som ger flera tolkningsmöjligheter skapas en benägenhet att i praktiken luckra upp de föreskrifter som gäller för länder med en restriktiv krigsmaterielexportpolitik.

EU:s uppförandekod bör följaktligen vara än mer restriktiv än vad den är i dag.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Om arbetet med att skapa en uppförandekod när det gäller krigsmaterielexporten skall vara framgångsrikt skall denna uppförandekod utgöra minimikrav när det gäller restriktiviteten i krigsmaterielexporten: Länder inom EU vilka eftersträvar en ännu större restriktivitet skall kunna förverkliga en sådan för egen del.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Krigsmaterielexport till länder som bryter mot folkrätten

Under det gångna året har krigsmateriel försålts till USA till ett värde av 624,9 miljoner kronor, till Italien för 72,8 miljoner, Polen 20 miljoner, till Danmark för 75,8 miljoner, till Spanien för 17,9 miljoner, till Storbritannien för 426,9 miljoner – sammantaget 1 238,3 miljoner kronor. USA, Italien, Polen, Danmark, Spanien och Storbritannien var alla länder som deltog i kriget mot Irak – ett krig som stred mot internationell lag.

Bara fem veckor före Irakkrigets utbrott lånade Sverige ut fyra stycken radaranläggningar av typen Arthur, hämtade ur den svenska försvarsmaktens förråd, till Storbritannien. Dessa radaranläggningar används för att snabbt lokalisera fientligt artilleri, så att detta likaledes snabbt skall kunna tillintetgöras.

Från Storbritannien hade fyra Arthuranläggningar beställts tidigare, men dessa skulle ta avsevärd tid i anspråk att producera.

Med den väldiga militära uppladdning som skedde vid den här tiden i Persiska viken och den akuta krissituation som förelåg i Mellanöstern samt i förhållandet mellan medlemmarna i FN:s säkerhetsråd torde det stått utom allt tvivel att faran för krig var överhängande. Det fanns även all anledning att frukta att USA och dess allierade skulle gå till anfall mot Irak utan FN-sanktion. Likafullt fortsatte exporten i form av utlåning av krigsmateriel till USA och dess allierade.

Detta står i tydlig motsättning till vad regeringen skriver om regelverket för den svenska krigsmaterielexporten där den förklarar att ”tillstånd till export inte bör ges till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, en stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller en stat som har inre väpnade oroligheter” (skr. 2003/04:114 s. 10).

Det torde inte ha varit svårt att räkna ut att den hastigt påkomna leasingen av Arthuranläggningarna från den svenska försvarsmakten ingick i förberedelserna av ett krig, ett krig som det fanns anledning att befara skulle strida mot internationell lag.

Regeringen har behandlat affären med Arthuranläggningarna, men endast som en fråga ur försvarspolitisk synvinkel – ur svensk beredskapssynpunkt. Regeringen har inte behandlat exporten av Arthuranläggningarna som en krigsmaterielexportfråga, trots de många betydelsefulla och delikata komplikationer av principiell art som förelåg.

Frågan har inte hamnat på regeringens bord som en krigsmaterielexportfråga, därför att den myndighet som har att hantera krigsmaterielexportfrågor, Inspektionen för strategiska produkter (ISP), aldrig hänskjutit den till regeringen.

I den instruktion som gäller för ISP står det inte, som det tidigare gjorde, att ISP i principiella frågor bör överlämna frågan till regeringen. Det står att myndigheten skall överlämna frågan till regeringen. Detta har inte skett. Antingen beror hanteringen av frågan om Arthuranläggningarna på att man på ISP inte observerat förändringarna i instruktionerna, på att man varit för valhänt i hanteringen av frågan eller att man på myndigheten inte ansett exporten av Arthuranläggningarna varit av principiell vikt och därför inte ansett sig behöva överlämna frågan om dem till regeringen.

Då man nått så här långt i resonemanget blir den stora frågan: Vad är av principiell vikt? Och vem avgör det? Svaret kan inte bli annat än att det är ISP som avgör vad som är av principiell vikt. Slutsatsen man måste dra är att det i ytterligt politiskt känsliga situationer blir ISP som får avgöra vad som är principiellt viktigt eller inte. I slutändan blir det alltså tjänstemän på ISP som styr den svenska krigsmaterielpolitiken och inte politiska instanser.

Riksdagen har ett exportkontrollråd, där alla partier finns representerade, som skall följa krigsmaterielexporten och lägga sina synpunkter. Det är dock inte denna instans som beslutar om huruvida ett ärende är av sådan principiell vikt att det skall hänskjutas till regeringen. Den bedömningen skall fortfarande göras av ISP.

