med anledning av prop. 2002/03:85 Vissa elmarknadsfrågor

Motion 2002/03:N12 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den nu pågående Kärnsäkerhetsutredningen bör få tilläggsdirektiv så att ambitionsnivån höjs och att utredningen bör vara minst lika genomgripande som 1979 års kärnsäkerhetsutredning var.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att villkoren för stängning av Barsebäck 2 är uppfyllda och att reaktorn bör stängas senast sommaren 2003.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att förhandlingarna mellan staten och kärnkraftsindustrin om omställning av energisystemet skall avbrytas.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att vid införandet av krav på månadsvisa elmätaravläsningar skall de nya elmätningssystem som installeras vara enkelt utbyggbara för timvis mätaravläsningar och bör också kunna byggas ut för aktiv laststyrning (effektreducering).

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att kraven på månadsvis avläsning och rapportering skall vara obligatoriska för alla kunder senast den 31 december 2007.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen skall återkomma till riksdagen i frågan om krav på individuell mätning av värme enligt vad som anförs i motionen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utredning om en grundläggande reform av elmarknaden i enlighet med motionens syften.

Kärnkraften

Regeringens, Vänsterns och Centerns energipolitik, som sedan det energipolitiska beslutet våren 1997 också är Sveriges energipolitik, är inte en politik för omställning av energisystemet. Föreliggande proposition är en fortsättning längs den felriktade inslagna vägen, där avvecklingen av Barsebäck 2 uppskjutits ännu en gång.

Kärnkraftsindustrin planerar nu dessutom en avsevärd effektutbyggnad utan några protester från s, v eller c. Enligt uppgifter i Affärsvärlden kan Sverige ha mer kärnkraft år 2010 än vi hade då kärnkraften var fullt utbyggd 1985, även om Barsebäck 2 skulle tas ur drift.

Miljöpartiet de grönas energipolitik innebär däremot en total omställning av energisystemet till ett uthålligt system, med elproduktion baserad på förnybara energislag.

Vi vill avveckla all kärnkraft så fort som möjligt, och framför allt i början menar vi att det kan gå fort och lätt.

En reaktor kan undvaras direkt. Hela 2002 klarade vi oss med tio reaktorer, eftersom Oskarshamn 1 var avstängd hela året. En reaktor kan sparas in bara genom att låta nio reaktorer gå för fullt istället för att sänka effekten på tio, vilket var fallet 2002 och i stort sett alla tidigare år. Ytterligare en reaktor kan sparas in genom att värmeverk betalar full elskatt för sina elpannor. Den svenska metoden att använda skattegynnad el för att värma fjärrvärme är unik. Det är den exakta motsatsen till varför fjärrvärmen byggdes, nämligen för att ge underlag för en effektiv elproduktion. Den nuvarande skattenedsättningen är också en effektiv spärr för solvärme i fjärrvärmen. Ännu en reaktor kan sparas in genom ökad produktion i befintliga kraftvärmeanläggningar i fjärrvärme och industri. En sista reaktor kan sparas in genom minskad export, för Sverige är nettoexportör av el. När vi importerar importerar vi mest norsk vattenkraft.

Detta är ingen exakt kalkyl, för reaktorer är olika stora, och förhållandena ändras från år till år. Men det är helt klart att det är lätt att spara el i Sverige, vilket inte är konstigt med tanke på att per capita-förbrukningen i Sverige är 2,6 gånger högre än i resten av EU.

Det finns goda möjligheter att spara el i fastigheter, hushåll, och i industrin

År 2002 minskade elförbrukningen jämfört med 2001. Vad detta än beror på så underlättar det givetvis en avveckling av kärnkraften.

Minskad elvärme är en nyckelfråga för avvecklingen, eftersom det är elvärmen som ger effekttopparna på vintern. Med en måttlig minskning av elvärmen är effekten inte längre ett problem. Systemet blir då åter energidimensionerat, vilket betyder att det inte spelar någon roll för systemet när på året eller dygnet en kilowattimme produceras eller används.

