med anledning av prop. 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering

Motion 2007/08:A7 av Sven-Erik Österberg m.fl. (s)

Innehållsförteckning

Förslag till riksdagsbeslut2

Motivering3

Propositionen i sammanfattning3

Skydd mot diskriminering i arbetslivet4

Lägg reglerna om arbetslivet i ett särskilt kapitel5

En ny diskrimineringslag5

Lönekartläggning och jämställdhetsplaner6

Förstärkningar för uthyrd och inlånad personal7

Domstolsprocessen och Arbetsdomstolen8

Likabehandlingsplaner9

Ny diskrimineringsgrund – ålder9

Ny diskrimineringsrund – könsidentitet10

Funktionshinder och bristande tillgänglighet10

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att medel för information och utbildning inom diskrimineringsområdet avsätts till arbetsmarknadens parter.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör låta utvärdera den nya lagen efter en tid och vara beredd att ta initiativ till eventuella förändringar.

3. Riksdagen beslutar att anta 3 kap. 13 § i det av regeringen framlagda förslaget till diskrimineringslag med den ändringen dels att orden i ”vart tredje” ska ersättas med ”varje” och ”de kommande åren” med ”det kommande året”, dels att talet ”25” ska ersättas med ”10”.

4. Riksdagen beslutar att anta dels 3 kap. 10 § i det av regeringen framlagda förslaget till diskrimineringslag med den ändringen att orden ”vart tredje” ska ersättas med”varje”, dels 3 kap. 11 § i lagförslaget med den ändringen att orden ”vart tredje” ska ersättas med ”varje” och talet ”25” ska ersättas med ”10”.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att resurser tillförs ett fortsatt jämställdhetsarbete.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att de kunskaper som många års forskning och praktiskt jämställdhetsarbete gett upphov till tas till vara.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om likabehandlingsplaner i arbetslivet.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över lagstiftningen vad gäller diskrimineringsskyddet för äldre.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att säkerställa att lagstiftningen även fortsättningsvis ger utrymme för att äldre ska kunna få generella insatser.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att säkerställa en oförändrad sammansättning av Arbetsdomstolens ledamöter i diskrimineringsfall.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att lägga reglerna om arbetslivet i ett särskilt kapitel.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen snarast bör ta nödvändiga initiativ för att påskynda arbetet för ökad tillgänglighet i samhället.

Motivering

Det är en mänsklig rättighet att inte bli diskriminerad. Alla har rätt till lika behandling oavsett kön, etniskt ursprung, trosbekännelse, funktionshinder, sexuell läggning eller andra ovidkommande omständigheter. Den enskilda individens skydd mot diskriminering och andra mänskliga rättigheter finns bl.a. reglerade i olika internationella dokument som Sverige förbundit sig att följa.

Vi socialdemokrater har genomfört en rad insatser för att motverka diskriminering. Under den senaste socialdemokratiska regeringen fick ombudsmännen mot diskriminering en kraftig ökning av sina resurser för att följa upp lagstiftningen. Vi har stöttat antidiskrimineringsbyråer och vi påbörjade ett försök med avidentifierade ansökningshandlingar. Men dessa insatser är inte tillräckliga. Diskriminering är fortfarande ett stort problem i samhället. I arbetslivet möts många av beskedet att de är för gamla eller för unga, att de har ett namn som är svårt att uttala, att de är homosexuella eller att de inte är fysiskt perfekta. Vi socialdemokrater är oroade över att den borgerliga regeringen dragit ned de ekonomiska resurserna till det viktiga antidiskrimineringsarbetet. Vi menar också att lagstiftningen mot diskriminering måste vara kraftfull oavsett om diskrimineringen sker på grund av kön, etnicitet, funktionshinder eller sexuell läggning. Vi välkomnar därför en samlad diskrimineringslagstiftning, men betonar samtidigt vikten av att utvärdering görs av den nya lagstiftningen en tid efter att den har trätt i kraft.

