med anledning av prop. 2003/04:146 Höjd åldersgräns för läkares och sjukgymnasters rätt till offentlig ersättning m.m.

Motion 2003/04:So27 av Cristina Husmark Pehrsson m.fl. (m)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår proposition 2003/04:146.

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om att avskaffa åldersgränsen för offentlig ersättning till läkare och sjukgymnaster i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag som ger rätt till ersättningsetablering för läkare och sjukgymnaster i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om retroaktivitet i fråga om rätt till offentlig finansiering.

2 Bakgrund

Vi konstaterar att riksdagen vid behandlingen av betänkande 2000/01:AU10 beslutat att tillkännage för regeringen att åldersgränserna för rätt till offentlig finansiering bör avskaffas för läkare, sjukgymnaster, tandläkare och tandhygienister och att regeringen bör återkomma med ett sådant lagförslag.

När regeringen först efter tre år återkommer med propositionen 2003/04:146 Höjd åldersgräns för läkares och sjukgymnasters rätt till offentlig ersättning om att åldersgränsen skall höjas från 67 till 70 år är detta visserligen en förbättring jämfört med dagens situation. I principiell mening kvarstår dock den åldersdiskriminering som präglar dagens lagstiftning.

3 Motivering

Vi motsätter oss en ny åldersgräns och en selektiv lämplighetsprövning för läkare och sjukgymnaster. Vi anser generellt att äldres kompetens och vilja att bidra på samhällslivets olika plan bättre bör tas tillvara. Det råder brist på läkare och sjukgymnaster. Om personer inom dessa professioner väljer att arbeta några år ytterligare kan det mildra bristsituationer.

Äldre fyller genom sin kunskap och erfarenhet en viktig funktion i arbetslivet. Utredningen Senior 2005 konstaterade att hälften av befolkningen skulle behöva arbeta till 79 års ålder för att behålla dagens balans mellan yrkesaktiva och pensionärer. Behoven växer hela tiden, samtidigt som utbudet av arbetskraft minskar. Det gäller även personer som är verksamma inom vård och omsorg. Behovet av läkare och sjukgymnaster förväntas öka de närmaste åren. Vi anser att det bör vara möjligt för dessa kategorier yrkesverksamma att fortsätta arbeta även efter 67 års ålder.

Inte heller den statliga utredningen SOU 2003:7 Vårdgivarutredningen kan påvisa att äldre yrkesutövare bedriver vård av sämre kvalitet. I utredningen redovisas viss statistik, som dock inte sätts i relation till antalet äldre yrkesutövare. Detta gör det svårt att dra några konkreta slutsatser av utredningen. Mot bakgrund av att utredningen inte kan påvisa kvalitetsproblem som hänger samman med åldern på yrkesutövarna anser vi inte att en åldersgräns kan försvaras med kvalitet som huvudmotiv. Även om ett samband mellan ålder och vårdkvalitet skulle kunna påvisas ter sig inte en åldersgräns som den bästa lösningen. Det är värt att notera att endast en liten minoritet av äldre läkare anmäls till olika tillsynsmyndigheter. En definitiv åldersgräns drar alla äldre yrkesutövare över en kam.

AMS bedömer att efterfrågan på läkare kommer att öka. Detta hänger samman med att efterfrågan på vård ökar på grund av en förändrad befolkningsstruktur och nya och växande behov genom den medicinsk-tekniska utvecklingen. Under de närmaste 15 åren beräknas i genomsnitt cirka 1 000 läkare gå i pension årligen, vilket sammanlagt motsvarar hälften av dagens personalstyrka. Avgångarna kommer att påverka tillgången på specialistläkare, främst efter år 2007, vilket gäller samtliga specialistinriktningar. För de kommande 15 åren kommer avgångarna att överstiga tillskottet från den svenska läkarutbildningen.

AMS bedömer också att efterfrågan på sjukgymnaster kommer att öka i takt med en ökande samverkan med andra yrkesgrupper kring patienten t.ex. vid rehabilitering av äldre. 4 300 sjukgymnaster kommer att lämna yrkeskåren till och med år 2015, vilket är en tredjedel av de sysselsatta idag. På sikt väntas en brist på sjukgymnaster även om man tar hänsyn till inflödet på arbetsmarknaden.

Vi motsätter oss åldersgränser och anser att äldres kompetens och kunskap skall tas tillvara på alla områden i samhället. Erfarenhet från personer inom professionen måste tas tillvara, i stället för att genom åldersdiskriminering diskvalificera dem. Mot bakgrund av att vi i framtiden kan förvänta oss en brist på såväl läkare som sjukgymnaster ter det sig även från denna utgångspunkt oklokt att sätta definitiva åldersgränser. Vi vill därför avslå regeringens förslag.

Vi saknar också förslag om att läkare och sjukgymnaster skall kunna överlåta rätten till offentlig finansiering i samband med en överlåtelse av en mottagning, s.k. ersättningsetablering. Landstinget i Kalmar anför i sitt remissyttrande till Vårdgivarutredningen att det skall finnas goda möjligheter för en vårdgivare att ersättas av en annan vårdgivare vid t.ex. pensionering. Även Sveriges läkarförbund, Privatläkarföreningen och Legitimerade sjukgymnasters riksförbund är positiva till ersättningsetablering.

En positiv attityd till ersättningsetableringar är nödvändig för att inte riskera att antalet privatpraktiserande vårdgivare minskar, vilket även kan leda till minskad valfrihet och tillgänglighet. Rätten till offentlig finansiering bör gälla retroaktivt från den dag riksdagen beslutar om detta. I annat fall kommer läkare som nu fyller 67 år att tvingas upphöra med sin verksamhet för att kunna öppna den igen när lagen träder i kraft nästa år. Vi anser därför att rätten till ersättningsetablering skall införas.

Stockholm den 27 maj 2004
Cristina Husmark Pehrsson (m)
Carl-Axel Johansson (m)	Anne Marie Brodén (m)
Magdalena Andersson (m)	Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Stefan Hagfeldt (m)