Till innehåll på sidan

med anledning av skr. 2001/02:148 Mål och inriktning för det svenska arbetet med konsumentfrågor i EU

Motion 2001/02:L32 av Ana Maria Narti m.fl. (fp)

Ärendet är avslutat

Motionskategori
Följdmotion
Motionsgrund
Regeringsskrivelse 2001/02:148
Tilldelat
Lagutskottet

Händelser

Inlämning
2002-04-09
Bordläggning
2002-04-10
Hänvisning
2002-04-12

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den i de svenska grundlagarna fastlagda synen på tryck- och yttrandefrihet som vägledande för regeringens fortsatta arbete vad gäller EU-samarbetet och frågor om tillämplig lag i rättstvister över gränserna.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU-regler om tillämplig lag kan innebära risker för tryck- och yttrandefriheten.

Motivering

Regeringen redovisar kortfattat, i skrivelsens avsnitt 5.2.7, att arbete pågår inom EU på en rättsakt om vilket lands lag som skall vara tillämplig vid rättegångar som gäller förhållanden utanför avtal. Denna tilltänkta rättsakt har arbetsnamnet ”Rom II”.

Regeringens redogörelse förmedlar intrycket att ”Rom II” skulle vara av betydelse i konsumenträttsliga frågor och inget annat. I själva verket har under EU-kommissionens förberedelser även väckts frågan om att en del tryck- och yttrandefrihetsmål skulle behandlas på samma sätt som konsumenträttsliga tvister i ett viktigt avseende, nämligen gemensamma regler om i vilket lands domstolar och enligt vilket lands lagstiftning rättegång skall ske.

Det slags tryck- och yttrandefrihetsmål det i så fall skulle kunna gälla är inte bara skadeståndstalan om det som i den svenska tryckfrihetsförordningen betecknas som förtal eller förolämpning. Det skulle också kunna handla om andra slags skadeståndstalan som i olika EU-länder är möjlig mot medier, mot enskilda journalister och mot mediers källor och intervjupersoner. Det rör sig i så fall om juridiska ingripanden som är oförenliga med den svenska tryckfrihetstraditionen och inte möjliga i vårt land, med våra gällande grundlagar.

Beroende på vad som händer i det fortsatta beredningsarbetet kan alltså förslag till den tilltänkta rättsakten ”Rom II” om vilken lag som skall vara tillämplig komma att beröra för Sverige så utomordentligt viktiga frågor som skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Detta kunde med fördel ha redovisats i regeringens skrivelse.

Mot den här bakgrunden är det regeringen i skrivelsen 2001/02:148, under rubriken ”tvistlösning”, anger som ”mål och inriktning” inte tillräckligt. Det bör också förutsättas att regeringen i det fortsatta arbetet inom EU i dessa frågor med kraft verkar för att det inte skall införas några rättsregler som står i motsats till den syn på tryck- och yttrandefrihet som riksdagen lagt fast i de svenska grundlagarna. Att blanda ihop tryckfrihetsmål med civilprocesser i konsumenträttsliga frågor är över huvud taget helt främmande för svensk rätt, där skadestånd för yttranden i tryckt skrift och andra grundlagsskyddade medier endast kan förekomma ifall yttrandet är brottsligt enligt tryckfrihetsjuryns kvalificerade majoritet.

Regeringen måste i första hand vara uppmärksam på att det inom EU, med konsumentskyddet som förevändning, inte sker något som direkt eller indirekt kan försvaga det skydd som tryck- och yttrandefriheten genom grundlagarna getts i Sverige. Men regeringen bör också verka för att eventuella nya regler om vilken lag som skall vara tillämplig inte ges en utformning som inom EU-området i allmänhet får negativa följder för nyhetsförmedlingens, samhällsdebattens och det konstnärliga skapandets frihet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Problemet att det land som har det svagaste skyddet för tryck- och yttrandefrihet i vissa lägen kan bli det som avgör var skyddsnivån för det fria ordet ligger har inte uppstått genom att man inom EU börjat överväga regler om vilket lands lag som skall tillämpas i tvister utanför avtalsförhållanden. Att en tidning, en bok eller ett TV-program ibland kunnat angripas med allmänt åtal eller skadeståndskrav i flera länder är inget nytt. Men av flera orsaker har detta problem fått ökad betydelse på senare år.

De förbättrade språkkunskaperna i många länder har gjort att det är vanligare att tidningar, böcker och andra medier kan läsas och ha en inverkan på opinionen i andra länder än utgivningslandet.

Internet har gjort många medier mycket mer lättillgängliga över gränserna, och såväl tidningars databaser som rent Internetbaserade medier kan ha betydelse för nyhetsförmedling och opinionsbildning i flera länder.

TV-program sänds alltmer över satellit, och när kanalen använder ett språk som kan förstås av människor i flera länder blir även televisionen ett medium som sprids över gränserna, på samma sätt som radion är sedan tidigare.

Den här utvecklingen har vidgat utrymmet för nyhetsförmedling, samhällsdebatt och konst. Men samtidigt har både motiven och möjligheterna för olika intressen att tillgripa juridiska åtgärder mot medier blivit starkare.

