med anledning av prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer m.m.

Motion 2002/03:So44 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av kompetensutveckling för personal som arbetar i socialtjänst, skola, barnomsorg och hälso- och sjukvård.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utvärdering av den särskilda straffskärpningsgrunden i brottsbalken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av barnrättsperspektivet i brottsbalken.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskild prövning när barnet varit placerat i tre år.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnets bästa oreserverat skall sättas främst i utlänningsärenden.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barnets rätt att höras i asylutredningar.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om snabba åtgärder för att förhindra att ensamkommande barn försvinner.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett handlingsprogram för personer dömda för våld mot barn.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en mer utförlig konsekvensbeskrivning av kostnaderna för förslagen.

Motivering

Ett stärkt skydd för barn i utsatta situationer är nödvändigt. Samhällets oförmåga att sy ihop ett skyddsnät för de allra mest skyddsvärda är förödande för dem som drabbas. Det handlar om barn som misshandlas fysiskt eller psykiskt. Det handlar om barn som utnyttjas sexuellt eller barn som tvingas se våld, missbruk och kränkningar.

Barn lider i Sverige och ropar många gånger i det tysta efter någon som ser, hör och reagerar. Barn i utsatta situationer blir ofta dubbelt svikna, först av de människor som borde vara deras främsta skydd och sedan av samhället. Kristdemokraterna anser att regeringens proposition innehåller flera lagstiftningsåtgärder som stärker skyddet för utsatta barn. Propositionen skapar dock inte ett heltäckande skydd för utsatta barn eller det barnvänliga samhälle som FN:s barnkonvention föreskriver. Barnpolitikens tvärsektoriella karaktär innebär att det krävs ett helt batteri av ytterligare åtgärder som berör många politikområden. Kristdemokraterna menar att politiken måste ha ett barnperspektiv i alla beslut som fattas.

Kristdemokraterna kritiserar i denna motion vissa av regeringens förslag. Vi har även synpunkter gällande några av de åtgärder som regeringen valt att inte föreslå i propositionen.

Att förebygga och åtgärda när barn far illa

Regeringen menar att så långt det är möjligt bör en samsyn skapas bland dem som i skilda sammanhang möter barn och unga under förhållanden där de far eller riskerar att fara illa. Regeringen använder den definition av barnmisshandel som Kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72) föreslog. Denna definition är mycket vidsträckt och går långt utöver vad man idag allmänt lägger in i begreppet barnmisshandel. Det finns många fördelar med en sådan definition. Nackdelen är emellertid att gränsen mellan när ett barn far illa och när det inte gör det riskerar att bli otydlig.

Detta innebär dock inte något problem så länge som definitionen bara är ett riktmärke för framtiden, en etisk målsättning för utvecklingen av samhällets syn på hur barn bör behandlas. Myndigheter och yrkesgrupper ska, enligt regeringen, kunna använda definitionen/samsynen för att bestämma innebörden och omfattningen av skyldigheten att anmäla till socialnämnden. Kristdemokraterna menar att det därför finns anledning att ta upp en allvarlig brist i samhällets skydd för utsatta barn – bristen på barnkompetens hos dem som arbetar med eller nära barn. Det saknas kunskap både inom forskningen och ute i verksamheterna.

Socialstyrelsen har i flera rapporter påtalat allvarliga brister hos den kommunala socialtjänsten. Som så ofta blir det de vuxnas behov som sätts i första rummet i utredningar som rör barn – istället för barnets bästa. Socialtjänsten måste bli bättre på att ta tag i de upptäckter de gör i sitt arbete. Det saknas också ofta dokumentation kring de ärenden socialtjänsten handlägger. Kommunerna måste se till att ta ett långsiktigt ansvar för att utbilda sin personal.

