med anledning av prop. 2004/05:147 Ett utvidgat skydd mot könsdiskriminering

Motion 2004/05:A7 av Tina Acketoft m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår regeringens förslag såvitt avser ändring i 9 § lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering.

Motivering

Kvinnor diskrimineras på grund av sitt kön i hela världen. Diskrimineringen förekommer öppet och dolt, i strid med lagstiftning och fullt lagligt, medvetet och omedvetet genom hela samhället, hela livet. Mannen är norm - kvinnan utgör undantaget. Gamla strukturer och normer gör att människor inte i främsta hand bedöms som individer utan efter könstillhörighet. Kvinnor får systematiskt lägre lön än sina manliga kollegor och känner i högre utsträckning än män frustration över att inte ha makt över sitt eget liv. Män stängs inne i mansroller, genom en könsbunden strukturell samhällsordning och genom omgivningens fördomar som bl a hindrar dem att ta det ansvar som pappor som de skulle vilja.

Folkpartiet har ett långt och framgångsrikt förflutet, när det gäller att driva diskrimineringsfrågorna framåt - nästan alltid under aktivt motstånd från Socialdemokraterna. Följande reformer genomfördes av borgerliga regeringar med folkpartistiska statsråd som ansvariga: 1979 års lag om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet och inrättande av Jämställdhetsombudsmannen (JämO), 1994 års lag om stöd och service (LSS) och inrättande av Handikappombudsmannen (HO) och 1994 års lag om etnisk diskriminering i arbetslivet. Folkpartiet var också pådrivande i fråga om att en ombudsman skulle ha ansvar för arbetet mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

När riksdagen 1999 antog de reformerade diskrimineringslagarna uttalade den sig för en samordning av diskrimineringslagstiftningen liksom av ombudsmannainstitutionerna. Den nu pågående Diskrimineringskommittén är den tredje i raden av utredningar sedan slutet av 90-talet. De två första föranledde var för sig nya utredningar, eftersom de lämnade för många obesvarade frågor efter sig.

Diskrimineringskommittén

Diskrimineringskommittén gavs direktiv (dir. 2002:11) den 31 januari 2002. Uppgiften var bland annat att överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och samhällsområden och att se över ansvarsområden och uppgifter för Jämställdhetsombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Handikappombudsmannen och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning.

Kommittén skulle redovisa sitt uppdrag senast den 1 december 2004, men tiden har förlängts i omgångar - senast till februari 2006. Tilläggsdirektiven har inte inneburit väsentligt nya uppgifter för kommittén, utan främst inneburit att tidsramen förlängts p g a att arbetet inte hunnits med med den uppläggning det fått från regeringens sida. Kommittén tillsattes före valet 2002 och kommer med all sannolikhet att nu inte kunna leda till något förslag till riksdagen före valet 2006, vilket kan se ut som en tanke.

Kommitténs överväganden kring lagstiftningen mot könsdiskriminering har gjorts utan en grundläggande analys av och resonemang kring vad diskriminering är och hur den ska hanteras. Flertalet i kommittén ansåg ändå att man kunde fatta ett principbeslut även om kommittén inte hunnit arbeta igenom frågorna på ett grundligare sätt.

Arbetet i kommittén har hittills inte utgått från någon principiell analys av diskrimineringsfrågorna, vilket har orsakat de befängda resonemang kommittén förde gällande t ex tjejtaxi, kvinnojoursboende och frågan om åtskilda badtider endast för kvinnor men inte för män. Att nu föra in undantag i lagstiftningen, innan den samlade översynen av diskrimineringslagstiftningen för alla diskrimineringsgrunder genomförts, skapar ökad oklarhet i stället för tvärtom.

Varor, tjänster och bostäder

Folkpartiet anser att regeringens förslag avseende förbud mot könsdiskriminering när det gäller varor, tjänster och bostäder, saknar en djupare analys av diskrimineringsbegreppet och hur detta t.ex. förhåller sig till reglerna om positiv särbehandling.

Diskrimineringslagstiftning gällande varor, tjänster och bostäder har sitt berättigande och är väl motiverad. Regeringens avgränsning av diskrimineringsförbudet visar dock vilka grumliga resonemang som blir följden när förslagen inte baseras på en sammanhållen analys. Synen på vad som är diskriminering blir absurd när regeringen t.ex. kommer fram till att tjejtaxi skulle vara diskriminering medan det däremot skulle förbli tillåtet med särskilt förmånliga lån till kvinnliga företagare. Diskriminering bör rimligtvis handla om att en individ negativt särbehandlas i förhållande till det som är normalt förhandenvarande. Regeringen försöker kringgå problematiken genom att hänvisa till att den rådande könsmaktsordningen i samhället tar sig uttryck i att kvinnor har särskilda svårigheter att skaffa riskkapital. Frågan om varför motsvarande hänsyn inte ska kunna tas vid taxitjänster, där tjejtaxan tillkommit på grund av att samma könsmaktsordning gör att många kvinnor känner rädsla för att röra sig fritt ute på stan under sena kvällar p g a risken för att drabbas av något brott, förblir dock obesvarad.

På samma sätt blir det absurt att föra resonemang kring skyddat boende som en form av diskriminering. Kommittén och regeringen har kommit fram till två olika sätt att skapa undantag från den föreslagna lagstiftningen, som båda tyder på att frågan kräver ytterligare analys. Om kommittén hade ägnat sig åt att analysera och formulera sig kring synen på diskriminering, hade man med stor sannolikhet kunnat komma fram till förslag till lagstiftning, som inte haft ett så uppenbart löjets skimmer över sig.

Lagförslaget ger inte heller någon lösning på frågan om könsdiskrimineringen vid försäkringstjänster. Vi anser att försäkringspremier så långt möjligt bör vara könsneutrala inom ramen för allmänna försäkringsmässiga principer, väl medvetna om att riskbedömning av försäkringstagare, om den inte ska göras efter väldigt personliga bedömningar av den enskildes levnadsvanor och -villkor, inte kan göras rent individspecifikt utan inslag av jämförelse med något slags referensgrupp. Enligt vår mening är det förvånande att regeringen inte har visat en större handlingskraft och förutseende vad gäller att analysera frågeställningarna om hur ett fungerande system för könsneutrala försäkringspremier skulle kunna se ut.

Att regeringen saknar samlad syn på frågorna framgår också av att den med sitt förslag rörande varor, tjänster och bostäder tydligen vill reglera alla upptänkliga områden - med ett undantag. Lagen ska inte avse fackliga organisationer. De lever sitt eget liv.

Slutsats

Folkpartiet välkomnar alla förslag i propositionen utom det som avser ändring i 9 § lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering. Alla övriga förslag har bäring på likabehandlingsdirektivet och de två andra direktiv som ska införlivas med svensk lagstiftning senast den 5 oktober 2005. EU-direktivet om likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster ska införlivas i nationell rätt först senast den 13 december 2007, varför ytterligare analys av villkoren för detta kan ske t ex inom ramen för Diskrimineringskommitténs fortsatta arbete.

Förslaget avseende 9 § lagen om förbud mot diskriminering med dess undantagsklausul bör avslås med hänvisning till att förslaget skapar oklarhet innan ett samlat förslag till lagstiftning om diskriminering föreligger. Ansvaret för att ett sådant förslag inte föreligger är helt och hållet regeringens, som så förhalat och misskött riksdagens begäran.

Stockholm den 28 april 2005
Tina Acketoft (fp)
Carl B Hamilton (fp)	Mauricio Rojas (fp)
Martin Andreasson (fp)