Detta har fått uppmärksammade följder när framträdande politiker i ett par EU-länder gått domstolsvägen för att ekonomiskt försöka komma åt kritiker som framträtt i medier som kommer ut i andra länder. Det mest kända exemplet är den nuvarande italienske regeringschefens försök att, inte bara i Storbritannien utan också i Italien, använda rättsliga medel mot den brittiska tidningen The Economist. Bakgrunden är en mycket uppmärksammad nyhetsartikel om misstänkta mutbrott och ekonomisk brottslighet inom den av regeringschefen kontrollerade företagsgruppen. Ett annat exempel är att nuvarande regeringschefen i den österrikiska delstaten Kärnten efter att ha drabbats av ideologisk kritik väckt en rad enskilda åtal vid österrikisk domstol, bland annat mot TV-bolag i Tyskland och mot personer som framträtt i intervjuer i dels amerikansk, dels italiensk television. Om det i EU-sammanhang kommer på tal att ärekränkning, brott mot ”privacy” och annat sådant skall räknas till de konsumenträttsliga och liknande frågor där talan skall väckas i det land där den klagande har sin hemvist bör man vara klar över att även politiska förtalsprocesser – liksom processer om ”ekonomiskt förtal” med affärsintressen som klagande – kan komma att omfattas av sådana regler.

Skyddet för tryck- och yttrandefrihet befinner sig i EU-länderna på mycket varierande nivå. Möjligheterna att angripa nyhetsförmedling och samhällsdebatt genom skadeståndstalan i domstol är i flera länder långt mer vidsträckta än i Sverige. Det förekommer att juridiska personer kan anses ärekränkta och få skadestånd för nyhetsartiklar (s.k. ”ekonomiskt förtal). Det förekommer en avgränsning av förtal och andra skadeståndsgrunder som ger mycket större möjligheter än i Sverige att föra process om nyhetsartiklar, nyhetsbilder och debattinlägg. Den koppling som finns i tryckfrihetsordningen mellan brottslighet och skadeståndsmöjlighet saknas i en rad länder, vilket gör att medier och deras anställda och källor kan vara mycket mer utsatta för skadeståndsrisker. Systemet med ensamansvar, ansvarskedja och ansvarig utgivare saknas helt eller delvis i många EU-länder, och det förekommer att enskilda journalister, debattskribenter, intervjuade personer och andra meddelare kan lagföras för yttranden i skrifter, radioprogram med mera. Vilket lands lag som tillämpas kan alltså ofta få stor betydelse för hur nyhetsförmedlingens, debattens och konstens frihet är skyddad eller inte skyddad.

Att de som har resurser att driva skadeståndsprocess ibland kan försöka välja att angripa en bok, en tidning eller en TV-kanal i det land där yttrandefriheten är svagast skyddad är ingen helt ny företeelse. Men när det gäller den tilltänkta EU-rättsakten ”Rom II” är det intressanta att en regel om att det inte är lagen i utgivningslandet, utan lagen i den klagandes hemland, som skall tillämpas skulle kunna förvärra problemet att svagare yttrandefrihetslagstiftning tränger undan starkare. Risken för detta har till EU-kommissionen påtalats av det europeiska tidningsutgivareförbundet ENPA.

Risken bör tas på stort allvar. Det är betänkligt om EU-rätten kommer att stadfästa en ordning där politiska makthavare i länder med svagt skydd för press- och yttrandefrihet kan sätta i system att angripa internationella kritiker i domstolar där lagen ger stora möjligheter att få kritiker dömda, varefter myndigheterna i andra länder förväntas driva in de skadestånd som är ägnade att begränsa nyhetsförmedlingen och samhällsdebatten. Det hör också till saken att en del intressen som kan vilja försvåra obekväm nyhetsrapportering i praktiken kan ha möjlighet till s.k. forum–shopping, dvs att bland flera möjliga länder välja att öppna processen där utsikterna till skadestånd är störst. Ett sådant intresse kan nämligen ha hemvist i flera länder eller i praktiken förfoga över ”parter” med olika nationalitet, vilka kan användas i processer.

Riskerna för press- och yttrandefriheten kan begränsas om man inom EU avvisar förslag om att förtals- eller andra tryck- och yttrandefrihetsmål skall ha som huvudregel att talan skall väckas vid det lands domstol där klagande part har sin hemvist. Konsumentlagstiftning skall också hållas helt skild från tryckfrihets- och yttrandefrihetsrätt. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Stockholm den 9 april 2002

Ana Maria Narti (fp)

Ulf Nilsson (fp)

Helena Bargholtz (fp)


Yrkanden (2)

  • 1
    Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den i de svenska grundlagarna fastlagda synen på tryck- och yttrandefrihet som vägledande för regeringens fortsatta arbete vad gäller EU-samarbetet och frågor om tillämplig lag i rättstvister över gränserna.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet
  • 2
    Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EU-regler om tillämplig lag kan innebära risker för tryck- och yttrandefriheten.
    Behandlas i
    Utskottets förslag
    Avslag
    Kammarens beslut
    =utskottet

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.