Åtgärder mot elvärme av effektskäl sparar i genomsnitt också (el)energi. Om prissignalen når ända ut till konsumenten när elen är dyr lönar det sig för några att byta ut elvärmen mot en annan värmekälla, för andra att isolera mer och byta fönster och för ytterligare andra att byta styrsystem och sänka temperaturen i vissa rum vissa tider. Effektivisering och byte av energisystem i elvärmda villor kan spara in flera reaktorer över 5–10 år.

Vindkraft kan spara in ytterligare ett par reaktorer

Klimatmålet är minst lika viktigt som kärnkraftsavvecklingen. När elvärme ersätts med pellets, bergvärme, biobränsleeldad fjärrvärme eller solvärme skapas samma möjligheter för oljevärmda villor. Viss energieffektivisering ger automatiskt både minskad elanvändning och minskad oljeanvändning, till exempel bättre fönster och behovsstyrd ventilation.

Om eleffektivisering och ökad biobränsleanvändning följs åt kan koldioxidutsläppen minska samtidigt som kärnkraftsavvecklingen går ganska fort.

Genom felaktiga skatter finns också en onödig användning av torv, olja och kol i fjärrvärme, kraftvärme och industriell kraftvärme som ger en chans till minskning av koldioxidutsläppen med någon miljon ton över några få år, mestadels genom ersättning med biobränsle.

Miljöpartiet har till skillnad från andra partier inte bara en vision av hur en avveckling ska gå till utan också en strategi. Miljöskatten på kärnkraft tror vi är ett effektivt styrmedel. Den kan behöva höjas med något öre för att få igång avvecklingen. Vidare vill vi se att kärnkraften får ett obegränsat skadeståndsansvar gentemot offren vid en olycka, och ett kraftigt ökat försäkringsansvar. Detta har också fördelen att ge en parallell granskning av en viss reaktors säkerhet från försäkringsbolagens sida. De vill kanske inte alls försäkra en farlig reaktor, och vill ha en högre premie från en äldre och sämre konstruerad och skött reaktor än från en nyare och bättre skött. Oavsett detta behöver säkerhetskraven höjas. De äldre svenska reaktorerna är sämre än världsgenomsnittet vad gäller tillgänglighet, stråldoser och snabbstopp, och det finns tecken på att de också har oproportionerligt många allvarliga incidenter.

Om inte kraftbolagen och Kärnkraftinspektionen själva snarast höjer ribban bör regeringen meddela nya instruktioner till inspektionen och besluta om erforderlig personalförstärkning. Den nu pågående Reaktorsäkerhetsutredningen bör få tilläggsdirektiv, så att den kan göra ett minst lika grundligt arbete som den förra reaktorsäkerhetsutredningen 1979. (Säker kärnkraft? SOU 1979:86.)

Det finns ett flertal möjliga styrmedel för att förhindra att kärnkraft ersätts med fossil kraft, däribland en breddad koldioxidskatt (för den lätta industrin), långsiktiga avtal med tung industri, handel med utsläppsrätter (om systemet inte förfuskas helt, till exempel genom att åtgärder utanför EU får tas in i handelssystemet för tung industri), elcertifikat (d:o, till exempel genom att torv blir certifikatberättigat) och fortsatt skatteväxling med till exempel breddad elskatt och sänkta skatter på arbete.

Överenskommelse mellan staten och kärnkraftsindustrin

Den överenskommelse mellan staten och kraftindustrin som s, v och c hänvisar till anser Miljöpartiet vara en oframkomlig väg.

Industrins intresse av gå in i några förhandlingar överhuvudtaget kan uteslutande förklaras med att den har förhoppningar om att tilltvinga sig ytterligare fördelar, förutom att slippa betala sina försäkringskostnader. Industrin vill framförallt slippa miljöskatten på kärnkraft, nu ca 2,8 öre per kWh.

