med anledning av skr. 2002/03:30 Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för äldrepolitiken

Motion 2002/03:So19 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av ädelreformen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra läkarstödet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad valfrihet för äldre.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny, oberoende tillsynsmyndighet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldres inflytande över vården och omsorgen.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en verklig vårdgaranti införs.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka primärvården.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kostens betydelse för hälsa och välbefinnande.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hur personalförsörjningen av vården och omsorgen kan förbättras.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetenskonto för anställda inom vården och omsorgen.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett institut för medicin och hälsa inrättas.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anhörigas och närståendes situation.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en skattereduktion för hemnära tjänster.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av uppsökande verksamhet.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att skyndsamt följa upp effekterna av avgiftsreformen inom äldre- och handikappomsorgen.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett förbättrat behovsstyrt högkostnadsskydd inom tandvården införs.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldres ekonomi.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att lösa äldreomsorgens finansiering på sikt.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen återkommer med förslag på hur vården i livets slutskede kan förbättras.

Bakgrund

Ädelreformen, som trädde i kraft den 1 januari 1992, gick ut på att ge kommunerna ett utvidgat ansvar för långvarig vård av äldre och funktionshindrade.

Redan från början fanns en oro för att kommunerna inte skulle kunna ge de medicinska insatser som de äldre är i behov av. Detta framförde också moderaterna i sin reservation till betänkandet (1990/91:SoU9), och vi varnade samtidigt för att den nya gränsdragning mellan landstingens och kommunernas ansvarsområden kan drabba svårt sjuka människor. Denna oro har tyvärr visat sig befogad och har också påtalats i många av Socialstyrelsens olika utvärderingar och uppföljningar. Man har konstaterat att huvudmännen har olika svårigheter att leva upp till gällande lagstiftning, likaså de av riksdagen antagna målen för vården och omsorgen om äldre. Många äldre snurrar runt i systemet och till detta kommer enligt Socialstyrelsen att det finns skäl att ifrågasätta om akutsjukvårdens organisation, rutiner och procedurer är anpassade för äldre med sammansatta och komplexa behov.

I juni 1998 antog riksdagen Nationell handlingsplan för äldrepolitiken – för åren 1999–2001. I skrivelsen redogör regeringen för hur äldrepolitiken har utvecklats efter den antagna handlingsplanen.

Socialstyrelsen har åren 1997–1999 följt äldreomsorgen genom det så kallade Äldreuppdraget.

Man har i ett antal rapporter konstaterat en positiv utveckling men också ett flertal brister vad gäller kvaliteten i medicinska insatser och i omvårdnaden. Stora brister rapporterades också vad gäller läkarmedverkan, vård i livets slutskede, personalens kompetens och brukarinflytande.

Vård och omsorgsbehov som inte uppmärksammats är psykiska besvär, reumatiska sjukdomar och tandhälsan. Samverkan mellan sjukhus, primärvård och kommunal äldreomsorg har inte heller fungerat tillfredsställande

Även Riksrevisionsverket (RRV) konstaterar i sin effektivitetsgranskning (RRV 2002:28) att statistiken ger en bild av att det finns ett betydande antal gamla som snurrar runt i systemet mellan slutna och öppna vårdformer vilket kan vara en indikation på att huvudmännen inte lyckats utveckla ett fullgott lokalt omhändertagande.

Vi instämmer i denna kritik.

Ädelreformen måste utvärderas

Uppföljningar av Ädelreformen har visat på, skriver regeringen, att det finns gränsdragningsproblem och brister i samverkan mellan kommun och landsting, vilket lett till ojämn kvalitet, försämrad kontinuitet och otrygghet för berörda personer. Man skriver att detta främst gäller läkarinsatserna och utskrivning av patienter från den slutna vården, där ansvaret mellan sluten vård, öppen vård och kommunal vård varit oklar. Detta drabbar särskilt äldre personer med sammansatta, långvariga och svåra sjukdomstillstånd.

Socialstyrelsen redovisar i sin uppföljning att samverkansavtal finns i cirka hälften av kommunerna. Det finns dock fortfarande brister i överföringen av information från sjukhus till primärvård och kommunal omsorg vid utskrivning från sjukhus. Otydlig ansvarsfördelning syns också i bristen vad gäller äldres rehabilitering och vård i livets slutskede.

Också RRV har fastslagit att det finns ett glapp i vården av äldre och att det finns en osäkerhet kring ansvarsfördelningen och vad kommunernas uppgift som sjukvårdshuvudman egentligen består i.

Regeringen erkänner problemen och menar att man redan uppmärksammat problemet med delat huvudmannaskap. Detta synes inte vara en dag för tidigt då problemen varit uppenbara för många bedömare i mer än tio år.

