med anledning av skr. 1996/97:169 De fattigas rätt - vårt gemensamma ansvar. Fattigdomsbekämpning i Sveriges utvecklingssamarbete

Motion 1997/98:U2 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp)

Man kan av regeringsskrivelsens titel få intrycket att fattigdomsbekämpning är ett av flera mål i svenskt biståndsarbete och att skrivelsen utgör ett begränsat inlägg i biståndsdebatten. ”Skrivelsen är ett inslag i det förändringsarbete som det svenska utvecklingssamarbetet för närvarande genomgår”, står det i texten. Men dokumentets utformning och idéer visar att vad som fastslogs i regeringens proposition 1962 fortfarande gäller, nämligen att det överordnade målet för svenskt bistånd och utvecklingssamarbete är ”att höja de fattiga folkens levnadsnivå”. I den nu aktuella ”De fattigas rätt” aviseras ytterligare en skrivelse om demokratisk samhällsutveckling och utvecklingssamarbete. En diskussion om det nära sambandet mellan fattigdom och bristen på demokrati i ett land får alltså vänta, till det aktualiseras igen med regeringens kommande biståndsskrivelse.

”De fattigas rätt – vårt gemensamma ansvar” handlar om en förändring av den svenska biståndspolitiken, förändringar till innehåll och form och attityder. Det är ett positivt och ambitiöst dokument, en bra och tydlig redogörelse för hur man tänker sig en ny biståndspolitik som skall ge ett bättre bistånd. Det bygger i utvecklingssamarbetet på nya premisser och förutsättningar, som tar upp nödvändiga förändringar och nya förslag. Det bygger på ömsesidigt hänsynstagande och förståelse, där man satsar på samarbete och ett jämställt partnerskap och därmed undviker biståndsberoende. Men i ett par avseenden har Miljöpartiet en annan åsikt; partiet önskar en starkare fokusering på osäkerheter och problem och vill ha en viktig del av biståndet belyst.

Ekonomisk tillväxt i ett utvecklingsland

Att vara fattig är primärt att inte ha materiella resurser som mat och husrum, men det är också att sakna makt över sitt eget liv och sin framtid. I denna skrivelse, liksom i den internationella debatten om hur man framgångsrikt bekämpar fattigdomen, är lösningen ekonomisk tillväxt. Dock nämns här att frågan om tillväxtens innehåll är av avgörande betydelse – det skall vara en jämlik tillväxt som befordrar både en social och en ekonomisk utveckling. Tillväxtens kaka måste fördelas så att fattigdomen minskar. Därmed ökar också den enskilda människans inflytande över sitt liv och sin framtid. Bättre ekonomiska förhållanden i ett land kan också öka den offentliga sektorns utbud till medborgarna. Detta får inte bli ett fördelningsmässigt problem, så att endast den som har pengar kan utnyttja hälsovård, sjukhus och skolor/utbildning. Man får i detta sammanhang inte glömma hur tillväxtens följder och konsekvenser drabbar människan och miljön, både i det kortsiktiga och i det långsiktiga perspektivet.

Globaliseringen av världsekonomin har medfört både positiva och negativa effekter för fattiga länder. Ökade direktinvesteringar i fattiga länder medför en starkt positiv ekonomisk utveckling, men ofta saknas tillräckliga sociala och miljömässiga krav vilket medfört att utarmning av såväl människor som miljö har tilltagit. Det är därför viktigt att såväl social- som miljöklausuler införs i främst de globala handelsavtalen, dvs i WTO-systemet. Socialklausuler ("minimum labour standards") finns i vissa multilaterala avtal och ILO har utarbetat konkreta förslag på hur dessa bör utformas. Miljöklausuler har ännu inte utvecklats på samma sätt, men är minst lika viktiga. Regeringen måste vara pådrivande för att få till stånd social- och miljöklausuler i alla relevanta internationella avtal.

