med anledning av prop. 2004/05:105 Vidaresändningsplikt i kabelnät

Motion 2004/05:K15 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att vidaresändningsplikt i kabelnät skall föreligga för högst två kanaler från Sveriges Television enligt vad i motionen anförs.

2. Riksdagen beslutar att vidaresändningsplikt skall föreligga för Utbildningsradions televisionssändningar i den mån de ligger utanför dessa två SVT-kanaler men att övrigt utrymme i en sådan frekvens inte skall bli föremål för sådan plikt enligt vad i motionen anförs.

3. Riksdagen beslutar att det av riksdagens beslut skall framgå att Copyswedes medlemsorganisationer inte skall ha rätt att uppbära extra upphovsrättsersättning genom vidaresändningsplikten enligt vad i motionen anförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda en förstärkt valfrihet när det gäller konsumentens möjlighet att välja tv-utbud.

Bakgrund

Omställningen från ett analogt marknät för distribution av television till ett digitalt marknät skapar en delvis ny situation för vidaresändningsplikt av televisionsprogram i kabelnät, s.k. must carry.

Kristdemokraterna ser digitaliseringen av marknätet som en naturlig och given utveckling. Frågan är inte om utan när och hur digitaliseringen av marknätet ska ske. Kristdemokraterna ser det digitala marknätet som en del av landets infrastruktur. Sverige är en liten kunskapsnation med spetskompetens inom IT och telekom, och därför är det viktigt att vi är med i den utvecklingen.

Teknikskiftet innehåller en mängd positiva delar. Det blir totalt sett lägre sändningskostnader; inte minst innebär detta fördelar för dem som idag sänder i de analoga näten (Sveriges Television och TV 4). De lägre sändningskostnaderna är dock avhängigt fler sändande kanaler i marknätet. Skiftet ger också ett avsevärt bättre utnyttjande av frekvensutrymmet. Det ger fördelar ifråga om tilläggstjänster. Det kan t.ex. ge förbättrade tjänster för funktionshindrade. Den digitala bilden har dessutom större skärpa. Det finns alltså en rad ändamålsenliga och samhällsekonomiska vinster med skiftet från analog sändningsteknik till digital.

Att överlämna tillskapande av denna infrastruktur till en fri marknad skulle kunna innebära att någon marksänd distribution troligen inte skulle ha etablerats. Staten har här ett initialt ansvar - och har också tagit det - att få till stånd denna struktur för ett marknät. Vad som lätt förbigås är att ett marknät för radio- och tv-kommunikation är av stor säkerhetspolitisk vikt. Dessutom kan till detta läggas att en liten del av befolkningen endast har tillgång till marksänd tv på grund av s.k. satellitskugga.

Övergången från den analoga tekniken till den digitala måste ske på ett genomarbetat och bra sätt, för medborgarna, för de sändande bolagen, för tv-handeln, för vidaresändande företag och för producenterna av hemelektronik.

Den successiva nedsläckningen av det analoga marknätet gör det nödvändigt att snabbt få en ny lagstiftning av vidaresändningsplikt i kabelnät på plats. Den 1 februari 2008 skall nedsläckningen vara genomförd i sin helhet.

Utgångspunkter

Bestämmelser om vidaresändningsskyldighet finns i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (USO-direktivet).

Enligt artikel 31, första punkten, i USO-direktivet ges medlemsstaterna möjlighet att förplikta operatörer som omfattas av medlemsstaternas jurisdiktion och som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät för distribution av ljudradio- och tv-sändningar till allmänheten, att via sina nät överföra vissa angivna kanaler och tjänster för ljudradio- och tv-sändningar av allmänt intresse, s.k. must carry. Nät som används för distribution av ljudradio- eller tv-sändningar till allmänheten är huvudsakligen kabelnät samt nät för satellitsändningar och markbundna sändningar. Ett förpliktande om sändningsskyldighet får bara ske om vissa förutsättningar är uppfyllda. Det skall vara fråga om elektroniska kommunikationsnät som används av ett betydande antal slutanvändare som det huvudsakliga medlet för att ta emot ljudradio- och tv-sändningar. Skyldigheten får endast införas när det är nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset, och den skall vara proportionerlig och öppen för insyn.