Mot bakgrund av den otydliga gränsdragning och bristande ansvarsfördelning som påvisats mellan kommun och landsting, liksom den mycket skarpa kritik som framförts från icke minst alla de patienter som fått en försämrad vård, har regeringen föreslagit ändringar i syfte att öka samverkan mellan kommuner och landsting i prop. 2002/03:20 Samverkan mellan kommuner och landsting inom vård- och omsorgsområdet. I ett försök att komma tillrätta med samverkansproblemen har regeringen föreslagit att en ny lag införs som ger kommuner och landsting möjlighet att samverka i en gemensam nämnd för att bättre kunna fullgöra sina uppgifter inom vård- och omsorgsområdet.

Vi avvisade inte regeringens förslag men vi påpekade att åtgärden som regeringen föreslår med all önskvärd tydlighet visar att den kritik som moderaterna framfört alltjämt är välgrundad och att det inte är mer politisk styrning som saknas i svensk sjukvård utan i stället möjligheter och rättigheter. Det saknas möjligheter för personalen att utveckla vården och det saknas rättigheter för patienterna att få sina behov tillgodosedda.

Bättre läkarstöd

Regeringen konstaterar i sin skrivelse att läkarmedverkan i vården av äldre måste förbättras, vilket vi instämmer i.

Hälften av kommunerna har nu övergripande samverkansavtal mellan huvudmännen när det gäller läkarinsatser inom den kommunala vården.

Moderaterna varnade redan när den så kallade Ädelreformen beslutades att gränsdragningen mellan landsting och kommuner skulle komma att skapa allvarliga problem. Vi framförde bland annat att det skulle bli svårt att utkräva medicinskt ansvar. Vi har alltsedan dess vidhållit vår kritik och krävt en genomgripande översyn av Ädelreformens för- och nackdelar.

Flera företrädare för den kommunala hälso- och sjukvården beskriver också bristen på läkarmedverkan i vården av äldre som ett allvarligt problem. Vi inser att det inte heller i uppföljningen av den nationella handlingsplanen föreligger någon djupare förståelse för denna problematik. Fortsatt finns det många äldre, vare sig de bor i ett särskilt boende eller i eget boende, som inte får sina medicinska behov tillgodosedda.

Valfrihet inom äldreomsorgen

Regeringen skriver alldeles för lite om möjligheterna att bestämma över sin vardag, trots att detta är en av de beslutade målen med den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken.

Dagens äldreomsorg är, trots stora påfrestningar, bättre än för 20 år sedan. Men det finns också många kvarvarande brister. Dessa bottnar både i att äldres behov och önskemål ännu bestäms av ett förlegat kollektivt synsätt på äldre och åldrandet, och att de medicinska kunskaperna om åldrandets sjukdomar fortfarande är dåliga. Många äldre får inte den vård och omsorg man har rätt att kräva och far därför illa dagens hälso- och sjukvårdssystem, som snarare är anpassat för en gången tids politisk maktstruktur.

Vi vill genomföra en grundläggande förnyelse av vården och omsorgen av äldre. Begränsningar som idag hindrar äldre från att välja omsorgsgivare och att obehindrat flytta över kommungränserna måste tas bort. Att kunna påverka sin situation blir inte mindre viktigt med åren. Tvärtom ökar behovet av mångfald och alternativa lösningar för äldreomsorgen när fysiska begränsningar sätter in.

Vi föreslår att staten övertar det finansiella ansvaret för äldreomsorgen och att pengarna följer individen. Äldrepengens storlek avgörs av den enskildes omsorgsbehov och tillfaller den omsorgsgivare den enskilde eller anhöriga väljer. Valfrihet på lika villkor för alla med behov av omsorg blir därmed verklighet. För att ingen skall lämnas utanför har kommunen det fortsatta ansvaret för att också de som inte orkar, kan eller vill välja får den allra bästa vården.

De nya möjligheter som en äldrepeng innebär för de äldre sätter naturligtvis också en press på kommunens egen verksamhet att förbättra kvalitet och öka individanpassningen. Detta hindrar inte att det kan finnas behov av insatser för att samordna kvalitetsarbetet i enskilda kommuner, mellan kommuner och mellan kommuner och landsting.

Den som står för omsorgen skall inte samtidigt utöva tillsyn över sin egen verksamhet varför vi moderater föreslår en ny statlig oberoende tillsynsmyndighet. Denna skall ställa samma krav på alla omsorgsverksamheter, oavsett om de drivs i offentlig eller annan regi och en omsorg långt mer genomträngande än den som är idag. Tillsyn skall ske mot bakgrund av en sammanhållen tillsynslag, bestående av hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen, de två tillämpliga lagstiftningar som finns för vård och omsorg av äldre.

Inflytande över vardagen

Riksdagen har fastställt fyra nationella mål för äldrepolitiken. Enligt det första målet skall äldre kunna leva ett aktivt liv och ha inflytande över samhället och sin vardag.