Ekonomiska aspekter

Skrivelsen framhåller att marknadsekonomi och frihandel är viktiga förutsättningar för en långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning. Miljöpartiet vill framhålla att det är viktigt att motverka de isolationistiska tendenser, ofta riktade mot fattiga länder, som numera gör sig gällande inom bl.a. EU och USA. Dessa grundas ofta i uppfattningen att internationella eller transnationella företag utnyttjar ökad frihandel till att flytta verksamheter i i-länder till u-länder (eller f.d. kommunistländer i Europa) där arbetskraftskostnaden är lägre. Därigenom skapas högre arbetslöshet i i-länderna, men samtidigt en positiv ekonomisk utveckling i u-länderna. Detta är i viss mån sant, men samtidigt måste det framhållas att denna typ av arbetskraftsintensiv industriproduktion har fått en stadigt minskad ekonomisk och sysselsättningsmässig betydelse för i-länderna. Dessutom är det så att ökat välstånd i u-länderna under frihandelsbetingelser innebär bättre förutsättningar också för i-länderna. Generellt sett har det hittills varit svårt att visa att de ökade satsningarna i u-länderna verkligen medför negativa effekter på sysselsättning och ekonomi i i-länder. Det är enligt vår bedömning mer troligt att motsatsen är för handen. Detta gäller särskilt på längre sikt.

När det gäller strukturanpassningsprogrammen framhålles i skrivelsen att man både kan och måste göra mer för att integrera fattigdomsbekämpningen i programmen. Där måste effekterna på de fattiga vara en utgångspunkt. Vi menar att samma bedömning och utgångspunkt också måste sättas när det gäller liberalisering och en fri marknad. Effekterna på de fattiga måste vara förutsättningen. Vi har från Miljöpartiets sida ofta tryckt på att man i biståndspolitiken skall försöka påverka handels- och näringsstrukturer. De nuvarande mönstren för världshandeln bidrar till underutveckling i vissa länder. Det finns nya idéer om solidarisk handel, om en ”rättvis handel” som tar hänsyn till människa och miljö. Det är önskvärt att man seriöst arbetar med att få fram dokumentation och modeller för och om sådan solidarisk handel.

Privata investeringar i biståndet

Från Miljöpartiets sida vill vi framhålla att ökande investeringar i utvecklingsländer ställer ökande krav på rimliga miniminormer på det sociala området och på miljösidan. Vi kan inte acceptera en ekonomisk tillväxt som bygger på t.ex. barnarbete och miljöförstöring. Exempel finns på multinationella företag som går in i ett land och gör s.k. klipp genom att dumpa marknaden och slår ut det inhemska näringslivet med åtföljande sociala och ekonomiska problem. Social- och miljöklausuler måste alltid tillämpas i det svenska biståndet, och det ska naturligtvis även gälla inslag av privata investeringar. Skrivelsen framhåller att "det måste finnas ett ägarskap hos den slutliga målgruppen". Vi anser att detta är ett viktigt krav när det gäller privata investeringar som därigenom utan tvekan kan bidra till fattigdomsbekämpande åtgärder.

Världsbanken har arbetat hårt den sista tiden för en ny policy, både vad gäller miljöaspekter och sociala konsekvenser. Två av bankens enheter står emellertid utanför detta och omfattas inte av Världsbankens regelverk och policy. Det är IFC (Internationella finansieringsbolaget), som endast ger lån till privata företag, och MIGA (Multilaterala investeringsgarantiorganet) som ger lånegarantier till företag som investerar i högriskländer. Här är en gråzon som Sveriges talesman, den nordiska representanten, i Världsbanken borde få undanröjd och få insyn i.

Barn är särskilt utsatta

En av de största orsakerna till handel med barn och olika former av utnyttjande av barn är just föräldrarnas fattigdom. Handeln med barn ökar speciellt i Asien. 10 000-tals barn från Bangladesh och Nepal säljs till barnarbete i fabriker och för att utnyttjas i barnprostitution. Såväl polis som socialarbetare är behövliga i sådana områden där de hamnar. Det är väl känt att de också besöks av svenskar, vilket ger oss ytterligare skäl att ta med det i vårt biståndsarbete. Sverige har redan haft insatser av det slaget i Thailand. Skrivelsen tar upp en rad olika förslag till förändring av utsatta gruppers situation, som t.ex. tillgång till jord och vatten på landsbygden, där också ägande- och brukningsrätt till jord diskuteras. Minsta gemensamma nämnare i världen borde vara barnens väl. Införande av en socialklausul i WTO-systemet, en klausul som bl.a. innebär uttryckligt förbud mot barnarbete måste därför vara en prioriterad uppgift för regeringen.