Enligt upprepade uttalanden från Vattenfall och övrig kraftindustri kommer denna skatt, om den får vara kvar, att tvinga fram en stängning av några äldre reaktorer inom två år. Att släppa denna väl motiverade skatt till förmån för en luddig överenskommelse om vad som ska hända om 20–30 år är enligt Miljöpartiets åsikt inte en klok och framsynt politik.

Vi betvivlar att förhandlingarna är en långsiktig lösning. Avtalet kan inte garanteras hålla över de sex mandatperioder som det kan bli frågan om. Om industrin ser chansen, kommer den att kräva ännu mer. Om det inträffar en olycka någonstans kommer riksdagen inte att acceptera ett avtal som ger reaktorägarna rätt att driva reaktorerna kanske ytterligare 20 år. Om avtalet skulle stå fast under sådana omständigheter är det demokratin som förhandlas bort.

Det finns en klar risk att resultatet blir en avtalad ”avveckling” som är långsammare än vad kraftföretagen förväntar sig att deras reaktorer skulle gå utan avtal. Kraftindustrin talar nu om att deras reaktorer ska hålla i minst 60 år, men i den verkliga världen har över hundra reaktorer stängts, i regel efter att ha gått mindre än 25 år. Om regeringen förhandlar fram en ”avveckling” som utgår från en medellivslängd på 35 eller 40 år har industrin inte gett upp någonting men hoppas däremot på att få 1,8 miljarder per år i minskad skatt.

Barsebäck 2

Den åter uppskjutna avvecklingen av Barsebäck 2 grundar sig på två argument.

Det ena är effektbehovet. Detta argument är långsökt med tanke på att den gångna vintern med rejäl kyla och det lägsta magasinsläget på 50 år klarades utan problem, utan att ens Svenska kraftnäts effekttillskott behövde tillgripas, och trots att 1–2 reaktorer var stängda hela vintern, en stor del därav just Barsebäck 2. Och enligt den tyngsta remissinstansen, Statens energimyndighet, är effektbalansen inget problem. Om det emellertid finns ett effektproblem beror det inte på att vi har för få reaktorer utan på att vi har för mycket elvärme. Den dimensionerande effekten för hela elsystemet, alltså den kallaste dagen, beror till en dominerande del på elvärmen. Åtgärder för att minska elvärmen är det säkraste och billigaste sättet att slippa effektproblemet. Men detta passar inte kraftbolagen och möjligheten nonchaleras av regeringen, Centern och Vänstern.

Det andra argumentet, påverkan på miljön och klimatet, går på ett förvirrat sätt tillbaka på effektargumentet, kopplat till uppgifter i medierna om elimport från danska kolkraftverk. Konsultrapporterna, som regeringen grundar sin bedömning på, har inte förstått vare sig hur Kyotofördraget fungerar i framtiden eller hur dansk koldioxidlagstiftning fungerar sedan flera år. Enligt Kyotofördraget redovisas koldioxidutsläppen där de sker. Detta betyder att koldioxidutsläpp från danska kolkraftverk är ett danskt problem, även om kraften förbrukas i Sverige. Detta har också den danska regeringen insett och därför beslöt den 1999 om ett tak för koldioxidutsläppen från sin kraftindustri, och detta tak har sänkts varje år från 23 miljoner ton år 2000 till 20 miljoner ton i år. På årsbasis finns det ingen dansk kolkraft att importera, inte nu och inte i framtiden. Och sju av de tio senaste åren har Sverige varit nettoexportör av el.

Övriga miljöeffekter av import bör bedömas nyktert. Danmark har mycket kraftigt minskat sina utsläpp av svavel och kväveoxider bland annat genom att ersätta kol med naturgas, biobränslen och vindkraft. Import från Danmark kan därför inte likställas med import av den smutsigaste kolkraften.

