med anledning av skr. 2003/04:110 Demokratipolitik

Motion 2003/04:K26 av Tobias Krantz m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valdeltagande och forskning kring faktorer som påverkar valdeltagande.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrad uppföljning av demokratiprojekt.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i den kommande författningsutredningen se över hur ett ökat personvalsinslag kan genomföras i syfte att stärka representativiteten i de folkvalda församlingarna.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hot och våld mot förtroendevalda.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i den kommande författningsutredningen se över hur regeringsformens rättighetskapitel kan förstärkas.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att inte öka den statliga styrningen av den ideella sektorn.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av en god skolmiljö, fri från mobbning och intolerans.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvalitativa jämställdhetsaspekter i uppföljningen av fördelningen av makt mellan män och kvinnor.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens ansvar för debatten om Europafrågor.

Liberal demokratisyn

Regeringsformens första paragraf, första stycket lyder: ”All offentligt makt i Sverige utgår från folket.” Detta är demokratins grundsten. Det är individernas suveränitet som överlåts till staten på delegation under det att folket genom allmänna val behåller inflytandet över hur makten utövas.

Av detta framgår också att ett sviktande valdeltagande kan utgöra en allvarlig kris för det representativa, parlamentariska systemet. Om inte längre riksdagens lagstiftande makt utövas med stöd av folkflertalet går innebörden i regeringsformens portalparagraf förlorad.

Därför är regeringens skrivelse 2003/04:110 ”Demokratipolitik” viktig. Folkpartiet har i en rad motioner under de senaste åren aktualiserat behovet av en rad åtgärder, dels i syfte att hejda det sjunkande valdeltagandet, dels för att få en konstitutionell förnyelse syftande till att vitalisera det politiska arbetet.

Innehållet i denna motion kommer i huvudsak att inriktas mot förslagen till åtgärder. Inledningsvis kommer dock några kommentarer på de kapitel i skrivelsen som redovisar läget och det hittillsvarande arbetet.

Valdeltagande

Regeringen hänvisar i skrivelsen till Ds 2003:54, Vem röstar och varför? – En analys av valdeltagandet i 2002 års kommunalval. I skrivelsen verkar regeringen anlägga en tolkning av denna som är mer långtgående än studien ger fog för. ”En slutsats av undersökningen är alltså att det inte är den socioekonomiska bakgrunden i sig som styr röstbenägenheten. Det är istället värderingar och andra egenskaper som kan förklara skillnader i valdeltagande.” (2003/04:110, sid 20.)

I studien (Ds 2003:54) sägs istället att de faktorerna ”till stora delar kan förklara de positiva effekterna av ålder, utbildning och inkomst på valdeltagande” (sid. 55). Det ger en annan tolkning, nämligen att de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna i hög grad är styrande för individens tillträde till aktiviteter och stärkande för attityder som direkt påverkar röstbenägenheten.

Även om värderingsrelaterade faktorer kan ha ett högre förklaringsvärde för individuellt valdeltagande, är de socioekonomiska faktorerna fortfarande kausalt relaterade till röstbenägenheten. Folkpartiet menar att regeringens tolkning av Ds 2003:54 kan tyda på att man tar för lätt på de underliggande problem som orsakar socialt, ekonomiskt och politiskt utanförskap.

Folkpartiet menar att fortsatt forskning kring faktorer som påverkar valdeltagandet är viktigt. Vi tror också att det vore värdefullt att denna forskning belyser i vilken utsträckning större valfrihet av offentliga tjänster och ökat brukarinflytande kan bidra till ett aktivare medborgarskap och stärkt egenmakt. Detta skulle kunna utgöra en faktor som påverkar de socioekonomiskt svaga gruppernas röstbenägenhet positivt.