Vi anser att dagens utformning av äldreomsorgen lämnar allt för lite åt de äldre att bestämma över. Till exempel saknar många äldre en reell möjlighet att flytta vart de vill, och därför bör flytträtten för äldre utökas i enlighet med vad som anförs i vår motion 2002/03:So10 med anledning av 2002/03:RR4 Nationella mål i kommunernas äldreomsorg.

Vi har i ovannämnda motion tagit fasta på kritik från Riksdagens revisorer och Socialstyrelsen när det gäller kommuners infriande av rätten till fri bosättning för personer med varaktiga och omfattande behov av vård och omsorg.

Vi vill därför hänvisa till vad vi skrev i motion 2002/03:So10 om att reell flytträtt samt ökad rättstrygghet införs för äldre i behov av insatser från det offentliga.

Härvid måste även uppmärksammas att många äldre har utländsk bakgrund, vilket ställer ökade krav på äldreomsorgen att även tillgodose deras behov.

Idag har dementa inga rättigheter, menar Ingvar Karlsson, docent vid minnesmottagningen i Mölndal. Nationella riktlinjer och direktiv saknas. Bostadsorten verkar mer vara avgörande för vilken vård dementa får. Det finns heller ingen kunskap om hur dementa och deras anhöriga har det.

Vi anser att en fri och omfattande etableringsrätt för äldreomsorgsinitiativ som sker på annan än kommunal grund bör uppmuntras och stödjas. Då kan äldreboenden och vårdenheter specialinrikta sig mot invandrare eller utveckla vårdinnehållet i en viss riktning.

Riksdagens revisorer framför i sitt förslag till riksdagen (2002/03:RR4) en ökad kontroll av äldres rättssäkerhet. Deras granskning visar att kommunerna nonchalerar äldres rättigheter. Revisorerna kräver också en analys av hur resurserna används. Man menar att problemen är så allvarliga att äldres rättssäkerhet är hotad.

Vårdgaranti

Regeringen beskriver i sin skrivelse vårdtiderna och vårdplatserna i slutenvården ytterst knapphändigt. Vi anser att detta problem hade förtjänat mer uppmärksamhet.

Många är i behov av en väl fungerande hälso- och sjukvård som kan ge vård av god kvalitet i tid. Vi har i dag många indikationer på att hälso- och sjukvården inte förmår uppfylla dessa krav för inte minst de äldre.

Många köar till vården för att få funktionshinder och sjukdomar åtgärdade och behandlade. För att öka tillgängligheten och för att kunna ge vård i tid menar vi att en garanti för vård måste införas. Detta förslag har vi moderater framfört i många sammanhang tidigare och har också i vårt budgetförslag avsatt medel för detta. Denna valfrihet skall omfatta samtliga godkända vårdgivare inom öppenvården och den privata vården. Patienten skall kunna välja sjukhus i hela landet och på lika villkor besöka såväl specialister hos landstinget som privata vårdgivare.

För detta ändamål avsätter vi 2 miljarder kronor det första året för garantins införande, det vill säga för 2003, och 1,5 miljarder kronor för det andra året, 2004. Det ger ett ordentligt tillskott för att klara av att korta vårdköerna samtidigt som det moderata förslaget är den reform som behövs för att även på sikt motverka att vårdköer uppstår.

En vårdgaranti i sig är en väg för att öka samverkan eftersom den ställer krav på att organisation, ledarskap, resursanvändning och ersättningsformer används optimalt. För att stärka vårdgarantin och ge rätt till vård i tid och snabb rehabilitering vill vi också ge försäkringskassorna möjlighet och medel att upphandla vård åt patienter som är föremål för kassornas åtgärder och som inte kan erbjudas vård av det egna landstinget inom tre månader. För detta ändamål tillför vi under kommande treårsperiod ytterligare 6,7 miljarder kronor.

Primärvården – ett första möte

Inget i skrivelsen tyder på att regeringen insett betydelsen av att bredda primärvården för att på detta sätt bemöta äldres behov och personalförsörjningen till vården och omsorgen av äldre.

Primärvården är i stor utsträckning vårdens ansikte utåt mot medborgarna. Det är därför nödvändigt att primärvården fungerar bra. Idag finns dock fler flera problem inom primärvården både vad gäller tillgänglighet, svårigheter att rekrytera personal och svårigheter att med god kvalitet ta emot och behandla de patienter som överförs från sjukhus och specialistmottagningar. Problemen blir särskilt uppenbara för människor som har ett stort och mångfacetterat vårdbehov, ofta äldre.

För att komma tillrätta med dessa uppenbara brister inte minst när det gäller att rätt kunna ta hand om dessa vårdkrävande patienter föreslår vi att kompetensen inom primärvården breddas. Kompetensen inom framför allt psykiatri och geriatrik bör tillföras primärvården.