De skäl som regeringen och dess samarbetspartier denna gång använder för att inte stänga Barsebäck är ohållbara.

Krav på elmätning

I propositionen föreslås att månadsvis avläsning av elmätare bör vara införd 1 juli 2009 och att den bör vara införd för kunder med förbrukning överstigande 8 000 kWh/år den 1 juli 2006. Kravet på timvis mätning sänks från 200 ampere till 63 ampere från 1 juli 2006.

Miljöpartiet vill till skillnad från regeringen se att timmätning införs i största möjliga utsträckning och betydligt snabbare, givetvis med prioritet för större kunder.

Korrekt och exakt mätning av elförbrukning är viktig ur ett konsumentperspektiv eftersom det är en förutsättning för att man ska kunna påverka sin konsumtion.

Vid månadsvis avläsning kan jämförelser framförallt göras med samma månad föregående år. Det blir då en stor eftersläpning mellan ett ändrat beteende och ett synligt resultat. Dessutom är inte månadsvis avläsning tillräcklig för att det ska vara attraktivt med differentierade tariffer.

Effektbehovet förändras momentant, liksom spotpriserna på el, därför måste timvis mätning tillämpas om man vill ha ett system som gynnar både energi- och effektbesparing. Intressant att notera i sammanhanget är att Konkurrensverket ställer frågan varför man inte inför krav på timvis mätning för alla kunder.

Frågan om mätning och debitering är mycket viktig för att få till stånd en väl fungerande elmarknad. Effekttopparna orsakar enorma kostnader, men dessa betalas inte av dem som förorsakar dem, vilket framförallt är elvärmekunderna. Det är effekttopparna som dimensionerar systemet, dvs. bestämmer hur många kraftverk som behövs, hur mycket kraftledningsgator vi måste ha och hur ofta gatorna behöver grävas upp för förstärkning och underhåll av distributionsnätet. Det är också förbrukningstopparna som orsakar största delen av överföringsförlusterna. En minskning av effektbehovet skulle spara stora pengar och göra det lättare att avveckla kärnkraften.

Timmätning ger en möjlighet att debitera efter kostnad, vilket också ger kunderna en möjlighet att ändra sitt förbrukningsmönster.

Om elpriset någon gång vart tionde år är uppe i ett par kronor en vecka kanske man väljer att sänka innetemperaturen om man har elvärme och att diska på natten om man inte har elvärme.

Det kan då också öppnas en marknad för någon typ av tillskottsvärme med låg anskaffningskostnad. Det ökar också lönsamheten av energisparåtgärder som lågenergifönster och lågenergilampor.

Timmätning löser förvisso inte alla problem, eftersom många kunder har avtal med fasta priser. Men ökat användande av timmätning är viktigt för en effektiv marknad.

Om man väljer en typ av mätning som inte tillåter timmätning har man frånsagt sig en viktig möjlighet för en mycket lång tid.

En möjlighet som bör tas tillvara i samband med storskalig installation av elmätare är att skapa en marknad för produkter som kan få information om elpriset och sedan göra en effektreducerande och energibesparande åtgärd.

Konkret kan det vara att konsumenten köper en termostat till en varmvattenberedare som får information om att elpriset kommer att vara högt på morgonen. Den kan då ladda in lite extra värme på natten, för att sedan inte sättas på på morgonen när alla sätter på sina kaffebryggare.

Miljöpartiet anser att det är viktigt att investeringarna i ett mätinsamlingssystem även tar tillvara de stora vinster som fås av möjligheterna till bättre effekthantering ute hos alla elanvändare.

Kraftbolagen har hittills varit villiga att teckna avtal med fasta priser till ganska förmånliga villkor eftersom kraftbolagens huvudproblem är att de har mer elproduktion än de kan sälja, och eftersom den oligopolistiska strukturen gör det möjligt för kraftbolagen att ta en förlust för vissa kunder och låta andra betala. Och finns det inga timmätare är det mindre ändamålsenligt att erbjuda kunderna ett rörligt pris som verkligen följer spotpriset och ger rätt incitament.

