med anledning av prop. 2003/04:111 Ett utvidgat straffansvar för människohandel

Motion 2003/04:Ju23 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om permanent uppehållstillstånd för offer för människohandel.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förskottering av skadestånd till brottsoffer.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om justering av den språkliga utformningen av lagtexten enligt vad i motionen anförs.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla har samma rätt till hälso- och sjukvård.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av insatser för att förändra attityder vad gäller sexköp.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn mellan 15 och 18 år som varit offer för människohandel inte skall ställas till svars för illegal inresa och vistelse.

2 Inledning

Handel med människor är en komplex företeelse som innefattar ett hänsynslöst och cyniskt utnyttjande av andra människor. Människohandel innefattar flera olika led eller moment. I regel innefattar brottsligheten att människor, ofta kvinnor och barn, rekryteras och transporteras inom ett land eller mellan länder i syfte att de senare skall utnyttjas på olika sätt. Gärningsmännen utnyttjar ofta möjligheten att föra offren över landgränser för att försätta offren i en beroendeställning och för att själva undgå lagföring. Den gränsöverskridande handeln med människor för exploatering, påtryckning eller utnyttjande förefaller ha växt i omfattning på flera håll i världen och fått en alltmer global karaktär. Framförallt kvinnor och barn rekryteras, transporteras och säljs för att utnyttjas i prostitution och på andra sätt. I de länder där rekryteringen sker, s.k. ursprungsländer, råder ofta fattigdom, arbetslöshet och olika former av allvarlig ojämlikhet, såsom kvinnoförtryck och rasism.

I andra länder, s.k. destinationsländer, finns en efterfrågan på människor att utnyttja, bl.a. för sexuella ändamål. Härigenom finns förutsättningar för en cynisk och lukrativ handel. Därför är arbetet för att minska efterfrågan också viktigt när det gäller att motverka människohandel. I Sverige har vi lagen (1998:408) om förbud mot köp av sexuella tjänster. Enligt uppgift från Rikskriminalpolisen talar mycket för att denna lag har haft betydelse för att hålla nere antalet människohandelsbrott i Sverige. Men trots denna lagstiftning finns det svenska män som tycker att det är acceptabelt att köpa sex från utnyttjade kvinnor och barn. För att komma åt detta krävs attitydförändringar, vilket förutsätter ett långsiktigt arbete på alla nivåer i samhället.

I detta sammanhang bör något nämnas om den principiella skillnaden mellan de båda brottstyperna människohandel och människosmuggling. Med människosmuggling brukar avses mer eller mindre organiserade former av olovlig invandring. Denna brottstyp riktar sig företrädesvis mot staten, och typiskt sett sammanfaller smugglarnas och de smugglades intressen när det gäller brottets fullbordan, även om smugglarna många gånger hänsynslöst utnyttjar människors utsatta situation i ursprungsländerna. Under människosmugglingsförfarandet kan migranterna också komma att utsättas för brott av olika slag. Med människohandel avses däremot olika gärningar som syftar till ett efterföljande utnyttjande av offret. Människohandel är till sin natur ett brott mot person. Människosmuggling kan i och för sig utgöra ett led i människohandeln, men brottet människohandel kan också begås genom att offren förs över landgränser lagligt och med korrekta dokument.

Det bör framhållas att människohandeln utgör ett sammansatt problem. Den berör frågor om mänskliga rättigheter innefattande barnets rättigheter, kampen mot den organiserade brottsligheten, migrationsfrågor, jämställdhet mellan kvinnor och män, fattigdom samt sociala, ekonomiska och politiska skillnader inom och mellan länder. På samtliga dessa områden krävs samarbete mellan ursprungs-, transit- och destinationsländer och ett sektorsövergripande angreppssätt som involverar alla aktörer inom olika myndigheter och organisationer.

Alla länder torde vara berörda av problemet med människohandel, som ursprungs-, transit- eller destinationsländer. Enligt FN blir mellan 700 000 och 2 miljoner människor offer för människohandel varje år. Vinsterna är så stora att verksamheten jämförs med den internationella drog- och vapensmugglingen. FN har uppskattat att de kriminella grupperna tjänar cirka 7 miljarder dollar varje år på handeln med människor. Fenomenet kan iakttas såväl inom EU som i vårt närområde i övrigt och på andra håll i världen. Enligt uppskattningar från den mellanstatliga organisationen IOM (International Organization for Migration) kommer ca 500 000 kvinnor årligen till någon av EU:s medlemsstater såsom offer för människohandel. Sverige är inte förskonat.

