med anledning av prop. 2008/09:74 Vårdval i primärvården

Motion 2008/09:So10 av Ylva Johansson m.fl. (s, mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar att avslå proposition 2008/09:74 Vårdval i primärvården.

Motivering

En väl fungerande primärvård är en grundläggande hörnsten i ett framgångsrikt sjukvårdssystem. Patienternas krav på tillgänglighet, rimliga väntetider, flexibilitet och kvalitet måste vara utgångspunkten för utvecklingen av primärvården. Primärvården ska vara den nära vården, vara lätt att komma i kontakt med och kunna klara alla vanliga och grundläggande behov av sjukvård. För många människor är det viktigt att ha en fast och långsiktig kontakt med sin vårdcentral. Hälso- och sjukvårdslagen ger alla rätt att få tillgång till och välja en fast läkarkontakt i primärvården. Det landsting eller den region som man tillhör ska organisera primärvården så att detta blir möjligt.

Människors valmöjlighet är en viktig rättighet i en demokrati. Möjligheten att välja vårdinsatser regleras i bl.a. hälso- och sjukvårdslagen där man skriver att vården ska bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. För att möjliggöra denna valmöjlighet behövs en mångfald som motsvarar människors behov samtidigt som utbuden ska vara förenliga med såväl vetenskap och beprövad erfarenhet som rationell användning av skattebetalarnas pengar. Mångfald kan alltså inte vara begränsad till i vilken form vården bedrivs (offentligt, non-profit eller kommersiellt) utan behöver även syfta på innehållet.

Det är helt avgörande att man blir bemött på ett bra sätt och får en god och säker vård. Men även möjligheten att välja vilken vårdcentral man vill tillhöra eller vilken läkare man vill träffa är av stort värde och ska vara en rättighet för medborgarna. Oavsett hur landstingen och regionerna väljer att organisera sin primärvård och oavsett om landstingen och regionerna anlitar privata eller ideella utförare har dock landstingen och regionerna kvar det fulla ansvaret för kvaliteten och tillgängligheten i den hälso- och sjukvård som erbjuds medborgarna.

I många landsting och regioner växer det nu fram olika vårdvalssystem för primärvården. I Stockholms läns landsting har den borgerliga majoriteten valt en konfrontationslinje och infört fri etablering i primärvården för företag kombinerad med en djupt orättvis ersättningsmodell som gör att resurserna för primärvården i ekonomiskt utsatta områden har försämrats samtidigt som vården kan utökas i resursstarka områden. I många andra landsting eftersträvas dock bredare överenskommelser om regler och ersättningsmodeller för primärvårdssystem med vårdval eller hälsoval. Arbetet har på de flesta ställen genomförts i samverkan och över blockgränserna, och de vårdvalssystem som tas fram skiljer sig väsentligt från Stockholms när det gäller ersättningsmodellen och reglerna för etablering.

Vi avvisar regeringens proposition som innebär att alla landsting och regioner senast 2010 ska ha infört vårdvalssystem för primärvården med fri etablering. Förslaget hindrar landstingen och regionerna från att utforma och utveckla modeller för en god primärvård som sätter medborgarnas behov och rätt till en god vård i centrum. Flera redan existerande eller planerade vårdvalssystem som tagits fram i olika delar av landet måste rivas upp och göras om i grunden om regeringens förslag genomförs. Det gäller t.ex. Hälsovalsmodellen i Kalmar län, Vårdval Halland, Hälsoval Skåne och de planerade vårdvalssystemen i Västra Götalandsregionen, Östergötland och Sörmland. Fri etablering för företagen finns inte i något av dessa vårdvalssystem. Regeringen brister i respekt för det kommunala självstyret och försvårar utvecklingen av primärvården genom att tvinga alla landsting och regioner att välja Stockholms modell med fri etablering.

Primärvården är en mycket viktig och känslig del av hälso- och sjukvårdssystemet och behöver långsiktigt hållbara spelregler för att kunna utvecklas. Hälso- och sjukvården har inte råd med ständiga omorganisationer. Därför är det mycket olyckligt att det stora arbete som genomförts med att hitta blocköverskridande lösningar ute i landstingen och regionerna nu bryts upp av regeringen.

När resurserna är begränsade, vilket de alltid är, måste landstinget eller regionen kunna se till att resurserna fördelas utifrån kriterier som kvalitet, behov, nytta, tillgänglighet och effektivitet.

