med anledning av skr. 2001/02:129 Integrationspolitik för 2000-talet

Motion 2001/02:Sf30 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om upprättandet av en plan för integrering av människor från etniskt segregerade områden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagstiftningen bör förtydligas så att den asylsökande ges möjlighet att fortsätta svenskundervisningen till den dag han eller hon får ett slutgiltigt besked.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att integrationspolitiken måste omfatta även tiden på mottagningsenheterna och att regeringen därför bör inleda ett arbete som syftar till att integrationen börjar den dag en asylsökande söker asyl.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ansvaret för att hjälpa till med kommunplacering bör ligga hos Integrationsverket även för de flyktingar som har eget boende.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tilldelning av medel till ESF-rådet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det bör införas en bestämmelse som innebär att de föräldrar som utsätter sina barn för barnäktenskap skall kunna ställas till svars på samma sätt som gjorts vad gäller könsstympning.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om boendeplaneringen.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunala och regionala bostadsförmedlingar.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anvisninglagstiftningen bör återinföras.

Integration – en tvåvägsprocess

År 1998 övergick Sverige från den dåvarande invandrarpolitiken till integrationspolitik. En av anledningarna var att invandrarpolitiken ansågs peka ut människor med annan etnisk bakgrund än majoritetssamhällets som problem. Istället skulle generella lösningar fokuseras och särlösningar skulle endast avse den första tiden i Sverige. Integration betyder enligt ordboken ”enande, enhetlighet, helgjutenhet” och integrera ”förena, ena, likställa”.

För att åstadkomma en enhetlighet behövs enligt Vänsterpartiet en tvåvägsprocess, dvs. det inte är enbart den som invandrat till Sverige som ska integreras – även de som redan bor här ska integreras med dem som invandrat. Av detta synsätt finns mycket litet i regeringens skrivelse, både vad gäller redovisning av pågående projekt och utredningar och vad gäller de framåtsyftande delarna. De invandrade kvinnorna och männen beskrivs fortfarande som ”problemet”. Sålunda skriver regeringen på sidan 120 under Integrationspolitiken i framtiden:

Det finns olika förklaringar till skillnaderna, bl.a. den individuella bakgrunden, levnadsvillkoren och eventuella brister i hälsovård i det land man kommer ifrån, skälen till varför man kommit till Sverige och motivationen för att leva här, språkkunskaper, diskriminering och utanförskap, avsaknad av socialt nätverk samt bristande tilltro till demokratiska system.

De förklaringar som ges här till att skillnaderna fortfarande är stora definieras utifrån ett ”vi och dom”- tänkande där ”vi” inte finns med i resonemanget.

Ett annat exempel på att integrationen som en tvåvägsprocess inte fått fäste i regeringens politik är beskrivningen av segregerade bostadsområden. Man talar om Botkyrka, Göteborgs och Malmö kommuner som ”utsatta områden”. Visserligen inser regeringen att det är tveksamt att tala om bostadsområden som etniskt segregerade när det som i Rosengård i Malmö lever människor från 161 olika länder tillsammans och det talas 140 olika språk. Enligt Vänsterpartiet är de enda segregerade bostadsområdena i Sverige kommuner som exempelvis Danderyd, Lidingö och Askim. Det är dit regeringen borde rikta blickarna och fundera på hur man ska integrera Askimborna med dem som invandrat till Sverige och vad det innebär för integrationspolitiken att sådana områden kan få finnas och fortsätta att frodas. I dessa områden fostras barnen i en miljö där de inte ser en människa med annat etniskt ursprung än majoritetssamhället. De fostras därmed in i en homosocietet, som innebär att man väljer den som är lik en själv. Det finns omfattande jämställdhetsforskning som visar att t.ex. män väljer någon som är lik dem själv, dvs. andra män, därför att det är vad de känner igen. Fundamentalt i integrationspolitiken är därför att bryta de etniskt segregerade bostadsområdena.

