med anledning av prop. 2004/05:124 Arkivfrågor

Motion 2004/05:Kr8 av Gunilla Tjernberg m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av välutbildade arkivarier.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Riksarkivet bör få i uppdrag att utöka sitt arbete med att informera och utbilda folkrörelser och organisationer om arkivens betydelse.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell strategi och en långsiktig digitaliseringsplan för bevarande av digitalt material.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de regionala folkrörelsearkiven.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ökad nationell samordning av ABM-samarbetet.

Inledning

Runt om i landet finns hundratals arkiv av olika karaktär och storlek som tillsammans förvaltar ett enormt arkivbestånd. Deras samlingar speglar människors tankar, föreställningar, handlingar och symboler genom tiderna. Genom arkivalierna kan vi följa idéer och handlingsmönster från tidig medeltid fram till våra dagar och se hur det moderna Sverige växt fram på såväl central som regional och lokal nivå.

Det ökade intresset för släktforskning och hembygdsforskning har gjort att arkiven fått ett uppsving när det gäller allmänhetens användning av materialet. Forskarplatserna är på många platser hårt utnyttjade, något som naturligtvis är glädjande. Samtidigt innebär tillströmningen ett behov av att från politiskt håll följa utvecklingen noggrant så att tillräckliga resurser anslås både för att garantera samlingarnas bevarande och säkerhet och för att ge personalen rimliga arbetsvillkor. Redan nu har arkivpersonalens arbetsbelastning med att tillhandahålla material ökat markant. Under 2003 beställdes 144 665 volymer fram vid Riks- och landsarkiven, under de 108 410 forskarbesök som gjordes (enligt Riksarkivets årsredovisning).

Propositionen

För drygt tvåår sedan presenterade Arkivutredningen sitt betänkande SOU 2002:78 Arkiv för alla. Sedan dess har regeringen vid ett flertal tillfällen aviserat en proposition på området. Propositionen har dock dröjt och inte förrän nu har den alltså lämnats till riksdagen. Det är glädjande att propositionen äntligen kommit men samtidigt är innehållet en besvikelse. Förslagen är få och större ambitioner och visioner för arkivens framtid står inte att finna. Liksom vid tidigare behandlingar av andra kulturarvsfrågor är regeringens skrivningar beskrivande och allmänt positiva men saknar konkret innehåll.

Det enda konkreta förslaget som presenteras är införandet av ett nationellt uppdrag inom arkivområdet. Det är ett bra förslag men det är långt ifrån den kraftsamling som arkiven är i behov av.

Arkiven i informationssamhället

I ett samhälle där mängden pappersmaterial är oöverskådligt blir besluten om vad som är intressant att bevara för framtiden allt svårare men också allt viktigare. Trots att avgränsningarna för vad som ska bevaras blir allt striktare är materialökningen i arkiven enorm. Bara under 2003 ökade Riksarkivets och landsarkivens bestånd med 27 000 hyllmeter. För att skapa en rimlig förutsättning för framtidens forskare är det avgörande att beslut om bevarande tas av välutbildad och kompetent personal. Det är därför viktigt att det inte bara vid Riksarkivet och landsarkiven utan även till exempel vid större myndigheter och kommuner finns högskoleutbildade arkivarier.

Det behöver skapas en bredare medvetenhet i samhället om arkivmaterialets betydelse för vår historia. Det är särskilt viktigt eftersom många enskilda arkiv i dag förstörs på grund av okunnighet om materialets betydelse. Många idrottsföreningar har till exempel arkiv av ett stort kulturhistoriskt värde men som många gånger förstörs eller riskerar att förstöras eftersom de ansvariga inte förstår värdet i de samlingar man förfogar över. Riksarkivet bör ges i uppdrag att utöka sitt arbete med att informera och utbilda föreningar, folkrörelser, organisationer och enskilda om arkivens betydelse och om möjligheterna att bevara arkivmaterial för eftervärden. Ett samarbete med till exempel Riksidrottsförbundet och studieförbunden är avgörande för att nå ut till föreningar över hela landet.

Arkiven och den digitala tekniken

En av samhällets största utmaningar på kulturarvsområdet någonsin är övergången till den digitala tekniken. Det "papperslösa samhället" har medfört en helt ny typ av material som på något sätt skall bevaras för framtiden. Det digitala materialet är flyktigt och föränderligt och samtidigt oöverskådligt i sin omfattning. Frågan om vad som ska bevaras av hemsidor, webbtidningar och e-postkommunikation är mycket svår men samtidigt mycket viktig eftersom en stor del av det som publiceras i vårt samhälle enbart finns i digital form. En ytterligare försvårande omständighet är att den digitala tekniken ständigt förändras och utvecklas. Datorprogram och lagringsmetoder blir snabbt omoderna och det går inte längre att använda material som sparats för ett tiotal år sedan.

För arkiven och biblioteken innebär den digitala utvecklingen nya utmaningar. I utredningen om Kungl. biblioteket KB - ett nav i kunskapssamhället, SOU 2003:129, konstateras att behoven av samordning och organisation på det digitala området är akut för att inte mängder av information ska förloras för framtiden. Detta gäller naturligtvis i minst lika hög utsträckning för arkiven.

