med anledning av skr. 1997/98:122 Afrika i förändring - En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet

Motion 1997/98:U33 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp)

Afrika i förändring

Regeringen tillsatte i oktober 1996 en utredning för att utarbeta ett förslag till en ny svensk Afrikapolitik. Utredningens rapport fick titeln ”Partner med Afrika”. Den är inte på något sätt en dynamisk idéskrift men den ger ändå ett starkt intryck av Sveriges möjligheter att bidra till en positiv afrikansk utveckling. Regeringens skrivelse är en ambitiös beskrivning av Afrika och visar en tydlig bild av den politik man hittills drivit från svensk sida. Men när man kommer in på de sista 20 sidorna, som bär rubriken En förnyad svensk Afrikapolitik, har läsaren hunnit få krav på nya idéer och förändringar. Och blir besviken. Dock har man från regeringens sida framhållit ”att fyra decenniers erfarenheter från utvecklingssamarbete i Afrika nu ger en möjlighet att utveckla nya former för samarbetet.” Mycket av skrivelsens innehåll känns igen från diskussioner i riksdagsarbetet och från seminarier och möten hos NGO:er.

Ordet bistånd ersätts i dag oftast med utvecklingssamarbete, i regeringens förnyade Afrikapolitik finns nu begreppet partnerskap. Det begreppet används i dag av flera olika givare, bl.a. Världsbanken. Begreppet vill antyda att givarsamhället bör ha ett annat förhållningssätt till mottagarländerna än tidigare, ett förhållningssätt som tydligare skall uttrycka en solidaritetstanke och ge intryck av att stärka den svagare parten. En språklig förnyelse, men hur nytt är innehållet och var finns medlen att genomföra förändringsarbetet med? De senaste åren har svenskt bistånd sjunkit och det är därför angeläget att Sverige lever upp till det folkligt förankrade enprocentsmålet. Särskilt som höjt bistånd var en viktig del i åtagandena i miljökonferensen i Rio.

Enligt skrivelsen betyder partnerskap inte enbart relationer mellan regeringar eller statliga organ. ”Ett viktigt element i den nya Afrikapolitiken är att främja handel och investeringar mellan Sverige och Afrika. Svenskt näringsliv har mycket att vinna på att, med ökad export, import och större investeringar, utnyttja den potential som finns på många afrikanska marknader”, står det i inledningskapitlet, och avslutningskapitlet talar om att ökad ekonomisk integration och ett allt snabbare och mer välutvecklat varuutbyte mellan länder på sikt kan skapa nya marknader. I dag utgör Afrika en liten marknad, men investeringar på senare tid som Volvos i Botswana och Telias i Uganda åskådliggör de nya möjligheter som trots allt finns. En marknad på flera hundra miljoner människor i länder med stora behov av investeringar i infrastruktur och med en genomsnittlig tillväxt på över 5 % per år är naturligtvis av intresse för utländska investerare och exportörer.

Världsbankens beräkningar visar att hälften av befolkningen söder om Afrika lever under fattigdomsgränsen. Skrivelsen framhåller ekonomisk tillväxt som en nödvändig förutsättning för att kunna bekämpa fattigdomen, och att det inte finns några exempel på länder som under en längre period kunnat minska fattigdomen utan en god ekonomisk tillväxt. Det är alltså traditionell ekonomisk tillväxtpolitik med stor utrikeshandel och ett investeringsvänligt klimat det handlar om.

De afrikanska länderna vill utvidga sin handel och få tillträde till världsmarknaden. Fortfarande finns direkta hinder för detta, och skuldsituationen är en belastning för en positiv samhällsutveckling. När det gäller handels- och investeringspolitiken vill man från svenskt håll stödja de afrikanska ländernas strävanden att skapa bättre förutsättningar att attrahera utländska investeringar och utländskt kapital genom ”förbättrad ekonomisk tillväxt och genom att utveckla de ekonomiska och legala förutsättningarna. Sverige verkar för att ett multilateralt investeringsskyddsavtal skall komma till stånd i WTO och förhandlar om ett sådant avtal i OECD. Vi stödjer genom EU ansträngningarna att på regional basis i Afrika etablera investeringsskyddsavtal.” Detta investeringsskyddsavtal håller som bäst på att förhandlas fram.