Hinder för fattigdomsbekämpning

Kampen mot fattigdomen måste föras på många fronter. Miljöpartiet vill här nämna korruptionen, som inte alltid är synlig men ändå kan vara allmänt förekommande i hela samhället, när inkomsterna är små och levnadsstandarden låg. Den stora inflyttningen från städerna till landsbygden ger en fördjupning av fattigdomen som medför drogproblem och alkoholmissbruk, vilka alltid är ett stort utvecklingshinder.

Fattigdomsbekämpning genom EU:s bistånd

Miljöpartiet anser att en alltför stor del av EU:s bistånd är inriktat på livsmedelbistånd. I skrivelsen uttrycker man det försiktigt med att det kan hämma utvecklingen av lokal produktion. Det är ingen tvekan om att det också kan slå ut lokal produktion som redan finns. Livsmedelsbiståndets inverkan på lokala marknader borde analyseras bättre så att man får grepp om vilka konsekvenser just den typen av bistånd får på lokal produktion och handel. Vi menar också att när man ser EU som biståndsgivare bör man granska helheten av EU:s politik gentemot tredje världen. Hur påverkar EU:s jordbrukspolitik möjligheterna för de fattigaste länderna att exportera och få avkastning på sina jordbruksprodukter? Bidragsstimulerad överproduktion i EU medför dumpning på världsmarknaderna, en dumpning som påverkar utvecklingsländerna starkt negativt. Hur påverkar EU:s handelspolitik möjligheterna att utveckla lokala marknader och lokal produktion? Isolationistiska drag i EU:s handelspolitik slår ofta mot utvecklingsländerna. Redan i dokumentet ”Svensk strategi för EU:s utvecklingssamarbete” från 96-11-06 finns kritik från svenskt håll gentemot EU:s biståndsarbete. Med detta nya program för fattigdomsbekämpning i svenskt bistånd märks bristerna i EU:s bistånd ännu mer. EU:s bistånd måste samordnas bättre. Det administreras från olika organ som inte är tillräckligt koordinerade med varandra. EU:s bistånd får naturligtvis inte motverkas, varken av dess utrikes-, handels- eller jordbrukspolitik. Samtidigt som EU ger bistånd till lokal fiskerinäring i ett fattigt land får givetvis inte trålare från EU-länder fiska ut samma lands kustvatten. En bättre kontroll av EU:s internationella agerande behövs. Kravet på samordning har ju sedan länge redan ställts på olika bilaterala biståndsinsatser och insatser från olika NGO:er, det är dags att ställa det kravet även på EU. Många av de gamla kolonialmakterna bör i dag känna ansvar att bekämpa fattigdomen i sina gamla kolonialländer, eftersom de på olika sätt har motverkat den ursprungliga befolkningens möjligheter till utveckling. Det måste emellertid ske på ett sätt som inte bevarar de gamla koloniala strukturerna.

Partnerskap – den nya biståndsmodellen

I skrivelsens sista kapitel känner Miljöpartiet igen många av de idéer som förts fram i partiets biståndsmotioner under åren. Där har ordet sjävtillit förekommit ofta, att ansvaret för tillståndet i världen är gemensamt och att vi på en enda jord med begränsade resurser är beroende av varandra. Och att utvecklingssamarbetet skall ske efter mottagarens önskemål, villkor och behov och i en för båda parterna jämlik relation. Regeringens skrivelse är daterad den 29 maj 1997. Två månader senare daterades förslaget till en ny svensk politik för Afrika söder om Sahara, en politik som framhåller vad ett partnerskap egentligen innebär. Det är ett tungt dokument av flera skäl. Det lyfter fram Afrika som en speciellt viktig del i svenskt utvecklingssamarbete, det ger en helhetssyn på relationerna mellan Afrika och Sverige och det propagerar för en ny och annorlunda biståndsmetodik. Boken avslutas med rekommendationen att afrikabiståndets sakinnehåll skall bli föremål för en samlad översyn där inspiration hämtas ur bokens idéer och förslag. Övrigt svenskt bistånd rekommenderas också att hämta inspiration, idéer om förnyelse och radikala förändringar därifrån. Två förslag till förändringar vad gäller anslagsmetodiken förtjänar att omnämnas helt kort. Den nuvarande anslagsmetodiken, som finns både i Sverige och andra givarländer, är enligt denna utredning ett hinder för effektivitet i biståndet. Man menar att anslagen är konstruerade för krav som ställs för en årlig operativ verksamhet, medan biståndets verksamheter ju inte är årliga utan ofta har ett långsiktigt arbetsfält. Man föreslår en rullning av anslagen. Utan att närmare gå in på detta skulle man slippa betala tillbaka de reservationer som varje år orsakar stora diskussioner och protester. Den andra förändringen gäller Sidas fältorganisation, som man anser bör föras över till sakanslag och att beslut om omfattningen delegeras till biståndsmyndigheten. Kostnaderna för en fältarbetare förs alltså över från administration till sakanslag och därmed är människan biståndet, både inom pappersexercisen och rent praktiskt. Förhoppningsvis vinner man både i flexibilitet och antal fältarbeten. Den som t.ex. sänds ut i fredsskapande syfte eller för att bygga upp en institution är med sina kunskaper, sin livserfarenhet och arbetskapacitet en liten biståndsenhet i sig.

