med anledning av skr. 1997/98:122 Afrika i förändring - En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet

Motion 1997/98:U36 av Karl-Göran Biörsmark m.fl. (fp)

1 Afrika – möjligheternas kontinent

Afrika ser en ljusning. Efter flera dystra decennier har många länder i Afrika satt upp nya mål. Utvecklingen i Sydafrika framstår naturligtvis som det mest självlysande exemplet. Men det finns många fler, om än inte lika exceptionella.

De gamla härskarna som stelnade till diktatorer i enpartistater efter befrielsen, kraven på ekonomiska planer för att styra ekonomin, det ekonomiska stålbad som blev dess följd – det mesta av detta är nu historia. Därmed har grunden lagts till något bättre. Något som kan ge hopp även åt afrikanerna och åt Afrika.

Ambitioner vad gäller framsteg måste anpassas till verkligheten. Den demokratiseringsvåg som sköljt över kontinenten kan inte förväntas leda till fullfjädrade demokratier över en natt. Det tog lång tid för Sverige att bygga upp vårt styrelseskick. Även de afrikanska samhällsbyggarna måste ges tid – så länge de har ambitionen att lyckas. Och det är just det som de senaste årens utveckling visar: Afrikanska ledare vill lyckas. De vill vara utsedda av folket och har insett att detta är något gott i sig. Bevekelsegrunderna för detta kan vara skiftande, men det är en utveckling som ska stödjas. Endast val gör ingen demokrati, men de är det enda sättet för en diktatur att ta slut.

Ett gryende folkstyre finns numera i många afrikanska länder. Dessa framsteg får inte förringas. Även om stegen är stapplande går det framåt. Det tidiga 90-talets överdrivna förväntningar har lett till mera realistiska förhoppningar.

Även på det ekonomiska planet har framsteg skett. Afrika beskrivs nu som en dynamisk kontinent. Den största förändringen de senaste åren är att BNP per capita åter ökar. 1996–1997 kommer kanske att bli de första två åren sedan 1979–1980 som BNP ökar två år i rad. Hälften av länderna söder om Sahara hade en tillväxt på över 5 procent 1996. Från att ha varit hopplöshetens kontinent kan vi nu se möjligheterna för Afrikas utveckling.

Den afrikanska kontinenten har skakats av några förskräckliga konflikter under de senaste åren. Vad som har hänt i Liberia, Somalia, Rwanda och Zaire väcker fasa världen över. De visar alla på behovet av ett annat styrelseskick än vad som varit gängse. För att stävja etniska motsättningar, ren kriminalitet och andra konfliktorsaker krävs ett samhälle som binder medborgarna samman. Sveriges roll som stöttare av processerna mot bättre fungerande afrikanska stater kan inte nog understrykas.

Afrika är dock fortfarande en kontinent där alltför många lever i djup fattigdom, där risken för att få en dödlig sjukdom såsom hiv är fasansfullt hög och där den ekonomiska framgången sker från mycket låga nivåer. De fattigaste länderna var fattigare 1996 än de var vid befrielsen under 60-talet. Av de 47 länder som Världsbanken har definierat som minst utvecklade ligger 32 söder om Sahara.

Afrika är beroende av bistånd. Ännu kan inte handel ersätta denna form av stöd. Sverige är en stor och erfaren biståndsgivare. Därför är det betydelsefullt då Sverige väljer en ny strategi. Vi har länge rest krav på ett nytt synsätt. Ett synsätt som präglas av tilltro till de afrikanska folken, där de själva kan få bestämma över sina liv i ett demokratiskt system. Ett synsätt där Sverige som biståndsgivare en gång för alla gör upp med 70-talets barlast av socialist- och kommunistinspirerade idéer, då inget mottagarland utan en femårsplan togs på allvar. Regeringens skrivelse om ett nytt partnerskap med Afrika är ett steg på vägen mot ett bättre bistånd. Det ger mottagarna det inflytande de bör ha över sin situation. Samtidigt är det mycket viktigt att poängtera: partnerskapet får inte bli ett steg på en ny relativism. Partnerskap får inte leda till att odemokratiska regimer accepteras oavsett vilka vällovliga syften de må ha.