Vår inställning är att ett bra diskrimineringsskydd måste innebära att människor inte enbart har ett formellt lagstadgat skydd mot diskriminering, utan också att de kan få rätt i sak om de drabbas. Vi anser att skadeståndsnivåerna generellt är för låga inom arbetsrätten och sanktionerna i övrigt, i vissa fall, är för svaga. Denna vår grundläggande inställning gäller brott mot all arbetsrättslig lagstiftning, således även diskrimineringslagstiftningen. Vi ser därför i princip positivt på att en diskrimineringsersättning nu införs som ska ersätta nuvarande skadestånd för kränkning. Genom diskrimineringsersättningen skapas bättre förutsättningar för högre ersättningsnivåer vid diskriminering. När ersättningens storlek bestäms ska hänsyn särskilt tas till den avskräckande effekten.

Propositionen i sammanfattning

Regeringen föreslår att en ny diskrimineringslag ska träda i kraft den 1 januari 2009. Denna sammanhållande lag ska ersätta de nuvarande diskrimineringslagarna. En ny myndighet, Diskrimineringsombudsmannen, ska ha tillsyn över att lagen följs.

Diskrimineringslagen ska motverka diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck samt ålder. De två senare är nya diskrimineringsgrunder.

Det nuvarande skadeståndet för kränkning ersätts av en diskrimineringsersättning. Förbudet mot diskriminering föreslås gälla i princip på alla samhällsområden och för samtliga diskrimineringsgrunder utom ålder, där förbudet begränsas till utbildningsverksamhet och till arbetslivet i vid mening. Dessutom föreslås diskrimineringsförbudet kunna åberopas till exempel av den som utför arbete som inhyrd eller inlånad arbetskraft.

Regeringens föreslår att arbetsgivaren vart tredje år ska upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete (jämställdhetsplan) och en handlingsplan för jämställda löner. Skyldigheten att upprätta sådana planer gäller inte arbetsgivare som vid det senaste kalenderårsskiftet sysselsatte färre än 25 arbetstagare. Vidare föreslås att skillnader i lön och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män ska kartläggas vart tredje år. Diskrimineringskommittén har till skillnad från regeringen föreslagit att skyldigheten att kartlägga och analysera lönefrågor ska ske varje år. 1

Skydd mot diskriminering i arbetslivet

Arbetet mot diskriminering i arbetslivet är en facklig kärnfråga. Människors lika värde och rätt i arbetslivet är i högsta grad en fråga om mänskliga rättigheter och dess förverkligande ett viktigt steg mot ökad demokrati i arbetslivet. Fackföreningarna har ett särskilt ansvar för att den egna organisationen föregår med gott exempel. Detsamma gäller för de offentliga arbetsgivarna och myndigheterna. I arbetslivet finns sedan en lång tid strukturer och normer som i sig kan motverka diskriminering, till exempel kollektivavtal, hög facklig närvaro på arbetsplatserna och en etablerad partssamverkan med kontinuerlig tvistelösning på arbetsplatserna. Den arbetsrättsliga skyddslagstiftningen och diskrimineringslagstiftningen motverkar också kränkande särbehandling i arbetslivet. Det tvistelösningssystem som finns i arbetslivet har som sitt primära syfte att lösa problem, snarare än att processa i varje tvist i domstol.

Att tillse att diskrimineringslagar, kollektivavtal och andra arbetsrättsliga regler efterlevs på de enskilda arbetsplatserna är en viktig och grundläggande uppgift för arbetsmarknadens parter. Särskilt den lokala fackliga organisationen och dess företrädare har här en viktig funktion för att motverka och beivra diskriminering av enskilda individer.

Det aktiva förebyggande arbetet på arbetsplatserna är grundläggande och den viktigaste beståndsdelen i arbetet mot diskriminering. Vi ser därför med oro på den borgerliga regeringens attacker på a-kassan, vilka i förlängningen kommer att försvaga den fackliga organisationsgraden och därmed underminera den svenska modellen med kollektivavtal. Vi socialdemokrater menar att om det generella skyddet genom kollektivavtalsmodellen försvagas kommer utrymmet för godtycke och diskriminering att öka – även om diskrimineringslagarna stärks.

Ett effektivt diskrimineringsskydd garanteras i stor utsträckning genom de fackliga organisationernas inflytande och det arbetsrättsliga regelverket, i varje fall när det handlar om personer som redan är anställda. Däremot är detta skydd svagare för arbetssökande.