Vårt viktigaste livsmedel

”Det finns ett nära men komplext samband mellan miljö och fattigdom. Många miljöproblem orsakas eller förvärras av fattigdom. Att bekämpa fattigdom är därför nödvändigt för att uppnå en ur naturresurssynpunkt hållbar utveckling, samtidigt som insatser att förbättra miljön är centrala för att minska fattigdomen.” Trots en deklaration som denna, får miljön bara 2/3 sida av skrivelsens 53 textsidor. Här och var är instoppat meningar som har med miljö och miljöpolitik att göra. Att brist på jord och vatten är konfliktrisker talas det också om i en mening. Likaså står i det korta avsnittet om miljö att ”ett tiotal länder med över 400 miljoner invånare beräknas stå inför en akut vattenbrist inom de närmaste tio åren”. Det finns andra siffror som ofta citeras i pressen, t.ex. att ett tjugotal länder i världen redan i dag har brist på vatten. Var finns kapitlet om det långsiktiga och nödvändiga planerandet för miljön? Med tanke på kommande generationer? Vi har miljökunskaper, erfarenheter, tekniskt kunnande och vi kan ge förebilder. Dit hör också vattenfrågorna, som inte bara handlar om fattigdom och livsmedelstillgångar, utan också om en hotbild. Stridigheter om vatten kan historien berätta mycket om, från grannars bråk om vattentäkter till krig mellan länder om vattentillgången till floder och sjöar. Och krig kostar pengar och gör befolkningen fattigare. Miljöflyktingar kan bli en realitet i världen, allteftersom förorenandet av miljön fortsätter. Konfliktförebyggande insatser, miljövinster, ger vinster för framtiden. Ett aktivt utvecklingssamarbete är också ett säkerhetspolitiskt instrument, i fredens tjänst. Alla biståndets möjligheter måste utnyttjas maximalt i kampen mot fattigdomen..

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man i svensk biståndspolitik verkar för att all ekonomisk tillväxt bedöms ur såväl miljö- som socialkonsekvensaspekter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tillväxtens resultat – nya sjukhus, skolor etc. – skall vara tillgängliga för alla, även de fattiga,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nödvändigheten av att miljö- och socialklausuler finns med i internationella avtal,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att rättvis och solidarisk handel måste vara en av målsättningarna i det svenska utvecklingssamarbetet,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att även privata investeringar i ett u-land måste rätta sig efter social- och miljöklausuler,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att alla Världsbankens enheter måste ha samma policy vad gäller miljöaspekter och socialkonsekvenser,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att svenska biståndsinsatser måste göras i områden med barnprostitution och sexturism,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att man inom svenskt utvecklingssamarbete måste arbeta fram metoder för att bekämpa korruption,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att insatser måste göras mot drog- och alkoholmissbruk i biståndsländerna,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU:s bistånd, bl a i form livsmedelsbistånd, inte får vara av den omfattningen att det slår ut den inhemska produktionen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU:s utrikes-, handels- och jordbrukspolitik inte får motverka EU:s biståndsinsatser,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ändra anslagsmetodiken i biståndet efter det afrikanska partnerskapsförslaget med tanke på återbetalning av eventuella reservationer,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av skarpare fokusering på miljöfrågor i biståndspolitiken så att de även i utvecklingssamarbetet får en starkare prioritering.

Stockholm den 19 september 1997
Bodil Francke Ohlsson (mp)
Eva Goës (mp)	Marianne Samuelsson (mp)
Per Lager (mp)	Thomas Julin (mp)