2.1 Situationen i Sverige

Rikskriminalpolisen uppskattar att mellan 200 och 500 kvinnor och barn årligen kan ha blivit föremål för människohandel för sexuella ändamål i Sverige. De kommer från främst Ryssland, Estland, Lettland och Litauen samt från Ungern, Tjeckien, Slovakien, Rumänien och Moldavien. Mer än hälften av kvinnorna/flickorna kommer antingen från Ryssland eller från något av de tre baltiska länderna.

I sin femte och senaste lägesrapport angående människohandel (2003:1, Handel med kvinnor) anger Rikskriminalpolisen att det har skett en fortsatt ökning av informationsinflödet och antalet inkomna ärenden till Rikskriminalpolisen. Informationsflödet har varit störst från de olika polismyndigheterna, gränskontrollerna, sambandsmännen och Migrationsverket. Enligt Rikskriminalpolisen är det dock vanskligt att dra slutsatsen att den faktiska handeln med kvinnor har ökat, men det finns inte heller något som tyder på att handeln har minskat.

3 Förskottering av skadestånd till brottsoffer

Regeringen gör bedömningen att Sverige uppfyller de åtagandet som följer av FN-protokollet och rambeslutet när det gäller skydd av och stöd till brottsoffer. Lagändringar krävs därför inte för att tillgodose de åtaganden som FN-protokollet och rambeslutet ställer upp, menar regeringen.

Målet för kristdemokratisk politik är att människor som drabbats av brott skall erhålla all den kvalitativa och kvantitativa hjälp de behöver för att kunna återgå till ett normalt liv. En viktig aspekt är naturligtvis den ekonomiska. Även om det aldrig går att kompensera psykiskt lidande med ekonomisk ersättning är det principiellt viktigt att förövaren gottgör brottsoffret ekonomiskt för det lidande och den förlust som åsamkats. Det är inte rimligt att brottsoffret skall löpa risk att på nytt skymfas av brottslingen genom utebliven ersättning. Detta gäller i allra högsta grad de människor som utsatts för människohandel.

Därför är det Kristdemokraternas mening att en utredning bör tillsättas för att se över möjligheten att staten, vid skadestånd på grund av brott, förskotterar skadestånd till brottsoffret i likhet med vad som sker i merparten av EU:s medlemsländer. Det blir särskilt viktigt i de fall då brottsoffret tvingas lämna landet efter dom, något som Kristdemokraterna motsätter sig när det gäller offer för människohandel.

4 Uppehållstillstånd för brottsoffer

Regeringen anser att det finns anledning till lagändringar för att tillgodose de åtaganden som ställs upp i FN-protokollet när det gäller offrens status i destinationslandet. Här har två remissinstanser uttryckt motsatt mening. Juridiska institutionen vid Handelshögskolan i Göteborg menar att promemorian inte i tillräcklig utsträckning behandlar åtgärder för att skydda offrens status i destinationslandet. Enligt artikel 7 i FN-protokollet skall staterna överväga att vidta lagstiftningsåtgärder eller andra lämpliga åtgärder som tillåter att offer får stanna, tillfälligt eller stadigvarande, på deras territorium i lämpliga fall. Härvid skall staterna ta hänsyn till humanitära skäl och barmhärtighetsskäl.

Regeringen överlämnade i november 2003 en proposition, Människosmuggling och tidsbegränsat uppehållstillstånd för målsägande och vittnen m.m. (prop. 2003/04:35), till riksdagen. I propositionen föreslås bl.a. att det i utlänningslagen (1989:529) införs en bestämmelse som gör det möjligt för en förundersökningsledare att ansöka om ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för utländska målsägande och vittnen, bl.a. offer för människohandel, då det anses befogat med hänsyn till genomförandet av förundersökning eller huvudförhandling i brottmål. I propositionen föreslås också att målsägande och vittnen som beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd skall erbjudas hälso- och sjukvård och socialt bistånd under den tid de vistas i Sverige.

Att endast erbjuda offer för människohandel ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, som för övrigt bör ges så snabbt som möjligt, för att de skall vittna mot sina förövare kan ses som bara ännu ett sätt att utnyttja dem, anser Kristdemokraterna. Regeringen bör återkomma med förslag som innebär att offer för människohandel som inte kan garanteras skydd vid hemkomsten skall kunna söka och beviljas permanent uppehållstillstånd antingen som skyddsbehövande eller av humanitära skäl. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

5 Straffansvar för människohandel

Straffansvaret för människohandel skall omfatta den som, under de förutsättningar som i övrigt anges i bestämmelsen, rekryterar, transporterar, inhyser, tar emot eller vidtar någon annan sådan åtgärd med en person, och därigenom tar kontroll över personen, skriver regeringen i propositionen. Flera remissinstanser har haft synpunkter på rekvisitet ”tar kontroll” och framhåller att det är oprecist och kan ge upphov till tillämpningsproblem. Kristdemokraterna anser att det är av största vikt att den språkliga utformningen av lagtexten är så tydlig att tillämpningsproblem undviks.