I propositionen föreslås en utökning av anmälningsskyldigheten till myndigheter inom kriminalvården och Rättsmedicinalverket. Detta är ett bra förslag. De personalgrupper som nu har skyldighet att anmäla misstankar om missförhållanden gör dock långt ifrån alltid det. Studier inom grundskolan i Stockholm 1998 visade att anmälan gjordes i 45 procent av fallen då barn misstänktes fara illa. En undersökning inom förskolorna i Stockholm 1997 visade att endast en tredjedel av fallen anmäldes. En undersökning från 1998 visade att sjuksköterskor på barnavårdscentraler anmälde endast 11 procent av de fall där sjuksköterskorna var oroliga för barnen.

Skolor, sjukvård, barnavårdscentraler, förskolor och polis har ett särskilt ansvar att ingripa när det finns misstankar om att ett barn misshandlas. Men om anmälningsplikten ska bli ett effektivt verktyg krävs utbildning av personer som arbetar med eller nära barn. Utbildning i att identifiera problemen och utbildning för att våga vara den som anmäler behövs. Utan utarbetade rutiner och handlingsplaner är risken stor att misstankar om t.ex. misshandel inte kommer till socialtjänstens kännedom.

Barnmisshandel i straffrätten

Regeringen gör bedömningen att kriminalisering av misshandel som riktar sig mot barn inte bör utökas eller särregleras. Alltför många domar i fall som handlar om våld mot barn ligger i den nedre delen av straffskalan. Flera uppmärksammade fall av fruktansvärt och oförsvarbart våld mot barn har skapat en tydlig klyfta mellan de juridiskt bevandrade och allmänheten. Det är viktigt att praxis ändras för att skyddet för barnet ska förstärkas ytterligare och att allmänhetens förtroende för rättsväsendet ska återupprättas.

Regeringen avstår alltså från att utöka kriminaliseringen av misshandel, men föreslår emellertid att en särskild straffskärpningsgrund införs i brottsbalken för sådana fall där brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person. Kristdemokraterna ställer sig i sak positiva till regeringens förslag. Skadas tryggheten och tilliten hos ett barn är det, enligt vår mening, en omständighet som särskilt bör beaktas vid bedömningen av ett brotts straffvärde. Samtidigt kan vi inte utan vidare bortse från de allvarliga invändningar som Lagrådet och andra remissinstanser riktat mot lagförslaget. Vårt stöd till den föreslagna lagändringen förutsätter därför en utvärdering av domstolarnas praxis och barnrättsperspektiv efter införandet av den särskilda straffskärpningsgrunden.

Ett förstärkt barnperspektiv i LVU

Kristdemokraterna stöder regeringens inriktning att förstärka barnperspektivet i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Principen om att barnets bästa måste komma i främsta rummet ska in också i denna skyddslagstiftning. Vi har dock vissa invändningar när det gäller regeringens förslag att socialtjänstlagen (2001:452) och lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ändras så att när ett barn varit placerat i samma familjehem i tre år ska socialnämnden överväga om överflyttning av vårdnaden.

Som skäl för förslaget anför regeringen bl.a. det faktum att vissa barn placeras första gången när de är mellan noll och tre år. Dessa barn rotar sig ofta väl och uppfattar då familjehemsföräldrarna som föräldrar. Många familjehemsplacerade barn lever i ovisshet om var de hör hemma, och en överflyttning av vårdnaden kan naturligtvis innebära ett välkommet besked för många av dessa barn.

I varje fråga som rör barnen, så också i denna, är det absolut nödvändigt att fråga vad som är barnets bästa. Det måste vara det grundläggande perspektivet. Vi kristdemokrater menar dock att frågan om överflyttning av vårdnaden är långt mer komplicerad än vad som framställs i propositionen. Barn har rätt till en familj för livet och det bästa är om barnet kan återförenas med sin ursprungsfamilj. Samhället bör också tydligt stödja föräldrarna i återtagandet av sin föräldraroll. Dessutom spelar de biologiska föräldrarna en viktig roll, även om barnet bor i ett familjehem. Barnet ska inte behöva välja mellan sina föräldrar och familjehemsföräldrarna. Det innebär att de biologiska föräldrarna inte helt förlorar sin föräldraroll, vilket för deras del ofta är positivt. Ytterst är givetvis frågan om vad som är bäst för barnet, men man måste även beakta situationen för de biologiska föräldrarna, andra till barnet närstående personer som t.ex. mor- och farföräldrar och familjehemsföräldrarna.