Demokratiprojekt

Regeringens skrivelse behandlar även en rad projekt genomförda för att bidra till ökat valdeltagande (2.3.3 Tid för demokrati). Här är Folkpartiet skarpt kritisk till hur projektverksamheten har utformats och utvärderats. Kraven på uppföljning har satts lågt. Den studie som genomförts av Mitthögskolan och som regeringen stöder sig på har i huvudsak enligt det redovisade materialet bestått i enkätfrågor till projektledare.

Därför kan det tyckas anmärkningsvärt lågt att bara en tredjedel av de tillfrågade projektledarna svarar att de uppskattar att projekten lett till att deltagarna i högre utsträckning deltar i allmänna val (sid. 23).

Ska projekt av denna typ långsiktigt bidra till ett förstärkt valdeltagande bör kraven på uppföljning och utvärdering ställas betydligt högre än så. De projekt och metoder som efter utvärdering visat sig vara framgångsrika bör kunna upprepas i större skala och på nya orter. Frågetecken måste resas för om det verkligen är ett allmännyttigt ändamål att satsa skattepengar i den här typen av verksamhet om inte uppföljningen förstärks.

Förtroendevaldas representativitet

I skrivelsens tredje avsnitt diskuteras målet att fler människor ska inneha politiska förtroendeuppdrag samt en rad frågeställningar om de förtroendevaldas representativitet. Folkpartiet delar i stora drag den analys som regeringen gör av vikten av representativitet. Vi har dock en avvikande mening i vissa punkter.

Urvalet av företrädare med politisk makt sker i flera steg. I direktvalda församlingar som riksdag och fullmäktigeförsamlingar sker först en intern nomineringsprocess inom partierna och sedan utses representanterna i allmänna val. I de indirekt valda organen, styrelser och nämnder, utses individerna av de direktvalda församlingarna efter nominering från respektive partigrupp. I samtliga dessa fall verkar olika slags sociologiska mekanismer på urvalet av representanter. Det direkta valet har dock alltid en högre demokratisk legitimitet än det indirekta. Denna aspekt får inte glömmas bort.

I de indirekt valda organen, som ofta har en stor politisk makt och betydelse, är i regel dessutom representativiteten betydligt sämre än i de direktvalda församlingarna. Här dominerar fortfarande samma ålderdomliga strukturer i urval och syn på vem som är kompetent, visar ledarskap och har företräde till makten.

I regeringens skrivelse saknas en analys av hur de relevanta faktorerna för representativitet som undersökts förhåller sig till medborgarnas politiska åsikter. Representativiteten ställs aldrig i kontrast mot det partiväsende som vårt politiska system bygger på. Kort och koncist uttryckt svarar inte regeringen på frågan om medborgarna är mer nöjda med impopulära beslut, om dessa fattas av någon de känner har hög representativitet. Detta försvagar i hög grad analysen.

Vidare är analysen ännu i hög grad normativ. Skrivelsen räknar upp underrepresenterade grupper, ”kvinnor, unga, äldre, utländska medborgare, utrikes födda, lågutbildade, låginkomsttagare och privatanställda”. Som en skugga anar man då den man, oftast välutbildad och med ett relativt välbetalt arbete, medelålders (puckeln när det gäller politiska uppdrag ligger i de redovisade undersökningarna mellan 50 och 65 år) och svensk medborgare sen födseln, som utgör normen och är överrepresenterad i positioner med stor formell makt.

Effekten av detta dolt normativa synsätt, är att som vanligt förutsätts ”de andra” stå för att representera ”diverse avvikande egenskaper” och normen förblir i stort godtagen. Det är detta synsätt där en ensam invandrad, arbetslös kvinna är ett alibi för tre underrepresenterade kategorier. Då handlar diskussionen inte längre om individers lika tillträde till formell makt utan om legitimitet för de existerande strukturerna.

Vi vill därför framhålla betydelsen av ett tydligt politiskt ledarskap som vågar stå för prioriteringar och i öppen politisk debatt förankrar skälen för beslut och åtgärder. Detta är grundläggande för förtroendet för det demokratiska systemet. Representativiteten i demografisk sammansättning är mycket viktig, men den kan inte ersätta den grundläggande politiska processen. Vi återkommer också senare i denna motion till jämställdhetsperspektivet.

