med anledning av prop. 2001/02:81 Vissa arbetskadefrågor m.m.

Motion 2001/02:Sf17 av Birgitta Carlsson m.fl. (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen avslår regeringens förslag om förändringar i bedömningen av arbetsskada.

2. Riksdagen avslår regeringens förslag om ersättning för karensdagarna.

3. Riksdagen begär hos regeringen förslag om ett konkret åtgärdsprogram för ökade rehabiliteringsinsatser i enlighet med vad i motionen anförs.

4. Riksdagen begär hos regeringen förslag om en utvärdering av jämställdheten i arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad i motionen anförs.

Arbetsskador

Den mest omfattande förändringen i arbetslivet under 1990-talet gäller ökad stress och arbetsmängd. Arbetslivet sliter ut människor och många orkar inte arbeta fram till pensioneringen. Vi måste förändra attityder och förhållningssätt så att den dagliga vilan ses som lika viktig som arbete och produktion. Resurser och krafter måste ägnas åt att öka människors möjlighet att delta i arbetslivet utifrån sina egna förutsättningar och sin referensram. Arbetsgivarna måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön och för att stoppa de höga sjuktalen.

Regeringen har resignerat inför utvecklingen

Ökningen av långtidssjukskrivningar, arbetsskador och långvariga sjukskrivningar är djupt oroväckande. Delvis därför att ökningen innebär stora påfrestningar på de offentliga finanserna och urholkar grunden för framtida välfärd. Men i långt större utsträckning därför att den ökande ohälsan för med sig förödande konsekvenser för enskilda människor, ekonomiskt och socialt.

Ska den negativa trenden kunna brytas måste det till kraftfulla och samlade åtgärder. Framför allt krävs det en politisk idé om syftet med de egna förslagen.

Just den idén verkar saknas hos regeringen, som i stället resignerat inför utvecklingen. Regeringen har valt att dröja med förslag om rehabilitering, om finansiell samordning och en arbetsmarknadspolitik som bygger på att människor så snart som möjligt ska komma i kontakt med den reguljära arbetsmarknaden. I stället väljer man att i efterhand anpassa sig, att försöka lindra skadan i stället för att förebygga den på förhand.

Bakom regeringspolitiken finns dessutom den halvt om halvt uttalade ambitionen att med olika åtgärder frisera arbetslöshetssiffrorna. Genom att minska arbetskraftens storlek minskar naturligtvis arbetslösheten. Genom att sätta människor i planlösa åtgärder genom snedfördelning av AMS resurser kan man sänka den öppna arbetslösheten inför nästa val. I stället för att ta tag i problemet, även om det innebär svåra beslut och uppoffringar, väljer man att manipulera verkligheten för att slippa redovisa följderna av den egna politiken.

I sin helhet förespråkar regeringens proposition ett socialförsäkringssystem med inriktning på passivitet istället för aktivitet och rehabilitering av människor som skadats i arbetslivet. Centerpartiets alternativ till en politik som resignerar inför utvecklingen och manipulerar beskrivningen av verkligheten är en politik som genom snabba rehabiliteringsinsatser kombinerat med ett ekonomiskt stöd leder människor tillbaka in i arbetslivet.

Även om det kan tyckas vällovligt att förändra bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen, inte minst ifråga om kvinnors och mäns olika förutsättningar i bedömningen av skador, så kommer den föreslagna förändringen att leda till större problem än den löser. Centerpartiet kan inte ställa sig bakom förslag som gör bedömningen mer skönsmässig än i dag. Förändringar måste, ur rättsäkerhetssynpunkt, vara sådana att likadana fall bedöms lika i hela landet. Vi kan inte heller godta en förändring som uppenbarligen syftar till att ersätta medicinska kriterier med en bedömning som ger utrymme för att slussa människor från arbetslöshet eller rehabilitering ut från arbetskraften mer eller mindre permanent. Regeringens förslag om en förändrad bedömning i arbetsskadeförsäkringen bör därför avslås.

Centerpartiet kan inte ställa sig bakom ett förslag som endast förflyttar problemet långtidssjukskrivningar och minskar den öppna arbetslösheten rent statistiskt.

Riksdagen bör därför avslå regeringens förslag om ersättning för karensdagarna.

Rehabilitering i stället för sänkt beviskrav för arbetsskada

Alla människor skall ha rätt till rehabilitering, även de sjukdomsgrupper som har liten möjlighet att återgå till arbete. Rehabiliteringsinsatserna skall inte vara beroende av ålder, kön, funktionshinder eller var personen bor. Centerpartiet vill ge människan möjlighet att ta makten över sitt liv och aktivt delta i rehabiliteringsprocessen. Rehabiliteringsreformen har inte åstadkommit det som var avsikten, dvs. att minska sjukfrånvaron och få till stånd aktiva och tidiga rehabiliteringsinsatser. Reformen gav arbetsgivarna ett stort men otydligt ansvar och i praktiken har ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika sektorer som har olika finansiärer: hälso- och sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Detta gör att individens bästa klämts in mellan fyra olika sektorers regler och finansieringskällor. Individens inflytande över rehabiliteringsprocessen är litet.