Mycket arbete görs för att bevara digitalt material och för att komma fram till gemensamma standarder för bevarande. Riksarkivet bedriver bland annat ett samarbete med Luleå tekniska universitet för att utveckla långsiktiga lösningar för digitalt bevarande. Kristdemokraterna anser dock liksom flertalet remissinstanser att detta inte är tillräckligt. Regeringen säger i sin proposition att det är viktigt med samverkan på detta område och att de anser att det påbörjade arbetet ska fortsätta. Däremot finns ingen strategi, inga mål och ingen helhetssyn från regeringens sida på detta mycket komplexa område.

Vi anser att det är regeringens ansvar att i samarbete med framför allt Riksarkivet och Kungl. biblioteket ta fram en nationell strategi och en långsiktig digitaliseringsplan för bevarande av digitalt material. Att detta inte redan gjorts är anmärkningsvärt och kan komma att få oanade konsekvenser för bevarandet av information och material från vår tid. Självklart skall allt pågående arbete tas till vara och fortsätta men det måste finnas någon instans som från central position fattar beslut och samordnar arbetet. Detta finns inte idag även om såväl Riksarkivet och Kungl. biblioteket gör sitt bästa. Det saknas resurser och det saknas politiskt engagemang och styrning.

Regionala folkrörelsearkiv

Utöver Riks- och landsarkiven finns ett antal regionala enskilda arkiv som får statligt stöd. Den större delen av dessa är olika former av folkrörelsearkiv. Syftet med det statliga stödet är att skapa ett nät av väl fungerande regionala arkivinstitutioner i landet och att bättre integrera folkrörelsearkiven i den regionala kulturpolitiken. Många av de regionala arkiven brottas i dag med stora ekonomiska problem. Att samla in och säkerställa information, att göra den tillgänglig och dessutom arbeta aktivt för att fler skall få tillgång till samlingarna kräver betydligt större resurser än arkiven i dag har till sitt förfogande. Särskilda utvecklingsinsatser i form av exempelvis arkivpedagogik behöver också göras.

Trots att besöken vid de regionala arkiven ökar och de har blivit en allt större resurs för både privat och offentlig sektor har anslaget under flera år varit oförändrat. Kristdemokraterna har därför under flera år begärt en ökning av det statliga stödet till de regionala arkiven. Regeringen inför nu ett nationellt uppdrag på arkivområdet som skall kunna komma de regionala folkrörelsearkiven till del. Det är positivt eftersom detta bland annat kan användas för att på olika sätt utveckla arkivpedagogiken, men det nationella uppdraget är inte tillräckligt. De regionala arkiven behöver även en permanent anslagshöjning. Detta bör ges regeringen till känna.

ABM-samverkan

De så kallade ABM-institutionerna: arkiv, bibliotek och museer, har ett särskilt ansvar för att värna vårt kulturarv. Deras gemensamma ansvar kan delas i tre delar: att välja ut vad som skall bevaras, att systematisera materialet och att sprida information till allmänheten. Alla tre delarna måste uppfyllas för att institutionerna skall fullgöra sin uppgift. ABM-institutionerna förenas på detta sätt av en gemensam uppgift men det innebär inte att de är utbytbara. Varje institution har också en egenart som måste tas till vara.

Kristdemokraterna har länge arbetat för ett stärkt samarbete mellan ABM- institutionerna. Det var efter ett kristdemokratiskt initiativ som regeringen hösten 2001 begärde att Kungl. biblioteket, Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet skulle göra en sammanställning av det pågående arbetet på området. Resultatet redovisades 2002 i rapporten ABM-samverkan mellan arkiv, bibliotek och museer. Tyvärr har regeringen inte tagit något större intryck av detta arbete. I propositionen konstaterar regeringen att "ABM-samverkan, på såväl nationell som regional och lokal nivå, är av stor betydelse". Men liksom när det gäller frågan om arkiven och det digitala samhället finns inga förslag, visioner eller ambitioner. I rapporten från 2002 uttrycker ABM-institutionerna en stor vilja och goda förutsättningar för att gå vidare med ett mer organiserat samarbete. De efterlyser en nationell samordnande funktion på området för att de ska kunna påbörja arbetet med större projekt. Det är därför särskilt beklagligt att inte regeringen dragit nytta av den vilja till samverkan som finns för att påbörja ett större arbete på detta område.

I många andra länder har arbetet med en ökad samverkan kommit betydligt längre än i Sverige. Som exempel kan nämnas Storbritannien där regeringen Blair 1998 tog initiativ till ett organ för samverkan på nationell nivå. Resultatet blev Resource som etablerades år 2000 och som samordnar allt statligt arbete inom ABM-sektorn. Det är inte säkert att Sverige skall ha en likadan utveckling som i Storbritannien, men exemplet visar att i andra länder finns en ambition på detta område som saknas hos den svenska regeringen.

Stockholm den 5 april 2005
Gunilla Tjernberg (kd)
Sven Brus (kd)	Inger Davidson (kd)
Dan Kihlström (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Ulrik Lindgren (kd)	Torsten Lindström (kd)
Chatrine Pålsson (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Olle Sandahl (kd)