2 Demokratins villkor

För oss är demokrati det enda styrelseskick värdigt för människor att leva i. Men en demokratisering är också helt avgörande om Afrika ska ha en chans att häva sig upp ur fattigdomen. Det är endast i ett demokratiskt system som de fattigaste har en möjlighet att göra sin röst hörd, att få något som helst inflytande över sitt lands utveckling och fördelning av resurser. I UNDP:s Human Development Report 1997 där fattigdomsbekämpning behandlas på ett mycket ingående sätt konstateras det på detta sätt: Den stora utmaningen är nu att säkerställa att de demokratiska systemen och principerna genomsyrar alla nivåer och delar av samhället. Vad det gäller fattigdomsbekämpning är inte politiska reformer ett alternativ – det är en förutsättning.

Att tala om att fattigdomsbekämpning ska prioriteras och med detta antyda att krav på demokratisering eller demokratiska framsteg ska nedtonas är en självmotsägelse. Även en svag demokrati är ett första steg mot en effektiv fattigdomsbekämpning. Detta synsätt måste genomsyra all svensk biståndspolitik.

Ibland framförs uppfattningen att demokrati leder till etniska uppdelningar av länder. Möjligen är det så att demokrati för problemen upp till ytan. Detta är ju inte alltid något behagligt. Trots att en ökad öppenhet ibland har lett till oroligheter är alternativet än mer avskräckande. Människors uppfattningar går inte att undertrycka hur länge som helst. Riskerna för att motsättningar exploderar är större i ett samhälle där inga meningsmotsättningar accepteras än i samhällen där människor tillåts framföra sina uppfattningar. I långa loppet är ett demokratiskt styre det enda sättet att hantera etniska motsättningar – även om utvecklingen på kort sikt, genom exempelvis uppdelning i etniska partier, kan förskräcka. I en demokrati finns förutsättningar att finna lösningar. Dessa förutsättningar finns inte i ett system där åsiktsyttringar nedtrycks.

Ibland uttrycks en besvikelse över ihåligheten i de nya demokratierna i Afrika. Kraven har varit höga och ibland ouppnåeliga. Den afrikanska demokratiseringen brottas med stora problem. Mäktiga grupper är emot att makten flyttas över till befolkningen, en outbildad valmanskår blir lätt offer för populistiska politiker, korruptionen är utbredd och kontrollen av statsmakten är bristfällig. De afrikanska demokratiernas tillkortakommanden känner vi väl. De påpekas bara alltför ofta.

Denna bristande tilltro till den afrikanska demokratins möjligheter återfinns även i regeringens skrivelse. I skrivelsen sägs:”Sverige ska inrikta utvecklingssamarbetet på processer, där fattiga själva tar ansvar och känner delaktighet och som stärker deras säkerhet, förmåga och möjligheter. Utgångspunkten skall vara de fattigas syn på sin egen situation.” (s. 88). Vad som inte sägs är att detta endast kan ske på ett sätt: För att de fattiga ska kunna ge ett representativt svar på en sådan fråga krävs demokrati.

Även på andra ställen i regeringens skrivelse märks denna tveksamhet mot demokratins möjligheter. Där regeringen listar vad Sverige ska arbeta för vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och gott styrelseskick nämns inte att man vill arbeta för parlamentarism, fria val samt flerpartisystem! Detta kan knappast vara resultatet av ett förbigående. Att Sveriges regering inte framhåller att parlamentarism, fria val och flerpartisystem är en mycket viktig uppgift för Sverige att arbeta för även i Afrika är förstås högst uppseendeväckande.

Flerpartisystem är en förutsättning för att medborgarna ska ha ett fritt val. Kraven på detta får inte förhandlas bort, trots att speciella problem har visat sig vid införandet av flerpartisystem i Afrika. Såväl afrikanska ledare som afrikanska oppositionspolitiker har haft svårt att finna sin roll. Vinnarna efterlyser en lojal opposition och när ingen sådan finns, enligt regeringens sätt att se på saken, utestängs oppositionen från allt inflytande eller ens en värdig behandling. Reaktionen blir hämndlystnad och ett lika skoningslöst sinnelag då oppositionen själv kommer i maktställning. Det framstår som en huvuduppgift för Sverige att arbeta för förståelse av flerpartisystemets grundläggande funktionsmönster. De svenska politiska partiernas kontakter med partier i tredje världen har här en mycket viktig funktion. Genom samtal kan svenska partier här spela en stor roll för förståelsen av demokratins grundläggande funktionssätt.