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (tv-direktivet), ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG (ändringsdirektivet), gäller för de stater som är bundna av avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stater). I artikel 2 i tv-direktivet, liksom i direktivets ingress, fastslås den s.k. sändarlandsprincipen, det vill säga att det är nödvändigt och tillräckligt att alla sändningar följer lagen i den medlemsstat varifrån de härrör.

Direktivet fastställer minimikraven för att garantera frihet för sändning, varför det inte påverkar medlemsstaternas och respektive myndigheters ansvar i fråga om organisationen - inklusive systemen för tillståndsgivning, administrativ auktorisering och beskattning - finansiering och programinnehåll. Den kulturella utvecklingens oberoende i medlemsstaterna och bevarandet av den kulturella mångfalden inom gemenskapen sägs därför förbli opåverkade. Syftet med regelverket är att skapa fri rörlighet för tv-sändningar. Medlemsstaterna skall säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning av tv-sändningar inom sina territorier av skäl som hör under de områden som omfattas av direktivet. Tv-direktivet reglerar frågor som rör sändningar av evenemang som är av särskild vikt för samhället, främjande av distribution och produktion av tv-program, tv-reklam, sponsring och försäljningsprogram i tv, skydd av underåriga och allmän ordning samt rätten till genmäle. Medlemsstaterna kan föreskriva att tv-programföretag inom deras jurisdiktion skall följa mer detaljerade eller striktare regler inom de områden som omfattas av direktivet.

Dagsläget

För närvarande gäller vidaresändningsplikt i analoga kabelnäten för SVT 1, SVT 2 och TV 4.

TV 4 har i dagsläget en särställning genom sitt monopol som kommersiell kanal i det analoga nätet som kan motivera dess ställning som must carry-kanal. Den situationen förändras successivt genom nedsläckningen av det analoga och övergången till det digitala nätet. Regeringen föreslår att TV 4 fram till den 1 februari 2008 ligger kvar som must carry-kanal. Det framgår av lagens övergångsbestämmelse.

Regeringen avser att återkomma med sin syn på kommersiella kanaler med must carry-status. Mot den bakgrunden framstår det som något märkligt med förslaget till lag med ikraftträdande den 1 februari 2008 redan nu skall antas.

Det är dock viktigt att spelreglerna på marknaden är långsiktiga till sin karaktär; därför är det bra att redan nu fastställa det som skall gälla efter den 1 februari 2008. Som framgår av förslagen nedan vill Kristdemokraterna ha ett annat innehåll i lagförslaget. Kristdemokraterna instämmer i att det är rimligt att TV 4 behåller must carry-statusen så länge det analoga nätet existerar.

Kristdemokraternas principiella syn

Vidaresändningsplikt i kabelnäten får endast införas när det är nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset, och den skall vara proportionerlig och öppen för insyn. Detta fastslås i EG-direktivet på området.

De i USO-direktivet uppställda ramarna för must carry-regler utgör en specificering av de begränsningar som naturligt följer av att det är fråga om ett ingrepp i nätoperatörernas grundläggande rättigheter. Must carry-regler är ju till sin karaktär ett expropriationsliknande ingrepp i viktiga grundläggande rättigheter.

Genom en must carry-lagstiftning säkerställs dels att statsledning, militär, polis, räddningstjänst och andra offentliga institutioner kan nå ut till allmänheten i situationer av krig, naturkatastrofer och andra händelser där samhällsinformationen är central, dels att allmänheten får tillgång till ett mångsidigt programutbud, som under krav på saklighet och opartiskhet tar hänsyn till olika åldersgruppers behov, intresset av att spegla kulturell mångfald och andra samhällsviktiga intressen.

Innebörden av detta är att reglerna kan tolkas i vid mening eller i snäv beroende på var man lägger fokus. Enligt vår mening bör lagstiftaren hålla i minnet att i ett demokratiskt och marknadsekonomiskt samhälle är införande av must carry-skyldighet i grunden en åtgärd som enbart bör användas i undantagsfall och bara i den utsträckning den verkligen är nödvändig. För vår del lägger vi alltså fokus på begreppet nödvändig samhällsinformation. Det medför att vi utgår från en minimalistisk syn på området.