I det sammanhanget vill Folkpartiet därför framhålla vikten av ett ökat personvalsinslag. Medborgarnas valhandling bör i ännu högre grad än idag få utgöra grunden för vem som väljs till de beslutande församlingarna i Sverige. Därmed uppnås en högre grad av demokratisk legitimitet. Medborgarnas förtroende för individen blir än mer utslagsgivande i valhandlingen. Då får också representativiteten, sammanvägt med andra prioriteringar, större genomslag i sammansättningen av folkvalda församlingar.

I jämförelse med länder där enmansvalkretsar är grunden för valsystemet tycks proportionella valsystem på ett positivt sätt kunna bidra till att skapa en representativ sammansättning trots effekterna av olika diskriminerande mekanismer. Detta kan antas bero på att väljarna presenteras för fler valbara kandidater från varje parti utan att röstsplittring blir en nödvändig följd av möjligheten att rösta på en enskild kandidat inom personvalets ram.

I den kommande författningsöversynen bör därför särskild vikt läggas vid att ta fram förslag om ett ökat personvalsinslag. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Hot och våld mot förtroendevalda

I Sverige talar vi ofta om en lång tradition av öppenhet mellan folkvalda och allmänheten – att politiker ska kunna röra sig fritt på gator och torg samt spontant kunna möta människor är något vi tar för givet. Det är dock inte endast i Sverige som denna öppenhet finns. Även i t ex de andra nordiska länderna, i Belgien, Holland och Schweiz finns en liknande öppenhet, även om fler politiker där har livvaktsskydd.

Vi vill betona att det är viktigt att värna om den öppenhet som råder i det politiska klimatet i Sverige. Tyvärr har detta fått tragiska konsekvenser, och det är dags att återigen se över frågan på djupet. Att en del förtroendevalda bör få möjlighet till livvaktsskydd i större utsträckning måste nu bli en följd, och strategier för att förhindra hot och våld måste arbetas fram.

Vi tror inte att alla ledande politiker med automatik skall ha tillgång till livvaktsskydd, men vi menar att det bl a behövs ändrade rutiner vid bedömningen av om hotbilder föreligger. Vi anser att ett livvaktsskydd inte behöver inskränka öppenheten och tillgängligheten för allmänheten till de folkvalda politikerna och att det öppna samhället ändå kan bevaras men med ökad säkerhet för politiker.

I regeringsförklaringen den 16 september 2003 utlovade statsministern att en arbetsgrupp skulle tillsättas för att följa upp hot mot förtroendevalda. En enskild utredare har fått i uppgift att se över regelverk och rutiner för personskydd. Trots detta har regeringen ännu inte gått vidare med några nya förslag till åtgärder. När riksmötet löper mot sitt slut, är den enda åtgärd regeringen föreslår att tillsätta den arbetsgrupp man lovade vid riksmötets inledning. Det är beklagligt att mer inte har gjorts.

Demokratipolitikens fortsatta inriktning

Det är lovvärt att regeringen kopplar demokratipolitiken till mänskliga rättigheter. Demokrati som institutionellt system för beslutsfattande fungerar enbart ihop med tryggade mänskliga rättigheter, vilket visas av flertalet länder som till statsskicket formellt är demokratier men som brister i uppfyllandet av de mänskliga rättigheterna.

Dock är tyvärr innehållet vagt och saknar konkreta förslag. Regeringen avser att återkomma med förslag i en handlingsplan vid ett senare tillfälle. Tyvärr är detta en allt för ofta upprepad fras från regeringen.

Den svenska rättighetskatalogen har en svagare ställning som rättskälla än vad som till exempel är fallet i rättstraditionen i USA och i många europeiska länder. Det har bland annat visat sig i debatten om skydd mot diskriminering av homo- och bisexuella att regeringen väljer att ge dessa en icke bindande status. Ett sätt kan därför vara att förstärka rättigheternas juridiska ställning. Ett annat kan vara att införa en författningsdomstol med ett tydligt uppdrag att övervaka att de mänskliga rättigheterna efterlevs i all myndighetsutövning.