Regeringens förslag om obligatorisk etableringsfrihet i primärvården innebär dock att landstingen och regionerna blir tvungna att tillåta vårdföretag att etablera sig där de finner det mest lönsamt. Med fri etablering finns en risk att utbudet av primärvårdsenheter beror på hur kostnadskrävande eller lönsamt det är att bedriva verksamheten i olika områden och för olika grupper. I mer kostnadskrävande områden eller på landsbygden blir utbudet mer begränsat eller av lägre kvalitet. Det är oacceptabelt i offentligt finansierad verksamhet att fördelningen av de gemensamma resurserna bestäms av marknaden på det sättet. Stora grupper i utsatta bostadsområden och på landsbygden underkonsumerar vård redan i dag. Landstingen och regionerna måste därför i en situation där de totala personella och ekonomiska resurserna är begränsade ha möjligheten att kunna styra resurser och etableringar dit behoven är som störst.

En demokratiskt styrd och solidariskt finansierad vård som ges efter behov är en grundläggande del av den svenska välfärdsmodellen. Fri dragningsrätt på vårdens resurser (skattemedel) leder till att en stor del av inflytandet över vården överlämnas till privata vårdbolag. Det blir en frihet för vårdföretagen att välja patienter i stället för tvärtom. Den demokratiska styrningen är en förutsättning för att kunna fördela vårdens resurser efter behov, och därför kan konsekvenserna bli stora på både kort som lång sikt.

Det är politikens uppgift att se till att medborgarna inte bara har lika tillgång till vård utifrån sina behov utan även att denna vård överallt håller god kvalitet och att tillgängliga resurser används på bästa sätt. På central nivå är nationell kvalitetssäkring av alla vårdgivare och fler och bättre nationella riktlinjer två angelägna åtgärder för att stödja och utveckla kvaliteten i svensk sjukvård. Regeringen lägger dock inte fram några propositioner på dessa eller andra angelägna områden som fokuserar på kvaliteten och innehållet i vården utan väljer att lagstifta kring organisationen ute i landstingen och regionerna. Regeringens förslag är av mycket omfattande karaktär. Det handlar om att tvinga alla landsting och regioner att införa ett centralt definierat vårdvalssystem. Modellen har inte varit föremål för någon omfattande utvärdering, den har inte ställts mot primärvårdens framtida utmaningar eller jämförts med andra modeller eller system. Intentionen sägs vara att öka patientens rätt, men med den föreslagna utformningen blir i stället det övergripande syftet att öka andelen privata vårdgivare genom att fri etablering blir obligatorisk. Förslaget fokuserar på andelen privata vårdgivare i stället för verklig mångfald i vårdinnehåll och möjlighet för patienter att välja vård.

Regeringen har valt att bortse från de allvarliga invändningar som Lagrådet framfört. Det gäller bl.a. det faktum att regeringen i förslaget om tvingande vårdvalssystem använder lagen om valfrihetssystem (LOV). LOV är ett alternativ till lagen om offentlig upphandling (LOU) som kommuner och landsting frivilligt kan välja att använda sig av när man anlitar andra utförare. Lagrådet anför att förslaget tyder på att LOV inte ska tillämpas efter det att ett vårdvalssystem inrättats samt att LOV inte heller torde vara direkt tillämplig för alla landsting eftersom den endast gäller när en upphandlande myndighet beslutat att tillämpa ett valfrihetssystem (1 kap. 1 § LOV).

Vi har i samband med att frågan om LOV behandlades i riksdagen framfört att vi på viktiga punkter avvisar den nya lagstiftningen. Det gäller bl.a. frågan om fri etablering och den möjlighet att införa tilläggstjänster som privata utförare får möjlighet till om LOV används. Vi tycker inte att frågorna om LOV:s konsekvenser för hälso- och sjukvårdssystemet är tillräckligt utredda. Innebär LOV att privat betalda tilläggstjänster blir möjliga i hälso- och sjukvården? Vi avvisar bestämt en utveckling där den som har råd tillåts köpa sig förtur eller extratjänster inom den offentligt finansierade hälso- och sjukvården.

Regeringen har också valt att nonchalera den kritik som remissinstanserna framfört mot förslaget om fri etablering. De flesta landsting är liksom handikappförbunden, Saco, TCO, Vårdförbundet, PRO, RSMH, Reumatikerförbundet, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska Barnmorskeförbundet och Famna kritiska antingen till fri etablering eller till att konsekvenserna av fri etablering är otillräckligt analyserade i utredningen. I detta läge hade det varit positivt och viktigt att kunna pröva olika modeller.

Om syftet är att utveckla primärvården med bättre service och tillgänglighet är det bättre om varje landsting får utforma sina egna modeller utifrån de egna behoven och förutsättningarna än att alla tvingas införa ett system som ändå inte löser problemen lokalt. Landstingen bör själva få bestämma hur de organiserar primärvården.

Stockholm den 14 januari 2009
Ylva Johansson (s)
Thomas Nihlén (mp)	Christer Engelhardt (s)
Lars U Granberg (s)	Marina Pettersson (s)
Lennart Axelsson (s)	Catharina Bråkenhielm (s)
Per Svedberg (s)	Ann Arleklo (s)