Efter en motion från Centerpartiet har riksdagen beslutat att regeringen skall återkomma med förslag för att ge bättre förutsättningar och möjligheter till en utbyggd finansiell samordning. Bättre samordning mellan främst hälso- och sjukvård, socialförsäkring och socialtjänst bidrar till bättre hälsa, kortare vårdköer och utökade rehabiliteringsinsatser så att människor ges möjligheter att komma tillbaka i arbete och till arbetsgemenskap.

En stor del av de människor som får del av samhällets vård och omsorg får alltför lite hjälp med rehabilitering. I Centerpartiets partimotion ”En mer hälsoinriktad hälso- och sjukvård” poängteras vikten av snabba rehabiliteringsinsatser, och ett rehabiliteringspaket med en så kallad rehabiliteringsgaranti lyfts fram. Regeringen måste via sina myndigheter ge försäkringskassorna tydliga direktiv att ändra förhållandena och att jobba aktivt med rehabiliteringsinsatser. Idag får många sjukskrivna vänta länge innan de får sina behov bedömda – långa kötider inom sjukvården hindrar aktiva rehabiliteringsinsatser. Vidare leder kötiderna till försämrad livskvalitet och sjukskrivningen förlängs. Centerpartiet vill byta passivt stöd mot ett aktivt där människor rehabiliteras tillbaka in i arbetslivet.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om ett konkret åtgärdsprogram för ökade rehabiliteringsinsatser.

Centerpartiets sammanhållna förslag för rehabilitering

• Att den finansiella samordningen påskyndas och utökas. Samordningen skall ske med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna så att de olika organisationernas specifika erfarenheter tas till vara.

• Samordna myndigheterna så att den enskilde får en handläggare att hålla kontakt med oberoende av vem som är huvudfinansiär.

• Rehabiliteringsgaranti – en växling från sjukpenning till rehabiliteringsersättning efter tre månaders sjukskrivning samt att Rehabiliteringsutredningens förslag genomförs. Detta innebär att passivt stöd ersätts av ett aktivt som den enskilde i hög grad kan påverka. Här är det viktigt att en individuell plan utarbetas och att den enskilde ges stor delaktighet vid upprättandet av denna. Enligt Rehabiliteringsutredningen leder dessa satsningar på aktiva åtgärder istället för passivt stöd till minskade sjukpenningskostnader med 2 500 miljoner kronor för 2002, 4 500 miljoner kronor för år 2003 och 6 500 miljoner kronor för år 2004.

• Förläng gränsen för rehabiliteringsersättning.

• Genom lagfasta rättigheter skall individen få en individuell handlingsplan upprättad.

• En fungerande vårdgaranti, med rätt till behandling inom tre månader. Patienten skall kunna välja sjukhus i hela landet om inte vården kan ges vid närmaste sjukhus inom angiven tid. Centerpartiet vill komplettera vårdgarantin med en hjälpmedelsgaranti.

Kvinnor och arbetsskada

Regeringens ambitioner till trots är risken stor att propositionen inte löser de problem regeringen tycker sig se. En viktig fråga i arbetsskadeförsäkringen måste vara de olika bedömningsgrunder som uppenbarligen tillämpas i fråga om kvinnors och mäns arbetsskador. I stor utsträckning är det självfallet samma ojämlikhet som finns inom vården, och olikheterna i diagnosticering och behandling av kvinnors och mäns sjukdomar. Det motsvarar också den ojämlikhet som råder i vardagen, då kvinnor inom t.ex. omsorgen ofta har liknande arbetsuppgifter på arbetet som i hemmet, med svårbedömda arbetsskador som följd. Detta leder till skilda behov hos kvinnor och män, vilket inte synliggörs i tillräcklig utsträckning vid bedömningar av arbetsskador.

Centerpartiet efterlyser därför större medvetenhet om olikheter i mäns och kvinnors arbetssituation och de skador som riskerar att uppstå. Det gäller såväl i normgivning från myndigheter som i den individuella bedömningen av arbetsskador. Ett första steg i denna riktning bör vara att öka kunskapen om ojämlik behandling och orsakerna till denna. Regeringen bör därför låta utvärdera jämställdhetsaspekten i arbetsskadeförsäkringen.

Socialförsäkringssystemet

För att känna livskvalitet och uppleva självbestämmande krävs både social och ekonomisk trygghet. För Centerpartiet ligger den viktigaste ekonomiska tryggheten i det egna arbetet och det egna sparandet. De offentliga trygghetssystemen ska garantera en grundläggande ekonomisk trygghet för alla samtidigt som individerna stimuleras att klara sin egen försörjning. Människor har olika grundbehov som måste tillgodoses. Politikens uppgift är att bidra till att dessa behov blir tillgodosedda, men utgångspunkten måste vara att olika människor vill få sina behov tillgodosedda på olika sätt. Därför måste de offentliga trygghetssystemen erbjuda möjlighet till rörlighet och flexibilitet i olika skeden i livet.