Det förebyggande arbetet på arbetsplatsen är grundläggande och den viktigaste beståndsdelen i arbetet mot diskriminering. Vi anser dock att det genom de föreslagna förändringarna kan finnas en risk för att fokus förflyttas från det arbetsplatsnära förebyggande arbetet mot diskriminering till en domstolsprövning av redan inträffad diskriminering. En sådan utveckling vore enligt vår mening olycklig, inte bara för individen, utan även för arbetsgivarnas verksamhet och för samhället. Vi förutsätter därför att regeringen följer upp den nya diskrimineringslagstiftningen och är beredd att ta initiativ till åtgärder om det visar sig att det finns brister.

Enligt vår bedömning uppstår ett stort informations- och utbildningsbehov när den nya lagstiftningen träder i kraft. Om principerna om likabehandling och ickediskriminering ska bli en realitet i arbetslivet fordras det att fackligt förtroendevalda, anställda, fackliga medlemmar och arbetsgivare får information och utbildning. Vi menar att regeringen bör säkerställa att medel för information och utbildning inom diskrimineringsområdet avsätts till arbetsmarknadens parter.

Lägg reglerna om arbetslivet i ett särskilt kapitel

För oss socialdemokrater är det viktigt att slå vakt om parternas engagemang och vilja att arbeta mot diskriminering. Vi är övertygade om att utan parternas aktiva medverkan tappar lagstiftningen och arbetet mot diskriminering mycket verkan. Även om det inte alltid är synligt så är det uppenbart att den stora mängden arbete mot diskriminering i arbetslivet sker i vardagliga insatser ute på arbetsplatserna och inte främst i arbetsrättsliga prövningar.

För att tydliggöra arbetslivets betydelse för den enskilde och för samhället i stort anser vi att det är motiverat att lägga reglerna om arbetslivet i ett särskilt kapitel. Det underlättar exempelvis för dem som ska tillämpa lagen på arbetsplatser att hitta rätt och förstå lagstiftningen.

En ny diskrimineringslag

För oss socialdemokrater är utgångspunkten att en samlad diskrimineringslagstiftning och en samlad tillsyn inte får innebära att skyddet mot diskriminering eller kraven på aktiva åtgärder substantiellt försvagas. Vi har emellertid dragit slutsatsen att delar av den särart som lagstiftningen i dag uppvisar beroende på diskrimineringsgrund eller samhällsområde inte enbart är en konsekvens av att lagstiftningen tillkommit vid olika tillfällen, utan att den avspeglar en samhällelig vilja att möta samhällsproblem som kan ta sig olika uttryck och att graden av strukturell diskriminering kan vara olika stark.

Den som blir diskriminerad får oavsett grund och samhällsområde sina mänskliga rättigheter kränkta. Detta ska naturligtvis inte värderas mer eller mindre. Icke desto mindre finns det skäl att efter en tid med den nya lagen och den nya tillsynen – utvärdera lagen och eventuella konsekvenser. Det handlar om att ingen diskrimineringsgrund, jämfört med dagens situation, tappar i styrka. Inte minst handlar det om jämställdheten mellan kvinnor och män. Jämställdhetslagen och Jämo har varit viktiga beståndsdelar i arbetet för ett mer jämställt samhälle och för att bryta den strukturella underordning som kvinnor möts av. Vi vill inte se att en samlad lag och tillsyn leder till en försvagning av detta arbete.

Vi utgår ifrån att regeringen noga följer utvecklingen och är beredd att utvärdera lagen när det har gått en tid. Vi förutsätter också att regeringen är villig att ta initiativ till justeringar om det skulle visa sig att det finns luckor i den nya lagen.

Vi anser även att regeringen måste säkerställa att resurser tillförs för ett fortsatt jämställdhetsarbete och att de kunskaper som många års forskning och praktiskt jämställdhetsarbete gett omhändertas ordentligt.

Lönekartläggning och jämställdhetsplaner

Svensk arbetsmarknad har kommit en bit på väg när det gäller jämställda löner, men fortfarande finns det skillnader mellan kvinnor och män som behöver åtgärdas. Osakliga löneskillnader är ofta subtila och svåra att upptäcka.

Lönekartläggningar är ett bra instrument för att synliggöra det faktum att kvinnligt dominerat arbete systematiskt värderas lägre än manligt dominerat arbete. Genom att synliggöra den strukturella lönediskrimineringen kan vi sätta in åtgärder och riktade insatser för att åstadkomma långsiktiga förändringar.