För att överbrygga detta gap mellan den öppna och slutna vården krävs också att sjuksköterskors kompetens – liksom övriga paramedicinska specialiteters – utnyttjas på ett bättre sätt än idag. Men istället för att på så sätt bättre utnyttja personalens olika kompetenser i syfte att berika vården, stärka patientinflytandet och ge personalen större inflytande över vårdinnehållet cementerar regeringen gamla strukturer, vidmakthåller revirtänkande och försvårar lagarbetet. Av denna anledning avslog vi också den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvård. Vi ansåg och anser fortsatt att planen på intet sätt underlättar för samverkan eller ökade hållfastheten i vårdkedjan.

Om man däremot låter personalen ta ett större ansvar för verksamheten, till exempel genom alternativa driftsformer och kooperativ, blir det lättare att rekrytera och behålla vårdpersonal. Det är ännu ett steg mot att erbjuda en fullgod vård och omsorg.

Folkhälsa för äldre

Regeringen konstaterar i proposition 2002/03:35 Mål för folkhälsan att folkhälsoarbetet för äldre måste integreras i äldrepolitiken och då inte minst dess praktiska tillämpning.

Att vara aktiv är viktigt för alla. Rör man på sig, äter man bra och har ett socialt kontaktnät är också förutsättningarna stora för att man skall kunna leva ett friskt liv långt upp i åren. Det handlar inte bara om att vara aktiv när man är ung. Många goda resultat visar att också äldre som sent i livet börjar promenera regelbundet, med eller utan stavar, ökar sin förmåga markant. Lagom fysisk aktivitet i goda vänners lag och sedan en trevlig och välsmakande måltid är inte fel – allra minst när man är äldre. Kommunens bästa investering kan kanske vara ett par stavar till alla pensionärer.

Men det finns också många äldre som genom sin sjukdom eller funktionshinder är hänvisade till andra för sin omvårdnad. Man är beroende av personal för att kunna ta sig fram och för att kunna inta sina måltider. Inte minst när det gäller det senare har det kommit många larmrapporter om äldre och undernäring.

Lennart Christensson, Linköpings universitet, visar i sin doktorsavhandling att många äldre är undernärda helt i onödan. Han har undersökt 261 personer och upp emot en tredjedel visar symtom på undernäring. Orsaken är många gånger att det saknas kunskap hos personalen.

Genom att helt enkelt väga, mäta och sedan ställa några enkla frågor om matvanor kan man förhindra att äldre i onödan drabbas av sjukdomar och i värsta fall för tidig död.

Enligt studien Mat och hälsa i olika befolkningsgrupper, en inventering gjord av Ideon Agro Food, framgår bland annat att om påståendet vi blir äldre men friskare skall slå in måste åtgärder vidtas snarast. Kosten har stor betydelse för vår hälsa. Undernäringen av äldre på särskilt boende uppskattas kosta minst 0,6 miljarder kronor per år. Cancer kostar samhället cirka 16 miljarder kronor per år. Ungefär en tredjedel av cancerfallen kan bedömas bero på kosten.

Kompetent personal en förutsättning

Vi anser i likhet med regeringen att personalförsörjningen måste säkras för att kunna erbjuda äldre tillgång till en högkvalitativ omsorg och vård. Framtidens utmaningar för vården och omsorgen leder till krav på att ny personal kan rekryteras. För att uppnå detta anser vi att flera åtgärder måste vidtas.

Stress och bristande inflytande i samband med ett hårdare tempo i arbetslivet – framför allt i offentlig sektor och inte minst i sjukvården – framhålls av många som en framträdande orsak till att sjukfrånvaron ökar. Människor får inte utrymme och möjlighet att utvecklas i de storskaliga offentliga välfärdsapparaterna. De syns inte utan blir anonyma kuggar i ett maskineri. Ledarskapet är ofta dåligt. När ansvar inte följer befogenhet, möjligheten att påverka sin arbetssituation är liten, utvecklingsmöjligheterna små och belöningarna få, blir resultatet misshushållning med vårdens och omsorgens viktigaste tillgång: den oftast mycket högutbildade personalen. Den instängda kunskapens frustration är ett av de största hoten mot en bra vård och omsorg.

Undersökningar har visat att ett ökat inslag av alternativ inom vård och omsorg är väsentligt för att säkra tillgången på personal och för att förbättra den befintliga personalens trivsel och utvecklingsmöjligheter, då till exempel sådan verksamhet inom vården vanligen erbjuder en bättre arbetsmiljö för personalen än vad den offentliga gör. Endast i ett system med mångfald kan en så stimulerande miljö skapas att kompetent personal söker sig dit.

Kompetenskonton i stället för stimulansbidrag

Utbildning och kompetens är nyckelorden för att arbetstagare skall orka stanna inom vården och omsorgen. Därför har moderaterna föreslagit att ett system införs för sparande till kompetensutveckling. Systemet skall vara individuellt och frivilligt. Systemet skall bygga på en möjlighet för fysiska personer att med skattemässig verkan göra insättningar på individuella kompetenssparkonton.