I en marknad där konkurrensen fungerar och utbud och efterfrågan är i balans kommer kraftföretagen att ha starka skäl att föra vidare prissignalen. Eftersom frågan om marknadens funktion inte kan skiljas från kraven på mätare vill vi att regeringen snarast tillsätter en utredning om elmarknaden. (Se nedan.)

Regeringen föreslår att byte av elmätare ska ske i två etapper med ett slutdatum 2009. Vi anser att takten kan vara snabbare och föreslår ett slutdatum 31 december 2007.

I detta sammanhang är det också aktuellt att skärpa kraven på enskild mätning av värme. Enligt ”koldioxiddirektivet” (93/76/EEG, tredje artikeln) skall av energieffektiviseringsskäl fakturering och kostnader för uppvärmning ske med hänsyn till varje bostadsinnehavares faktiska förbrukning.

Flera europeiska länder har idag individuell mätning. De möjliga besparingarna till följd av en sänkt energiåtgång för uppvärmning är viktiga för effektbesparing eftersom de högsta effekttopparna inträffar när vi har stort uppvärmningsbehov.

Individuell värmemätning är, i linje med exakt elmätning, viktig för att konsumenten skall få ökat medvetande om sin energiförbrukning och därmed en möjlighet att påverka denna.

För nybyggande bör obligatorisk individuell värmemätning övervägas, medan det behövs mera försök och teknikutveckling för befintliga byggnader.

Elmarknadsutredning

Ett av flera stora problem med den nuvarande elmarknaden är att konsumenternas incitament till en effektiv elanvändning blockeras. Dagens elmarknad är onaturlig därför att tillgång och efterfrågan inte matchas med hjälp av priset. De flesta konsumenter köper el på långa kontrakt med ett och samma pris oavsett när elen förbrukas. Stora konsumenter får dessutom ofta mängdrabatt. Priset är som regel högre för små konsumenter, t.ex. lägenhetskunder, än för villaägare, trots att villaägarna har en ogynnsam förbrukningsprofil. Detta är skälet till att det är lönsamt för en villaägare att ha och installera direktverkande elvärme.

Installationskostnaden är lägre än för andra alternativ och den direktverkande elvärmen subventioneras av övriga konsumenter. Elvärmekunden använder mest el när priset är som högst på marknaden. Den för samhället och övriga konsumenter mycket dyra förbrukningsprofilen kommer dock inte att märkas på elvärmekundens räkning. Kostnaderna smetas effektivt ut över kundkollektivet. Det är också framför allt elvärmen som bidrar till att det måste finnas extra marginaler i form av produktionskapacitet på marknaden.

Ett argument som brukar framföras för att inte lägga ned kärnkraften är att det skulle orsaka kapacitetsbrist. Denna brist orsakas bl.a. av för mycket installerad elvärme. Samtidigt som dagens elmarknad subventionerar direktverkande el betalar staten ut stora summor i bidrag till de villaägare som konverterar från el till annan uppvärmning. Det blir lätt absurt eftersom tillströmningen av konsumenter med direktverkande el ökar så länge den nuvarande marknadslösningen gör el till ett mer gynnat uppvärmningsalternativ.

Den nuvarande situationen på marknaden är ett arv från monopoltiden, då kraftbolagen inte tog någon egentlig ekonomisk risk genom att bygga ut och därför byggde ut först väldiga mängder vattenkraft och sedan enorma mängder kärnkraft. Detta påstods vara för att förse industrin med el, men en stor del har i stället använts för att värma hus, eftersom det inte funnits något annat sätt att sälja all el. Nu har vi inte längre någon större överkapacitet vad gäller effekt. Marginalerna minskar i elsystemet och det är allt viktigare att tillgång och efterfrågan kan balanseras. Elmarknaden måste därför reformeras.