En SKTF-undersökning som nyligen genomförts i ett stort antal kommuner och landsting visar att 80 procent genomför lönekartläggning och resultatet visar att osakliga löneskillnader därmed upptäcks. Av de kommuner och landsting som gjort lönekartläggning uppger drygt hälften att de hittat osakliga löneskillnader och av dessa har drygt 97 procent upprättat en handlingsplan. 84 procent av personalcheferna i kommuner och landsting anser att lönekartläggning är ett bra verktyg för att nå jämställda löner.

Regeringens förslag beträffande lönekartläggning avviker starkt från Diskrimineringskommitténs förslag. Diskrimineringskommittén har föreslagit att lagen ska vara oförändrad i dessa delar. För oss socialdemokrater är det självklart att fortsätta att värna kraven på lönekartläggning. Regeringens förslag får allvarliga konsekvenser för lönekartläggningen i förhållande till nuvarande jämställdhetslag. Lönekartläggning och upprättande av handlingsplan för jämställda löner ska endast behöva göras vart tredje år, mot i dag varje år. Dessutom föreslås att företag med färre än 25 anställda undantas från skyldigheten att upprätta handlingsplan. I dag är företag med färre än 10 anställda undantagna från denna regel. Om förslaget genomförs kommer det inte att leda till ett starkare skydd mot diskriminerande löneskillnader mellan kvinnor och män – snarare tvärtom.

I likhet med de fackliga organisationerna, vill vi socialdemokrater varna för att det föreligger en uppenbar risk för att osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män kommer att finnas vid ännu fler företag och att löneskillnaderna ökar, om regeringen inför detta förslag.

Årliga lönekartläggningar medför att osakliga löneskillnader lättare kan upptäckas. Även om osakliga löneskillnader upptäcks vid den första lönekartläggningen, så upptäcks ofta fler osakliga löneskillnader vid kommande lönekartläggningar. Ju oftare lönekartläggningar genomförs desto tidigare kan osakliga löneskillnader fångas upp. 2

Invändningar framförs ibland mot att arbetet med lönekartläggning är alltför tidskrävande. I regel tar den första lönekartläggningen relativt mycket tid, framför allt om det handlar om stora företag, men med nuvarande förslag om att lönekartläggning endast ska genomföras var tredje år, kommer varje lönekartläggning att jämställas med den första lönekartläggningen och ta mycket tid varje gång. I stället för att genomföra årliga korrigeringar kommer arbetsgivare att vara tvungna att göra en nystart varje gång som en lönekartläggning ska genomföras.

Vi delar till fullo de fackliga centralorganisationernas uppfattning om att regeringens förslag skickar signaler om att jämställdhetsinsatser för att eliminera förekomsten av osakliga löneskillnader inte är en prioriterad fråga, samt att den inte är lika viktig för alla arbetsplatser. Det kan t.o.m. uppfattas som att det är acceptabelt med osakliga löneskillnader vid mindre företag.

En konsekvens kan bli att antalet tvister på arbetsmarknaden kommer att öka. Det som arbetsgivare och fack nu årligen kommer överens om, kommer endast att ske vart tredje år, vilket riskerar att leda till fler tvister.

Förstärkningar för uthyrd och inlånad personal

Uthyrnings- och bemanningsbranschen är en snabbt växande bransch, och det finns all anledning att anta att alltfler kommer att arbeta inom denna bransch framöver.

Vid ett flertal tillfällen har vi socialdemokrater framfört synpunkter till regeringen om vikten av att den lagstiftning som syftar till att tillvarata arbetstagarnas rättigheter och skydd mot diskriminering också ska tillämpas fullt ut i bemanningsbranschen. Det har dock visat sig att den nuvarande jämställdhetslagen har luckor på detta område. Enligt 16 § jämställdhetslagen får en arbetsgivare inte diskriminera en arbetssökande eller arbetstagare genom trakasserier på grund av kön eller genom sexuella trakasserier, men inhyrd eller inlånad personal omfattas inte av detta skydd. I förlängningen innebär det att den som är inhyrd eller inlånad inte har rätt till ett eventuellt skadestånd till följd av kränkningen.