Medlen på kompetenssparkontot är individens egna och skall kunna användas till sådan kompetensutveckling som den enskilde själv bestämmer. Kompetensutveckling ges en vid definition. Om sparmedlen inte kommer till användning för kompetensutveckling är det vår uppfattning att de vid arbetslivets slut skall kunna användas för att förstärka pensionen.

Vi anser att kompetenskonton för arbetstagare är en bättre väg att gå för att öka kompetensen inom äldreomsorgen än stimulansbidrag.

Tillsyn

Vi instämmer i regeringens bedömning av att tillsynen över vården och omsorgen av de äldre måste skärpas ytterligare.

Socialstyrelsen har i en utvärdering påpekat att det ofta saknas en sammanställning och samordning av rutinerna för vården och omsorgen av de äldre. Till exempel saknar många äldre och anhöriga det inflytande som de har rätt till enligt lagstiftning, brukarundersökningarna som genomförs är av skiftande kvalitet och som påpekats i stycket om äldres hälsa så finns det brister vad gäller rutiner för att identifiera och dokumentera äldres nutrions-status.

Inom sjukvården finns alltid risk för att det blir fel, inte sällan med ödesdigra konsekvenser för enskilda människor. Det offentligas uppgift måste vara att svara för effektiva kontroll- och tillsynsåtgärder som så långt möjligt hindrar att fel uppkommer men också sprider erfarenheterna av gjorda misstag, så att de inte behöver göras igen.

Det är angeläget att bryta ut Socialstyrelsens tillsynsdel och göra den till en självständig oberoende verksamhet. Socialstyrelsen har redan kompetens inom området hälso- och sjukvård samt en regional organisation som lämpar sig för kvalitetsuppföljning. HSU 2000 har begärt en översyn av tillsynsverksamheten bl.a. med inriktning på en sammanhållen tillsyn för hela vårdområdet, där Socialstyrelsens och länsstyrelsernas tillsyn sammanförs till en självständig myndighet. Vi stöder denna tanke.

Kraven skall vara lika för alla som bedriver sjukvård; även offentlig vård måste kontrolleras. Den producent eller försäkringsgivare som inte lever upp till kraven och inte snabbt bättrar sig skall kunna avföras från systemet.

Forskning

Regeringen konstaterar i sin skrivelse att betydelsen av forskning kring åldrandet och äldres villkor i samhället växer i takt med det ökande antalet äldre i befolkningen, vilket vi instämmer i.

Sverige har hittills haft en god förmåga att överföra vetenskapliga resultat till diagnostiska metoder och kommersiellt framgångsrika läkemedel. Inom läkemedel och biomedicin befinner sig Sverige i den internationella forskningsfronten. Detta är också ett område som kan få helt epokgörande betydelse. I dag håller dock Sverige på att tappa sin ledande roll inom klinisk forskning.

För att ge maximal kraft åt ansträngningarna att ligga i den medicinska och biomedicinska forskningsfronten vill vi skapa vad vi kallar ett svenskt National Institute of Health efter amerikansk förebild. Institutet för medicin och hälsa skall kraftsamla och möjliggöra ny, mer tvärvetenskaplig forskning, men också fördjupa forskningen inom olika discipliner med anknytning till hälsa och sjukvård i vid mening.

Målsättningen skall vara att sammanföra olika kategorier av ämneskunnande för att möjliggöra nytt vetande och kunskap som inte är möjlig att erhålla inom varje vetenskapsområde för sig. Genom Institutet för medicin och hälsa skapas en forskningsfinansiär med ansvar för hela det samlade hälsovetenskapliga spektret. Det handlar om allt från grundvetenskaplig biomedicin till folkhälsa och social forskning.

Vad beträffar Statens folkhälsoinstitut menar vi att det statliga engagemanget kraftigt bör minska till förmån för regionalt och lokalt folkhälsoarbete. Erfarenheten visar att det är nära människors vardag som de största möjligheterna till framgångsrik information ges. Inte minst viktigt är detta när det gäller äldres sociala kontaktnät, fysiska aktivitet och kostintag.

Anhöriga och hemhjälp

I skrivelsen refereras till beräkningar som gjorts av Socialstyrelsen där det framgår att allt fler äldre får enbart hjälp av närstående och allt färre använder hemtjänst.

Socialstyrelsen utgår från att cirka 70 procent av all vård i hemmet utförs av anhöriga. Man uppskattar att omkring 25 000 anhöriga gör väsentliga insatser och 50 000 utför oersättliga insatser. Konsekvenserna om alla dessa skulle lämna över ansvaret till kommunerna skulle bli ödesdigra och närmast oöverskådliga.

Hälften av alla dementa vårdas hemma. Ändå spar många kommuner in på anhörigvården. Kommunernas insatser visar stora kvalitetsskillnader. Allt från att vara omfattande till närmast obefintliga. I Västra Götaland saknar 13 av 55 kommuner helt dagverksamhet för dementa.

