med anledning av prop. 2002/03:65 Ett utvidgat skydd mot diskriminering

Motion 2002/03:A11 av Anders G Högmark m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om genomförande av de två EG-direktiven om diskriminering.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en enhetlig lagstiftning rörande diskriminering.

3. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om att slå samman de fyra ombudsmännen mot diskriminering till en gemensam myndighet.

4. Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om förekomsten av specialdomstolar respektive partssammansatta domstolar.

Bakgrund

Den föreliggande propositionen från regeringen knyter an till genomförandet av två EG-direktiv. Det handlar dels om direktivet 2000/43/EG om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, dels om direktivet 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet.

Det finns redan åtskilliga lagar i Sverige mot diskriminering, t.ex. jämställdhetslagen (1991:433), lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet (1999:130) samt lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (1999:133).

Regeringen anger att nuvarande bestämmelser inte är tillräckliga för att EG-direktivens krav på skydd mot diskriminering skall kunna anses uppfyllda. Den föreslår därför att en ny lagstiftning införs som ger skydd mot diskriminering på samhällsområden utanför relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare samt högskolan.

De aktuella EG-direktivens syn på vad som menas med arbetslivet är annorlunda än vad som är vanligt i svensk lagstiftning om diskriminering. Direktiven har en bredare definition av begreppet arbetsliv. Regeringen anser att nuvarande förbud mot diskriminering och straffbestämmelser inte i alla delar motsvarar de båda direktivens krav.

Regeringen föreslår att lagstiftningen anpassas till EG-rätten i systematiskt och språkligt hänseende. Den föreslår vidare en ny grund för diskriminering. Det skall också införas en ny bevisregel som uttrycker EG-rättsliga principer för bevisprövningen. Regeringen menar att ett effektivt genomförande av direktiven kräver lättnader i bevishänseende för den som anser sig ha blivit utsatt för diskriminering.

EG-direktiven skall tillämpas på alla anställda, såväl inom den privata sektorn som inom den offentliga sektorn. Skyddet skall omfatta såväl direkt som indirekt diskriminering. Den utredning som haft i uppdrag att föreslå hur direktiven skall genomföras i Sverige anser att det skydd som finns i dag i den svenska lagstiftningen räcker långt gällande arbetsplatserna och högskolan. Däremot menar utredningen att gällande de nya samhällsområdena som skall omfattas av direktiven saknas det viss relevant lagstiftning för att kunna uppfylla EG-direktiven på ett tillfredsställande sätt.

Sverige är som medlem i EU tvingat att genomföra direktiven i den mån det inte kan anses att nuvarande lagstiftning redan uppfyller direktivens intentioner och innehåll. Om detta råder ingen tvekan eller delade meningar. Däremot föreslår vi ett annat sätt än regeringen att genomföra direktiven.

Våra utgångspunkter

Vi vill skapa en tydlig, sammanhållen och enhetlig lagstiftning gällande diskriminering. I likhet med ett antal remissinstanser förordar vi att en enda lag med förbud mot diskriminering inom alla samhällsområden är det mest ändamålsenliga och fruktbara på längre sikt.

Vi anser att all diskriminering kan och skall behandlas på samma sätt av lagstiftaren. Det finns inget hållbart motiv att dela upp lagstiftning gällande diskriminering i olika kategorier och därmed märka ut människor beroende på av vilket skäl de blivit diskriminerade. All diskriminering oavsett motiv är lika avskyvärd.

En kommitté är tillsatt av regeringen – Diskrimineringskommittén – för att genomföra en noggrann översyn av den svenska lagstiftningen när det gäller skydd mot diskriminering. Ett slutligt förslag skall överlämnas senast den 1 december 2004. Vi anser, i likhet med vad regeringen hävdar, att kommittén bör ges största möjliga handlingsfrihet. Särskilt som regeringen själv påpekar att utredningens analys visar att nuvarande lagstiftning i huvudsak uppfyller EG-direktiven.

