med anledning av prop. 2003/04:146 Höjd åldersgräns för läkares och sjukgymnasters rätt till offentlig ersättning m.m.

Motion 2003/04:So29 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:146.

2. Riksdagen beslutar att avskaffa åldersgränsen för rätten till offentlig ersättning för läkare, sjukgymnaster, tandläkare och tandhygienister i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om retroaktivitet i fråga om rätt till offentlig ersättning.

4. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som möjliggör ersättningsetablering för läkare och sjukgymnaster i enlighet med vad som anförs i motionen.

Slopa åldersgränsen för rätt till offentlig ersättning

Den socialdemokratiska regeringen har tidigare föreslagit att tandläkare och tandhygienists rätt till offentlig ersättning skall höjas från 67 år till 70 år. Märkligt nog valde regeringen att vid samma tillfälle inte lägga fram ett motsvarande förslag avseende läkare och sjukgymnaster. Detta görs istället i föreliggande proposition. Kristdemokraterna anser att frågan om höjd åldersgräns borde ha behandlats samtidigt för samtliga dessa yrkeskategorier.

Kristdemokraterna vidhåller, liksom när frågan om åldersgräns för tandläkare och tandhygienister behandlades, att någon på förhand fastställd åldersgräns inte behövs. Åldersgränsen 70 år är, enligt vår mening, en godtyckligt vald avgränsning. Något egentligt motiv till den valda åldersgränsen anges heller inte i propositionen. En viss ålder kan inte vara diskvalificerande för arbete inom vården. Det borde vara en självklar rättighet att få arbeta vidare även efter 70 års ålder som läkare, sjukgymnast, tandläkare eller tandhygienist, på samma villkor som andra. Förutsättningen är givetvis att kraven på kvalitet och säkerhet i vården är uppfyllda. Tillsynen och kvalitetssäkringen i vården måste fungera och ska göras fortlöpande av landsting och myndigheter med ansvar för kontroll och uppföljning av vården.

De läkare, sjukgymnaster, tandläkare eller tandhygienister som vid tidpunkten för reformens genomförande redan har fyllt 67 år, och därmed tidigare förlorat sin ersättningsrätt, ska kunna få tillbaka denna retroaktivt. Uppehållet för verksamheten får dock inte ha varat i mer än tre år.

Det finns fem starka skäl till att helt ta bort åldersgränsen för läkare och sjukgymnaster.

För det första: Det är principiellt fel att sätta generella övre åldersgränser eftersom det innebär åldersdiskriminering. De äldre är ingen homogen grupp utan måste ses som enskilda individer. Det friska åldrandet, de äldre som en resurs att ta till vara och ett väl fungerande samspel mellan generationerna ska vara viktiga beståndsdelar i politiken. I dessa avseenden har det svenska samhället tydliga brister. Alltför många äldre upplever att deras livserfarenhet och specifika kunskaper i liten utsträckning tas tillvara och därmed inte heller kommer en yngre generation och hela samhället tillgodo.

För det andra: Det råder brist på läkare och sjukgymnaster. Alla åtgärder som kan öka antalet verksamma läkare och sjukgymnaster måste övervägas noga. Den faktiskt låga pensionsåldern i vårt land är en av orsakerna till den arbetskraftsbrist inom vården vi redan nu upplever och ser växande de närmaste åren. En viktig politisk uppgift är att skapa goda förutsättningar för vårdpersonal att kunna arbeta fram till pensionsåldern 65 år, men även längre om så önskas.

För det tredje: Mångfalden inom vården minskar för varje år, genom allt färre särskilda boenden inom socialtjänsten och genom att landstingen anlitar färre alternativa vårdgivare. Alltfler nyutbildade inom vårdsektorn har en stark önskan om att starta eget. Många har en särskild nisch utifrån vilken man vill arbeta och erbjuda sina tjänster. För att i framtiden kunna garantera att tillräckligt många söker sig till vårdyrken måste man skapa förutsättningar för mångfald även inom vårdsektorn.

För det fjärde: Vårdgivarutredningen (SOU 2003:7) konstaterade att en höjning av åldersgränserna inte skulle medföra några ekonomiska konsekvenser för landstingen. Behovet av sjukvård ökar inte till följd av att åldersgränserna för läkare, sjukgymnaster, tandläkare samt tandhygienister höjs eller slopas. Och det handlar trots allt om ett relativt begränsat antal personer som kommer att välja att arbeta vidare efter 67 års ålder.

För det femte: Det är ett enormt resursslöseri att inte ta vara på de investeringar som redan har gjorts i humankapitalet bl.a. i form av utbildning. Att slopa åldersgränsen är således viktigt även ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Inför ersättningsetablering för läkare och sjukgymnaster

Den socialdemokratiska regeringen bedömer i föreliggande proposition att någon möjlighet inte ska införas för läkare och sjukgymnaster att överlåta rätten till offentlig finansiering i samband med en överlåtelse av en mottagning. Kristdemokraterna anser, liksom flera remissinstanser, att möjlighet till ersättningsetablering bör införas för att undvika att antalet privatpraktiserande vårdgivare minskar och därmed tillgängligheten och valfriheten. För att en företagare ska kunna sköta sin verksamhet på ett fullgott sätt, d.v.s. investera i både lokaler och bättre teknik, måste han kunna garanteras att någon får och kan överta hans praktik. Risken är annars att man inte vågar göra de investeringar som krävs. Det måste således finnas en framtidstro för att våga satsa. Utan ersättningsetablering kan det även uppstå ett hål i vårdutbudet på många håll i landet, särskilt på landsbygden. Detta är givetvis en stor nackdel för patienterna. Dessutom är det så i stora delar av landet att verksamheterna anpassas efter varandra och detta är mångfaldens suveränitet.

Stockholm den 27 maj 2004
Chatrine Pålsson (kd)
Inger Davidson (kd)	Ulrik Lindgren (kd)
Dan Kihlström (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Gunilla Tjernberg (kd)	Torsten Lindström (kd)
Helena Höij (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Sven Brus (kd)	Olle Sandahl (kd)