De svenska politiska partierna kan spela en viktig roll i det nya partnerskap som nu ska byggas upp med Afrika. Svenska partier representerar tillsammans då Sveriges riksdag gör besök hos kollegor. Men i det bredare biståndsarbetet bedriver de politiska partierna sin verksamhet helt själva. Detta är bra, men kan kompletteras. Att visa att regering och opposition kan arbeta tillsammans kring givna mål har inte endast en symbolisk betydelse. I samarbetet med Afrika kan detta för demokratin så grundläggande även omsättas i realpolitik. I ett samordnat samarbete såsom t.ex. sker med Tanzania bör de politiska partierna ha en given plats. Detta utvecklas vidare i Folkpartiets motion med anledning av regeringens skrivelse 1997/98:76 Demokrati och mänskliga rättigheter i Sveriges utvecklingssamarbete.

Det civila samhället som grundpelare i det demokratiska samhället känner vi väl. Skrivelsens betoning av det civila samhällets roll delar vi till fullo. Vi vill dock i sammanhanget påpeka bräckligheten i många av de enskilda organisationer som idag finns på den afrikanska kontinenten. Många svenska enskilda organisationer verkar här som förmedlare av svenskt bistånd. Detta är mycket positivt, men kraven på långsiktig förändring och samordning måste även här var höga. Detta innebär inte att endast ett fåtal svenska donatorer ska vara aktuella, utan att ett ökat fokus i biståndsgivningen måste vara på institutionalisering av mottagarorganisationerna. Organisationerna måste stå så starka att de inte är beroende av en person eller en liten grupp av människor. Organisationerna måste få en egen inneboende kraft. För detta krävs ett professionellt och målinriktat arbete av personer som är specialiserade på strategiskt tänkande och organisationsuppbyggnad.

Behovet av en rättsstat och balans i samhället poängteras i regeringens skrivelse. Skydd för minoriteter är här en viktig beståndsdel. Så är även fria och väl fungerande medier. Det är viktigt, som påpekas i skrivelsen, att media fungerar i de nya demokratierna. Mediernas roll blir här som bevakare av dem som utövar makten. Men denna bevakning måste ske under ansvar. Detta har inte alltid fungerat. I de flesta av Afrikas stater måste pressetiken utvecklas.

Att tidningar får skriva vad de vill, att materialet kan tryckas och distribueras, att radio- och TV-program kan produceras och sändas är en viktig uppgift för biståndsgivare att tillse. Det är dock ett minerat område eftersom en så stor del av afrikanska medier är uppbunden till olika intressen. Biståndsgivning till olika medier bör därför i hög grad ske genom enskilda organisationer i Sverige.

Vad gäller mediebistånd kräver detta område inte bara försiktighet vad gäller givare och mottagare. Biståndet är speciellt så till vida att det vänder sig till en yrkesgrupp, vars hela roll är att vara självständig och oberoende. Bistånd till olika medier bör därför ske i nära samverkan med svenska medier. Är det en dagstidning man vill stödja bör även en svensk dagstidning vara inblandad. Det är naturligtvis svårt att få tidningar att driva egna projekt, men med en svensk enskild, organisation som organisatör så vet vi att det är möjligt.

Betydelsefulla steg mot folkstyre har tagits. Statsvetare talar om den tredje demokratiseringsvågen. Det är viktigt att komma ihåg att de två tidigare har drabbats av tillbakagångar. Insatser för att minska spänningarna mellan olika politiska krafter, införande av ett fungerande rättssystem samt en kraftfull bekämpning av korruption bör kunna vara medel för att skapa goda förutsättningar för folkstyrets utveckling och fortlevnad.

3 EU efter Lomé

EU-medlemskapet erbjuder stora möjligheter att tillsammans med andra länder åstadkomma konkreta resultat vad gäller globalt utvecklingssamarbete. Länderna inom EU har med sig sina egna relationer till andra kontinenter in i samarbetet. En del är f.d. kolonialstater vilket skapar en alldeles speciell relation till den gamla kolonin. Sverige kan därför få en stor roll i detta samarbete. Sverige bör verka för att föra in sin syn på partnerskap och jämbördighet i relationerna mellan EU och biståndstagarna.

Sverige kan också hämta inspiration från EU-ländernas krav på demokrati och politiska framsteg.

Regeringens ambition att öka Sveriges aktiviteter gentemot Västafrika är därför mycket positiva. Sverige har sedan gammalt goda kontakter i området, och ett ökat svenskt engagemang skulle kunna utgöra en positiv faktor mellan de forna kolonierna och deras härskare. Området hyser också en rad länder med hanterlig storlek och god såväl ekonomisk som politisk potential.