Kristdemokraterna anser att regeringens förslag till ny bestämmelse i SoL och LVU ska ha följande lydelse: När ett barn varit placerat i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, bör socialnämnden särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken.

Enligt utredningen Omhändertagen (SOU 2000:77) får familjehemsföräldrar som övertar vårdnaden vanligtvis ersättning. Frågan berörs inte i föreliggande proposition. Kristdemokraterna menar att kommunerna i avtalen med placeringshemmen noga måste reglera de ekonomiska åtagandena med de nya vårdnadshavarna.

Asylsökande barns situation och särskilda behov

Asylsökande barn tillhör en särskilt utsatt grupp, vars problem uppmärksammats under de senaste åren. Det är därför mycket anmärkningsvärt att regeringen inte framför några förslag i propositionen kring asylsökande barns situation. Det enda som meddelas är att frågan bereds i Regeringskansliet. Detta är under all kritik.

Barnombudsmannen har påpekat att det saknas ett barnperspektiv vid många utvisningar och avvisningar. Man tänker inte på hur barnen far illa och skadas.

För barn som kommer till Sverige som flyktingar/asylsökande måste speciella hänsyn tas. I all synnerhet de som kommer till Sverige utan sällskap av sina föräldrar och som hålls gömda, löper stor risk att ta skada. Även om det många gånger finns svårbedömda situationer måste grundförutsättningen alltid vara att barn i olika situationer behandlas med respekt för sina behov och rättigheter. Barnombudsmannen har föreslagit att de bestämmelser som finns i föräldrabalken rörande hämtning vid vårdnads- och umgängestvister bör införas i utlänningslagen. Denna förändring kan vara värd att genomföra för att i större mån leva upp till barnkonventionens intentioner.

Barnets rätt att höras

Barnombudsmannen har påpekat att man måste se barnen som individer med egna rättigheter. Ett barns berättelse och upplevelser är lika viktiga som en vuxens och kan tillföra nya och intressanta uppgifter vid handläggningen av en asylansökan. Kristdemokraterna delar denna uppfattning.

11 kap. 1 § utlänningslagen ”Utredning om barn m.m.” lyder: ”Vid bedömningen av frågor om tillstånd enligt denna lag skall det, om det inte är olämpligt, klarläggas vad barn som berörs av ett beslut i ärendet har att anföra och det skall tas hänsyn till det anförda [...]” Enligt FN:s barnkonvention skall konventionsstaterna ”tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras”. Enligt den parlamentariska Barnkommittén är det en rättighet för barnet att höras, inte en skyldighet.

Kristdemokraterna ställde en fråga om barnens rätt att höras till migrationsministern för två år sedan och fick då följande svar:

I februari 2001 presenterade Migrationsverket rapporten Barn i utlänningsärenden. Rapporten tar bl.a. upp asylsökande barn i familj. Verket för i rapporten ett resonemang kring de åsikter som framförts i Barnombudsmannens rapport Barnets bästa i asylärenden (Barnombudsmannen 2000). I rapporten lämnas förslag till åtgärder på de problem som uppmärksammats. Som ett direkt resultat av rapporten kommer Migrationsverket att genomföra en utbildning om bl.a. barnkonventionen och dess betydelse i utlänningsrätten, samtalsmetodik och hur barnet påverkas av en utredningssituation. Utbildningen har tillkommit i samarbete med UNHCR, Rädda Barnen, Barnombudsmannen och universitetet i Linköping. Migrationsverket har tidigare utfärdat riktlinjer för hörande av barn i asylutredningar. Riktlinjerna kommer att vara föremål för översyn med anledning av vad som framkommit av rapporten. [...] Det finns därför för närvarande ingen anledning att vidta några åtgärder med anledning av de problem som redan identifierats av berörd myndighet.