De kommunala insatserna utgör en sjunkande andel av den totala omsorgen för äldre. I stället finns en omfattande insats av anhörigomsorg både i och utanför det egna hushållet. Denna omsorg handlar främst om anhörigvård, oftast av en maka men även av döttrar och söner. Också insatser från en vidare närståendekrets, till exempel grannar, kan vara väsentliga. Vanligen tillhör anhörigvårdarna själva de äldres skara. De står ofta ensamma, både i relation till den offentliga omsorgen och – konstaterar författarna – dessvärre även i den egna familjekretsen.

Vi instämmer och menar att andra aktörer än det offentliga måste uppmärksammas i utformningen av den framtida äldreomsorgen jämfört med i dag.

Antalet personer som får hjälp i hemmet är relativt oförändrat. År 2001 hade drygt 240 000 personer, 65 år och äldre, hjälp av äldreomsorgen. Hälften bodde i eget boende och hälften i särskilt boende. Till dessa kommer de ca 26 000 äldre som har hjälp enbart med hemsjukvård eller korttidsvård.

Det är allt färre äldre som får hjälp med enkla och nödvändiga göromål på grund av kommunernas ansträngda ekonomi. Vi anser därför att hemnära tjänster för såväl äldre som alla andra bör skattesubventioneras. Vi vill införa en skattereduktion på 50 procent för privatpersoners betalning av arbetskraftskostnaden inom hushållsnära tjänster upp till 50 000 kronor per år. Den skall omfatta hushållstjänster, privat barnomsorg, tvätt av kläder, tjänster för underhåll, reparation och förbättring av bostaden. Detta skulle motsvara exempelvis tio timmars städhjälp per månad. Det är en reform som ger frihet.

Uppsökande verksamhet

Regeringen har avsatt stimulansbidrag till kommunerna för bland annat uppsökande verksamhet eftersom äldre med psykisk ohälsa har varit ett prioriterat område för detta bidrag.

Omvårdnaden är särskilt eftersatt när det gäller psykiska störningar hos äldre. Det beror till stor del på bristen på kunskap om åldrandet och om attityder till och förväntningar på vad åldrandet innebär. Undersökningar visar att primärvården helt enkelt inte hittar patienter med depressioner. Många av dem som i dag får diagnosen demens lider av s.k. falsk demens som beror på depression. Studier visar att mer än varannan 85-åring lider av någon form av psykisk störning. Två tredjedelar av de äldre har en djup depression, men är odiagnostiserade och därmed obehandlade. Självmordstankar är vanligt. Socialstyrelsen uppskattar antalet äldre med depression till ca 150 000, antalet med ångesttillstånd till 100 000 och antalet i psykotiskt tillstånd till 100 000.

Många äldre har följaktligen ett dolt psykiatriskt vårdbehov. Detta till trots är det bara cirka tolv procent av de äldre med depression som upptäcks, och det är bara knappt hälften av landstingen som kan erbjuda specialistvård till äldre som lider av andra psykiska sjukdomar än demens. Totalt inom allmänpsykiatrin finns nu knappt 6 000 vårdplatser, varav endast 750 är speciellt avsedda för äldre. Ofta finns väl fungerande behandlingar som dock – på grund av den bristande diagnostiken och knappa möjligheter till vård – långt ifrån alltid utnyttjas.

Vi föreslår ett särskilt stimulansbidrag till psykiatrin. Tanken med psykiatrireformens avinstitutionalisering var god, men vissa av reformens intentioner har i stort sett gått om intet på grund av brister i samarbetet mellan huvudmännen. Ofta kan kommunerna bara erbjuda social rehabilitering, vilket är otillräckligt. Många psykiskt funktionshindrade för en passiv sysslolös tillvaro eftersom arbetsinriktad rehabilitering saknas. Vi vill därför tillföra kommunerna 200 miljoner kronor utöver regeringen för ett stimulansbidrag till kommunerna för bland annat utökad uppsökande verksamhet.

Avgifter inom äldre- och handikappomsorgen

Ett högkostnadsskydd har införts för avgifter för hemtjänst, dagverksamhet och avgifter för kommunal hälso- och sjukvård samt för sådan bostad i särskilt boende som inte omfattas av hyreslagen. Den enskilde som skall betala avgift skall garanteras ett lägsta belopp som denne skall ha rätt att förbehålla sig av sina egna medel innan avgift får tas ut.

Eftersom reglerna för beräknande av förbehållsbeloppet ger utrymme för kommunerna att fastställa minimibeloppet har kritik riktats mot bristande enhetlighet i fastställande av så kallad maxtaxa. Därför har Socialstyrelsen fått i uppdrag av regeringen att återkomma med en utredning av effekterna av det nya avgiftssystemet.

Moderaterna accepterade möjligheten för kommunerna att införa högkostnadsskydd och förbehållsbelopp men påpekade att vi ville ha ett förändrat system som innebar enhetstaxa, en mer human beräkning av boende, en valfri äldreomsorg, rätt att flytta och en bättre tillsyn av vården och omsorgen.