Trygghetssystemet bör utformas så att en grundläggande ekonomisk trygghet garanteras, samtidigt som individen stimuleras att klara sin egen försörjning. En stor del av tryggheten ligger i systemets konstruktion – i enkelhet, hållbarhet, tydlighet och förutsägbarhet. Centerpartiet vill skapa långsiktigt hållbara trygghetssystem som ger människor stort utrymme att påverka sin egen livssituation. Risker som inte går att påverka måste spridas mellan individer, så att alla människor kan få en ekonomisk trygghet utifrån sina egna villkor.

Ett rättvist trygghetssystem måste ge den som tar ansvar, men misslyckas, nya möjligheter att på nytt ta ansvar och växa som människa. Därför måste det finnas skyddsnät och en ekonomisk grundtrygghet som gör att människor vågar försöka, även om de riskerar att misslyckas. Ett trygghetssystem som stimulerar ansvarstagande, samtidigt som den som misslyckas ges nya möjligheter, bygger på en positiv människosyn. Målsättningen i ett sådant trygghetssystem är att ge människor luft under vingarna.

Dåligt anpassade till den nya tiden

Flera av socialförsäkringarna bygger på förutsättningen att man är anställd eller har haft ett arbete – vilket var ett givet förhållande i industrisamhället. 1901 infördes ersättningen för olycksfall i arbetet. Därefter har den försäkringen förändrats och blivit mer omfattande. Andra och nya försäkringar har tillkommit. Det som är gemensamt för de flesta socialförsäkringarna är att de är knutna till ett anställningsförhållande och att de bygger på att man har oförändrade löner under hela arbetslivet. Tidigare var det ovanligt att man gjorde lönekarriär eller gjorde ett avbrott i arbetslivet för att studera på nytt. Men idag skiftar inkomsten för en stor del av befolkningen mellan olika perioder av livet.

Idag har bara drygt hälften av alla i arbetsför ålder fast anställning. Närmare en femtedel av arbetskraften har tillfälliga eller osäkra anställningsförhållanden eller är egenföretagare. Resten – en fjärdedel – befinner sig helt eller långvarigt utanför arbetslivet. Andelen livslånga och fasta anställningar minskar till förmån för projektanställningar och konsultverksamhet.

Alltfler väljer att starta eget eller att växla mellan lönearbete och uppdragstagande. Men de nuvarande transfereringssystemen är inte anpassade för detta. Regelverket är snårigt och försäkringarna för egenföretagare är inte harmoniserade med regelverket för traditionella anställningar. Under dessa förutsättningar måste trygghetssystemen förändras. Om kravet för att omfattas av socialförsäkringssystemen även fortsättningsvis ska vara att man haft en tillsvidareanställning eller annan form av fast anställning kommer allt fler att stå utanför socialförsäkringssystemen.

De sociala trygghetssystemen är inte anpassade för dagens och morgondagens arbetsmarknad. Framtidens trygghetssystem måste bygga på att alla ska omfattas av den gemensamma tryggheten oberoende av i vilken livssituation man befinner sig. En ensidig koppling till traditionellt lönearbete riskerar att utestänga alltfler från den gemensamma tryggheten och förhindra flexibilitet på arbetsmarknaden.

I dagens globaliserade värld ser arbetsmarknaden helt annorlunda ut än vad den gjorde för tio år sedan, vilket t.ex. innebär att det blivit allt vanligare att jobba utomlands. Dagens arbetslöshetsförsäkring erbjuder ett osäkert skydd för dem som väljer att arbeta i ett annat land. En person som arbetat utomlands omfattas t.ex. inte av den svenska arbetslöshetsförsäkringen när han/hon återvänder till Sverige. För att över huvud taget komma i fråga måste man först stå till den svenska arbetsmarknadens förfogande under en månad. Under den första vistelsemånaden i Sverige finns det alltså inget yttersta skyddsnät. Arbetslöshetsförsäkringen måste därför också anpassas efter den internationella, globala marknaden.

Välfärdssystemen har förändrats, lappats och lagats under många år. Vissa bidrag har försvunnit och andra har kommit till. Det är ett lapptäcke av socialförsäkringar som många inte litar på och som saknar ett helhetsperspektiv. De välfärdsutredningar som arbetat under 1990-talet har tvingats arbeta under stor tidspress. En utredning bör tillsättas som, likt den inför pensionsreformen, gör en genomgripande analys av framtidens behov och ger förslag till nödvändiga förändringar för att socialförsäkringarna ska anpassas till den nya tiden. Det finns behov av total översyn av hela socialförsäkringssystemet.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en översyn av socialförsäkringssystemet med inriktningen att det skall omfatta alla.

Stockholm den 18 januari 2002
Birgitta Carlsson (c)
Kenneth Johansson (c)	Agne Hansson (c)
Rolf Kenneryd (c)	Gunnel Wallin (c)