Trots att det nu förflutit cirka två år sedan Migrationsverkets arbete påbörjades visar Rädda Barnen i en nyligen presenterad undersökning att bristerna fortfarande kvarstår. Under hösten 2002 har Rädda Barnen kartlagt 87 asylärenden som rör barn. Av dessa 87 barn har endast 13 av totalt 66 barn i familj hörts om sina asylskäl. Inte i något av de återstående 55 fallen har det redovisats i ärendet om barnet själv tillfrågats om det vill asylhöras, men avböjt. Endast 32 procent av de barn i familj som åberopat egna skäl (humanitära eller asylskäl) har fått en noggrann bedömning av sina egna skäl i beslutet. Detta är mycket anmärkningsvärt.

Kristdemokraterna anser liksom Rädda Barnen att myndigheter som huvudregel, utifrån barnets egna förutsättningar, skall höra varje barn om dess asylskäl. Om det är olämpligt eller barnet inte vill bli hört skall detta respekteras och redovisas i ärendet. I de fall ett barn i en familj inte hörs personligen skall myndigheten höra barnets vårdnadshavare noga om barnets egna asylskäl. Det finns flera andra förslag som framkommit i undersökningen som bör beaktas.

Ensamkommande barn

Under senare delen av 1990-talet har ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt asyl ökat. År 2002 sökte 550 ensamkommande barn asyl i Sverige. De ensamkommande barnen är en mycket utsatt grupp. Det har nu gått ungefär två år sedan bristerna i mottagandet av dessa barn uppmärksammades, särskilt frågan om att barn försvinner från förläggningar. Till följd av detta presenterade Migrationsverket och Socialstyrelsen i juni 2002 en rapport med olika förslag till åtgärder. Enligt rapporten bör man bl.a. inrätta en särskild företrädare för ensamkommande barn. Dessutom föreslog man att det bör träffas överenskommelser med ett antal kommuner om mottagandet. Migrationsverket och Svenska Kommunförbundet har sedan tillsammans gjort bedömningen att det behövs ett 15-tal kommuner som är beredda att teckna avtal samt redovisat hur ersättning skulle kunna lämnas till dessa kommuner.

Trots att det uppenbarligen finns förslag till olika lösningar har i princip inget hänt. Fortfarande försvinner barn och fortfarande saknar Migrationsverket skrivna direktiv för hur det ska agera när barn försvinner. Detta är oacceptabelt! Kristdemokraterna kräver att en förändring sker snarast för att tillförsäkra barnen en trygg situation under deras vistelse i Sverige. Personalen måste snarast få klara skriftliga direktiv och befogenheter för sitt arbete. Barnombudsmannen har föreslagit att ensamma asylsökande barn ska få en företrädare utsedd inom 24 timmar efter det att barnet har anlänt. Denna person skall, enligt förslaget, få en form av vårdnadsansvar för barnet. Idag tilldelas visserligen ensamma flyktingbarn en god man men detta sker långt efter barnets ankomst. Kristdemokraterna stöder Barnombudsmannens förslag och vill gå ännu längre. Vissa av barnen skulle kunna få en familjehemsplacering snabbt. Ett familjehem skulle till exempel knappast dröja med att anmäla ett försvinnande. Idag försvinner barn från en flyktingförläggning och personalen har inte laglig rätt att hålla kvar dem. När svenska barn far illa griper sociala myndigheter in omedelbart – samma dag om det behövs. När svenska barn försvinner spårlöst organiseras skallgångskedjor samma dag. Kristdemokraterna anser att alla barn som vistas i Sverige är lika skyddsvärda.