Vi välkomnar därför att regeringen tagit till sig av vår kritik och nu är beredd att ta bort denna orättvisa i den nya lagen. Vi förutsätter dock att regeringen även här är beredd att vidta åtgärder om det skulle visa sig att förändringen inte innebär att anställda inom bemanningsbranschen får ett likvärdigt diskrimineringsskydd som andra arbetstagare.

Domstolsprocessen och Arbetsdomstolen

Diskriminering i arbetslivet rör relationen arbetsgivare och arbetstagare/arbetssökande. Arbetsdomstolens ledamöter besitter en särskild kunskap om arbetslivet och de rättsnormer som gäller där. Det är mot denna bakgrund naturligt att tvister på området prövas av Arbetsdomstolen som sista instans.

Majoriteten av diskrimineringstvisterna hamnar aldrig i domstol, utan tas i stället om hand i det system som finns på svensk arbetsmarknad. Den svenska modellen med sitt väl utvecklade förhandlingssystem ger utrymme för lösningar som kan ge den enskilde upprättelse. Om en uppgörelse inte kan nås denna väg är det viktigt att det finns en domstol som snabbt och slutligt kan avgöra tvisten. En sådan domstol måste kunna pröva alla typer av diskrimineringsmål oavsett om den aktuella tvisten återfinns i kollektivavtal, lagen om anställningsskydd eller i diskrimineringslag.

Regeringen vill minska antalet ledamöter till fem i diskrimineringsmålen genom att ta bort en företrädare för arbetsgivarna respektive facket. Vi socialdemokrater anser att detta är ett dåligt förslag. Vi menar att det inte finns någon anledning att särskilja diskrimineringsmål; sådana mål är ofta komplicerade men inte annorlunda jämfört med andra mål som Arbetsdomstolen hanterar.3 Intresseledamöter har erfarenhet och kunskap som går förlorad i samband med en sådan ändring. Samtidigt tycker vi att det är rimligt att Arbetsdomstolen i diskrimineringsmål, som ofta ansluter till internationell rätt och mänskliga rättigheter, i enlighet med Diskrimineringskommitténs förslag, kompletteras med särskild kompetens i just dessa frågor.

Likabehandlingsplaner

När vi ser de svårigheter som många grupper möter på arbetsmarknaden är det vår starka övertygelse att mer behöver göras. Det handlar både om att värna mänskliga rättigheter och att tillvarata alla resurser som står till buds. Att människor inte släpps in eller inte tillåts att delta i arbetslivet fullt ut är kostsamt för såväl individen som näringslivet och samhället. För att nå resultat är det av stor vikt att arbetet mot diskriminering genomförs systematiskt och kontinuerligt. Det är viktigt att kunskapsnivån om diskrimineringsgrunderna och metoderna för att motarbeta diskriminering stärks genom utbildning av såväl arbetsgivare som fackligt förtroendevalda.

Tillsammans med vårt förslag om ett särskilt arbetslivskapitel, i syfte att förenkla den dagliga hanteringen på arbetsplatserna, innebär de utbildningsinsatser vi föreslår samt den nya samlade lagstiftningen ett kraftfullt tag mot diskriminering i arbetslivet. Vi anser dock att den fortsatta utvecklingen måste följas noggrant av regeringen och att en översyn av den nya lagen måste göras efter att den varit i bruk en tid. Vid behov bör ytterligare åtgärder mot diskriminering i arbetslivet då föreslås.

Diskrimineringsutredningen förslog att likabehandlingsplaner inrättas för de i lagstiftningen nämnda diskrimineringsgrunderna. Vi socialdemokrater anser att det kan finnas anledning att överväga sådana om den nya lagstiftningen inte ger önskad effekt.

Ny diskrimineringsgrund – ålder

Sverige är förpliktat genom EU:s likabehandlingsdirektiv att införa ett åldersdiskrimineringsförbud på arbetslivets område. Att ett sådant nu införlivas i svensk lagstiftning är önskvärt med anledning av att många arbetstagare har svårt att få eller behålla ett arbete på grund av ålder. Detta är mycket olyckligt och kostsamt för de individer som drabbas och för arbetsmarknaden och samhället i stort.