Det är uppenbart att denna oklara ordning inte är tillfredsställande. En del av ett viktigt område i den svenska utrikespolitiken hamnar, trots att man inrättat ett exportkontrollråd (vilket enbart är rådgivande), utanför politiken – en del för vilken man inte finner någon politiskt ansvarig.

Därför vill Vänsterpartiet att tilläggsdirektiv ges till utredningen om det svenska regelverket för krigsmaterielexporten, så att klarhet om vad som är av principiell vikt och vem som avgör det skapas, på det att klarhet också skapas när det gäller det politiska ansvaret när det gäller den svenska krigsmaterielexporten.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Krigsmaterielexport och utvecklingspolitik

Den svenska krigsmaterielproduktionen under 2004 visar en anmärkningsvärd ökning jämfört med föregående år. Den har ökat från 3 060 miljoner kronor 2001 för att hålla sig på ungefär samma nivå 2002, dvs. 3 440 miljoner kronor. Under 2003 har den sprungit upp till hela 6 478 miljoner kronor. Det är en ökning med 88 procent jämfört med föregående år. Denna ökning är anmärkningsvärd, därför att det är länge sedan vi hade en så kraftig årlig ökning.

Det talas och skrivs mycket om mänskliga och demokratiska rättigheter i en rad sammanhang. I regeringens proposition 2002/03:122 ”Gemensamt ansvar. Sveriges politik för global utveckling” slås det fast att när det gäller att uppfylla FN:s millenniemål har den svenska regeringen anlagt två huvudperspektiv. Det ena perspektivet handlar om fattigdomsbekämpning. Det andra utgörs av ett rättighetsperspektiv som skall prägla utvecklingspolitiken.

För att uppfylla dessa krav, menar regeringen i sin proposition, måste det finnas koherens (samstämmighet) mellan olika politikområden, men ser man på krigsmaterielexporten så exporteras det krigsmateriel till länder där det förekommer brott mot mänskliga rättigheter. Sverige exporterar likaledes till regioner där det föreligger allvarlig fara för väpnad konflikt.

Tidigare fortsatte Sverige att exportera krigsmateriel till Indien och Pakistan fastän Pakistan detonerat sina första atombomber och det pågick väpnad konflikt i Kashmir. För att demonstrera sitt ogillande mot atombombssprängningarna stoppade man dock inte krigsmaterielexporten. Man valde en helt annan typ av repressalier mot parterna i konflikten – man lade ned ett framgångsrikt biståndsprojekt i Rajastan, som gick ut på att stärka unga kvinnors ställning i det indiska samhället.

Denna dubbelmoral går nu igen i annan form när man ser på förhållandet mellan den svenska utvecklingspolitiken och den svenska krigsmaterielexporten. Sverige exporterar krigsmateriel till en rad länder där det begås brott mot mänskliga rättigheter: USA, Brasilien, Förenade Arabemiraten, Indien, Indonesien, Malaysia, Mexiko, Oman, Pakistan, Ryssland, Saudiarabien, Singapore, Thailand, Tunisien och Turkiet. Räknar man samman krigsmaterielexporten för de länder där det förekommer brott mot mänskliga rättigheter blir det sammanlagda värdet av den cirka 30 procent av Sveriges totala krigsmaterielexport.

Detta sker trots att regeringen i sin skrivelse förklarar att ”förekomsten av kränkningar av de mänskliga rättigheterna tidigare endast behövde beaktas om materielen i sig kunde användas för att kränka mänskliga rättigheter. I detta avseende skiljer sig Sverige från vissa andra EU-länder”.

Detta betyder att regeringen kan säga en sak i sina skrivelser, men i verkligheten göra något helt annat.

Regeringens skrivelse om den svenska krigsmaterielexporten under 2004 visar att det finns en allvarlig brist på koherens mellan politikområdet Utvecklingspolitik och politikområdet Krigsmaterielexport. En sådan koherens måste upprättas. Utan samstämmighet mellan dessa två politikområden undergrävs den svenska utvecklingspolitikens trovärdighet.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Krigsmaterielexport till odemokratiska regimer

En genomgång av de länder till vilka Sverige exporterar krigsmateriel visar att ett icke ringa antal av dem saknar demokratiskt styrelseskick. Detta innebär att det som den svenska utvecklingspolitiken syftar till när det gäller rättighetsperspektivet motverkas. Att exportera krigsmateriel till länder med icke-demokratiska regimer kan självklart inte befrämja vare sig fattigdomsbekämpning eller respekten för mänskliga rättigheter. Därför bör ett demokratikriterium finnas med i ett framtida förbättrat regelverket för den svenska krigsmaterielexporten. Ett sådant krav bör ingå som en precisering av uppgiften ”att ytterligare reglera olika former av tillhandahållande av krigsmateriel” (skr. 2003/04:114 s. 11) i tilläggsdirektiv till den nu pågående utredningen om regelverket för den svenska krigsmaterielexporten.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Exportstatistik som lätt blir missförstådd

I den statistik som årligen redovisas av regeringen i dess skrivelser om den svenska krigsmaterielexporten skiljer man på Krigsmateriel för strid och Övrig krigsmateriel.