Biståndsnivån är viktig och kan inte ännu ersättas av handel, utan endast genom att integreras i världsekonomin kan Afrika ha en chans att bygga upp sin ekonomi. Med tanke på historien borde Afrika vara en nära handelspartner med Europa. Men EU-ländernas import från kontinenten är mycket liten, och den sjunker. Sverige måste inför arbetet med ett nytt biståndsavtal mellan EU och AVS-länderna med kraft verka för att alla handelshinder gentemot den europeiska marknaden försvinner. EU-ländernas handelshinder för teko- och jordbruksprodukter samt möjligheten att införa kvoter måste bort. Sverige bör verka för att EU driver på så att världens tekokvoter försvinner samt att EU går ett steg längre och snarast möjligt avskaffar kvoterna inom tekoområdet.

EU:s jordbrukspolitik är speciellt allvarlig för utvecklingsländerna. Den skyddade jordbrukssektorn snedvrider världsekonomin. Detta är ett område där u-länderna är konkurrenskraftiga. Sverige måste därför med stor målmedvetenhet arbeta för att den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, reformeras.

Regeringen säger sig vilja verka för att alla de minst utvecklade länderna ska erbjudas tullfrihet för samtliga varor. Detta är naturligtvis mycket positivt. Det vore intressant för riksdagen att ta del av hur dessa förslag har mottagits.

EU-byråkratin framstår ofta som ogenomtränglig. Detta gäller även på biståndsområdet. Det kan vara mycket krävande för en u-landsstat att ta emot och hantera bistånd. Ju fler villkor som är knutna till mottagandet desto större krav ställer det på mottagaren. Detta är gör att de stater som kanske skulle vara i störst behov av stöd inte kan eller får hantera bistånd. Sverige bör därför arbeta för att EU ändrar inriktningen på sitt bistånd mot betydligt större projektinriktning där mottagarlandet får ett större ansvar och där måluppfyllelsen blir det relevanta.

Den viktigaste uppgiften inom EU är dock att påverka medlemsstaterna till ett större engagemang i utvecklingsfrågor. De flesta av EUs medlemsstater ger ett alltför långt u-landsbistånd. Den socialdemokratiska regeringens beslut att sälla sig till den skara som genomför stora försämringar inom biståndet har i detta sammanhang urholkat Sveriges möjlighet till inflytande.

4 Ekonomiska villkor

Parollen ”trade not aid” hörs ofta framför allt från amerikanskt håll. Tanken är att utvecklingsländerna ska få igång sin handel och på så sätt komma ifrån biståndsberoendet. Denna tanke är naturligtvis riktig, men i nuläget helt utopisk. Så länge skuldbördorna hänger över utvecklingsekonomierna kan lite göras för att få ordentlig fart på ekonomierna. Många afrikanska länder har inte någon som helst möjlighet att påverka sin situation. Paradoxalt nog är dessa skulder som så beredvilligt utlånades till u-landsdiktatorerna nu kanske det största hotet mot de nya demokratiskt valda politikernas möjlighet till framgång.

Handel kan i nuläget inte ersätta bistånd. De ekonomiska villkoren är alltför dåliga för detta.

Det största av dessa problem utgör skuldbördan som många afrikanska länder har att bära på. Detta gör att de inte har någon som helst möjlighet att påverka sin situation. Skuldbördan i förhållande till BNP har ökat från 30 procent 1980 till 74 procent 1995 i de afrikanska länderna. I Afrika används fyra gånger flera resurser till skuldåterbetalningar och räntor än till hälso- och sjukvård.

För att förändra den ekonomiska situationen behövs skuldlättnader. Några viktiga steg har tagits under senare år. Parisklubbens s.k. Neapelvillkor kan ge vissa länder nytt hopp. Detsamma gör HIPC-initiativet vilket är den första gången som alla kreditorer är inblandade i samma program för ett land. Men inget av dessa program räcker. Det är av utomordentlig vikt att Sverige verkar för att de extraordinära skuldlättnader som omskrivs i regeringens skrivelse omvandlas till verklighet.

5 Partnerskapets förutsättningar

Att ge bistånd är ett moraliskt åtagande. Detta åtagande är mellan Sveriges medborgare och medborgarna i mottagarländerna. Partnerskap förutsätter förtroende. Så kan endast ske om den mottagande regeringen upplevs som legitim. För att den regeringen ska vara legitim måste den vara folkvald. Folkvalda regeringar är alltså en förutsättning för ett reellt partnerskap – mellan medborgare i två länder.