Vi vill understryka vikten av att Socialstyrelsen skyndsamt följer upp avgiftsreformen, identifierar eventuella orättvisor inom det nya avgiftssytemet, så att dessa åtgärdas och därmed ökar den ekonomiska tryggheten för äldre.

Tandvård

Riksdagen beslöt att från och med den 1 juli 2002 införa ett nytt ersättningssystem för äldre än 65 år. Detta skulle höja äldres tandhälsa i och med att den maximala kostnaden för ett ingrepp skulle vara 7 700 kronor.

Det av socialdemokraterna konstruerade högkostnadsskyddet för de över 65 år omfattar inte förarbeten och allt material och därför kan slutnotan bli bra mycket dyrare än 7 700 kronor för en lång rad behandlingar. Det kan handla om långt över den dubbla kostnaden för exempelvis hel- eller delprotes.

Moderaterna har föreslagit en tandvårdsförsäkring som baseras på behov, något som bättre gynnar äldre med stora problem.

All tandvård för patienter 65 år och äldre handläggs av Skåne läns allmänna försäkringskassa. Av kassans hemsida framgår att man inte hinner med att handlägga förhandsprövningarna. Inflödet av inkomna ansökningar överstiger vida antalet avklarade förhandsprövningar. Patienterna är utlämnade åt ett system som invaggat dem i falska förhoppningar.

Vi anser att regeringens satsningar på en förbättrad tandvårdsförsäkring är otillräckliga. Vi föreslår ett förbättrat högkostnadsskydd som omfattar alla, och vi vill från år 2003 förstärka tandvårdsförsäkringen med 100 miljoner kronor årligen utöver den av regeringen föreslagna utgiftsnivån, vilket vi beskriver närmare i 2002/03:So466 av Chris Heister m.fl. (m) Utgiftsområde 9 – Hälsovård, sjukvård och social omsorg.

Läkemedel

Av skrivelsen framgår att det för många äldre som bor i särskilda boendeformer är svårt att själva svara för hanteringen av de läkemedel som de behöver. Det har lett till att man i många boendeformer har inrättat särskilda läkemedelsförråd där de boendes läkemedel förvaras.

Apoteket AB klarar inte att upprätthålla en god tillgänglighet till läkemedel. Cirka 100 apotek hade sommarstängt i år. Det är nästan tolv procent av samtliga apotek i landet. Därtill tvingades drygt 230 apotek till begränsade öppettider. Man skall komma ihåg att även när alla apotek är öppna är tillgången till apotek usel jämfört med övriga EU. Men där har heller inte staten monopol på detaljhandeln av läkemedel. Sverige är ensamt i hela västvärlden om ett statligt apoteksmonopol.

Vi anser att en avreglering av det statliga apoteksmonopolet är grundläggande för en fungerande läkemedelsmarknad. Receptfria läkemedel till försäljning i dagligvaruhandeln ger en avsevärt bättre tillgänglighet till läkemedel både i tätort och glesbygd. Konkurrens ger lägre priser, fler apotek och bättre service. En optimal användning av läkemedel, framför allt på egenvårdsområdet, får helt nya förutsättningar vid en avreglering.

Genom nuvarande ordning menar vi att läkemedelskostnaderna hålls på en högre nivå för enskilda äldre i eget boende, liksom för äldre boende i särskilda boendeformer samt inom hemsjukvården. Finns läkemedelsförråd inrättade i de särskilda boendeformerna är medicineringen kostnadsfri för den äldre. Vi ställer oss frågande till om detta är rimligt.

Medicinering av äldre är en grannlaga uppgift och kräver god kontakt mellan den äldre och läkaren, samt personal. Inte sällan förekommer medicinering med ett alltför stort antal olika läkemedel, vilket inte belyses alls. Denna överförskrivning är troligen långt viktigare att hantera och löses inte genom inrättande av läkemedelsförråd. Snarast kan dessa leda till övermedicinering.

Läkemedel är personliga och måste hanteras på detta sätt genom förskrivning av personliga recept. Läkemedelsförmånen skall enligt vår uppfattning omfatta även äldre boende i enskilda boendeformer liksom de som finns i hemsjukvården, och läkemedelsförråd bör därför inte inrättas i de särskilda boendeformerna.

På sikt är det enligt vår uppfattning naturligt att läkemedelsförmånen ingår i den gemensamt finansierade hälsoförsäkring som vi sedan länge föreslår. Med en samordnad sjukvårds- och läkemedelsförsäkring erhålls en naturlig samordning av olika insatser där en ändamålsenlig läkemedelsbehandling inte bara ses som en kostnad utan också som en avlastning av vården.

Förslagen utvecklas detaljerat i vår läkemedelspolitiska motion 2002/03:So281 av Chris Heister m.fl. (m).