Men när diskrimineringsgrunden ålder införs blir det tydligt att alla diskrimineringsgrunder inte är lika och således inte kan behandlas lika. Det finns i dag både i lagstiftning och i kollektivavtal särregler som hänför sig till ålder och som har till syfte att främja och skydda olika åldersgrupper. Ett skydd mot åldersdiskriminering får inte innebära att dessa främjande åtgärder förbjuds. Ett förbud som skulle kunna få sådana effekter riskerar att skada förtroendet för diskrimineringslagstiftningen i sin helhet.

Trots de farhågor som vi lyfter fram här ovan, anser vi socialdemokrater att det är positivt att det nu införs en lagstiftning som förbjuder åldersdiskriminering i arbetslivet och i utbildningsverksamhet. Men vi menar samtidigt att detta inte är fullt tillräckligt. Även på andra områden upplever många sig, både yngre och äldre, diskriminerade på grund av ålder. Vi socialdemokrater menar att därför bör lagstiftningen ses över. Samtidigt vill vi betona att det är vikigt att en ny lagstiftning också fortsättningsvis ger utrymme för att äldre ska kunna få generella insatser.4

Ny diskrimineringsrund – könsidentitet

Vi socialdemokrater ställer oss positiva till att skyddet i diskrimineringslagstiftningen utökas till att även omfatta transpersoner genom ett förbud mot diskriminering utifrån könsidentitet. Det är rimligt att anta att det finns personer som i dag upplever sig kränkta utifrån sin könsidentitet. Det kan också vara så att transpersoner inte vågar vara öppna med sin identitet på grund av rädsla för fördomar, trakasserier och diskriminering.

Funktionshinder och bristande tillgänglighet

Att kunna delta i arbetslivet och få sin försörjning genom arbete har avgörande betydelse för delaktighet och ökat självbestämmande. Funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga riskerar ständigt att särbehandlas på grund av sitt funktionshinder dels vid inträde i arbetslivet, dels under pågående anställning. Funktionshindrade bör därför tillförsäkras samma möjligheter som icke funktionshindrade att delta i arbetslivet. För att möjliggöra detta krävs att all diskriminering upphör samt att aktiva åtgärder och insatser vidtas för att arbeta bort ojämlikheter mellan människor med och utan funktionshinder.

År 2000 antog riksdagen en handlingsplan för handikappolitiken som innebär mål om att Sverige ska vara tillgängligt för funktionshindrade senast år 2010. Det är ingen tvekan om att tillgänglighetsfrågorna generellt har fått ökad uppmärksamhet och att alltfler insatser görs för att undanröja hinder för att öka tillgängligheten.

Varje sektor i samhället har ett ansvar för att göra sin verksamhet tillgänglig för alla. Den halvtidsredovisning som gjordes år 2005 visar också att mycket har gjorts men också att mycket återstår att göra om målet ska nås. Tillgänglighet handlar ofta om övergripande fysisk planering eller anpassningar av lokaler, men det kan också handla om andra saker, t.ex. möjligheten att tillgodogöra sig information, exempelvis på webbsidor.

Vi socialdemokrater menar att det behövs en central genomgång av möjligheterna för att driva på tillgänglighetsarbetet. I regeringens senaste budgetproposition anges att det med nuvarande takt blir svårt att nå alla delmål som finns för 2010. Vi kräver att regeringen arbetar aktivt med denna fråga och snarast tar de ytterligare initiativ (information, regler, stimulanser) som behövs för att påskynda arbetet för ökad tillgänglighet av samhället. Vi menar att den utredning som regeringen nu tillsätter endast sker för att vinna tid och är ett sätt för regeringen att ytterligare förhala frågan om hur bristande tillgänglighet för funktionshindrade kan åtgärdas.

Stockholm den 17 mars 2008
Sven-Erik Österberg (s)
Sylvia Lindgren (s)	Lars Lilja (s)
Luciano Astudillo (s)	Ann-Christin Ahlberg (s)
Maria Stenberg (s)	Jennie Nilsson (s)
Patrik Björck (s)

[1]	Ibid. s. 338.
[2]	Enligt de beräkningar som fackförbundet Unionen låtit genomföra kan det ta upp till fem år innan en osaklig löneskillnad blir åtgärdad.
[3]	I Arbetsdomstolen sitter normalt sju ledamöter: två juristdomare, en ämbetsmannaledamot och fyra s.k. intresseledamöter, två från arbetsgivarna och två från facket.
[4]	Socialdemokratisk äldrepolitik ”Investera i erfarenhet”.