Inom kort kommer en översyn av den svenska författningen att påbörjas. Det är givetvis värdefullt om denna redan från början ges direktiv om att se hur de mänskliga rättigheterna i Sverige kan stärkas, exempelvis genom en skärpning av regeringsformens rättighetskapitel. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Vidare vill Folkpartiet än en gång betona att medborgarens självständighet gentemot det offentliga kan stärkas genom valfrihetsreformer och andra inslag av egemaktsstärkande brukarperspektiv inom de offentliga tjänsterna.

En demokratipolitik för ett mer jämlikt deltagande

Av de olika frågorna och perspektiven i skrivelsens avslutande delar kan enbart ett fåtal följas upp i denna motion.

Det civila samhället

Den stora betydelsen av ett vitalt och självständigt föreningsliv har konstaterats i en rad forskningsrapporter, liksom i regeringens skrivelse. Det civila samhället som sätt att kanalisera människors sociala och medmänskliga engagemang, deras intressen och deras behov av kulturell stimulans ger en praktisk skolning i samarbete och demokratiskt arbete. Det stärker sociala band och skapar ökad förståelse och grundlägger bättre kommunikation.

I ett välfärdssamhälle med högt skattetryck, är det enda möjliga för att ge den ideella sektorn rimliga arbetsvillkor att ge olika former av stöd för den samhällsnyttiga verksamheten. Dock måste föreningslivets självständighet gentemot staten fortfarande betonas. Stöd ska ges enligt objektiva kriterier och ersättning ska grundas på utfört arbete. Statlig styrning av föreningslivet måste undvikas noggrant.

Det är därför bra att regeringen aktualiserar frågan om hur stödformerna till föreningslivet är anpassade till moderna arbets- och organisationsformer. Detta får dock inte leda till ökat utrymme för godtyckligt beslutsfattande om stöd.

Betydelsen av god utbildning

Skolan har två uppdrag, att ge eleverna kunskaper och att främja deras utveckling till demokratiska medborgare. Båda är lika viktiga och sammanbundna med varandra – det är svårt att utvecklas till en människa med demokratiska värderingar utan kunskaper. Det går inte att undervisa om alla människors lika värde på lektionstid, och sedan låta något helt annat hända utanför klassrummet. Skolans ansvar för demokratin gäller både innehållet i undervisningen och att eleverna uppträder på ett respektfullt sätt mot andra.

Våld har samma mekanismer oavsett om sammanhanget kan anses litet (en enskild skola) eller stort (hela samhället). Mobbning, aggressivitet och kränkningar i skolan fungerar på samma sätt som annat förtryck, även det som sker i totalitära regimer i exempelvis fascismens eller kommunismens namn. Skolan har en mycket viktig roll att spela. Den måste både ge utrymme för diskussioner och kunna agera kraftfullt för att stoppa våldsyttringar.

Skolan måste vaccinera de unga mot våldsromantik. Alla former av politik byggd på rashat, homofobi, klasshat eller intolerans bör utgöra ämne för en ständigt pågående debatt i skolorna.

Lärarna och den övriga personalen på skolorna gör oftast så gott de kan för att stävja mobbningen, men får inte en tillräckligt konsekvent uppbackning av politiker och tjänstemän på statlig och kommunal nivå. Kommunen – eller styrelsen för skolan – är skyldig att förhindra att mobbning inträffar. I en del fall är det uppenbart att kommunen inte gjort allt den kunnat för att stoppa mobbningen.

Skolan ska främja förståelsen för Sverige som ett mångkulturellt samhälle. För att åskådliggöra detta är det viktigt att det bland skolans personal finns personer med utländsk bakgrund. Det handlar inte bara om att personal med utländsk bakgrund har särskilda erfarenheter och kunskaper som behöver tas tillvara, utan minst lika mycket om att det för alla elever på skolan ska göras tydligt att förebilder, auktoriteter och akademiker kan ha olika bakgrunder.