Kommersiella kanaler efter den analoga nedsläckningen

Konkurrenssituationen vad gäller de kommersiella kanalerna i det digitala nätet efter nedsläckningen av det analoga kommer att bli en annan än den som rått inom detta senare nät. Det är svårt att hitta kriterier som skulle skilja ut någon eller några kommersiella kanaler som i sig skulle kunna motivera en särskild status som must carry-kanal och uppfylla de ovan nämnda kriterierna. Vi ser inte någon sådan möjlighet som är tillräckligt bärkraftig i en rationell analys.

I Regeringskansliet har man laborerat med olika möjligheter för kommersiella kanaler med sådan status. En tanke har varit att uppsätta några allmänna regler för att uppnå en must carry-status, vilken t.ex. skulle tilldelas av Radio- och tv-verket. Kabelnäten skulle sedan kunna välja mellan den eller de kanaler som uppnått sådan status. En sådan lösning skulle kunna medföra att t.ex. 1, 3, 23 eller 63 kanaler skulle kunna uppnå sådan status. Idén med must carry skulle därmed sakna reell innebörd i ett sådant läge.

Sett ur konsumentsynpunkt kan man dessutom konstatera att kabelnäten kommer att anse sig tvungna att vidaresända de kanaler som har ett starkt varumärke även om dessa inte har status av must carry. Detta ligger i kabelnätens eget kommersiella intresse. Att t.ex. TV 4 inte längre har must carry-status efter nedsläckningen kommer ju inte att påverka utbudet för konsumenten. Såvitt är känt vidaresänder alla kabelnät både TV 3 och Kanal 5 utan att dessa har status av must carry. Det finns alltså inget nödvändigt allmänintresse att tillgodose i det avseendet.

Sveriges Television och Utbildningsradion

Idag sänder Sveriges Television regelbundet ut fyra programtjänster, SVT 1, SVT 2, Kunskapskanalen/Barnkanalen och SVT 24. SVT kan också tillfälligtvis erbjuda extrasändningar på annan frekvens, t.ex. i samband med stora sportevenemang.

Regeringen föreslår i propositionen att vidaresändningsplikten skall omfatta högst fyra programtjänster från tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom tv-avgifter. Mot detta har vi invändningar.

En analys av kanalerna visar också att det enbart är SVT 1 och SVT 2 som uppfyller de grundläggande kriterierna om att det är "nödvändigt för att uppfylla klart fastställda mål som avser allmänintresset". De får anses ha ett mångsidigt programutbud, som under krav på saklighet och opartiskhet tar hänsyn till olika åldersgruppers behov, intresset av att spegla kulturell mångfald och andra samhällsviktiga intressen.

Dessa kriterier präglar inte de två andra frekvenserna. Kunskapskanalen/Barnkanalen är till sin karaktär en nischkanal som på dagtid sänder barnprogram och på kvällarna program från Utbildningsradion blandat med SVT-program av liknande karaktär. Barnkanalen befinner sig dessutom i konkurrens med andra barnkanaler vilket bör beaktas i diskussionen om must carry.

SVT 24 är också till sin karaktär en nischkanal med inriktning på i sig viktiga samhällsintressen som riksdagsdebatter, partiernas kongresser, seminarier och presskonferenser m.m. Den nödvändiga samhällsinformationen från SVT tillgodoses dock redan med de två nämnda kanalerna. SVT 24 bör alltså inte ges must carry-status.

Enligt Kristdemokraternas synsätt är alltså de två SVT-kanalerna tillräckliga för det som får anses ligga i begreppet nödvändig samhällsinformation. Av SVT:s kanaler är det enbart de som bör ges must carry-status. Denna inställning påverkar vår syn på lagstiftningsförslaget avseende 8 kap. 1 § radio- och TV-lagen, vilken alltså bör ändras i enlighet med vårt yrkande 1.