I kommitténs uppdrag ingår att analysera om en ny gemensam lagstiftning mot diskriminering skulle vara att föredra. Vi vill betona vikten av en enhetlig och sammanhållen lagstiftning mot diskriminering. Den nuvarande situationen är djupt otillfredsställande av minst tre skäl.

För det första har Sverige i dag en lång rad av delvis parallella och delvis överlappande lagar mot diskriminering. Steg för steg har lagstiftningen blivit alltmer komplicerad, oöverskådlig och svårtolkad. Den utgörs i dag av en blandning av civilrättsliga och straffrättsliga lagar med delvis skiftande diskrimineringsgrunder och olika räckvidd.

För det andra blir kännedom och kunskap om lagstiftning rörande diskriminering lidande såväl bland allmänheten som mellan arbetsgivare och arbetstagare genom nuvarande system. Särskilt när det gäller den arbetsrättsliga dimensionen är det svårt inte minst för småföretag att kunna ha en samlad bild och översikt över rådande lagstiftning.

För det tredje är tillsyn, uppföljning och utvärdering mycket svåra att genomföra på ett fullödigt sätt med nuvarande ordning. Begreppet tillsyn användes för några år sedan i mer än 500 olika lagar. Därtill fanns bestämmelser om tillsyn i ett betydande antal förordningar och föreskrifter.

Inom ramen för sitt tillsynsarbete bedriver respektive myndigheter förebyggande arbete genom exempelvis informationsspridning och rådgivning. Effektiviteten blir lidande till följd av den stora mängd ansvariga myndigheter och lagar som för närvarande styr verksamheten med att följa upp och bevaka diskrimineringsfrågorna.

Därtill tillkommer ett antal andra problem. När det gäller möjligheten att snabbt införa en enhetlig lagstiftning för all diskriminering försvåras den processen av att det inte ingick i utredningens uppdrag att behandla köns- respektive åldersdiskriminering. Dessutom måste Diskrimineringskommittén ges rimliga möjligheter att fullfölja sitt uppdrag.

Därutöver medför regeringens förslag att införa en ny civilrättslig lag med förbud mot diskriminering ytterligare till att förstärka problematiken med att vissa diskrimineringsärenden behandlas av tingsrätt och hovrätt medan andra behandlas av specialdomstolar respektive partsammansatta domstolar.

Våra förslag

Vi föreslår, i likhet med ett antal remissinstanser, att där det obestridligen behövs tillägg och justeringar i lagstiftningen för att kunna uppfylla EG-direktiven skall dessa föras in i befintlig lagstiftning. Det medför att regelverket inom ett visst sakområde kan hållas någorlunda samlat.

När så är möjligt och det gäller nya bestämmelser som krävs för att kunna uppfylla direktiven förordar vi att dessa förs in i befintlig lagstiftning. I de fall detta inte är möjligt föreslår vi att dessa förs samman i en provisorisk lag som upphör att gälla i samma ögonblick en enhetlig lagstiftning gällande diskriminering genomförs av riksdagen.

Vi förordar att en sammanhållen, tydlig och enhetlig lagstiftning rörande diskriminering genomförs så snart det är praktiskt möjligt. Det sänder en tydlig signal till alla berörda parter att all diskriminering oavsett om det handlar om kön, ras, religion, ålder, funktionshinder eller sexuell läggning ses som lika allvarlig från lagstiftarens sida.

Vi föreslår vidare att de fyra ombudsmännen mot diskriminering slås samman till en gemensam myndighet. Den nya myndigheten skall även fortsättningsvis ha i uppdrag att utöva tillsyn över diskriminering i arbetslivet. Det finns också starka skäl för att även Jämställdhetsnämnden och Nämnden mot diskriminering bör slås samman.

Avslutningsvis förordar vi att specialdomstolar och partssammansatta domstolar inte skall förekomma inom svenskt rättsväsende. Som en följd av detta föreslår vi att Arbetsdomstolen läggs ned och att domstolens uppgifter överförs till det allmänna domstolsväsendet.

Stockholm den 4 april 2003
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)	Henrik Westman (m)
Tobias Billström (m)	Anna Lindgren (m)
Carl-Axel Johansson (m)