Regeringen bör därför med det snaraste upprätta en plan, på samma sätt som man gjort för dem som invandrat till Sverige, över hur man ska integrera människor från etniskt segregerade bostadsområden. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Asylprocessen

Regeringen ger inledningsvis en definition av hur begreppen ”invandrare” och ”flykting” ska användas, och det är lovvärt. Men om man i texten fortsätter att kalla människor som vistats i Sverige i flera år för ”nyanlända flyktingar” eller ” nyanlända invandrare” i och med att de får en kommunplacering bortser man helt från de långa väntetiderna och den betydelse de har för integrationen i det nya landet.

I dag kan en asylsökande ha vistats ända upp till 5 år på en mottagningsenhet innan han eller hon får ett slutgiltigt besked om uppehållstillstånd. Under tiden har man endast haft tillgång till akut sjukvård, ytterst sällan har man fått hjälp att bearbeta traumatiska händelser. I väldigt få fall erhåller den asylsökande tillstånd att arbeta. Inga försök att validera betyg görs. En praxis att avbryta svenskundervisningen vid det första avslagsbeslutet har utvecklats vid mottagningsenheterna, trots att det vid den tidpunkten är svårt att avgöra vem som får stanna eller inte.

Lagstiftningen bör förtydligas i detta avseende så att den asylsökande ges möjlighet att fortsätta svenskundervisningen till den dag han eller hon får ett slutgiltigt besked. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Genom detta vakuumtillstånd som de asylsökande befinner sig i – de betraktas inte som nyanlända – går många värdefulla år till spillo. År då ett intensivt arbete för att förbereda de nyanlända för ett liv i Sverige skulle lägga en god grund för integration.

Regeringen skriver på sidan 31: ”Strategin är att asylsökande, flyktingar och andra nyanlända invandrare skall kunna tillvarata och utveckla sina resurser bättre genom att myndigheternas samordnade arbete blir bättre.” Vänsterpartiet delar den uppfattningen, men integrationspolitiken måste omfatta även tiden på mottagningsenheterna, och regeringen därför bör inleda ett arbete som syftar till att integrationen börjar den dag en asylsökande söker asyl. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

LMA

Enligt lagen om mottagande av asylsökande har en asylsökande rätt att få hjälp med bl.a. kommunplacering under förutsättning att personen söker bistånd inom 30 dagar från den dag då uppehållstillstånd beviljas. I de fall där flyktingen bor på förläggning aviserar Migrationsverket Integrationsverket för att arbetet med att hitta en kommunplacering ska påbörjas. I de fall där flyktingen har eget boende, s.k. ebo, aviserar Migrationsverket inte Integrationsverket, utan skyldigheten att hitta en kommunplacering åligger den kommun där flyktingen befinner sig när han eller hon erhåller uppehållstillstånd. Förarbetena till lagstiftningen säger att den person som har eget boende ska vara beredd att lämna det och acceptera en plats på förläggning för att Integrationsverket ska åta sig att finna en kommunplacering.

Självklart vore det bästa om ansvaret för att hjälpa till med kommunplacering låg hos Integrationsverket även för de flyktingar som har eget boende. Några uppmärksammade fall där flyktingar med eget boende fått uppehållstillstånd visar på att lagstiftningen behöver klargöras. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Arbete och försörjning

Skrivelsen visar att vad gäller utbildningsnivån är det inte någon större skillnad mellan den del av befolkningen som är född i Sverige och den del som invandrat till landet. Trots detta är skillnaderna i sysselsättning fortfarande stora. Regeringen anger att man kommer att presentera en proposition om frågorna om validering under riksmötet 2002/03, vilket är bra. Regeringen har också för avsikt att intensifiera arbetet mot diskriminering, vilket också är bra. Det stora arbetet är dock att bryta ner de diskriminerande strukturer som finns på arbetsmarknaden. Detta låter sig knappast göras enbart med ett bättre valideringssystem eller bättre arbete mot diskriminering.