Folkpartiet har redan tidigare redovisat en lång rad förslag på åtgärder mot mobbning, intolerans och förtryck inom skolan. Det är angeläget att regeringen tar dessa problem på allvar och bland annat skärper skollagens stöd för insatser mot mobbare, krav på fungerande handlingsplaner mot mobbning och förstärker skyddet mot diskriminering i skolorna. Vidare måste insatser mot skolk och förbättrad lärarrekrytering genomföras.

Jämställdhet

Jämställdhet handlar i grunden om makt – makt att kunna bestämma över sitt eget liv. Många kvinnor upplever idag att deras frihet är starkt kringskuren. Inom både arbets- och familjeliv sätter lagar, regler och såväl formella som informella normer begränsningar. Mer makt åt kvinnorna själva – inte åt vare sig staten eller patriarkala mönster och strukturer.

Dessa mönster påverkar också kvinnors möjligheter att på jämlika villkor inneha politiska förtroendeuppdrag, liksom familjepolitiken påverkar kvinnors möjlighet att konkurrera på arbetsmarknaden på jämlika villkor.

Sverige har den högsta kvinnorepresentationen i politiska församlingar. Men på det ekonomisk-politiska området gäller inte detta. Om man tittar på de politiska poster som är mest avgörande för den ekonomiska makten är kvinnorepresentationen iögonenfallande liten.

I Kvinnomaktutredningen visades att det gått långsamt framåt sedan den första kvinnan utsågs till statsråd 1947. Det var Karin Kock; som konsultativt statsråd fick hon till uppgift att biträda vid handläggning av ekonomiska frågor. Det skulle dröja till 1991 innan vi fick vår första, och hittills enda, kvinnliga finansminister i Anne Wibble.

I landsting och kommuner precis som i riksdag och regering har kvinnor god representation: 42 % för kommunfullmäktige och 48 % för landstingsfullmäktige. Dock följer sedan en mer traditionell könsfördelning när det gäller uppdragen inom nämnder och styrelser med klar överrepresentation för kvinnorna i vård och omsorg och underrepresentation för tekniska och ekonomiska nämnder.

Det är angeläget att dessa kvalitativa aspekter på jämställdheten i det demokratiska systemet också tas med i den uppföljning av fördelningen av makt mellan män och kvinnor som regeringen aviserar i skrivelsen.

Europafrågor

I skrivelsen berörs även EU-frågor. Det återfinns inte några framåtriktade förslag kopplat till detta. Istället talas om att analysera vilken betydelse det har med en extra beslutsnivå samt behovet av strukturer för medborgerlig insyn, delaktighet och inflytande. Ett betydelsefullt led i detta är inte minst regeringens egen ovilja att visa på ledarskap i Europafrågor.

Frånsett under den i tiden begränsade folkomröstningskampanjen om euron har Europafrågor ett väldigt litet utrymme på dagordningen i Sverige. Regeringen gjorde små försök att debattera och förankra frågor som restes i samband med konventet om ett konstitutionellt fördrag inom EU i svensk debatt. Istället gick statsministern ut med egna uttalanden som saknade förankring och gjorde såväl medborgarna som riksdagen osäkra på vilken linje regeringen drev för Sveriges räkning.

Också i debatten kring utvidgningen och behovet av eventuella övergångsregler har uttalanden från regeringen tyvärr kunnat tolkas som ett ifrågasättande av de grundläggande principerna för EU:s fria rörlighet och hela utvidgningen. Regeringen bör ta fler initiativ att förankra Europafrågorna och tydligare poängtera deras betydelse för Sverige, i rollen som Sveriges företrädare i ministerråden och Europeiska rådet.

Stockholm den 1 april 2004
Tobias Krantz (fp)
Helena Bargholtz (fp)	Liselott Hagberg (fp)