Miljöpartiet kräver att Sverige avstår från att underteckna detta avtal i den utformning det nu har. Det kommer snarare att försvaga än förstärka utvecklingsländernas möjligheter att delta i världshandeln på ett sätt som stödjer deras utveckling. De grundläggande reglerna som utvecklingslandet skall ställa upp med, är ett heltäckande skydd för investeraren, som inte får hindras av nationella lagar och avtal. Uppsägningstiden för avtalet är fem år, och sedan skyddar avtalet alla investeringar som görs under dessa fem år i ytterligare femton år. Och investeringarna omfattar allt det ekonomiska: företag, aktier, obligationer, lån, patenträttigheter. Också ett lands naturresurser ingår i en investering, vilket betyder att t.ex. ett lands nödvändiga livsmedelsproduktion indirekt kan låsas av sådana avtal. Det är också ett sällsynt odemokratiskt avtal, eftersom de som främst drabbas av avtalet inte får vara med vid dess utformning. Det är ingen tvekan om att mottagarlandet och dess arbetstagare i allra högsta grad behöver ett gott skydd, när landet lämnas öppet för storföretagen och de internationella investerarna.

Miljöpartiet anser att regeringens Afrikaskrivelse går förbi den grundläggande frågan, nämligen hur en utveckling kan skapas som är långsiktigt miljömässigt hållbar. Skrivelsen klargör inte att en hållbar utveckling förutsätter att omsättningen av energi och materia måste organiseras så att den är förenlig med naturlagarna. Den tragiska sanningen är ju den att den utvecklingsmodell som västvärlden exporterar till mottagarländerna inte är ekologiskt hållbar och innebär att man lever på kredit och lämnar en utarmad miljö till kommande generationer. En så slösaktig och ineffektivt organiserad resursomsättning som den svenska är enligt vår mening inget för våra samarbetsländer att ta över.

Som givarland befinner sig Sverige i ett svårlösligt dilemma. Å ena sidan vet vi att världen inte har råd med vår västerländska produktions- och konsumtionsmodell. Å andra sidan exporterar vi denna modell till våra samarbetsländer. Vi är klara över att vi i längden inte kan leva som vi gör i dag, att ett systemskifte är nödvändigt. Den snabba takten i de miljöföroreningar vi orsakar är många gånger högre än den hastighet vi klarar av i våra miljöåtgärdsprogram.

Världsbanken och IMF har gjort många felsatsningar enligt regeringens Afrikaskrivelse, och ofta inte känt till förhållandena i de olika länderna tillräckligt. Vad Världsbankens och IMF:s misstag har kostat har ingen riktigt räknat ut. Däremot är det klart vilka som fått betala notan, nämligen folken i de länder som drabbats. Det är därför angeläget att införa någon form av ansvarsförsäkring från givarna som en del av den uppförandekod som regeringen skisserar. Det skulle innebära att den ekonomiskt starkare partnern tar ansvar åtminstone för några av de mest uppenbara och kostsamma felbedömningarna i samarbetet. Sverige skulle genom detta kunna visa vägen mot ett ansvarsfullare bistånd där det också finns ett pris för givarna av styrning och villkor. Samma åtaganden borde Sverige också kunna föreslå sina närmaste grannländer och naturligtvis också Världsbanken och EU och övriga internationella finansiärer.

Miljöpartiet anser att en översyn av biståndspolitiken är nödvändig, och det gäller då inte bara i Afrika. Med det nuvarande utvecklingssamarbetet riskerar våra partners att berövas möjligheterna att söka egna lösningar på sina problem, lösningar som kanske är bättre lämpade för deras speciella situation. Många av Sveriges partnerländer har ett bättre utgångsläge för att förverkliga ett uthålligt kretsloppssamhälle än Sverige och andra industriländer. I fråga om t.ex. energiförsörjningen är andelen förnybar energi ofta mycket större hos utvecklingsländerna. Att som nu sker, medverka till att göra dem beroende av fossila bränslen eller import av konstgödsel och bekämpningsmedel, är ansvarslöst. Risken är stor att mottagarländerna tvingas överge ett kretsloppssamhälle till förmån för något som kortsiktigt ger ekonomiska och materiella fördelar och vinster, men som på lång sikt gör dem beroende av givarländerna och förstör deras naturresurser.

Om Sverige skall tjäna som förebild för våra samarbetsländer, så måste vi kritiskt börja granska våra institutioner, vår egen samhällsutveckling och vår egen slösaktiga och ansvarslösa livsstil.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen inte undertecknar MAI-avtalet i dess nuvarande form,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör kräva en omarbetning av MAI-avtalet utifrån grundliga konsekvensanalyser,

3. att riksdagen begär att regeringen kräver utvecklingsländernas medverkan i det nu aktuella avtalet samt i andra avtal som berör dem i enlighet med vad i motionen anförts,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en förnyad svensk Afrikapolitik radikalt förändras och utgår från en utvecklingsmodell, som bygger på naturens kretslopp,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att biståndspolitiken utformas så att våra samarbetspartner slipper utsättas för nya miljöproblem och de ständigt ökande kostnader som det innebär,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökat bistånd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiskt ansvarstagande från givarländerna.

Stockholm den 24 mars 1998
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)	Eva Goës (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)	Ewa Larsson (mp)
Barbro Johansson (mp)