Programmet Mosaik visade i ett inslag den stora rundgång som invandrade kvinnor och män befinner sig i. De är inskrivna vid ”jobbcentrum” och får om de har tur erbjudande om sex månaders praktik. Efter praktiken är de tillbaka igen vid ”jobbcentrum”. De har fått praktik på den svenska arbetsmarknaden, men hur de än bär sig åt räcker inte praktiken. Regeringen borde därför inte enbart satsa på åtgärder som att ge AMS i uppdrag att motverka diskriminering, utan även på att utveckla metoder som bryter diskriminerande strukturer. Sådana förebilder finns att hämta inom jämställdhetsarbetet.

Ett exempel är hur regeringen arbetar inom gemenskapsinitiativet Equal, som syftar till att genom samarbete mellan EU-länderna främja nya metoder för att motverka all slags diskriminering på arbetsmarknaden. Programmet tar sikte på att bryta ner strukturer och processer som bidrar till diskriminering. Programmet är så uppbyggt att den organisation som vill driva ett projekt måste hitta så kallad medfinansiering, dvs. att organisationen måste bidra med lika mycket pengar som Equalprogrammet gör. I en första ansökningsomgång delas nu cirka 330 miljoner kronor ut till 50 projekt som ska pågå i tre år.

Det som är märkligt att de organisationer, t.ex. arbetsmarknadens parter, som hittills inte lyckats bryta några diskriminerande strukturer är de som, genom de svenska riktlinjerna för programmet, erhåller pengar för att driva projekt. En av de lärdomar som dragits av alla jämställdhetsprojekt som drivits runt om i landet är att när projektpengarna är slut, så är det också slut med jämställdheten och arbetsplatsen återgår till det ”normala”. Vänsterpartiet har tidigare tagit upp frågan om att tilldela ESF-rådet öronmärkta pengar för att de ska kunna stödja de projekt som har svårt att finna medfinansiering eftersom de är för strukturkritiska, för resurssvaga eller för ifrågasättande. Det går säkert bra om stora företag och länsarbetsnämnden går samman i ett mångfaldsprojekt, men det blir definitivt svårare för invandrarföreningen i Höganäs, homosexuella kulturarbetare och Momsteatern i Malmö med förståndshandikappade skådespelare. Vem ställer då upp med svensk nationell medfinansiering? Eller när de arbetslösa tillsammans med andra ifrågasätter reglerna för arbetsmarknadsutbildning? Kommer länsarbetsnämnden, som kommer att ifrågasättas i projektet, då att ställa upp med medfinansiering? ESF-rådet bör därför tilldelas medel för att kunna utgöra medfinansiärer för dessa projekt. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Trossamfund

Den senaste tiden har frågan om barnäktenskap och det faktum att svensk lagstiftning accepterar att en del av invånarna i landet kan giftas bort med hänvisning till ett annat lands äktenskapslagstiftning uppmärksammats. Det är därför bra att regeringen nu tar initiativ till att förändra den lagstiftningen. Vänsterpartiet anser dock att åtgärderna mot barnäktenskap inte kan stanna där. Det krävs ytterligare åtgärder för att skydda flickor mot barnäktenskap. Det är i dag väl känt att vissa religiösa samfund gifter bort unga flickor och pojkar som ännu inte uppnått den lagstadgade äktenskapsåldern 18 år. Det är därför bra att regeringen nu fördjupar dialogen mellan Samarbetsnämnden för statsbidrag och trossamfunden kring frågor om kvinnors och barns rättigheter.

Tvångsäktenskap är visserligen oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen, och den förälder som utsätter sitt barn för hot eller våld för att förmå barnet att gifta sig mot sin vilja kan bestraffas med stöd av allmänna straffbestämmelser. Det finns också möjlighet att i vissa fall ingripa med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och av föräldrabalken. Men enligt Vänsterpartiet räcker inte detta. De föräldrar som vill gifta bort sina döttrar och söner innan de uppnått 18-årsåldern behöver sällan använda våld eller hot eftersom det är föräldrarna i den patriarkala familjen som bestämmer. Det bör införas en bestämmelse som innebär att de föräldrar som utsätter sina barn för barnäktenskap ska kunna ställas till svars på samma sätt som gjorts vad gäller könsstympning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.

