med anledning av skr. 1990/91:77 Invandrar- och flyktingpolitiken

Motion 1990/91:Sf25 av Karin Söder (c)

1980-talets svenska flyktingpolitik har präglats av stora
omorganisationer, långa handläggnings- och väntetider och
kraftigt ökande kostnader.

Situationen för de asylsökande är pressande. De tvingas
vänta under lång tid på förhör och utredning samt beslut.
En väntan som leder till passivitet och frustration.

Barnutredningar

Flyktingbarnen är särskilt utsatta. Många barn har svårt
att delge vad de upplevt och det är därför angeläget att
utredningarna utförs av kvalificerad, särskilt utbildad
personal. Barnens hälsosituation och andra omständigheter
av humanitär natur måste särskilt uppmärksammas vid
dessa utredningar. Barns rättssäkerhet vid
utredningsförfarandet får inte försummas.

I regeringens skrivelse (1990/91:77) om invandrar- och
flyktingpolitiken redovisas i korthet praxis avseende
barnfamiljer. De nya reglerna från 1990 om kortare
handläggningstider vid utredning av uppehållstillstånd för
barnfamiljer har ännu inte givit positiva resultat.
Polismyndigheter, invandrarverket och
arbetsmarknadsdepartementet har trots ökade resurser inte
kunnat uppnå målet om väsentligt kortare
handläggningstider. Enligt ett regeringsbeslut skall den s.k.
schablonregeln vid prövning av uppehållstillstånd för
barnfamiljer knytas till invandrarverkets beslut i det
enskilda ärendet. Detta innebär enligt regeringens skrivelse
att barnens förhållanden inte särskilt undersöks. Det är
enligt min mening högst väsentligt att slå vakt om
flyktingbarnens fysiska och psykiska hälsa. Kortare
handläggningstider är självklart ett viktigt mål, men det får
inte gå ut över barnens rätt till grundligt genomförda
undersökningar.

Vad här anförts om barnutredningar och praxis avseende
uppehållstillstånd rörande barnfamiljer bör ges regeringen
till känna.

Barn i förvar

I den nu aktuella skrivelsen anges att 243 personer tagits
i förvar av utredningsskäl och 160 personer av identitetsskäl
under perioden 1 juli till 30 september 1990. Det påpekas
särskilt att bestämmelser om att ta en utlänning under 16 år
i förvar har inskränkts. Förvar av identitets- eller
utredningsskäl får inte ske. Endast under de i 6 kap. 3 §
utlänningslagen (1989:529) givna förutsättningarna får
förvartagande av barn ske. Förvartagande kan ske då fråga
uppkommer om verkställighet av ett beslut om avvisning
eller utvisning och det finns uppenbar risk för
undanhållande och att en förestående verkställighet, som
inte bör fördröjas, därigenom äventyras. I samma lagrum
anges även att barn under 16 år inte får tas i förvar om det
är tillräckligt att de ställs under uppsikt.

Hur många barn som tagits i förvar under 1990 med stöd
av de tidigare -- respektive de nu gällande -- förvarreglerna
anges inte i skrivelsen. Det framgår inte heller hur
uppsiktsinstitutet fungerar.

Enligt uppgifter från rikspolisstyrelsen och statens
invandrarverk togs 181 barn i förvar under första halvåret
1990. Andra halvåret 1990 togs sammanlagt 294 barn i
förvar. En betydande ökning av antalet barn i förvar har
således skett med tillämpning av de nya förvarreglerna.
Detta trots att avsikten med de nya reglerna var att barn
endast i undantagsfall skulle tas i förvar.

I propositionen (1989/90:86) med förslag till ny
utlänningslag betonar invandrarministern att det är
angeläget att barn som tas i förvar under tiden i förvar får
vistas under i övrigt så normala förhållanden som möjligt.
Härmed avses förvarlokalernas utformning och betydelsen
av att det finns personal med kunskap om barn. Sådana
särskilt iordningställda lokaler finns endast på två håll i
landet. Detta förhållande är givetvis inte acceptabelt. Fler
särskilda förvarlokaler för barn bör snarast iordningställas.

Min uppfattning är att barn inte får tas i förvar eller
skiljas från sina familjer. När nu detta trots allt är
lagreglerat är det viktigt att få till stånd en så restriktiv
användning av förvartagandeinstitutet som möjligt.

Vad här anförts om behovet av restriktivitet när det
gäller förvartagande av barn och iordningställandet av fler
förvarlokaler för barn bör ges regeringen till känna.

Beslut om uppsikt

I propositionen (1989/90:86) med förslag till ny
utlänningslag framhåller invandrarministern att det alltid i
första hand måste övervägas om inte syftet med att
förvartagande i stället kan uppnås genom att barnet ställs
under uppsikt.

Polisdistrikt och polismyndigheter runt om i landet
intygar att det under 1990 inte tagits något beslut om
uppsikt enligt utlänningslagen avseende barn eller
barnfamiljer. I praktiken sker således inte den begränsning
av barns rörelsefrihet som lagstiftaren åsyftat genom regler
om uppsikt.

Jag menar att det är nödvändigt att reglerna om uppsikt
kan tillämpas så att de ges företräde framför ett
förvartagande av barn. Vad här anförts bör ges regeringen
till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barnutredningar och praxis vid
prövning av uppehållstillstånd för barnfamiljer,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen tillkänna
vad i motionen anförts om behovet av restriktivitet när det
gäller förvartagande av flyktingbarn och om
iordningställandet av fler förvarlokaler för barn,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningen av
uppsiktsinstitutet enligt utlänningslagen.

Stockholm den 1 februari 1991

Karin Söder (c)