med anledning av prop.1992/93:61 Ändrat huvudmannaskap för vissa institutioner inom ungdomsvård och missbrukarvård

Motion 1992/93:So17 av Rune Backlund (c)

Riksdagen fattade i maj 1991 ett principbeslut om att
huvudmannaskapet för de särskilda ungdomshemmen
skulle föras över från kommuner och landsting till staten.
Bakgrunden till beslutet var dels problemen med allmän
platsbrist och dels bristande överensstämmelse mellan
socialtjänstens behov av institutionella vårdinsatser och
huvudmännens inriktning på de befintliga
ungdomshemmen.

I propositionen föreslås nu att staten får ett samlat
huvudmannaskap för de särskilda ungdomshemmen. Den
nya myndighet som föreslås inrättad ska få ansvaret för att
anvisa plats på den institution som i varje enskilt fall
bedöms lämpligast.

Sedan riksdagsbeslutet 1991 har i minst ett avseende
förutsättningarna förändrats för ungdomsvården. Den allt
kärvare ekonomiska situationen i landets kommuner
tvingar fram en allt hårdare prioritering av vilken vård och
behandling kommunerna är beredda att bekosta för utsatta
ungdomar.

Socialstyrelsen bedömde 1990 att antalet platser vid §12-
hemmen behövde utökas med 150--200 platser för att
motsvara behoven. Idag är beläggningen vid de befintliga
institutionerna i sjunkande. En enkät som genomfördes
bland 28 av landets institutioner den 1 september visar på
en beläggning på 68 %.
144 platser stod tomma.

Det är knappast en allmän nedgång i behoven av vård
och behandling av utsatta ungdomar som gör att platser nu
står tomma. Avmattningen i kommunernas intresse för att
placera ungdomar är snarare en effekt av rent
kommunalekonomiska överväganden.

Kommunernas ekonomi kommer att vara hårt ansträngd
ytterligare ett antal år framåt. Risken är nu uppenbar att
intentionerna bakom riksdagsbeslutet 1991, att alla svårt
störda ungdomar ska få den vård de behöver, äventyras,
inte genom platsbrist utan genom att kommunerna inte har
råd att betala sin del av vården. I propositionen förslås en
uppräkning av statens bidrag till de särskilda
ungdomshemmen. Fördelningen ska bli att staten står för
hälften av kostnaderna och vårdavgifterna för resten. Trots
denna uppräkning av stödet kommer vårdavgifternas nivå
att vara avskräckande för många kommuner.

Om kommunernas aktuella ekonomiska situation får bli
styrande för om svårt störda och utsatta ungdomar ska få
den samhällsvård de behöver riskerar samhället dra på sig
ökande sociala problem med medföljande kostnader för
utslagning, missbruk och kriminalitet. Dessa kostnader kan
komma att vida överstiga kostnaderna för en bra vård,
vilket måste övervägas i ett vidare samhällsperspektiv.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av totalkostnader för
utsatta ungdomar.

Stockholm den 17 november 1992

Rune Backlund (c)