När statsrådet har besvarat frågor om detta har han bl.a. hänvisat till den utredning, (dnr 2002:55) ”Förmyndare, gode män och förvaltare”, som har till uppgift att se över frågan om företrädare. Förslagen ska redovisas den 1/7 2004. Statsrådet har även anfört: ”... understryka att jag noga följer frågan om varför barn försvinner och vad som kan göras för att förhindra detta.” Detta är inte tillräckligt, enligt vår mening. Det är bättre att vidta åtgärder nu, även om de är kortsiktiga, för att förhindra att fler barn kommer till skada. Det hindrar givetvis inte att mer långsiktiga insatser utreds parallellt. Regeringen bör omedelbart återkomma till riksdagen med förslag till förändringar.

Barn i behov i psykiatrisk vård

Kristdemokraterna delar regeringens bedömning att LVU inte ska utökas till att omfatta barn med psykiska problem. Men det finns en stor andel barn och ungdomar med psykiska problem, som inte i tid nås av våra samhällsresurser för vård, stöd och hjälp. Psykisk ohälsa kan förebyggas genom att goda uppväxtvillkor skapas för alla barn och ungdomar. Men ett särskilt stöd måste finnas tillgängligt för dem som befinner sig i riskzonen för att utveckla psykisk ohälsa. Barn och ungdomar med psykiska problem ska identifieras tidigt och få stöd och hjälp innan allvarlig, och i värsta fall bestående, psykisk ohälsa har utvecklats. Personalen som arbetar nära barnen i skola och barnomsorg är en viktig grupp som i högre utsträckning måste ges möjligheter till ökad kompetens i dessa frågor.

Det räcker inte, som regeringen gör, att hänvisa till gjorda satsningar på hälso- och sjukvården under den gångna mandatperioden. Kristdemokraterna anser att basverksamheter som barnhälsovård, skola, skolhälsovård och barnomsorg utanför hemmet ska ha beredskap att tillsammans med föräldrar möta och hantera barns och ungdomars psykiska problem. Idag finns kunskap om att barn i ännu högre grad än vuxna utvecklar kroppsliga symptom på grund av felaktiga miljöer, förväntningar, separationer och tidsprioriteringar. En snabb och tillförlitlig diagnostik medför att en psykosomatisk diagnos kan ställas tidigt.

Kriminalvårdens rehabilitering av förövare

Kommittén mot barnmisshandel tog upp problemet med den bristfälliga rehabiliteringen av förövare. Kommittén föreslog bl.a. att låta Kriminalvårdsstyrelsen få i uppdrag att utarbeta ett handlingsprogram för kriminalvården i syfte är att förändra beteendet hos dömda för våld mot barn. Propositionen saknar åtgärder på detta område, vilket vi kristdemokrater beklagar. Kriminalvårdsstyrelsen bör ges i uppdrag att identifiera och uppmärksamma dömda för våld mot barn samt utarbeta ett handlingsprogram som tar sikte på denna grupps behov. Detta bör ges regeringen till känna.

Ekonomiska konsekvenser

Regeringen gör bedömningen att de förslag som redovisas i propositionen inte kommer att föranleda några nya kostnader för kommunerna. Regeringens redovisning av de ekonomiska konsekvenserna är inte till fyllest, enligt vår mening. Det kan inte uteslutas att många kommuner behöver ökade resurser om de ska leva upp till de ökade krav som propositionen ställer.

En av anledningarna till att skyddet för utsatta barn brister är självklart det faktum att kommunerna på grund av resursbrist inte klarar att ta hand om alla förekommande fall.

Vi kristdemokrater anser att regeringen måste återkomma till riksdagen med en tydligare och mer genomarbetad konsekvensbeskrivning gällande de ekonomiska konsekvenserna av förslagen. Därefter måste en reglering göras enligt finansieringsprincipen.

Stockholm den 6 mars 2003
Chatrine Pålsson (kd)
Ulrik Lindgren (kd)	Inger Davidson (kd)
Sven Brus (kd)	Helena Höij (kd)
Dan Kihlström (kd)	Kenneth Lantz (kd)
Torsten Lindström (kd)	Rosita Runegrund (kd)
Olle Sandahl (kd)	Gunilla Tjernberg (kd)