Men även andra faktorer är betydelsefulla för partnerskapet. De båda samverkande länderna bör ha vissa gemensamma värderingar att sträva efter. Bland annat bör mottagarlandet vara intresserat av att tillgodose medborgarnas grundläggande sociala service såsom sjuk- och hälsovård. UNDPs Human Development Report har framfört ett förslag som också bekräftats av FNs möte Social utveckling 1995 om ett 20:20-åtagande. Detta innebär att 20 procent av mottagarlandets budget ska gå till att alla medborgarna i mottagarlandet har tillgång till grundläggande social service och att givarregeringen även den ska anslå 20 procent av sina biståndsanslag till samma ändamål.

Då båda parter har ett sådant gemensamt mål lägger man en god grund för ett partnerskap. Detta system skulle kunna prövas även inom andra områden.

6 Biståndets volym

Biståndsvolymen är fortfarande betydelsefull. Vi har med kraft framfört kravet på höjt bistånd. Regeringen har dock sagt nej. Det är därför med stor förvåning vi läser att det i skrivelsen sägs att Sverige nu återigen ökar biståndet. Något sådant beslut har inte regeringen förelagt riksdagen. Däremot har regeringen planerat en höjning till år 2000. Än är det ju ett par år dit. Den höjning som då föreslås ske är från 0,7 procent av BNI till 0,72. Detta får man kalla modest. Om Folkpartiet hade fått bestämma hade biståndsnivån då varit högre.

Biståndets kvalitet anses ibland stå i motsats till en hög biståndsnivå. Kvaliteten ska alltid vara ledstjärnan inom biståndspolitiken. Det finns dock ingen motsats mellan ett högt bistånd och ett bra bistånd. Sverige ska ge ett bistånd av hög kvalitet men också med en stor volym. Biståndet har gett och ger resultat. Människor får rent vatten, vaccineras och blir läskunniga. Detta har spelat en roll i den positiva utveckling som vi trots allt kan se även i Afrika.

Folkpartiet har därför sagt nej till regeringens alla sänkningar av biståndet, vilket har skett i varje sparpaket den socialdemokratiska regeringen har gjort. Vi tog starkt avstånd från Socialdemokraternas inställning att inte ens biståndet skulle fredas från besparingar, vilket ju Göran Persson gjorde en stor poäng av vid regeringstillträdet. Folkpartiet menar att enprocentsmålet inom biståndspolitiken är en moralisk förpliktelse. Det räcker med att se på de senaste årens fruktansvärda händelser främst i Afrika söder som Sahara för att inse att behoven är oändliga.

7 Slutsatser

Även om biståndsnivån måste höjas är det viktigt i allt biståndsarbete att hålla avvecklingsperspektivet levande. Problemet med biståndsberoende är gigantiskt i många afrikanska länder. Partnerskapet kan leda till mera effektivt bistånd, men att biståndet finns och har en sådan volym leder ofelbart till snedvridningar i mottagarens ekonomi och planering. Ett inslag i denna långsiktiga process där parterna får en ny relation måste vara att planera och skapa förutsättningar för biståndets avveckling och för övergång till andra former av samarbete. Idag har vi ännu inte kommit så långt att exempelvis handel kan ersätta bistånd. Vi brukar tala om ett både faktiskt och mentalt biståndsberoende som utvecklats, inte minst i många afrikanska mottagarländer. Det är ytterst angeläget att finna formerna för att angripa detta – både på det praktiska och det psykologiska planet. Omfattande inslag av kunskapsutveckling och andra insatser som syftar till att ta vara på och utveckla det mänskliga kapitalet har då sin givna plats.

Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen i sin skrivelse förordar en liknande politik som Folkpartiet vid tidigare riksmöte framfört för att förbättra biståndet till Afrika:

– åtgärder för att komma ur skuldkrisen

– åtgärder för att stärka demokratin och effektivisera statsinstitutionerna

– åtgärder för att skapa en makroekonomisk omgivning som ger förutsättningar för ekonomisk utveckling.

Om dessa åtgärder, med hänsyn tagen till miljön och kvinnornas situation, kan ske i partnerskap har ett stort steg tagits mot ett betydligt bättre bistånd.

8 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om synen på demokratins roll i fattigdomsbekämpningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fria val, parlamentarism och flerpartisystem som en huvuduppgift i Sveriges arbete inom utvecklingsbiståndet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om partiernas roll för förståelsen av flerpartisystemets funktionssätt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av stödet till det civila samhället,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utformningen av stödet till medier,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en redogörelse för mottagandet av förslag på tullfrihet för samtliga varor från de minst utvecklade länderna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om metoder för att stävja biståndsberoendet.

Stockholm den 25 mars 1998
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Lennart Rohdin (fp)	Kerstin Heinemann (fp)