Bostadspolitik

I skrivelsen konstateras att befolkningssammansättningen förändrats radikalt. Det redovisas hur det generella boendemönstret ser ut, med stora andelar svenskar med utländsk bakgrund i vissa områden i storstadsområdena. De insatser mot social och etnisk boendesegregation som redovisas är i huvudsak av ekonomisk karaktär. Blommanpengar och Storstadsdelegationens arbete har varit ett statligt ekonomiskt stöd för lokala integrationsprocesser.

Om vi i Sverige på allvar ska motverka boendesegregation och ge alla människor lika rättigheter och möjligheter så krävs det ytterligare insatser, i form av såväl ekonomiska stöd som juridiska styrmedel. Vänsterpartiet har tidigare lyft fram behovet av nödvändiga förändringar inom bostadspolitiken. Mot bakgrund av regeringens skrivelse vill vi framhålla en rad åtgärder som skulle förbättra möjligheterna för alla att få en god bostad samt motverka boendesegregationen.

Boendeplanering för blandad bebyggelse

Genom boendeplaneringen ska blandade städer och samhällen skapas där människor med olika ekonomiska och sociala förhållanden möts, t.ex. genom att befintliga områden med ensidig sammansättning av upplåtelseformer kompletteras med de boendeformer som saknas. Bra samhällsplanering skapar livsmiljöer som motverkar förtryck, utanförskap och diskriminering på grund av kön, etnicitet och klass.

Det ska vara obligatoriskt för kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram för att garantera hög kvalitet i bostäder och boendemiljöer. Boendeplaneringsprogrammen ska vara heltäckande och övergripande. De ska behandla såväl handlingsplaner för nyproduktion och ombyggnad som förändringar i service, infrastruktur och omgivande miljö. Det är särskilt viktigt att ta hänsyn till den befintliga sammansättningen av upplåtelseformer i ett bostadsområde i boendeplaneringen. Blandad bebyggelse med avseende på upplåtelseform, lägenhetsstorlekar och funktioner ger högre kvalitet i bostadsområden som helhet. Det gör det möjligt att motverka segregation såväl i miljonprogrammens områden som i homogena, socialt segregerade, villaområden. I boendeplaneringen bör en särskilt angelägen uppgift vara att öka den andel av upplåtelseformerna som är underrepresenterad. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Obligatoriska bostadsförmedlingar

Varje kommunmedborgare ska ha tillgång till en bostadsförmedling som ger bostadssökande möjlighet att få en passande bostad. Bostadsförmedling ska vara avgiftsfri och öppen för alla som söker en bostad. Detta kan lösas på kommunal eller regional nivå. En bostadsförmedling ska förmedla sociala och medicinska förturer. Den ska göra det möjligt för människor med särskilda behov att hitta en passande bostad och boendeform. Den är ett viktigt verktyg för integration eftersom nyinflyttade svenskar ofta har begränsade möjligheter att finna en bostad på egen hand. Kommunala eller regionala bostadsförmedlingar bör vara obligatoriska och göra bostadsmarknaden tillgänglig för alla, det vill säga även nyinflyttade svenskar. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Anvisningslagstiftning för hyresbostäder

En förmedling kan bara fungera om det finns lediga lägenheter att förmedla. I första hand bör överenskommelser träffas med fastighetsägare om att dessa ska lämna lediga lägenheter till förmedling. När detta inte fungerar ska det finnas lagstiftad möjlighet för kommunen att begära in de lediga lägenheterna. Anvisninglagstiftningen bör således återinföras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 4 april 2002
Ulla Hoffmann (v)
Kalle Larsson (v)	Sven-Erik Sjöstrand (v)
Claes Stockhaus (v)