Genom att en del av Utbildningsradions tv-sändningar nu ligger i annan kanal än i de två nämnda inträder en komplikation i bedömningen om must carry. Utbildningsradion är ett public service-företag med ett visserligen begränsat programutbud som i sig inte kan anses uppfylla kraven för mångsidighet, men det är enligt vår bedömning centralt att Utbildningsradions sändningar skall nås av alla. Därför gör vi bedömningen att UR:s sändningar också måste tilldelas must carry-status.

Detta betyder dock inte att hela kanalfrekvensen skall ha sådan status. För de övriga sändningarna på denna frekvens bör det vara fritt för SVT och kabelnäten att teckna avtal.

Detta bör framgå av lagstiftningen avseende 8 kap. 1 § radio- och TV-lagen.

Ingen dubbel upphovsrättsersättning på grund av must carry

Den svenske lagstiftaren har tidigare klart uttryckt grundinställningen att operatörer som åläggs en lagstadgad skyldighet att distribuera vissa must carry-kanaler, inte också skall vara skyldiga att betala upphovsrättsersättning för denna distribution. Denna inställning från den svenske lagstiftarens sida uttrycktes tydligast i en departementspromemoria från 1987 (Ds U 1987:2) där det angavs bl.a. följande:

I kabellagspropositionen (prop. 1984/85:199) gjordes det inga uttalanden om hur den aktuella vidaresändningsrätten förutsattes klarerad, men det måste antas att propositionen liksom Massmediekommitténs förslag bygger på att rättighetshavarna upplåter rätten utan kostnad.

Kabellagens must carry-regel är identisk med propositionens förslag. Regeln torde därför förplikta en tillståndshavare att vidaresända Sveriges Radio-programmen endast i den utsträckning han får göra detta utan att betala särskild ersättning härför.

På motsvarande sätt innehåller förarbetena till den tidigare gällande kabellagen (prop. 1991/92:53) följande uttalande:

De upphovsrättsliga organisationerna har hittills avstått från att kräva ersättning för sådan vidaresändning som här är i fråga. Detta förhållande har utgjort den praktiska grunden för gällande ordning.

Både Storbritannien och Österrike har reglerat detta i lag. I Finland har man haft motsvarande problem som det svenska, men där har det klargjorts att om anspråken skulle ställas skulle man där överväga lagstiftning lik den i Storbritannien och Österrike, vilket haft avsedd effekt.

Av förarbetena till den ändrade lagstiftningen om vidaresändningsplikten bör det framgå att lagstiftningen förutsätter att inte dubbel upphovsrättsersättning utgår. Av riksdagens beslut skall alltså framgå att Copyswedes medlemsorganisationer inte skall ha rätt att uppbära extra upphovsrättsersättning genom vidaresändningsplikten.

Valfrihet för konsumenten

Kabelnäten för distribution av tv-sändningar innebär genom avtal med fastighetsägare ofta ett faktiskt monopol i fastighet eller fastighetsbestånd för hyreslägenheter/bostadsrätter. Visserligen har den enskilde konsumenten möjlighet att använda inomhusantenn eller antenn på balkong alternativt parabol inom balkongområde, men för många konsumenter är den valfriheten en chimär, dels på grund av husets läge i förhållande till satelliter, dels på grund av t.ex. det digitala marknätets otillräckliga sändarstyrka.

Dessutom ingår ofta kabelnätsavgiften som obligatorium i hyra, varför dels konsumenten inte har möjlighet att se den faktiska kostnaden, dels inte har någon möjlighet att avstå kostnaden. Inte heller finns det stora möjligheter att välja kanaler inom kabelnäten; ofta är de paketerade. Valfriheten att välja tv-distributör/operatör eller programtjänst är därmed starkt begränsad. Samtidigt har grundlagen starka skrivningar om informationsfriheten (RF 2 kap. 1 §). Det finns alltså enligt Kristdemokraternas mening starka skäl för att utreda en förstärkt valfrihet när det gäller konsumentens möjlighet att välja tv-utbud. Detta bör ges regeringen tillkänna.

Stockholm den 7 april 2005
Ingvar Svensson (kd)
Helena Höij (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)	Peter Althin (kd)
Olle Sandahl (kd)	Tuve Skånberg (kd)