I en fotnot (skr. 2003/04:114 s. 57) förklaras skillnaden mellan Krigsmateriel för strid och Övrig krigsmateriel på följande sätt: ”Krigsmateriel för strid är materiel med förstörelsebringande verkan inklusive sikten för sådana materiel samt materiel för eldledning”, medan Övrig krigsmateriel förklaras vara ”delar och komponenter till krigsmateriel för strid samt materiel som ej har direkt förstörelsebringande verkan i en stridssituation”.

Distinktionen mellan dessa två kategorier av krigsmateriel torde endast höra hemma i den platonska idévärlden. I skrivelsens formuleringar framstår det som om Övrig krigsmateriel är mindre förstörelsebringande än Krigsmateriel för strid. Så är det knappast i verkligheten. En stridsvagn utan fungerande kanonrör är lika oduglig som en bil utan hjul. Men kanonröret ensamt är ofarligt så länge det inte monterats på stridsvagnen. En modern luftvärnskanon kan avlossas och vara förstörelsebringande men är tämligen oduglig om det gäller att beskjuta och träffa ett flygplan om den inte är försedd med radar. En radar i sig är inte på något sätt förstörelsebringande.

Om en luftvärnskanon och ammunition beställs och levereras vid ett tillfälle bör den eftersom den kan vara förstörelsebringande kategoriseras som Krigsmateriel för strid. När senare radarn beställs så är den i sig inte förstörelsebringande och kan då betraktas som Övrig krigsmateriel. Väl på plats och tillsammans utgör radar och kanon ett betydligt mer effektivt och förstörelsebringande vapen än bara kanonen i sig.

Denna uppdelning av Krigsmatetriel för strid och Övrig krigsmateriel är sålunda bara illusorisk. Och inte bara det. Den skapar dessutom felaktiga föreställningar hos allmänheten. Detta framgår bl.a. av en stor artikel i Dagens Nyheter (22/3 2004) som beskriver Krigsmateriel för strid som offensiva vapen och Övrig krigsmateriel som defensiva vapen. Krigshandlingar kan vara både defensiva och offensiva. Tar man sedan del av de tabeller och den statistik som finns i regeringens statistik finnar man att eldrör ibland räknas som Krigsmateriel för strid och ibland som Övrig krigsmateriel. Detta gäller en lång rad produkter – ibland är de Krigsmateriel för strid, ibland Övrig krigsmateriel.

Uppdelningen är förvirrande och ger starkt intryck av inkonsekvens.

Det är dock inte nog med detta.

Föreskrifterna när det gäller export av Övrig krigsmateriel är mindre restriktiva än de som gäller för Krigsmateriel för strid. Om man ändrar rubriceringen från Krigsmateriel för strid till Övrig krigsmateriel gäller inte längre de hårdare restriktionerna. Uppenbarligen har vaksamheten på den här punkten inte varit den bästa. I den ovan citerade artikeln i Dagens Nyheter (där artikelförfattaren själv definierat Krigsmateriel för strid som offensiva vapen och Övrig krigsmateriel som defensiva vapen) förklaras t.ex. följande:

Detta innebär att affärer med övrig krigsmateriel kan glida över i affärer med krigsmateriel för strid utan större politisk debatt. Så har exempelvis skett i fallet Förenade Arabemiraten, även detta ett land som kritiserats hårt av UD.

Sedan 1980-talet har Förenade Arabemiraten endast fått köpa utpräglat defensiva vapen, däribland radarsystemet Giraff 75 från Ericsson Microwave Systems. Men i juni 2003 gav ISP för första gången utförseltillstånd till offensiva krigsmateriel i form av Saab Techs avancerade marina eldledningssystem.

Vaksamheten när det gäller vad som föreskrivs för Krigsmateriel för strid och vad som föreskrivs för Övrig krigsmateriel är tydligen dålig eller otillräcklig.

För att undvika den här typen av missförstånd och möjligheten att manipulera med kategoriseringen bör de regler som gäller för Krigsmateriel för strid också gälla för Övrig krigsmateriel.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Stockholm den 5 april 2004
Berit Jóhannesson (v)
Alice Åström (v)	Lars Ohly (v)
Gudrun Schyman (v)	Karin Thorborg (v)
Sermin Özürküt (v)