Äldres ekonomi

Inkomstskatten

I samband med att det reformerade ålderspensionssystemet infördes från och med januari 2003 slopades det särskilda grundavdraget för pensionärer och ersätts av det vanliga grundavdraget, vilket framgår av regeringens skrivelse. Pensionstagare jämställs därmed med övriga inkomsttagare. Vi vill höja det vanliga grundavdraget till 50 000 kronor per år. Det innebär skattesänkningar för alla, även för pensionärer. Faktum är att eftersom ersättningsnivåerna i pensionssystemet är reglerade är skatterna den enda vägen att gå för att höja värdet av pensionerna.

Fastighetsskatten

Enligt det andra målet för äldrepolitiken skall äldre kunna åldras i trygghet och med bibehållet oberoende. Vi anser att fastighetsskatten i väldigt stor utsträckning strider mot denna målsättning.

Fastighetsskatten är orättfärdig. Fastighetsskatten och den slopade frysningen av taxeringsvärdena har fått allvarliga konsekvenser för många boende. När skatterna på boende slår hårt finner många ingen annan utväg än att sälja sina hem och flytta.

För äldre småhusägare innebär fastighetsskatten att många äldre berövas möjligheten att åldras i trygghet och med bibehållet oberoende i enlighet med de av riksdagen fastställda målen för äldrepolitiken.

Därför bör riksdagen besluta om att på sikt avskaffa fastighetsskatten.

Kommunernas ekonomi

Regeringen anger att kostnaderna för äldreomsorgen beräknas till 71,4 miljarder kronor år 2001, vilket är en ökning med 14 procent sedan 1998. Av skrivelsen framgår också att det är osäkert vilka orsakerna bakom ökningen är. Vi anser att det är positivt att allt fler människor blir äldre, men det ställer också krav på att vi kan finansiera äldreomsorgen i framtiden. Vi anser att frånvaron av en ekonomisk konsekvensanalys av vad en allt mer åldrande befolkning innebär är en stor brist med regeringens skrivelse.

Senare decenniers decentralisering av offentliga tjänster har medfört att många kommuner inte förmår klara verksamheterna med befintliga medel. I 123 kommuner och i 15 landsting räcker inte intäkterna.

Underskotten blir bara än större om inte sysselsättningen ökar menar Landstings- och Kommunförbunden i en rapport. Trots de största skattehöjningarna på 25 år kommer underskottet i den kommunala sektorn att bli allt större under de närmaste åren.

I år väntas de flesta landsting och många kommuner inte klara att leva upp till balanskravet. Den kärva ekonomin har gjort att fyra landsting och ett sjuttiotal kommuner beslutat höja skatten 2003. Landstingsskatten höjs i genomsnitt med 48 öre, medan kommunernas skatt stiger med 18 öre. Den höjda skatten innebär att landstingen förstärker sin ekonomi med sex miljarder kronor och kommunerna med två miljarder kronor. Detta räcker dock inte till för att skapa balans i sektorn. Trots att förbunden räknar med en långsammare tillväxt i verksamheten än de senaste åren ökar underskottet efter 2003.

Kommunförbundets ekonomer har räknat fram ett scenario som innebär att med en framräkning av kommunalskatten kommer att vara 70 kronor år 2079.

Redan dagens nivå på drygt 30 kronor känns betungande för de flesta. Ändå ser detta bara ut att vara början på en lång mycket utdragen period med höjda skatter.

Samtidigt kryper pensionsåldern allt längre ner, allt fler blir äldre, det föds för lite barn och sjukskrivningar och bristande integration och utanförskap kostar mycket pengar.

Äldreomsorgen står inför stora ekonomiska utmaningar. Enbart den demografiska utvecklingen gör att många kommuner kommer att få stora svårigheter att ekonomiskt klara äldreomsorgen.

Vi anser därför att staten i stället för kommunerna skall stå för finansieringsansvaret av omsorgen. Då kan den förnyelse vi förespråkar bli möjlig.

Vi anser det angeläget att en parlamentarisk beredning snarast tillsätts med uppgift att komma med förslag på hur äldreomsorgens finansiering långsiktigt skall lösas för att, likt pensionsuppgörelsen, söka en uppgörelse som håller över tid och över val.

Vård i livets slutskede

Kommittén om vård i livets slutskede lämnade sitt slutbetänkande SOU 2001:6 Döden angår oss alla – Värdig vård i livets slutskede. Regeringen har inte tagit ställning till den fortsatta behandlingen av kommitténs förslag i föreliggande skrivelse. Vi anser att en god vård i livet slutskede är en viktig del i en värdig vård. Därför bör regeringen återkomma med förslag till hur vården i livets slutskede kan förbättras.

Stockholm den 24 januari 2003
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Carl-Axel Johansson (m)	Anne Marie Brodén (m)
Magdalena Andersson (m)	Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Stefan Hagfeldt (m)