I realiteten sker den verkliga konkurrenshandeln med fysisk el på elmarknadens spotmarknad. Även konsumenterna måste få tillgång till denna handel. På spotmarknaden bildas ett jämviktspris som skapar balans mellan produktion och konsumtion av fysisk el. För att bilda priset måste förutom säljbud från producenterna konsumenternas sammanlagda vilja att konsumera el vid olika prisnivåer läggas in. Detta skulle Svenska kraftnät kunna göra eftersom företaget har eller kan skaffa all nödvändig information om konsumtionen. Konsumenterna skulle alltså inte behöva lägga ner något eget arbete för att lägga in köpbud på spotmarknaden. Elen transporteras automatiskt från spotmarknaden till konsumenterna, i och med att de är anslutna till nätet. Dagens elsäljare behövs inte och i och med detta försvinner även behovet av att rapportera mätvärden och leverantörsbyten mellan nätbolagen och säljarna. Mätningen och avräkningen av konsumenternas leverans behöver endast hanteras av de lokala nätbolagen. Resultatet blir förenkling och effektivisering.

Reformen kompletteras med utökad timvis mätning och system som sprider information om spotpriset till konsumenterna så att de i ökad omfattning kan styra sin konsumtion utifrån priset. Konsumenter som vill låsa priset på el kan göra detta med separata prisförsäkringar. Den nuvarande elmarknaden kan med en vänlig tolkning syfta till att skapa enkelhet i den meningen att elen och elmarknaden ska likna andra varor och marknader. I så fall motverkar den nuvarande marknadslösningen helt och hållet sitt eget syfte. Den är tillkrånglad i flera led och upplevs därför som krånglig av konsumenterna. I verkligheten är det så, med eller utan avsikt, att konsumenterna avskärmas från den egentliga konkurrensen på elmarknaden. Det kan tyckas extra betänkligt i och med att staten, som utformat regelverket, också äger det största produktionsbolaget. Som det nu är lämnar regeringen medborgarna i sticket och satsar på en oligopolmarknad för att göra Vattenfall till en europeisk spelare. Enligt vår mening borde Vattenfall istället delas upp i flera bolag, eftersom detta gigantiska bolag hittills har visat sig immunt mot både konsumentstyrning och ägarstyrning. Det är alldeles uppenbart att elmarknaden lider av ett stort systemfel. Därför måste en ny reform utredas och om möjligt genomföras utan dröjsmål. Den svenska elmarknaden var en av de första att avregleras. Därefter har andra följt efter. Som det land som vunnit mest erfarenheter måste vi nu vända skutan i rätt riktning.

Mp enda oppositionsparti

Sverige har en oerhört stark marknadsdominans av tre kraftbolag, som är intrasslade i varandra. Vi har mest kärnkraft per capita i världen Vi har en extremt hög percapitaförbrukning av el och riskerar om inget görs att få ökande koldioxidutsläpp från kraftsektorn. Det är ett miljöförstörande system, och det innebär ett oerhört slöseri med resurser.

Ändå kan vi nu konstatera att Miljöpartiet är det enda oppositionspartiet. Vänsterpartiet och Centerpartiet har i praktiken gett upp sitt kärnkraftsmotstånd och anpassar sig helt till vad Vattenfall vill. Den så kallade borgerliga oppositionen vill inte riva upp oligopolet, bara möjligtvis privatisera Vattenfall för att göra det till ett privat monopol istället. De vill ha ännu mer kärnkraft, ännu mindre energieffektivisering och ännu mindre förnybar energi än regeringen och stödpartierna.

Elanders Gotab, Stockholm 2003

Stockholm den 4 april 2003
Ingegerd Saarinen (mp)
Mikael Johansson (mp)	Helena Hillar Rosenqvist (mp)
Gunnar Goude (mp)