Vi begär att därför att regeringen återkommer med förslag om justering av den språkliga utformningen av lagtexten.

6 Rätten till hälso- och sjukvård

Kristdemokraterna anser inte att Sverige genom nuvarande reglering – och inte heller om nämnda förslag går igenom – tillgodoser brottsoffrets behov av hälso- och sjukvård. Vi anser att det i lag skall stadgas att den som varit utsatt för människohandel eller är misstänkt offer i pågående utredning om människohandel har samma rätt till hälso- och sjukvård som personer som är bosatta i Sverige. Artikel 9 p 3 i FN-protokollet mot försäljning av barn slår fast att lämpligt bistånd skall ges till offren för människohandel, bl a för deras fullständiga fysiska och psykiska återhämtning. Det skall således inte spela någon roll om hon eller han har beviljats uppehållstillstånd eller inte. Behovet av hälso- och sjukvård är givetvis lika stort oavsett status. Med beaktande av den enorma kränkning som ett offer för människohandel utsatts för och den psykiska och ofta även fysiska ohälsa som detta medför är det särskilt viktigt att denne erbjuds alla tillgängliga medel för sjukvård och rehabilitering. Detta gäller såväl barn som vuxna. Ur ett barnperspektiv är det viktigt att även vuxna har denna rättighet, eftersom det indirekt kan ha stor betydelse även för barnet. Om barnets vårdnadshavare inte får tillräcklig vård och rehabilitering drabbar detta även barnet, eftersom vårdnadshavaren då inte har samma förutsättning att ge barnet den omvårdnad och trygghet som barnet behöver.

7 Straff för illegal inresa och vistelse

Som regelverket ser ut i dag riskerar ett barn som varit utsatt för människohandel att straffas för att ha rest in i Sverige illegalt och/eller vistas här utan tillstånd. Att döma ett barn, mellan 15 och 18 år, för ett sådant brott måste anses såväl stötande, oetiskt som direkt olämpligt med tanke på barnets situation. Möjligheten att genom åtalsunderlåtelse undgå straff är inte tillräcklig, eftersom bedömningen av enskilda åklagare kan motverka en enhetlig tillämpning. Den kan medföra att barn behandlas olika beroende på vem som är åklagare. Vetskapen om att straff kan utdömas för illegal inresa och vistelse kan dessutom få till följd att barn inte söker upp myndigheter för att berätta om vad de har varit utsatta för. Rädda Barnen pekar på att det genom lag skall stadgas att ett barn som varit offer för människohandel inte kan göras straffrättsligt ansvarigt för illegal inresa och vistelse. Kristdemokraterna anser i likhet med Rädda Barnen att ett barn som varit offer för människohandel inte skall ställas till svars för illegal inresa och vistelse.

8 Återvändande till hemlandet

I utlänningslagen (1989:529) finns inte någon bestämmelse som stadgar att ett barns återvändande till hemlandet skall ske på ett tillfredsställande sätt. Detta är i sig anmärkningsvärt. Vad gäller offer för människohandel stadgas i artikel 8 p 2 i FN-protokollet mot människohandel att återsändande av ett offer för människohandel skall ske med vederbörlig hänsyn till bl.a. personens säkerhet och helst skall vara frivillig. Rädda Barnen menar att Sverige enligt nuvarande ordning inte kan anses uppfylla detta krav. Vi menar att det i utlänningslagen skall införas en bestämmelse avseende återsändande av ett barn som varit utsatt för människohandel. Där skall framgå att ansvarig myndighet skall försäkra sig om att barnet vid ankomsten mottas av lämplig person och att förälder/vårdnadshavare eller annan på lång sikt kan ge barnet acceptabel omvårdnad. Såvida ett barn sänds tillbaka utan att dessa krav är uppfyllda kan det – särskilt med hänsyn till det brott han eller hon varit utsatt för – inte hävdas att vederbörlig hänsyn tagits till barnets säkerhet. Vidare kan ett återsändande under sådana förhållanden inte anses överensstämma med barnets bästa.

Stockholm den 31 mars 2004
Ragnwi Marcelind (kd)
Peter Althin (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Tuve Skånberg (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)